Dramatens säsongsprogram 2018 2

”Vad är en människa 

om livets högsta 

ändamål och värde 

är mat och sömn? 

I detta nummer av Dramatens säsongsprogram: 

Om Dramatens uppsättning av klassikernas klassiker: Hamlet. 

Bland annat. 

Eirik Stubø, teaterchef 

Ett djur och 

inget annat. ”

Skull (1983) av Gerhard Richter. 

Repertoar 2018 / 2019

Kära publik. Att få vara med om en urpremiär, när en nyskriven pjäs för första gången 

möter sin publik, är något särskilt. Och därför känns det roligt att kunna presentera flera 

nya verk under den kommande teatersäsongen på Dramaten. Vi får Andante av Lars Norén, 

i regi av honom själv. En stor teaterhändelse. Gunilla Thorgrens Guds olydiga revben blir 

tolkad på scenen i samarbete med Cirkus Cirkör, Sara Bergmark Elfgren gör en personlig 

dramatisering av Selma Lagerlöfs Bortbytingen och regissören Lars Rudolfsson sätter upp 

sin nyskrivna pjäs Hugh och Nancys många världar. Den hyllade duon Hannes Meidal och 

Jens Ohlin presenterar sin egen version av Faust, vi får Lolo Ambles Vilddjur och Malin 

Axelssons Lauras läppar. Dessutom regisserar Lena Endre brittiska Zinnie Harris samtida 

pjäs om Europas flyktingströmmar, HÅLLA ANDAN och den hyllade amerikanske 

dramatikern Tracy Letts Mary Page Marlowe – om en kvinnas liv – får svensk premiär på 

Stora scenen. Och det blir några välkända klassiker också. Dels moderna, amerikanska 

klassiker i form av två Tennessee Williams-uppsättningar: Linje Lusta och Orfeus stiger 

ner, men också Shakespeares Hamlet, i Sofia Jupithers regi och George Feydeaus 

Förlovningen, i regi av Ellen Lamm. 

2019 är även året då Dramatenhuset stänger en tid för en nödvändig renovering. Från april 

till december pågår renoveringen och under den tiden spelar vi på Lilla scenen och Elverket, 

som är öppna som vanligt. Vi kommer också spela på andra platser, bland annat på Malmö 

Stadsteater och på Scenkonstmuseet här i Stockholm. 

Välkommen till Dramaten! 

Eirik Stubø, teaterchef 

Kungliga Dramatiska Teatern, mer känd som Dramaten, är Sveriges nationalscen sedan 1788. 

Här spelas 1 000 föreställningar om året i form av såväl svenska och utländska klassiker 

som nyskrivna pjäser. Vid Nybroplan har Dramaten fem scener med sammanlagt 1 400 platser: 

Stora scenen, Lilla Scenen, Tornrummet, Målarsalen och Lejonkulan – därtill Elverket på 

Linnégatan. Dramaten har ett uppdrag från regeringen att förvalta teaterhistorien och arbeta 

för teaterkonstens utveckling i samtiden. Unga Dramaten och Dramaten& är viktiga verk samheter 

för att nå nya generationer.

”Har längtat så efter att få jobba med Lars igen – hans 

allvarliga, barnsliga nyfikenhet och hans kärlek och 

tilltro till ensemblen; det blir alltid ett lustfyllt äventyr. 

Pjäsen är dessutom hans originalmanus; en skruvad 

och drabbande berättelse. Spännande !” 

Helen Sjöholm medverkar i Hugh och Nancys många världar, i regi av Lars Rudolfsson. 

”Vi har följt i varandras spår i snart 25 år nu. 

Vi har gjort fem stora produktioner tillsammans. 

Helen är fenomenal. En naturkraft. Jag älskar 

att arbeta med henne. Hon lyser som en stjärna.” 

Lars Rudolfsson, regissör och dramatiker.

Innehåll 

Premiärer 2018/2019 

Mary Page Marlowe av Tracy Letts 

Hamlet av William Shakespeare 

Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren 

Andante av Lars Norén 

Förlovningen av Georges Feydeau 

Linje Lusta av Tennessee Williams 

Faust av Jens Ohlin och Hannes Meidal 

Orfeus stiger ner av Tennessee Williams 

Hugh och Nancys många världar av Lars Rudolfsson 

HÅLLA ANDAN av Zinnie Harris 

Vilddjur av Lolo Amble 

I am Europe av Falk Richter 

Unga Dramaten: 

Bortbytingen av Sara Bergmark Elfgren efter Selma Lagerlöf 

Lauras läppar av Malin Axelsson 

Dramaten&: 

Performance Lecture: Om lycka med Micael Dahlen 

Performance Concert: Moneybrother 

Evakuering av Rebecka Hemse 

6 

10 

14 

18 

22 

26 

28 

30 

32 

36 

40 

42 

44 

48 

51 

52 

53 

Fördjupning 

Om Tennessee Williams av Anneli Dufva 

Hamlet på Dramaten av Dag Kronlund 

Renovering 2019 

56 

60 

64 

Repertoar 2018/ 2019 

Unga Dramaten 

Dramaten& 

Information 

Premiärer, turnéer och fortsätter att spela 

66 

74 

78 

82 

84

Den amerikanske dramatikern Tennessee Williams i poolen vid sitt hus 

i Key West, Florida, 1982. Våren 2019 spelar Dramaten två av hans pjäser: 

Orfeus stiger ner och Linje Lusta. Läs mer om Williams på sidan 54.

Premiärer 

2018 / 2019

Karin Franz Körlof, Mia Benson, Melinda Kinnaman och 

Nina Rashid med flera medverkar i Mary Page Marlowe.

Elva scener ur en ovanligt vanlig människans liv. 

Sverigepremiär 6 december på Stora scenen! 

Mary Page 

Tracy Letts 

Marlowe 

Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon 

har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är 

arg och hon är glad. En alldeles vanlig ovanlig 

människa. Rollen som Mary Page Marlowe 

görs av flera skådespelare i olika åldrar. Regisserar 

gör Alexander Mørk-Eidem, känd för en 

rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och 

senast för Häxorna och Swede Hollow på 

Dramaten: ”Det blir en vanlig människas 

livsepos på Stora scenen. Det är fint att sätta 

henne på Stora scenen, istället för en klassisk 

hjältinna eller kung, en vanlig människa bland 

allt guldet.” 

Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, 

som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. 

Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt 

av en människa som funderar på vem hon 

egentligen är. Och varför det blev som det blev. 

Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 

2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts som 

nu får Sverigepremiär. Hans pjäs En familj – 

August: Osage County spelades på Dramaten 

2010 med stor framgång och har även 

filmatiserats 2014, med Meryl Streep 

i huvudrollen. Tracy Letts är även själv 

verksam som skådespelare och har bland 

annat haft en viktig roll i tv-serien Homeland. 

Översättning: Rebecca Alsberg. 

Regi: Alexander Mørk-Eidem. 

Medverkande: Mia Benson, Emma Broomé, 

Reine Brynolfsson, Kajsa Ernst, Karin Franz 

Körlof, Melinda Kinnaman, Ellen Nyman, 

Torkel Petersson, Nina Rashid, Shanti Roney, 

Alexander Salzberger, Cilla Thorell, Love 

Ehn/Samy Karlsson Fariat/ Olle af Klercker 

och Sigrid Johnson/Rebecca Stagh. 

Plats: Stora scenen. 

KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR 2018/2019 7

Superstjärna och doldis. 

Tracy Letts – mannen som både fått en Tony som skådespelare 

och Pulitzerpriset som dramatiker. 

Kanske känner du igen honom när du 

ser honom? Skådespelaren Tracy 

Letts, som bland annat gjort rollen 

som Andrew Lockhart i Homeland 

och Nick i Divorce. Han har varit med 

i filmer som The Post och Lady Bird 

och han har fått en Tony för sin 

gestaltning av George i Edward 

Albees Vem är rädd för Virginia 

Woolf? på Broadway. 

Letts skådespelarkarriär började 

på Steppenwolf Theatre i Chicago – 

en teater som grundades på 1970- 

talet och som varit mycket viktig för 

den samtida amerikanska dramatiken. 

Letts kom dit som 20-åring, 

i mitten av 1980-talet och arbetade 

där som skådespelare i elva år. Och 

han har fortfarande kvar en fot på 

Steppenwolf, trots sin alltmer 

framgångsrika verksamhet inom 

film och tv, både som manusförfattare 

och skådespelare. 

Det var också i Chicago som Letts 

började skriva dramatik. Den första 

av ett flertal pjäser, Killer Joe, hade 

premiär 1993 och blev en omedelbar 

framgång, som också filmatiserats. 

Men det var med En familj – August: 

Osage County från 2007, som han 

verkligen blev ett namn. Den 

belönades med Pulitzerpriset och 

blev även den filmatiserad med Meryl 

Streep och Julia Roberts i två av 

huvudrollerna. Den var också en 

stor framgång när den spelades på 

Dramaten i Stefan Larssons regi år 

2010. Pjäsen Mary Page Marlowe, som 

nu är aktuell på Dramaten, hade sin 

urpremiär 2016 och den hade kunnat 

heta ”Ett liv” eller ”En kvinna”. I den 

skriver Letts nämligen fram Mary 

Page Marlowes hela liv, från ungdom 

och kärlek, över skilsmässor och 

sorger, till ålderdom. Men han gör 

det utan kronologi, som att han bläddrar 

i minnet av det som blev en 

människas öde. 

I en video på Youtube, publicerad av 

Steppenwolf i samband med uruppförandet, 

säger Tracy Letts själv om 

Mary Page Marlowe: 

”Min mor dog för ett och ett halvt år 

sedan och det fick mig att tänka 

mycket på hennes både liv och död, 

men också på min egen dödlighet. 

Mary Page är inte min mor, men 

hennes liv inspirerade mig till att 

skriva pjäsen. Och jag tänkte på hur 

vi ser våra liv. För vissa är livet 

kanske ett flöde, men jag lockades av 

tanken att välja elva scener som 

skulle representera ett liv och av att 

välja ögonblick som kanske inte är de 

tydligaste, stora eller lyckliga 

ögonblicken.” 

Han fortsätter: ”Jag hoppas att 

pjäsen kan bli en spegel för publiken, 

där de kan se på sig själva med kärlek 

och förlåtelse. Vilka elva scener 

skulle du välja om du skulle skriva 

ditt liv?” 

Anneli Dufva är dramaturg på 

Dramaten. 

Missa inte Tracy Letts i samtal med 

Anneli Dufva! Den 5 december 

klockan 18 i Marmorfoajén. 


”Min mor dog för ett och halvt år sedan och det 

fick mig att tänka mycket på både hennes liv 

och död. Mary Page är inte min mor, men 

hennes liv inspirerade mig till att skriva pjäsen.” 

Tracy Letts är aktuell som dramatiker för Mary Page Marlowe. 


Adam Lundgren spelar titelrollen i Hamlet.

I Hamlet ryms det mesta. Maktkamp, psykologiskt 

drama och existentiella funderingar. 

Premiär 9 februari på Stora scenen! 

William Shakespeare 

Hamlet 

Det är inte utan anledning Hamlet ofta kallas 

pjäsernas pjäs. Här ryms det mesta – en 

maktkamp på liv och död, ett nervigt psykologiskt 

familjedrama och tidlösa existentiella 

funderingar. Och mitt i allt står en handlingsförlamad 

prins Hamlet, en människa som 

sliter med att hitta sin plats på jorden. 

Regissören Sofia Jupither har arbetat på de 

största teatrarna i Norden och har regisserat 

urpremiärer av såväl Lars Norén (Skalv och 

Fragmente på Folkteatern i Göteborg, samt 

3.31.93 och Vintermusik på Kulturhuset 

Stadsteatern) som Jon Fosse (Svevn på 

National theatret i Oslo). Bland hennes mer 

uppmärksammade uppsättningar märks 

Ibsens Gengångare på Kulturhuset Stadsteatern 

2010 och Lille Eyolf, som blev en stor 

succé på Nationaltheatret i Oslo 2014. Hon har 

också regisserat operan Salome på Kungliga 

Operan. På Dramaten regisserade hon senast 

Frun från havet och tidigare I lusthuset 

och Tigern. Sofia Jupither driver sedan 2015 

det fristående teaterkompaniet Jupither 

Josephsson Theatre Company med Ulrika 

Josephsson. Hon tilldelades 2014 Svenska 

Dagbladets Thaliapris. 

Adam Lundgren fick sitt stora genombrott 

2013 i tv-serien Torka aldrig tårar utan 

handskar av Jonas Gardell och i filmen Känn 

ingen sorg . Hösten 2018 är han aktuell i den 

populära tv-serien Vår tid är nu. På Göteborgs 

Stads teater har han bland annat medverkat 

i Faust, Gösta Berlings saga och En handelsresandes 

död. 

William Shakespeare skrev The Tragedy 

of Hamlet, Prince of Denmark, som originaltiteln 

lyder, omkring år 1600. Den första 

dokumenterade föreställningen ägde rum 

på handelsskeppet Red Dragon 5 september 

1607 och framfördes av besättningen. Den 

första dokumenterade föreställningen på 

engelsk mark ägde rum vid hovet 1619. Pjäsen 

är Shakespeares klart mest spelade – bara på 

Dramaten har den satts upp sju gånger sedan 

Dramatenhuset invigdes 1908. 

Översättning: Ulf Peter Hallberg. Bearbetning: 

Sofia Jupither, Irena Kraus. Regi: Sofia 

Jupither. Medverkande: David Book, Bengt 

Braskered, Thérèse Brunnander, Karin Franz 

Körlof, Otto Hargne, Gerhard Hoberstorfer, 

Hans Klinga, Adam Lundgren, Razmus 

Nyström, Johan Ulveson, Marcus Vögeli m.fl. 

Plats: Stora scenen. 


I Hamlets torktumlare. 

Regissören Sofia Jupither och skådespelaren Adam Lundgren sammanstrålade 

några veckor innan repetitionsstart för ett samtal om Shakespeares klassiker. 

Varför Hamlet? 

SOFIA JUPITHER: Jag har alltid haft en 

dröm om att jag någon gång i mitt liv 

ska få sätta upp Hamlet. Pjäsen har i 

princip allt som jag är intresserad av. 

Den är full med filosofisk visdom, 

samtidigt som det är ett väldigt 

närgånget porträtt av en människa 

som försöker och skulle vilja vara 

något han inte är. Som kämpar med 

sig själv i en situation som han inte 

har valt. 

Ett psykologiskt familjedrama helt 

enkelt? 

SJ: Absolut. Den har alla de förutsättningar 

som behövs för att bli väldigt 

bra dramatik. Sen har den det där som 

jag attraheras av, nämligen känslan av 

att vi som publik är en del av dramat. 

Jag har alltid haft en slags mental bild 

av Hamlet som sitter på scenkanten 

och pratar med oss i salongen om hur 

han har det. Den är skriven på ett sätt 

som tydligt drar in oss i honom som 

subjekt och det vill jag iscensätta. Det 

är inte ett drama som sker däruppe 

någonstans som vi bara kan sitta och 

titta på. Vi är inne i hans torktumlare 

och åker runt i hans själ. 

Så vad är din bild av Hamlet Adam? 

Vem är egentligen din Hamlet? 

ADAM LUNDGREN: Jag vet inte riktigt 

eftersom vi inte börjat repetera ännu. 

Men jag kan hålla med Sofia om att 

det är någon som kämpar med vem 

han vill vara. Och eftersom det är jag 

som gör rollen, så är det ju Hamlet 

sedd genom mig på något sätt. Så vem 

är jag? Vad är ett jag? Jag har alltid 

varit intresserad av det där, var jaget 

egentligen sitter och det subjektiva 

medvetandet. 

Det här är Stora scenen, men ni talar 

egentligen om intima rum. Och om 

monologerna som en plats där han kan 

återhämta sig. 

SJ: Hamlet är ju ett väldigt bra 

exempel på hur Shakespeare ofta 

använder sina monologer just till det. 

Den här gången vill jag verkligen 

sudda ut gränsen mellan scen och 

salong. Det pratar man ju ofta om på 

teatern, men vi försöker göra det 

konkret genom att bygga ut scenen 

i salongen och vi använder också 

logerna. I vår bearbetning går vi 

direkt in i handlingen när Hamlet 

sitter utanför bröllopsfesten, som ju 

är hans mammas och farbroderns 

bröllop en kort tid efter pappans död. 

Det är det första vi möter på scenen, 

så ganska fort åker vi in i hans 

sinnesstämning. 

Känner du igen dig i Hamlets 

konflikt, Adam? 

AL: Det tror jag de flesta kan göra. 

Vem man vill vara, vem samhället 

tycker att man ska vara och vem jag 

vill vara för mig själv. Vi möter ju 

honom i en väldigt speciell situation. 

Det vore intressant att veta vem han 

var innan allt det här hände. 

Vad var din första tanke när du fick 

frågan? 

AL: Fan också, jag hade lite andra 

planer för hösten, haha. Jag kanske 

hade en del drömmar om att göra 

rollen när jag gick på scenskolan, men 

de senaste åren har jag faktiskt aldrig 

tänkt på det. Samtidigt är det ju en roll 

som det är svårt att säga nej till. 

Varför Hamlet just nu? 

SJ: Klassiker är ju klassiker på grund 

av att de alltid på ett eller annat sätt 

känns aktuella. Men för mig handlar 

det framför allt om var jag befinner 

mig i min egen verklighet, med unga 

människor i min närhet. Den otroliga 

diskrepansen som finns mellan 

kraven på vem man skall vara och 

vem man egentligen är inne i sig själv. 

Så mycket i världen och politiken 

startar i det lilla. Unga män idag har 

en otroligt svår balansgång med att 

parera de enorma krav som ställs på 

dem i form av tillhörighet, lojalitet 

och hämnd. De avkrävs handling och 

att vara någonting som de absolut inte 

är. Tyvärr är det ju oftast hos männen 

det där visar sig tydligast. 

Så texten behöver inte uppdateras? 

SJ: Det enda vi gjort i bearbetning 

och iscensättning är att vi försökt 

sänka tröskeln in i historien, utan att 

för den skull modernisera och försöka 

anpassa den till uttryck som ska vara 

ett nu. Vi försöker komma bort från 

det som stänger dramat för en samtida 

ung publik, men inte i bemärkelsen 

att göra det färdigtuggat. Det är 

blankvers och det är långa monologer 

om existensen och det är ett stort 

drama som passar på en stor scen. 

Det har en rymd runt sig. Jag vill göra 

berättelsen väldigt rak och mänsklig 

och nära i gestaltningen. Nära verkliga 

och vanliga människor. Det ligger 

mycket i Hamlets kamp om vad man 

skall vara. Först måste man bestämma 

om man alls ska ”vara eller inte 

vara”. Och när man bestämt sig för att 

man vill vara, vad skall man då vara 

och hur skall man vara? 

En Hamlet för vår tid helt enkelt? 

SJ: Det hoppas jag. Mitt mål är förstås 

det, men på ett sätt som ändå är 

klassiskt. 

Irena Kraus är dramaturg på 

Dramaten. 


”Jag hade nog också blivit galen om jag haft en mamma 

som gift sig med en farbror och ett spöke som berättar 

allt det där för mig. Jag vet inte vem som hade kunnat 

förbli vid sina sinnens fulla bruk i en sådan situation.” 

Adam Lundgren, aktuell i Hamlet.

Karoline Aamås och Michael Jonsson 

medverkar i Guds olydiga revben. 

Lanseringsbild 

Micke, orm, Caroline

En förbannad feminist läser Bibeln. 

Det blir en jävla cirkus. 

Urpremiär 21 mars på Stora scenen! 

Guds 

olydiga 

Gunilla Thorgren 

revben 

I boken Guds olydiga revben får vi följa med när 

Gunilla Thorgren läser Bibeln med feministiska 

glasögon. Det är en absurd, 

rolig och skräckfylld upptäcktsfärd genom 

årtusenden av kvinnohat och förtryck – och av 

envist motstånd. Nu blir den upptäcktsresan 

teatercirkus på Dramatens stora scen, i regi 

av Cirkus Cirkörs Tilde Björfors. 

Cirkus Cirkör har sedan 1995 bjudit Sverige 

på nyskapande och uppkäftiga föreställningar 

med lika delar akrobatik som scenkonst. 

De tog nycirkusen till Sverige och fortsätter 

ständigt att utveckla vad begreppet kan 

innebära. Grundaren Tilde Björfors har på 

Dramaten nyligen regisserat barnföreställningen 

Kras. Dramaten och Cirkus Cirkör har 

tidigare samarbetat i uppsättningen av 

Shakespeares Romeo och Julia 2002. 

Gunilla Thorgren är författare, journalist 

och politiker. Under 1970-talet var hon en 

framträdande medlem i den feministiska 

organisationen Grupp 8. Hon har bland annat 

skrivit boken Ottar och kärleken som Malmö 

stadsteater satte upp med stor framgång 2014. 

Guds olydiga revben är en samproduktion 

med Cirkus Cirkör. Efter spelperioden på 

Dramaten kommer den att spelas på Malmö 

Stads teater. 

Dramatisering: Lærke Reddersen. Bearbetning: 

Martina Montelius. Regi: Tilde Björfors. 

Medverkande: Karoline Aamås, Sven Boräng, 

Michael Jonsson, Hamadi Khemiri, Anna 

Lagerkvist, Cecilia Lindqvist, Tanja Lorentzon, 

Fouzia Rakez, Marilen Ribot Estelrich, 

Methinee Wongtrakoon. Plats: Stora scenen. 


”Hur hade världen sett ut om deras 

röster funnits med i Bibeln?” 

Tilde Björfors om kvinnor och Bibeln. 


Cirkus Cirkör letar kvinnorörelser i Bibeln. 

Tilde Björfors är aktuell som regissör för Guds olydiga revben. 

Tilde Björfors grundade Cirkus 

Cirkör 1995. Sedan dess har uppstickaren 

Cirkör hunnit bli något av en 

institution med eget gymnasium och 

en lång rad succéuppsättningar på 

meritlistan. Tilde själv har belönats 

med fler än 30 priser för sitt arbete – 

bland annat utsågs hon både till Årets 

svensk och Årets europé 2017. Nu tar 

hon sig an kvinnosynen i Bibeln i 

uppsättningen Guds olydiga revben. 

Vad har du för relation till Bibeln? 

– Jag har inte läst Bibeln från pärm till 

pärm förrän nu, men jag sov med den 

under en tid i tonåren. Jag är uppvuxen 

i ett politiskt medvetet sekulariserat 

hem, men jag har alltid haft 

upplevelsen av att det finns ”något 

mer”. För mig har det varit en gåva, 

som har gjort att jag kan se saker i ett 

större perspektiv. Det ger mig en 

känsla av ansvar, av att det jag gör 

spelar roll, även i ett längre perspektiv. 

För mig hänger skapande och 

andlighet ihop. 

Varför gör du scenkonst av en feministisk 

läsning av Bibeln? 

– Jag har risker och möjligheter som 

livstema. Därför jag valt cirkus som 

uttrycksmedel, där gör man det 

omöjliga möjligt just genom att 

överskrida sina begränsningar. Det 

handlar också om att överskrida gränser 

– att röra sig mellan konst former, 

mellan cirkusdiscipliner, mellan scen 

och salong. För att lyckas med det 

krävs cirkulära organisations former, 

istället för pyramidala. 

Hur hänger det ihop med pjäsen? 

– Jo, Gunilla Thorgren, som skrivit 

boken, berättade för mig hur hennes 

forskning visat att det går en röd 

tråd av kvinnliga samhällsbärande 

initiativ som alla har den cirkulära 

organisationsformen gemensamt. 

Även om det varit hundratals år 

mellan verkar de varit ovilliga att 

anpassa sig till de patriarkala strukturerna. 

Gemensamt för alla kvinnliga 

initiativ är tyvärr också att de förr 

eller senare har slagits sönder av 

patriarkatet. Landsförvisats, bränts, 

torterats, fängslats eller tystats 

genom att helt enkelt skrivas bort ur 

historien … I denna tid när vi är så 

historielösa behöver vi påminnas om 

hur starka de patriarkala struktur - 

erna är och hur djupt rotade de sitter 

oavsett kön. Hur mycket arbete som 

ligger bakom att vi står där vi står 

idag och hur långt vi har kvar. Varför 

har vi aldrig fått höra om Maria 

Magdalenas evangelium? Hur hade 

världen sett ut om deras röster 

funnits med i Bibeln? Bortom maktstrukturerna 

finns en andlighet som 

nästan har glömts bort. 

Apropå att röra sig mellan discipliner. 

Här blir cirkusartister skådespelare och 

vice versa. Hur ser den utmaningen ut? 

– Cirkusartister har en expertis i att 

överskrida fysiska gränser och visar 

fysiskt att vi människor kan så 

mycket mer än vi tror. Skådespelare 

jobbar mer med känslomässiga 

gränser och är skolade i att med 

själslig inlevelse gå in i olika roller 

och skapa världar. Cirkusartister har 

ofta odlat sin unika särart och kan ha 

svårare att lämna sin sfär – där de ju är 

ekvilibrister. 

Det krävs mod för att plötsligt göra 

något man inte är bäst på, men vi har 

en fantastisk ensemble där lusten 

att lära av varandra och gå över sina 

gränser är stor. Flera av skådespelarna 

tränar cirkus för fullt och några av 

artisterna tar röst lektioner. Det blir 

spännande att se vilka höjder vi 

lyckas ta oss till. 

Hur är det att vara på Dramaten? 

– Det är fantastiskt att få möta alla 

kunniga hantverkare i verkstäderna 

och ateljéerna. I cirkus är rigg och 

konstruktion så oerhört viktigt, då 

scenrummet är lika mycket i luften 

som på golvet. Och som krydda har vi 

riskfaktorn i cirkusen som påverkar 

allas arbete. En felsydd kostym eller 

felriktad lampa kan vara livsavgörande. 

Så verkstäderna måste vara med 

redan i den kreativa processen på ett 

annat sätt. 

Vad har cirkusen för relation till teatern 

egentligen? 

– När konstformerna blev institutionaliserad 

och fick fasta scener först av 

kungar och senare av staten hamnade 

cirkusartisterna utanför. Cirkusen 

har fortsatt att vara kringresande och 

har alltid stått utanför samhället på 

ett sätt. Text har stått högt i hierarkin, 

det fysiska längst ner. Men det 

börjar förändras. Nu när vi gästar 

institutioner känns det som att de går 

in i en cirkusprocess. När vi började 

för över 20 år sedan var de samarbetena 

mindre på våra villkor. 

Erik Gripenholm är redaktör på 

Dramaten. 


Lars Norén skriver och regisserar sin egen pjäs om åldrande. 

Urpremiär 23 februari på Lilla scenen! 

Lars Norén 

Andante 

Andante är första satsen i ett verk om åldrande 

och avsked – i det sista rummet där ännu 

rester av livslögn och klasskillnad vägrar att 

släppa greppet. 

För både text och regi står Lars Norén, en av 

den moderna svenska teaterns förgrundsgestalter. 

Noréns pjäser spelas flitigt på 

Dramaten, senast dramat Höst och vinter på 

Lilla scenen i regi av Stefan Larsson. På 

Dramaten var han senast aktuell som regissör 

för sitt eget verk Stilla liv på Elverket 2017. 

Andante är den första delen i en trilogi där 

de två efterföljande delarna redan satts upp: 

Vintermusik i regi av Sofia Jupither på Kulturhuset 

Stadsteatern 2017 och Poussière i regi av 

Lars Norén på Comédie-Française i Paris 

våren 2018. 

Regi: Lars Norén. Medverkande: Carl Magnus 

Dellow, Erik Ehn, Anita Ekström, Nina Fex, 

Sten Ljunggren, Per Mattsson, Monica 

Stenbeck. Plats: Lilla scenen. 


Ur En dramatikers dagbok 20132015 

av Lars Norén, 9 –10 november 2013: 

”Sent. Regn. Jag går och lägger mig. Jag sätter ut små 

båtar på floden. Idag rörde jag vid den rätta tonen på rätt 

sträng i pjäsen, i anteckningarna, och i det jag förnimde 

förnam jag dem jag skriver ur, om, för. Det kommer inte 

att finnas tillräckligt gamla skådespelare för att det skall 

bli möjligt att spela dem, och det måste vara gamla 

skådespelare. Det är alltid den förnimmelsen av den rätta 

tonen som jag söker och jag kommer ingenstans förrän 

jag har den. Och den är alltid på ett egendomligt sätt min. 

Den tillhör pjäsen, personerna, platsen – platsens ton. 

Ibland är den onåbar, ogripbar, som om det var en ton i en 

spegel, och då kan man fortsätta att skriva, och skriva till 

synes bra och sant, fast ingenting är sant. En barnslig 

längtan efter ljus … Jag är inne i kropparna hos dem som 

till slut har blivit det främmande hos den egna kroppen. 

Ibland känner jag mig som en Fabre. * 

Det dröjde länge innan jag somnade i natt. Jag hade sex 

gamla personer att hålla ordning på. Var och en av dem 

ville gå åt sitt håll och försökte slita sönder de andra. 

De krävde att bli hörda och återupprättade. De försökte 

desperat överrösta de andra osv. Det fanns ingen sömn, 

helt enkelt, varken för dem eller för mig. Jag försökte inte 

ens. Jag tänkte inte själv. Jag lät dem tänka. Varken sorg 

eller längtan fanns tillräckligt för min del.” 

*Jan Fabre, född 1958, är en belgisk författare, koreograf, regissör och konstnär, red. anm.

Rasmus Luthander och Maia Hansson Bergqvist medverkar i Förlovningen.

Georges Feydeaus klassiska fars om att 

inte kunna göra slut, i regi av Ellen Lamm. 

Premiär 10 januari på Lilla scenen! 

Georges Feydeau 

Förlovningen 

Att göra slut är en konst, det visste Georges 

Feydeau när han skrev Un fil à la patte – en 

klassisk fars som i all sin humor fångar ett 

mänskligt allvar. Förlovningen, som Dramaten 

valt att kalla den, är en sensuell berättelse om 

det tidlösa triangeldramat, lögner och 

mänskliga relationer. 

1930-talets Paris. Cigarettmunstycken 

och krossade hjärtan. Nattklubbssångerskan 

Lucette har förälskat sig i den charmige, 

men fattiga Bois-d'Enghien. Lucette vet bara 

inte att Bois-d'Enghien i hemlighet inlett en 

relation med en annan kvinna, och att deras 

förlovningsfest närmar sig med rasande fart. 

Bland dagbäddar, cocktails och skvallrande 

tjänstefolk vävs karaktärernas lögner och 

snurriga relationer ihop i en allt mer ohållbar 

situation. 

Pjäsen har spelats världen över och även 

filmatiserats, och sätts nu upp i regi av Ellen 

Lamm med Maia Hansson Bergqvist och 

Rasmus Luthander i rollerna som Lucette och 

hennes älskare Bois-d'Enghien. 

Ellen Lamm har tidigare satt upp ett antal 

uppmärksammade föreställningar på 

Dramaten, senast Det blåser på månen 2017 

och Vad är pengar? 2015. 

Översättning: Katrin Ahlgren. Bearbetning: 

Ellen Lamm, Magnus Florin. Regi: Ellen 

Lamm. Medverkande: Danilo Bejarano, 

Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Janna Granström, 

Electra Hallman, Maia Hansson 

Bergqvist, Omid Khansari, Rasmus Luthander, 

Tova Magnusson, Eric Stern. 

Plats: Lilla scenen. 


Georges Feydeau (1862-1921) när han skrev Förlovningen (1894). 

Feydeau beundrades för sin eleganta mustasch. Den fick till och med 

illustrera ordet Mustasch i det franska uppslagsverket Larousse. 


Farsmästaren Feydeau. 

14 ingångar till författaren bakom Förlovningen. 

1. Georges Feydeau brukade säga: 

”Livet är så kort, och ändå har man 

långtråkigt.” 

2. Född 1862. Pappan författare, 

tidningsdirektör och börsmäklare. 

Mamman polsk judinna, ryktbar för 

kärleksaffärer i höga kretsar. Hon 

sade till sonen att hans egentliga 

pappa var Napoleon III. 

3. Feydeau prövade in som skådespelare, 

men kom för sent till mötet med 

direktören på Palais Royal-teatern: 

”Den dagen förstod jag fördelen med 

brist på punktlighet – och sedan dess 

har jag kommit för sent under hela 

livet.” 

4. Den berömda författaren Colette 

mindes: ”Plötsligt tystnar han, liksom 

slagen av ett olycksöde. Vacker, 

spirituell, skicklig dramatiker och 

skådespelare. Han har fått mer än 

någon annan. Också smärta.” 

5. Ekonomin var alltid katastrofal. 

Giftermålet med Marie-Ann, dottern 

till en uppburen porträttmålare, gav 

viss stadga, men äktenskapet blev 

kortvarigt. Feydeau levde ett nattliv 

med både kvinnor och män som 

älskare. När han insåg att hustrun 

själv höll sig med en älskare, lämnade 

han hemmet och skaffade sig en 

våning. Då våningen skulle renoveras 

tog han tillfälligt in på Grand Hôtel 

Terminus. Där blev han kvar i tio år. 

6. Han tyckte mycket om att 

gå på bio och älskade Chaplin. Han 

fantiserade om att skriva ett stumfilmscenario 

till en Chaplinfilm. 

7. Varje kväll vid stambordet på Café 

Napolitan beställde han en apéritif – 

ett glas mineralvatten av märket 

Vittel, smaksatt med svartvinbärssaft. 

Ur den av cigarrer fyllda 

bröstfickan valde han helst en 

tjugofyra centimeter lång Grand 

Corona. Gästerna beundrade hans 

mustasch, som ledde tankarna till en 

ung musketör. Därefter middag vid 

stambordet på restaurang Maxim 

– mittpunkt för det nöjeslystna Paris, 

med en mix av prostituerade, politiker, 

finansmän, teaterfolk, journalister 

och falska grevar. Alkohol lät han bli, 

men försummade inte en smula 

kokain då och då. I gryningen drog 

han sig för reträtt till hotellet. Han lät 

gumman i tidningskiosken få en paus, 

och han tog över försäljningen av 

nytryckta Le Figaro. 

8. De minutiöst konstruerade 

pjäsintrigerna har liknats vid både 

högre matematik och Johann 

Sebastian Bach. Han krävde att de 

precisa scenanvisningarna följdes 

mycket noga. Vid en föreställning på 

Palais Royal-teatern blev han så upprörd 

av skådespelarnas avvikelser att 

han ställde sig upp och busvisslade. 

9. Feydeau var 58 år när den unge 

framtida dramatikern Marcel Achard 

bjöds in till mästarens hotellrum. 

Han såg rummet översvämmat av en 

väldig porslins samling och en parfymkollektion 

i tvåhundrafemtio små 

glaskrus. På väggarna trängdes 

inköpt samtida konst – Pissarro, 

Monet, Degas, Utrillo. På en spetsduk 

låg hundrafemtio slipsnålar. Över golvet 

låg travar av böcker. I ett hörn stod 

en järnrustning. När Marcel Achard 

tog avsked tyckte han att Feydeaus 

handslag uttryckte stor sorg. 

10. Feydeau var spelare på baccarat, 

roulett och poker, även på aktiebörsen. 

Han förlorade stora summor och 

skulderna blev kopiösa. Undan för 

undan tvingades han avyttra sin 

konstsamling. 136 målningar auktionerades 

bort. 

11. Under de tio åren på Grand Hôtel 

Terminus blev hans farser svartare. 

Vissa av dem har liknats vid Strindbergs 

Dödsdansen och Albees 

Vem är rädd för Virginia Woolf?. 

12. Feydeau var farskungen i La Belle 

Epoque – de vackra, glada och 

slösande rika decennierna mellan 

fransk-ryska krigets slut 1871 och 

första världskrigets utbrott 1914. En 

tvetydig era. Cancan och nervläkare, 

järnvägar och hypnos, elektricitet och 

dekadens, tävlingscyklister och 

anarkistbomber, flygpionjärer, 

börsrekord och antisemitism. 

Glänsande yta, ruttnande inre. 

13. Länge föraktades hans farser. Men 

existentialismens femtiotal innebar 

ett skifte. Jean-Paul Sartre beskrev 

människan som utkastad i tillvaron, 

dömd att välja sitt liv. Albert Camus 

skildrade det absurda livsvillkoret att 

söka mening i en värld som inte svarar 

med mening. Dramatiker som Eugène 

Ionesco och Samuel Beckett uttolkade 

tiden i Den skalliga primadonnan 

(1950) och I väntan på Godot (1953), 

och Feydeau tycktes vara deras 

föregångare. Var inte också hans 

farsfigurer brutalt utkastade på en 

obarmhärtigt öde scen ? Var inte 

också de fångade i en lika logisk 

som grym mekanik, glömda av en 

bortvänd Gud ? Nu syntes brustenheten, 

vansinnet och mardrömmen 

hos Feydeau. Trettio år efter sin död 

återuppstod han och blev samtalsämne 

på kaféerna i Paris. Prestigefulla 

Comédie Française spelade honom 

och bokhandeln skyltade med hans 

samlade verk i tio band. 

14. De sista åren på Grand Hôtel 

Terminus blev i tilltagande grad 

depressiva, och han fick slutligen 

diagnosen psykisk sjukdom till följd 

av syfilis. Sista två levnadsåren tillbringade 

han på mentalsjukhus, där 

han – i egenskap av son till Napoleon 

III – presenterade sig som kejsare. 

Han avled 1921 vid 58 års ålder. 

Magnus Florin är dramaturg på 

Dramaten. 


Ett modernt mästerverk i regi av Stefan Larsson. 

Premiär 29 mars på Lilla scenen! 

Tennessee Williams 

Linje Lusta 

Blanche kommer plötsligt på besök hos sin 

syster Stella, som ”gift ner sig” med arbetaren 

Stan Kowalski. Deras hem osar av testosteron, 

alkohol och våld. Trots att Blanche själv 

förlorat familjens vackra herrgård och nu är 

utblottad gör hon inget för att dölja besvikelsen 

över systerns enkla livsstil och val av 

make. Blanches överlägsna sätt, känsliga 

nerver och whiskytörst skapar snart problem 

och Stan gör allt han kan för att bryta ner och 

kasta ut henne. 

Linje Lusta är ett modernt mästerverk 

skrivet av den amerikanske dramatikern 

Tennessee Williams. Pjäsen hade urpremiär 

på Broadway 1947 och blev en omedelbar 

succé. På Dramaten spelades den redan 1949, 

men har inte satts upp sedan dess. Pjäsen har 

belönats med Pulitzerpriset. Stefan Larsson 

tillträder 2020 som teaterchef på Den 

Nationale Scene i Bergen. På Dramaten har 

han regisserat succéer som Höst och vinter, En 

familj – August: Osage County, Medea, Rickard 

III och Fanny och Alexander. 

Översättning: Einar Heckscher. Regi: Stefan 

Larsson. Medverkande: Danilo Bejarano, 

Rebecka Hemse, Livia Millhagen, Shanti 

Roney, Marcus Vögeli m.fl. Plats: Lilla scenen. 


Skådespelaren och operasångaren Frida Österberg medverkar i Faust. 


Ur Faust: 

” Vart kan du inte leda den som tror 

att ondskan alltid finns nån annanstans? ” 

Urpremiär 15 november på Elverket! 

Jens Ohlin 

och Hannes Meidal 

Faust 

Dramatikerduon Jens Ohlin och Hannes 

Meidal har skapat en rad uppmärksammade 

föreställningar, som med avstamp i klassiker 

blivit högaktuella fristående verk. Deras 

nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen (i samarbete 

med Dramaten) 2017 blev en succé och 

belönades med två av svensk teaters tyngsta 

priser: Thaliapriset och Svenska Teaterkritikers 

Förenings Teaterpris. Nu har de skrivit en 

ny Faust – en mardrömslabyrint på versfötter, 

om viljan att lysa upp bland livets och konstens 

skuggor, se sitt eget ansvar i ögonen och utrota 

ondskan, en gång för alla. 

Regi: Jens Ohlin. Medverkande: Thérèse Brunnander, 

Ana Gil de Melo Nascimento, Per 

Mattsson, Hannes Meidal, Razmus Nyström, 

Frida Österberg. Plats: Elverket. 



En berättelse om drömmar och fördomar 

i en amerikansk håla, i regi av Runar Hodne. 

Premiär 25 januari på Elverket! 

Orfeus 


stiger ner 

En ung man med gitarr på ryggen gör entré 

i en liten amerikansk håla. Hans mystiska 

förflutna, öppna framtid och konstnärliga 

sinne väcker slumrande drömmar. Inte minst 

hos den gifta Lady, som anställer honom i sin 

butik. Hos andra invånare väcker han mörkare 

känslor. 

Orfeus stiger ner är modern amerikansk 

dramatik med en mytisk dimension. En 

berättelse om konstens och passionens 

förmåga att ge livet mening, och om de mörka 

krafterna som kämpar mot livet. 

Runar Hodne är en norsk regissör som är 

flitigt anlitad vid Nationaltheatret i Oslo. 

I Sverige har han tidigare satt upp Gösta 

Berlings saga på Kulturhuset Stadsteater 

och Fäder och Söner på Dramaten. Han leder 

regilinjen vid Teaterhögskolan i Oslo. Orfeus 

stiger ner (Orpheus descending på originalspråk) 

gavs på Broadway 1957 och har 

filmatiserats vid flera tillfällen, bland annat 

1959 under namnet The Fugitive Kind med 

Marlon Brando i rollen som Val. 

Översättning: Pamela Jaskoviak. Regi: Runar 

Hodne. Medverkande: Björn Bengtsson, Kicki 

Bramberg, Sofi Helleday, Elin Klinga, Hannes 

Meidal, Örjan Ramberg, Maria Salomaa, 

Kirsti Stubø, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz. 

Plats: Elverket. 


Helen Sjöholm, Magnus Roosmann och Vanna Rosenberg 

medverkar i Hugh och Nancys många världar. 


Små partiklar kan vara på två ställen samtidigt. 

Men hur är det med oss? 

Urpremiär 2 mars på Elverket! 

Lars Rudolfsson, 

fritt efter en bok av 

Peter Byrne. 

Hugh och Nancys 

många världar 

Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg i 

dubbelrollen som hemmafrun Nancy i Lars 

Rudolfssons nyskrivna verk, med musik av 

Mats Gustafsson. 

Nancy Everett lever ett ensamt liv som hemmafru 

i 1970-talets USA. Hon städar, bakar 

”Key Lime Pie” och tjatar på sina tonårsbarn. 

Maken Hugh är ett matematiskt geni. I sin 

ungdom lanserade han en revolutionerande 

teori om att vår värld ständigt delas i nya 

parallella världar, som ett träd där nya grenar 

växer oupphörligt och utvecklas i nya former. 

Men teorin var före sin tid och möttes av 

skepsis och tystnad. I stället gör Hugh karriär 

inom försvarsmakten. 

Det är en tid av swingers och framtidstro, 

grillpartyn och upprustning. Men var finns 

Nancy? Plötsligt kliver en oväntad gäst ut ur 

städskrubben. Det är hon själv. De parallella 

världarna möts. 

Lars Rudolfsson är en svensk mästare på 

musikteater, med musikaler som Kristina från 

Duvemåla och Chess på meritlistan. 

Han har varit chef för Malmö Musikteater 

och för Orionteatern, där han skapat uppmärksammade 

uppsättningar som Vems lilla 

mössa flyger, Hjälp sökes och Det flygande barnet. 

Våren 2018 satte han upp sin egen pjäs Ilya på 

Kulturhuset Stadsteatern. Lars Rudolfsson 

har fått en rad utmärkelser, däribland 

Svenska Dagbladets Thaliapris, Svenska 

Teaterkritikers pris och senast Expressens 

Teaterpris 2013. På Dramaten 

har han tidigare regisserat Barbro Lindgrens 

Molnens bröder. 

Helen Sjöholm fick sitt stora genombrott 

i succémusikalen Kristina från Duvemåla. 

Nu spelar hon för första gången på Dramaten. 

Regi: Lars Rudolfsson. Medverkande: 

Inga-Lill Andersson, Peter Engman, Magnus 

Roosmann, Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, 

Helen Sjöholm, Pierre Wilkner m.fl. 

Plats: Elverket. 


Hugh Everett tillsammans med sonen Mark Oliver Everett. 


Parallella universum 

och känsliga hemligheter. 

Emma Meyer Dunér om den amerikanske vetenskapsmannen Hugh Everett, 

som vi möter i Lars Rudolfssons pjäs Hugh och Nancys många världar. 

När du läser den här texten fortsätter 

du att läsa sidan ut. Samtidigt, i en 

parallell värld slutar du läsa redan här 

och bläddrar till nästa sida. Eller så 

läser du halva sidan i ytterligare en 

värld och lägger sen bort programkatalogen. 

Ja, det här är Hugh Everetts idé om 

hur vår tillvaro är beskaffad. Det 

kallas för ”Många världar-teorin” och 

är en gren inom kvantfysiken. I själva 

verket gör du allt samtidigt; läser hela 

sidan, halva sidan och bläddrar till 

nästa sida. 

Hugh Everett III presenterade sin 

teori 1957. Trots idén om de olika 

världarna hade han ingen tro på ett liv 

efter detta. Han ville att hans aska 

skulle kastas i en soptunna. 

Hugh gifte sig med Nancy, de fick 

två barn, Elizabeth och Mark. De 

kunde ha levt den stora amerikanska 

drömmen. Men så blev det inte. Deras 

liv är radioaktivt avfall som strålar 

genom historien. De levde alla i parallella 

världar. Dottern Liz svalde till 

slut en burk sömnpiller och sonen 

Mark – som beskrev sin pappa som en 

”robot” – förstod först i vuxen ålder att 

han varit en berömd vetenskapsman. 

En dag blev Mark kontaktad av 

journalisten Peter Byrne. Och Mark 

lät Byrne gå igenom föräldrahemmets 

alla lådor, som han förvarade 

i sin källare. 

Med hjälp av lådornas innehåll 

(osorterade anteckningar, dagböcker, 

noteringar på servetter, rapporter, 

ljudinspelningar och mycket annat) 

byggde Byrne sin biografi: The many 

worlds of Hugh Everett III; Multiple 

universes, mutual assured destruction, 

and the meltdown of a nuclear family 

(2010). Det är berättelsen om en familj 

som förintar sig själv, i ett Amerika 

som rustar sig mot världen. Det är 

berättelsen om en man med stora 

visioner som möter ett kompakt 

motstånd för en revolutionerande idé. 

En antihjälte som senare kom att bli 

en framgångsrik försvarskonstruktör 

med tillgång till nationens mest 

känsliga militära hemligheter. 

En man som introducerade en ny 

uppfattning om verkligheten och 

påverkade världshistoriens gång i en 

tid då kärnvapen sågs som både hot 

och räddning. Han var en spegel av 

sitt land. Rationell och självupptagen. 

Boken berättar också om hans 

fru Nancy, om hennes tillvaro och 

drömmar. Hon var Hughs motsats. 

Osorterad, uppslukad av sitt inre liv, 

en hängiven mamma. Hugh och 

Nancy och deras många världar 

återuppstår i Lars Rudolfssons pjäs. 

En hyllning till en icke-fungerande 

familj som satt fast i sin egen tid. 

Hugh Everetts teori fick så småningom 

sitt erkännande, men först 

efter hans död 1982. Och familjen 

följde hans önskan och dumpade hans 

aska i en soptunna. Några år senare, i 

dottern Liz avskedsbrev, stod följande: 

”Vänligen bränn mig och DON’T 

FILE ME . Häll ut mig i en fin 

vattenpöl … eller i soporna, så kommer 

jag kanske till rätt parallellt universum 

där jag kan träffa Pappa.” 

Emma Meyer Dunér är 

chefdramaturg vid Dramaten. 

”Varifrån kommer det här med 

parallella universum? Det låter ju 

trots allt mera som science fiction än 

genuin vetenskap. Flervärldstolkningen 

är alltså en tolkning av kvantmekaniken 

som ursprungligen 

föreslogs 1957 av den amerikanska 

fysikern Hugh Everett. I korthet går 

det ut på att varje tänkbart resultat av 

en mätning av ett kvantmekaniskt 

system (vanligtvis en elementarpartikel) 

blir verklighet. Flera världar 

eller inte, saker är hur som helst lite 

knasiga på elementarpartikelnivå. 

Ta nu en elektron till exempel, 

den tycks inte ha någon bestämd 

position, den är överallt och ingenstans 

samtidigt i sin bana innan vi 

observerar den, vilket tvingar den att 

välja position. Och enligt flervärldstolkningen 

skapar varje ny mätning, 

varje observation ett nytt universum. 

Med andra ord, varje beslut vi fattar, 

allt vi gör, allt som händer, skapar ett 

nytt vägskäl i verkligheten, och får 

universum att förgrena sig.” 

Peter Byrne i The many worlds of Hugh 

Everett III; Multiple universes, mutual 

assured destruction, and the meltdown 

of a nuclear family (2010). 


Marall Nasiri, Nina Zanjani, Jonas Malmsjö, Giovanni Bucchieri, 

Simon Norrthon, Joaquin NaBi Olsson, Douglas Johansson och 

Hulda Lind Jóhannsdóttir medverkar i HÅLLA ANDAN. 


Ett apokalyptiskt drömspel i regi av Lena Endre. 

Premiär 19 januari i Målarsalen! 

HÅLLA 

Zinnie Harris 

ANDAN 

Kan ett engångsligg leda till att Europa faller 

samman? Det verkar inte bättre. 

I Zinnie Harris apokalyptiska drömspel från 

2015 möter vi Dana, vars tidigare så trevliga 

ragg plötsligt kräver att få betala för deras 

natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat, men 

han gör allt för att hon ska ta emot pengarna. 

Övertalningsförsöken blir snart rent diaboliska. 

Plötsligt befinner sig Dana och hennes 

gravida syster på en mardrömslik resa genom 

en krackelerande verklighet. Zinnie Harris 

nämns ofta i samma sammanhang som Mark 

Ravenhill och Sarah Kane: nutida brittiska 

dramatiker med förkärlek för vågade, provocerande 

berättelser. Regisserar gör Lena 

Endre som senast på Dramaten satte upp den 

nyskrivna The Nether av Jennifer Haley. 

Översättning: Björn Sandmark. Regi: Lena 

Endre. Medverkande: Giovanni Bucchieri, 

Douglas Johansson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, 

Jonas Malmsjö, Joaquin NaBi Olsson, Marall 

Nasiri, Simon Norrthon, Nina Zanjani. 

Plats: Målarsalen. 


Lena Endre regisserar HÅLLA ANDAN av Zinnie Harris. 


”Jag vill höra vad den nya generationen 

dramatiker har att säga!” 

Lena Endre om varför hon vill regissera. 

Lena Endre är en av landets mest 

kända och erkända skådespelare. 

Hon har stått på Dramatens scener, 

ofta i klassiker, i mer än 30 år och 

medverkat i en lång rad stora filmer 

och tv-serier. Men som regissör är 

hon desto färskare – och pjäserna hon 

väljer att arbeta med är nyskrivna och 

högaktuella. Nu är hon aktuell med 

HÅLLA ANDAN av Zinnie Harris, ett 

dystopiskt drömspel om en resa 

genom ett Europa i fritt fall. 

Varför ville du börja regissera? Du hade 

lika gärna kunnat låta bli. 

– Ja, jag hade verkligen kunnat låta bli! 

”Att du vågar” har några sagt. Och när 

jag tänker på alla bra regissörer jag 

arbetat med kan jag också bli lite 

nervös. Men nej, det är väldigt roligt. 

I arbetet på golvet med skådespelarna 

är jag väldigt hemma, men att se helheten 

är absolut en ny utmaning. 

Det gäller att arbeta med bra folk, 

och det gör jag ju. En annan uppsida 

är att man slipper jobba kväll. Jag 

älskar att spela, det är inte det, men 

man blir ganska asocial som teaterskådespelare. 

Du har tidigare regisserat The Nether, 

en nyskriven pjäs med ganska obehagliga 

moraliska frågeställningar om 

pedofiler som begår övergrepp i virtuella 

världar. Nu sätter du upp HÅLLA 

ANDAN av Zinnie Harris, en annan 

nyskriven dystopisk berättelse. Vad 

lockar dig? 

– Tragedierna är mer spännande än 

komedierna, så är det. Men pjäsen är 

också humoristisk, det är bitvis 

väldigt kul dialog. Men jag ser nog 

inte så ljust på vår tid och det kanske 

pjäsvalen vittnar om. Jag fastnade för 

HÅLLA ANDAN för att det kan vara 

en mardröm, men det behöver inte 

vara det. Det kan vara 

ett Europa som faktiskt kraschar. 

Och det är en intressant tanke – 

vad händer med oss bortskämda 

människor i den här delen av världen 

när allting kraschar? 

Har du dåligt samvete? 

– Nej, vi lever ju alla i symbios med den 

här ständiga tillväxten. Köp, slit och 

släng, det var ju något positivt på 

60-talet, man visste ju inte bättre! 

I dag vet vi att det är befängt, men det 

fortsätter ju ändå. Det är otroligt 

cyniskt, och jag kan skämmas över 

mänskligheten som är så girig. Det är 

ju också svårt att få till en förändring 

när allt lämpas över på individen – 

det behövs ordentliga politiska beslut. 

HÅLLA ANDAN skrevs 2015 när 

migrationsvågen var som störst. 

Men hur kommer det se ut när 

miljökriserna tilltar? Vi har nog 

bara sett en droppe. 

Du har sagt att du vill bli omskakad 

av teater. Blir man det av HÅLLA 

ANDAN? 

– Ja, jag vill bli berörd. Där är skådespeleriet 

extremt viktigt, det måste alltid 

vara i fokus. Jag vill bli berörd mer än 

på ett intellektuellt plan, det måste 

kännas. 

Ser du mycket nyskriven teater själv? 

– Jag ser en del, men det är svårt att 

hinna med när man själv spelar. Och 

kanske kan jag känna att det spelas 

för lite nyskrivet, jag har ju själv 

spelat väldigt mycket klassiker och 

moderna klassiker. Jag vill höra vad 

den nya generationen dramatiker har 

att säga! Där känner jag ett ansvar. 

Vad är viktigast för dig som regissör? 

– Det viktigaste är att skapa och 

upprätthålla ett kreativt rum för 

skådespelarna. Ett rum där deras 

egna liv och erfarenheter befruktar 

författarens text. Och att vi har roligt 

tillsammans. Svårt men ljuvligt ska 

det vara att gå till jobbet. Det är själva 

lågan, driften, som jag är rädd om 

hos alla. 


Dramaten. 


Dottern i Vilddjur: 

”När man är i livet är man mjuk och svag. De hårda har ihjäl varandra, 

de hårda skryter med att de har ihjäl varandra, men vi, som är mjuka 

och svaga, håller oss kvar i livet, medan de hårda dör.” 

Gunilla Nyroos och Lolo Amble är aktuella som regissör respektive dramatiker för Vilddjur. 


En kärlekspjäs om människor som älskar varandra, 

men inte vet hur de ska uttrycka det. 

Urpremiär i mars på Målarsalen! 

Lolo Amble 

Vilddjur 

Lolo Ambles nyskrivna pjäs är en fantasi 

kring tre personer som en gång var familj 

och sedan skildes åt. Mamman, Pappan och 

Dottern. Ännu en person kommer in i bilden: 

Killen. Deras olika roller och relationer 

gestaltas och prövas i ett antal scener. Historien 

börjar snart likna en deckargåta, ett 

tidspussel. En berättelse nystas upp, ett barn 

försöker göra det begripligt för sig hur man 

kan överge kärleken. 

Lolo Amble är dramatiker och översättare, 

med ett par diktsamlingar bakom sig. För 

Dramaten har hon bland annat översatt The 

City av Martin Crimp och En familj – August: 

Osage County av Tracy Letts. 

Gunilla Nyroos är kanske främst känd som 

skådespelare och har medverkat i en rad 

tv-serier och filmer, samt spelat på många av 

Sveriges största scener. Nyroos arbetar även 

som regissör, hon har tidigare satt upp Lolo 

Ambles 49 och ett halvt på Strindbergs Intima 

Teater, ett samarbete med Dramaten. 

Regi: Gunilla Nyroos. Plats: Målarsalen. 


I 

am 

Europe Falk 

Richter

Falk Richter återvänder till Dramaten 

med en nyskriven pjäs om identitet. 

Gästspel våren 2019! 

Den hyllade tyske dramatikern och regissören 

Falk Richter skapar ett nytt verk med åtta 

unga skådespelare och dansare från olika 

europeiska länder. Tillsammas ska de 

undersöka tanken om identitet. Utgångspunkten 

är de medverkandes egna personliga 

berättelser och drömmar. Vad betyder 

identitet och gemenskap i Europa idag? Till 

sin hjälp har Richter koreografen Nir de Volff. 

Falk Richter satte nyligen upp den 

uppmärksammade föreställningen SAFE 

på Dramaten. I am Europe har premiär i 

Strasbourg och kommer att gästa Dramaten 

vid två tillfällen. 

Regi: Falk Richter. Dramaturg: Nils Haarmann. 

Koreograf: Nir de Volff. Medverkande: 

Ana Baric, Charline Ben Larbi, Gabriel Da 

Costa, Mehdi Djaadi, Khadija El Kharraz 

Alami, Douglas Grauwels, Piersten Leirom, 

Tatjana Pessoa.Scenografi: Katrin Hoffmann 

Musik: Matthias Grübel. Producerad av 

Théâtre National de Strasbourg i samarbete 

med Emilia Romagna Teatro Fondazione, 

Odéon Théâtre de l'Europe, Thalia Theater 

Hamburg, Théâtre de Liège, HNK Zagreb, 

Comédie de Genève, Noord Nederlands Toneel 

(NNT) Groningen och Dramaten. 

Föreställningen är flerspråkig.

Unga Dramaten 

presenterar: 

Unga Dramaten gör teater för barn och unga, 0–19 år, men 

alla åldrar är givetvis välkomna. Verksamheten är framför 

allt förlagd till Dramatens två minsta och mest intima scener, 

Lejonkulan och Tornrummet, men vissa familjeföreställningar 

spelas på Dramatens större scener. Ada Berger är Unga 

Dramatens konstnärliga ledare sedan 2016. 

Läs mer på sidorna 74 - 77. 

Illustration av Johan Egerkrans.

Skriven av Sara Bergmark Elfgren efter en novell av 

Selma Lagerlöf, i regi av Tobias Theorell. 

Rekommenderas från 10 år. 

Urpremiär 6 april på Elverket! 

Sara Bergmark 

Elfgren, efter Selma 

Lagerlöf. 

Bortbytingen 

En mörk saga om utanförskap och att förs öka 

hitta sig själv bland troll och människor. Bortbytingen, 

tretton år och troll, är avskydd och 

föraktad av alla människor i byn. Bonden som 

han har vuxit upp hos står knappt ut med att 

se honom. Bondhustrun är den enda som 

skyddar honom, men hon längtar efter sitt 

riktiga barn, det vackra gossebarn som blev 

utbytt mot en ful trollunge. 

Mylingen är en spökflicka som inte kan få 

ro i sin grav förrän någon ger henne sitt namn. 

Hon säger att människor är grymma och att 

bortbytingen borde ge sig av, men något håller 

honom kvar. Hur långt är han beredd att gå för 

att få kärlek och tillhörighet? Måste han bli 

någon helt annan? 

Sara Bergmark Elfgren, författaren till 

bland annat Norra Latin, P3 Serie: De dödas 

röster och Cirkeln, har dramatiserat och 

skrivit vidare på Selma Lagerlöfs novell 

Bortbytingen. 

Tobias Theorell har regisserat såväl opera 

som teater. På Dramaten har han bland annat 

regisserat Anna Karenina, Figaros Bröllop och 

Stolarna. 

Regi: Tobias Theorell. Medverkande: Rasmus 

Luthander m. fl. Plats: Elverket. 

UNGA DRAMATEN: REPERTOAR 2018/2019 45

Författaren och dramatikern Sara Bergmark Elfgren är aktutell med Bortbytingen. 


”Man måste tro på sagovärlden.” 

Sara Bergmark Elfgren och Selma Lagerlöfs övernaturliga världar möts i Bortbytingen. 

Författaren Sara Bergmark Elfgren 

ligger, tillsammans med Mats 

Strandberg, bakom fantasysuccén 

Cirkeln. Hon har skapat poddserien 

P3 Serie: De dödas röster och hösten 

2017 kom hennes roman Norra Latin 

ut. Berättelser med övernaturliga 

inslag, som hyllats och lästs av både 

unga och gamla. Nu har hon skrivit en 

pjäs med utgångspunkt i Selma 

Lagerlöfs novell Bortbytingen för 

Dramaten. Vi frågade hur det gick till. 

Du tackade visst nej till att arbeta 

med Bortbytingen först. Varför då? 

– Ja, det var med sorg i hjärtat. Jag fick 

frågan hösten 2016 då jag arbetade för 

fullt med min roman Norra Latin och 

jag hann helt enkelt inte då. Jag fick 

lite panik direkt efter – ”har jag tackat 

nej till att dramatisera Selma Lagerlöf 

på Dramaten?”. Men som tur var sköts 

premiären fram så då kunde jag göra 

det ändå! 

Vad var det med idén att skriva en 

Bortbytingen för scenen som lockade? 

– Jag har alltid velat skriva för teater, 

och det var ju extra kul när nationalscenen 

frågade. Jag älskar sagor, 

myter och Selma Lagerlöf. Det var 

också viktigt att regissören Tobias 

Theorell och jag var helt överens om 

att vi skulle låta det vara just en saga. 

Hur förberedde du dig? 

– Jag läste förstås novellen otaliga 

gånger, men också andra verk av 

Selma Lagerlöf. Och så läste jag på en 

hel del om troll och bortbytingsmyter 

i svensk folktro. Den största nöten att 

knäcka var att novellen är berättad 

helt ur bonden och bondhustruns 

perspektiv och att bortbytingen är ett 

litet barn. Jag ville komma bort från 

det renodlade vuxenperspektivet. Det 

var delvis därför jag gjorde valet att 

göra bortbytingen till huvudperson 

och att göra honom äldre. 

Hur gammal är han i pjäsen? 

– Han är runt tretton år. Just brytpunkten 

mellan barn och tonåring är en 

spännande och ganska fruktansvärd 

tid. Man förändras både fysiskt och 

psykiskt, och det är inte ovanligt att 

man äcklas av både sig själv och andra 

människor. Man kan känna sig som en 

bortbyting som plötsligt inte passar 

in. Med det sagt har jag inte skrivit 

bortbytingen som att han är något 

slags ”symboliskt” troll, utan han är 

verkligen ett troll i pjäsen. Man måste 

tro på sagovärlden och låta publiken 

komma in i den, sedan kan de göra 

sina egna associationer och tolkningar. 

Så arbetade Selma Lagerlöf i 

novellen, och så har jag också försökt 

att göra. 

Handlingen då? Hur har den 

förändrats i din version? 

– Jag har använt så mycket som 

möjligt från novellen, för att det är ett 

så fantastiskt material. Men jag har 

vridit en aning på berättelsen och låtit 

den fortsätta bortom novellens slut. 

Det var lite skrämmande, men jag 

marinerade mig i Selmas Lagerlöfs 

berättarvärld, och hoppades på att 

hennes DNA skulle följa med i de 

nyskrivna bitarna. Jag har också lånat 

lite från hennes andra texter, det finns 

ett par referenser till Löwensköldska 

ringen och ett stycke från Kejsaren 

av Portugallien. 

Du och Selma gillar ju båda det 

övernaturliga. Har era världar mycket 

gemensamt? 

– Ett par år före sin död skrev hon, 

lite skämtsamt, att hon ser sig själv 

som en förnuftig människa, men att 

det finns någon inom henne som är 

starkare: ”Det är ho som skriver inom 

mig, som vill ha det på det här sättet, 

för ho är så besynnerligt gammaldags. 

Ho tror på spöken å på förbannelser å 

på straffdomar. Ho ä som om ho skulle 

ha sutte i e jordkula i värmlandsskogen 

i alla sina livsdagar.” 

Det fantastiska och övernaturliga 

var en stomme i Selma Lagerlöfs 

författarskap. Hon växte upp med 

sagor och myter och jag har en känsla 

av att det var den typen av historier 

som gjorde henne kär i berättandet 

till att börja med. Så var det absolut för 

mig. Jag läste väldigt mycket sagor, 

både nordiska och från hela världen, 

när jag var liten och det har format 

mig. Men det som framför allt gör att 

jag känner ett släktskap med Selma 

Lagerlöf är blandningen av det 

övernaturliga med psykologisk 

realism, och att hon inte väjer för 

dramatiska vändningar och stora 

känslor. I dag finns ett ideal där 

författare ofta väljer det svala och 

distanserade. Selma Lagerlöf vågade 

ge sig hän, och det vill jag också göra. 

Du har lagt till en ny karaktär i 

berättelsen, en myling. Berätta! 

– En myling är ett spöke av ett barn 

som blivit mördat av sin mor. Den är 

lika gammal som barnet skulle ha 

varit om det hade fått leva. Och 

den här mylingen är tretton år, lika 

gammal som bortbytingen. Bortbytingen 

och mylingen är båda 

utstötta barn utan namn. Mylingen 

blev mördad, bortbytingen lämnad. 

Deras möte och relation kändes 

spännande att utforska. Och i deras 

vänskap finns ett hopp om att det 

finns en annan gemenskap därute än 

den som baseras på familj. 

Om man inte har läst Selma Lagerlöf, 

var tycker du att man ska börja? 

– Löwensköldska ringen och Charlotte 

Löwensköld är nog mina absoluta 

favoriter. Alla trådar i hennes 

författarskap sammanstrålar där. Hon 

skrev dem sent i livet och det märks 

att det är en mogen och skicklig 

författare med enorm berättarglädje. 

Hon förlorade aldrig sin nyfikenhet. 


Dramaten. 


Unga Dramaten 

presenterar: 

David Arnesen, Paloma Winneth och Siham Shurafa medverkar i Lauras läppar. 


En labyrintisk skräckhistoria om den första 

stora kärleken. Rekommenderas från 13 år. 

Urpremiär 31 januari i Lejonkulan! 

Malin Axelsson 

Lauras läppar 

En arm hänger där. Håret flyger omkring här. 

Ögonen. Näsan. Mina läppar. Lauras läppar. 

Jag levde ett vanligt och lyckat liv ända tills 

hon dök upp. Nu är jag inte längre en hel kropp. 

Vem är hon? Hur ska jag komma i kontakt 

med henne? Lauras läppar handlar om att 

klibbas fast i solnedgången i en romantisk 

musikvideo och leva inuti i en bombastisk 

kärleksballad. Om att bli besatt av någon som 

inte går att nå. Att närma sig avgrunden. Bli 

galen av längtan. Att bli så fixerad av de där 

läpparna att allt rasar och hjärtat sprängs. 

Dramatikern och regissören Malin Axelsson 

är konstnärlig ledare för Sveriges Radio 

Drama, där hon gjort succé med serierna 

Parmiddagen och Cheferna. 

Som konstnärlig ledare för Ung scen/öst 

skapade hon hyllade föreställningar som Jag 

blir en bubbla som blir ett monster som blir ett 

barn, ROFLMAOWTIME och Rose Rose Rose. 

2015 debuterade hon med den kritikerrosade 

romanen Anropa, som året därpå erhöll Mare 

Kandre-priset. 

Regi: Malin Axelsson. Medverkande: David 

Arnesen, Rakel Benér Gajdusek, Daniel 

Gustavsson, Siham Shurafa, Paloma Winneth. 

Plats: Lejonkulan. 


Dramaten& 

presenterar: 

Innan, under, efter och vid sidan av Dramaten. I tider av urbanisering, 

ökade inkomstklyftor, migrationsströmmar och digitalisering krävs 

det mer av en teater än att spela föreställningar. Med samarbeten 

i nya format ger Dramaten& utrymme åt nyskapande scenkonst 

och scenkonstnärer som inte ryms inom teaterns ordinarie repertoar. 

Existentiella och konstnärliga möten äger rum i experimentella uppsättningar, 

debatter, poddar, konserter och bokcirklar. Dramaten& 

erbjuder såväl en introduktion till den stora scenkonsten som en 

fördjupning av Dramatens föreställningar. Programansvarig för 

Dramaten& är Helena Seth. Programmet fylls ständigt på. 

Läs mer på dramaten.se 

Performance Concert: 

Who's afraid of Jenny Wilson? 

8 november och fortsätter i vinter 

Lilla scenen 

Niki & The Dove – Tigern och Svanen 

2 december 

Stora scenen 

Beatrice Eli – Showgirl 

12 december 

Stora scenen 

Moneybrother 

27 april 

Lilla scenen 

Performance Lecture: 

Om lycka med Micael Dahlen 

9 april 

Lilla scenen 

Om rädsla med Armita Golkar 

4 december, 29 januari, 5 februari 

Lilla scenen 

Övriga evenemang: 

Processer 

19 november, 21 november, 24 

november 

Målarsalen 

Dramatens bokcirkel 

25 november, 27 januari, 24 februari 

Paulicaféet 

Spoken word 

29-30 november, 1 december, 7-8 maj, 

21-22 maj 

Elverket (höst 2018) 

Lilla scenen (vår 2019) 

Ord & ton 

7 december, 24 januari, 22 februari, 

29 mars 

Dramatenbaren 

Svenska berättelser på scen 


28 mars 

Dramatenbaren 

Tematiska samtal 

Januari: Kvinnans åldrar – om Mary 

Page Marlowe. 

Februari: Flickan och förväntningen 

– om De oroliga och Förlovningen. 

Februari: Kvinnan och kroppen – ett 

samtal utifrån kvinnans åldrar och liv i 

verkligheten, med anledning av 

antologin Klimakteriet. 

Mars: Sex och sorg – om Tennesse 

Williams pjäser Linje Lusta och Orfeus 

stiger ner. 

Evakuering 

Hösten 2019 

Lägenhet Hötorget (Atrium Ljungberg) 

Dramaten hyllar kvinnliga 

Nobelpristagare i litteratur 

9 december 

Lilla scenen 


Dramaten& 

presenterar: 

Performance Lectures, där kunskap 

förmedlas med teaterns verktyg, 

är ett format på Dramaten som 

arrangeras inom ramen för Dramaten&. 

Programmet rymmer ett 

återkommande samarbete mellan 

Dramaten& och Nobel Center som 

tar sitt avstamp i olika forskares 

vardag. Ett nytt sätt att utforska och 

kommunicera vetenskap med hjälp 

av scenkonstens form. 

Performance Lecture: Om lycka 

Nytänkaren, författaren och ekonomiprofessorn 

Micael Dahlen är känd för 

sina spaningar om samtiden och 

framtiden, om lycka och människans 

märkliga försök att få fatt i den. Han har 

skrivit internationellt uppmärksammade 

böcker som Nextopia och Kaosologi 

och är en eftertraktad föreläsare såväl 

i Sverige som utomlands. Nu kommer 

han till Dramaten med sina senaste 

tankar, i en föreläsning förhöjd med 

teaterns verktyg. 

2017 belönades han med Mensapriset 

med motiveringen ”Micael Dahlen 

kan som ingen annan visa på, locka 

fram och skapa nya tankar, stora som 

små. Med professorns exakthet och 

konstnärens vilda glädje får han sina 

ord och gärningar att tränga in i både 

hjärta och hjärna.” 

Regi: Jenny Andreasson 

Plats: Lilla scenen 

Våren 2019 spelas även Performance 

Lecture: Om rädsla, med psykologiforskaren 

Armita Golkar.

Performance Concert är ett nytt 

format inom Dramaten& där en artist 

tillsammans med en regissör skapar 

en föreställning med teaterns verktyg. 

Det blir en dramatiserad konsertföreställning, 

som byggs av mötet 

mellan artist, text, skådespelare, 

scenografi och andra element från 

teaterscenen. Målet är en visuell 

föreställning med mycket musik 

och ett nytt publikmöte. 

Performance Concert: Moneybrother 

"Det blir bättre när det kommer lite folk", 

det är en klassisk kommentar man får 

av ljudteknikern vid en soundcheck. 

Publikens kroppar kommer fylla 

lokalen med dämpande massa och 

ljudet kommer bli bättre. Ja, allt 

kommer bli bättre. Eller "varannanveckapappan" 

som sitter i sitt tomma 

hus och önskar att det var fullt av liv 

igen. Allt kan bli bättre. 

En berättelse och musik tillsammans. 

En musikal? Ja, då är det en musikal då. 

Eller en ny sorts konsert. Låtarna ska 

kännas, men hur gör man så att de 

känns allra mest? 

Regi: Maria Blom 

Medverkande: Anders Wendin, 

Viktor Brobacke 



Dramaten& 

presenterar: 

3Samtidigt som Dramaten renoveras 

bildar fem skådespelare familj och 

flyttar in i en evakueringslägenhet. Med 

utgångspunkt i pjäsen De förfärliga 

föräldrarna av Jean Cocteau utforskas 

familjens konstruktioner och teaterns 

möjligheter och gränser. För idé och 

regi står Rebecka Hemse. 

Varför spela teater i en lägenhet? 

– Ibland ser jag på Dramaten som en 

dysfunktionell familj. Nu när vi blir 

hemlösa känns det naturligt att undersöka 

vilka vi är utan vårt hem. Om man 

tar bort Dramatens hem – vad är det då 

som är kvar? Vad är det som flyttar ut? 

Är det bra för Dramaten att tvingas 

flytta ut? 

– Det är nog alldeles nödvändigt innan 

vi växer fast i väggarna. Det finns så 

mycket i de yttre omständigheterna 

som man aldrig ifrågasätter och det 

kan vara farligt. Alla som någon gång 

varit evakuerade vet hur mycket man 

lär sig om sig själv. 

Vad är det för familj vi kommer träffa? 

– Det återstår att se, det här blir ett 

gemensamt arbete med skådespelarna. 

Det är spännande att se på familjen 

som en grupp och gruppen som familj. 

Vilka givna roller finns? Vad är ett hem? 

Vad är en familj om man lyfter ut den ur 

sin vanliga kontext? 

frågor till Rebecka Hemse, aktuell med föreställningen 

Evakuering, inom ramen för Dramaten&. 

Premiär hösten 2019.

Marlon Brando som Stanley Kowalski och Vivien Leigh som Blanche du Bois i filmatiseringen 

av Linje Lusta (A Streetcar Named Desire) från 1951, i regi av Elia Kazan.

Fördjupning

”Inget är mer dyrbart för någon än det känslomässiga minnet av ungdomen, 

och du kommer finna spåren av mitt tunnslitna hjärta i den avslutade pjäs som 

jag nu kallar Orpheus descending. På ytan både var det, och är det fortfarande, 

en berättelse om en vildsinnad pojke som kommer till ett samhälle i Södern 

och där skapar samma tumult som en räv i en hönsgård.” 

Tennesse Williams i en artikel i New York Times 1957. Våren 2019 sätter 

regissören Runar Hodne upp Orpheus Descending med titeln Orfeus stiger ner. 


Kön, klass, svett och sorg. Ingenting är 

längre som förut i Tennessee Williams 

pjäser, doftande av hatkärlek till den 

amerikanska södern. 

Anneli Dufva skriver om dramatikern Tennessee Williams. 

Tennessee Williams föddes den 26 

mars 1911 i Columbus, Mississippi. 

Han döptes till Thomas Lanier 

Williams och tog sig senare namnet 

Tennessee, som ett sätt att särskilja 

sig ifrån sin familj och skapa sig en 

egen identitet. Han har sagt om sig 

själv, när han var ung, innan han fick 

sitt genombrott, att det bara finns 

ett över gripande tema i hans arbete 

och det är samhällets destruktiva 

inflytande på den känsliga, ickekonformistiska 

individen. 

Tennessee Williams studerade 

vid tre olika universitet, med väldigt 

medelmåttiga resultat, innan han 

till sist lyckades ta en examen från 

University of Iowa när han var 27 år 

gammal. Hans huvudämne var engelsk 

litteratur och hans svaga studieresultat 

berodde till viss del på att han 

redan då ville skriva och att han 

ägnade mer tid åt sitt eget skrivande 

än åt studierna. Han började sedan 

sin litterära bana med att ljuga om 

sin ålder. Han deltog i en dramatikertävling 

för dem som var 25 år eller 

yngre fast han själv var 28. Och han 

fick pris. 

Efter sin universitetsexamen 

flyttade han till New Orleans där 

han kom ut, och levde ut, som homosexuell. 

Bland de många sysslor han 

prövade på för att försörja sig fanns: 

hisspojke, servitör, publikvärd på 

biograf, arbetare på kycklingfarm 

och diskare. Men han fortsatte också 

envetet att skriva, mellan allt festande 

och alla ströjobb. Och när han 

1943 fick kontrakt som manusförfattare 

i Hollywood kan han i sin meritförteckning, 

trots att han ännu är 

relativt okänd som författare, lista 

inte mindre än tio helaftonspjäser, 

tolv ”långa” kortpjäser, 17 enaktare, 

19 noveller och över 250 dikter. 1945 

får han sitt genombrott med Glasmenageriet 

i en uppsättning på Broadway. 

Pjäsen är inspirerad av hans egen 

familj, inte minst av hans älskade, 

men psykiskt sjuka, syster Rose. 

Hans ställning som dramatiker 

stärks sedan genom Linje Lusta som 

sätts upp på Broadway 1947, i regi av 

Elia Kazan och med Marlon Brando i 

rollen som Stanley Kowalski. Uppsättningen 

fick trettio minuters stående 

ovationer vid premiären och Tennessee 

Williams beskrevs i The Herald 

Tribune som ”den här tidens Eugene 

O’Neill”. Pjäsen belönades både med 

the Drama Critics Circle Award och 

Pulitzerpriset. Brando kom sedan att 

göra samma roll också i filmatiseringen 

av Linje Lusta, då med Vivien 

Leigh i rollen som Blanche du Bois. 

Elia Kazan regisserade även filmatise - 

ringen och han sade om rollgestalten 

Blanche du Bois att Leigh var 

Tennessee Williams, att hon på 

samma sätt som han både lockades 

och skrämdes av tillvarons hårdhet 

och vulgaritet. 

Själva pjäsen Linje Lusta (A 

Streetcar Named Desire) är i sin tur 

uppenbart influerad av Strindbergs 

Fröken Julie, med sitt tydliga klassperspektiv 

och sin kamp mellan 

könen, men den har också spår av 

Tjechovs Körbärsträdgården i sin 

saknad efter en tid som är förbi. Hos 

Williams är det kärleken till Södern, 

till det Amerika, som för honom inte 

längre är vad det en gång var. 

Just den svettiga hatkärleken till 

Södern är ett ständigt återkommande 

tema i Tennessee Williams författarskap, 

men där finns också teman 

som ”lynchning, politisk lagvrängning, 

våldtäkt, incest, nymfomani, 

homosexualitet, promiskuitet, drogbero 

ende, alkoholism, kastration, 

impotens och kannibalism”. Han 

skriver pjäser som Den tatuerade 

rosen och Katt på hett plåttak (båda 

får premiär 1955). Ungdoms ljuva 

fågel och Plötsligt förra sommaren är 

två andra av hans mer kända verk. 

Battle of Angels, som han skrev 1940, 

utvecklar han till pjäsen Orpheus 

Descending (Orfeus stiger ner), med 

premiär 1957. 


I Sverige har pjäsen tidigare, i båda 

versionerna, kallats Mannen i 

ormskinnsjackan. 

På det privata planet så rör sig 

Tennessee Williams under hela livet 

rastlöst, likt en nomad, såväl mellan 

New York, Los Angeles, St. Louis, New 

Orleans, Key West och Provincetown 

på den amerikanska kontinenten som 

mellan olika europeiska städer – med 

en viss förkärlek för Rom. (Där finns 

nämligen, enligt honom, de vackraste 

ynglingarna.) Han hade en fäbless för 

tjusiga kostymer, alkohol och droger 

samt för att blanda fakta och fiktion. 

Han ljög och fabulerade. Författaren 

Gore Vidal, som han umgicks en del 

med, har sagt om Tennessee Williams 

att han ”aldrig läser en bok och 

inte kan någon historia, förutom sin 

egen; han litar helt på att hans romantiska 

geni ska ta honom genom livet”. 

Williams tyckte i sin tur att Vidal 

var en snobb. 

De sista åren var Tennessee 

Williams i riktigt dåligt skick. 

Han led av depressioner och svag 

självkänsla, han missbrukade och 

lyckades inte nå samma nivåer i sitt 

skrivande som han en gång gjort. 

När han till sist, och kanske för 

sent, började i psykoanalys, avbröts 

behandlingen av psykologen, eftersom 

Williams talat öppet om den i tv. 

Några år tidigare, 1972, hade Williams 

sagt i en intervju att han var beredd 

att göra vad som helst för att få uppmärksamhet 

… 

1975 publicerade han sin självbiografiska 

Memoirs, vilken blev en 

storsäljande skandal succé. Den 

avslutas med ett par rader, vilka ofta 

citeras: “A high station in life is 

earned by the gallantry with which 

appalling experiences are survived 

with grace” (Högt anseende i livet nås 

genom det ädelmod med vilket man 

överlever hemskheter med elegans.) 

Tennessee Williams dog den 24 

februari 1983 i New York. 

Anneli Dufva är dramaturg på 

Dramaten. 

Joanne Woodward som Carol Cutrere i filmen 

The Fugitive Kind (Orfeus stiger ner) från 1960.

”GÅ INTE … JAG BEHÖVER DIG!!!” 

Orfeus stiger ner av Tennessee Williams. Översättning av Pamela Jaskoviak. 

VAL: 

En otillfredsställd kvinna som inte 

längre är ung, som har anställt en man 

från landsvägen för att jobba dubbla 

skift, utan att betala övertid … 

Affärsbiträde på dagen och tjur på 

natten, och – 

LADY: 

Åh, herregud, nej … din billige lille – 

Orden sviker henne, så hon använder 

knytnävarna, vevar mot honom. 

Han tar tag om hennes handleder … 

Hon kämpar på en kort stund, faller 

sedan snyftande ihop i stolen till höger 

om disken. Han släpper taget om henne, 

försiktigt. 

VAL: 

Det är naturligt. Du kände dej – 

ensam … 

Hon snyftar bedrövad mot disken. 

LADY: 

Varför kom du tillbaka? 

VAL: 

För att lämna tillbaka pengarna som 

jag tog, så att du inte skulle minnas 

mej som oärlig eller otacksam – 

Han tar upp sin gitarr och går mot 

dörren i fonden, nickar allvarsamt. 

Hon drar efter andan, skyndar att 

genskjuta honom, breder ut armarna 

framför dörren. 

LADY: 

NEJ, NEJ, GÅ INTE … 

JAG BEHÖVER DIG!!! 

Han möter hennes blick en lång stund. 

Lidelsen i hennes röst berör honom, och 

han vänder om och går mot alkoven … 

Han tittar på henne medan han drar för 

draperiet. 

LADY: 

FÖR ATT LEVA … FÖR ATT 

FORTSÄTTA LEVA!!! 

”… nånting förhistoriskt hos honom, 

från innan människan blev människa” 

Linje Lusta av Tennessee Williams. Översättning av Einar Heckscher. 

BLANCHE: 

Nå, i så fall – om du förlåter att jag 

säjer det – så är han vulgär! 

STELLA: 

Tja, det är han väl antar jag. 

BLANCHE: 

Antar! Du kan inte ha glömt bort 

så mycket av vår uppväxt, Stella, att 

du bara antar att det finns en gnutta 

gentleman hos honom! Inte så mycket 

som en enda liten gnutta! Åh, ifall han 

bara vore – ja som karlar är mest! En 

vanlig karl, inget märkvärdigt – men 

snäll och frisk och sund, men – inte. 

Det är nånting rent – bestialiskt över 

honom! – Nu hatar du mej förstås, för 

att jag sa så där. 

STELLA: 

Fortsätt du bara. Lätta ditt hjärta 

ordentligt. 

BLANCHE: 

Han bär sej åt som ett djur, han har 

ett djurs vanor. Han äter som ett djur, 

rör sej som ett djur, pratar som ett 

djur! Det finns till och med nåt – nåt 

undermänskligt – nånting förhistoriskt 

hos honom, från innan människan 

blev människa! Nånting apliknande. 

Som såna där bilder man ser i 

böcker om antropologi! Tusentals år 

av utveckling och civilisation har gått 

honom spårlöst förbi, och där står han 

– Stanley Kowalski – en kvarleva från 

stenåldern! Kommer hem från sin jakt 

ute i djungeln med en bit rått kött! Och 

här sitter du och väntar på honom. 

Han kanske slår dej, eller så grymtar 

han och kysser dej. Vill säja, om 

kyssen är uppfunnen än i hans värld. 

Så kommer mörkret, och aporna 

samlas utanför grottan, och alla 

grymtar som han och glufsar i sej och 

gnager och smackar och rapar! Hans 

pokerkväll! – som du kallar det – ett 

apkalas! Och så grymtar nån av dom 

nånting, eller sträcker ut klorna efter 

nåt, och så är slagsmålet i full gång! 

Gud! Vi kanske är långt ifrån än att 

vara några Guds avbilder, men Stella 

– lilla syster – det har hänt en del sen 

stenåldern! Saker som konsten, som 

poesin och musiken – det har kommit 

mycket ljus över världen sen dess! 

Hos somliga slags människor har lite 

mer förfinade känslor tagit sin början 

i alla fall! Som vi måste låta växa inom 

oss! Och hålla fast vid, och bära som 

vår fana! Under denna mörkerfyllda 

marsch mot vart vi nu kan vara på 

väg … Stella … du får inte bli kvar här 

bland djuren! 


Hamlet – det mest spelade 

Shakespearestycket på Dramaten. 

Dag Kronlund om Hamlets historia på Dramaten. 

Dramaten har en lång Shakespearetradititon. 

Det var teaterchefen 

Gustaf Fredrik Åkerhjelm som på 

våren 1819 beslutade sig för att som 

första Shakespeareprogram ge 

Hamlet. Det var en utmaning. Vid den 

här tiden var fransk smak ledstjärnan 

i Sverige, fransk teater den stora 

förebilden och de klassiskt skolade 

fransmännen, inlästa på Aristoteles 

Poetik och Boileaus L’art poetique, 

hade länge svårt för den store britten. 

Under de första decennierna på 

1800-talet fick emellertid romantiken 

sitt genombrott i både Frankrike och 

Sverige. De besjälade romantikerna 

såg i Shakespeare istället det 

gudabenådade geniet, upphöjd över 

klassiska läror och regler. En 

inspirerad konstnär, menade man, 

gick med självklarhet sina egna vägar. 

Dessa tankegångar öppnade möjligheten 

för teatrarna att börja spela 

Shakespeares pjäser. På Dramaten 

har särskilt Hamlet kommit att bli 

stycket man ständigt återkommit till. 

Första gången, 1819 var texten – 

självfallet – kraftigt bearbetad. Inte 

ens i England, där man kontinuerligt 

spelat sin landsman ända sedan 

1600-talet, framfördes pjäserna i sin 

ursprungliga version. Bearbetningar 

och kraftiga strykningar var – även 

på den tiden – allmänt accepterade. 

Fortinbras roll var exempelvis 

borttagen, liksom dödgrävarna och 

Ofelias begravning, en scen många 

tyckte var särskilt fruktansvärd. 

Än mera anmärkningsvärda var 

kanske de egna tillägg Åkerhjelm 

gjorde i Pehr Adolf Granbergs 

översättning. Hamlets tal till skådespelarna 

var till stora delar nyskrivet. 

Den nytillträdde teaterchefen 

passade här på att lägga in egna 

reflektioner över teaterkonsten och 

dess betydelse. Men ändå: pjäsen blev 

en verklig framgång, publiken var 

hänförd. Främst berodde detta på 

Gustaf Fredrik Åbergsson, som var 

ypperlig i Hamlets roll. Han spelade 

så mästerligt, berättar en av tidens 

Shakespearekännare, ”att hvarken 

jag eller de flesta andra åskådare sett 

något dylikt”. Åkerhjelms vågstycke, 

det konstaterades allmänt, var 

mycket lyckat. 

Åbergsson lämnade dock redan året 

därpå teatern för att bli sin egen 

direktör i Göteborg. Rollen övertogs 

då av den blott arton år gamle Olof 

Ulrik Torsslow. Även det var naturligtvis 

ett vågspel. Torsslow kritiserades 

också för att han mera hade 

studerat sig in ”uti sin föregångares 

manér än uti styckets anda”. Likafullt 

blev försöket en stor publikframgång. 

Torsslow spelade rollen fram till 

1832. Efter en olyckshändelse 

tvingades han dock 1834 att lämna 

teatern och 1837 övergick den först 

till Nils Vilhelm Almlöf och några 

månader senare till Georg Dahlqvist. 

De båda kom sedan att alternera i den. 

Almlöf var enligt teaterhistorikern 

Nils Personne egentligen för stark för 

den veke prinsen, men i monologerna 

var han överlägsen Dahlqvist, han 

hade istället sina bästa sidor i de stora 

spelscenerna, särskilt den mot 

drottningen. 

I november 1853 debuterade 

Edvard Swartz som Hamlet på den 

kungliga scenen och det blev en både 

storslagen och omtalad debut. Det var 

första gången Carl August Hagbergs 

sedermera klassiska översättning 

kom till användning och Swartz 

dämpade, inåtvända framställning 

av prinsen skulle bli epokgörande. 

Han spelade rollen år ut och år in, 

alltid lika uppskattad, sista gången 

bara några månader före sin avskedsföreställning 

1881. 

Bara fyra år efter Edvard Swartz 

avsked stod en hågad aspirant på 

rollen i kulissen, August Lindberg. 

Han hade gjort den redan 1874 på 

Svenska Teatern i Helsingfors och 

1885 kom turen till den kungliga 

scenen i Stockholm. Lindberg hade 

1875 gjort en studieresa till Paris, där 

han såg den legendariske skådespelaren 

Ernesto Rossi i några Shakespeareroller 

och imponerats av italienarens 

glöd, intensitet och realism. 

Lindbergs Hamlet blev också något 

helt annat än Swartz inåtvända, 

melankoliske romantiker. 

Självfallet fick han kritik. Man 

tyckte han var för rörlig, manierad 

och talade illa. Men andra såg honom 

som modern, sann och ny. Inte minst 

uppskattades själva iscensättningen. 

Även den stod Lindberg för. Dock 

lämnade han den kungliga scenen 

redan efter spelårets slut. Först tolv år 

senare, 1897, kom han tillbaka, då som 

fast anställd skådespelare. En av hans 

första insatser blev Hamlet och nu 

blev det seger över hela linjen. 

Framställningen hade fördjupats, 

mognat. 

I den första Hamletuppsättningen 

på Nybroplan spelade Anders de 

Wahl titelrollen. Han gjorde en prins 

som med sin bravur och kraft imponerade, 

men även förvånade. Av dystert 

svårmod, tvekan eller tvivel fanns 


Ingmar Bergman, Pernilla August (Ofelia) och Peter Stormare (Hamlet) 

under en repetition av Dramatens uppsättning av Hamlet 1986.

”Inspärrad i sitt uppror som han inte kan 

genomföra men inte heller fly ifrån.” 

Björn Nilsson recenserar Lars Göran Karlssons uppsättning av Hamlet från 1974. 

i tolkningen ingenting. Prinsens 

omtalade melankoli var som bortblåst. 

Anders de Wahls Hamlet var en 

kraftkarl, skön, stark och sund. En 

hjälte, kort sagt. Och så ville publiken 

ha honom. Den infann sig också. Uppsättningen 

blev den första stora 

Shakespeareframgången i den nya 

teaterbyggnaden och är med sina 88 

föreställningar fortfarande den mest 

spelade Hamletföreställningen på 

Dramaten. Året var 1914. 

1942 var det Lars Hansons tur att 

ta sig an i rollen. Även han gjorde en 

prins som på alla områden överglänste 

sin omgivning. Det blev en fängslande 

rollskapelse, en tolkning som var 

berömlig. Dock, menade tidningarna, 

saknade den och hela uppsättningen 

några avgörande inslag: eld, poesi och 

mystik. Det hela hade blivit för tamt 

och nyktert logiskt. Tiden, det kände 

alla detta krigsår, var ur led. ”Hur är 

det möjligt”, frågade sig Nils Beyer, 

”att dessa brännande anspelningar inte 

inspirerat teatern till en föreställning 

som verkligen angick publiken?” 

Regissören Rune Carlsten, det var 

alla eniga om, hade här gravt fallerat. 

Våren 1960 återinvigdes Stora 

scenen efter en omfattande ombyggnad, 

som tagit nästan två år. Nystarten 

skedde – passande nog – med 

Hamlet. Alf Sjöberg regisserade. Det 

förbluffande med uppsättningen, 

konstaterade Per-Erik Wahlund, var 

att den var ”så föga förbluffande”. 

Visst var det hela storslaget, en värdig 

upptakt. Ulf Palme gjorde en ”suverän” 

prestation, tekniskt skicklig och följdriktig 

i framställningen, menade 

Ebbe Linde, men av pjäsens många 

frågetecken, mystik och gåtor fanns 

ingenting. Även Palmes prins var klar, 

samlad, balanserad. Man förstod inte 

alls att rollen blivit världslitteraturens 

mest ”omskrutna och omskrivna”. 

Det kändes snopet. Kritikerna hade 

– även den här gången – velat bli mer 

omruskade. 

När Lars Göran Carlsson våren 

1974 satte upp pjäsen hade han en 

marxistisk analys som utgångspunkt. 

Hamlet blev i den ett ”enmans-kfml-r”, 

för att låna en rolig formulering av 

Björn Nilsson, ”inspärrad i sitt uppror 

som han inte kan genomföra men inte 

heller fly ifrån”. I praktiken märktes 

detta dock inte särskilt påtagligt i 

föreställningen. Jan Malmsjös Hamlet 

var en blond, bildskön och intelligent 

renässansprins med vit, konstfullt 

broderad skjortkrage – just som både 

Swartz, Lindberg, de Wahl och 

Hanson. En intellektuell hjälte. 

1986 satte Ingmar Bergman upp 

pjäsen. Den spelades nu för första 

gången på Dramaten i en obestämd, 

modern tid. Peter Stormares prins 

i svart polotröja var en desperado, 

äcklad av moderns och farbroderns 

köttighet, äcklad av sin egen handlingsförlamning. 

På grund av samhället 

och omständigheterna blev han 

en neurotiker, fanatiskt kompromisslös. 

Många såg i honom Bergmans 

alter ego – mössan var påtagligt lik 

regissörsbaskern. 

I slutscenen mördades Horatio till 

punkmusik av k-pistförsedda soldater, 

samtidigt som Fortinbras inför ett 

filmteam meddelade att han tagit 

över. Historieförtäljaren var överflödig. 

2008 var det jubileum, teaterpalatset 

vid Nybroplan fyllde hundra år 

och teaterchefen och regissören 

Staffan Valdemar Holm firade det 

hela med att sätta upp Hamlet. Jonas 

Malmsjö spelade prinsen kraftfullt 

övertygande och utvecklade ”ett 

kroppspråk med närmast dansant 

lätthet”, skrev den imponerade Gun 

Zanton-Ericsson. 

Det var en underfundig föreställning 

som även bjöd på reminiscenser 

från den svenska film- och teaterhistorien. 

”Hamlet blinkar åt traditionen”, 

konstaterade Roland Lysell i sin 

tidning och kunde rada upp exempel: 

Börje Ahlstedt, som tillsammans med 

Tomas Pontén gjorde några komiska 

småroller, fick åter skala sin Ibsenlök 

på samma sätt som han gjort i Peer 

Gynt på Målarsalen sjutton år tidigare. 

Förste skådespelarens monolog 

ersattes med en av Jeans monologer 

i Fröken Julie och avsnittet från 

Råttfällan, där kungen skall avslöja 

sig, byttes ut mot den scen i Fanny 

och Alexander, där den Ekdahlska 

teaterdirektören Oscar dör – med 

andra ord: precis som Gustaf Fredrik 

Åkerhjelm gjorde 1819 passade även 

Staffan Valdemar Holm 2008 på att 

tillföra Shakespearetexten nytt 

material och nya synpunkter. 

2019 är det alltså dags för nästa 

kapitel i Dramatens stolta Hamlethistoria. 

Och det lär knappast bli 

sista gången den sätts upp här. 

Hamlet har ständigt lockat teaterns 

konstnärer till nya försök, nya 

utmaningar. 

Dag Kronlund är chef för Dramatens 

bibliotek och arkiv. 


I rollen som Hamlet … 

Hamlet har satts upp sju gånger sedan Dramatenhuset invigdes 1908. Innan dess spelades 

den också flitigt, även om det är svårare att tala om separata uppsättningar på samma sätt 

som i dag. Skåde spelarna som gjorde rollen då var: Gustaf Fredrik Åbergsson (1819), Olof 

Ulrik Torsslow (1820), Nils Vilhelm Almlöf / Georg Dahlqvist (1837), Edvard Swartz 

(1853) och August Lindberg (1885). 

Anders de Wahl (1914) 

Regi: Tor Hedberg. 

Stora scenen. 

Lars Hanson (1942) 

Regi: Rune Carlsten. 

Stora scenen. 

Ulf Palme (1960) 

Regi: Alf Sjöberg. 

Stora scenen. 

Jan Malmsjö (1974) 

Regi: Lars Göran Carlson. 

Stora scenen. 

Peter Stormare (1986) 

Regi: Ingmar Bergman. 

Stora scenen. 

Peter Viitanen (2006) 

I skuggan av Hamlet 

Av: Irena Kraus. 

Regi: Agneta Ehrensvärd. 

Lejonkulan. 

Jonas Malmsjö (2008) 

Regi: Staffan Valdemar 

Holm. 

Stora scenen. 

Adam Lundgren (2019) 

Regi: Sofia Jupither. 

Stora scenen. 


Nu ska hela rasket rivas. 

Vi flyttar ut! 2019 ska Dramatenhuset renoveras. 

Fredrik Österholm, teknisk chef 

på Dramaten, är spindeln i nätet och 

förklarar vad som ska förbättras och 

varför det inte kommer märkas när 

det är färdigt. Och tipsar om en 

flyttloppis. 

Dramatenhuset stänger mellan april 

och december 2019. Varför? 

– Stammarna i Dramatenhuset är 

original från 1908 och måste bytas, 

vilket Statens Fastighetsverk 

ansvarar för. Dessutom byter vi ut 

Stora scenens övermaskineri, där 

bland annat ljus och dekor hänger. 

Hur kommer publiken märka av 

renoveringen när huset öppnar igen? 

–Vårt övermaskineri kommer att 

ligga i den absoluta framkanten vad 

avser prestanda och säkerhet, vilket 

medför helt nya möjligheter för teatern, 

både konstnärligt och tekniskt. 

Sen ligger det tyvärr i sakens natur 

att stambyten såväl som byten av 

övermaskinerier tenderar att inte 

synas efteråt. 

Det kommer dock att bli fler och 

nyrenoverade toaletter. Det kommer 

även att tillföras ett antal tillgänglighetsanpass 

ade toaletter. Vilka stora 

förändringar görs som publiken INTE 

kommer märka? 

– Merparten av alla åtgärder kommer 

som sagt inte att märkas. Inte desto 

mindre är de avgörande för att ha en 

säker, tillgänglig och funktionell 

teater. Ett exempel är att nya takstolar 

tillförs för att klara av de 

krafter som ett modernt teatermaskineri 

innebär. Det genomförs även flera 

åtgärder för att förbättra arbetsmiljön 

för teaterns personal. 

Vart tar Dramaten vägen när huset 

stänger? 

– Lilla scenen och Elverket har öppet 

som vanligt. Stora scenenproduktionen 

Guds olydiga revben flyttar till 

Malmö Stadsteater. Och Unga 

Dramaten flyttar tvärs över gatan 

till Scenkonstmuseet – det blir ett 

jättespännande samarbete. 

Under alla flyttar, särskilt om man inte 

rensat ordentligt sedan 1908 – hittar 

man ju saker man vill bli av med. Vad 

händer med allt Dramaten inte ska 

ha kvar? 

– Dramaten kommer att genomföra en 

utförsäljning av kostymer, rekvisita 

och teknik. Vidare kommer det att 

undersökas huruvida det finns ett 

musealt intresse för vissa saker. Huset 

är fullt av spännande skatter från 

olika tidsepoker. Stor vikt kommer 

också att läggas på en medveten och 

välordnad avfalls hantering för de 

saker som trots allt är uttjänta. 


Dramaten. 

Dramatenhuset stänger 23 april och 

öppnar igen 12 december 2019. 

Utförsäljningen går av stapeln 27 april 

2019. 

1. 3D-scanning av Dramatenhuset inklusive Stora scenen. 2. Brythjul i den nuvarande tågvinden 

3. Vinschar i maskinrum. 4. Vinschar på tågvinden. 5. 3D-scanning av Dramatenhuset. 6. Kablage på tågvinden. 

1. 

2. 3. 

4. 

5. 6. 


Evelyne Wurm, koordinator, Linda Ajax, projektledare och Fredrik Österholm, 

teknisk chef, utgör projektledningen för Renovering 2019. Här inspekterar de 

övermaskineriet på tågvinden, 19,7 meter över Stora scenen. 


Repertoar på 

Dramatens scener 

2018 / 2019 

Andante 

Lars Norén 

Urpremiär 23 februari 2019 ! 

De oroliga 

Linn Ullmann 

Urpremiär 1 november! 

Lars Norén skriver och 

regisserar sin egen pjäs 

om åldrande. 

Andante är första satsen i ett verk 

om åldrande och avsked – i det sista 

rummet där ännu rester av livslögn och 

klasskillnad vägrar att släppa greppet. 

För både text och regi står Lars Norén, 

en av den moderna svenska teaterns 

förgrundsgestalter. Noréns pjäser 

spelas flitigt på Dramaten, senast 

dramat Höst och vinter i regi av Stefan 

Larsson. På Dramaten var han senast 

aktuell som regissör för sitt eget verk 

Stilla liv på Elverket 2017. 

Andante är den första delen i en 

trilogi där de två efterföljande delarna 

redan satts upp: Vintermusik i regi av 

Sofia Jupither på Kulturhuset Stadsteatern 

2017 och Poussière i regi av 

Lars Norén på Comédie-Française 

i Paris våren 2018. 

Regi: Lars Norén 

Medverkande: Carl Magnus Dellow, 

Erik Ehn, Anita Ekström, Nina Fex, Sten 

Ljunggren, Per Mattsson, Monica 

Stenbeck 

Scenografi: Lars Norén, Dick Sandin 

Kostym: Lars Norén, Åsa Jonsson 

Ljus: Egil B Hansen 

Peruk och mask: Mimmi Lindell 


Linn Ullmanns succéroman 

som teater 

i regi av Pernilla August. 

Pappan och dottern sitter med en 

bandspelare mellan sig. Planen är 

en gemensam bok. Men åldrandet 

hinner ikapp pappan och samtalen 

blir oförutsägbara och splittrade. 

De oroliga är en lekfull och utforskande 

roman om ett barn som inte kan 

vänta med att växa upp och om två 

föräldrar som helst vill vara barn. En 

berättelse om minnen och glömska 

och alla historier som utgör ett liv. 

Romanen blev en internationell 

publik - och kritikersuccé och har nu 

dramatiserats av Karen-Maria Bille till 

en pjäs för tre kvinnoroller. Pernilla 

August är skådespelare och regissör. 

Hon har regisserat hyllade filmer som 

Svinalängorna (2010), Den allvarsamma 

leken (2016) och den danska tv-serien 

Arvingarna som sänts på SVT. Med 

De oroliga debuterar hon som teaterregissör. 

Dramatisering: Karen-Maria Bille 

Översättning: Urban Andersson 

Regi: Pernilla August 

Medverkande: Anita Ekström, Rebecka 

Hemse, Ingela Olsson 

Scenografi och kostym: Magdalena 

Åberg 

Ljus: Mira Svanberg 

Musik och ljud: Anna Sóley 

Tryggvadóttir 

Peruk och mask: Sofia Ranow 

Boix-Vives 


KUNGLIGA DRAMATISKA TEATERN: REPERTOAR 2018 / 2019 66

Fanny och Alexander 

Ingmar Bergman 

Nypremiär 3 november! 

Faust 

Jens Ohlin och Hannes Meidal 


Fordringsägare 

August Strindberg 

Premiär 12 oktober! 

”En hyllning till teaterkonsten” 

DN 

”Det är rytmiskt, vackert, 

välspelat och välkomponerat.” 

Aftonbladet 

Dramatens uppsättning av Ingmar 

Bergmans flerfaldigt Oscarsbelönade 

långfilm och tvserie Fanny och 

Alexander hade premiär 2012 och blev 

en stor publikframgång. Nu är den än 

en gång på repertoaren! Fanny och 

Alexander är en festlig hyllning till 

teatern, skådespelaren och fantasin. 

En historia om att stanna i barndomens 

magi och hålla den ansvarskrävande 

vuxenvärlden på avstånd. Regisserar 

gör Stefan Larsson, en av Dramatens 

mest flitigt anlitade regissörer, som nu 

även medverkar som skådespelare. 

Bearbetning och regi: Stefan Larsson 

Medverkande: Filip Alexanderson, 

Rakel Benér Gajdusek, Mia Benson, 

Bengt CW Carlsson, Maia Hansson 

Bergqvist / Sofia Pekkari, Thomas 

Hanzon, Hans Klinga, Stefan Larsson, 

Irene Lindh, Tanja Lorentzon, Marielle 

Malmberg, Livia Millhagen, Fabian 

Penje, Reuben Sallmander, Lil Terselius, 

Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner 

Scenografi: Rufus Didwiszus 

Kostym: Nina Sandström 

Ljus: Torben Lendorph 


Boix-Vives, Lena Bouic-Wrange, 

Kjell Gustavsson 

Plats: Stora scenen 

”Vart kan du inte leda den 

som tror att ondskan alltid 

finns nån annanstans?” 

Dramatikerduon Jens Ohlin och 

Hannes Meidal har skapat en rad 

uppmärksammade uppsättningar, 

som med avstamp i klassiker blivit 

högaktuella fristående verk. Deras 

nyskrivna Hamlet på Teater Galeasen 

(i samar bete med Dramaten) 2017 blev 

en succé och belönades med två av 

svensk teaters tyngsta priser: Thaliapriset 

och Svenska Teaterkritikers 

Förenings Teaterpris. Nu har de skrivit 

en ny Faust – en mardrömslabyrint på 

versfötter, om viljan att lysa upp bland 

livets och konstens skuggor, se sitt 

eget ansvar i ögonen och utrota 

ondskan, en gång för alla. 

Regi: Jens Ohlin 

Medverkande: Thérèse Brunnander, 

Ana Gil de Melo Nascimento, Per 

Mattsson, Hannes Meidal, Razmus 

Nyström, Frida Österberg 

Scenografi och ljus: Susanna Hedin 

Musik: Foad Arbabi 

Peruk och mask: Lena Strandmark 

Plats: Elverket 

Ett triangeldrama mellan 

en kvinna och två män. 

Den nuvarande maken, konstnären 

Adolf, vet först inte vem den främmande 

mannen är som ställer frågor om 

hans äktenskap med Tekla. Det visar 

sig vara hustruns före detta man, 

Gustav, som känner sig förorättad av 

henne och därför har uppsökt paret för 

att hämnas. Gustav triggar Adolfs 

pyrande tvivel i syfte att splittra dem, 

vilket sätter igång en komplex spiral av 

kärlek, svartsjuka och hämndbegär. 

Det finns en tidlös relationsdramatik 

i Strindbergs text, en omedelbarhet 

liksom bortom de förgrovade genuskoderna 

och sin tragikomiska patriarkalism. 

Något dråpligt mänskligt lyser 

fram och säger också något intressant 

om dramatikerns komplexa förhållande 

till sina roller. Själv ansåg Strindberg att 

just Fordringsägare var ett storslaget 

och djärvt sorgespel, han skrev stycket 

1889 alldeles efter Fröken Julie. 

Fordringsägare är en pjäs för var och 

en som intresserar sig för relationer – 

för bekräftelsebehovens och stolthetens 

konster. 

Ett samarbete med Teater Galeasen. 

Köp biljetter på galeasen.se 

Regi: Johan Wahlström 

Medverkande: Anders Berg, 

Carl Magnus Dellow, Lina Englund 

Scenografi: Joakim Bayoumi Karlsson 

Kostym: Matilda Hyttsten 

Ljus: Jonatan Winbo 

Musik och scentekniker: Fabian Grytt 

Mask: Anna Olofson 

Plats: Teater Galeasen 


Förlovningen 

Georges Feydeau 

Premiär 10 januari 2019! 

Guds olydiga revben 

Gunilla Thorgren 

Urpremiär 21 mars 2019! 

Hamlet 

William Shakespeare 

Premiär 9 februari 2019! 

Att göra slut är en konst, 

det visste Georges 

Feydeau när han skrev 

Förlovningen – en klassisk 

fars som i all sin humor 

fångar ett mänskligt allvar. 

1930-talets Paris. Cigarettmunstycken 

och krossade hjärtan. Nattklubbssångerskan 

Lucette har förälskat sig i den 

charmige, men fattiga Bois-d'Enghien. 

Lucette vet bara inte att Bois-d'Enghien 

i hemlighet inlett en relation med en 

annan kvinna, och att deras förlovningsfest 

närmar sig med rasande fart. Bland 

dagbäddar, cocktails och skvallrande 

tjänstefolk vävs karaktärernas lögner 

och snurriga relationer ihop i en allt mer 

ohållbar situation. 

Regissören Ellen Lamm har tidigare 

satt upp ett antal uppmärksammade 

föreställningar på Dramaten, senast 

Det blåser på månen 2017 och Vad är 

pengar? 2015. 

Översättning: Katrin Ahlgren 

Bearbetning: Ellen Lamm, Magnus 

Florin 

Regi: Ellen Lamm 

Medverkande: Danilo Bejarano, 

Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Janna 

Granström, Electra Hallman, Maia 

Hansson Bergqvist, Omid Khansari, 

Rasmus Luthander, Tova Magnusson, 

Eric Stern 

Scenografi och kostym: Rikke Juelland 

Musik: Matti Bye 


Peruk och mask: Thea Holmberg 

Kristensen, Nathalie Pujol 


En vild, feministisk resa 

genom Bibeln i samarbete 

med Cirkus Cirkör. 

I boken Guds olydiga revben får vi följa 

med när Gunilla Thorgren läser Bibeln 

med feministiska glasögon. Det är en 

absurd, rolig och skräckfylld upptäcktsfärd 

genom årtusenden av 

kvinnohat och förtryck – och av envist 

motstånd. 

Dramaten och Cirkus Cirkör har 

tidigare samarbetat i den mycket 

uppmärksammade uppsättningen av 

Shakespeares Romeo och Julia 2002. 

Gunilla Thorgren är författare, journalist 

och politiker. Under 1970-talet var 

hon en framträdande medlem i den 

feministiska organisationen Grupp 8. 

Ett samarbete med Cirkus Cirkör och 

Malmö Stadsteater. Efter spelperioden 

på Dramaten kommer den att spelas på 

Malmö Stadsteater. 

Dramatisering: Lærke Reddersen 

Bearbetning: Martina Montelius 

Regi: Tilde Björfors 

Medverkande: Karoline Aamås, Sven 

Boräng, Michael Jonsson, Hamadi 

Khemiri, Anna Lagerkvist, Cecilia 

Lindqvist, Tanja Lorentzon, Fouzia 

Rakez, Marilen Ribot Estelrich, 

Methinne Wongtrakoon 

Scenografi: Fridjon Rafnsson 

Kostym: Anna Heymowska 

Ljus: Patrik Angestav 

Peruk och mask: Lena Strandmark 


Sofia Jupither sätter 

upp Hamlet med Adam 

Lundgren i titelrollen! 

Det är inte utan anledning Hamlet ofta 

kallas pjäsernas pjäs. Här ryms det 

mesta – en maktkamp på liv och död, 

ett nervigt psykologiskt familjedrama 

och tidlösa existentiella funderingar. 

Och mitt i allt står en handlingsförlamad 

prins Hamlet, en människa som 

sliter med att hitta sin plats på jorden. 

Regissören Sofia Jupither har arbetat 

på de största teatrarna i Norden. Hon 

tilldelades 2014 Svenska Dagbladets 

Thaliapris. Adam Lundgren fick sitt 

stora genombrott 2013 i tv-serien 

Torka aldrig tårar utan handskar och 

i filmen Känn ingen sorg. Hösten 2018 

är han aktuell i den populära tv-serien 

Vår tid är nu. 

Översättning: Ulf Peter Hallberg 

Bearbetning: Sofia Jupither, 

Irena Kraus 

Regi: Sofia Jupither 

Medverkande: David Book, Bengt 

Braskered, Thérèse Brunnander, 

Karin Franz Körlof, Otto Hargne, 

Gerhard Hoberstorfer, Hans Klinga, 

Adam Lundgren, Razmus Nyström, 

Johan Ulveson, Marcus Vögeli m.fl. 

Scenografi: Erlend Birkeland 

Kostym: Maria Geber 

Ljus: Ellen Ruge 

Peruk och mask: Peter Westerberg, 

Anne-Charlotte Reinhold 



Hugh och Nancys 

många världar 

Lars Rudolfsson, fritt efter en bok 

av Peter Byrne 

Urpremiär 2 mars 2019! 

HÅLLA ANDAN 

Zinnie Harris 


Julkonsert med 

Romeo & Julia Kören 

Premiär 15 december! 

Små partiklar kan vara på 

två ställen samtidigt. Men 

hur är det med oss? 

Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg 

i dubbelrollen som hemmafrun Nancy 

i Lars Rudolfssons nyskrivna verk, 

med musik av Mats Gustafsson. 

Nancy lever ett ensamt liv som 

hemmafru i 1970-talets USA. Hon 

städar, bakar ”Key Lime Pie” och tjatar 

på sina tonårsbarn. Maken Hugh är ett 

matematiskt geni. I sin ungdom 

lanserade han en revolutionerande 

teori om att vår värld ständigt delas i 

nya parallella världar, som ett träd där 

nya grenar växer oupphörligt och 

utvecklas i nya former. Men teorin var 

före sin tid och möttes av skepsis och 

tystnad. I stället gör Hugh karriär inom 

försvarsmakten. 

Det är en tid av swingers och 

framtidstro, grillpartyn och upprustning. 

Men var finns Nancy? Plötsligt 

kliver en oväntad gäst ut ur städskrubben. 

Det är hon själv. De parallella 

världarna möts. 

Regi: Lars Rudolfsson 

Medverkande: Inga-Lill Andersson, 

Peter Engman, Magnus Roosmann, 

Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, 

Helen Sjöholm, Pierre Wilkner m.fl. 

Scenografi: Johan Engberg 

Musik: Mats Gustafsson 

Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson 

Ljus: Linus Fellbom 


Kan ett engångsligg 

leda till att Europa faller 

samman? Det verkar 

inte bättre. 

I Zinnie Harris apokalyptiska drömspel 

från 2015 möter vi Dana, vars tidigare 

så trevliga ragg plötsligt kräver att få 

betala för deras natt tillsammans. 

Hon avböjer förnärmat, men han gör 

allt för att hon ska ta emot pengarna. 

Övertalnings försöken blir snart rent 

diaboliska. Plötsligt befinner sig Dana 

och hennes gravida syster på en mar - 

drömslik resa genom en krackelerande 

verklighet. 

Zinnie Harris nämns ofta i samma 

sammanhang som Mark Ravenhill och 

Sarah Kane: nutida brittiska dramatiker 

med förkärlek för vågade, provocerande 

berättelser. Regisserar gör Lena 

Endre som senast på Dramaten satte 

upp en annan nyskriven pjäs: The 

Nether av Jennifer Haley. 

Översättning: Björn Sandmark 

Bearbetning: Lena Endre, 

Jacob Hirdwall 

Regi: Lena Endre 

Medverkande: Giovanni Bucchieri, 

Douglas Johansson, Hulda Lind 

Jóhannsdóttir, Jonas Malmsjö, Joaquin 

NaBi Olsson, Marall Nasiri, Simon 

Norrthon, Nina Zanjani 

Scenografi: Peder Freiij 

Kostym: Ann Bonander Looft 

Ljus: Emma Weil 

Peruk och mask: Linda Hyllengren 

Plats: Målarsalen 

”Julstämningen infinner sig 

direkt.” Arbetarbladet 

”Som att dricka glögg ur ett 

champagneglas.” 

Gefle Dagblad 

Julstämning på Stora scenen! Romeo 

& Julia Kören ger traditionell julmusik 

nytt liv med sina lekfulla sceniska 

tolkningar. Julkonsert med Romeo & 

Julia Kören har spelat för utsålda hus 

på Dramaten sedan 2005. Tradition 

och nyskapande i en härligt oväntad 

blandning där den vackra sången 

blandas med visuell fägring. Alltsammans 

kryddat med en varm överraskande 

humor. Romeo & Julia Kören, 

kända från Nobelfester och prinsessbröllop, 

har gjort sig ett namn som 

förnyare av traditionell körtradition. 

Sedan 1991 blandar ensemblen 

framgångsrikt musik och teater och 

turnerar i Sverige och i världen med 

sina föreställningar. 

Idé och regi: Benoît Malmberg 

Medverkande: Romeo & Julia Kören 



Linje Lusta 


Premiär 29 mars 2019! 

Mary Page Marlowe 

Tracy Letts 

Sverigepremiär 6 december ! 

Oidipus / Antigone 

Sofokles 

Nypremiär 3 februari 2019! 

Ett modernt mästerverk 

skrivet av dramatikern 

Tennessee Williams. 

Blanche kommer plötsligt på besök 

hos sin syster Stella, som ”gift ner sig” 

med arbetaren Stan Kowalski. Deras 

hem osar av testosteron, alkohol och 

våld. Trots att Blanche själv förlorat 

familjens vackra herrgård och nu är 

utblottad gör hon inget för att dölja 

besvikelsen över systerns enkla livsstil 

och val av make. Blanches överlägsna 

sätt, känsliga nerver och whiskytörst 

skapar snart problem och Stan gör allt 

han kan för att bryta ner och kasta 

ut henne. 

Pjäsen hade urpremiär på Broadway 

1947 och blev en omedelbar succé, 

på Dramaten spelades den redan 

1949, men har inte satts upp sedan 

dess. Pjäsen har belönats med 

Pulitzerpriset. Stefan Larsson har på 

Dramaten regisserat succéer som 

Höst och vinter, En familj – August: 

Osage County, Medea, Rickard III 

och Fanny och Alexander. 

Översättning: Einar Heckscher 

Regi: Stefan Larsson 

Medverkande: Danilo Bejarano, 

Rebecka Hemse, Livia Millhagen, 

Shanti Roney, Marcus Vögeli m.fl. 

Scenografi: Sven Haraldsson 

Kostym: Ann Bonander Looft 





jobbar som revisor. 

Hon har två barn. Hon 

är gift. Hon är skild. 

Hon är arg och hon är 

glad. En alldeles vanlig 

ovanlig människa. 

Rollen som Mary Page Marlowe görs 

av flera skådespelare i olika åldrar. 

Regisserar gör Alexander Mørk-Eidem, 

känd för en rad succéer på Kulturhuset 

Stadsteatern och Dramaten: ”Det blir 

en vanlig människas livsepos på Stora 

scenen. Det är fint att sätta henne på 

Stora scenen, istället för en klassisk 

hjältinna eller kung, en vanlig människa 

bland allt guldet.” Handlingen hoppar 

fram och tillbaka i tid, som om den 

bläddrades fram ur ett fotoalbum. 

Viktiga och oviktiga händelser väver ett 

porträtt av en människa som funderar 

på vem hon egentligen är. Och varför 

det blev som det blev. 

Översättning: Rebecca Alsberg 

Regi: Alexander Mørk-Eidem 

Medverkande: Mia Benson, Emma 

Broomé, Reine Brynolfsson, Kajsa 

Ernst, Karin Franz Körlof, Melinda 

Kinnaman, Ellen Nyman, Torkel 

Petersson, Nina Rashid, Shanti Roney, 

Alexander Salzberger, Cilla Thorell, 

Love Ehn/ Samy Karlsson Fariat/ Olle 

af Klercker och Sigrid Johnson/ 

Rebecca Stagh 


Peruk och mask: Barbro Forsgårdh 


”Med 'Oidipus/Antigone' 

befäster Eirik Stubø sin 

position som den förtätade 

stämningens mästare.” 

DN 

Oidipus är en tragedi från 427 f.Kr. 

med deckarliknande inslag. Kungen 

försöker hitta personen som mördade 

hans företrädare på tronen. Snart 

läggs ledtrådarna ihop och pekar mot 

honom själv. Dessutom verkar den 

fruktansvärda spådomen om att 

Oidipus skall äkta sin mor och döda sin 

far redan ha slagit in. Tragedin får sin 

fortsättning i Antigone, skådespelet om 

dottern som vänder sig mot makten för 

att få ge sin bror en värdig begravning. 

En version av Marie Lundquist 

efter Emil Zilliacus och 

Hjalmar Gullbergs översättningar 

Regi: Eirik Stubø 

Bearbetning: Eirik Stubø, 

Cecilia Ölveczky, Marie Lundquist 

Medverkande: David Book, Kicki 

Bramberg, Reine Brynolfsson, Stina 

Ekblad, Etienne Glaser, Ellen Jelinek, 

Hans Klinga, Gunnel Lindblom, Rasmus 

Luthander, Per Mattsson, Hannes 

Meidal, Maria Salomaa, Sanna 

Sundqvist, Johan Ulveson 

Scenografi och kostym: Kari Gravklev 


Ljud: Björn Lönnroos 


Lena Bouic-Wrange 



” Njutbart storspel av makalös duo.” SvD 

Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson 

tillsammans på Stora scenen. 

Ronald Hardwood 

Påklädaren 


Orfeus stiger ner 



Påklädaren 

Ronald Harwood 

Fortsätter att spela 2018/2019! 

Stolarna 

Eugène Ionesco 

Premiär 11 oktober! 

En ung man med gitarr på 

ryggen gör entré i en liten 

amerikansk håla. Hans 

mystiska förflutna, öppna 

framtid och konstnärliga 

sinne väcker slumrande 

drömmar. Inte minst hos 

den gifta Lady, som anställer 

honom i sin butik. 

Hos andra invånare väcker 

han mörkare känslor. 

Orfeus stiger ner är modern amerikansk 

dramatik med en mytisk dimension. 

En berättelse om konstens och 

passionens förmåga att ge livet 

mening, och om de mörka krafterna 

som kämpar mot livet. 

Runar Hodne är en norsk regissör 

flitigt anlitad vid Nationaltheatret i Oslo. 

Han har satt upp Gösta Berlings saga 

på Kulturhuset Stadsteatern och Fäder 

och Söner på Dramaten. Orfeus stiger 

ner filmatiserades 1959 med Marlon 

Brando som den unge mannen Val. 

Översättning: Pamela Jaskoviak 

Regi: Runar Hodne 

Medverkande: Björn Bengtsson, Kicki 

Bramberg, Sofi Helleday, Elin Klinga, 

Hannes Meidal, Örjan Ramberg, Maria 

Salomaa, Kirsti Stubø, Kristina 

Törnqvist, Jan Waldekranz 

Scenografi: Serge von Arx 

Kostym: Magdalena Åberg 


Ljud: Björn Lönnroos 



”underbart kvickt och 

roligt”. DN 

Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson 

tillsammans på scen för första 

gången i en pjäs om kärlek och 

maktkamp, komedi och svärta, bakom 

kulisserna. En kväll på 1940-talet, 

under Tysklands bombningar av 

England, förbereder sig den åldrande 

skådespelaren Sir John och hans 

påklädare Norman inför kvällens 

föreställning av Kung Lear. Men Sir 

John närmar sig ett sammanbrott och 

uppfattar krigets flyglarm och bombningar 

som en personlig kränkning. 

Han vägrar spela! Den ende som kan 

få upp honom på scenen är hans 

påklädare. 

Översättning: Magnus Lindman 

Regi: Eva Dahlman 

Medverkande: Kajsa Ernst, Krister 

Henriksson, Michael Jonsson, 

Per Svensson, Sven-Bertil Taube, 

Kristina Törnqvist, Tiril Wishman 

Eeg-Henriksen 


Peruk och mask: Barbro Forsgårdh 


”Lysande obegripligheter 

bland tomma stolar” DN 

”Teaterpärla om oss alla” 

Aftonbladet 

Dörrklockan ringer. Till Gubben och 

Gummans glädje och förvåning börjar 

de imaginära gästerna att komma. 

Stolar plockas fram. Dörren ringer 

igen. Och igen. I takt med att de 

osynliga gästerna ramlar in plockas 

stolarna fram. Alla är här och nu väntar 

de bara på vältalaren som ska förmedla 

Gubbens budskap. För en lite mer 

professionell touch. 

Ionesco själv kallade Stolarna för en 

tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens 

verkliga klassiker och ett av de 

främsta exempel på absurd teater. Den 

har satts upp på Dramaten tidigare, då 

i regi av Alf Sjöberg och med Allan 

Edwall och Gertrud Fridh i rollerna. 

I all sin absurdism behandlar den 

djupt mänskliga teman som ensamhet, 

åldrande och livets slut. Regisserar gör 

Tobias Theorell som tidigare satt upp 

Anna Karenina, Figaros Bröllop och 

De stora vidderna på Dramaten. 

Översättning: Sven Åke Heed 

Regi: Tobias Theorell 

Medverkande: Kicki Bramberg, 

Johan Ulveson 

Scenografi och kostym: Ulla Kassius 

Rörelseregi: Lars Bethke 


Peruk och mask: EvaMaria Holm 



Sufflören 

Andreas T Olsson 

Fortsätter att spela 2018/2019! 

Uppenbarelsen 

Mattias Andersson 

Nypremiär 20 november! 

Vilddjur 

Lolo Amble 

Urpremiär i mars 2019! 

”Blixtrande intelligent. 

En stjärna har fötts på 

Dramaten.” DN 

”med enastående humor, 

fingertoppskänsla och 

tajming” SvD 

En kärleksfull och personlig hyllning 

till teaterns verklighet – sedd från 

sidan. Sufflören är en varm och sorglig 

komedi där vi får möta en människa 

som faktiskt hittat sin perfekta plats 

i världen. Som trivs med att behövas 

som mest när han märks som minst. 

Som älskar teatern och dess klassiska 

texter – men trivs sämre i världen 

utanför. Men tänk om teatern klarar 

sig utan honom? Pjäsen har vunnit en 

rad utmärkelser. 

Av och med: Andreas T Olsson 

Kostym: Barbro Hellsing 

Ljus: Arne Lindberget 

Mask: Mimmi Lindell 

V.I.S. (Vän i Salongen): Gösta Ekman 


”Hudlöst och vackert 

mästerverk” DN 

”En av de bästa svenska 

nya texter jag någonsin 

sett, framförd med total 

precision” SR Kulturnytt 

Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen 

och Gud återkommer till människorna 

på jorden. En medelålders man får en 

religiös uppenbarelse – han måste ge 

kärlek till kvinnan som tigger utanför 

matbutiken. En ung kvinna påstår sig 

ha hört en röst som bett henne att starta 

ett heligt krig. Två bröder har en 

våldsam uppgörelse om vem av de två 

som fötts med den gudomliga gåvan. 

Alla har samma riktning mot ett soprum. 

Uppenbarelsen är en hyperrealistisk 

pjäs om ett antal människor som 

får en kallelse av Gud att utföra ett 

heligt offer – och om en kvinna som 

vänder Gud ryggen. 

Regi: Mattias Andersson 

Medverkande: Bengt Braskered, David 

Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, 

Rebecka Hemse, Shanti Roney, 

Alexander Salzberger, Nadja Weiss 

Kostym: Anna Heymowska 

Ljus: Charlie Åström 

Musik och ljud: Anna Sóley 

Tryggvadóttir 

Peruk och mask: Nathalie Pujol 


En kärlekspjäs om 

människor som älskar 

varandra, men inte vet 

hur de ska uttrycka det. 

Lolo Ambles nyskrivna pjäs är en 

fantasi kring tre personer som en 

gång var familj och sedan skildes åt. 

Mamman, Pappan och Dottern. Ännu 

en person kommer in i bilden: Killen. 

Deras olika roller och relationer 

gestaltas och prövas i ett antal scener. 

Historien börjar snart likna en deckargåta, 

ett tidspussel. En berättelse 

nystas upp, ett barn försöker göra det 

begripligt för sig hur man kan överge 

kärleken. 

Lolo Amble är dramatiker och 

översättare, med ett par diktsamlingar 

bakom sig. För Dramaten har hon bland 

annat översatt The City av Martin 

Crimp och En familj – August: Osage 

County av Tracy Letts. 

Gunilla Nyroos är kanske främst 

känd som skådespelare och har 

medverkat i en rad tvserier och filmer, 

samt spelat på många av Sveriges 

största scener. Nyroos arbetar även 

som regissör, hon har tidigare satt upp 

Lolo Ambles 49 och ett halvt på 

Strindbergs Intima Teater, ett samarbete 

med Dramaten. 

Regi: Gunilla Nyroos 



Unga Dramaten 

presenterar: 

Teater för barn och unga, 0–19 år, 

men alla åldrar är givetvis välkomna. 

Den lille girige 

Ada Berger, extremt fritt efter Molière 

Rekommenderas från 3 år 

Unga Dramaten 

Urpremiär 25 oktober! 

Det sista barnet 

Jörgen Dahlqvist 


Unga Dramaten 

Nypremiär 26 mars! 

Bortbytingen 

Sara Bergmark Elfgren efter en 

novell av Selma Lagerlöf 


Unga Dramaten 

Urpremiär 6 april 2019! 

En mörk saga om utanförskap 

och att försöka hitta 

sig själv bland troll och 

människor. 

Bortbytingen, tretton år och troll, är 

avskydd och föraktad av alla människor 

i byn. Bonden som han har vuxit upp 

hos står knappt ut att se honom. 

Bondhustrun är den enda som skyddar 

honom, men hon längtar efter sitt 

riktiga barn, det vackra gossebarn som 

blev utbytt mot en ful trollunge. Mylingen 

är en spökflicka som inte kan få 

ro i sin grav förrän någon ger henne sitt 

namn. Hon säger att människor är 

grymma och att bortbytingen borde ge 

sig av, men något håller honom kvar. 

Hur långt är han beredd att gå för att få 

kärlek och tillhörighet? Måste han bli 

någon helt annan? 


Medverkande: Rasmus Luthander m.fl. 

Scenografi och kostym: 

Magdalena Åberg 

Musik: Frida Johansson 


Peruk och mask: Barbro Forsgårdh, 

Nathalie Pujol 


”Lyhört, roligt och med 

exakt igenkänning av 

sandlådelivet.” DN 

Harpagon är tre år och vill ha allt. Alla 

leksaker i leksaksaffären. Alla andras 

leksaker i sandlådan. Marianne är fyra 

år och vill ha allt. Alla andras leksaker 

i sandlådan. Hur blir det när de två 

möts? Det blir krig. I Unga Dramatens 

nya serie ”Unga klassiker” tolkas 

teaterns tyngsta klassiker för de 

yngsta. Först ut är Den lille girige, om 

att vilja ha, men tvingas dela. 

En del av Unga Dramatens serie ”Unga 

klassiker”. 

Regi: Ada Berger 

Medverkande: Siri Hamari, Michael 

Jonsson, Maria Salomaa 

Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulson 

Ljud: Stefan Johansson 

Kostym: Mikael Mohlin 

Ljus: Jesper Larsson 

Plats: Lejonkulan 

”Det var en helt vanlig dag 

och solen sken och ingenting 

är mitt fel. Egentligen. 

För jag ville inte att det 

skulle bli så här.” 

En dag kommer Prissie till skolan och 

möts av att hennes bästis Rickie sitter 

och dricker kaffe med de äldre tjejerna 

i kafeterian. Och inte nog med det. Hon 

har andra kläder på sig. Och inte nog 

med det. Hon säger: jag blev vuxen 

igår. Det är katastrof. Inte konstigt att 

Prissie blir arg och att Rickie råkar 

ramla in i hennes knytnäve och att hon 

springer sitt snabbaste över skolgården 

och träffar Döden, Harry Potter 

och Riddar Kato och ger sig ut på äventyr 

för att störta vuxenvärlden. Det 

sista barnet är en flickas egna redogörelse 

av en chockartad händelse, 

där verklighet snart blandas med 

fantasier. Inspirerad av allt från Don 

Quijote till Det sjunde inseglet. 

Regisserar gör Erik Holmström, 

känd för hyllade dockteaterföreställningar 

på Malmö Dockteater. Det sista 

barnet är den andra fristående delen 

i Flickland-trilogin, skriven av Jörgen 

Dahlqvist. 

Regi: Erik Holmström 

Medverkande: Rakel Benér Gajdusek 

Scenografi och kostym: Erika 

Magnusson 



Kristensen 



Kras 

Tilde Björfors 


Unga Dramaten 

Nypremiär 16 oktober! 

LasseMaja och 

Hamletmysteriet 

Jonna Nordenskiöld, i samarbete 

med Martin Widmark 


Unga Dramaten 

Urpremiär 20 oktober! 


Malin Axelsson 


Unga Dramaten 

Urpremiär 31 januari 2019! 

”vacker poesi och växande 

vänskap” SvD 

”rolig och spännande 

tankedikt; teatercirkus för 

både kropp och knopp” 

Expressen 

”vacker och vågad fysisk 

och visuell poesi” DN 

Minicirkus om att vara rädd, men 

att ändå försöka våga. Akrobatik och 

teater i en kittlande blandning: Kras 

är en sinnlig föreställning som nästan 

ordlöst utforskar gränserna mellan 

rädsla och nyfikenhet, risk och 

möjlighet, glas och kras. 

Regissören Tilde Björfors är 

grundare av Cirkus Cirkör, Sveriges 

ledande nycirkusgrupp som bjudit 

landet på nyskapande föreställningar 

sedan 1995. 

Regi: Tilde Björfors 

Medverkande: Hamadi Khemiri, Tanja 

Lorentzon 

Scenografi och kostym: 

Fridjon Rafnsson 


Peruk och mask: Melanie Åberg 

Plats: Tornrummet 

”studsande spelglädje som 

bär hela vägen” SvD 

Lasse och Maja har tagit ledigt ifrån 

detektivbyrån för att hjälpa museichefen 

Barbro att sätta upp Hamlet. 

När repetitionerna pågår som bäst 

inför kvällens premiär frågar de Barbro 

om inte prästen kan få spela vålnaden. 

Snabbt måste prästen sätta sig in i 

handlingen och med hjälp av alla skådespelarna 

få hela pjäsen förklarad för 

sig. Mitt i allt detta upptäcker de 

plötsligt att kungakronan har försvunnit. 

Vem har tagit den? Med hjälp av 

publiken måste detektivduon nu, innan 

ridån går ner, ta reda på vem som lagt 

beslag på den åtråvärda kronan. En 

klurig föreställning som räknar med att 

publiken har gnuggat geniknölarna 

ordentligt! 

Ett samarbete med Blixten & Co. 

Sverigeturné hösten 2019. 

Regi: Jonna Nordenskiöld 

Medverkande: David Arnesen, David 

Book, Hulda Lind Jóhannsdóttir, 

Jennie Silfverhjelm, Eric Stern, Kalle 

Westerdahl, Tiril Wishman Eeg-Henriksen 

Scenografi: Fridjon Rafnsson 

Musik: Joel Sahlin 

Koreografi: Alexandra Drotz Ruhn 

Kostym: Helena Willis 

Ljus: Johan Sundén 


Linda Hyllengren 


En arm hänger där. Håret 

flyger omkring här. Ögonen. 

Näsan. Mina läppar. 

Lauras läppar. Jag levde 

ett vanligt och lyckat liv 

ända tills hon dök upp. 

Nu är jag inte längre en 

hel kropp. Vem är hon? 

Hur ska jag komma 

i kontakt med henne? 

Lauras läppar är en labyrintisk skräckhistoria 

om den första stora kärleken. 

Om att klibbas fast i solnedgången 

i en romantisk musikvideo och leva 

inuti en bombastisk kärleksballad. 

Om att bli besatt av någon som inte 

går att nå. Att bli så fixerad av de där 

läpparna att allt rasar och hjärtat 

sprängs. Dramatikern och regissören 

Malin Axelsson är konstnärlig ledare 

för Sveriges Radio Drama. 

Regi: Malin Axelsson 

Medverkande: David Arnesen, Rakel 

Benér Gajdusek, Daniel Gustavsson, 

Siham Shurafa, Paloma Winneth 

Scenografi och kostym: Anna Dolata 

Musik: Elize Arvefjord 


Peruk och mask: Melanie Åberg 



Lilla Måsen 

Maria Olsson fritt efter 

Tjechovs Måsen 


Unga Dramaten 

Urpremiär 23 maj 2019! 

Lilla Svansjön 

Claire Parsons 


Unga Dramaten 


Text och musik 

Kalle Haglund 


Unga Dramaten 

En föreställning om att 

spegla sig i de vuxna och 

söka deras godkännande. 

Nina och Konstantin har gjort en 

teaterföreställning, som de vill att 

mamma och pappa ska komma och 

titta på. De ska komma och titta och 

älska det de ser. Men vad händer om 

de inte gör det? Vad händer om 

mamma och pappa inte blir stolta över 

sina barn? 


klassiker”. 


Scenografi: Emma Fallde, 

Tina Paulson 


Plats: Scenkonstmuseet 

Unga Dramaten sätter 

upp Svansjön! Men istället 

för de graciösa svanarna 

besökaren kanske förväntat 

sig dyker istället tre 

andra figurer upp på scen. 

Vad gör de när de märker att publiken 

förväntat sig en svan? Vad gör en 

ensemble när publiken förväntat sig en 

klassiker? Och vad gör man när man 

känner sig fel? Man gör helt enkelt det 

bästa av läget! Lilla Svansjön är en stor 

klassiker i liten tappning och handlar 

om att duga som man är. För regi och 

koreografi står Claire Parsons som 

i sitt arbete inom dans och performance 

intresserar sig speciellt för det som 

spjärnar emot inlärda koder och uttryck. 

I sina föreställningar riktar hon 

sig till en ung publik och skapar nya 

scenupplevelser som uppmuntrar 

till interaktion och dialog. 


klassiker”. 

Regi: Claire Parsons 

Medverkande: Nina Fex, Li Molnar 

Kronlind, Petter Wadsten 

Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulson 

Musik: Mikael Svanevik 

Kostym: Bitte Palm 


Mask och peruk: Moa Hedberg, 

praktikant från StDH/SKH 


I Kalle Haglunds värld 

samsas ett humoristiskt 

vemod med en analyserande 

köksbordsfilosofi. 

Kalle Haglund är en unik artist, hans 

konstnärskap är en sällsam hybrid 

av humor, teater, musik och poetiskt 

berättande. Föreställningen Text och 

musik är en salig samling textbaserade 

skapelser, vilket medför vissa svårigheter 

att hitta en så kallad röd tråd. 

Så av marknadsekonomiska skäl bör 

tilläggas att texterna bär på det 

övergripande temat: Men av alltför 

mycket tvivel blir man dum i huvudet. 

När han väver ihop vardagliga betraktelser 

med stora livsfrågor bjuder han in 

publiken till sin alldeles egna plats i den 

svenska humortraditionen. Ges i Lejonkulans 

nyrenoverade foajéscen med 

möjlighet att ta ett glas vin eller en öl. 

Av och med: Kalle Haglund 

Regiöga: Maria Olsson 

Plats: Lejonkulans foajé 

Workshop: Kalle Haglund 

Period: oktober–november. 

Under en dubbellektion kommer Kalle 

Haglund till klassrummet och ger en 

intensivkurs i hur man kommer igång 

med eget skrivande – på riktigt! Roliga 

skrivövningar varvas med inspiration 

från Kalles egen repertoar. 

För vem: Högstadiet och gymnasiet 

Pris: 1800kr. Längd: ca 70 min. Antal 

åskådare/deltagare: En klass. 

Plats: I klassrummet 


”studsande spelglädje som bär hela vägen” SvD 

”helgjuten barnföreställning med härlig publikkontakt” 

Expressen 

LasseMajas detektivbyrå på Stora scenen! 

Jonna Nordenskiöld, 

i samarbete med 

Martin Widmark. 

LasseMaja och 

Hamletmysteriet

Dramaten& 

presenterar: 

Programmet fylls ständigt på. 

Läs mer på dramaten.se 

Performance Concert: 

Performance Concert är ett nytt 

format inom Dramaten& där en artist 

tillsammans med en regissör skapar 

en föreställning med teaterns verktyg. 

Det blir en dramatiserad konsertföreställning, 

som byggs av mötet mellan 

artist, text, skådespelare, scenografi 

och andra element från teaterscenen. 

Målet är en visuell föreställning med 

mycket musik och ett nytt publikmöte. 

Who's afraid of Jenny Wilson? 

Premiär 8 november 

Artisten Jenny Wilson, regissören 

Py Huss-Wallin och konstnären 

Hanna Kisch blir de första att tolka 

Dramaten&:s nya format Performance 

Concert. Tillsammans har de tre 

konstnärerna skapat en föreställning 

som förenar livemusik, teater och 

performance. Med föreställningen vill 

de ta oss genom natten mot gryningen. 

Genom rädslor och sorg och vilda 

begär. Hela världen är i en skälvande 

rörelse, inget kommer någonsin vara 

så som det en gång var. För vem är 

rädd för vem nu? 

Regi och koreografi: Py HussWallin 

Komposition och text: Jenny Wilson 

Musiker: Mikael Häggström, Klabbe 

(KarlHenrik) Hörngren, Jenny Wilson, 

August Zachrisson 

Medverkande: dansare, studerande 

från Balettakademien under ledning av 

Susanne Jaresand 

Scenografi och kostym: Hanna Kisch 

Ljus: Emma Weil 

Ljud: Jakob Wilhelmson, Robin Auoja 


Niki & The Dove – Tigern och Svanen 

2 december 

Niki & The Doves samarbete med 

Kungliga baletten tillbaka på Dramaten. 

Det uppmärksammade konsert- och 

dansverket Tigern och Svanen hade 

sin premiär på Dramaten i våras och 

spelade tre helt slutsålda kvällar på 

Lilla scenen. Under hösten åker 

föreställningen på turné i Sverige och 

den 2 december knyts säcken ihop då 

resan avslutas på Dramaten – denna 

gång på Stora scenen. Tigern och 

Svanen är titeln, och de två djuren står 

som två symboler genom styckets tre 

delar; Öknen, Skogen, Staden. Tigern 

som den tysta följeslagaren, antagonisten 

eller den som vilar sin nos i din 

handflata och Svanen, hon som bara 

älskar en. Berlinbaserade koreografen 

Johnny McMillan har arbetat nära 

Malin Dahlström och Gustaf Karlöf från 

Niki & The Dove i detta allkonstverk. 

Medverkande från Kungliga Baletten: 

Johnny McMillan, Lea Elizabeth Ved 


Beatrice Eli – Showgirl 

12 december 

Beatrice Eli intar Stora scenen för en 

Dramaten-exklusiv konsert. Kvällen tar 

avstamp i showgirlkulturen med 

extravagans både på scen och i 

salongen. Showgirl är inte bara en 

konsert utan också en berättelse. En 

berättelse som slår tillbaka på tvivlet 

du känner när du blir förminskad, om 

drivet att fortsätta framåt, om skörheten 

och skönheten i den. Beatrice Eli 

framför både redan släppta låtar och 

helt ny musik, ackompanjerad av glitter 

och överraskningar – allt för att skapa 

en magisk kväll där varken artist eller 

publik uppmanas att hålla tillbaka. 

Beatrice Eli har bland annat vunnit en 

P3 Guld för Årets pop med skivan Die 

Another Day och hyllades för hennes 

The Careful EP från förra året. 

Scenografi: Beatrice Eli, Minda Jalling 

Kostym: Ellen Elias 

Ljud: Gustav Lindelöw 

Kapellmästare och keys: Rasmus 

Lindelöw 

Keys, bas och gitarr: Sanna Sikborn 

Erixon 

Trummor: Gabriel Runemark 

Kör: Cassandra Klatskow 

Ljus: Timothy Wilson 

Mask: Yenifer Rojas Sánchez 

Art Director: Minda Jalling 

Grafisk Design: Agga Stage, Alexander 

Söder 

Övriga inspelningar: Nils Svennem 

Producent och tour manager: Georgios 

Kalafatidis 

Bokningsagent: Lisa Appelgren 



Moneybrother 

Premiär 27 april 

”Det blir bättre när det kommer lite folk”. 

Det är en klassisk kommentar man får 

av ljudteknikern vid soundcheck. 

Publikens kroppar kommer fylla lokalen 

med dämpande massa och ljudet 

kommer bli bättre. Ja, allt kommer bli 

bättre. Eller "varannanveckapappan" 

som sitter i sitt tomma hus och önskar 

att det var fullt av liv igen. Allt kan bli 

bättre. 

En berättelse och musik tillsammans. 

En musikal? Ja då är det en musikal då. 

Eller en ny sorts konsert. Låtarna ska 

kännas, men hur gör man så att de 

känns allra mest? 

Regi: Maria Blom 

Medverkande: Anders Wendin, Viktor 

Brobacke 


Performance Lecture: 

Performance Lecture, där kunskap 

förmedlas med teaterns verktyg, är ett 

format på Dramaten som arrangeras 

inom ramen för Dramaten&. Programmet 

rymmer ett återkommande 

samarbete mellan Dramaten& och 

Nobel Center som tar sitt avstamp i 

olika forskares vardag. Ett nytt sätt att 

utforska och kommunicera vetenskap 

med hjälp av scenkonstens form. 

Tidigare har den omtalade robotforskaren 

Danica Kragić Jensfelt gjo rt 

en Performance Lecture om robotar, 

professorn i teoretisk fysik, Ulf 

Danielsson om universum och Armita 

Golkar om rädsla. 

Performance Lecture: Om lycka 

Premiär 9 april 

Nytänkaren, författaren och ekonomiprofessorn 

Micael Dahlen är känd för 

sina spaningar om samtiden och 

framtiden, om lycka och människans 

märkliga försök att få fatt i den. Han 

har skrivit internationellt uppmärksammade 

böcker som Nextopia och 

Kaosologi och är en eftertraktad föreläsare 

såväl i Sverige som utomlands. 

Nu kommer han till Dramaten med sina 

senaste tankar, i en föreläsning förhöjd 

med teaterns verktyg. 

2017 belönades han med Mensapriset 

med motiveringen "Micael 

Dahlen kan som ingen annan visa på, 

locka fram och skapa nya tankar, stora 

som små. Med professorns exakthet 

och konstnärens vilda glädje får han 

sina ord och gärningar att tränga in 

i både hjärta och hjärna." 

Regi: Jenny Andreasson 


Dramatens bokcirkel 

25 november, 27 januari, 24 februari 

Välkomna till Dramatenbaren och dyk 

ner i litteraturens värld! Vi dricker 

afternoon tea eller kaffe, äter scones, 

diskuterar den utvalda boken och 

lyssnar till en skådespelare som läser 

upp utvalda stycken ur sin bok. Den här 

hösten väljer skådespelarna Johan 

Ulveson, Andreas T Olsson och Emma 

Broomé ut var sin bok till cirkeln. Det 

blir deras lästips som vi diskuterar 

tillsammans med en dramaturg och vi 

hör dem läsa sina favoritstycken ur 

boken. Serien fortsätter till våren 2019. 

25 november – Natten som föregick 

denna dag av Johanne Lykke Holm 

I denna debutroman blandas prosan 

och poesin. Natten som föregick denna 

dag är utvald till Dramatens bokcirkel 

av skådespelaren Emma Broomé som 

även kommer läsa ur boken. Dramatens 

dramaturg Emma Meyer Dunér 

leder samtalet. 

Plats: Dramatenbaren 


Introduktioner och samtal 

Våra introduktioner och samtal är enkla 

vägar till fördjupande kunskap om och 

kring pjäserna – direkt från regissörer, 

skådespelare och dramaturger. 

För mer information: dramaten.se 

Från Selma till Svetlana, 

från Lagerlöf till Aleksijevitj 

9 december 

Dramaten hyllar de kvinnliga nobelpristagarna 

i litteratur. 


Tematiska samtal 

Till våren har vi valt att lyfta kvinnorna 

på scen. Vem är hon? Vad är hon? Hur 

gestaltas kvinnor på scenen? Hur har 

det sett ut historiskt och hur ser det ut 

idag? Med utgångspunkt i Dramatens 

aktuella repertoar under våren hålls tre 

samtal med fokus på kvinnliga 

rollgestalter och på kvinnans roll på 

teatern. Samtalen leds av Anneli Dufva. 

Januari: Kvinnans åldrar – om Mary 

Page Marlowe. 

Februari: Flickan och förväntningen 

– om De oroliga och Förlovningen. 

Februari: Kvinnan och kroppen – ett 

samtal utifrån kvinnans åldrar och liv i 

verkligheten, med anledning av 

antologin Klimakteriet. 

Mars: Sex och sorg – om Tennesse 

Williams pjäser Linje Lusta och Orfeus 

stiger ner. 

Ord & ton 

7 december, 22 februari, 29 mars 

Poesi, musik, landgång med färskost, 

avokado och krasse, kaffe och liten 

kaka! Dramatens musik- och poesiprogram 

Ord & ton, under ledning av 

Reuben Sallmander, erbjuder en 

stunds eftertanke. Skådespelare ur 

Dramatens ensemble och sångare 

samt musiker från Kungliga Operan, 

bjuder in till en annorlunda fredagslunch. 

I december tar sig Ord & ton an 

temat "Den Eld". Serien fortsätter i vår 

under ledning av Emma Broomé och 

Therese Brunnander under temat "En 

lovsång för tigrarna del II". 


Spoken word 

29 november, 30 november, 1 december, 

7-8 maj, 21-22 maj 

Beprövat format med nya stjärnor! 

Spoken Word på Dramaten bjuder in 

flera nya poeter och en ny musiker till 

höstens fyra föreställningar. 

Medverkar gör som tidigare, Niklas 

Mesaros, poet och regissör samt Navid 

Modiri, Maria Maunsbach, Aiman Jihar, 

Olivia Bergdahl, och artisten Ana Diaz. 

Ana har medverkat i Jills veranda i SVT 

och skrivit låtar till bland annat Britney 

Spears och David Guetta. I höst hittar 

Anas egen musik sin självklara plats 

hos oss. Spoken word kan även ses 

som filmer på dramaten.se. 

Plats: Elverket (höst 2018), Lilla scenen 

(vår 2019) 

Svenska berättelser på scen 


28 mars 

Radioprogrammet Svenska berättelser 

bygger på lyssnarnas behov att få dela 

med sig av sina egna berättelser. Nu 

har berättelserna, och lyssnarna, flyttat 

in på scen. Nya dokumentära berättelser 

vid varje tillfälle, i samarbete med 

Sveriges Radio. Lyssna i efterhand: 

dramaten.se/svenskaberattelser 

Regi: Niklas Mesaros 

Musik: Lisa Grotherus 


Evakuering 

Premiär hösten 2019 

Ett projekt initierat av Rebecka Hemse 

med utgångspunkt i Jean Cocteaus 

De förfärliga föräldrarna. En familj. 

En lägenhet. Samtidigt som Dramaten 

renoveras bildar fem skådespelare 

familj och flyttar in i en evakueringslägenhet. 

Med utgångspunkt i pjäsen 

De förfärliga föräldrarna av Jean Cocteau 

utforskas familjens konstruktioner 

och teaterns möjligheter och gränser. 

Vilka språk och beteenden utvecklar 

vi i familjen? Och vad skulle en utomstående 

säga om det som händer 

bakom familjens stängda dörr? Finns 

det bara ett bestämt antal roller som vi 

fogar in oss i, eller uppfinner vi ständigt 

nya? I Evakuering får publiken en 

möjlighet att komma skådespelarna 

riktigt nära. 

Idé och regi: Rebecka Hemse 

Plats: Lägenhet Hötorget (Atrium 

Ljungberg) 


Mat och dryck 

Välkommen till Dramatens barer och restauranger, Dramatenbaren, 

Dramatenterrassen, Restaurang Frippe, Paulikafét och Brasserie Elverket. 

Läs mer på: dramaten.se/restauranger 

150 kr om du är under 26 år! 

Gäller för ordinarie repertoar, alla dagar i veckan. 

Köp dina biljetter på dramaten.se 


Information: 

Följ Dramaten på Instagram, Twitter, 

YouTube och Facebook! 

Biljetter 

Du behöver logga in för att genomföra 

ett köp. Är du ny kund skapar du en 

användare i samband med ditt första 

köp. Köp dina biljetter på dramaten.se. 

Priser 

För aktuella priser: dramaten.se 

Biljetterna skickas till dig via e-post 

och du kan välja att skriva ut din biljett 

eller visa upp den på mobilskärmen. 

Under 26 år 

150 kr alla dagar i veckan. Gäller för 

ordinarie repertoar. 

Skolpris 

60 kr Unga Dramaten-uppsättningar 

60–150 kr övriga uppsättningar 

Sista minuten 

Fyra timmar innan föreställningen kan 

du köpa kvarvarande biljetter till halva 

priset. Gäller ordinarie repertoar. Går ej 

att reservera, köp på dramaten.se eller 

i biljettkassan. 

Presentkort 

Den perfekta gåvan! 

Presentkort kan köpas på dramaten.se 

Kundservice 

E-post: kundservice@dramaten.se 

Telefon: 08667 06 80 

Biljettkassa 

Belägen i stora entrén, öppettider: 

Tisdag–fredag 12.00–19.00, lördag 

12.00–19.00 och söndag 12.00–16.00. 

Dramatens abonnemang 

Som abonnent får du se utvalda pjäser 

till ett fördelaktigt pris. Dessutom får 

du möjlighet att köpa biljetter före alla 

andra. Abonnentkortet ger dig också 

10% rabatt i våra restauranger på mat 

och alkoholfria drycker. Läs mer på: 

dramaten.se/abonnemang 

Besök Dramaten 

Nybroplan: T-bana Östermalmstorg / 

Busshållplats Nybroplan 

Elverket: T-bana Karlaplan / Buss 67 

(hållplats Historiska Museet) 

Mat och dryck 

Välkommen till barerna och restaurangerna 

som ligger vid Dramatens 

scener! Dramatenbaren, Paulikafét, 

Dramatenterrassen, Restaurang 

Frippe och Restaurang Elverket. 

Läs mer på: dramaten.se/restauranger 

Guidade turer 

Följ med bakom scenerna, se kostymavdelningen 

och andra spännande 

rum fulla av kreativitet och historia. 

Dramatenhuset, invigt 1908, erbjuder 

en sällsam jugendmiljö med en unik 

samling konstverk av några av de mest 

kända svenska konstnärerna från 

sekelskiftet. Välkommen in och låt våra 

kunniga och flerspråkiga guider ge 

dig en inblick i livet bakom kulisserna. 

Bli medlem i Dramatens vänner 

Möt skådespelare och regissörer, 

diskutera föreställningar, fördjupa dina 

upplevelser och din kunskap om teater. 

Dramatens vänner är en fristående 

förening som ordnar paneldiskussioner, 

teatercaféer, teatersamtal, 

teaterresor och andra spännande 

arrangemang kring aktuella föreställningar 

och eviga teaterfrågor. Anmäl 

dig på: dramatensvanner.se 

Bli ombud! 

Dramatens ombud är spindlarna 

i nätet, de som gör att folk träffas och 

kommer iväg – helt enkelt eldsjälar som 

brinner för att fler ska se teater! 

Anmäl dig som ombud på: dramaten. 

se/ombud 

Företagsombud, föreningsombud 

och privatpersoner 

Som ombud är du återförsäljare av 

Dramatens biljetter och ger dina 

kollegor, vänner och bekanta möjlighet 

att se Dramatens uppsättningar med 

20 procent rabatt. Du får också 10 

procent rabatt i våra restauranger på 

mat och alkoholfria drycker. 

Skolombud 

Du som är lärare och vill gå på teater 

med dina elever – bli skolombud för 

Unga Dramaten. Du blir inbjuden 

till lärarvisningar och inspirationskvällar 

där du bland annat får träffa skådespelare 

och regissörer. 

Samarbete 

Sedan februari 2018 har Dramaten och 

Stockholms universitet ett samarbetsavtal 

avseende utbildning, forskning 

och samhällsutveckling för att bättre 

kunna möte de långsiktiga utmaningar 

som samhället står inför. Bland annat 

sker samtal och föreläsningar inför 

teaterpublik med koppling till våra 

pjäser. Mer information om detta 

kommer löpande på vår hemsida. 

Dramaten reserverar sig för ändringar 

i säsongsprogrammet 2018 / 2019. 


Kolofon. 

Ansvarig utgivare: 

Eirik Stubø, VD / teaterchef 

Redaktion: Micaela Gillenberg, Erik 

Gripenholm, Gro Janarv 

AD / projektledare: Gro Janarv 

Originalare: Felicia Bjärmark 

Skribenter: Anneli Dufva, Magnus 

Florin, Erik Gripenholm, Irena Kraus, 

Dag Kronlund, Emma Meyer Dunér 

Tryck: Åtta45, 2018 

Bildkällor: 

1. Skull (1983) av Gerhard Richter / © 

Gerhard Richter 2018 (0238); 24. ART 

Collection, Alamy Stock Photo; 34. © 

Mark Oliver Everett; 42. Workshop for 

I am Europe av Falk Richter / © 

JeanLouis Fernandez; 44, 74. © Johan 

Egerkrans; 54. Scene from a Streetcar 

Named Desire © Bettmann; 56. 

Tennessee Williams av Jim Parrott / © 

Pix Inc. / The LIFE Images Collection; 

58. Joanne Woodward i The Fugitive 

Kind / © United Artists / Getty Images; 

76. Portrait of Seagull av Eileen 

Agar / © Tate, London 2018 

Fotografer: 

Almberg och Preinitz: 63; Jenny 

Baumgartner: 28, 67, 75, 77; Niclas 

Brunzell: 53, 79; Emilia Bergmark- 

Jiménez: 16; Beata Bergström: 63; 

Henry Buergel Goodwin: 63; 

Sara Dehlin: 81; Mattias Edwall: 14, 68, 

baksida omslag; Klara G: 2, 32, 69, 78; 

Derek Hudson: Cato Lein: 67; 4; 

Henric Lindsten: 46; Sara Mac Key: 

20, 52, 80; Ali Mian: 13, 63, 65, 79, 80; 

Hannah Modigh: 26, 70; Elisabeth 

Ohlson Wallin: 40, 73; Erik Tanner: 

9; Märta Thisner: 80; Sören Vilks: 6, 22, 

36, 38, 63, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 

74, 76, 78; Frida Vega Salomonsson; 

48, 75, 78; Roger Stenberg: 63, 73, 81; 

Studio Emma Svensson: 51, 79; Bengt 

Wanselius: 61, 63; Urban Wedin: 69; 

Evelyne Wurm: 64; Therese Öhrvall: 

10, 18, 30, 66, 68, 72 

Rättigheter: 

6-7. Mary Page Marlowe by Tracy Letts 

The World Premiere of Mary Page 

Marlowe was produced and presented 

by Steppenwolf Theatre Company, 

Chicago Anna Shapiro, Artistic 

Director, David Schmitz Managing 

Director. Permission granted by 

Abrams Artists Agency, 275 Seventh 

Ave./26th Floor, New York. NY 10001, 

USA. All inquires concerning rights to 

play shall be adressed to the above. 

Teaterförlag: Nordiska ApS – Köpenhamn. 

21. En dramatikers dagbok 20132015 av 

Lars Norén utgiven på Albert Bonniers 

förlag 2016. 

Källor: 

57-58. Memoirs av Tennessee Williams, 

1975;Tennessee Williams: Everyone 

else is an audience av Ronald Hayman, 

1994. 


Premiärer 

2018/2019. 

Turnéer. 

Fortsätter att spela. 

Faust 

Urpremiär 15 november 

Text och musik av och med 

Kalle Haglund 





Sverigepremiär 6 december 

Julkonsert med Romeo & Julia Kören 

Premiär 15 december 

Förlovningen 

Premiär 10 januari 

HÅLLA ANDAN 


Orfeus stiger ner 



Urpremiär 31 januari 

Hamlet 

Premiär 9 februari 

Andante 

Urpremiär 23 februari 

Hugh och Nancys många världar 

Urpremiär 2 mars 

Guds olydiga revben 

Urpremiär 21 mars 

Linje Lusta 

Premiär 29 mars 

Vilddjur 

Urpremiär mars 2019 

Bortbytingen 

Urpremiär 6 april 

Lilla Måsen 

Urpremiär 23 maj 

I am Europe 

Sverigepremiär våren 2019 

Fenix 

Comédie de Caen, Frankrike, 

november 2018 

Comédie de Reims, Frankrike, 

januari 2019 

Stolarna 

Gävle Teater 

11-12 december 

Bergman studio 

Bergman studio genomför i samarbete 

med Scandinavian American Theatre 

Company iscensatta läsningar av fem 

pjäser under festivalen Nordic Stage 

2 i New York: Our places on earth / Våra 

platser på jorden av Lidija Praizovic. 

The woman that was transformed into 

a tree / Kvinnan som förvandlades till 

ett träd av Lisa Langseth. The courtyard 

/ Gården av Tanja Loretzon. 

Goliath / Goliat av Maria Tryti Venneröd 

Private rooms / Privata rum av Alexander 

Ahndoril. Festivalen utspelas 

helgen den 7, 8 och 9 december på 

The Clurman Theatre at Theatre Row, 

410 West 42nd Street. Den 10 december 

framförs Lisa Langseths pjäs 

Kvinnan som förvandlades till ett träd 

på Swedish House i Washington i ett 

samarbete mellan Kulturråd Linda 

Zachrison, SATC och Bergman studio. 

Läs mer på: bergmanstudio.se. 

Uppenbarelsen 

Nypremiär 20 november 

Kras 

Till och med 22 november 

Den lille girige 

Till och med 25 november 

Fanny och Alexander 

Till och med 4 december 


Till och med 16 december 

Oidipus / Antigone 

Nypremiär 3 februari 2019 

Det sista barnet 

Nypremiär 26 mars 2019 

LasseMaja och Hamletmysteriet 

Till och med 17 april på Dramaten. 

Sverigeturné 2019. 

De oroliga 

Påklädaren 

Stolarna 

Sufflören 


Ingela Olsson, Rebecka Hemse och Anita Ekström medverkar i 

De oroliga av Linn Ullmann, i regi av Pernilla August.

Karoline Aamås medverkar i Guds olydiga revben.

Dramatens säsongsprogram 2018 2

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?