Pojken och Tigern

LÄS MED OSSPOJKEN OCH TIGERNEn Sverige-saga av Lars WestmanFörfattaren och TigernHUR BOKEN KOM TILLEn dag låg han där ute i trädgårn. En randig katt, men ingen somjag kände igen. Inget halsband.– Var kommer du ifrån? sa vi.Det var en hankatt, den saken var klar, han hade två stora kulor baktill.Och framtill hade han två stora ögon som tittade på oss utan att blinka.Han kollade verkligen in oss.Och det fanns ingen rädsla i hans ögon. Det finns det nästan aldrigi kattögon. Katter håller vanligtvis ett avstånd till människor de inte känner.Men det handlar inte om rädsla utan snarare om VÄRDIGHET, kan mansäga.Alla katter håller på sin värdighet. Man kan inte bestämmaöver katter, som man kan med hundar. Man kan inte dressera dem, om deinte vill bli dresserade.Den här katten låg och väntade på oss. Kanske hade han legat hela natten.– Vi ger honom lite mat, sa vi.1

Han åt lite grand och sen försvann han. Vi tänkte inte så mycket merpå den saken. Det händer att katter kommer knallande genom vårträdgård. De är på genomresa. Många katter är ute på vandring. Dekan vandra långt för att hitta ställen där de kan slå sig ner. De letarefter ett eget revir där de slipper slåss mot andra katter.Nästa dag var han tillbaka. Han fick lite mat och satt sedan ochtvättade sig innan han försvann igen.Så där höll det på några dagar, kanske en vecka. Han spann lite närvi klappade honom. Han gillade leverpastej men det gör vi också.– Ska han äta upp all leverpastej? sa vi.Och det var precis vad han gjorde. Vi började sakna honom dedagar han inte dök upp. Han började gå fram till oss och buffa på oss.Sen blev han kvar, för alltid, men det visste vi inte då.Efter en vecka satte vi in en annons i tidningen. Det fanns antagligennågon som saknade katten och var ledsen. Kanske några barn som grät.Först tänkte vi skriva KATT UPPHITTAD som rubrik i annonsen.Men det var ju fel. Det var ju katten som hade hittat oss! Kattenhade adopterat oss liksom.När annonsen stod i tidningen ringde det människor från helaSverige. ”Randig hankatt”, hade vi skrivit. ”Det måste vara min kattSessan”, ropade en tant.– Nej det är en hankatt och kan alltså inte heta Sessan, sa vi.Vad mycket konstiga namn folk har på sina katter: Filubuster hetteen. Prysse, Musse, Frasse, Pix, Dexter!! Prusseluskan heter tydligen hurmånga katter som helst, efter den där tanten i Pippi Långstrump.De flesta katter har namn på S. Det är praktiskt. Katter lystrar tills-ljud verkar det som. Men inte den här.Vad kunde han heta?Till slut kom vi på ett knep. Eller rättare sagt: Det var en kvinnasom ringde och hade en bra idé. ”Ta honom till telefonen så ska jagropa på honom”, sa hon.Det gjorde vi. Hon ropade ”Masse, Masse”, men katten rörde siginte ur fläcken.Det var inte hennes katt. Hon lät ledsen. Vi försökte trösta henne.2

En man ringde från Helsingfors, Finlands huvudstad.– Det är ju hela Östersjön emellan, sa vi. Han kan väl inte hasimmat över hela havet heller.– Nej, men han kan ha slunkit ombord på färjan i Helsingfors,sa mannen. Det går färjor fram och tillbaka mellan Helsingfors ochStockholm. Han kan ha knallat ombord bland alla bilar och senhoppat iland i Stockholm.Det lät inte helt otroligt, särskilt som vi bor alldeles intill färjelägetför Finlandsbåtarna.Vi tog katten till telefonen och mannen från Helsingfors ropade:– Tigern, Tigern.Katten rörde sig inte.– Det var tråkigt, sa mannen.– Det var i alla fall ett bra namn, sa vi för att trösta honom.Och från den dagen fick han heta Tigern.Han verkade gilla att vi kallade honom Tigern. Han kom och la mössframför trädgårdsdörren. När katter gör så vill de ha beröm för att deär duktiga jägare. Men musen de kommer med är också en gåva frånkatten. Man ska tacka och klappa katten och absolut inte kasta museni soptunnan!Tigerns första ställe hos oss var en trädgårdsstol. Men hösten kom.Regn och mörker. Katter gillar i och för sig mörker. De jagar ju omnatten. Han låg där och spanade ut i höstmörkret. Men sen gav hanupp och flyttade in i värmen.3

Han kröp långt in i garderoberna och sov i flera timmar. Han brukaderiva ner kläder och dra dem över sig. Det var som om han gömde sig!Kanske hade han blivit jagad av hundar och människor?Fast egentligen var han inte rädd av sig. När det kom hundar påbesök och skällde på honom krökte han bara rygg och väste lite grand.Han la beslag på en nersutten stol med en grop i där inga människorkunde sitta längre. Vi tänkte kasta den, men nu blev det Tigernsfavoritstol. Ibland la han sig på rygg och ville bli kliad. Ibland la vien rutig filt över honom. Då somnade han bums. Han sprang liksomi sömnen medan han sov. Benen rörde sig. Kanske drömde han om allavandringar han gjort i sitt liv?Ibland var han faktiskt borta flera dagar och nätter. Nu har hanvandrat vidare, tänkte vi.– Adjö Tigern, du var en fin kompis. Tack för att du bodde hos oss!Men så dök han upp igen och jamade utanför dörren. Då gällde detatt ha leverpastej hemma. Han åt som om han inte sett mat på fleraveckor. Sen gick han och la sig i stolen och somnade.Benen rörde sig en lång stund som om han sprang. Sen blev hanstilla och sov hela dagen. Vi förstod att Tigern hade bott hos snällamänniskor en gång. Kanske var det en familj med många katter.I sådana hus ger sig alltid någon av dem iväg.4

Tigern hade en favoritplats framförandra i vårt hus. Det var tvättmaskinen.När vi la in smutstvätt i maskinenhoppade Tigern alltid in och la sigbland smutskläderna. Ibland drog hanen skjorta eller en byxa över sig såatt vi inte såg honom. Där låg hanoch sov. En gång var vi nära att startamaskinen. Men så såg vi att det rördesig under en skjorta.Därför satte vi en lapp på luckan:Kolla att Tigern inte ligger här!Tigern hade nog inte gillat attbli centrifugerad! Däremot tyckte han att det var kul att kolla närmaskinen var igång. Han kunde sitta en hel timme framför luckan.Roligare än TV tyckte han tydligen. Det finns inga program för katterpå TV.En annan favoritplats var mikrovågsugnen! Där kröp han in ochsomnade. Det verkar som om katter gillar trånga platser där de precisfår rum. Luckan till ugnen skulle alltid vara öppen så att han kundekrypa in. Ibland stack svansen ut. Det märkliga med Tigern var atthan var så trygg. Han litade på oss. Han visste att vi aldrig skulle sättapå tvättmaskinen eller mikron när han låg där. Han spann så att detnästan ekade inne i ugnen. Sen somnade han.Han brukade ligga bredvid skrivmaskinen när jag skrev. Han gilladeknattret men somnade alltid så fort jag började skriva. Och när jagslutade skriva vaknade han och tittade på mig. Det var som om hantyckte att jag satt och latade mig.Man kan ju inte skriva jämt när man sitter vid maskinen. Manmåste ju tänka också. Men det verkade som om Tigern blev orolignär det blev tyst. Det var lite jobbigt faktiskt och jag var tvungen attknacka lite på måfå på tangenterna. Då la han ner huvudet igen menmed ögonen öppna. Som om han tänkte: Mig lurar du inte så lätt.5

Så hände det att jag fick enbeställning på en bok för skolbarn.Man ville ha en läsebok omSverige. I mitt jobb som journalisthade jag rest överallt i Sverige.Det var därför man frågade justmig. ”Du har ju varit överallt”,sa man.Vad ska boken handla om?undrade jag. Så fick jag en idé.Och det var Tigern som gav migden. Jag minns det glasklart. Jagsatt vid skrivmaskinen och funderade. Det satt ett tomt papperi maskinen. Tigern låg och halvsov och spann.– Tyst, jag kan inte tänka när du spinner, sa jag till honom.Då plötsligt slutade han spinna och stirrade på mig. Ja, han spändeögonen i mig. Då förstod jag. Det var om Tigern jag skulle skriva!Han hade kanske vandrat genom hela Sverige. Han och jag skulle geoss ut på en lång resa. Hur skulle jag börja? Jag knackade ner en litenvers på skoj. Så här lät den:Maj, maj måneEn katt försvann i Skåne.Var han går vet ingen.Men på nattens dunkla stigarvandrar tyst en väldig tiger.Sen började jag skriva Sverigeboken. Pojken och Tigern heter den.Man kan säga att det var Tigern och jag som skrev boken tillsammans.Han låg bredvid skrivmaskinen och satte liksom fart på min fantasi.Eller var det tankeöverföring? Allt vad han varit med om skickadehan in i huvudet på mig!Knattret från tangenterna störde honom inte. Det var på den tidendå man skrev på skrivmaskiner, alltså innan de tysta datorerna kom.6