KICK_2016_04_H

KICK 

RG AKTIV REHABILITERING NR 4 2016 ÅRGÅNG 35 

www.rgaktivrehab.se 

FEJ 

2X Teater 

RG kurser 

Wien och jeans

Küschall Advance - 

mer än en rullstol 

Med sin kolfibersits är Küschall Advance en superstyv stol med 

utomordentliga köregenskaper. 

Läs mer på www.invacare.se

RG Aktiv Rehabilitering 

Kalendarium 2017 

mars 

20-22 

Aktiv rullstol – Aktivt liv Bosön 

april 

3-9 Introkurs Bosön 

maj 

4-7 Retrokurs del 1 Bosön 

25-28 Familjeläger 

grundkurs Mättinge 

juni 

3-6 Familjeläger påbyggnad Mättinge 

juli 

3-13 Sommarkurs Valjeviken 

3-11 Barnläger Valjeviken 

augusti 

6-12 Äventyrsläger 

september 

11-13 Aktiv rullstol – Aktivt liv Bosön 

28/9-1/10 Utvecklingskurs Bosön 

I 

världen händer stora saker men själv funderar jag i skrivandets stund över det 

lilla ordet normal. Det härstammar från latinets normalis med stammen norma 

som betyder regel eller mönster. Slår man upp synonymer hittar man ord som: 

vanlig, genomsnittlig, typisk, ”som alla andra”. Inte speciellt rafflande. Så ordet 

normal, sett till dess ursprungliga innebörd, känns inte särskilt laddat. 

Ett ord som däremot känns laddat är motsatsen: onormal. Det vill man inte vara. 

Gärna unik eller speciell, men inte onormal. Frågan är dock vad som egentligen är 

onormalt? Och i ärlighetens namn: onormalt för vem? Låt säga att jag har en riktig 

höknäsa. Jag har aldrig träffat någon med en liknande näsa och de som kommit i 

närheten har alla varit män. Gör det mig onormal? Mindre kvinnlig? Min näsa är ju så 

normal, så vanlig, som den bara kan bli – för mig. Jag lever ju med den hela tiden. Den 

kan knappast bli mer vanlig eller normal än så. 

Min upplevelse är att orden normal och onormal oftare beskriver huruvida jag känner 

gemenskap med andra eller inte. Om jag besväras av min näsa och låter den hindra 

mig från att känna samhörighet med andra kommer jag att se mig själv som onormal. 

På så sätt skapar jag, alldeles själv, en distans mellan mig och min omgivning. Men om 

jag i stället för normal använder synonymen vanlig så får jag motsatsordet ovanlig. 

Redan där känns det bättre. Ovanlig. Men även det kan ifrågasättas med samma 

resonemang som ovan. Ovanligt för vem då? 

Nu ska jag sluta filosofera och i stället låta dig sätta tänderna i artiklar med lite mer 

substans i. Mest var det nog vår förebildsledare och uppsökare Erik Berndtssons 

krönika om ISCoS-konferensen i Wien som triggade mina funderingar. Jeans. Finns 

det något mer normalt? 

Veronika Lyckow 

Oktober 

4-6 Retrokurs del 2 Bosön 

Höstlovet Ungdomsläger Bosön 

november 

20-26 Introkurs Bosön 


KICK 4 -2016 3

KICK utges av Föreningen 


org.nr: 815200-7962 

Vanadisvägen 21 

113 46 Stockholm 

Tel: 08-54 54 72 00 

kansliet@rgaktivrehab.se 

KICK-redaktionen: 

Vanadisvägen 21 


Tel: 08-54 54 72 00 

Fax: 08-54 54 72 10 

Bildansvarig: Tomas Engblom 

tomas@rgaktivrehab.se 

Layout: ApoCalypse 

apocalypse@ownit.nu 

Ansvarig utgivare: Veronika Lyckow 

veronika@rgaktivrehab.se 

Annonser: Sofia Flodin 

Tel: 08-54 54 72 00 

annons@rgaktivrehab.se 

I övrigt, för frågor, idéer och förslag kan 

man mejla: 

everyonekick@rgaktivrehab.se 

Tryckeri: V-Tab 

Prenumeration: 250 kronor inklusive 

medlemskap i RG. 

Stödmedlem utan tidning valfritt 

belopp. 

PG: 636845-0 

BG: 5723 -9329 

Distribueras som posttidning 

ISSN 0280-7033 


Omslag: Fej 

Foto: Tomas Engblom 

Sid 18 Foto: Tomas Engblom 

4 KICK 4 -2016

sid 6 

sid 12 

sid 14 

sid 18 

sid 22 

sid 24 

sid 26 

sid 28 

sid 30 

sid 32 

sid 35 

sid 36 

sid 38 

sid 40 

sid 43 

FEJ - Varför krångla till det? 

Paul Lappalainen - Med lagen i egna händer 

Anna-Karin Merin - Utmanande utveckling 

Max Nilén - Akta! En rullstol 

Inför RG:s retrokurs - Tro på Retro 

Erik Berndtsson - Wien och jeans 

ISCoS-konferensen i Wien 

RG:s Ungdomsläger 

Teater - Släpp hästarna fria! 

Vasaloppet, släng dig i väggen! 

Maddes sårspalt 

Clever and pretty 

Krönika - Rättslös i rullstol? 

Notiser/invärtes 

Yvonne Svensson

FEJ 

Varför krångla till det? 

Tänk dig en person som inte ser hinder och lever fullt ut 

trots att det tar på krafterna. Som hittar lösningar utan att 

fundera på rätt eller fel. Snarare på om det går och i så fall 

hur. Den personen finns och heter Fej, bor utanför Norrtälje 

och jobbar som sjuksköterska i Stockholm. Fej är ensamstående 

och födde ett barn för tre veckor sedan. Dessutom 

är Fej transidentifierad. 

 

Text: Ante Blomberg Foto: Tomas Engblom 


”Jag var tvungen att ringa till dagis 

för att be om ursäkt att jag inte hade 

hunnit karvat i en kålrot, vilket jag som 

förälder skulle ha gjort. 

Dagen efter det stora snökaoset i november är 

vägarna är inte speciellt bra skottade och det 

är nästan omöjligt att ens ta sig en meter utanför 

huset. Jag undrar irriterat om plogbilarna 

har tagit ledigt eller om vi inte är bättre förberedda. 

Vi har ju trots allt snö halva året. 

Det tar tid att ta sig till Moderna Museet där 

jag möter Fej på caféet. Snökaoset ger faktiskt 

en bra bild av Fejs liv, som trots allt fortsätter 

att bevisa att det går att leva på det sätt som 

Fej har bestämt sig för. 

– Läkarna avrådde mig från att bli gravid och 

stå ensam med ansvaret på grund av mina 

fysiska begränsningar. När jag pluggade till 

sjuksköterska sa lärarna att jag borde avbryta 

mina studier. Eftersom jag inte kan gå ordentligt 

så skulle jag aldrig kunna arbeta som sjuksköterska. 

Det är tio år sedan... 

När jag anländer har Fej köpt fika och är i 

full gång med att amma och sms:a. 

– Jag var tvungen att ringa till dagis för att 

be om ursäkt för att jag inte hade hunnit karva 

i en kålrot, vilket jag skulle ha gjort. 

Fejs föräldraliv pågår som för vem som helst 

och jag får lägga band på mig för att inte le hela 

tiden. Innan vi träffas har hen varit på Spinalis 

och deltagit som biperson i ett projekt om 

föräldrar med ryggmärgsskador. Trots att Fej 

själv har en ledsjukdom. 

– PROJEKTET ÄR INTRESSANT och jag kan inte bara 

sitta hemma och ha tråkigt, säger Fej med sitt 

charmerande leende. 

– Vill jag nånting så gör jag det. Jag hade en 

väldigt bra pappa som lät mig och mina syskon 

göra det vi ville, men han krävde att det verkligen 

skulle bli av. Utan trams. 

– Det har jag med mig när jag uppfostrar 

mina barn. 

I pulkabacken undrade en förälder hur Fej 

kunde få sitt barn att själv dra upp sin pulka i 

backen. 

 



Tavlan ”Blir du lönsam, lille vän?”av Peter Tillberg. Inköpt av Moderna Museet 1972. 

”Jag tycker att det är läkarna som är mest 

hemska. ”Tänk om barnet får samma sjukdom 

som du” sa de till mig när jag ville skaffa barn. 


– Jag svarade att mitt barn får lära sig att göra 

det själv eftersom jag inte kan rent fysiskt. Jag 

sitter nedanför och uppmuntrar, hejar och är 

deltagande. 

Det är inte alla föräldrar som är uppmuntrande 

direkt, tänker jag och Fej fortsätter: 

– Mina barn lär sig att klara sig själv mycket 

tidigare än andra. Mina blir starkare. Jag märker 

det på förskolan där det daltas en hel del. 

– TRÄNINGEN BÖRJADE JAG MED TIDIGT för jag var 

tvungen att följa med pappa. Han var tränare 

och som arbetarklassfarsa hade han inte råd att 

vara hemma. 

Fej har en progressiv sjukdom och därför 

var det bra med träningen. Hen kunde gå som 

barn och när det var dags för en rullstol var 

det naturligt. 

– I stället för att vara ledsen inriktade jag mig 

på att lära mig hur det funkade. Det var en ny 

livssituation som jag var nyfiken på och ville 

bemästra. Dessutom hade jag en moster som 

var arbetsterapeut, så jag fick tidigt med mig 

hjälpmedel och förslag på lösningar. 

Fej berättar att ingenting var omöjligt och i 

stället för depressioner och ledsamhet fanns 

där en nyfikenhet och ett jävlar anamma. 

– Eftersom jag är arbetarklass valde jag att 

plugga omvårdnadsprogrammet där jag kunde 

få ett arbete, i stället för att plugga någonting 

teoretiskt och sedan stå utan jobb. Det var inte 

vad jag ville göra men det gav mig försörjning, 

en plattform. Senare pluggade jag till syrra som 

var det jag egentligen ville göra. 

FEJ HAR ALLTID VELAT HA BARN vilket folk ibland 

finner lite konstigt. 

– Men det är sån jag är, säger Fej. 

– Jag var väl 25 när jag tänkte att min kropp 

blir inte yngre och jag kommer inte bli starkare. 

Min kropp är som bäst nu. Den kommer 

aldrig vara bättre än vad den är nu. 

På frågan om andra halvan till barnen, om 

det är samma partner, svarar Fej att det är 

olika donatorer. 

– Jag lever ensam och har olika partner i 

stället, när det passar sig. 

– Ja, varför krångla till det? skrattar jag och 

Fej svarar leende och blinkar till mig: 

– Just det. Varför krångla till det? 

Det är just det här som är styrkan hos Fej. 

Hen får en att inse det enkla när man själv 

krånglar till själva frågan. Återigen får jag en 

sån där känsla av att allt är glasklart och så 

enkelt. 

VI DJUPDYKER INTE I FEJS SEXLIV utan fortsätter 

med frågeställningen om fosterdiagnostik. 

– Jag tycker att det är läkarna som är mest 

hemska. ”Tänk om barnet får samma sjukdom 

som du” sa de till mig när jag ville skaffa barn, 

berättar Fej. 

– Då avslöjade de att de inte tycker att mitt 

liv är lika mycket värt. Och att ett barn som får 

ett sånt liv inte är någonting att ha och därför 

kan rensas bort. 

Då blev Fej återigen tvungen att bevisa både 

för sig själv och för läkaren att hen kunde 

klara av en graviditet, att vara förälder och att 

leva själv. 

– Nu har jag två barn som jag har burit och 

det har gått bra och båda barnen föddes utan 

några men. Jag är invalid, javisst, men mitt liv 

och mina barns liv är värda att leva. 

Och Fejs barn hade självklart varit lika välkomna 

till livet även om de hade haft funktionshinder. 

– Jag hade inte gjort abort. Inte för att jag är 

emot abort. Varje människa får göra sitt val, 

men jag tycker att det är fel att man gör selektiv 

abort i någon slags strävan efter att allt ska 

vara så perfekt. 

NÄR VI ÄNDÅ PRATAR OM LÄKARE kommer vi in 

på Fejs arbete som hen förvisso nu är föräldraledig 

från ett bra tag. Jag kan inte låta bli att 

ställa den fråga som jag har burit på sedan jag 

började fundera på den här artikeln. 

– Du arbetar ju som sjuksköterska, men jag 

vet att det är oerhört svårt att sträcka lakan när 

man sitter, vilket vi ju båda gör. 

– När jag jobbade på avdelning så fick mina 

kollegor göra de arbetsuppgifter som jag inte 

klarade, säger Fej och skrattar. 

– Jag gjorde det jag kunde, som de andra 

kanske tyckte var tråkigt. På så vis delade vi på 

jobbet och fick det gjort. Men nu arbetar jag i 

hemmet hos personer. 

– Och där behöver du inte dra till lakan, 

inflikar jag. 

– Nej, just precis. Utan där tackar jag den 

jättebraiga hemtjänsten för sitt ypperliga jobb. 

Då kan jag ägna mig åt det jag ska och kan 

i stället. 


Med lagen i egna händer 

– Nu har vi rätt men vi måste också se till att få rätt, säger Paul 

Lappalainen som arbetar på Independent Living Institute med 

projektet Med lagen som verktyg. Förebild är amerikansk handikapp- 

och medborgarrättsrörelse och dess historia av att dra 

diskrimineringstvister inför rätta och låta domstolarna avgöra. 

Text: Peter Anderson-Pope Foto: Tomas Engblom 

Efter år av förändringar i form 

av försiktiga uppgraderingar 

och ängsliga anpassningar har 

svensk diskrimineringslagstiftning 

landat i en lag som 

gör bristande tillgänglighet 

till diskriminering. Lagen har 

också skapat juridisk grund för att driva diskrimineringsmål 

i domstol. Independent Living 

Institute tog fasta på de möjligheterna och 

startade det treåriga Arvsfondsprojektet Med 

lagen som verktyg. Paul Lappalainen är jurist 

och en av fyra personer som arbetar med projektet. 

Han är uppvuxen och utbildad i USA 

och van vid att diskrimineringstvister avgörs i 

den skadeståndsindustri som finns där. Precis 

som till exempel skilsmässo- och sjukförsäkringstvister. 

– I Sverige saknas den kulturen men svensk 

diskrimineringslagstiftning har hämtat inspiration 

från Nordamerika och med tanke på hur 

mycket den betytt för funktionshindrade personer 

där så finns ingen anledning att tro att 

det inte skulle fungera här, säger han. 

I USA finns inte det skyddsnät som det sociala 

välfärdssystemet i Sverige erbjuder. Människor 

som anser sig marginaliserade, diskriminerade 

eller på annat sätt orättvist behandlade 

av samhället måste hitta andra och flera vägar. 

Precis som i Sverige har handikapprörelsen 

genom upplysning och påtryckning lyckats få 

politiker att ändra och förbättra det skydd som 

lagboken ger. 

– Men en avgörande skillnad är att män- 

niskor i USA inte på samma sätt förväntar sig 

att lagarna ska förändra något bara genom att 

existera, säger Paul Lappalainen. 

– Man har insett att förändring åstadkoms 

först när lagar tillämpas – förutsatt att de levererar 

det som utlovats – och därför har man 

dragit diskriminerande behandling inför rätta. 

– Det har varit framgångsrikt såtillvida att 

det signalerar att diskriminering kostar, vilket 

i sin tur får dem som har makt att diskriminera 

att agera för att förebygga diskriminering. 

– Därutöver signalerar rättsfall som visar att 

lagen inte håller att det är dags att arbeta för 

en lagändring. 

HAN MENAR ATT I SVERIGE TENDERAR luften däremot 

att gå ur civilsamhället när en lag väl har 

antagits. 

– Man underskattar sin egen roll i fasen som 

följer. Det finns en starkare tro på att myndigheter 

och andra ska se till att lagarnas intentioner 

följs. 

Det kan uppfattas som att man ser en handikappombudsman 

eller en diskrimineringslag 

som mål snarare än som verktyg för förändring. 

Handikappombudsmannen gick ju aldrig vidare 

med många anmälningar och lagen om 

bristande tillgänglighet som diskriminering har 

än så länge inte prövats i domstol. Fast här tror 

Paul Lappalainen att Med lagen som verktyg 

kan ha stor betydelse. 

– I ett tvistemål blir det så tydligt vad parterna 

står för och vad striden faktiskt gäller och 

det kan räcka långt eftersom det sällan är onda 

avsikter utan okunskap och dålig inlevelseförmåga 

som ligger bakom diskriminering. 

Men trots att man är medveten om att det 

är i tillämpningen av en lag som man kan få en 

aning om dess potential så kommer projektet 

inte att driva rättsprocesser. För att man ändå 

ska kunna bidra till att skapa rättspraxis i diskrimineringsfall 

bildades föreningen Med lagen 

som verktyg. Independent Living Institute, ett 

par stora handikapporganisationer och ett nätverk 

av jurister står bakom den. 

– Föreningen ska skapa förutsättningar och 

kontakter för att fler diskrimineringsärenden 

ska kunna drivas. 

– Projektet ska informera individer och 

organisationer om deras möjligheter att agera 

i förhållande till lagen. Projektet ska dessutom 

nå jurister som är villiga att driva fall på området 

och som har kunskap om lagarna som 

berör personer med funktionsnedsättning. 

På så sätt för man striden på två fronter: Man 

upplyser och utbildar genom att blottlägga 

diskrimineringen och dess orsaker och man 

avskräcker genom att kräva skadestånd (diskrimineringsersättning) 

för diskriminerande beteende. 

– Föreningsmedlemmar som har blivit utsatta 

för diskriminering ska kunna få juridisk 

hjälp att driva diskrimineringsmål i vissa fall, 

säger Paul Lappalainen. 

– Med hänsyn till bland annat begränsade 

resurser måste föreningen sätta fokus på rättsfall 

som kan leda till förändring, genom rättspraxis 

eller på andra sätt. 


På hemsidan www.lagensomverktyg.se 

finns ytterligare information om hur man 

stödjer föreningen, hur man blir medlem 

och hur man söker juridisk hjälp. 


Utmanande 

utveckling 

Anna-Karin Merin deltog på RG:s nyaste kurs, Utvecklingskursen. Hon 

har en ryggmärgsskada på kotorna C5–C7 från en ridolycka 2013. 

Sedan dess har hennes mål varit att bli så stark och självständig som 

möjligt. För att nå dit har hon använt sig av RG:s kurser. Det tänker 

hon fortsätta med. Än är hon inte framme. 

Text & Foto: Yvonne Svensson 

Det första som slår 

mig när jag samtalar 

med Anna-Karin, 

vid matbordet i Bosöns 

matsal, är hennes 

målmedvetenhet 

och järnvilja. 

Det andra är hennes 

uppmärksamhet och omtanke kring deltagarna 

på kursen. En deltagare får blodtrycksfall vid 

matbordet och med stöttande ord finns Anna- 

Karin till hands. Dramat är över innan det ens 

har börjat och vårt samtal fortsätter. 

– Jag känner att det går långsammare framåt 

än vad jag hade önskat. Jag trodde att jag 

skulle må bättre vid det här laget. Det har gått 

tre år nu. Målet med denna kurs var att utveckla 

och få hjälp med den mentala biten och 

det har jag också gjort och fått. 

ANNA-KARIN HAR HAFT ETT LÄTT SINNELAG till livet 

och människorna runtomkring och hennes 

önskan att nå tillbaka dit är stark. 

– Den största utmaningen är att hitta sig själv. 

Det går upp och ned. Totalt sett går det uppåt 

och RG:s kurser har sammanfallit med mina 

svackor. Jag kan inte nog understryka hur viktigt 

jag tycker att RG-kurserna är för knoppen 

och kroppen, säger hon med eftertryck och 

fortsätter: 

– En annan utmaning är att behöva be om 

hjälp kring saker som jag tidigare har tagit för 

givet. På RG:s kurser, i träningspass och i pauser, 

får jag se hur förebilderna gör och det är 

värdefullt. De handgripliga tipsen får mig att 

tänka ”jäklar, kan de detta så måste jag prova”. 

Hon säger att hon även får kraft och pepp i 

mötet med de andra deltagarna. 

– Man kan mycket mer än vad man tror. Att 

svänga från att vara ett vårdoffer, ett vårdpaket 

till att tänka om och tänka ”ok, det där ska jag 

också prova”. 

Anna-Karin tycker att den mentala biten är 

den viktigaste. När hon ser en utmaning, som 

ett kuvert, tänker hon först spontant be assistenten 

öppna brevet. 

– Men så kommer jag på: ”Kan jag öppna det 

på egen hand med en brevkniv kanske?” Ja, det 

kunde jag! 

Och för att förtydliga det hon anser är viktigt 

tillägger hon: 

– Jag gör så långt jag kan i varje moment för 

att en vacker dag kunna göra det hela. Som att 

delvis ta på mig en tröja eller en halvt genomförd 

förflyttning. Jag kommer lite längre för 

varje gång. 

Att på egen hand kunna ta sin mat i restaurangen 

på Bosön tycker hon gick bättre nu än 

i somras. 

– Då var jag orolig för att tappa tallriken. Att 

jag har opererat högerhanden gör att jag kan 

greppa bättre och jag kommer även att göra en 

operation i den andra handen. 

DET ÄR HÄNDERNA SOM ANNA-KARIN saknar mest. 

– Att kunna rulla fram till något utan att 

kunna göra det jag vill med händerna är frustrerande. 

Samtidigt så märker jag att för varje 

gång jag har varit med på en kurs så har 

 



Jag kan inte nog understryka hur viktiga jag tycker att RG-kurserna är för knoppen och kroppen, säger Anna-Karin Merin. 

jag utvecklats. Sedan gör jag inte allt jag kan 

hela tiden. Jag tänker att jag måste orka och 

hinna med annat i mitt liv också. 

ANNA-KARIN HAR EN MAN och två tonårsbarn. 

Makarna delade på sig efter skadan och bor på 

varsitt håll under veckorna. Hon i en lägenhet 

i Lund och han kvar på den gemensamma gården 

ett par mil utanför. På helgerna är Anna- 

Karin på gården med man och barn. 

– Framtiden får utvisa hur min och min mans 

relation kommer att bli. Vi är fortfarande gifta 

och även om vi inte lever som ett par längre är 

vi de bästa vänner och har en god relation. Jag 

hoppas att vi kommer att fortsätta ha det, oavsett 

hur vår familjesituation blir. 

– Vi hade utmaningar även innan jag skadade 

mig och har varit separerade i tre år en 

gång förut. Nu var vi inte på väg att separera 

innan jag skadade mig. Kanske hade vi behövt 

ta tag i saker ändå, men jag tror att skadan har 

haft betydelse för separationen. Den blev en 

faktor för mycket. 

Paret gick i samtalsterapi i ett år. 

– Terapin var meningsfull. Saker kom upp 

till ytan och vi kunde tala öppet om sådant vi 

hade svårt att tala med varandra om. 

Anna-Karin har assistenter mellan klockan 7 

och 24 varje dag. 

– Det är nödvändigt. Jag är tacksam över att 

de finns och jag hatar det. 

Hon menar att det har sina utmaningar. Att 

det hela tiden finns en relativt okänd person i 

familjen är en utmaning. 

– De hör ju så gott som allt. På gården kan 

man stänga till om sig. I lägenheten är det svårare. 

Jag kommer alltid att ha assistenter och 

även om jag har dem så kommer jag att försöka 

göra så mycket jag kan själv. 

Ibland har familjen valt bort att ha assistenter, 

till exempel under julen. Då har familjen 

hjälpt till. 

– Annars är det viktigt att assistansen funkar 

utan att familjen ingriper. Nej, det är ganska 

tydligt att min familj vill vara min familj, inte 

mina assistenter. 

JORDBRUKSVERKET ÄR ANNA-KARINS arbetsgivare 

och åren före skadan arbetade hon som klinikchef. 

Efter skadan arbetar hon med datauppdrag 

i olika projekt. Hennes arbetsplats är både i 

hemmet och på arbetsplatsen. 

– Mitt mål är att vara på arbetet tre dagar i 

veckan. Nu är jag där två dagar. Jag mår jättebra 

av att träffa mina arbetskompisar. Att jag 

faktiskt har ett jobb har varit viktigt för mig. 

HON TYCKER ATT DET ÄR LÄTTARE att gaska upp 

energi och plikttrogenhet när hon gör något 

som betyder något för andra än när hon ska 

gaska upp sig för sin egen skull. Därför jobbar 

hon nu halvtid så att hon kan lägga mer tid på 

viktiga saker som träning, stretching, sitta i lugn 

och ro med barnen och hjälpa dem med deras 

läxor. Hennes mål är tydligt och önskan om 

förändring är stark. 

– Jag vill vara smartare än jag var innan jag 

skadade mig. Då sprang jag mest omkring och 

hade så jäkla mycket att göra hela tiden. Om 

det nu är sol, varför inte sitta i en kvart i solen 

då? När det är fint väder, ta en timmes promenad. 

Det kostar så himla lite. Och hinner jag 

inte en timme, så får det bli en halvtimme då. 

Det hon har förändrat är att hon är mer här 

och nu och tar mer vara på livet. Det blev inte 

som hon hade tänkt sig, i och med skadan. 

– Nu tänker jag att jag tar ut det jag kan av 

livet med de möjligheter jag har. Jag hade kunnat 

jobba halvtid före skadan, men jag gjorde 

det inte. Nu vill jag hitta balans mellan jobb 

och fritid och skapa utrymme till livskvalitet. 


Frihet med bil 

Assistans efter dina önskemål 

Delaktighet - Kunskap - Närhet - Förebilder 

Vår assistans bygger på den kunskap och erfarenhet som vi har på 

Rehab Station Stockholm av att bedriva framgångsrik neurologisk 

rehabilitering. 

Kontakta Annika Törnsten 

Telefon 08-555 44 172 

annika.tornsten@rehabstation.se 

www.rehabstationassistans.se 

Vi stöder 

RG Aktiv Rehabiliterings 

verksamhet! 

Nästa KICK 

9 mars 2017 

Prenumerera! 

08-54 54 72 00 

kansliet@rgaktivrehab.se

Akta! 

- En rullstol 

”Jag var sex år när min mamma opererades i ryggmärgen och blev förlamad. 

Jag minns hur rädd jag var när jag gick genom sjukhuskorridoren på avdelning 

R18 på Karolinska, tillsammans med min syster Greta, som var åtta år. Vi smög 

längs väggen mot rummet där pappa sagt att du låg. En förlamad mamma? 

Hur var det? Vem var det? Skulle du aldrig mer kunna leka med mig? Busa 

med mig? Skulle det alltid lukta stickigt sjukhus om dig, som här i korridoren? 

Skulle vi alltid vara ledsna från och med nu?” 

Text: Birgitta Jacobsson Nilén Foto: Tomas Engblom 

Det här är 17 år sedan. I dag 

är Max 24 år. Jag, hans 

mamma, är förlamad till 

bröstkorgen och har levt 17 

år i stol. Max har utbildat 

sig till skådespelare på Scenskolan 

i Malmö. Han turnerar och spelar för 

skolungdomar runt om i landet och har dessutom 

gjort pjäsen ”Rulle”. 

– Jag ville berätta vår historia, för mig viktigare 

än alla ”fina” roller på de stora scenerna. 

Jag ser ju hur folk stirrar på dig, hur svårt det 

är att ta sig fram på stan, till affärer och caféer 

eller hem till kompisar. Prideparaden och hela 

HBTQ-rörelsen har lyckats få alla att gå med. 

Varenda politiker slåss om att visa medvetenhet. 

Men vem bryr sig om rullarna? 

Först ville Max att jag, Birgitta, skulle skriva 

om mitt liv. Att texterna skulle bli en bok. Att 

jag skulle berätta om hur det kändes att vakna 

upp efter operationen när kroppen slutade vid 

midjan. Hur tufft det var att hitta tillbaka till 

ett självständigt liv med träning och jobb. Hur 

otillgänglig omgivningen var och vilka fördomsfulla 

blickar vi ofta fick möta när vi gick på stan 

tillsammans. 

Men det har så många redan gjort, tyckte jag. 

Min historia är inte annorlunda än andras. Då 

tejpade Max upp mina texter på väggen i den 

lilla hyreslägenheten nära Möllevångstorget i 

Malmö och kunde inte släppa tanken. Han 

började intervjua nyskadade ungdomar, vuxna 

som suttit i stol länge och fullt friska barn om 

deras tankar kring rullstolar. Han berättar: 

– Det hade ju påverkat vår familj så mycket. 

På teatern och i filmer såg jag bara 90-åriga 

tanter i rullstol. Jag ville visa att de som hamnar 

i stol kan vara vem som helst, du eller jag. 

Panthera kontaktades, för Max 

 



ehövde ju en rullstol. En dag fick vaktmästaren 

på Scenskolan i Malmö ta emot ett jättepaket, 

med en lånerullstol till Max. Nu blev 

pjäsen plötsligt verklig. Det var dags att börja 

repetera, skriva låtar till gitarren och lära sig 

dansa i stolen. 

– Jag ville att alla skulle se pjäsen. Alla, alla, 

alla. Unga och gamla. Skadade och oskadade. 

För att påverka och förändra deras syn på funktionshindrade. 

Jag ville få dem att inse att rullstolsburna 

är precis som alla andra. Och ändå 

inte riktigt. 

MAX VILLE HA MED BÅDE SKRATT OCH GRÅT i sin 

föreställning. Han ville beröra men också få 

folk att våga skratta och hitta kaxigheten mot 

samhället och de okunniga blickarna. 

Men ämnet är ju inte det ballaste, eller hur 

Max? 

– Kanske inte. Men det var det som låg närmast 

mig. Det var min historia. Och när mina 

polare har sett pjäsen har de alla tänkt på hur 

samhället ser ut och hur mycket som behöver 

göras för att få bort hindren för alla i rullstol. 

Han säger att han vill göra saker som han 

brinner för på teatern. Han vill påverka, ge dem 

som ser ”Rulle” en tankeställare. Och jag ser 

leenden, skratt och tårar i publiken på Rehab 

Station Stockholm när han spelar den där. 

Samma sak när han gör den som slutproduktion 

för sin avgångsklass av nyutbildade skådespelare 

på Scenskolan i Malmö, på Teater 

Tribunalen på Hornsgatan och på Hjultorget 

i Kista. Publiken ser tagen ut, glad och arg, 

sorgsen och förbannad. 

– Akta, akta – det kommer en rullstol, är en 

replik i pjäsen. Men det är ju en person med 

tankar och känslor som kommer på trottoaren, 

inte en rullstol, avslutar Max. 

Pjäsen ”Rulle” spelas på skolor, folkhögskolor, 

fritidsgårdar, rehabställen och alla 

scener där det finns el för ljud och ljus och 

en tillräcklig golvyta. 

För kontakt med Max: 

maxnilen@hotmail.com 

eller 073- 074 09 28. 

Max Nilén framför sin föreställning ”Rulle” 

på Rehab Station Stockholm. 


Tro på Retro 

Text: Anette Bohm, Peter Anderson-Pope Foto: Tomas Engblom 

Åldrande i rullstol skiljer sig från annat 

åldrande. På RG:s Retrokurs förmedlas 

kunskap och verktyg som underlättar 

hanteringen av de kroppsliga och mentala 

förändringarna. I maj 2017 är det dags för 

första delen i nästa Retrokurs. 

Olusten inför ett liv på tomgång 

fick tetraplegikern Rikard Gass 

att hoppa på RG:s Retrokurs. 

– När jag fick inbjudan hade 

jag redan insett att jag skulle bli 

tvungen att förändra min vardag. 

Livet gick på rutin och dagarna hade blivit 

exakta kopior av varandra. 

– Det är lätt hänt när man är singel. Ingenting 

stör när vanan sakta äter upp en. 

Dessutom hade han gått upp i vikt och 

gillade inte alls hur hans midjeomfång hade 

utvecklats. 

– Stämningen på kursen var fantastisk och 

ledarna var väldigt duktiga på att motivera utan 

varken krav eller pekpinnar. I stället var det 

upp till deltagaren själv att bestämma hur 

mycket eller lite man ville satsa. 

– Ledarna talade om hur de tyckte att man 

skulle förändra sin situation och att de skulle 

finnas där om man själv ville. Det sätter fingret 

på deltagarens eget ansvar för sin situation och 

på deltagarens avgörande insats. 

Han tycker att de uppföljande testerna ett 

halvår senare verkar i samma riktning. 

– Resultatet har ju ett direkt samband med 

ens egen insats under fem månader och går 

inte att bortförklara. Det gjorde mig mer 

motiverad. 

Själv har han blivit starkare, ändrat sina arbetsuppgifter 

och gått ner i vikt. Nu försöker 

han bibehålla förändringarna som han har 

genomfört. 

– De har gjort att jag mår mycket bättre och 

fått mycket bättre självbild, säger han. 

– Jag vill och vågar ta mer plats och jag har 

blivit mycket tydligare. Jag märker att det har 

underlättat mina relationer till arbetskamrater 

och assistenter. 

Ur Kick nr 4/2008 


En som har börjat inse vidden av att leva med 

ryggmärgsskada under lång tid är Retrokursdeltagaren 

Annika Palm från Huddinge. Hennes 

kropp har skickat en del signaler. För 

några år sedan fick hon ont i ena axeln och hon 

upptäckte att hon började tappa känsel. 

– Gränsen där känseln försvinner kröp liksom 

högre upp, säger hon. 

Samtidigt kom även paniken krypande. När 

orsaken till symtomen väl utreddes hittade man 

en vätskefylld cysta strax ovanför den gamla 

skadan i ryggmärgen. Cystan dränerades och 

hon kände sig lite lugnare. 

– Fast det ger mig panik att tänka på att jag 

liksom går sönder ännu mer. 

Hon berättar att försämringen främst tar sig 

uttryck i sämre bålbalans, men på senare tid 

har hon dessutom besvärats av domningar i 

högerhanden. 

– Det är just det här att kroppen kan bli 

sämre rent fysiskt som är det värsta. Jag har 

inga problem med att ta emot hjälp om det 

skulle gå så långt att det blir nödvändigt. 

Förutom de senaste årens krämpor har hon 

inte haft några problem alls och hon siktar på 

att fortsätta så. Hon hoppas att träningsprogrammet 

som hon har fått i uppdrag att 

följa till Retrokurs del II i oktober ska visa sig 

vara det verktyg som hon behöver. 


Som flera andra retroistas hade Irene Lind 

Nilsson inga akuta retrokrämpor när hon 

deltog på RG:s Retrokurs. Hon var främst ute 

efter att ”mota Olle i grind”, att bli mer medveten 

om det som kanske väntar för att kunna 

upptäcka symtomen i tid. 

– På kursens första del insåg jag att jag borde 

rulla minst en halvtimme om dagen, fortsätta 

att cirkelträna och att äta oftare men 

mindre. Allt för att gå ned fyra–fem kilo. 

Så fort hon kom hem från kursen på Bosön 

satte hon i gång att förändra sin vardag i 

Uppsala. 

– Det var enkelt att hitta luckor till promenaderna, 

men svårare med maten. Måltidsvanor 

styrs av praktiska och sociala faktorer som 

kräver hänsyn. 

– Nu var jag tvungen att lära mig att äta var 

tredje till var fjärde timme trots att jag egentligen 

inte var hungrig. Som lön för mödan 

Rikard Gass 

Annika Palm 

Irene Lind Nilsson 

Anders Ljungblom 

visade vågen att jag hade gått ned fem kilo på 

nästan fem månader. 

– Jag är mycket nöjd med att jag klarade det 

och tacksam för att kursen uppmärksammade 

mig på det och gav mig verktygen för att klara 

det. 

Hon gillar att RG:s Retrokurs innehåller både 

en informations- och en uppföljningsdel och 

att deltagarna däremellan får arbeta mot sina 

mål med de instrument som presenterats för 

dem. 

– Det är ett proffsigt upplägg –innehållsmässigt, 

pedagogiskt såväl som organisatoriskt. 


När Anders Ljungblom märkte av successiva 

försämringar svarade han med att gå upp 

allt tidigare på morgnarna. 

– Det tog två timmar att sätta på sig 

byxorna. Sedan var jag helt slut och orkade 

nästan inte göra något resten av dagen. 

– Jag kunde inte förflytta mig in i bilen heller. 

Men jag körde med undanflykter – att jag för 

spattig – och bad min fru att hjälpa mig. 

Han köpte till och med en ny bil fastän han 

inte kunde förflytta sig själv in i den. 

– Innerst inne förstod jag nog vad som var 

på gång men förnekelsen var starkare. 

Cystbildningar i ryggen och en förtvining på 

ryggmärgen hade orsakat försämringarna. Nu 

har han hjälp av personliga assistenter 40 

timmar i veckan. 

– Trots att jag inte hade något val var det ett 

jobbigt steg att ta. Fast allra jobbigast var att 

försöka hitta sig själv igen. 

– Den identitet som det hade tagit mig 15 år 

att bygga upp bara försvann. 

– Det var på ett annat sätt än när jag skadade 

mig. Då var det så tydligt att jag inte 

kunde gå. Jag fick hjälp av RG:s förebilder och 

kunde försöka bli som dem. 

– Problemet nu är att jag inte vet vem Anders 

Ljungblom med för tidiga ålderskrämpor blir. 

Det finns liksom inget att rikta in sig på. 

– Det är viktigt att få stöd med det som 

händer i ens huvud. Därför är den här typen 

av korta kurser väldigt bra. Man träffar andra 

som är med om samma sak och man får hjälp 

med att inse vad man måste göra för att må 

bra ändå. 

Ur Retrobroschyr 2009 


På konferens i 

Wien och jeans 

RG-uppsökaren och -förebilden Erik Berndtsson 

skriver här om den internationella ryggmärgsskadekonferens 

i Wien där han blev medveten om trådar 

som löper genom aktiv rehabiliterings historia. 

Text & Foto: Erik Berndtsson 

iseptember höll The International Spinal Cord 

Society (ISCoS) sin årliga konferens i Wien. 

ISCoS är ett världsomspännande nätverk för 

läkare, forskare och sjukvårdspersonal som 

arbetar med ryggmärgsskaderehabilitering och 

för personer som själva lever med skadan. Nätverket 

är opolitiskt och ideellt och verkar bland 

annat för att tillhandahålla vetenskapligt utbyte 

mellan sina medlemmar och andra genom 

att samla in och sprida information. 

Under de senaste åren har jag gjort några 

resor med rullstolen som närmaste följeslagare. 

Det här var den fjärde i samband med 

en ISCoS-konferens. När konferenserna har 

förlagts till ett lockande resmål har jag och min 

forskande sambo passat på att ta en weekend 

tillsammans. År 2016 skulle det bli lite annorlunda 

eftersom jag själv hade ett uppdrag. Jag 

anmälde mig nämligen som frivillig när RG:s 

vice ordförande Martin Bretz, under sommarkursen, 

berättade att föreningen skulle delta 

vid ISCoS med en posterpresentation och 

hålla i en workshop om aktiv rehabilitering. 

I september styrde jag alltså kosan mot Wien, 

utan egentliga förväntningar på tillgängligheten 

i den gamla gatumiljön. Från hotellet vid Wien 

Westbahnhof till konferenscentrumet vid 

Hofburg skulle det enligt Google ta 30 minuter 

att gå och tio minuter att åka kollektivt. Jag 

valde att rulla i en halvtimme. Jag trodde att 

det var den enkla vägen eftersom jag var tveksam 

till huruvida skoltyskan jag har i bagaget 

skulle klara interaktion med lokalbefolkningen. 

Sicksackande mellan asiatiska turister uppför 

backarna var jag snart nöjd med mitt val. Jag 

rullade genom en del av staden som inte var 

gammal och otillgänglig utan mer kändes som 

en hipp stadsdel, likt Möllan i Malmö eller 

Kreutzberg i Berlin. Kaféer, restauranger, små 

butiker och människor i rörelse på det där 

lugna, hemtrevliga sättet. Det kändes bra att 

vara i Wien, även om jag redan hunnit böja en 

länkhjulsgaffel i ett spårvagnsspår och bråkat 

med Habsburgsk kullersten. 

MITT FÖRSTA MÖTE MED RG var, som för många 

andra som skadar sig i trakterna kring Skåne, i 

matsalen på Orupsjukhuset utanför Höör. 

Minnena är inte så tydliga men jag tänker mig 

att personalen sa till mig att jag borde gå och 

lyssna på några personer som skulle prata. Jag 

kände inte ett behov av att prata med någon 

efter min olycka men valde ändå att gå till matsalen 

för att lyssna och se vad det var för 

människor. Vad som sas minns jag inte men 

jag blev fascinerad av jeansen. Landstingets 

ljusblå mjukisbyxor avskydde jag från dag ett 

och att få se någon som använde rullstol och 

jeans räckte för mig; jag var såld. 

Sju år senare sitter jag i lobbyn på ett hotell 

i Wien, iklädd jeans, självständig och stark, och 

lyssnar när Jalle Jungnell kör generalrepetition 

inför en workshop på ISCoS om 40 år av aktiv 

rehabilitering. Jalle berättar att 1976 var året då 

en yngling rullade in på sjukhuset, visade upp 

sig i jeans, berättade om fester och flickvänner 

för att inspirera och motivera. 

Medan jag lyssnar på historien om ett av 

RG:s första uppsök får jag ett mejl från Orupsjukhuset. 

Alla var nöjda med vårt senaste 

uppsök. Min demonstration av påklädning av 

jeans i stol hade varit det bästa med kvällen. 

Att en av undersköterskorna kom in i rummet 

när jag satt med byxorna i knävecken fick bli 

en extra bonus, för både personal och patienter. 

EFTER TRE DAGARS KONFERENS och ett par dagars 

semester lämnar vi nöjda Wien. Vår workshop 

var välbesökt och RG:s filosofi med aktiv rehabilitering, 

som redan spridits till flera länder, 

har kommit upp på den stora scenen. Min 

förhoppning är att aktiv rehabilitering ska 

spridas över världen och att vi som blivit 

inspirerade till ett aktivt och självständigt liv 

kan fortsätta att inspirera andra. Precis som 

när någons jeans blev nyckeln till Jalles självständighet 

1976 och min 2009 hoppas jag att 

mina jeans inspirerade till självständighet 2016. 

Aktiv rehabilitering har en 40-årig historia och 

en framtid som är mycket längre. 

 


Foto: Moah Göransson 


Konferens med anor 

Text: Mathias Hackzell Foto: Erik Berndtsson 

RG tillsammans med sina systerföreningar från Grekland, Norge, Vitryssland, Ukraina och Polen pratar ihop sig inför workshopen om aktiv rehabilitering. 

Från vänster: Martin Bretz (Sverige), Evgeny Shevko (Vitryssland), Denis Vasilevich (Vitryssland), Oksana Fedorovych (Ukraina), Pia Wedege (Norge), 

Marianne Dybwad (Norge), Anne Lannem (Norge), Marika Augutis (Sverige), Anestis Divanoglou (Grekland), Jalle Jugnell (Sverige), Katerina Michalaki 

(Grekland), Tomasz Tasiemski (Polen). Saknas på bild: Katarzyna Trok och Erik Berndtsson (som filmade och skrev). 

För 55:e gången i ordningen 

anordnades i september ISCoSkonferensen. 

Under dessa dagar 

samlas ledande aktörer inom 

ryggmärgskadevård och forskning 

från hela världen. Den här 

gången hölls mötet i Wien och 

RG Aktiv Rehabilitering fanns 

på plats för att medverka i en 

workshop där man bland annat 

berättade om föreningens historia 

och syn på begreppet aktiv 

rehabilitering. 

iSCoS står för International Spinal Cord 

Society och dess anor går långt tillbaka i tiden, 

till ryggmärgsskadevårdens begynnelse. Precis 

som Paralympicstävlingarna startade allt en 

gång i tiden på Stoke Manderville-sjukhuset i 

Storbritannien, där läkaren Sir Ludwig Guttman 

1944 öppnade en avdelning för ryggmärgsskadade 

soldater. 

Den första internationella idrottstävlingen 

hölls 1952 i Stoke Manderville och det blev 

startskottet till det som utvecklats till dagens 

Paralympics. Det var också i samband med 

dessa tävlingar som läkare från olika länder, 

som reste med deltagarna, informellt började 

hålla möten där man diskuterade vård och forskning. 

Sammankomsten har sedan dess växt och 

formaliserats. Föreningen ISCoS håller årligen 

en konferens någonstans i världen med cirka 

1 000 deltagare. Det finns fortfarande en koppling 

till Paralympics då man ser till att träffas 

vart fjärde år i det land som håller i spelen. Den 

traditionen frångicks dock i år eftersom man 

av olika anledningar inte kunde vara i Rio de 

Janeiro utan valde Wien i stället. 

BRUKARFÖRENINGAR ÄR OCKSÅ REPRESENTERADE 

på konferenserna och RG hade i år Katarzyna 

Trok, Martin Bretz, Jalle Jungnell och Erik 

Berndtsson på plats. Initiativet att delta kom 

från Marika Augutis. 

– Vi höll tillsammans med våra systerföreningar 

från Grekland, Norge, Vitryssland, 

Ukraina och Polen en workshop där vi berättade 

om vår syn på aktiv rehabilitering och 

diskuterade också kring detta ämne, berättar 

Erik Berndtsson. 

Han tycker naturligtvis att det är värdefullt 

för föreningen att synas i detta sammanhang. 

– Det finns brister inom rehabiliteringen i 

alla delar i världen som det är viktigt att belysa. 

Även i de utvecklade rika länderna som USA 

och i Europa. Sedan är det ju också lika viktigt 

att träffa och ta intryck av andra och inte slå 

sig för bröstet och tro att vi är bäst på allt i 

Sverige. 

Erik Berndtsson beskriver sina intryck från 

ISCoS-konferensen i detta nummer av Kick 

och han dokumenterade också dagarna i Wien 

med sin filmkamera. Det filmade materialet kan 

du ta del av på vår hemsida. 


Vinterkul 

2017 

Har du en rörelsenedsättning och vill 

prova på att åka alpint? 

Då ska du anmäla dig till Vinterkul 

2017! 

Vi bjuder alla barn och vuxna på korv 

och kall dryck. 

Korven grillar du själv på vår grill 

kl.11-14. 

Ta gärna med egen varm dryck. 

Plats: Flottsbrobacken 

När: 15 januari 2017 kl.10 - 15 

Ålder: 6 - 25 år 

Minimilängd: 115 cm 

Kostnad: 300:- per familj 

Sista anmälningsdag 1 januari 2017 

Anmälan: www.stockholm.rbu.se 


2017 

R•E•T•R•O 

För dig som levt länge med en ryggmärgsskada. 

Din chans att komma i form med ny kunskap, 

inspiration och nytt tänk. 

RETRO genomförs för femte gången och vårt 

koncept har varit mycket uppskattat och framgångsrikt. 

RETRO består av två kurstillfällen med handledd 

egenträning däremellan. 

Den första delen genomförs 4–7 maj och den 

andra 6–8 oktober på Bosöns Idrottsinstitut på 

Lidingö. 

ANMÄLAN och mer info finns på 

RG Aktiv Rehabiliterings hemsida. 


Sista anmälningsdag 8 mars 2017 

RG Aktiv Rehabilitering

Roligt för unga 

Att det är roligt är den stora anledningen till att söka 

till RG:s Ungdomsläger. Det är skönt häng och det finns 

alltid någon att umgås med. De roliga aktiviteterna 

är så roliga att det är svårt för deltagarna att välja ut 

någon aktivitet som är roligare än någon annan. 


Tonåringarna sitter lutade över 

papper kring borden vid omklädningsskåpen 

utanför idrottshallarna 

på Bosön. En glad ledare 

berättar att de skriver tacktal och 

fikar. Det har varit RG:s Paralympics och strax 

är det prisutdelning på lägrets näst sista dag. 

Stämningen är skönt avslappnad, som det sig 

bör när man kört skiten ur sig och på ungdomars 

vis bara hänger ihop. Skulle likaväl kunna ha 

varit på en rast på ett gymnasium var helst i 

Sverige, vilket årtionde som helst. 

EN AV DELTAGARNA ÄR NINA STERBY som utstrålar 

en varm förnöjsamhet. En ledare masserar 

hennes axlar. En vanlig syn på RG:s läger. 

– Jag har varit på RG-läger sedan jag var tio 

år. I somras var jag juniorledare på barnlägret. 

På detta läger är jag deltagare och det är sista 

året som jag kan vara det. Jag är 18 år. 

Hon tycker att det är kul att komma tillbaka 

på lägren och träffa gamla som nya kompisar. 

Och hon gillar allt på lägret. 

– Alla aktiviteter, träffa kompisar och ha 

roligt med dem. Vi brukar också ha kontakt 

mellan lägren med nästan alla via FB och ibland 

träffas vi. Det blir mest de som bor nära. 

På lägret fick alla en utmärkelse på prisutdelningen 

efter Paralympicsdagen. Nina blev 

lägrets självförsvarare. 

– Jag tyckte att självförsvarsträningen var 

roligast. Det var nytt för mig och intressant att 

få reda på hur man kan göra om något skulle 

hända i verkligheten. 

Lina Nilsson Furberg, 17 år och från Örebro, 

fick nomineringen lägrets planerare. 

– Jag vet än inte varför, säger hon. 

Det kan bero på hennes personlighet. Lina 

ger ett intryck av att ha koll och ett lugn utöver 

det vanliga. Nina går ekonomisk linje och Lina 

går på barn- och fritidsprogrammet på 

gymnasiet. 

– På fritiden simmar jag och umgås med 

kompisar som alla andra, säger Lina. 

LIKSOM SOM NINA HAR LINA ryggmärgsbråck och 

hon har varit med på RG-läger sedan 2009. 

– Det var min sjukgymnast som tipsade om 

RG:s läger och det första var Barnläger. Det 

var väldigt roligt och sedan dess har jag varit 

fast. Jag har varit på Äventyrsläger och förra 

året kom RG:s första Ungdomsläger och det 

ville jag såklart vara med på, för jag ville inte 

att äventyrslägret skulle ta slut. 

Lina tycker att av alla läger som hon har varit 

på så är ungdomslägret det roligaste. 

– Jag tycker alltid att fläskboll är kul. Det var 

det som var lite roligare. Annars var allt lika 

kul. Det händer ofta lite mer på de här lägren 

och vi har tid att umgås kompisar emellan, ja 

mer tid att umgås med alla. 

HON TYCKER ATT JUST DET HÄR GÄNGET är väldigt 

mysigt. 

– Vi är alla i samma situation och eftersom 

vi inte är så många så blir det lättare att umgås 

med alla. Det finns inga speciella gäng som det 

annars kan bli, utan här är alla med alla. 

Till andra som funderar på att söka säger 

hon: 

– Det är väldigt värt att åka på lägren, även 

om man inte skulle känna sig taggad till att åka. 

Det finns alltid någon att prata med, deltagare 

eller ledare. Man behöver inte känna sig ensam 

och det är väldigt roligt, säger hon med 

eftertryck. 

– PÅ SISTA DAGEN KÄNDES gemenskapen som 

störst. Vi tog hand om varandra lite extra trots 

sorgen att behöva åka hem. Veckan går väldigt 

fort. Plötsligt ska man hem. 


Nina hämtar sin medalj på prisutdelningen efter RG:s Paralympics. 

Lina trivs bra på RG:s läger, inga speciella gäng som det annars kan bli, 

utan här är alla med alla. 

Ungdomsläger 

Innehåll: Fysiska och sociala aktiviteter. 

Nästa tillfälle: Månadsskiftet oktober-november 

2017. 

Deltagare: Ungdomar, i åldrarna 15–18 år med 

funktionsnedsättning, som kan ta instruktion, 

fungera i grupp och klarar att rulla minst 1 km. 

Avgift, inkl. kost & logi: 3 000 kronor för nya 

deltagare och 2 000 kr för deltagare som varit 

på Äventyrsläger. 

Plats: Bosön, Lidingö. 


Släpp hästarna fria! 

sätt inte tygel på människors förmåga 

Man intervjuar människor med olika funktionshinder 

och erfarenheter och gör därefter teater av det. Pjäserna 

spelas sedan för företag, skolor och organisationer för att 

öka förståelsen. Efteråt diskuteras föreställningarna av 

skådespelare och publik. Detta är precis vad Östra Teatern 

har hållit på med sedan 2003. 

Text: Ante Blomberg Foto: Privat 

Pjäserna har handlat om att som 

förälder ställas inför faktumet att få 

ett barn med funktionshinder, att 

barnet får växa upp med samhällets 

snedvridna syn på det eventuella handikappet, 

hur man som funktionshindrad person kan 

hantera sexualitet och relationer och om att 

försöka komma in i arbetslivet och klara av 

vardagen. 

Maria Lindström, Petter Billengren, Joakim 

Sikberg har gjort magnifika skådespelarinsatser 

och arbeten genom åren. Just nu har Östra 

Teatern, som gruppen kallar sig, tre pjäser som 

de turnerar med. Pjäsen Autist javisst! är 

baserad på verkliga upplevelser och personer 

som manusförfattaren Gunilla Boëthius har 

intervjuat. Hon tar publiken till en tillvaro i 

ständig kamp med normaliteten. En värld fylld 

av smärta och missförstånd, men också av 

klarsyn och humor. 

I pjäsen Churchill var inte heller klok får vi 

följa tre unga människors kamp för att ta sig 

in i arbetslivet: Anton med en lindrig utvecklingsstörning, 

Hanna med adhd och Jonas med 

Aspergers syndrom. De möter en arbetsmiljö 

där rekryteringssajter, bemanningsfirmor och 

facilityföretag har tagit över och där slimmade 

strukturer och krav på effektivitet stänger dem 

ute. 

ALLA HÄSTAR HEMMA heter den senaste föreställningen 

och den är otroligt bra och välgjord. 

Som vanligt är rekvisitan minimal och de tre 

skådespelarna delar på rollerna. Smått geniale 

Stephen Rappaport har regisserat. Hugo med 

adhd och lindrig utvecklingsstörning blir 

uppsagd efter elva år, Anna med Aspergers 

syndrom har drunknat i praktikträsket och 

sjuksköterskan Sören drabbas hårt av dagens 

tuffa arbetsmarknad och blir utarbetad. 

När vissa inte jobbar alls, stressas och 

pressas andra till utbrändhet. Men det finns 

lösningar! I kommuner, på arbetsförmedlingar 

och i företag där man ser möjligheter i stället 

för problem har man börjat jobba på ett helt 

nytt sätt. Se pjäsen och bli mäkta förvånad när 

du ler när du går därifrån. Jag har sett alla deras 

pjäser genom åren och det händer mig varje 

gång. 

Organisationer, företag och skolor över 

hela landet, och även i Norge, kan kontakta 

producenten Ulrika Ragnar Borell, 

08-720 07 47, för att beställa pjäserna. 

Privatpersoner kan se pjäserna under 

de offentliga föreställningarna. På Östra 

Teaterns hemsida, www.ostrateatern.se, 

och på Facebook-sidan Östra Teatern 

kan man läsa mer och följa deras arbete. 


Maria Lindström, Petter Billengren, Joakim Sikberg framför teatern ”Alla hästar hemma”. 



Vasaloppet, 

släng dig i väggen! 

Årets upplaga av kursen Aktiv Rullstol – Aktivt Liv hölls på ett soligt 

och varmt Bosön i september. Stämningen bland arbetsterapeuter 

och fysioterapeuter var hög och envisheten stor på att lyckas med 

de utmaningar som ledarna John Högberg, Pierre Samuelsson och 

Martin Jakobsson gav. En av de lyriska deltagarna är fysioterapeuten 

Karin Malmberg från Falun. 


Vasaloppet släng dig i 

väggen! Oj oj oj! Att 

åka rullstol i elljusspåret 

är en av de största 

utmaningar jag har 

gjort. Och då har jag 

kört Vasaloppet flera 

gånger, säger dalkullan 

Karin och fortsätter: 

– Överraskande nog har jag aldrig varit så 

trött i armarna som efter den lilla turen i 

terrängen. Mjölksyran var inte att leka med och 

då är jag ändå ganska vältränad. Man använder 

förstås armmusklerna på ett annat sätt än vad 

man är van vid. 

KARIN HAR ÅKT RULLSTOL FÖRUT, på sin arbetsplats, 

ger-rehabkliniken på Falu lasarett där länets 

ryggmärgsskadade vårdas. 

– Då har det varit med de ryggmärgsskadade 

på rullstolsträningarna i våra kulvertar 

under sjukhuset. Det jag nu förstår är att jag 

inte riktigt visste vad jag lärde ut, för jag förstod 

egentligen inte helt vad det handlar om. Inte 

förrän nu när jag själv provade fullt ut. 

– Jag har bara vetat att man självklart måste 

kunna balansera på bakhjulen och förstått att 

man ska luta sig framåt/bakåt i vissa lägen. Det 

är första gången jag provar på detta sätt, att 

nöta och nöta tills det sitter i kroppen. Så klart 

att jag av personer med ryggmärgsskador 

tidigare har fått höra hur man gör. Skillnaden 

är att jag nu fick informationen genom alla 

sinnen. Och det är det som är så himla viktigt 

känner jag, att få uppleva det i kroppen. 

Karin kände till ganska mycket om RG redan 

före kursen. 

– Vi har ett samarbete med RG-Dalarna. De 

gör uppsök, har kvällsträning och föreläser hos 

oss på Falu lasarett och vid varje tillfälle deltar 

någon av oss i personalen från öppenvården. 

Flera av Karins arbetskamrater som är 

arbetsterapeuter och några fysioterapeuter har 

gått kursen hos RG. 

– Alla har talat otroligt gott om den. När jag 

började jobba där för nio år sedan så hade jag 

det på min önskelista, att gå er kurs. 

Nio år är en lång väntan. 

– Det är av flera orsaker. En orsak var att 

kursen låg på sommaren och då jobbade 

antingen jag för att någon annan skulle ha 

semester eller så hade jag semester. Annars 

hade jag säkert gått kursen tidigare. 

Det var främst den praktiska biten som 

lockade Karin. 

– Att man får göra allt själv från början till 

slut. Från inställningar på rullstolen till att köra 

den. Min upplevelse av kursen var bättre än 

vad jag hade förväntat mig. 

PÅ KARINS ARBETSPLATS har fysioterapeuterna 

knapp erfarenhet av att ställa in och meka med 

rullstolar. 

– Det var superviktigt att få göra och nu har 

jag förhoppningsvis lärt mig. Tidigare var jag 

rädd för att meka och undvek det därför. 

 


Det var arbetsterapeuternas bit, tänkte jag. Nu 

kan även jag meka och det känns bra, riktigt 

bra. 

Det som gjorde störst inverkan på Karin var 

erfarenheten av att uppleva samhället från en 

rullstol. 

– Att få uppleva hur otroligt dåligt det är 

anpassat på många ställen, som i Gamla stan 

och hur man i stadsmiljö kommer uppför 

trottoarkanter. 

– Något jag bär med mig, när vi instruerar 

patienterna i att köra rullstol, är att jag nu vet 

hur svårt det faktiskt är. Och då har jag fungerande 

muskler och kan stabilisera mig i rullstolen, 

jämfört med patienterna som har nedsatt 

eller ingen bålstyrka och bålstabilitet. 

Karin tycker att hon har fått insikt i hur 

viktigt det är att rullstolen är individanpassad 

och rätt balanserad för att få ett optimalt 

användande av rullstolen. 

– Det kände jag inte riktigt till förut. 

Hon har också fått en annan inställning till 

att sitta i rullstol och till rullstolsanvändare. 

– Som nu på kursen. Jag fick en djupare 

förståelse för det faktum att de sitter där jämt 

och kan inte annat. Jag träffar dem bara på 

jobbet. Men de lever ju så här dygnet runt. Nu 

när vi har suttit i rullstolen i tre dagar i sträck 

här så har jag fått en annan uppfattning om hur 

det kan vara. 

Karin tror att hon har blivit mer ödmjuk och 

förstående och hon är imponerad över hur de 

har lärt sig hantera rullstolen. 

– Därmed har jag fått större förståelse för 

att det tar lång tid att lära sig. I mina behandlingar 

trodde jag att det skulle ske snabbare. 

Men det är baske mig inte lätt! 

Aktiv rullstol – Aktivt liv 

Innehåll: Grundläggande teoretiska 

kunskaper och anpassningar av manuella 

rullstolar. Praktiska övningar som 

förflyttningsteknik, trapp-, terräng- och 

stadskörning. 

Deltagare: Alla som i sin yrkesroll 

arbetar nära rullstolsanvändare. 

Nästa kurstillfälle Mars 2017. 

Kostnad för kurs, mat & logi: 

6 000 kronor 

Mer information: www.rgaktivrehab.se 


Maddes sårspalt 

På den senaste världskonferensen om svårläkta sår (WUWHS september 2016) 

kallades trycksår även för tryckskada, för att uppmärksamma att dessa sår är 

en skada som i de allra flesta fall kan förhindras. På ett liknade sätt har WHO 

ändrat ordet bilolycka till bilkrasch, för att påvisa att det faktiskt är en människa 

inblandad som påverkar utgången och inte högre makter. Så kontrollera alltid 

orsaken till varför din sårskada uppkom och åtgärda problemet i stället för att 

tro att det ”bara kom” för att just du hade en otursdag. 

Text: Madde Stenius Foto: Kristina Wetterdahl 

Trycksår är fortfarande omgivna av skuld och 

skam och det är dessutom otäckt att se foton 

på stora sår. Mellan 50 och 95 procent av alla 

trycksår går att förebygga, enligt studier, men 

för att göra något åt ett problem måste man 

först inse att man har det. Nästa steg är att inse 

att många små åtgärder är bättre än en stor och 

det behöver inte kosta en massa pengar. 

VARFÖR FÅR EN RYGGMÄRGSSKADAD PERSON LÄTT 

TRYCKSÅR I SITTREGIONEN? 

Hos rullstolsburna personer är den vanligaste 

orsaken till trycksår för dålig tryckavlastning i 

kombination med att man sitter för länge i 

samma läge. För dem som har en rörelsenedsättning 

och inkontinensproblematik ihop med 

kognitiv påverkan ökar trycksårsrisken avsevärt. 

För att förebygga, läka och återigen förebygga 

trycksår behöver man ha en helhetssyn 

och kunskap om patientgruppen, hjälpmedel 

och modern trycksårsbehandling för att kunna 

personanpassa insatserna och få ett lyckat 

resultat. 

MUSKELFÖRTVINING, SKELETTURKALKNING OCH 

AVSAKNAD AV KÄNSEL 

I sittande ställning bärs 75 procent av kroppsvikten 

upp av skinkor och lår, 19 procent av 

fötterna och 4 procent av ryggen. I genomsnitt 

har man 20–26 mm tjock muskelvävnad i sittregionen 

men en ryggmärgsskadad person, som 

suttit några år i rullstol, har endast 5–8 mm 

muskelvävnad kvar på grund av muskelförtvining. 

Muskelcellerna stretchas dessutom ut och 

blir tunnare vid tryck, vilket innebär att 

trycket på sittbensknölarna ökar till 90 procent 

i sittande och till 40 procent i liggande. 

Man får även en skeletturkalkning som gör 

att sittbenen blir plattare och vassare. Trycket 

inifrån benet och utifrån underlaget, tillsammans 

med att man inte känner när det är dags att 

ändra läge, gör att man som ryggmärgsskadad 

lätt får trycksår. Skolios förekommer ofta vilket 

utgör en ökad risk eftersom det orsakar en 

snedbelastning som ger ökat tryck på ena sittbensknölen. 

Studier visar att 95 procent av alla ryggmärgsskadade 

någon gång får ett djupt trycksår. 

TRYCKSÅR I SITTREGIONEN KRÄVER AVLASTNING 

VARFÖR? 

Ett trycksår är orsakat av tryck och om du 

fortsätter att belasta området så motverkar du 

en läkning och kan orsaka en ännu större skada. 

Tryckavlastande madrass och dyna samt 

avancerade sårbehandlingsförband och undertryckspump 

ger bättre förutsättningar till läkning 

men är inte i stället för avlastning. 

Att få ett trycksår, som kräver avlastning för 

att läka, bidrar till en omfattande inskränkning 

av vardagslivet eftersom den mesta tiden bör 

tillbringas liggande. I många fall krävs översyn 

av stöd i hemmet och sjukskrivning eftersom 

tiden som man får sitta uppe ofta begränsas till 

den tid som krävs för att sköta hygien och att 

äta (30 minuters sitt-tid, 3–4 ggr/dygn vid 

trycksår i kategori 3–4). 

Att spendera lång tid liggande innebär även 

risk för komplikationer som proppar, ökad 

spasticitet, smärta (visar sig ofta som spasticitet), 

stelhet, aptitlöshet, yrsel på grund av 

lägesberoende lågt blodtryck, förstoppning 

(som redan är en komplikation av ryggmärgsskadan), 

nedstämdhet samt lunginflammation. 

Det är inte bara den som har sår som blir 

lidande utan hela familjen, släkt, vänner och 

arbetsplats drabbas. Ekonomin påverkas när 

man blir sjukskriven och kanske måste gå ned 

i tid efter läkning, för att inte få nya sår. 

Det händer tyvärr att man inte alltid får 

behandling med moderna förband eftersom 

personal som inte är uppdaterad säger att ”de 

är såå dyra så dem kan vi inte använda”. Det 

gäller att man ser kostnaden på hela behandlingsperioden 

och inte bara per kompress. 

Kostnaden för förband är 13 procent och personalen 

står för 87 procent, så ett dyrare förband 

som kan sitta längre och läker såret snabbare 

= besparing! Ett djupt trycksår beräknas kostar 

cirka 400 000 kronor att läka, men lidandet går 

aldrig att mäta i pengar. 

DET FINNS EN RISK ATT MAN TAPPAR livsgnistan på 

grund av isolering, illaluktande sår och brist på 

aktivitet efter en lång tid av tryckavlastning för 

att läka ett djupt trycksår. En del slutar att 

svara i telefon när man inte orkar säga nej till 

vänner som inte förstår att man inte kan hänga 

med ut längre. En lambåoperation kan då vara 

enda utvägen för att bryta isoleringen och få 

en bättre livskvalitet. I nästa nummer kommer 

jag att berätta om lambåoperationer. 

Mitt tips är att vi alla hjälps åt att förebygga 

trycksår genom att ändra läge ofta, ha bra 

personanpassade hjälpmedel, kontrollera huden 

och reagera på förändringar. Hitta orsak vid 

såruppkomst och behandla med moderna 

metoder – innan det gått för långt! Att kontrollera, 

reagera och agera kan förhindra månader 

eller år av lidande. 

/Madde 


Clever and Pretty 

Startsträckan har utan tvekan varit lång för Jessica 

Kristiansen, hennes sambo och deras son. En förlossning 

med komplikationer satte spår som den lilla familjen nu 

försöker förhålla sig till. 

Text: Peter Anderson-Pope Foto: Tomas Engblom 


Hans Walther Kristiansen är 

en nyfiken och positiv 

treåring med stapplande 

gång som går i förskolan 

och deltar i verksamhet och 

lekar på samma villkor som 

andra. På grund av sina annorlunda fysiska 

förutsättningar ramlar han en del. 

– Det är kanske uppenbart för alla vad det 

beror på, säger han mamma Jessica Kristiansen. 

– Men vi har varit försiktiga med att 

använda hans cp-skada som förklaring till 

varför det är si eller så med honom. Jag vill inte 

att han, eller andra, ska tro att det är det enda 

som sätter gränser för vad han kan göra. 

Hon menar att det finns så otroligt mycket 

annat än hans ovanliga gång som definierar 

honom. 

– Han är ju ovanligt fin också, säger hon 

leende med innerlig värme i rösten. 

– Och ovanligt social och intelligent. 

Men de egenskaperna, och många andra, 

riskerar att hamna i bakgrunden om man låter 

dem. En cp-skada har synliga symtom som kan 

placera en hel personlighet i skuggan och 

därmed bli ett socialt hinder. 

– Därför är vi måna om att inte överdriva 

hur mycket cp-skadan påverkar hans liv. 

– Det var faktiskt först nyligen, när jag 

hjälpte ett annat barn på förskolan med 

ytterkläderna, som det slog mig hur mycket 

enklare det var än att hjälpa Walther. 

Hon tror att om de fokuserar på hans 

cp-skada så kan det styra hur han själv agerar 

och det i sin tur avgöra hur han blir bemött av 

andra. 

– Om man förväntar sig att bli behandlad 

som andra så ökar chansen att man blir bemött 

och accepterad för den man är och med sitt 

sätt att göra saker. Även om det råkar vara 

utanför normen. 

förståeligt. Det är föräldrar till barn med mest 

svårigheter som är mest motiverade och som 

därför sätter mest avtryck i verksamheten. 

Därför har de känt sig som lite udda fåglar 

– att de nog inte hör hemma där. Inte just nu 

i alla fall. 

MYCKET KOMMER ATT FÖRÄNDRAS i takt med att 

Walter blir äldre. Det är Jessica Kristiansen helt 

på det klara med. Det är inte så att hon har satt 

på sig skygglappar för att stänga ute framtiden. 

– Nej inte alls, jag inser att både han och 

hans kamrater kommer att bli mer och mer 

medvetna om att han är annorlunda. Och att 

det kan bli svårt att hantera för vissa. 

– Men genom att fokusera på hans starka 

sidor, det vill säga hans sociala kompetens och 

hans intelligens, kan vi ge honom verktyg som 

underlättar den processen. 

– Saker som arbetsterapi, fysioterapi och 

ortosutprovning utgör ju en omistlig del av 

hans vardag men det är viktigt att han förstår 

att de är just bara det. 

– Att livet innehåller så mycket mer. 

Walther Kristiansen är som vilken nyfiken och positiv treåring som helst… 

…men mycket kommer att förändras i takt med att Walter blir äldre, tror Jessica Kristiansen. 

VID ETT PAR TILLFÄLLEN HAR DE VARIT med på 

möten som hållits av organisationer för funktionshindrade 

barn och deras föräldrar. Men 

det har inte riktigt klickat. 

– Där läggs mycket fokus på barnens funktionshinder 

och deras svårigheter. Vilket är 


Rättslös i rullstol? 

Text: Mathias Hackzell 

Ute på den gotländska 

landsbygden var det 

höst, becksvart och 

blåste storm. Inne i det 

ödsliga huset framför 

det spöklika skenet från 

datorskärmen satt jag i 

min ensamhet och skrek. Rakt ut. Mina värsta 

svordomar och svavelosande förbannelser. 

Det är inte smickrande att erkänna att man 

ibland hänfaller till sådant beteende, för jag 

inser att det kanske inte är helt....friskt. 

Orsakerna till dessa utbrott har genom åren 

oftast varit idrotts- eller spelrelaterade (poker 

och world of warcraft kostade mig några 

tangentbord). Men ibland har även någon 

idiot retat mig till vansinne med sina dumheter. 

Jag har slutat med både onlinegambling och 

dataspel och de yngre årens febriga idrottsintresse 

har också svalnat. Så det har varit lugnt 

på den fronten under många år. Tyvärr så slutar 

dock inte världen producera idioter. Så föga 

förvånande var det just en av dessa som gjorde 

att jag tog ett återfall i primalvrålande framför 

datorskärmen och aggressivt bankande på 

tangentbordet. 

Den här gången var det en åklagare som fick 

det att brinna. Personen i fråga har tidigare haft 

hand om det omskrivna ärendet med gruppvåldtäkten 

som ska ha ägt rum i Visby i början 

av oktober. En kvinnlig rullstolsbrukare anklagar 

sex män. Jag inser att man ska gå försiktigt 

fram och avvakta vidare utredning och så 

vidare. Men det vi redan vet är att åklagaren 

inte häktade männen samt hur han uttryckt sig 

i samband med detta. Det var också detta som 

gjorde mig så otroligt förbannad. 

”Själva gärningen baseras inte på våld eller 

hot utan att man utnyttjat hennes speciella 

belägenhet”, säger åklagaren bland annat till 

Gotlands Tidningar om sitt beslut. Ursäkta 

men vad fan menar han med detta? ”Speciella 

belägenhet”? Jag kan inte för mitt liv begripa 

det. Är det någon sorts kodspråk för att säga 

att hon inte kunde springa därifrån och därför 

var det kört? Att kvinnan dessvärre inte 

behärskade kampsportskunskaper och därför 

får stå sitt kast? Märk väl att detta uttalande 

kommer från en svensk åklagare bara en vecka 

efter att forskare från Södersjukhuset och 

Karolinska Institutet lagt fram en studie som 

visar att sju av tio våldtäktsoffer paralyseras vid 

brottet och inte förmår göra någonting alls. I 

det här fallet sitter dessutom offret i rullstol. 

Men han var inte klar med visdomsorden. I 

samma artikel konstaterar han följande: ”Målsägandens 

berättelse är inte så pass robust att 

den kan ligga till grund för en häktning. Den 

avviker så mycket från de misstänktas berättelse. 

Sammantaget gör jag den bedömningen 

att det inte når upp till skäl för häktning.” 

Ojojoj vilken insikt! Att ett brottsoffers och 

eventuella gärningsmäns versioner går isär. Det 

måste ju vara ovanligt och inget en åklagare 

råkat utför innan. Jaja, inget annat att göra än 

att tro på dessa trevliga gossar då. För mig och 

många andra är det uppenbart. Det är skillnad 

på folk och folk. Din klasstillhörighet och i det 

här fallet även funktionsnedsättning gör skillnad 

på hur du bemöts av rättsamhället. Titta på 

fallet med Julian Assange som exempel. Där 

tar man kvinnornas berättelse på ett helt annat 

allvar. Men det är också kvinnor med en annan 

samhällsställning. 

Om man skulle applicera samma typ av 

kriterier vid andra typer av brott kanske allt 

skulle se annorlunda ut. Jag blev till exempel 

rånad när jag tog en svarttaxi för några år sedan. 

Eller blev jag det? För jag hoppade ju glatt in 

i den suspekta bilen och drack till och med lite 

vodka som bjöds. Jag kunde ju inte heller springa 

därifrån när de ville ha min kod och Visakort. 

Jag började inte heller boxas med tre anabolabiffar 

på den öde bensinmacken. Jag lämnade 

snällt över mitt kort, gav dem koden och såg 


Vi kommer aldrig att 

förstå dina behov 

helt, men vi kommer 

aldrig sluta försöka 

dem köra i väg. Jag jämför för övrigt naturligtvis 

inte en gruppvåldtäkt med ett rån. Men om 

samma havererade logik skulle råda i bägge 

fallen skulle jag inte ha utsatts för något brott 

eller varit berättigad till någon ersättning. 

Men nu var det inte bara jag som blev 

förbannad den där natten. Faktum var att det 

blev en folkstorm som blåste ikapp med moder 

jords egna starka vindar under några dagar. Det 

blev en riktig stinkande soppa till slut och 

utvecklade sig till något helt annat än ilska över 

ett beslut från en åklagare. När det visade sig 

att de misstänkta var asylsökande kom det inte 

längre att handla om brottet i sig utan om hur 

man ser på invandring och flyktingmottagande. 

Tyvärr glömde bägge sidor i den striden bort 

brottsoffret. 

Medborgargarden, nazister och polisförstärkningar 

från Stockholm. Rykten om att det var 

Putin som startat oroligheterna och vem hade 

egentligen stängt ned nätet och ställt in 

färjorna? För det kunde väl inte ha varit blåsten? 

Eller? Slutligen storoffensiv mot rasism i 

medierna. Sedan var det över. Lugnet återkom 

och stormen bedarrade. Men jag misstänker 

att ovädret som rasat i gotlänningarnas själar 

satte sina spår och lämnade efter sig en ö som 

aldrig riktigt blir sig lik. 

SpeediCath* tappningskatetrar 

är förpackade i vätska och är 

därför snabba och enkla att 

använda vid problem att tömma 

urinblåsan. SpeediCath gör det 

lättare att prioritera egna behov 

och livskvalité. 

Hör av dig till oss för 

gratisprov och vägledning: 

0300-332 56 

se@coloplast.com 

coloplast.to/speedicath 

gilla oss på facebook 

*Tillgänglighet av produkter för kvinnor och män kan variera i landstingen. Coloplast logo är ett registrerat 

varumärke ägt av Coloplast A/S. ©2016-12. Alla rättigheter tillhör Coloplast A/S, 3050 Humlebæk, Danmark. 


Assistenter 

Förr fanns det inga personliga assistenter men 

det fanns lika många invalider. Är det ingen 

annan än vi som har tänkt på det? Och på vad 

det betyder? Innebär det att invaliderna 

nuförtiden är svagare och mindre självständiga? 

Trots att framstegen inom vård och medicin 

borde ha gjort dom starkare och mer självständiga. 

Eller är de bara mer lata kanske? 

Sune och Berit, IMF Malmö 

2x Per på podden 

Missa inte att lyssna på Timglaset Pods 

intervjuer med två välkända RG-profiler: 

Claes Hultling på SVT Play 

En av våra folkkäraste reportrar, Folke Rydén, 

har gjort ett väldigt nära porträtt av Claes 

Hultling. I dokumentären Afrika med bruten nacke 

får vi följa Claes från 1984 när han bröt nacken 

i en dykolycka och förlamades bara två veckor 

innan han skulle gifta sig. Parallellt får vi se 

honom i nutid där han står inför sin största 

utmaning hittills, att ta med den ryggmärgsskadevård 

han varit med och byggt i Sverige 

till länder i Afrika. En dokumentär vi verkligen 

rekommenderar. Den sändes den 8 oktober 

men kan ses ända fram till den 25 april 2017. 

Öka trycket 

Det senaste halvåret har jag pumpat Schwalbedäcken 

som sitter på hjulen på min rullstol 

till 10 kilos tryck. Det är en enorm skillnad mot 

de 8 kilo jag hade förut! Stolen blir avsevärt 

mycket mer lättrullad och lättsvängd. På en 

vecka sjunker dock trycket i däcken till ungefär 

7 kilo så det blir mycket pumpande för att alltid 

rulla lättast möjligt. Men det är absolut värt 

det. 

Att pumpa däcken på alla rullstolar runt om 

i Sverige skulle förmodligen vara en värdefullare 

insats för rullstolsburna än alla social-politiska 

reformer tillsammans. 

Ed Winchester, Vingåker 

www.ryggmärgsskada.se 

Allt du behöver veta om ryggmärgsskador. 

Arvsfonden har beviljat stöd för projektet 

www.ryggmärgsskada.se. Syftet är att skapa en 

plattform för att sprida medicinsk och praktisk 

information om ryggmärgsskador främst till 

dem som är drabbade och deras anhöriga samt 

till dem som i arbete och studier kommer i 

kontakt med ryggmärgsskador. 

Från november 2016 och tre år framåt kommer 

projektet att bedrivas av Stiftelsen Spinalis 

i samarbete med RG Aktiv Rehabilitering och 

tillsammans med ryggskadekliniker på de sex 

regionsjukhusen i Sverige. 

Per Byquist var en lovande hockeyspelare när 

han vid 23 års ålder bröt ryggen i en bilolycka. 

Han ådrog sig en inkomplett ryggmärgsskada 

och kan gå, men har ingen känsel från midjan 

och nedåt. Sedan tjugo år tränar Per personer 

som har drabbats av ryggmärgsskador och 

spelar själv rullstolsbasket på elitnivå. 

www.timglasetpod.se/39-per-vinnarskallen/ 

När Per Uhlén var 14 år och hårdrocksgitarrist 

bröt han ryggen i en mc-olycka. Några år senare 

byttes drömmen om att bli rockstjärna ut 

mot en akademisk karriär. Per är utbildad inom 

teknisk fysik på KTH och har även doktorerat 

i biologi. Efter flera publicerade vetenskapliga 

artiklar är han professor och leder en forskargrupp 

på Karolinska Institutet. 

www.timglasetpod.se/43-per-professorn/ 

Tidigare på podden under våren 2016 med RG 

anknytning: Sofia Dettmann, Niclas Rodhborn 

och Aron Anderson. 


Välkommen på årsmöte 

den 8 april! 

Lördagen den 8 april hälsar vi alla medlemmar 

välkomna till RG:s årsmöte 2016. På 

årsmötet har du chansen att vara med och 

besluta om vilka frågor styrelsen ska driva samt 

att välja vilka som ska företräda dig i styrelsen 

framöver. 

I början av 2017 kommer vidare information 

och möjlighet till anmälan på www.rgaktivrehab. 

se. Boka datumet redan nu – varmt välkommen! 

Tre Stockholmstips för insnöade 

Full vinter redan den 9 november bådar inte 

gott. Att vara isolerad är varken bra för 

kropp eller själ. Men lösningen kan vara närmare 

än du tror, i alla fall om du bor i en storstad. 

Museer, mässor och köpcentrum har alla 

stora ytor att rulla på och ofta öppet på helger 

och hyfsat sena kvällar. I Stockholm kan vi 

rekommendera tre stora M. 

Mall of Scandinavia. Mammons nya boning 

i Solna med två enorma plan att rulla på. Förutom 

alla affärer har de dessutom en rad riktigt 

bra restauranger och en varm bekväm biograf 

med tillgängliga salonger och det senaste IMAXformatet, 

som ger ett ljud och en bild med en 

upplösning utöver det vanliga. 

www.mallofscandinavia.se 

Moderna Museet. Här kan man få både kroppens 

och hjärnans dagliga motion. I museets 

egen samling kan man se bland annat tavlor av 

Henri Matisse från 1950-talet som han gjorde 

efter att ha hamnat i rullstol. I stället för att 

måla och skulptera, som tog allt för mycket på 

krafterna, började han använda sax och färgat 

papper. Med sina cut-outs kunde han sedan, 

tillsammans med sina assistenter, sätta ihop 

mönster till fantastiska tavlor. På bild ser ni 

Apollon från 1953, året innan Matisse dog. 

www.modernamuseet.se/stockholm 

Mässan i Älvsjö och i Kista. Sedan förra 

året har Fotomässan slagit ihop sina påsar med 

Sthlm Food & Wine. En god kombination att 

strosa omkring bland nya kameror, föreläsningar 

och fotoutställningar och sedan nöjet 

att prova sig fram bland nya viner och gourmémat. 

Årets höjdare! Ett bra novembertips 

för nästa år. Information om andra mäss 

evenemang kan ni hitta på: www.stockholmsmassan.se 

och www.kistamassan.se. 

0225-28 69 00 

www.anpassarna.se 


Gör som Tomas, 

testa skridskokälke i vinter! 

Tomas Åkerberg från Parasport Norrköping är ansvarig för skridskokälkåkningen 

i Östergötland. Övriga orter som erbjuder åkning är Stockholm, Göteborg, Falun 

och Luleå. På samtliga orter kan du även hyra skridskokälke. I Stockholm kan du 

hyra kälken under en hel månad. 

Hela skridskoprogrammet hittar du på 


RG Aktiv Rehabilitering Bosön, Lidingö 

boson@rgaktivrehab.se 

Telefon: 08- 699 66 52 



Yvonne Svensson:

posttidning b 

ADRESS- 

UPPDATERING 

110305200 

Vid definitiv avflyttning sänds 

försändelsenvidare till nya adressen. 

Rapportkort med nya adressen sänds till 

Postkontoret 


PANTHERA S3: 

EN NY STANDARD 

På Panthera tillbringar vi varje dag med 

att göra livet lättare för rullstolsanvändare. 

Nu kan vi stolt presentera S3. En rullstol 

som är bättre än allt annat. 

113 FÖRBÄTTRINGAR 

I VARDAGEN 

Vår inställning är och förblir densamma: Att 

förbättra, förenkla och möjliggöra. Kolfiber, 

krommolybden och titan ger styvhet, styrka 

och låg vikt. Integrerad funktionalitet och färre 

delar ger plats för enkel montering och justering. 

Panthera S3 är skönare att köra, lättare 

att lyfta och bekvämare att sitta i. Totalt hittade 

vi 113 sätt att förbättra vardagen i rullstol. 

Njut av åkturen. 

Armstöd som med enhandsgrepp 

justeras i höjd- och längdled. 

Tippskydd som enkelt kan fällas in 

och ut efter behov. 

Unika material i sidoskyddet – 

stabilt och flexibelt. 

Vikbara och diskreta körhandtag 

som alternativ. 

För mer information och en fullständig demonstration av 

rullstolen Pantera S3 – ladda ner appen Panthera S3 från 

AppStore. Mer information på panthera.se

KICK_2016_04_H

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?