Berta Funcke och ”den moderna pessimismen”

ställelse som följer därav.”) Han tillägger
också att det inte saknades röster som klandrade
Hartmann för att ha gift sig. Giuseppe
Invernizzi, Il pessimismo tedesco dell’Ottocento:
Schopenhauer, Hartmann, Bahnsen e
Mailänder e i loro avversari (�irenze, 1994),
423.
53. Jfr Ney, 74: ”Det förefaller som om
detta att locka männen till sig är hennes
egentliga besatthet, hon visar ingen verklig
lust att bryta mot någon regel för umgänget
mellan en ung borgarklassens flicka och en
uppvaktande kavaljer.”
54. Jfr Andersen, som menar att dekadenslitteraturen
oftast skildrar ett enskilt levnadsöde
som representerar samtiden: ”mennesket
blir en metafor [sic] for tiden, kulturtilstanden
eller historien”. Andersen, 209.
82 Tobias Dahlkvist
55. Det samhällskritiska draget i romanen
framhålls kanske starkast av Jenny Björklund
som läser romanen som riktad mot tidens
kvinnoideal: ”Berta Funcke är samhällskritisk
på ett sätt som gör att den skiljer sig från
andra samhällskritiska skönlitterära verk vid
det moderna genombrottet. Att kritisera kvinnans
situation hörde visserligen inte till ovanligheterna,
men att kritisera den genom att
skildra en arti��ciell och blaserad kvinna som
kan antas ha haft en egen personlighet och
varit lycklig om samhället sett annorlunda ut,
var inte särskilt vanligt förekommande, även
om […] den typen av idéer fanns i tiden.”
Jenny Björklund, ”�Raf��nerad, abnorm och
blaserad�: En annorlunda samhällskritik i
Stella Kleves Berta Funcke”, Tidskrift för
litteraturvetenskap 29:3 (2000), 143.