Vår Fågelvärld nr 1 -2019

INNEHÅLL Nummer 1. 2019 

14 

50 

6 Aktuellt. Rekordmånga deltog i 

årets Vinterfåglar Inpå Knuten. 

14 Porträtt. Patrik Olofsson. 

18 Artbegreppet, del 3. Per 

Alström sätter punkt. 

26 Riksinventering. Berguv är 

riksinventeringsart 2019–2020. 

30 Lappuggleprojekt. Hjälp till att 

spana efter lappugglor. 

34 Hybrider. Raritetskommittén 

reder ut hybridfrågan. 

42 Galleriet. Sparvuggla – vår 

minsta uggla. 

44 Klassiker. Johan Axel Palmén – 

en av Finlands stora ornitologer. 

26 

57 

50 Djupdykning. Så hittar du den 

iberiske gransångaren. 

54 Recensioner. The Ascents of 

Birds. 

56 Brev. Erik Hirschfeld om att 

flyga. 

57 Knivigt. Lär dig att skilja på 

ormvråk och fjällvråk. 

58 Fråga Experten. Har alla fåglar 

en kräva? 

60 Kåseri. Torsten Green-Petersen 

vandrar i ett vinterlandskap. 

61 Korsord. 

62 Retro. När gransångaren 

etablerade sig i Skåne. 

REDAKTÖREN: 

Inventering 

DEN FJORTONDE UPPLAGAN av Vinterfåglar 

Inpå Knuten är just i hamn. Allt 

pekar på att det är rekordmånga som 

har rapporterat – i skrivande stund 

är prognosen en bra bit över 20 000 

rapporter! En orsak har säkert varit 

att vi haft ett gynnsamt vinterväder i 

hela landet. Jämfört med 2018 är det 

genomsnittliga antalet fåglar vid de 

fågelmatningar som har deltagit fyra 

fler, 53 mot förra årets 48. 

Koltrast, gråsparv och, lite överraskande, 

gulsparv är tre arter som 

det är fler av än i fjol. Gulsparv har 

vikande trender i de flesta inventeringar 

och även om det inte går att dra 

några långtgående slutsatser om hur 

gulsparven mår är det ändå roligt att 

det är många individer av arten. 

APROPÅ INVENTERINGAR SÅ gör riksinventeringen 

comeback på nytt. Det 

är sex år sedan den senaste genomfördes, 

det var 2013 som föreningens 

medlemmar gick man och kvinna ur 

huse för att räkna fiskgjusar. Nu är 

det berguvarnas tur att bli räknade. 

Berguvens population har räknats 

flera gånger, senast för tio år sedan. 

Det här är åttonde gången som landets 

berguvar räknas. Riksinventeringen 

av berguv pågår i år och även nästa år. 

Mer om hur det går till står att läsa på 

sidan 26. 

Att vara med och inventera, oavsett 

om det är Svensk Fågeltaxerings eller 

BirdLife Sveriges inventeringar, är 

stimulerande, spännande och tillfredsställande, 

och man bidrar verkligen till 

fågelskydd. 

NIKLAS ARONSSON 

REDAKTÖR FÖR VÅR FÅGELVÄRLD 

vår fågelvärld | 1.2019 3

LEDARE 

Lotta Berg 

Vår 

Fågelvärld 

ges ut av Sveriges Ornitologiska Förening – 

BirdLife Sverige. 

Forskning för fåglarna! 

Föreningens 

forskningsengagemang 

omfattar 

dessutom 

olika artprojekt, till 

exempel berguv 

respektive backsvala, 

och vårt nya 

Östersjöprojekt ... 

BIRDLIFE SVERIGE VILAR på tre ben: fågelskydd, fågelintresse 

och fågelforskning. Vad gäller fågelskyddet är detta nära 

kopplat till naturskydd och exploateringsfrågor generellt. 

Fågelintresset, det är ju själva fågelskådningen, med allt från 

fågelmatning i trädgården till vår volontärverksamhet och Fågeltornskampen. 

Sedan är det forskningen, som kanske märks 

mindre utåt men likväl är en mycket viktig del av föreningens 

verksamhet. 

De flesta känner nog till att BirdLife Sverige driver Ottenby 

fågelstation, där såväl ringmärkning som annan forskning 

bedrivs. Men alla känner kanske inte till att föreningen sedan 

många år även ger ut tidskriften Ornis Svecica. Detta är en 

vetenskaplig tidskrift för forskningsresultat 

från såväl professionella forskare 

vid universiteten som för duktiga 

amatörforskare (”fritidsforskare” vore 

kanske en mer rättvis benämning), 

som lagt mycket tid och energi på 

att studera en viss fågelart, ett visst 

fågelbeteende eller en viss fågelbiotop. 

Tidskriften håller nu på att gå över i 

nästa fas: från att ha tryckts på papper 

så kommer den i framtiden att publiceras 

digitalt. På så sätt sparar vi papper, 

men framförallt ökar vi tillgängligheten! 

Från och med nu är det gratis att 

prenumerera på tidskriften – den ska vara fritt tillgänglig för 

alla våra medlemmar, för forskare världen över, och för alla andra 

som är intresserade av modern fågelforskning. Detta tycker 

vi är en väldigt spännande utveckling! 

Föreningens forskningsengagemang 

omfattar dessutom olika 

artprojekt, till exempel berguv 

respektive backsvala, och vårt 

nya Östersjöprojekt som får 

bidrag av Postkodstiftelsen. I det 

projektet ligger fokus på skräntärnor 

och silltrutar, och målet är 

att kommunicera fågelskydd till 

allmänheten, samt få ett resultat 

som sedan kan tillämpas på ett 

effektivt sätt i vårt fågelskyddsarbete. 

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Vår Fågelvärld, Flygfältsgatan 16 A, 423 37 Torslanda. 

Tel: 0739-15 60 99 

ANNONSER 

Niklas Aronsson, niklas.aronsson@birdlife.se 

Tel: 0739-15 60 99 

TRYCK 

Exakta, Malmö, 2019 

ISSN 

2002-8717 

OMSLAG 

Berguv (foto Niclas Ahlberg) 

Nästa nummer kommer av Vår Fågelvärld 

kommer 15 april. 

Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige är en 

obunden och riksomfattande förening för främjande av 

fågelintresse, fågelskydd och fågelforskning. Föreningen 

är den svenska grenen av BirdLife International som 

arbetar med fågelskydd i hela världen. Vår webbadress är 

www.birdlife.se. Vi administrerar grupperna Fåglar inpå 

Knuten och Vår Skådarvärld på Facebook och har även en 

egen sida. På Twitter heter vi @BirdLifeSverige. 

MEDLEMSAVGIFTER 

Ordinarie medlemskap: 295 kronor 

(inklusive Vår Fågelvärld). 

Ungdomar upp till 25: 145 kronor. 

Familj – för 50 kronor extra blir alla i familjen medlemmar. 

PLUSGIRO 19 94 99-5 BANKGIRO 311-1994 

FÖRENINGSKANSLI 

Stenhusa gård, Lilla Brunneby 106, 

386 62 Mörbylånga. Tel: 0485-444 40 

medlem@birdlife.se, www.birdlife.se 

FÖRENINGSFRÅGOR 

info@birdlife.se 

FÅGELSKYDDSFRÅGOR 

Daniel Bengtsson, daniel.bengtsson@birdlife.se 

NATURBOKHANDELN 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40 

info@naturbokhandeln.se, www.naturbokhandeln.se 

AVIFAUNA 

Stenhusa gård (adress: se ovan) 

Tel: 0485-444 40, admin@avifauna.se, www.avifauna.se 

OTTENBY FÅGELSTATION 

Ottenby 401, 386 64 Degerhamn. 

Tel: 0485-66 10 93 ottenby@ottenby.se, www.birdlife.se 

Lotta Berg, 

ordförande 

4 vår fågelvärld | 1.2019

KAZAKSTAN 

10 – 25 MAJ 

Öken, stäpp, skog och höga berg. 

Svarta och vitvingade lärkor, stäpphökar, 

gamar och ökensångare. 

VALENCIA OCH PYRENEERNA 

11 – 19 MAJ 

Fina våtmarker, exotiska stäpper och höga 

berg. Marmoränder, trappar, murkrypare 

och lammgam. 

VITRYSSLAND 

15 – 23 MAJ 

Fuktiga ängsmarker, gammelskog 

och jordbruksbygd. Azurmes, hackspettar, 

visenter och skrikörnar. 

FÅGELKURS SKÅNE NYBÖRJARE 

15 – 17 MAR 

Kurs för nybörjare, kikare finns att låna. 

För dig som vill lära dig mer om fåglar, 

fåglars liv och hur man känner igen dem. 

NATURUPPLEVELSE! 

Mer resor på www.avifauna.se 

FÅGELKURS ÖLAND FÅGELSÅNG 

10 – 12 MAJ 

Nybörjarkurs med fokus på nyanlända 

vårfåglar. Vi lyssnar på fåglarnas sång, 

spelläten och lockläten. Kikare finns. 

0485 – 444 40 | ADMIN@AVIFAUNA.SE | WWW.AVIFAUNA.SE 


AKTUELLT 

VINTERFÅGLAR INPÅ KNUTEN 

Koltrasten, Sveriges nationalfågel, är 

årets vinnare i Vinterfåglar Inpå Knuten 

Rekordmånga personer deltog i året räkning av gästerna inpå knuten. 

Bra väder är troligen ett av skälen till det fina resultatet. 

För fjortonde gången har BirdLife 

Sverige anordnat Vinterfåglar Inpå 

Knuten, och för fjortonde gången 

segrade talgoxen som den i särklass 

vanligaste fågelbordsgästen. 

Förklaringen är troligen den jämna 

utbredning som talgoxen har i landet. 

I övrigt bjöd räkningen på flera överraskningar, 

bland annat var koltrast, 

gråsiska och gråsparv ovanligt 

talrika. 

FOTO: EVA GEORGII-HEMMING 

Det återstår ännu för många att sända in 

sina rapporter. Sammanställningen som 

presenteras här gjordes tidigt tisdag förmiddag. 

Sedan dess kan mindre ändringar 

i ordningsföljden mellan fåglarna ha skett. 

Den allra senaste statistiken finns här: 

vinterfaglar.se/stats. 

Redan innan alla rapporter kommit 

in vågar vi påstå att årets deltagande är 

rekordartat. Som det ser ut nu kommer vi 

att hamna på mellan 22 000 och 25 000 

rapporter totalt. En bidragande orsak till 

detta är sannolikt att det rådde vinterväder 

i nästan hela landet under räkningshelgen. 

Det innebar att fåglarna sökte sig 

till matningarna i större omfattning än 

under föregående år, då det var mildväder 

i stora delar av landet. 

FÖR DE ALLRA flesta arterna gäller att de 

uppträtt i större antal vid fågelmatningarna 

i år jämfört med förra året. Ett exempel 

är talgoxen. Det genomsnittliga antalet 

talgoxar per matning förra året var 6,6. I år 

det 6,9, men det kan också jämföras med 

genomsnittet för åren 2006–2017 som var 

7,8. När det gäller talgoxen, liksom även 

blåmesen, är antalen således fortfarande 

förhållandevis låga. 

Det genomsnittliga fågelbordet har i 

år hyst hela 53 individer, jämfört med 48 

individer i fjol. 

En blandflock med pilfink och gulsparv vid Kvismaren i Örebro under helgen som Vinterfåglar Inpå Knuten 

arrangerades. Båda dessa arter fick fina resultat och hamnade på andra, respektive sjunde plats. 

TVÅ ARTER SOM uppträder ovanligt talrikt 

i stora delar av landet i år är gråsiska och 

koltrast. För gråsiskan är det andra året 

i rad som den uppträder invasionsartat. 

Det är första gången sedan denna typ av 

räkning startade (2006) som vi haft stora 

mängder två år i rad. 

När det gäller koltrasten är årets notering 

(räknat i individer per rapport) den 

högsta efter 2010. Den vintern fanns det 

ovanligt gott om rönnbär kvar och därför 

också mängder av björktrast och rödvingetrast. 

Så har det inte varit denna vinter, 

utan årets stora antal kanske snarare är 

en följd av att innevarande vinter inleddes 

ovanligt milt. Det kan ha fått betydligt 

fler koltrastar än annars att stanna kvar på 

våra breddgrader. Men sett över de 14 år 

denna räkning pågått har koltrasten också 

stadigt utvidgat sitt vinterområde norrut i 

landet. 

Anders Wirdheim 

STÄLLNING ONS. 29 JAN. KL 10:00 

1. (1.) Talgoxe 128 018 

2. (4.) Pilfink 111 904 

3. (3.) Gråsiska 106 236 

4. (2.) Blåmes 95 494 

5. (5.) Domherre 60 437 

6. (8.) Koltrast 57 201 

7. (10.) Gulsparv 55 996 

8. (7.) Kaja 40 286 

9. (6) Skata 39 576 

10. (9.) Grönfink 37 321 

11. (11.) Gråsparv 37 226 

12. (12.) Nötväcka 23 730 

13. (13.) Steglits 14 655 

14. (16.) Stjärtmes 13 764 

15. (17.) Större hackspett 12 901 

◗ Antal matningar 18 613. 

◗ Antal rapportörer 18 176. 

◗ Antal individer 982 996. 

◗ Antal individer per matning 53. 

◗ Bästa kommun Uppsala med 24 624 fåglar. 

◗ Bästa län Västra Götaland med 152 442 

fåglar. 

◗ Slutstatistik på vinterfaglar.se/stats. 


FOTO: NIKLAS ARONSSON 

TOPP 5 

The Great Backyard Bird Count arrangeras av 

Cornell Lab. och Audubon (BirdLife-partner) i 

USA varje vår sedan 1998. 


Röd kardinal. 

Röd kardinal (48 956 rapporter) 

Nästan 177 000 deltog 2018 i The Great 

1 

Backyard Bird Count i USA. Av dessa har 48 956 

rapporterat röd kardinal på sin tomt. Arten är spridd i 

södra och östra USA och är en stannfågel. 

Mercedes Alpizar, från Turrialba i Costa Rica, arbetar för att öka kunskapen om fåglar hos 

ursprungsbefolkningen. 

FÅGELSKYDD 

Urbefolkning får lära sig 

fåglar av Mercedes 

Mercedes Alpizar är fågelguide på 

Rancho Naturalista i Costa Rica. 

På sin fritid driver hon eget fågelskyddsprojekt. 

Syftet är att öka 

kunskapen om fåglar hos urinvånare 

och bidra till fågelskydd. 

Hon är uppvuxen i Turrialba, ett bergigt 

område i centrala Costa Rica. Längre upp 

i bergen finns det flera olika stammar 

av ursprungsbefolkning kvar. De lever 

relativt isolerat från samhället i övrigt. De 

har sina egna skolor och även regler. Jakt 

är förbjudet i Costa Rica för alla, utom för 

den som tillhör urbefolkningen. 

– Jag upptäckte att det saknades djur i 

skogen som omgav deras byar. Det fanns 

inga sengångare, apor eller större fåglar 

som tinamos. 

Hon beslöt sig för att starta ett utbildningsprojekt 

för barn i 7-8-årsåldern för 

att få dem att öppna ögonen för djuren i 

regnskogen. 

– Jag vill få barnen att beundra naturen, 

och få dem att förstå att de inte måste 

jaga för att äta. 

Mercedes har valt ut tre skolor som hon 

nu regelbundet besöker. När hon är där 

berättar hon om fåglar och andra djur. 

– Jag har märkt att när barnen får låna 

kikare så är det så mycket lättare att få 

dem att förstå, men tyvärr har jag bara 

några få än så länge. Jag skulle behöva ett 

dussin till ungefär, berättar hon. 

Mercedes har fått utbildningspaket 

från amerikanska Ebird, men inga kikare. 

Mercedes läste turism på universitetet i 

San José. När hon var klar där jobbade hon 

på ett hotell i ett par år, men trivdes inte. 

När hon av en tillfällighet kom ut i skogen 

igen förstod hon varför. 

– Det är i skogen jag är lycklig. Skogen 

ger mig allt, och jag ville ge något tillbaka. 

Det är därför jag har startat det här projektet, 

säger hon. 

Niklas Aronsson 

Mörkögd junco (43 742) 

Mörkögd junco är en 

2 

art som delvis flyttar. I 

mellersta och sydöstra USA 

är den en vintergäst, medan 

populationer i västra USA 

och nordöstra delen av 

landet är stannfåglar. 

Spetsstjärtad duva (43 412) 

3 Spetsstjärtade 

duvans utbredning 

täcker in hela USA (utom 

Alaska) där den är 

stannfågel. Den har, liksom 

ovanstående art, setts en 

gång i Sverige. 

Amerikansk kråka (40 959) 

Även den amerikanska 

kråkan har en 

4 

utbredning som täcker in 

hela USA (utom Alaska). 

Det är också en stannfågel. 

Den har samma nisch som 

vår gråkråka och tillhör 

även samma släkte. 

Blåskrika (37 549) 

Blåskrikan finns i östra 

5 

USA. Den häckar i 

blandskog och parker. I 

väster upphör den där 

tallskog och buskland tar 

över, biotop för närstående 

stellerskrikan. Blåskrikan är 

känd för sin aggressivitet. 

Mörkögd junco. 

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS 

Spetsstjärtad duva. 

Amerikansk kråka. 

Blåskrika. 

FOTO:TORGNY NORDIN 


FOTO: TORGNY NORDIN 


AKTUELLT 

NOTISER 

FOTO: BIRDLIFE SVERIGE 

Stina Rigbäck, 

tillförordnad 

föreningschef. 

Ny föreningschef på gång 

BirdLife Sverige har avslutat Anette Strands anställning 

som föreningschef. Rekryteringen av 

en efterträdare har nyligen påbörjats, och mer 

information om den utlysta tjänsten kommer 

på föreningens hemsida www.birdlife.se. Under 

tiden fungerar vår kommunikatör Stina Rigbäck 

som tillförordnad föreningschef. 

Digital Ornis Svecica 

BirdLife Sverige kommer att sluta ge ut tidskriften 

Ornis Svecica i tryckt form. Tidskriften går 

nu in i en ny era där tidskriften kommer att vara 

digital och gratis. 

En av huvudanledningarna är att Sverige i 

internationell mening har tagit ett stort steg 

i ledet att göra vetenskapligt material ”Open 

Access”, vilket betyder att vetenskap ska vara 

gratis och tillgänglig för alla. För just relevant 

vetenskap är vad Ornis Svecica publicerar, från 

både amatörforskare och forskare knutna till 

universitet här i Sverige och utomlands. En del 

av er som vill bidra med material och artiklar 

till Ornis Svecica blir kanske oroliga för att era 

alster inte får samma spridning om tidskriften 

inte är tryckt. Vi tror inte att det kommer bli 

så, då elektronisk utgivning tvärtom ökar såväl 

tillgänglighet som läsekrets. Vi vill påminna alla 

läsare att vi ser ett särskilt stort ansvar att stötta 

fågelintresserade lekmän att kommunicera 

sina fågelstudier och projekt och uppmuntrar 

dessa att sända in sina resultat och idéer till 

Ornis Svecica! Redaktionen för Ornis Svecica 

Läger för unga skådare 

Den 19–22 april anordnar BirdLife Sveriges 

ungdomskommitté ett läger på Landsort i 

Stockholms skärgård. Landsort är en drygt fyra 

kilometer lång, och som mest 600 meter bred, 

ö med fina friväxande lundar, öppna ängar och 

klippiga vikar, som också är naturreservat. 

Lägret är förlagt till fågelstationen där vi även 

är välkomna att delta i ringmärkningen. Under 

bra aprildagar är sjöfågelsträcket intensivt, och 

i markerna på ön finns nyanlända småfåglar, 

morkullor och ringtrastar. Vi möts den 19 april 

i Nynäsgård, dit man tar sig med tåg från 

Stockholm C, och tar oss därifrån till Landsort 

tillsammans. Är du mellan 12 och 25 år och 

vill skåda fågel med andra ungdomar är du 

varmt välkommen att skicka en anmälan till 

ungdomsskadarna@birdlife.se. Deltagaravgiften 

är 200 kronor och vi har plats för tolv 

deltagare. 

FÅGELSKYDD 

Nu ska backsvalan räddas 

Det är hög tid att agera för att behålla 

de backsvalor som finns kvar. 

Idéer och förslag finns redan att ta 

del av, men det brådskar, backsvalan 

hör till de arter som går mest tillbaka 

av alla. 

DEN 11 JANUARI anordnade Stockholms 

Ornitologiska Förening ett backsvaleseminarium 

i Stockholm för cirka 20 

deltagare. Bakgrunden är att merparten av 

landets backsvalor idag häckar i grustäkter. 

Dessa blir allt färre i takt med att man 

inte ger lov att bryta naturgrus längre, 

utan går över till bergkross, vilket leder till 

bobrist. Hur ska problemet kunna lösas? 

Bengt Legnell, som fått pengar av 

BirdLife Sverige för att inventera backsvalor 

i Stockholmstrakten i år och nästa år, 

inledde med att berätta om backsvalans 

ställning i landet i stort, och särskilt var 

den finns i Stockholmsområdet (Stockholm, 

Uppland och Södermanland). 

Jan Sondell fortsatte med att berätta 

om de studier av backsvalans häckning i 

Stockholmsområdet som har gjorts, och 

delade ut den folder som är ett direkt 

resultat av dessa studier. Där beskrivs 

bland annat vilka preferenser backsvalan 

har vad gäller bomiljö och vilka krav den 

har på omgivningarna. Dessutom om 

hur man kan skapa en ”evighetshög” för 

backsvalan att häcka i, som bara behöver 

några timmars omgrävning med traktor 

eller liknande inför varje ny häckningsäsong. 

Denna folder har skickats till landets 

regional- och lokalföreningar, men den går 

också att rekvirera från Stenåsa på Öland 

på telefonnummer 0484-44440. 

UNDERTECKNAD BERÄTTADE OM de erfarenheter 

som finns av konstgjorda bon för 

Exempel på konstgjort bo för backsvala. Denna 

modell kan beställas från England för några 

hundra kronor. 


Backsvalan minskar och är idag rödlistad i kategorin 

Nära hotad. 

backsvalor i landet. Vi har dels konstgjorda 

bon i form av högar av till exempel 

stenmjöl, eller annat lämpligt material. 

Dessa högar bearbetas sedan med hjälp 

av en grävmaskin så att det hela tiden 

finns en brant för backsvalorna att häcka i. 

Exempel på sådana backsvalehögar finns i 

Spillepeng i Malmö och på Getterön i Varberg. 

På båda dessa platser finns häckande 

backsvalor. I Spillepeng är kolonin flera 

hundra par stor och har funnits i många 

år. Den på Getterön togs i bruk i fjol men 

redan första året häckade flera par i högen. 

Till i år ska ännu mer stenmjöl läggas upp 

i en hög, berättar initiativtagaren Mikael 

Nord. 

Konstgjorda bon i form av så kallade 

svalhotell, där man bygger en konstruktion 

för svalorna att häcka i är desto 

mer sällsynta i Sverige. Det finns endast 

något enstaka exempel. Flera är dock på 

väg och det finns gott om internationella 

erfarenheter från till exempel Norge och 

Storbritannien. 

I Torslanda, väster om Göteborg, 

har bygglov lämnats in för en konstruktion 

som förhoppningsvis ska uppföras i 

Torslandaviken redan tidigt i vår, intill en 

redan existerande backsvalekoloni som 

häckar i en gammal hög med fint stenkross. 

Förhoppningsvis kommer några av 

paren i kolonin att byta upp sig från högen 

till de konstgjorda bona. 

Mats Gothnier och Stefan Hellmin från 

länsstyrelsen i Stockholm avslutade med 

att berätta om tillståndsgivning och vilket 

ansvar myndigheten har för backsvalan. 

Här finns en hel del åtgärder som myndigheten 

kan besluta om. Niklas Aronsson 


INFORMATION OM VÅRA PRODUKTER FINNS 

HOS EXKLUSIVA SWAROVSKIÅTERFÖRSÄLJARE 

OCH PÅ WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM 

BTX 

#CLOSER 2 

NATURE 

Den nya BTX-tubkikaren erbjuder en mycket 

naturlig observationsupplevelse där du bättre kan 

se vad som händer med båda ögonen – kristallklart in 

i minsta detalj – och säkerställer god komfort i många 

timmar tack vare ett innovativt pannstöd och vinklad sikt. 

Njut av ögonblicken ännu mer – med SWAROVSKI OPTIK. 

SEE THE UNSEEN 

WWW.SWAROVSKIOPTIK.COM

AKTUELLT 

NOTISER 

ILLUSTRATION: MATSÅKE BERGSTRÖM 

FOTO: WIKIMEDIA COMMONS 

MatsÅke Bergströms dalripa som blir dekalfågel. 

Dalripa årets fågel 2019 

Varje år utser BirdLife Sverige årets fågel, som 

också blir avbildad på den dekal som skickas 

med i nästa nummer av Vår Fågelvärld. I år är 

det dalripan som uppmärksammas lite extra. 

Dalripan förekommer i nästan två tredjedelar 

av Sverige, från nordligaste Värmland och 

norrut. Utbredningen har tidigare sträckt sig 

från Norrlands kustland ända upp i fjällens 

videregioner. Den senaste beräkningen av det 

totala beståndet (2008) gav 190 000 par. Det 

innebär att det under sensommaren, när årets 

ungkullar är flygfärdiga, kan finnas mer än en 

halv miljon dalripor i landet. 

Antalet varierar emellertid kraftigt från år till 

år. Är det gott om lämlar och andra smågnagare, 

inriktar sig rovdjur och rovfåglar på dessa, 

medan riporna lämnas i fred. Om gnagarpopulationerna 

däremot är på låga nivåer, ökar 

rovdjurens tryck på riporna. 

Men bakom dessa variationer ses också en 

tydligt nedåtgående trend. Det totala antalet 

dalripor har minskat markant under senare 

årtionden, och arten har även försvunnit från 

stora delar av Norrlands kusttrakter. Enligt 

Svensk Fågeltaxerings beräkningar har den 

årliga minskningstakten varit sex procent, vilket 

inneburit att det svenska beståndet mer än 

halverats de senaste 20 åren. 

Orsakerna till denna tillbakagång är inte 

kända, men sannolikt har både skogsbruket 

och ett ökat jakttryck spelat in. Det kan inte 

heller uteslutas att dalripan påverkats negativt 

av klimatförändringarna. 

Sänkt straff för äggsamlare 

Den 65-årige man som fälldes i Gävle tingsrätt 

för grovt jakthäleri och dömdes till åtta månaders 

fängelse överklagade domen till Hovrätten. 

Hovrätten gör nu samma bedömning som 

tingsrätten och dömer honom som skyldig till 

grovt jakthäleri eftersom han hade ägg i sin 

samling som har tagits från fågelbon. Däremot 

sänktes straffet till sex månaders fängelse. 

65-åringen var även misstänkt för jaktbrott, 

men friades från den åtalspunkten eftersom 

tidpunkten för brottet inte kunde styrkas. 

KEDJAN 

Medlemsantalet ökade 

Den så kallade kedjan skulle göra så att 

landets regionala föreningar blir en del av 

den nationella föreningen BirdLife Sverige. 

Men arbetet tar tid och är på vissa 

håll i landet också ifrågasatt. 

– Det som gör en del oroliga är att de tror 

att de ska bli mindre självständiga. Det är 

en missuppfattning som är svår att komma 

tillrätta med. Den nya strukturen bygger 

på att regionalföreningarna styr riksföreningen 

och inte tvärtom, säger Dennis 

Kraft, ledamot i BirdLife Sveriges styrelse. 

Han är en de som var med och lade 

fram förslaget om att integrera landets 25 

regionala föreningar i BirdLife Sverige. 

Genom att de regionala föreningarna 

också blev en del av den nationella föreningen 

skulle medlemsantalet växa både på 

regional och nationell nivå – de personer 

som tidigare enbart varit medlemmar i 

BirdLife Sverige skulle nu också automatiskt 

bli medlemmar i den närmaste 

regionala föreningen, och vice versa. 

STRUKTUREN SOM INNEBÄR att såväl 

lokalföreningar som regionalföreningar 

ligger under en nationell förening är inte 

ovanlig. Såväl Svenska Fotbollförbundet 

som Naturskyddsföreningen är uppbyggda 

på samma sätt. I BirdLife Sverige har 

stadgarna ändrats. På årsmötena är det 

representanter från regionalföreningarna 

som är med och fattar besluten. 

Trots det fortsätter det att finnas en 

viss rädsla för att regionalföreningarnas 

självständighet ska bli mindre om de 

blir en del av kedjan. En av platserna där 

denna rädsla finns är Göteborg, där Morgan 

Johansson är ordförande i Göteborgs 

Ornitologiska Förening. På årsmötet under 

våren kommer frågan att tas upp på nytt. 

– Det har funnits en debatt i den här 

frågan och oenigheter mellan flera medlemmar. 

Nio av tio medlemmar struntar 

nog i om vi blir en del av kedjan eller inte. 

Bland de som satt sig in i frågan finns det 

två ganska jämnstora läger. Men de som 

är emot är mer högljudda, och rädda för 

att BirdLife Sverige ska fatta beslut över 

huvudet på oss. Det ser inte jag som någon 

risk, säger Morgan Johansson. 

ATT SJÄLVSTÄNDIGHETEN SKULLE bli 

mindre genom att integreras i BirdLife 

Sverige håller ingen av de fem föreningar 

som gått igenom processen med om. I 

Östergötlands Ornitologiska Förening var 

Kjell Carlsson ordförande under de år när 

föreningen tog klivet in i kedjan. Idag är 

han vice ordförande i BirdLife Sverige och 

ser bara positivt på den nya strukturen. 

– Som förening blir vi mer enhetliga 

och kan visa upp styrka och samhållighet 

i de frågor vi driver. Sedan Östergötland 

gick med har medlemsantalet i regionalföreningen 

ökat, säger han. 

Det senaste året har BirdLife Sveriges 

medlemsregister bytts ut. Att det tidigare 

medlemsregistret strulat tror Dennis Kraft 

har varit en av anledningarna till att en del 

regionalföreningar har tvekat. Nu hoppas 

han att allt fler ska ansluta. 

– Inom en period på fem år hoppas jag 

att alla är med, säger han. 

Josefin Nilsson 


Skalfria solroskärnor – vår bästsäljare! 

• Inget skräp på backen 

• Populär och räcker länge 

• Utan skal – dubbelt så mycket mat 

Istället för att frakta skal i onödan (halva vikten) 

ser vi till att skalet blir biobränsle! 

Grönfnk (Chloris chloris) · Foto Magnus Bergvall 

Handla med hjärtat 

Ge fåglarna mat som är eko 

I vår webbshop får du tillgång till Sveriges största utbud av ekologisk fågelmat. Att 

beställa är enkelt och du har dina varor inom 2–3 dagar. 

Omtanken för fåglarna uppmuntrar oss att välja produkter som gör gott för jordbruk 

och djurliv. Genom att handla hos oss bidrar du till den biologiska mångfalden som 

fåglarna behöver för att leva och må bra. 

Snabb 

leverans 

Beställ enkelt på 

slattergubben.se 

3 Sveriges största utbud 

3 Leverans 2–3 dagar 

3 Fri frakt från 65 kg 

Slåttergubben stödjer 

Birdlife Sverige. 

Slåttergubbens ekologiska fågelmat: 0738-32 25 59 

slattergubben.se

AKTUELLT 

NOTISER 

FOTO: ANDERS LUNDQUIST 

FOTO: TOBIAS BERGER 

Smutsgam i Georgien. 

Var med och inventera 

smutsgam i Georgien 

Förra året inventerade en grupp svenskar från 

BirdLife Sverige smutsgam i Georgien. Själva 

inventeringen genomfördes under ledning av 

den georgiska BirdLife-partnern SABUKO – 

Society for Nature Conservation. 

Kända häckplatser besöktes i Georgien för 

att söka den alltmer sällsynta gamen. Arten 

har stora problem inom sitt europeiska och 

centralasiatiska utbredningsområde. 

Tillsammans med georgiska fågelskådare 

genomförs i år en liknande inventering. Samarbetet 

syftar också till utbyte av tankar och 

diskussioner om fågelskådning, fågelskydd 

och fågelintresse. Georgierna är duktiga på 

fågelskydd och har dessutom sin regerings 

öra. Däremot är inte fågelskådning som hobby 

utvecklat som i Sverige, utan mycket är knutet 

till forskning. Förutsättningarna är olika, men vi 

kan lära av varandra – det är BirdLife Internationals 

styrka. 

Logistiken för resan är bitvis tuff med ett 

par nätter i tält och spartanska middagar runt 

en öppen eld. För övrigt är det trevliga, enkla 

boenden. Tält och sovsäck behövs. 

Resan bjuder ett äkta äventyr på platser som 

normalt inte besöks av västerländska fågelskådare. 

Vi gör ett särskilt nedslag i Kazbegi, mitt 

i Kaukasus-bergen. Här finns kaukasisk snöhöna, 

kaukasisk orre, lammgam, bergrödstjärt, 

rödpannad gulhämpling och stor rosenfink, 

förutom fantastiska landskapsscenerier. Vi besöker 

också alla sjöar på Samtskhe-Javakheti 

Volcanic Plateau. Det är alltså inte bara smutsgamar 

i fokus, utan i stort sett ”fri” skådning 

med stora möjligheter till fotografering. 

Resan genomförs till självkostnadspris 

(900 euro) plus flygresa som i fjol låg på mellan 

1 500 och 2 000 kronor. Alla måltider ingår 

i priset, medan man måste ha egen reseförsäkring. 

Resan är på tio dagar, och förläggs 

preliminärt 10–20 maj. 

Förhandsanmälan sker till alt@birdlife.se. 

Har du frågor går det också att ringa på 076– 

118 53 53. Antalet deltagare är begränsat till 

nio. Först till kvarn gäller! 

I Vår Fågelvärld nummer 5 2018 finns en 

utförligare artikel om förra årets resa, och 

du finner en reserapport på vår hemsida 

(www.birdlife.se). 

Brokhål restaurerades under 

hösten 2018. Det är en grund 

våtmark just norr om Böda 

hamn på nordöstra Öland. 

Besök gärna området i vår och 

glöm inte rapportera eventuella 

fynd på Artportalen! 

MYLLRANDE VÅTMARKER 

Samarbete bakom nya 

våtmarker på Öland 

I höstas startade våtmarkssatsningen 

Ölandsvatten. Bakom denna står Sveriges 

Sportfiske- och Fiskevårdsförbund. 

Birdlife Sverige stöttar ekonomiskt. 

ÖLANDSVATTEN HANDLAR OM att restaurera 

våtmarker längs kustmynnande 

vattendrag på Öland. Dessa utgör viktiga 

lek- och uppväxtmiljöer för fiskar som 

gädda och abborre, två arter som minskat 

kraftigt längs ostkusten. Genom vattnets 

återkomst i landskapet gynnas även en 

lång rad fågelarter, amfibier, däggdjur och 

vattenlevande insekter. 

I ett historiskt perspektiv – innan 

utdikningar satte sin prägel på landskapet 

– har våtmarkerna spelat en värdefull 

roll för människan. Våtmarken och dess 

omgivningar utgör en buffert som kan ge 

frodigt bete länge även under torrår, och 

ökar också den naturliga grundvatteninfiltrationen, 

vilket i sin tur minskar risken 

för sinande brunnar. Dessutom fångar 

våtmarkerna upp näringen i vattnet och 

minskar övergödningen. 

UNDER HÖSTEN 2018 har det praktiska 

arbetet pågått med restaurering av tre 

Tobias Berger, 

projektledare. 

FOTO: PRIVAT 

Projektets logotyp (framtagen av konstnären 

Peter Nilsson), visar svarttärnor som matar 

sina ungar med gädd yngel. Båda dessa arter 

har våtmarker som gemensam nämnare för sin 

reproduktion, och är en del av den komplexa 

näringsväv som länkar samman Östersjön med 

sötvattnet, och fiskarna med fåglarna. 

våtmarker på nordöstra Öland. Kommande 

år fortsätter arbetet med fler våtmarksrestaureringar. 

Ölandsvatten är ett 

LONA-projekt (statliga pengar till lokala 

naturvårdsprojekt) som genom Borgholms 

kommun beviljats närmare 5,5 miljoner 

kronor av länsstyrelsen i Kalmar fram till 

2021. En nära dialog och samverkan med 

markägare utgör kärnan i projektet. 

Projektet har utöver stödet från Bird 

Life fått finansiellt stöd från Sparbanksstiftelsen 

Öland, Ölands Vattenråd (deltar 

också i projektets uppföljningsarbete), 

Ölands Ornitologiska Förening och Ölands 

Sportfiskeklubb. För mer information, 

mejla projektledare Tobias Berger på 

tobias.berger@sportfiskarna.se. 

Tobias Berger 



PORTRÄTT 

Patrik Olofsson 

FOTO: PETRA CARLSSON 

16 vår fågelvärld | 1.2016

Över okända hav 

I fem år har han följt tärnorna - från sydsvenska 

öar och småbåtshamnar och vidare ut över 

världshaven. Nu sitter Patrik Olofsson med ett 

stort material och nya insikter som ska bli film. 

text Petra Carlsson 

I 

en 

mörk biosalong, en sensommardag under 

Lilla Filmfestivalen i Båstad, visar filmaren och 

författaren Patrik Olofsson för första gången 

några sekvenser ur sin kommande dokumentärfilm 

för publik. 

Han har följt Sveriges tärnor, både i deras 

häckningsområden och under den långa flyttningen 

till vinterkvarteren på andra sidan jordklotet. 

Öppningsscenerna är som fotokonst – tärnor som 

kretsar över turkosblå isflak i motljus. 

Arbetstiteln är poetisk – Över okända hav, på 

vingar buren, följt av den mer informativa undertiteln 

– en film om tärnor, flyttfågelforskning och våra 

hotade hav. 

Som man kan förstå är inte alla 

bilder lika vackra. Som de på fåglar 

som på boklippan blivit hängande 

i plastnät ute på något av 

Atlantens fågelberg, eller scenerna 

på nykläckta tärnungar som ligger 

döda, ihjälsvultna i kolonierna på 

Island. 

En bieffekt av att under fem år ha följt tärnornas 

spännande långflygningar och ha intervjuat flyttfågelforskare 

i olika länder, är ett ökat medvetande 

om hur fågellivet påverkas av miljöförstöring och 

globala förändringar som höjda vattentemperaturer, 

ändrade strömförhållanden och islägen. Minskad 

tillgång på bytesfisk runt de isländska vattnen har 

fått till följd att de flesta av silvertärnornas ungar 

svälter ihjäl bara några dagar efter de kläckts. 

EFTER ATT HA hört Patrik Olofsson berätta en del 

om sina upplevelser av det mångåriga tärnprojektet, 

som tagit honom bland annat till Island, Namibia 

och Antarktis, ökar nyfikenheten. 

Många av de 

här filmtillfällena 

är en-gång-ilivet-upplevelser. 

När vi möts igen, i slutet av oktober, är han mitt 

uppe i redigeringsarbetet av dokumentären och en 

preliminär slutversion börjar ta form. Planen är att 

den ska visas i SVT under nästa år. 

I stugan söder om Falkenberg, granne med havet, 

sandstranden och de ådrade gnejs- och granatamfibolitklipporna 

som slipats runda sedan istiden, ska 

fem års filmade förvandlas till en timmes film. Det 

låter inte helt enkelt. 

– Många av de här filmtillfällena är en-gång-ilivet-upplevelser. 

Du har lagt ner extremt mycket 

förarbete och så kommer själva filmsituationen: Det 

är perfekt väder, perfekt ljus. Då tänker jag inte ”Om 

jag filmar för mycket nu så kommer det att bli jättejobbigt 

att redigera”. Det är bara 

att köra och sen får det bli ett senare 

problem att välja bland allt material. 

Vilket det ju är, säger Patrik med ett 

stort skratt. 

TÄRNOR VAR INTE något nyväckt 

intresse när han gick in i projektet. 

Han har jobbat med tärnor i 30 år och följt samtliga 

sex tärnarter som årligen häckar i Sverige i olika 

ringmärknings- och fågelskyddsarbeten. 

Patrik Olofsson ingår som fältarbetare i en 

tärngrupp som leds av Thomas Alerstam, professor 

Emeritus i Evolutionär ekologi vid Lunds universitet, 

en av våra främsta flyttfågelforskare; samt 

forskarna Roine Strandberg och Johanna Grönroos, 

Högskolan i Kristianstad. 

Det tre forskarna ligger bakom tärnprojektets 

första vetenskapliga artikel, om silvertärnornas 

fantastiska flyttning, som kommer att publiceras 

nästa år. 

För att kunna kartlägga tärnornas flyttvägar har 

PATRIK OLOFSSON 

Ålder: 50. 

Bor: Långasand, söder om 

Falkenberg. 

Familj: Sonen Erik 7 år. 

Gör: Fotograf, filmare och 

författare. Gör även en del 

inventeringsuppdrag, senast 

”Fältpiplärkan i Skåne 

och Halland”. 

Det visste du inte: Gillar 

längdskidåkning. Brukar 

bli Vasaloppet varje år och 

ibland även något långlopp 

i Alperna. 


PORTRÄTT 

Patrik Olofsson 

Patrik Olofsson i Antarktis. 

FOTO: PRIVAT 

– En fisktärna som var en av få fåglar som fått 

logger då den var nyss flygfärdig ungfågel i Krankesjön, 

hittades död utanför Kapstaden i Sydafrika. 

Trots att det var fem år sedan fågeln försågs med 

logger var datan intakt och vi fick för första gången 

inblick i vad en fisktärna gör under sina första 

levnadsår, då den inte återvänder till Sverige för att 

häcka. 

Förutom att filma har Patrik jobbat mycket i fält 

med att lokaliserat fåglarna och plocka av ljusloggarna. 

MINA FAVORITER 

◗ Fåglar: ”Svarttärnan. Har studerat tärnorna i Skåne sedan 1992 så det är något extra att 

varje år möta dem över näckrosmattor och gungflyn. Med tärnprojektet har vi nu även fått 

mer information om svarttärnornas övervintring. Är uppväxt i Åhus med stora sommarstugeområden 

och vidsträckta tallskogar så även rödstjärten är en favorit. 

◗ Fågellokal: ”Skärgårdsmiljöer och våtmarker.” 

◗ Bästa skådning: ”Jag tillbringar en stor del av min arbetstid i gömsle och att få uppleva 

det ostörda fågellivet på nära håll, ibland flera dagar i sträck, slår det mesta. ” 

Jag 

började 

göra mina 

första filmer 

parallellt med 

studierna, så 

jag har aldrig 

haft något 

”riktigt” jobb. 

forskarna använt sig av så kallade ljusloggar (ljuspositionsmätare) 

som registrerar dagens längd, och 

med hjälp av tidsförskjutningen får man en position 

som visar var i världen fågeln befunnit sig. Fåglarna 

måste återfångas och loggen tas av för att tanka ur 

informationen. 

De har jobbat med tekniken i tio år nu, berättar 

Patrik som varit med och försett tärnorna med de 

små apparaterna, som bara väger runt ett gram och 

som fästs på fågeln med en bensele eller med en 

ring på ena benet. 

– Det har varit helt fantastiskt att varje år få 

en ny pusselbit till tärnornas fascinerande resor. 

Förutom flyttvägar, rastområden och övervintringsområden 

för våra silvertärnor och fisktärnor har vi 

nu även för första gången fått reda på var våra svarttärnor 

håller hus på vintern. 

Även den kentska tärnans flyttning har studerats 

och ifjol fick de för första gången även information 

om våra småtärnors flyttning. 

I vintras hade tärngruppen extra tur och fick lite 

bonusinformation, berättar Patrik. 

MYCKET AV DET här arbetet har skett i hans ”hemmamarker”, 

dit han räknar Kristianstads vattenrike 

med de artrika våtmarkerna längs Helge å och den 

lilla skärgården utanför kusten i uppväxtens Åhus. 

Även om han har västkustens klippiga uddar och 

småöar precis utanför stugknuten här i Långasand, 

där han bott i sju år, är det oftast till östkusten han 

beger sig när han ska fotografera eller filma. 

Patrik Olofssons dokumentär Vingar över Vattenriket, 

som sändes i SVT 2004, blev det stora 

genombrottet. Men fågelintresset började långt 

tidigare. Redan i tioårsåldern började Patrik och 

en kamrat bege sig ut på cykelturer runt Åhus med 

matsäck, kikare och en fågelbok de fått låna av sin 

lärare. Naturskyddsområdet Äspet, med revlar och 

fågeltorn, blev ett återkommande mål. 

I gymnasieåldern började han fotografera och 

dokumentera det han upplevde och efter studenten 

reste han mycket, vilket ledde till att han började 

hålla föredrag om natur- och reseskildringar. En 

dröm väcktes om att kunna livnära sig på detta, men 

för säkerhets skull utbildade Patrik sig till gymnasielärare, 

något han aldrig jobbat som. 

– Jag började göra mina första filmer parallellt 

med studierna, så jag har aldrig haft något ”riktigt” 

jobb. 

Under åren har det blivit böcker om såväl Vattenriket 

som om kroknäbbar och ugglor, liksom ett 

flertal filmer för SVT. 

Fascinationen för fåglarna är den stora variationen 

och att det finns så mycket nytt att upptäcka. 

– Vi visste ju exempelvis att silvertärnorna rör 

sig över stora ytor, men när man väl ser grafiken 

över deras årliga flyttning kan man inte låta bli att 

häpna. 

De flesta av våra silvertärnor flyger inte närmaste 

vägen till Antarktis. På vägen dit gör de ofta 

stop over i Australien och Nya Zeeland. 

– Vi har dock en tärna som gjort en ännu längre 

resa. Hur den färden ser ut får ni se när filmen är 

klar. Det finns mycket som tyder på att denna skånska 

silvertärna gör den längsta flyttning som någon 

levande varelse gjort, säger Patrik och ser hemlighetsfull 

ut. 


Facebook “f” Logo CMYK / .eps Facebook “f” Logo CMYK / .eps 

Nu med Velbon 

Ultrastick Super 8 

utan kostnad! 

Värde 749:- 

PERFEKT PÅ RESAN 

CELESTRON Hummingbird Micro ED tubkikare är en kompakt 

tubkikare som passar lika bra på resan som på söndagspromenaden. 

Vikten och formatet gör att den alltid kan vara 

med i fickan eller handbagaget. Hummingbirds förstoringsgrad 

gör att den också förtjänstfullt ersätter en handkikare. 

Tub och handkikare i ett alltså, med en vikt så låg 

som enbart en handkikare. 

CELESTRON NexYZ 

är marknadens mest 

allsidiga digiscopingadapter! 

Den passar till 

tubkikare, handkikare, 

stjärnkikare, mikroskop 

samt i stort sett till alla 

mobiltelefoner. 

Ca. pris: 799:- 

Ca. pris: 5.499:- 

Komplettera gärna med CELESTRON NEXYZ så 

kan du fotografera eller filma dina upplevelser! 

www.focusnordic.se 

FocusNordic

FORSKNING Fåglarnas släktskap, del 3 

Taxonomi 

& systematik 

Det här är Per Alströms tredje och avslutande 

artikel om artbegreppet och fåglarnas systematik. 

Den första delen publicerades i Vår 

Fågelvärld nummer 4 2018 och den andra i nummer 

6 2018. 

text Per Alström 

Det finns flera olika världslistor i 

tryckt eller digital form (se sid. 

19). Åtminstone ett par av dessa 

har expertkommittéer knutna till 

sig för att bistå med uppdateringar i ljuset 

av ny kunskap. BirdLife Sverige (före detta 

Sveriges Ornitologiska Förening) förvaltar 

en lista över alla arter i Västpalearktis 

(birdlife.se/tk/vastpalearktislistan-ver- 

4-vp-4/vastpalearktislistan-i-webbformat) 

som är fastställd av föreningens taxonomiska 

kommitté. 

Tidigare publicerat i Fauna och Flora 

Längre versioner med faktarutor, ordförklaringar 

och referenser av Per Alströms 

tre artiklar i Vår Fågelvärld har publicerats 

i tidskriften Fauna och Flora 4/2014 

och 1/2015, och en sammanslagen 

version av artiklarna finns på webben på 

följande adress: goo.gl/zD7CQn 

Vilken taxonomisk lista man väljer att 

följa för egen del handlar i realiteten mest 

om tycke och smak. Alla listor är i första 

hand kompilat och tolkningar av publicerade 

artiklar, vilka baseras på listförfattarnas 

val av artbegrepp, som ofta inte är 

explicit uttryckt. Även i de fall där författarna 

säger sig följa ett visst artbegrepp är 

detta aldrig särskilt konsekvent genomfört. 

Det hittills mest seriösa försöket att 

tillämpa artkriterier på ett stringent sätt 

har nyligen publicerats i en lista över alla 

världens fåglar (del Hoyo & Collar 2014, 

2016). Denna lista bygger delvis på de 

kriterier som utarbetats av Tobias m.fl. 

(2010), som nämnts i tidigare artikel. Dock 

har på grund av tidsbrist bara en mindre 

del av arterna bedömts enligt dessa kriterier. 

Glädjande nog har företrädare för de 

stora världslistorna nyligen (augusti 2018) 

kommit överens om att enas om en lista. 

Detta kommer dock sannolikt att ta ett tag, 

Kornsparv placerades tidigare i det monotypiska 

släktet Miliaria på grund av morfologiska 

karaktärer. DNA-analyser har emellertid visat att 

den hör hemma släktet Emberiza. 

men måste ses som ett viktigt framsteg. 

Undertecknad deltar i detta arbete. 

KLASSIFICERING PÅ HÖGRE NIVÅER 

Tidigare baserade man klassificeringar på 

yttre likhet: arter som liknade varandra 

ansågs vara närbesläktade och placerades i 

samma släkte, familj, et cetera. 

En ny tideräkning inleddes i och med 

att det blev allmänt accepterat att de enda 

egenskaper som var informativa beträffande 

fylogenin var sådana som var unika 

för två eller flera arter, och det som en 

följd av att de nedärvts från den närmaste 

gemensamme förfadern – så kallade synapomorfa 

egenskaper (se Figur 1 i Vår 

Fågelvärld 4/18). I samband med att DNAanalyser 

gjorde entré på scenen startade 


FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE 

NÅGRA OLIKA 

VÄRLDSLISTOR 

Det finns flera olika listor över världens 

fågelarter. De skiljer sig beträffande taxonomi 

och antalet arter. Vilken man föredrar handlar 

mest om tycke och smak. 

◗ Gill, F. & Donsker, D. IOC World Bird 

List. Denna lista finns endast på nätet 

(www.worldbirdnames.org). Version 8.2 

(aktuell i jan 2019) omfattar 10 711 nu 

levande arter och 158 arter som dött ut under 

”modern” tid. Den uppdateras löpande, delvis 

med hjälp av en internationell expertkommitté 

(i vilken författaren, Per Alström, ingår). 

◗ Dickinson, E.C. & Remsen, J.V., Jr. The 

Howard and Moore Complete Checklist of 

the Birds of the World. 4:e uppl. 2013. Vol. 

1. Non-passerines. 2014. Vol. 2. Passerines. 

Aves Press, Eastbourne. Denna lista omfattar 

totalt 10 135 arter. Finns att ladda hem här: 

www.howardandmoore.org. 

◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2014. HBW and 

BirdLife International Illustrated Checklist of 

the Birds of the World. Volume 1. Non-passerines. 

Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras 

löpande på nätet (www.hbw.com). 

◗ del Hoyo, J. & Collar, N.J. 2016. HBW and 

BirdLife International Illustrated Checklist of 

the Birds of the World. Volume 2. Passerines. 

Lynx Edicions, Barcelona. Listan uppdateras 

löpande på nätet (www.hbw.com). 

◗ Clements, J. 2007. The Clements Checklist 

of Birds of the World. Cornell University 

Press. En uppdaterad version (2018) är 

tillgänglig via internet (www.birds.cornell. 

edu/clementschecklist/august2018). Denna 

omfattar 10 585 arter. 

en veritabel revolution, som i vissa avseenden 

ritade om fåglarnas släktträd högst 

avsevärt, men som även bekräftade många 

av de tidigare resultaten. Eftersom modern 

klassificering endast godtar monofyletiska 

grupper, det vill säga sådana vars arter har 

en gemensam förfader som de inte delar 

med arter utanför denna grupp (Figur 1 

i Vår Fågelvärld 4/18), har dessa DNAstudier 

resulterat i en mängd taxonomiska 

förändringar. Exempelvis placeras numera 

jungfrutranan i släktet Grus och inte, som 

tidigare, i det monotypiska Anthropoides, 

eftersom den enligt genetiska studier 

inte skiljer ut sig från övriga tranor, och 

fjällugglan har flyttats från det monotypiska 

släktet Nyctea till samma släkte som 

berguv, Bubo, eftersom den fylogenetiskt 

är insprängd bland andra Bubo-arter. 

Ett annat fall gäller de fem monotypiska 

vadarsläktena Limicola (myrsnäppa), 

Tryngites (prärielöpare), Philomachus 

(brushane), Eurynorhynchus (skedsnäppa) 

och Aphriza (bränningssnäppa), som alla 

i en fylogenetisk analys var inbäddade i 

släktet Calidris, vilket föranledde sammanslagning 

(”lumpning”) av alla dessa 

med Calidris. Vidare har det visats att 

den vitvingade lärkan Melanocorypha 

leucoptera är närmare släkt med arterna i 

släktet Alauda (till exempel sånglärka A. 

arvensis) än med släktet Melanocorypha 

(till exempel kalanderlärka M. calandra), 

varför den föreslogs flyttas till släktet 

Alauda. I samma studie framkom även 

att korttålärka Calandrella brachydactyla 

och dvärglärka C. rufescens inte är nära 

besläktade (utan att den förra är närmare 

släkt med berglärka Eremophila alpestris!), 

varför dvärglärkan rekommenderades 

placeras i det återupprättade släktet 

Alaudala. Ett annat fall rör kornsparven, 

som tidigare placerades i det monotypiska 

släktet Miliaria, skild från andra 

fältsparvar (Emberiza) på grund av storlek 

(inklusive könsdimorfism i storlek), näbbform, 

ruggningsmönster och beteende, 

men som enligt DNA-analyser sitter ”mitt 

i Emberiza-trädet”, och följaktligen bör 

tillhöra det släktet. 

Namnbyten som orsakas av att arter byter 

släkte leder tveklöst till en viss förvirring 

och frustration. En person som är van 

vid att fjällugglan heter Nyctea scandiaca 



Ett annat numera 

väldokumenterat 

exempel är att falkar är 

närmre släkt med tätttingar 

och papegojor än 

med övriga dagrovfåglar. 

Med andra ord är pilgrimsfalken 

närmare släkt 

med domherren än med 

duvhöken! 

blir naturligtvis brydd av att konfronteras 

med namnet Bubo scandiacus. I detta fall 

har inte bara släktet ändrats utan även 

ändelsen på artepitetet, vilket ytterligare 

ökar språkförbistringen (se Faktaruta – att 

beskriva nya arter och nomenklaturregler 

på sidan 24). Och man kan lätt få för sig att 

taxonomerna fått fnatt när det gäller Iduna 

caligata, som tidigare hette Hippolais caligata 

och som dessutom bytt svenska namn 

flera gånger, först från liten gulsångare till 

mindre härmsångare, sedan till gråsångare 

och slutligen (?) till stäppsångare! Dessutom 

har den delats upp i två arter, i och 

med att underarten rama brutits ut och 

givits artstatus. Om de vetenskapliga namnen 

ska spegla släktskap, enligt den binära 

nomenklatur med ett släktnamn och ett 

artepitet som Linné införde, så är namnförändringar 

av detta slag tyvärr oundvikliga 

resultat av att släktträd ritas om. Ett 

alternativt system utan ranger (släkten, familjer, 

ordningar, et cetera) i enlighet med 

den så kallade fylokoden (PhyloCode), har 

föreslagits men ännu inte implementerats 

(www.ohio.edu/phylocode). En fördel 

med detta system är att så länge inte en art 

delas upp i två eller flera arter ändras inte 

namnet som följd av ny kunskap om dess 

släktskapsförhållanden. 


DET FINNS FLERA anledningar till varför 

likheter i yttre och inre egenskaper, såsom 

fjäderdräktsmönster och anatomiska 

detaljer, kan vara missvisande beträffande 

fylogenin. En viktig anledning är att arter 

som inte är nära släkt kan uppvisa likheter 

på grund av att de lever i likartade miljöer 

och/eller äter liknande föda. Detta kallas 

konvergent eller parallell evolution. Exempelvis 

ansåg man tidigare att lommar och 

doppingar liksom flamingor och storkar 

var nära släkt med varandra baserat på 

generella likheter i struktur, men samstämmiga 

DNA-studier har visat att dessa 

antaganden är helt fel, och att istället 

doppingar och flamingor är varandras 

närmaste släktingar! 

Dessa genetiska analyser har fått stöd 

av förnyade morfologiska studier. Ett annat 

numera väldokumenterat exempel är 

att falkar är närmare släkt med tättingar 

och papegojor än med övriga dagrovfåglar. 

Med andra ord är pilgrimsfalken närmare 

släkt med domherren än med duvhöken! 

Här har falkarnas och de övriga dagrovfåglarnas 

gemensamma livsstil uppenbarligen 

fått dem att utveckla många yttre 

likheter. Detta är måhända något mindre 

chockerande om man betänker att de olika 

arterna i törnskatesläktet (Lanius), som 

ju delvis livnär sig på andra ryggradsdjur, 

närmar sig falkar i framför allt näbbform. 

Vem vet, kanske kommer törnskator med 

tiden att utvecklas till att bli ännu mer 

”rovfågelslika” än vad de är idag. Något 

mindre uppseendeväckande, men likafullt 

fascinerande, är att många av de olika 

grupper av sångare som tidigare klassificerades 

i familjen Sylviidae representerar 

vitt skilda utvecklingslinjer, som grupperades 

ihop eftersom de har likheter 

som utvecklats genom deras liknande 

levnadsförhållanden, i synnerhet föda. Exempelvis 

sitter släktena Phylloscopus (till 

exempel lövsångare), Acrocephalus (till exempel 

rörsångare), Locustella (till exempel 

gräshoppsångare), Cettia (i Europa endast 

cettisångare), Cisticola (i Europa endast 

grässångare) och Sylvia (till exempel ärtsångare) 

på spridda grenar i ett släktträd 

som även omfattar bland annat fnittertrastar, 

glasögonfåglar, stjärtmesar, bulbyler, 

svalor och lärkor (sammanfattat i Alström 

m.fl. 2013). 

Varfågeln är en tätting med levnadsvanor som starkt påminner om hökartade rovfåglars. 

MORFOLOGI KAN VILSELEDA 

I många fall ger DNA-analyser vid handen 

att en viss art eller grupp av arter har 

divergerat så kraftigt i utseende (ofta även 

i beteende och ekologi) från sina närmaste 

släktingar att de verkliga släktskapsförhållandena 

förbisetts, som i de ovan nämnda 

fallen med doppingar och flamingor, 

falkar och tättingar, de fem vadararterna, 

fjälluggla med flera. Skäggmesen ansågs 


FOTO: JOHN LARSEN 

Duvhök. 


FOTO: THOMAS LUNDQUIST/N 

Pilgrimsfalk. 

Domherre. 

Pilgrimsfalken och domherren är närmare släkt med varandra än vad pilgrimsfalken och duvhöken är, vilket kanske kan förvåna en del. Egentligen borde falkar 

återfinnas längre bak i fågelböckerna, om man genom uppställningen vill avspegla släktskap, och inte intill hökartade rovfåglar så som vanligen är fallet. 




tidigare vara nära släkt med de asiatiska 

papegojnäbbarna (till exempel släktet 

Paradoxornis), eftersom den liknar dessa 

och har ett likartat levnadssätt. Men 

enligt samstämmiga DNA-analyser är dess 

närmaste släktingar istället lärkor, och 

papegojnäbbarna har enligt samma källor 

befunnits vara nära besläktade med ”våra” 

Sylvia-sångare. I detta fall föranleder 

emellertid den nya insikten ingen ändring 

av släktnamnet, eftersom skäggmesen inte 

sitter på en gren inuti lärkornas släktträd 

utan är deras närmaste nu levande 

släkting. 

GÅR DNA-STUDIERNA ATT LITA PÅ? 

En relevant fråga att ställa sig när DNAanalyser 

kullkastar tidigare sanningar 

om släktskapsförhållanden är om dessa 

studier är tillförlitliga. Detta är inte alltid 

så lätt att svara på, och det finns många 

tänkbara felkällor. 

Det är viktigt att inse att alla fylogenetiska 

träd är hypoteser, och man bör därför 

betrakta alla nya resultat med en sund 

skepsis tills de har bekräftats av oberoende 

analyser. Studier som endast baseras på en 

gen eller enbart mitokondriella gener ska 

aldrig accepteras som en sanning. 

Generellt sett gäller att ju fler oberoende 

gener som analyseras desto större är 

sannolikheten att man lyckas rekonstruera 

det korrekta släktträdet. Dock kan det 

hända att vissa grenar i ett träd förblir 

oklart förankrade oavsett hur mycket 

data som analyserats. Exempelvis är vissa 

släktskapsförhållanden oklara till och 

med i den mest gedigna studien av olika 

fågelordningar, som baseras på nära 42 

miljoner baspar från 48 arter representerande 

34 fågelordningar, vilket är mellan 

75 och 8 000 gånger fler baspar än i de 

tidigare mest omfattande fågelstudierna. 

Exempelvis finns i detta släktträd en 

grupp som omfattar trappar, turakoer och 

gökar, men det är osäkert vilka två av dessa 

som är närmast släkt med varandra. 

I många fall har uppseendeväckande 

resultat från genetiska studier fått stöd av 

förnyade morfologiska studier, som exempelvis 

när det gäller släktskapet mellan 

doppingar och flamingor. 

Skäggmesens närmaste släktingar är lärkorna och inte papegojnäbbar som man trodde tidigare. 

GODTYCKLIGA INDELNINGAR 

De olika högre kategorierna, såsom släkte, 

familj, ordning et cetera, saknar defi- 


nitioner, bortsett från den hierarkiska 

ordningen mellan dem. Med andra ord är 

dessa kategorier, eller ranger som de också 

betecknas, helt godtyckligt avgränsade och 

utgör inte på något vis jämförbara enheter. 

Både släkten och familjer kan omfatta 

en art (monotypiskt släkte respektive monotypisk 

familj) eller hundratals arter, och 

ett taxon som av vissa författare betraktas 

som en familj kan av andra klassificeras 

som en överfamilj eller till och med ännu 

högre rang. Oftast grupperas arter i släkten 

baserat på allmän likhet, även om ett 

huvudkriterium numera är att alla taxonomiska 

grupper skall vara monofyletiska 

(eller innehålla en art). 

Eftersom det inte finns några allmänt 

vedertagna objektiva kriterier för avgränsning 

av taxonomiska grupper, finns ett 

stort utrymme för personliga tolkningar 

efter tycke och smak – vilket är huvudanledningen 

till att klassificeringen varierar 

så mycket mellan olika källor och är så 

instabil. Somliga taxonomer föredrar 

stora släkten (oftast av praktiska skäl – det 

är lättare att minnas ett fåtal namn än 

många), medan andra har en förkärlek för 

små släkten, som ger mer information om 

släktskapsförhållanden. 

Med andra ord kan en författare klassificera 

en viss grupp som ett släkte, medan 

en annan författare delar in samma grupp i 

flera olika släkten. De flesta taxonomer baserar 

klassificeringar enbart på släktskap, 

oavsett variationen i utseende inom dessa 

grupper, medan andra föredrar att placera 

arter med avvikande utseende i egna 

släkten (fjälluggla, brushane med flera har 

tidigare nämnts som exempel på detta). 

Inget av dessa tillvägagångssätt är 

rätt eller fel, och ingen av preferenserna 

kan objektivt anses vara bättre än någon 

annan – under förutsättning att man inte 

skapar släkten som inte är monofyletiska. 

Metoder som bygger på standardiseringar 

baserade på en tidsskala har föreslagits, 

men de har inte slagit igenom än. 

Som ett exempel placerades tidigare 

alla mesar i släktet Parus, medan de 

svenska arterna nu delas in i Periparus 

(svartmes), Lophophanes (tofsmes), Poecile 

(entita, talltita och lappmes), Cyanistes 

(blåmes och den tillfälligt observerade 

azurmesen) och Parus (talgoxe). Detta 

baseras på äldre analyser med hjälp av 

DNA-DNA hybridisering, respektive mitokondriellt 

DNA och en nyligen publicerad 

studie omfattande samtliga världens arter 

baserad på flera gener (se Figur 4). 

Uppsplittringen av Parus i flera släkten 

syftar i första hand till att spegla fylogenin 

i namngivningen men tar även hänsyn till 

arternas utseende. Som framgår av Figur 

4 finns det många alternativa möjligheter 

att klassificera dessa arter på, så länge man 

följer grundprincipen att bara namnge 

monofyletiska grupper. 

Ett annat exempel rör måsar och trutar, 

som alla tidigare fördes till släktet Larus, 

med undantag för några arter vilka betraktades 

som avvikande och därför begåvades 

med egna släkten, såsom rosenmås Rhodostethia 

rosea, ismås Pagophila eburnea, 

tärnmås Xema sabini och tretåig mås Rissa 

tridactyla. 

Den officiella svenska artlistan delar 

ILLUSTRATION: PER ALSTRÖM, EFTER JOHANSSON M.FL. (2013) 

Figur 4. Släktträdet för familjen Paridae (mesar). Höjden på varje triangel motsvarar antalet analyserade 

arter i varje grupp (det exakta antalet är angivet), medan längden på trianglarna anger den genetiska 

variationen inom gruppen. Som synes finns flera olika sätt som de olika grupperna skulle kunna 

namnges, till exempel en sammanslagning av Parus och Pseudopodoces eller av Parus, Pseudopodoces 

och Machlolophus (i båda fallen med släktnamnet Parus som giltigt namn på grund av att det är det 

äldsta av dessa namn). 

numera upp släktet Larus i ytterligare 

två släkten: Hydrocoloeus (dvärgmås) och 

Chroicocephalus (skrattmås och långnäbbad 

mås av de europeiska arterna). Detta 

grundar sig på en studie av mitokondriellt 

DNA från samtliga världens måsar och 

trutar, som föreslog ytterligare uppsplittring 

av Larus i Ichthyaetus (svarthuvad 

trut, rödnäbbad trut och svarthuvad mås 

av de europeiska arterna) och Leucophaeus 

(de i Europa sällsynta gästerna sotvingad 

mås och präriemås) samt, på grund av prioritetsregeln 

(se Faktaruta – att beskriva 

nya arter och nomenklaturregler nedan), 

en sammanslagning av Rhodostethia och 

Hydrocoloeus. Den kraftiga uppdelningen 

av Larus grundade sig i att författarna ville 

spegla släktskapsförhållandena genom att 

ge olika namn på samtliga ”väldefinierade” 

monofyletiska grupper i trädet. Såsom 



ILLUSTRATION: JAN-ÅKE WINQVIST 

Fig. 5. Fylogenetiskt träd (kladogram) som visar 

släktskapet mellan högre taxa bland fåglarna. Vid 

varje förgrening (nod) kan man vrida grenarna 

utan att göra våld på gruppernas inbördes släktskap. 

Varje gren utgörs av en monofyletisk grupp. 

ovan påpekats bör man inte dra några 

säkra slutsatser baserade på studier av 

enstaka gener, varför den föreslagna uppdelningen 

kan betraktas som förhastad. 

Alla linjära taxonomier, det vill säga 

listor över arter, försöker spegla någon 

form av släktskapsförhållanden. Äldre 

listor över europeiska fåglar brukade börja 

med lommar och doppingar och sluta med 

kråkfåglar eller finkfåglar och fältsparvar. 

Nyare böcker inleder oftare med andfåglar, 

följda av hönsfåglar. Det finns emellertid 

ett ”oändligt” antal olika sätt på vilket 

ett fylogenetiskt träd kan presenteras i 

listform, och det är en av anledningarna 

till att presentationsordningen varierar så 

mycket mellan olika källor. 

Ett enkelt exempel (se Figur 5): De nu 

levande fåglarna (Neornithes) delas in i 

två huvudgrupper, Paleognathae (”strutsfåglar”, 

stubbstjärthöns och kivifåglar) och 

Neognathae (övriga). Inom Neognathae 

finns två undergrupper, Galloanseres (eller 

Galloanserae – namngivningen varierar) 

och Neoaves. Galloanseres omfattar de två 

kladerna Anseriformes (andfåglar) och 

Galliformes (hönsfåglar med flera), medan 

Neoaves omfattar alla de övriga. 

Eftersom Paleognathae och Neognathae 

är ”systrar” är det egalt vilken av dessa 

båda grupper som redovisas först. Detsamma 

gäller Galloanserae och Neoaves. Inom 

Galloanserae är det egalt om man väljer att 

presentera Anseriformes eller Galliformes 

först, eftersom de också är ”systrar” och 

FAKTARUTA 

ATT BESKRIVA NYA ARTER OCH NOMENKLATURREGLER 

Att beskriva en för vetenskapen ny art är en komplicerad och tidsödande process. Först gäller det 

att försäkra sig om att den inte redan är namngiven för länge sedan, eller att namnet inte publicerats 

i någon svårtillgänglig tidskrift. Följaktligen måste ett stort antal publikationer genomsökas. 

Ibland räcker det att läsa ursprungliga beskrivningar av namngivna arter för att avgöra om den potentiella 

nya arten är identisk med någon sådan. Men många gånger måste man studera så kallade 

typexemplar, det vill säga utvalda museiexemplar som fungerar som en referens för artnamnet. 

Om inget tyder på att arten redan är beskriven får forskaren mynta ett vetenskapligt namn. 

Namngivningen måste emellertid följa internationellt överenskomna regler i enlighet med den 

”internationella zoologiska koden” (International Code of Zoological Nomenclature, ICZN 1999). 

För nya arter krävs bland annat en detaljerad beskrivning, uppgifter om var och när typexemplaret 

eller typexemplaren är insamlade och var de är deponerade, samt publicering i en vetenskaplig 

tidskrift (elektronisk publicering är numera accepterat med vissa restriktioner). 

Det händer att en och samma art av misstag begåvas med olika namn, så kallade synonymnamn, 

oftast därför att olika forskare inte är medvetna om varandras upptäckter. Då gäller att det först 

publicerade namnet har prioritet (förutsatt att det föreslagits i enlighet med ICZN:s regler), vilket 

innebär att det blir det giltiga namnet för arten. 

Det kan också visa sig att olika arter råkar få samma namn, så kallade homonymer. Återigen 

har det först beskrivna namnet företräde. Den ”zoologiska koden” reglerar namngivningen för alla 

taxonomiska kategorier upp till och med överfamilj. 

Det finns ingen internationell kommitté som avgör om en ny art är acceptabel eller inte. I första 

hand är det upp till tidskriften som artikeln om den nya arten publiceras i att avgöra om forskningen 

verkar trovärdig och namngivningen följer reglerna, och i andra hand får tiden utvisa om den nya 

arten blir allmänt accepterad eller inte. 


Vitkindad honungsfågel hör till Neognathae. 

därför ”jämbördiga” (systertaxa är per 

definition lika gamla, även om åldrarna 

hos de nu levande arterna i två systerlinjer 

kan skilja sig). Inom alla dessa grupper har 

man samma variationsmöjligheter. 

Om man tänker på ett fylogenetiskt 

träd som en mobilskulptur, där alla grenar 

kan snurras runt noden som utgör den 

hypotetiska förfadern (se Figur 5), förstår 

man att det finns otaliga möjligheter att 

variera ordningen. 

De flesta böcker och artlistor redovisar 

inte någon specifik metod som de valt att 

ordna arter och högre kategorier efter, 

men de flesta författare försöker placera 

Nandu hör till Paleognathae. 


nära släktingar så nära varandra som 

möjligt. 

DEN INTERNATIONELLA KODEN 

Namngivningen av arter och högre kategorier 

upp till och med överfamilj styrs av 

den internationella koden för zoologisk 

nomenklatur, ofta bara kallad ”den zoologiska 

koden” (Se Faktaruta ovan). 

Avslutningsvis hoppas jag att de tre 

översiktsartiklarna om fågeltaxonomi gett 

en inblick i hur fåglar klassificeras. En 

något mer omfattande artikel, med referenser, 

som publicerades i Fauna och Flora 

2014 och 2015 finns på goo.gl/zD7CQn. 


Madagaskar – biologisk ”hot spot” 

”Vi vaknar tvärt till genomträngande sirenlika rop genom den dimhöljda 

regnskogen. Det är Indrin, den största nu levande lemuren, som har 

startat sin stämningsfulla och vittljudande morgonkonsert. Nu svarar 

ännu en grupp och därefter en tredje, varefter tystnaden breder ut sig igen”. 

MADAGASKARS NATUR ÄR UNIK, det är något av ett ”landet 

annorlunda”, nästan som en egen mini-kontinent. Mest kända är alla 

lemurer, men majoriteten av alla kameleonter, fåglar och växter är 

endemer – de finns bara just här på Madagaskar. 

Naturresa till ”Lemurien” med massor av 

unika, endemiska djur och fåglar i en smältdegel 

När du reser med oss... 

av olika kulturer. Över 80% av alla fåglar, kräldjur 

n ✔Äventyr 

och växter finns bara här och ingen annanstans. 

n ✔Nära djur och natur 

Både natur-, kultur- och upplevelsemässigt är 

Madagaskar något av en sjunde kontinent. Följ 

n ✔Noga utvalt boende 

med vår färdledare biologen Bo Antberg på en n ✔Alltid i små grupper 

upptäcktsresa till ”Landet Annorlunda”. 

n ✔Kunniga färdledare 

n ✔Grönt engagemang 

AVRESA: 8–23 november 

RESLÄNGD: 16 dagar 

FÖR MER INFORMATION: 

Tel 08-5560 69 00 eller 

resor@aventyrsresor.se 

www.aventyrsresor.se 

VI KLIMATKOMPENSERAR 

STORA UPPLEVELSER I SMÅ GRUPPER SEDAN 1984 

www.aventyrsresor.se 

Upplev den arktiska våren på Svalbard 

Följ med oss på en veckokryss runt Svalbard och möt de högarktiska arterna 

när de återvänder till sina häckplatser på tundran runt ishavet i norr. 

På våra fågelskådarresor har vi erfarna fotografer, ornitologer och expeditionsguider som leder resorna. 

Vi kan lova dig en vecka med storslagna upplevelser, lite sömn och många minnen. 

På våra kryssningar tar vi max 12 passagerare på varje resa. 

Specialerbjudande våren 2019 fõr veckokrysser på utvalda avgångar 

Priser från 52 000,- pr person i dubbelhytt på följande avgångar 2019: 

2-10 juni, 10-16 juni , 16 -23 juni 

Välkommen att kontakta oss på mejl eller telefon +47 97785910 eller mail@barentsexpeditions.com 

www.barentsexpeditions.com

RIKSINVENTERING Berguv 2019–2020 

Var med och 

räkna berguvar 

De kommande två åren kommer en inventering av 

landets berguvar att äga rum. Det är viktigt att få 

en så bra bild som möjligt av antalet häckningar 

då bilden av en minskande berguvsstam är tydlig 

överallt. Det är tio år sedan det senast gjordes en 

riksinventering av arten. 

text Thomas Birkö, David Rocksén och Andro Stenman 

Från flera landskap kommer rapporter 

om en kraftig minskning 

av berguven. BirdLife Sverige har 

därför beslutat att följa upp arten 

genom att genomföra en riksinventering 

av den under 2019 och 2020. Anledningen 

till att inventeringen görs under två år är 

att berguven i norra Sverige är beroende 

av sorkpopulationernas fluktuationer mellan 

olika år. 

Berguven har vid sju tidigare tillfällen 

varit föremål för riksinventering. Den 

första gjordes 1943 till 1948. Berguven 

fridlystes 1950 eftersom den uppvisade en 

minskande förekomst med endast 455 par. 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

100 

Under 1960-talet drabbades många rovfågelarter, 

så även berguv, av förgiftning, 

bland annat orsakad av kvicksilverbetat 

utsäde. Nya riksinventeringar gjordes därför 

under åren 1964–1965 och 1974–1975. 

Resultatet från de inventeringarna var 

nedslående och visade att berguven hade 

minskat kraftigt och beståndet var vid 

denna tid under 200 par i landet. 

RÄDDNINGSAKTIONER DROGS 1969 igång 

av ideella ornitologer. Uppfödning och 

utplanteringar av berguv gjordes i flera 

projekt i landet. Kring 1980 passerade 

totalantalet besatta boplatser 200 och 

Berguvspopulationen i Sverige under 

Berguvspopulationen riksinventeringarna 

i Sverige under riksinventeringarna 

0 

1943-1948 1964-1965 1974-1975 1984-1985 1994-1995 1998-1999 2008-2009 

Götaland Svealand Norrland 

Götaland Svealand Norrland 

Figur 1. Observera att avståndet mellan varje inventering i diagrammet är detsamma. 

Berguven häckar gärna nära vatten. 

utvecklingen fram till slutet av seklet innebar 

en snabb positiv utveckling. En uppskattning 

av besatta revir gjordes genom 

en riksinventering i Sverige 1998–1999. 

Sammanlagt erhölls under denna period 

613 besatta revir. 

Ökningen anses bero på minskade miljögifter, 

men också på att utplanteringen 

av uvar ökade under slutet av 1900-talet. 

Fram till 1999 utplanterades sammanlagt 

3 400 berguvar i landet. Dödligheten 

för dessa utsläppta uvar var relativt hög, 

men effekten blev ändå att många nya par 

etablerade sig i de tidigare tomma och 

övergivna uvbergen i Sverige. 

Ytterligare en riksinventering gjordes 

därefter år 2009 och då summerades 

antalet revir till 474. I Fågelåret 2016 framgår 

att berguven minskat markant i flera 

landskap sedan år 2000. 

I Fågelåret 2017 noteras drygt 215 

berguvrevir i Sverige med de tätaste beståndet 

i västra respektive östra Götaland. 

Hur många revir som missats är svårt att 

säga eftersom rapporteringen har varit 

bristfällig i flera landskap. Från nästan 

alla rapportkommittéer redovisas dock 


FOTO: MIKAEL ARINDER/SKANSKABILDER.SE 

Berguv i Hardeberga i Skåne. 

en minskande population. Orsakerna till 

denna minskning är osäker, men kan bero 

på födobrist, ändrad sophantering (färre 

råttor), eldöd, trafikdöd med mera. 

Berguvens häckningsperiod är långt 

utdragen, från januari ända till början av 

september. Berguven är känslig på sin 

häckplats så under perioden mars–maj, då 

äggläggning och ruvning sker, får själva 

bobranten inte avsiktligt besökas, eftersom 

uvarna då är lätta att störa och äggen/ungarna 

kan komma i stor fara. 

INVENTERINGENS HUVUDSAKLIGA MÅL är 

att fastställa antalet berguvsrevir, det vill 

säga egentligen antalet ropande hannar. 

Att höra berguvshonor är svårt – man 

måste oftast pricka in rätt tidpunkt när 

honan svarar hannen och paret utför sina 

bodemonstrationer. 

Målsättningen är att alla lämpliga 

bolokaler där uv har funnits tidigare, framförallt 

under den senaste 20-årsperioden 

(sedan riksinventeringen 1998–1999), ska 

inventeras. För att göra det mest effektivt 

behöver uvlokalerna avlyssnas vid den 

optimala tidpunkten under året och under 

FOTO: NICLAS AHLBERG 

dygnet. Berguven kan börja ropa redan i 

januari om det finns gott om föda, men 

den viktigaste perioden är februari till 

april. Berguvshannen kan också höras ropa 

övriga månader och då sker det framförallt 

i skymning och gryning. 

LARS HEDENSTRÖM HAR följt tolv berguvpar 

i Östergötland under en 20 årsperiod 

1982–2002 och bokfört 172 lyssningstillfällen 

med cirka 4 850 berguvrop. 

Resultatet visar att berguven är mycket 

skymningstrogen och ropar vid ett visst 

skymningsljus, när det blir så mörkt att 

det blir svårt att kunna läsa en text i en 

dagstidning. Erfarenheten från många 

andra håll är också att det är lättast att 

kunna konstatera om ett uvrevir är besatt 

genom att förlägga arbetsinsatsen till 

skymningen. Tidpunkten för den optimala 

inventeringstiden förskjuts i takt med att 

dagsljuset längd. 

UNDER VINTER- OCH vårkvällar från 

1 februari till 30 april behöver så många 

som möjligt av de gamla uvlokalerna 

besökas. Minst två separata besök behöver 

göras vid varje lokal. Där behöver man vid 

varje besök lägga mellan 30 minuter och 

en timme i skymningen för att lyssna efter 

uvrop (optimalt är att lyssna från 30 minuter 

före till en timme efter solnedgång). 

Vid mulet väder i skymningen kan uven 

börja ropa tidigare. 

Det är alltså viktigt att vara på plats i 

tid, det vill säga strax före solnedgången, 

och att lyssnandet sker från en plats med 

ett avstånd till den undersökta lokalen för 

att säkerställa att störning inte sker. Det är 

också viktigt att det inte blåser för mycket, 

kanske maximalt tre meter per sekund. 

Både för att man hör sämre och för att 

uven tenderar att ropa mindre då det blåser 

för mycket. Uven ropar även sparsamt 

runt midnatt och i gryning vid samma 

ljusförhållande som i skymningen. 

Hannens dova stämma hörs från berg, 

men även från skogsmark, skärgårdsöar 

et cetera och kan höras långa sträckor. 

Vindstilla kvällar är bäst och framförallt 

efter dagar när det har varit varmt och det 

börjar tina snö från träden och bli dagsmeja 

med takdropp. Studier visar också att 

månljus påverkar berguvens ropfrekvens. 

Under nätter med inget eller svagt månljus 

är uven tystare, medan den ropar mer 

frekvent och under längre tidsperioder i 

månljus kring fullmåne. Uvparet signalerar 

då även sin närvaro visuellt genom att 

den ljusa hakfläcken exponeras vid revirropen. 

De nyttjar då även högre belägna 

sittplatser. Ensamma uvhannar kan ropa 

betydligt mer och kan hålla på längre tid 

under natten och även förflytta sig mellan 

olika platser. 

Uvens läte är en tvåstavig dov stämma 

som hörs med jämna intervall (6–12 sekunder). 

”Hoo-åå!” På långt håll hörs bara 


RIKSINVENTERING Berguv 2019–2020 

FOTO: NICLAS AHLBERG 

Visst ska även du vara med och inventera landets berguvar! 

första stavelsen. Notera tidsintervallen 

mellan ropen. Den kan ofta avslöja om det 

är en berguv du hör eller någon annan art 

som man kan förväxla den med, till exempel 

hornuggla eller slaguggla. På BirdLife 

Sveriges hemsida finns inventeringstips 

där man även kan lyssna på hur berguv, 

hornuggla och slaguggla låter. 

RAPPORTERINGEN AV BERGUVAR görs till 

regionala kontaktpersoner på BirdLife 

Sveriges hemsida. Rapportering kan även 

göras på Artportalen där ropande hannar/ 

par läggs in. Det är viktigt att även rapportera 

in negativt inventeringsresultat som 

eftersökt/ej återfunnen. 

Under häckningstid, 1 februari till 

31 juli, förändras skyddsklassningen för 

berguv så att alla rapporter på Artportalen 

döljs för allmänheten. 

En sådan ändring bör minska risken för 

störning i berguvreviren, och samtidigt bidra 

till att rapportörer känner sig tryggare 

med att rapportera arten i Artportalen. 

Publika lokaler för berguv kan fortfarande 

visas, och det är inte är förbjudet 

att larma berguv på BirdAlarm, lokallarm 

eller liknande, utan detta beslut gäller just 

Artportalen. Man bör dock alltid tänka sig 

för innan man sprider information om potentiella 

häckningar av berguv och andra 

känsliga arter. 

Rapporter kan också sändas direkt till 

projektgruppen som kommer att ha en dialog 

med rapportören, lokala inventeringsgrupper 

och regionala rapportkommittér i 

samband med sammanställning och analys 

så att dubbelräkningar inte görs. 

UNDER INVENTERINGEN 2019 och 2020 

är det önskvärt att få en jämn kvalitet 

på de data som samlas in så att det går 

att dra långtgående slutsatser. Det är 

därför viktigt att data insamlas på ett mer 

systematiskt sätt i alla regioner. För det 

ändamålet har en inventeringsblankett 

tagits fram – Den finns att ladda hem på 

www.birdlife.se. Det är bra om så många 

som möjligt använder sig av den. 

BirdLife Sverige kan betala ut reseersättningar 

om 18,50 kr per mil för de riktade 

insatser som görs, men det förutsätter 

att den framtagna inventeringsblanketten 

fylls i och skickas till den regionansvarige 

kontaktpersonen eller till projektgruppen. 

Även om du inte ansöker om reseersättning 

är vi tacksamma om blanketten fylls 

i och skickas in eftersom det ger värdefull 

kunskap. 

VILL DU BIDRA med att besöka en eller flera 

uvlokaler under vintern/våren 2019 och 

inte har kontakt med din regionalförening 

får du gärna mejla nedanstående uppgifter 

till riksinventeringberguv@birdlife.se 

1. ditt namn, epost och telefonnummer 

2. stad du bor i 

3. landskap 

Projektgruppen kommer därefter att 

koordinera arbetsinsatserna, i samarbete 

med de regionala kontaktpersonerna i regionalföreningarna 

och berguvprojekten. 

Gör en insats för en av världens 

största ugglor – berguven! Bidra till att få 

kunskap om hur många berguvar vi har i 

landet. Denna fantastiska fågel behöver 

vår insats för att vi långsiktigt ska kunna 

skydda den och ha kvar den i vår fauna. 


Kikare & Tubkikare 

LÄS 

RECESIONER 

opticron.co.uk 

/reviews 

Traveller BGA ED 

“Mindre, lättare, ljusare, skarpare”, Traveller BGA ED bryter 

ny grund för 32mm fält kikare riktad mot entusiasten och den 

seriösa användaren. Priser från 4350:- 

MM4 GA ED Travelscopes 

Den nya MM4 GA ED levererar en förbättrad prestanda i 

samma lätta kompakta format som du kan ta med varsomhelst. 

Kan användas med HDF/SDLv2 okular. Priser från 4495:- 

Unit 21, Titan Court, Laporte Way, Luton LU4 8EF, UK. Tel: +44 1582 726522. Vi har svensktalande personal. Web: www.opticron.se 

För service frågor var snäll och kontakta oss direct på service@opticron.co.uk 

C OUNTRYSIDE B & B | O RGANIC R ESTAURANT 

The Natural Spirit of Öland since 1926 

- H å l l b a r t & N a t u r l i g t - 

- E k o L o g i s k t - 

för en hållbar framtid 

B e d & B r e a k f a s t 

- öppet året runt - 

nära Fågelparadiset Beijershamn 

Flexibel in & Utcheckning 

Ekologiska Frukost- & Picknickpaket 

Ett stenkast från havet & strandtallarna bjuder vi på idylliska omgivningar i 

utkanten av pittoreska ölandsbyn Stora Frö. 

Ekocertifierat bed & breakfast, konferens & möteslokal i avslappnad 

trädgårdsmiljö med vackra promenadstigar längs de sluttande Sandbergen 

intill Kalmarsund & Beijershamn. 

förbokning på www.strandnara.com 

10 % rabatt på boende för medlemmar i BirdLife 

(gäller perioden 1/9-31/5 2018/2019) 

“Njut framför den värmande, 

sprakande brasan efter en dag med 

vackra naturupplevelser ” 

ECO BY STRANDNÄRA 

www.strandnara.com 

0485-366 00 

Anno 1926 


LAPPUGGLEPROJEKT 

Sändarförsedda fåglar 

Spana efter 

lappugglor 

I år finns det skäl att titta extra noga om du ser 

en lappuggla. Chansen är nämligen stor att den 

är ringmärkt. Kanske har den till och med en 

antenn på ryggen? I så fall har du upptäckt en 

av mina satellitugglor. Sedan juni 2018 har nio 

lappugglor från norska Hedmark försetts med 

var sin sändare, som var femte till åttonde dag 

berättar var de befinner sig. 

text Roar Solheim (r-solhe3@online.no) 

FOTO: ROAR SOLHEIM 

Figur 1. Antalet konstaterade häckningar 

av lappuggla i Hedmarks 

fylke i Norge 2009–2018. 

SEDAN 2009 ÄR lappuggla en fast häckfågel 

i Hedmarks fylke i sydöstra Norge, 

ett område som gränsar till Värmland. 

Utvecklingen från tillfällig gäst till talrik 

häckfågel har varit utan motstycke i 

fennoskandisk ornitologisk historia. Ett 

lappugglepar häckade i Trysils kommun 

1989, men därefter tog det 20 år innan 

nästa häckningsfynd gjordes i Hedmark. 

Däremellan sågs regelbundet lappugglor 

i området, särskilt under gnagarår, men 

det saknades kunskaper och erfarenheter 

att tro att lappugglan regelmässigt skulle 

kunna häcka så långt söderut. Norska fågelskådare 

hade länge förknippat lappugglan 

med de nordligaste skogsområdena 

i Pasvik, på gränsen mellan Finland och 

Ryssland. Därför kom fynden av hela tre 

häckningar i Elverum 2010 som en total 

överraskning, och efter det har antalet 

häckningar bokstavligen exploderat. 

År 2010 var ett riktigt bra gnagarår. 

Under våren 2011 var det fortsatt god 

förekomst av åkersork och skogslämmel, 

och i Hedmark hittades hela 22 lappugglebon! 

Nästan 80 procent av häckfåglarna 

var unga fåglar – bara ett år gamla. En 

av honorna ringmärktes året innan i ett 

bo som byggts på en uppsatt plattform 

sydväst om Siljan. År 2010 blev en annan 


lappuggla, som också ringmärkts i Sverige, 

kontrollerad i ett bo i Hedmark där den 

häckade. Denna fågel var märkt som bounge 

redan 1999, också sydväst om Siljan, 

på en plattform som låg endast 440 meter 

från platsen där ungen som häckade 2011 

ringmärktes som unge 2010. Avståndet till 

häckningsplatsen i Elverums kommun är 

ungefär 160 kilometer. 

Ornitologer i Elverum hade god koll på 

var i kommunen det fanns gamla risbon 

från duvhök och ormvråk. Därmed visste 

vi att alla lappugglor som plötsligt häckade 

2011 inte kunde vara en oupptäckt population, 

utan var en nyetablering. Sannolikt 

kom den största delen av de unga lappugglorna 

från Sverige. År 2017 kontrollerade 

jag en tredje svenskmärkt hona i Hedmark 

där den häckade. Den fågeln märktes 

också som bounge 2010, men 325 kilometer 

längre bort, nordöst om Östersund i 

Jämtland. 

DE GODA ÅREN MED lappugglehäckningar 



Lappuggla, 2K-hanne. 


När en lappuggla lyfter eller landar sträcker 

den ofta på benen så att en ring kan synas, 

som på denna ungfågel som dök upp väster om 

Arendal i mars 2015. Den var ringmärkt som 

bounge i Hedmark året innan, 338 kilometer 

bort. 

2010 och 2011 inspirerade till att sätta 

upp konstgjorda häckningsplattformar 

för lappugglor, och så gjorde även jag. När 

nästa gnagarår inföll, 2013, hade minst 300 

plattformar satts upp i de centrala delarna 

av Hedmarks fylke, vilket resulterade i 30 

konstaterade häckningar av lappuggla där. 

Även detta gnagarår sträckte sig in i nästföljande 

år, och 2014 konstaterades hela 65 

lappugglehäckningar. Därefter följde två 

bottenår med inga eller i alla fall mycket 

få gnagare. Några enstaka lappugglor 

försökte häcka 2016, men alla misslyckades. 

Inga ungar registrerades vare sig 2015 

eller 2016. Däremot har de två sista åren 

varit fullständigt ofattbara med otroliga 

120 lappuglehäckningar 2017 och i år 105. 

Vad är det som händer? 

Orsaken till den snabba utvecklingen 

och expansionen mot sydväst är svår 

att förklara, kanske till och med omöjlig 

att ge ett svar på. Sannolikt beror det på 

storskaliga förändringar i ekologin, då 

lappugglan också har spridit sig åt sydväst 

från Ryssland och ökat som häckfågel i de 

baltiska länderna, Vitryssland och Polen. 

Det ligger nära till hands att misstänka att 

det är förändringar i sorkpopulationernas 

dynamik som ligger bakom. Såväl i Finland 

som i Sverige och Norge har sorkforskare 

noterat färre sorkar under sorkår (toppår) 

sedan slutet av 1980-talet. Speciellt släktet 

Microtus, där bland annat åkersork hittas, 

har saknats under toppåren, men även 

gråsiding har gått markant tillbaka i norra 

Sverige. Från mitten av 2000-talet ändras 

situationen igen när Microtus-gnagarna 

dök upp på nytt. Under de tre senaste 

sorktopparna i Hedmark har det varit gott 

om både skogssork och åkersork. 

EFTER GNAGARÅRET 2011 följde ett riktigt 

bottenår 2012 över hela Skandinavien. 

Det året observerades stora mängder 

lappugglor i öppna kulturmarker, ofta 

nära kusten. Baserat på rapporter med 

foton i Artportalen kunde jag analysera 

åldrarna på de lappugglor som sågs och 

Roar Solheim med en lappugglehona från 2017. 

Honan var en av Ove Stefanssons ungar och blev 

ringmärkt 20 juni 2010 nordost om Östersund, 

cirka 325 kilometer från häckningsplatsen. 

Ornitologer i Elverum 

hade god koll 

på var i kommunen det 

fanns gamla risbon från 

duvhök och ormvråk. 

Därmed visste vi att alla 

lappugglor som plötsligt 

häckade 2011 inte kunde 

vara en oupptäckt population, 

utan var en nyetablering. 


LAPPUGGLEPROJEKT 

Sändarförsedda fåglar 

fotograferades (Ornis Svecica 2014). Ungefär 

80 procent av samtliga lappugglor 

var 2k-fåglar kläckta 2011. Därför var det 

spännande att se om det på nytt skulle bli 

många observationer av lappugglor 2015, 

efter de bägge gnagaråren 2013 och 2014. 

Men vad hände? Från Norge kom inte en 

enda lappuggleobservation från kustnära 

lokaler, så som varit fallet 2012. 

Även från Sverige uteblev lappugglorna. 

De rapporter som lades in på 

Artportalen var antingen lappugglor på 

häckningsplats, eller lappugglor i typiska 

häckningsbiotoper. Det verkade alltså 

som det 2015 fanns gnagare kvar i sådan 

utsträckning att ugglorna valde att stanna 

i skogslandskapet och jaga i barrskogen 

framför att vistas i öppna landskap. 

FOTO: INGAR JOSTEIN ØIEN 

Lappugglehonan ”Eia” dök upp igen 2018 på sin gamla häckningsplats från 2014. Hon hade sedan 

februari 2016 befarats vara död. Antennen syns på bilden, men är svår att se på en flygande fågel. 

SOMMAREN 2014 STARTADE jag, tillsammans 

med Ingar Jostein Øien (Nors Ornitologisk 

Forening) och Geir A. Sonerud 

(Universitetet for miljø- og biovitenskap), 

ett satellitmärkningsprojekt för lappuggla. 

Jag lyckades sätta sändare på två honor 

under häckningstid, och dessa fåglar 

kunde vi följa med åtta dagars mellanrum. 

Båda honorna fortsatte att jaga nära sina 

häckningsområden under hela hösten 

2014. I februari 2015 började de röra på 

sig, den ena bara cirka 30 kilometer åt 

söder, medan den andra flög cirka 180 

kilometer åt söder för att slå sig ned i ett 

skogsområde i Grums kommun. Hela året 

uppehöll sig båda inne i skogslandet, innan 

den ena av fåglarna lyckades befria sig 

från sändaren i slutet av maj 2015. Med tre 

korta undantag i form av strövtåg åt öster, 

norr och söder uppehöll sig den andra 

ugglan på ett begränsat område i Grums, 

tills sändaren tystnade i februari 2016. Jag 

misstänkte att ugglan måste ha dött på ett 

våldsamt sätt, då sändaren tystnade utan 

förvarning. Därför blev överraskningen 

extra stor när hon dök upp våren 2018 och 

häckade på samma plattform som den där 

hon hade försetts med sändaren 2014. Kort 

efter att ungarna lämnat boet lyckades 

vi fånga in ugglan och befria henne från 

ryggsäcken som höll fast den overksamma 

sändaren. 

Tillsammans med Ove Stefansson 

analyserade jag det svenska ringåterfyndsmaterial 

som finns på lappuggla. 

Detta presenterades i Ornis Svecica 2016. 

I materialet såg vi att lappugglor som har 

märkts eller kontrollerats som häckfåglar, 

och som senare kontrollerats på nytt häckande, 

bara flyttar kort eller inte alls. Om 

ugglorna kontrollerats flera år efter den 

första kontrollen så är sannolikheten stor 

att de häckar nära sina gamla boplatser. 

Här finns en uppenbar felkälla i att man 

med stor sannolikhet fångar ugglor inom 

ett mindre avgränsat område och därmed 

missar ugglor som häckar långt bort. Likaväl 

visar materialet att många lappugglor 

är mer ortstrogna än vad som ofta har 

beskrivits i litteraturen. 

DEN STORA FRÅGAN ÄR vad lappugglorna 

gör när gnagarna tryter. Sitter de kvar i 



Alla lappuggleungar som ringmärktes i Hedmark 2018 fick färgade ringar. Lappugglor med röd ring är kläckta i Elverums kommun, medan ugglor med gul ring 

är kläckta i andra kommuner i Hedmark. 



Roar Solheim med honan Juventa som fick tre 

ungar som 2K-fågel 2018. Hon var den första av 

de satellitmärkta lappugglorna som drog iväg 

på långdistansflyttning under hösten 2018. 

En av lappugglan Juventas ungar. 


sina hemmamarker, som slag- och kattugglor 

och väntar på nästa gnagarår, eller ger 

de sig iväg för att hitta bättre jaktmarker 

som pärl- och fjällugglor gör, för att sedan 

återvända till sina gamla häckningsplatser? 

Det är den primära fråga jag vill hitta 

ett svar på genom att följa de sändarförsedda 

lappugglor som nu jagar i Norge 

och Sverige. Sommaren 2017 fick två nya 

lappugglehonor sändare, och sommaren 

2018 blev sju honor och en hanne försedd 

med sändare. En av honorna från 2017 flög 

under senhösten till Mora, men där tystnade 

sändaren i april 2018. Vi misstänkte att 

hon hade dött, och letade efter sändaren i 

juni utan att hitta den. I oktober kom nya 

signaler från sändaren, nu i närheten av 

Malung. Det återstår att se om denna hona 

faktiskt är i livet fortfarande. Åtminstone 

nio lappugglor sänder regelbundet uppgifter 

om var de är. 

UNDER ALLA ÅR sedan lappugglorna dök 

upp i Hedmark, har Elverums kommun 

varit ugglornas centrala häckningsområde. 

Varför de föredrar det området vet vi inte, 

men det har lett till att lappugglan har fått 

en särställning i kommunen. De lokala 

ornitologerna har gjort en stor insats för 

att hitta och kontrollera bon, och ringmärka 

ungar och vuxna fåglar. För 2018 

tog ringmärkningsgruppen i Elverum 

initiativ till ett färgmärkningsprojekt på 

årets lappuggleungar. Ungar som kläckts 

i Elverum fick röda ringar på vänster tars, 

medan ungar som kläckts i andra kommuner 

i Hedmark fick gula ringar på höger 

tars. Ugglorna har bara en ring, inte två 

som pilgrimsfalkar och örnar brukar förses 

med. Totalt blev 166 ungar ringmärkta 

i Hedmark 2018, medan 70 vuxna fåglar 

blev ringmärkta eller kontrollerade som 

tidigare märkta fåglar. Vuxna fåglar fick 

som tidigare en vanlig blank metallring. 

NÄR EN LAPPUGGLA landar eller lyfter 

håller den benen utsträckta. Om man då 

fotograferar ugglan är det ofta möjligt 

att se om den har en ring. Under goda 

ljusförhållanden kan det även gå att se om 

ringen är röd, gul eller blank. Titta därför 

noggrant på alla lappugglor under 2019, 

och försök gärna fotografera dem. Bilder 

av flygande lappugglor kan användas för 

att åldersbestämma fåglarna om bilderna 

är skarpa. Bra bilder på vingarnas översida 

på en flygande ringmärkt fågel kan också 

läggas ihop med bilder på vingarna på infångade 

vuxna fåglar från sommaren 2018 

för identifiering. En hona som häckade på 

en av mina plattformar nära Öje i Sverige 

2018, och som kunde fångas in, visade 

sig vara samma fågel som häckade på 

plattformen 2017. Det året blev hon inte 

infångad, men genom att jämföra mönstret 

på vingpennorna gick det att slå fast att det 

var samma fågel. 

LAPPUGGLAN ÄR EN mycket spännande 

fågel att studera, samtidigt som hon är 

vacker, mystisk och något av det mäktigaste 

man kan uppleva i våra nordliga 

barrskogar. 

Om du vill följa lappugglorna förehavanden 

kan du besöka min Facebooksida. 

Jag är tacksam för alla som försöker 

fotografera lappugglor 2019, och jag 

hjälper gärna till med att åldersbestämma 

fåglarna. 

Figur 2. Aktuella positioner för sex av de lappugglor som 

under hösten 2018 gav sig i väg på längre flyttningar. Fyra 

av dem befann sig den 17 januar i Sverige. Du hittar aktuella 

positioner på www.facebook.com/roar.solheim.10. 

vår fågelvärld | 1.2016 47 


DJUPDYKNING 

SÅ GREPPAR RK 

HYBRIDERNA 

BirdLife Sveriges Raritetskommitté har tagit ett helhetsgrepp på hur 

den ska se på de hybrider som förekommer mellan många arter. Så 

här resonerar kommittén. I fem exempel visar den också hur detta 

kommer att fungera i praktiken. Som ett resultat publiceras den 

kända mesen på Öland som hybrid mellan azurmes och blåmes. 

text Raritetskommittén (Magnus Corell, Aron Edman, Anders Eriksson, Alexander Hellquist, 

Hans Larsson, Björn Malmhagen och Mats Waern.) 

Intresset för fågelhybrider har ökat i forskning under de 

senaste årtiondena. Hybridisering förekommer sannolikt 

mellan fler arter och i större utsträckning än vad dokumenterade 

fall visar, och studier av hybrider kan ge värdefulla 

ledtrådar i evolutionsbiologiska och taxonomiska frågor. 

Ibland har hybridisering också konsekvenser ur bevarandeperspektiv, 

och den kan avslöja förändringar i arters utbredning. 

Man kanske kan säga att inställningen är mer blandad hos 

fågelskådare ute i markerna. Hybrider är ofta svårbestämda, vilket 

kan vara både stimulerande och frustrerande. Regelverken för 

kryssande baseras fortfarande nästan uteslutande på den rena arten, 

vilket dämpar intresset för hybrider. Dessutom kan hybrider 

innebära ett gissel för kryssare om gränsen mellan inomartsvariation 

och hybridisering är svår att dra. Det här problemet drabbar 

också rapport- och raritetskommittéer. I vilka fall ska fåglar med 

vissa drag av närstående arter publiceras som avvikande rena 

individer, och när ska de publiceras som hybrider? 

Problemet bottnar i att kunskapen om hur både hybrider och 

rena arter varierar när det gäller utseende, läten och beteende 

ofta är bristfällig. I de fall hybrider är fertila måste man beakta 

återkorsningar och den besvärliga frågan hur små inslag av främmande 

gener en fågel ska ha för att betraktas som ren och inte en 

hybrid. Vad ska gälla om hybridiseringen skedde för tre generationer 

sedan, eller fem? 

GENERELLT UPPVISAR HYBRIDER karaktärer som är blandningar eller 

kombinationer av föräldraarternas. De studier som finns visar 

att det är rimligt att anta att återkorsningar gradvis blir mer lika 

respektive föräldraart. Det finns dock fall där hybrider uppvisar 

drag som inte återfinns hos föräldraarterna. Om hybrider gynnas 

av sin genblandning kan de till exempel få större mått än föräldraarterna. 

I vissa fall är återkorsningar med den ena föräldraarten 

mer livskraftiga än återkorsningar med den andra. Det leder till så 

kallad ”asymmetrisk introgression” och att en hybridpopulation 

uppvisar större likhet med den ena föräldraarten. Även skillnader 

i spridningsmönster eller beteende, som aggressivitet, kan göra att 

återkorsning främst sker med en av föräldraarterna. 

OM HYBRIDER ÄR fertila kan man säga att hybridisering fungerar 

som ett filter för spridning av anlag mellan arter. Anlag som 

ursprungligen bara fanns hos den ena arten, men som gynnar den 

andra arten, tar sig enkelt igenom filtret och kan sprida sig hos 

mottagararten. Anlag som inte är utsatta för hårt selektionstryck 

sprider sig mer långsamt. Anlag som tvärtom missgynnar mottagararten 

stannar i filtret. Det innebär att hybrider inte nödvändigtvis 

finns i en sammanhållen geografisk zon där alla karaktärer 

hos en art istället gradvis övergår till karaktärer för en annan art, 

utan kan finnas utspridda över flera intilliggande zoner där olika 

karaktärer skiftar. Detta kallas på engelska ”differential introgression” 

och har konstaterats hos exempelvis hybrider mellan 

gråvingad trut och västtrut. 

Differential introgression innebär också att fåglar som kan 

identifieras som hybrider med hjälp av utseendet kan finnas i en 

zon, medan fåglar som också har blandade gener men till utseendet 

ser ut som den ena föräldraarten finns i en annan zon. 

DE HÄR FENOMENEN är kanske i första hand forskningsfrågor, och 

sällan något en rapportkommitté (eller en kryssare) kan ta fasta 

på. De nämns här för att betona att fältbestämning av hybrider 

knappast är någon exakt vetenskap. Varje hybridzon är i viss mån 

unik, och när det gäller frågan om huruvida en avvikande felflugen 

raritet ska publiceras som en hybrid eller som en ren fågel måste 

kommittén därför göra en sammanvägning av flera faktorer: 

◗ Hybridkaraktärer. Det viktigaste är naturligtvis i vilken grad 

det går att se tecken på hybridisering i dokumentationen av en 

raritet. Särskilt handlar det om att slå fast om karaktärerna faller 

utanför känd variation hos rena fåglar bland föräldraarterna – 

alltså hos fåglar utanför kända hybridzoner. 


◗ Hybridiseringens frekvens och tendens över tid 

mellan de inblandade arterna. 

◗ Var hybridzonen ligger i förhållande till Sverige 

och till områden med rena fåglar. 

◗ Flyttningsmönster och uppträdande hos hybrider 

kontra rena fåglar (parkrymlingar kan också ge 

upphov till hybrider). 

◗ Risken att fyndbilder förvrängs om kraven på 

att utesluta hybrider är för höga eller för låga. 

Det finns alltså ingen generell formel att tilllämpa, 

utan bedömningen måste göras från fall till 

fall. Brittiska Rk tog 2017 ett principbeslut om att 

alla rariteter som uppvisar evidens för hybridinslag, 

oavsett hur svaga, hädanefter ska publiceras som 

förmodade hybrider (”Any rarity for which there 

is any evidence (however small), will no longer be 

regarded as ’not proven’ but will be accepted and 

published as a presumed hybrid”). Svenska Rk kommer 

i stort att arbeta enligt samma princip, men 

konstaterar samtidigt att det ibland finns utrymme 

för olika tolkningar av vad som verkligen är evidens 

för hybridisering – både utifrån dokumentationen 

av en viss raritet och utifrån kunskapsläget kring 

naturlig variation hos inblandade arter. 

Brittiska Rk konstaterar vidare att hybridkaraktärer 

inte alltid går att se trots goda observationer, 

eller ens i handen, och att det i sådana fall ofta är 

rimligt att publicera en fågel som ren. Svenska Rk 

kommer att försöka följa även denna princip. I fall 

då det inte är möjligt att dokumentera karaktärer 

som kan avslöja hybridinslag bör kraven på vad 

som ändå måste framgå spegla sannolikheten för 

svenska fynd av hybrider, och risken för att fyndbilder 

förvrängs. 

Den här kombinationen av principer – att inte 

blunda för tecken på hybridisering, men inte heller 

ställa orimliga krav på dokumentation av sådana 

tecken – skulle kunna ge incitament att inte dokumentera 

rariteter noggrant. Rk kan naturligtvis 

bara basera sina bedömningar på det material som 

rapportörer tillhandahåller, men tror samtidigt att 

det här potentiella dilemmat är litet om det ens existerar. 

Säkerligen är de allra flesta skådare nyfikna 

på om fåglar de ser är rena eller har hybridursprung, 

och måna om att rariteter publiceras på ett 

så korrekt sätt som möjligt. 

För att illustrera hur Rk har resonerat kring 

faktorerna i punktlistan ovan redogör kommittén 

nedan för fem aktuella exempel. 

Jämförelse i vingteckning mellan Falsterbofågeln (A) och tofsbivråkar (övriga) på sträck i 

Dalian, Kina, september 2015, samtliga hannar. Normen hos tofsbivråk är som synes en rejält 

“välbandad” vinge med en kombination av distinkta band långt ut på handflatan och ett på 

armen som sträcker sig ända in till kroppen. Falsterbofågeln avviker i detta avseende och har 

dessutom en antydan till knogfläck, vilket skulle kunna tyda på bivråksgener. Tofsbivråk B 

är en av en dryg handfull (av 215 fotostuderade hanar från östra Asien) som hamnar närmre 

Falsterbofågeln i teckningen och visar att variationen är stor inom arten. Antagligen går det 

inte att helt utesluta att den svenska vråken kan vara artren trots avvikelserna. 

FOTO: DAVID ERTERIUS 

1. 2. 

Den troliga hybriden i Falsterbo 26/6 2016, och bivråk, Israel, april 2018, adulta hannar. Lägg 

märke till mörkare knogfläckar, avsaknad av mörk inramning av strupen och lite diskretare 

vingbandning hos bivråken. Arttypiskt gul iris syns också bra hos bivråken, men tyvärr går 

det inte att utröna Falsterbofågelns ögonfärg på något av fotona av den. Hannar av tofsbivråk 

har rödbrun iris som oftast ser helmörk ut i fält och om en sådan kunnat konstaterats 

hade aktierna för tofsbivråk stärkts i det aktuella fallet. 

3. 4. 

FOTON: ANNIKA FORSTEN, ANTERO LINDHOLM OCH DAVID ERTERIUS 

FOTO: STEVE ARLOW 

B 

A 



Förmodad bivråk x tofsbivråk, 

Falsterbo, Skåne, 26/6 2016 

DEN HÄR FÅGELN publicerades som förmodad hybrid, 

vilket är en ovanligt vag etikett i svenska sammanhang. 

Bedömningen grundade sig i första hand 

Två troliga hybridbivråkar från Israel i maj 2016, adulta hannar. Vid en snabb anblick är dessa 

liksom Falsterbofågeln mycket lika tofsbivråk, men mörkskuggade knogfläckar, mindre 

utbredd och något svagare vingbandning, samt inte minst orangegul iris avviker från hur 

typiska tofsbvråkar ser ut. Fåglar med i varierande grad av intermediärt utseende anträffas 

regelbundet längs bivråkens östliga sträckrutter och indikerar hybridisering mellan arterna. 


DJUPDYKNING 

på en analys av vingteckningen. Denna låg på eller 

strax utanför gränsen för variationen hos tofsbivråk 

om man tittar på den långflyttande nominatrasen i 

de östliga delarna av dess utbredningsområde, bortom 

den förmodade hybridzonen. En komplicerande 

faktor är att inga säkra blandhäckningar mellan 

bivråk och tofsbivråk är publicerade. En stor andel 

av de tofsbivråkstyper som ses på sträck i Chokpak 

(Kazakstan), Batumi (Georgien) och Eilat (Israel), 

liksom övervintrare i Oman, uppvisar dock vissa 

drag av bivråk och avviker därmed från fåglar i östra 

Sibirien. Det är därför rimligt att anta att hybridisering 

förekommer regelbundet i västra Sibirien 

(se exempelvis Faveyts m.fl. 2011). Eftersom fåglar 

därifrån delvis flyttar åt sydväst är sannolikheten 

för att felflygare i Europa har blandade gener stor. 

Observationen i Falsterbo är den första i nordvästra 

Europa. Sammantaget talar detta för att kraven för 

publicering av en ren tofsbivråk i Sverige bör vara 

mycket höga, och Rk bedömer alltså att Falsterbofågeln 

inte uppfyller dessa. Men eftersom fågeln är 

så pass lik en ren tofsbivråk, och eftersom studier av 

säkerställda hybrider fortfarande saknas, väljer Rk 

att publicera den som en förmodad hybrid, snarare 

än som en definitiv hybrid. 

FOTO: PETER ADRIAENS 

FOTO: JUHO KÖNÖNEN 

Juvenil hybrid stäpphök x 

blå kärrhök från Falsterbo, 

Skåne, 16/9 2016. En 

tämligen uppenbar hybrid – 

notera bland annat en bred 

hand och uppbruten mörk 

halsboa till skillnad från ren 

stäpphök, och ostreckad 

kropp till skillnad från ren 

blå kärrhök. 

FOTO: HENRIK BLOMMÉ 

Stäpphök x blå kärrhök 

I SAMBAND MED stäpphökens dramatiska expansion 

västerut sedan millennieskiftet, har individer med 

vissa drag av blå kärrhök börjat uppträda regelbundet 

i landet. Trots att endast en hybridhäckning 

är säkerställd någonsin – i Finland 2005 – står det 

bortom rimligt tvivel att de flesta av dessa fåglar 

verkligen är hybrider. 15 svenska fynd av hybrider är 

publicerade till och med 2017, men det finns också 

ett antal observationer som inte har rapporterats till 

Rk. Det är intressant att fortsätta följa utvecklingen 

för att se om antalet hybrider minskar när stäpphökens 

expansion västerut avstannar, och/eller om 

stäpphöken blir så talrik att det inte finns brist på 

artfränder att bilda par med. 

Att bestämma hybrider i fält är svårt och det 

krävs normalt studier av foton av god kvalitet (se 

Forsman & Erterius 2012 för en genomgång av karaktärer). 

Därför är hybrider sannolikt förbisedda, 

men eftersom stäpphök numera är en talrik genomsträckare 

i landet bör andelen hybrider ändå vara 

liten i förhållande till rena fåglar. Det är därför inte 

rimligt att ställa höga krav på att hybrider ska kunna 

uteslutas i samband med publicering av stäpphökar. 

Även fåglar som avviker något från typiska stäpphökar, 

men som inte är tillräckligt väl dokumenterade 

för att hybridkaraktärer ska kunna studeras, bör 

kunna publiceras som rena fåglar utan att fyndbilden 

blir lidande. 

De i texten omtalade hybridtrastarna från Loppem, Belgien, i december 2010, respektive 

Överboda, Västerbotten, vårvintern 2017. Notera liknande rostfärgat fält på vingarna, vilket 

inte rena svarthalsade trastar bör visa. Den belgiska fågeln har något mer utbredd rostton 

på vingen och även svagt rosttonad fläckning på undersidan. 

Svarthalsad trast x Turdus sp. 

REGELBUNDEN HYBRIDISERING BLAND de fyra 

trastarterna svarthalsad trast, rödhalsad trast, 

rödtrast och bruntrast är dokumenterad, exempelvis 

bland ringmärkta fåglar i Kazakstan och södra 

Sibirien. År 2010 observerades en gammal hona 

svarthalsad trast i Belgien med tydlig rosttonad 

vingpanel och rostton på stjärtpennor och undergump. 

Fågeln fångades in för analys av mitokondriellt 

DNA och konstaterades ha inblandning 

av brun- eller rödtrast. I Sverige sågs en gammal 

hanne i Överboda, Västerbotten, 2017 som hade 

samma tydligt rosttonade teckningar. Med stöd av 

den belgiska DNA-analysen beslöt Rk att publicera 

fågeln som en hybrid mellan svarthalsad trast och 

röd- eller bruntrast. 

Förutom Överbodafågeln har det i Sverige 

observerats ett antal fåglar som har uppvisat små 

inslag av rosttoner i dräkten men som är publice- 


ade som svarthalsad trast. Utifrån dokumentation 

som Rk har till hands är följande mest uppenbara 

(det finns ytterligare några fåglar med mycket svaga 

teckningar): 

◗ Heden (Dlr), 1999. Rostton på stjärtbas och 

undergump. 

◗ Östersund (Jmt), 2008. Svag rostton på undergump. 

◗ Jönköping (Sm), 2010. Rostton på stjärtpennor. 

◗ Kristinehamn (Vrm), 2013. Svagt rosttonad 

vingpanel, rostton på stjärtbas och viss rostton i 

ansiktet. 

◗ Näsby (Öl), 2015. Rostton på stjärtbas. 

Skinnstudier indikerar att frekvensen av små 

inslag av rostton på stjärtpennor och undergump 

hos fåglar som i övrigt ser ut som svarthalsad trast 

ökar där artens utbredningsområde överlappar med 

röd-, brun- och rödhalsad trast. I dessa områden 

tycks andelen fåglar med inslag av rostton ligga på 

tio procent eller mer, utöver uppenbara hybrider. 

Bland studerade skinn finns även svarthalsade 

trastar med rostton på stjärtpennor och undergump 

som är insamlade under häckningstid i den västra 

Tomskprovinsen, utanför de kända utbredningsområdena 

hos röd-, brun- och rödhalsad trast. Bland 

övervintrade fåglar i Centralasien ligger andelen 

på runt tio procent (7 av 74 undersökta skinn). En 

lägre andel fåglar uppvisar också enstaka rosttonade 

fjädrar på flankerna, bröstet och i ansiktet. Däremot 

tycks tydligt rosttonade vingpaneler vara ovanliga. 

Utifrån nuvarande kunskap är det alltså osäkert 

om små inslag av rostton på undersidan och stjärtpennorna 

hos svarthalsad trast är ett tecken på 

hybridisering nyligen, eller om det är mer lämpligt 

att betrakta den som inomartsvariation – även om 

den har sitt ursprung i hybridisering långt bak i 

tiden. Som Lars Jonsson har noterat (pers. komm.) 

bör dräkten hos röd- och rödhalsad trast vara en 

anpassning till färgskalan hos trädstammar och 

gamla barr i häckningsmiljöerna, främst lärkskogar. 

Samma sak borde gälla bruntrast, som även häckar i 

tundramiljöer med rosttoner. Svarthalsad trast kan 

också häcka i lärkskog, och i dessa fall bör viss rostton 

i dräkten inte innebära några nackdelar. Trots 

att hybridzonerna ur ett nordeuropeiskt perspektiv 

mestadels ligger bortanför utbredningsområdet hos 

svarthalsad trast uppvisar över tio procent av de 

svenska fåglarna små inslag av rostton. Detta skulle 

kunna tolkas som en indikation på att det regelbundet 

förekommer i en stor del av populationen. 

Det kan vara relevant att jämföra med bruntrast, 

som kan uppvisa antingen helmörka stjärtpennor 

med rostton endast längs kanterna eller mer utbrett 

rosttonad stjärtbas. Den sistnämnda teckningen 

förekommer också i Tjuktjien, långt från de närmaste 

röd- och rödhalsade trastarna, och bör därför 

rimligen betraktas som inomartsvariation. 

I väntan på mer fullständig kunskap om dräktvariationen 

hos svarthalsad trast har Rk beslutat 

att låta de publicerade fåglarna med små inslag av 

rostton stå kvar. Förhoppningsvis kan ytterligare 

skinnstudier av fåglar insamlade i de västligaste 

delarna av utbredningsområdet runt Uralbergen 

bringa mer klarhet i frågan. 

Azurmes x blåmes 

DET ÄR SEDAN länge känt att blåmes och azurmes 

regelbundet hybridiserar där utbredningsområdena 

överlappar i västra Ryssland och Vitryssland. Två 

hybrider är publicerade från Sverige (1986 i Falsterbo, 

Sk, och 1991 på Landsort, Srm). Azurmesens 

häckningsområde har genom historien periodvis 

expanderat västerut, delvis kopplat till invasionsrörelser. 

En sådan rörelse pågick mellan 1968 och 

1979. Då gjordes många fynd i Östeuropa, och en 

blandhäckning genomfördes i Finland 1975. Det verkar 

som att arten ånyo har expanderat västerut sedan 

millennieskiftet. Den har ökat i Moskvatrakten 

enligt ryska inventeringar, och häckar nu nära den 

polska gränsen i västra Vitryssland, samt i Ukraina 

(Lawicki 2012). Det är möjligt att detta har lett till 

mer frekventa blandhäckningar, eftersom antalet 

fynd av hybrider har ökat i Europa sedan millennieskiftet. 

Det går också att spekulera i att blåmesens 

starkare flyttningsdrift jämfört med azurmes gör 

hybrider mer benägna än rena azurmesar att bege 

sig bortom det normala utbredningsområdet utanför 

invasionsår, även om det saknas konkret stöd för 

en sådan hypotes. 

Både svenska och finska Rk har omgranskat 

respektive lands publicerade och rapporterade fynd 

av azurmes. I samband med detta har kommittéerna 

undersökt dräktvariationen hos rena azurmesar 

utanför hybridzonen (i princip öster om Uralbergen). 

Svenska Rk har gått igenom skinnsamlingen 

i Köpenhamn och foton på nätet, medan finska 

Rk har gått igenom den större samlingen i Sankt 

Petersburg. 

Resultaten från studierna är samstämmiga. De 

Mesen på Öland 

2016 bedöms av 

Raritetskommittén 

som en hybrid mellan 

azurmes och blåmes. 



DJUPDYKNING 

Moskvatrakten 

December 1916 (övre 

två), samt september 

2011 (nederst). 

◗ Klassiskt tecknade 

azurmesar. 

Helsingfors 

Vintern 2015–2016. 

◗ Azurmeslik individ 

med tydliga hybridkaraktärer.* 

Grönhögen 

Oktober 2016. 

◗ Publiceras som azurmes 

x blåmes. 

Masugnsbyn 

Oktober–december 

2002. 

◗ Publicering som azurmes 

kvarstår. 

Sörnoret 

Februari–april 1996. 

◗ Publicering ändras till 

azurmes x blåmes. 

FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: THOMAS HULTQUIST FOTO: PETER BERGMAN 

? 

40,5 mm (32–44,5) 

21,5 mm (32–44,5) 

Stjärtteckningar: Från vänster en azurmes insamlad i Moskvatrakten 1916, vidare mesarna i Helsingfors 2015–2016, Grönhögen oktober 2016, Masugnsbyn 

2002 och Åsele 1996. Notera främst det vitas utbredning hos de yttre pennorna (r4–6). Hos azurmes är normen att större delen (minst 80 procent) av den 

yttersta (r6) är vit, liksom något mer än halva r5 och närmare halva r4. Måtten som anges är det vitas början på innerfanet ut till fjäderspetsen hos r6. Inom 

parentes värdena för de av finska Rk undersökta exemplaren av nominatrasen C. c. cyanus i Sankt Petersburg (n = 42). Medelvärde hos r6 är 40,2 mm så 

Moskvafågeln hamnar strax över detta. Ett flertal bilder på stjärtteckningen finns på fågeln från Grönhögen och vid en jämförelse med den i handen mätta 

Helsingforsfågeln är det enkelt att verifiera att mängden vitt ligger helt utanför azurmesens variation. De båda äldre svenska fynden är tyvärr inte lika väldokumenterade 

i detta avseende, men på fotot av mesen i Masugnsbyn ses åtminstone en r6 som till övervägande del är vit och även innanliggande fjädrar 

ser ut att ha rikligt med vitt och det man ser stödjer en bedömning som en ren azurmes. Åselefågelns stjärtteckning syns mer eller mindre dåligt på samtliga 

foton vi har tillgång till, och är svårbedömd, men på fotot här får man intrycket av mörkt långt ut på någon eller några av de yttre pennorna, vilket påminner 

om Grönhögenfågelns teckning. 

FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: BJÖRN DELLMING FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMMY EKMARK 

6,0 mm (4,5–9,0) 

2,5 mm 

Handtäckare: Jämför mängden vitt hos respektive individ. Moskvafågeln längst till vänster ligger med 6,0 mm strax över medel för C. c. cyanus (5,7 mm, n 

= 42). Helsingforsfågelns mått (andra från vänster) hamnar klart utanför värdena hos azurmesar av nominatrasen. Ett ögonmått ger ännu sämre värde för 

Grönhögenfågeln (mitten), ett lovande intryck av mesen i Masugnsbyn och återigen smalare vit teckning hos Åselefågeln (längst till höger). Den sistnämda 

verka ligga någonstans mellan Grönhögen- och Helsingforsfåglarna i handtäckarteckning och faller med råge under det lägsta angivna måttet för azurmes 

av nominatrasen. Märk dock att fotostudier av azurmesar från Centralasien (C. c. tianschanicus och yenisseensis) ger vid handen att en del individer har 

smalare vit teckning, i flera fall i paritet med både Grönhögen- och Åselemesarna. Stjärtteckning och tertialmönster hos C. c. tianschanicus och yenisseensis 

verkar emellertid inte skilja sig från nominatrasen. 

FOTO: ILYA UKOLOV FOTO: RONI VÄISINEN FOTO: PER LINDQUIST FOTO: ULF STÅHLE FOTO: TOMAS CARLBERG 

Tertialer: Ytterligare en viktig ledtråd är vinkeln på den vita teckningen hos den mellersta tertialen. Hos alla azurmesar oavsett ras som vi har granskat är 

den alltid mer eller mindre snedställd medan den hos flertalet hybrider är i det närmaste 90-gradig. Längst till vänster en azurmes från Moskvatrakten med 

typisk sned tertialvinkel, därefter Helsingforsmesen, som liksom fågeln från Masugnsbyn (andra från höger) visar en snarlik teckning. I mitten Grönhögenfågeln 

och längst till höger mesen från Åsele som båda uppvisar en rätare vinkel i linje med hur säkerställda hybrider ser ut. 

38 vår fågelvärld | 1.2019 

* Publicerad i Finland som azurmes med mindre avvikelser.

Grönhögen FOTO: DANIEL ANDERSSON Helsingfors FOTO: MIKA BRUUN Helsingfors 

FOTO: RONI VÄISINEN 

Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Kuusamo FOTO: WILLIAM VELMALA Sörnoret 

FOTO: TOMMY EKMARK 

Vingteckningen hos tre fåglar med hybridkaraktärer jämfört med en typisk azurmes från Moskvatrakten 

(nedan till vänster). Notera det starkt begränsat vita på handtäckarna hos Grönhögenfågeln. De båda finska 

fåglarna visar något mer vitt i detta avseende, men Helsingforsfågeln hamnar klart under gränsvärdet och 

Kuusamofågeln (utan måttuppgifter) möjligen strax under gränsen. 

Grönhögen FOTO: FRANK ABRAHAMSSON Moskva FOTO: ANNA GOLUBEVA Moskva FOTO: ILYA UKOLOV 

Jämförelse mellan Grönhögenfågeln och adult (mitten) samt juvenil (t h) azurmes från Moskvatrakten. Notera 

skillnaden i det vitas vinkel hos mellersta tertialen, mängden vitt på ihoplagd stjärt samt handtäckarteckningen. 

Juvenila azurmesar har alltså grå hjässa, men både stjärt- och vingteckning skiljer sig inte nämnvärt 

från adulta. 

31,5 mm 

(20,5–36,5) 

6,1 mm (4,5–9,0) 

FOTO: ALEXANDER HELLQUIST 

Azurmesen som sköts i Säby, Frustuna, (Södermanland) före 1786, bevarad i 

samlingarna på NRM. Skinnet är av förståeliga skäl i risigt skick, och tyvärr 

saknas hälften av stjärtpennorna inklusive bägge t6:orna men måtten för 

de återstående fjädrarna och dräkt är helt inom artens normala variation: 

rikligt med vitt på stjärten liksom handtäckarna samt typiskt snedställd 

teckning på mellersta tertialen. 

Helsingforsfågeln (överst till höger) 

kunde i handen konstateras ha en 

svag gulton i bröstfjädrarna – ett tydligt 

genomslag av blåmesgener. Detta 

var svårt att se i fält, men framträdde 

bättre framåt våren (William Velmala 

pers. komm.). Även Sörnoretfågeln 

(ovan) visar på flera foton en liknande 

gulton över bröstet. Möjligen kan 

man inte utesluta någon annan orsak 

till den gula färgen, men i kombination 

med den för azurmes avvikande 

vingteckningen får det ses som 

besvärande. 

visar att fågeln vid Grönhögen, Öl, 2016 faller utanför variationen 

hos rena azurmesar oavsett ras och ålder. Avvikelserna 

gäller den mindre utbredningen av vitt på stjärtpennor, handtäckare 

och tertialer. Fågeln publiceras därför som en hybrid. 

Fågeln som sågs i Sörnoret, Ås Lpm, 1996 har mindre vitt 

på handtäckare och tertialer än rena azurmesar – teckningen 

hos dessa fjädrar är lika Ölandsfågelns. Dokumentationen av 

Sörnoretfågeln medger inte granskning av samtliga stjärtpennor, 

men de foton som finns antyder mindre vitt än hos rena fåglar 

på exempelvis stjärtpenna fyra. Det verkar som att mängden vitt 

på handtäckare, tertialer och stjärtpennor samvarierar – hybrider 

med begränsat vitt på handtäckarna har begränsat vitt även 

på tertialer och stjärtpennor och så vidare. På några foton visar 

Sörnoretfågeln vidare en svag gulbeige ton på bröstet. Samman- 


DJUPDYKNING 

taget faller den alltså utanför variationen hos rena 

azurmesar, och publiceras som en hybrid. Det första 

svenska fyndet av azurmes, en insamlad individ i 

Säby, Frustuna, Srm, 1786, kvarstår. Skinnet som 

finns i samlingarna på Naturhistoriska riksmuséet 

är visserligen i dåligt skick, men de tre vitala 

detaljerna (stjärt, handtäckare och tertialer) visar 

samtliga på en god azurmes. 

Finska Rk valde att tillämpa resultaten från 

skinnstudierna på ett lite annat sätt, och har 

publicerat några fåglar med mindre dräktavvikelser 

som azurmesar – dock med kommentaren att 

de sannolikt har inslag av blåmes (Väisänen et al. 

2018). Bland de publicerade finska fåglarna finns 

en individ från Helsingfors 2015–2016 med en 

stjärtteckning som var snarlik Ölandsfågelns. Den 

hade vidare ett svagt gulstick på bröstet, men något 

mer vitt på handtäckare och tertialer än Ölandsfågeln. 

En fågel från Kuusamo 2007 blev däremot 

publicerad som en hybrid. Den hade mindre vitt än 

Ölandsfågeln på stjärtpennorna, men inget gulstick 

och något mer vitt på handtäckare och tertialer. 

Det främsta skälet till finska Rk:s linje var att en 

retroaktiv tillämpning av höga krav på att utesluta 

hybriddrag hade lett till att sämre dokumenterade 

äldre fynd hade strukits, inklusive observationer 

från invasionsår som sannolikt avsåg rena azurmesar. 

Den finska linjen innebär ett avsteg från principen 

att konsekvent publicera fåglar som hybrider 

om dokumentationen visar att de faller utanför 

ramen för rena fåglar, vilket brittiska och svenska 

Rk alltså strävar efter. 

Tallsparv x gulsparv 

TALL- OCH GULSPARV hybridiserar frekvent där 

deras utbredningsområden överlappar mellan Uralbergen 

och Bajkalsjön. Förhållandevis noggranna 

dräktstudier av hannar har gjorts i detta område 

(bl.a. Panov m.fl. 2003). De visar att förekomsten 

av olika hybridtyper varierar geografiskt. Där 

hybridisering har pågått under en längre tid tycks 

gulsparvslika hybridhannar efterhand bli vanligare 

än tallsparvslika hybridhannar – i så fall ett exempel 

på asymmetrisk introgression. På platser där studier 

har genomförts i den västra delen av hybridzonen, 

i södra Uralområdet och övre Ob, är gulsparvar och 

gulsparvslika hybrider vanligast, men där förekommer 

också rena tallsparvar och en mindre andel 

tallsparvslika fåglar med små gula inslag i dräkten 

– främst på handpennor och axillarer (att dessa 

verkligen bär på gulsparvsgener står bortom rimligt 

tvivel eftersom tallsparvar bortom hybridzonens 

östgräns vid Bajkalsjön alltid saknar gult). Däremot 

är uppenbara hybridhannar med intermediär huvudteckning 

och begränsade eller inga gula inslag i 

dräkten ovanliga i den västra delen av hybridzonen. 

Sådana fåglar har antagits vara förstagenerationshybrider 

och är mest frekventa i områden där arterna 

tycks ha börjat hybridisera nyligen – främst kring 

Altajbergen. Baserat på foton på nätet övervintrar 

sådana fåglar i Centralasien och Iran. 

Förekomsten av tallsparvshannar och olika typer 

av hybridhannar i västligaste Sibirien tycks spegla 

uppträdandet i Skandinavien tämligen väl. I Sverige 

observeras under vinterhalvåret regelbundet gulsparvslika 

hannar med kraftiga rosttonade teckningar 

i ansiktet. Dessa har sannolikt små inslag av 

tallsparvsgener. I Sverige finns också flera fynd av 

till synes rena tallsparvshannar och våra grannländer 

har fått några besök av hannar som ser ut som 

tallsparvshannar men uppvisar gulstick på handpennorna. 

Däremot är uppenbara hybrider av typen 

som förekommer i Altaj mycket sällsynta i Skandinavien 

– ett fynd finns från Finland. Det kan också 

nämnas att hybrider tycks vara mycket ovanliga 

bland tallsparvar som övervintrar i Italien och södra 

Frankrike. Det har antagits att också dessa härstammar 

från västligaste Sibirien (Ullman 2011). 

Svenska Rk omgranskade fynden av tallsparvshonor 

år 2015, och beslutade då att stryka de flesta 



En gulsparvslik hybridhanne 

gulsparv x tallsparv 

i par med en obestämd 

hona utan synligt gult i 

dräkten, möjligen också en 

hybrid, Novosibirisk, juni. 

Vid Novosibirisk har ryska 

forskare följt populationerna 

av tallsparv och gulsparv 

sedan 1960-talet, och kunnat 

konstatera en kraftig 

minskning av tallsparvar i 

förhållande till gulsparvar 

och gulsparvslika hybrider. 


publicerade äldre fynden. Hos honor tycks avsaknad 

av gult i dräkten inte räcka som ensamt kriterium 

för att utesluta hybrider, eller extrema gulsparvar. 

Fåglar utan synligt gult i dräkten, men med mindre 

utbredda rosttoner än typiska tallsparvshonor, 

förekommer regelbundet i Skandinavien – troligen 

i större antal än tallsparvshannar. Om sådana fåglar 

publiceras som tallsparvar finns en risk att den 

svenska fyndbilden förvrängs. Därför kräver Rk 

dokumentation av såväl utbredningen av rosttoner 

som avsaknad av gult i dräkten med undantag för 

axillarerna, som är mycket svåra att se i fält och 

fotografera. 

Rk har nu även gått igenom landets fynd av 

tallsparvshannar och diskuterat riktlinjer för 

publicering. Den tydliga dräktskillnaden hos rena 

hannar gör att förutsättningarna för fyndbedömningar 

är annorlunda än för honor. I dokumentationen 

av många äldre fynd av hannar saknas 

foton eller beskrivningar som indikerar avsaknad 

av gult på handpennorna, men det är tydligt att 

det handlar om tallsparvar i övrigt. Rk har beslutat 

låta dessa fynd stå kvar. Alternativet hade riskerat 

att förvränga fyndbilden givet att tallsparvslika 

hybridhannar med endast små inslag av gult är mer 

ovanliga än rena fåglar i västligaste Sibirien och 

Italien, och troligen även i Nordeuropa att döma av 

senare års mer väldokumenterade fynd. Beslutet 

innebär att fåglar som ser ut som rena tallsparvshannar 

också framöver kommer att publiceras som 

sådana, även om färgen på handpennorna (eller 

axillarerna) inte kan bedömas utifrån av dokumentationen. 

I linje med detta har Rk beslutat att 

publicera en hanne vid Gröthögarna, Sk, 2016, som 

tidigare bedömdes vara otillräckligt dokumenterad 

för publicering eftersom handpennorna inte gick 

att granska. Likt tidigare kommer tallsparvshannar 

med synliga inslag av gult i dräkten att publiceras 

som hybrider. 

Stort tack till Per Alström, Dick Forsman, Annika Forsten, 

Lars Jonsson och Antero Lindholm för granskning av manus. 

Ett stort tack även till Roni Väisinen och William Velmala som 

ställt finska Rk:s material om azurmesar och foton till vårt 

förfogande, till Jan Bolding Kristensen och Jon Fjeldså (Zoologisk 

Museum Köpenhamn) och Ulf Johansson (Naturhistoriska 

Riksmuseet, Stockholm). 

Referenser 

Faveyts, W., Valkenburg, M. & Granit, B., 2011. Crested Honey 

Buzzard: identification, western occurrence and hybridisation 

with European Honey Buzzard. Dutch Birding, 33(3), 

pp. 149–162. 

Forsman, D. & Erterius, D., 2012. Pallid Harriers in northwest 

Europe and the identification of presumed Pallid Harrier x 

Hen Harrier hybrids. Birding World, 25(2), pp. 68–75. 

Lawicki, L., 2012. Azure Tits and hybrids Azure x European 

Blue Tit in Europe. Dutch Birding, 34(4), pp. 219–231. 

Panov, E.N., Roubtsov, A.S. & Monzikov, D.G., 2003. Hybridization 

between Yellowhammer and Pine bunting in Russia. 

Dutch Birding, 25(1), pp.17–31. 

Stoddart, A., 2017. From the Rarities Committee’s files: 

Hybrids, intergrades and BBRC. British Birds, 110, pp. 

109–121. 

Ullman, M., 2011. Europakartan ritas om – tallsparv. Vår 

Fågelvärld, 70(3), pp. 28–29. 

Velmala & Väisänen 2018. Rare birds in Finland in 2017 – Linnut 

vuosikirja 2017, Birdlife Finland. 

Vill du bli ledamot av Raritetskommittén? 

Birdlife Sveriges Raritetskommitté (Rk) söker nya ledamöter. Ett intresse för bestämning och faunistik för sällsynta fågeltaxa 

som kan uppträda i eller i anslutning till Sverige hos sökande är en förutsättning då Rk i sitt uppdrag ska: 

◗ Kvalitetssäkra fynd av nationellt sällsynta och/eller svårbestämda taxa. 

◗ Ansvara för kategorisering av den svenska fågelfaunan. 

Samtliga ledamöter i kommittén arbetar löpande med att bedöma inkomna rapporter och analysera och skriva en sammanfattande 

text för ett urval av taxa till Fågelåret. Kommittén sammanträder två gånger årligen. Utöver detta bygger kommitténs 

arbete på en organisation där respektive ledamot har ett specifikt ansvarsområde. 

Mer information om kommittén finns på www.birdlife.se/rk. 

Rk söker nu ledamöter som inom sina ansvarsområden kommer att arbeta med bland annat följande: 

◗ Administration i Artportalen. 

◗ Raritetskommitténs hemsida (adress ovan). 

◗ Kommunikation av Rk:s arbete. 

Eftersom kommittén i dag uteslutande består av män ser vi gärna kvinnliga ledamöter. Är du intresserad eller kan tipsa om 

någon som du tror är intresserad och skulle passa för uppdraget skicka förslag till: 

ulrik.lotberg@birdlife.se eller eva.hjarne@birdlife.se. 


GALLERIET 

Sparvuggla 

text och foto Hans Falklind 

Minstingen bland ugglor 

Den är svårupptäckt, den lilla 

sparvugglan. Mindre än en trast, och 

välkamouflerad. I timmar sitter den 

dagtid still intill en trädstam, halvsover, 

putsar och sträcker på sig. Den 

är en av våra mest talrika ugglor, med 

närmare 20 000 par spridda över nästa 

hela landet. Sparvugglan trivs i barreller 

blandskog där den gärna häckar i 

gamla bohål från hackspettar. 

Sparvugglan är en mycket skicklig jägare. Smågnagare och fåglar 

upp till en trasts storlek hör till bytesdjuren. Man har sett den ta till 

och med större hackspett. Upptäcks den av småfåglarna blir det 

ett fasligt liv. De djärvaste kan sitta på bara ett par decimeters håll 

bakom dess rygg, och mobba den. Oftast behåller ugglan lugnet, 

men lite irriterad kan den bli. 

Sparvugglan är aktiv och jagar under dagtid, oftast i gryning och skymning. Den är 

relativt orädd i likhet med flera av våra andra ugglor. Tack vare sin litenhet och den 

gråspräckliga fjäderdräkten smälter den väl in mot trädstammarna och är mycket svår 

att upptäcka. 

Mellan jakterna går mycket tid åt att vila och halvsova. Efter vilan är 

det dags för putsning, som sker mycket noggrant och systematiskt. 

Sedan vidtar stretchning. 


Gnagarna dödas direkt 

genom ett bett över nacken. 

Sedan bits huvudet av. Mätt 

och nöjd efter ett skrovmål 

vilar den en stund utanför 

att av sina lagringsställen. 

De byten som inte äts upp direkt hamstras i håligheter 

i träd runt om i reviret men också i trädklykor. Här kikar 

sparvugglan ut från ett av skafferierna efter att ha lagrat 

en nyfångad skogsork. När jakten misslyckats och hungern 

gör sig påmind flyger den in och tar sig en mus, sork 

eller fågel. 

När fjäderdräkten är i ordning och stretchningen klar börjar jakten. 

Småfåglar fångas genom att den från gömd position flyger ut och 

tar dem i flykten. Gnagare som möss och skogssork tar den genom 

att från en hög utsiktspunkt spana och slå till när bytet visar sig 

bland löv och ris på marken. 

Den här sparvugglan har inte lyckats fånga några under hela eftermiddagen. I skymningen 

dyker den så ner till en grenklyka. Där ligger en skogssork som nu kommer väl till pass. 


KLASSIKERN 

JOHAN AXEL PALMÉN 

PIONJÄRARBETE OM 

FÅGELFLYTTNING 

Den finske ornitologen Johan Axel Palmén satte betydande 

avtryck i den ornitologiska historien, inte minst genom sitt verk 

om fågelmigration. I år är det hundra år sedan han gick ur tiden. 

text & foto Torgny Nordin 


Att myrspovar från Alaska under nio dagar 

flyger drygt tusen mil utan uppehåll 

till vinterkvarter på Nya Zeeland var en 

upptäckt som överraskade den ornitologiska 

världen för drygt tio år sedan. 

Satellitmärkningen visade dessutom 

att de följer tydliga sträckleder. Fågeln 

på bilden har just ankommit till sitt 

avlägsna övervintringskvarter i Queensland, 

Australien. 

Nittonhundratalet 

var ett långt 

århundrade även 

för ornitologin. 

Några av de mest 

pockande frågeställningarna 

och 

utmaningarna vilka 

upptog fågelforskningen under förra 

seklet artikulerades nämligen redan under 

det tidiga artonhundratalet. Inte minst 

gäller det flyttfågelforskning som stått 

i självklart centrum för ornitologin och 

fågelskådningen ända sedan dess, alltså i 

mer än två sekler. 

”Ehuru fenomenet framträder i en enkel 

form och i många fall är lätt att iakttaga, 

sträcka sig likväl dess rötter in i naturens 

hemlighetsfulla inre.” Den träffsäkra 

karaktäristiken uttrycktes av finlandssvenske 

ornitologen och zoologen Johan 

Axel Palmén, av kollegorna kallad JAP, och 

återfinns i hans avhandling Om Foglarnes 

flyttningsvägar som utkom i Helsingfors 

1874. 

Om Foglarnes flyttningsvägar var den 

första moderna behandlingen av flyttfågelproblematiken 

på svenska och tillika den 

mest ambitiösa sedan Linnés Migrationes 

Avium från 1757. Dagens ornitologer med 

Om Foglarnes 

flyttningsvägar 

var den första moderna 

behandlingen av flyttfågelproblematiken 

på 

svenska och tillika den 

mest ambitiösa sedan 

Linnés Migrationes 

Avium från 1757. 

inriktning på migration och orientering 

har kanhända inte så mycket att hämta 

i Palméns flyttfågelbok – forskningen 

har tagit väldiga kliv framåt sedan dess. 

Kunskapsnivån har växt enorm liksom 

betoningen på tillämpad forskning, och 

teknikutvecklingen har dessutom utmynnat 

i enastående genombrott. Att alla 

frågor därmed skulle vara lösta vore dock 

ett felaktigt påstående och det torde vara 

uppenbart att resan in i naturens hemlighetsfulla 

inre på inga sätt nått vägs ände. 

Dessutom, och nog så viktigt, är Palméns 

Om Foglarnes flyttningsvägar en betydelsefull 

vetenskapshistorisk länk i den del 

av ornitologin som gjort så stora framsteg, 

inte minst i Norden. 

Johan Axel Palmén (1845–1919) 

var finländsk friherre som 

gjorde akademisk karriär inom 

zoologin, med särskild inriktning 

på ornitologi. Intresset för fåglar 

inleddes tidigt med exkursioner i Helsingfors 

omnejd, österöver till Savolax och ut 

på Åland. Hans första publikation gällde 

en färd till Enontekis med Finlands enda 

högfjällsområde: Ornitologiska iakttagelser 

under en resa till Torneå Lappmark år 1867. 

Bortsett från ornitologiska fält- och 

insamlingsresor till Italien och Österrike 

samt studier i tyska Heidelberg var Palmén 

trogen Finland och i synnerhet Helsingfors. 

Han kom att bli Finlands främste 

zoolog under decennierna runt sekelskiftet 

och var, förutom professor i zoologi vid 

Helsingfors universitet, en drivande kraft i 

flera naturvetenskapliga och fosterländska 

sammanslutningar. 

Till Palméns viktigare insatser inom 

ornitologin hör redigeringen av Magnus 

von Wrights centrala verk Finlands foglar, 

hufvudsakligen till deras dräkter beskrifna 

vars andra del publicerades 1873. Året 

därpå följde Om Foglarnes flyttningsvägar 

vilken två år senare utkom i en utökad, tysk 

upplaga under titeln Über die Zugstrassen 

der Vögel. Utöver det ornitologiska förfat- 


KLASSIKERN 

Sträckande prutgäss över Östersjön. Prutgåsen var en av Johan Axel Palméns 

favoritfåglar och den spelade en viktig roll i hans forskning, inte minst 

när det gällde att klarlägga prutgässens sträckleder i Arktis. 

tarskapet bör ytterligare två saker framhållas: 

dels organiseringen av den omfattande 

ringmärkningen i Finland, dels etableringen 

år 1902 av den betydelsefulla, biologiska 

fältstationen Tvärminne i Nylands 

skärgård. Palmén köpte Tvärminne för egna 

pengar och testamenterade den senare till 

Helsingfors universitet som idag fortsätter 

att bedriva forskning, miljöövervakning och 

undervisning på platsen. 

Flyttfåglar hade en plats i kulturen långt 

före ornitologins genombrott. När Johan 

Ludvig Runeberg, Finlands nationalskald, 

skrev i dikten Flyttfåglarna om ”flyktande 

gäster på främmande strand/när söken I 

åter ert fädernesland?” förstod naturligtvis 

alla vad för slags fåglar som egentligen 

avsågs. Men oftare än så var de förbidragande 

fåglarnas färd mot sina fjärran mål 

ett slags symbol för sökandet efter mening 

i tillvaron. I själva verket handlade det 

om ett av romantikens favoritteman vilket 

skulle komma att förlora sin lyskraft först 

med evolutionstänkandets genomslag. I 

Finland var det Johan Axel Palmén som på 

allvar införde ett darwinistiskt perspektiv 

inom zoologin och därmed ornitologin. 

Intresset för flyttfåglar försvann emellertid 

inte genom att ämnet avmystifierades. Det 

blev istället precis tvärtom. 

En av de betydelsefullaste fåglarna 

för Palmén var prutgåsen. 

Han hade nämligen fäst sig 

vid att observationer av den 

arktiska arten enbart gjorts vid 

kusterna, men varför var det så? Prutgåsen 

kom att sporra Palmén till att fördjupa 

sig i all tillgänglig litteratur samt, nog 

så viktigt, att han kom att utveckla sitt 

specialintresse för högarktisk ornitologi 

vilket bland annat utmynnade i att han fick 

ansvaret för det ornitologiska materialet 

från Vegaexpeditionen. 

Det var frågan om hur arktiska och högarktiska 

fåglar flyttar som blev upptakten 

till arbetet Om Foglarnes flyttningsvägar. 

De arter som stod i centrum var, förutom 

prutgås, bland annat vitkindad gås, 

kustpipare, brednäbbad simsnäppa, vittrut 

och mindre sångsvan. En av Palméns 

inledande idéer var att påvisa att fåglarna 

inte flyger rakt söderut från sina häckplatser 

till vinterkvarteren, utan istället följer 

speciella stråk eller sträckleder vilka i sin 

tur bestäms av ekologiska förhållanden 

och respektive arts särskilda vanor och 

önskemål. 

Palmén tröskade noggrant igenom 

rapporter och fynddata i den ornitologiska 

litteraturen, i synnerhet de tyska 

tidskrifterna Naumannia samt Journal für 

Ornithologie. Den senare är för övrigt äldst 

av alla ornitologiska tidskrifter som fortfarande 

ges ut. Ja, den tyska ornitologin var 

inflytelserik vilket kanske kan överraska 

med tanke på dagens totala dominans av 

engelsk fågellitteratur och dito tidskrifter 

samt, inte att förglömma, hegemonin över 

hur ornitologins historia skrivs. I synnerhet 

inom flyttfågelforskningen stod dock 

tyska ornitologer länge i fronten; under 

nästan hela artonhundratalet var frågor 

om migration och orienteringsförmåga hos 

fåglar i praktiken en tysk paraddisciplin. 

Tysk flyttfågellitteratur var således vad 

Palmén hade att utgå ifrån. Bland viktiga 

verk kan nämnas Der Zug der Vögeln av 


Fågelflyttning på gång. ”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst komplicerad natur”, skriver Palmén – ett påpekande som antyder varför 

flyttfågelforskning kom att bli den mest centrala delen av ornitologin under nittonhundratalet. 

Ludwig Brehm (1828), Über den Vogelzug 

mit besonderer Hinsicht auf Helgoland 

av Johann Friedrich Naumann (1846), 

Grundlagen zur Erforschung der Zugzeiten 

und Zugrichtungen der Vögel Russlands av 

Alexander von Middendorf (1855). Den 

kanske mest betydelsefulla av dem alla 

i genren – Die Vogelwarte Helgoland av 

Heinrich Gätke – publicerades dock först 

1891, alltså efter Palméns bok. 

De tyska ornitologernas teorier och 

begreppsbildningar rörande fågelflyttning 

kom att spela stor roll och gör så 

alltjämt. Somliga begrepp och metaforer, 

som exempelvis zug (tåg) är lika 

tankeunderlättande som träffande, men 

spelar lätt spratt för den oförsiktige. På 

svenska använder vi ord som sträckleder 

och flyttningsvägar, men tågmetaforen 

används exempelvis i vårt meståg. Av nyss 

nämnda boktitlar framgår att zug är en kär 

metafor: zugstrassen, vogelzug, zugzeiten, 

och zugrichtungen är bara några exempel 

– och fåglars sträckoro kallar till och med 

britterna för zugunruhe. 

Poängen med denna språkliga kommentar 

är att påvisa hur lätt man kan bli 

förhäxad av en metafor; att uppfatta fågelsträcket 

som ett tåg, kanske rent av ett 

fullastat tåg som ger sig av vid en viss tid, 

leder lätt tanken vidare till att tåget kör 

på en räls. Palmén verkar ha funderat i de 

banorna när han drivit tesen att fåglarnas 

flyttvägar i någon mening är fastlagda. Det 

påståendet är långtifrån invändningsfritt, 

vilket förstås inte hindrar att många fåglar 

traditionellt följer väldefinierade leder. 

Om Foglarnes flyttningsvägar 

var i flera avseenden ett 

epokgörande arbete eftersom 

Palmén, vid sidan av 

diskussionen av väldefinierade 

flyttstråk, även tog upp en hoper andra 

idéer och tankar som skulle komma att 

inspirera åtskilliga yngre flyttfågelforskare. 

Somligt hade mer karaktären av kvalificerade 

spekulationer eftersom de framfördes 

utan empiriskt bakgrundsmaterial. Utan 

att gå på djupet tar han sålunda upp frågor 

om exempelvis vilseflugna fåglars genetiska 

betydelse och fåglars förmåga att lära sig 

hitta rätt genom att förvärva sig ett slags 

kartkännedom om landskapet. Den senare 

frågan är kopplad till det perenna problemet 

om arv och miljö, en fråga där Palmén 

allt som oftast lutar åt det senare. 

Palmén var en av de första som påpekade 

att ungfåglar lär sig flyttvägarna 

genom att följa med vuxna: ”Då sålunda 

de gamla och mest erfarna individerna leda 

hela tåget, följa de unga blott med; flocken 

vet derigenom att hålla sig till den lämpligaste 

vägen. Kännedom härom öfvergår 

från generation till generation”. Att den 

förklaringen inte håller för en majoritet av 

världens fågelarter är idag uppenbart, men 

sant är att den gäller för en hel del av de 

fåglar som Palmén studerade, exempelvis 

gäss och tranor. 

Den tidiga flyttfågelforskningen talade 

återkommande om att fenomenet måste 

förklaras, det är emellertid inte uppenbart 

för en nutida läsare vad det exakt var 

som skulle besvaras. Att fåglar på norra 

halvklotet flyttar söderut på hösten för att 

spendera vintern i varmare trakter är känt 

sedan urminnes tid och torde först ha byggt 


KLASSIKERN 

Prutgässen sträcker över Finlands 

karta på Johan Axel Palméns gravsten i 

Helsingfors. 

på iakttagelser av fågelflockar i Nildalen. 

Och att fåglar är skickliga navigatörer 

är även det en gammal insikt vilken går 

tillbaka på kunskap om brevduvor. Hur 

dessa fenomen hänger ihop och om det inte 

i själva verket handlar om olika slags frågor 

utgjorde bakgrunden till Palméns arbete 

om flyttfågelvägarna. 

Han talade om ”fenomenets deskriptiva 

del”, alltså hur och var och när fåglarna flyttade. 

Men han var även införstådd med att 

själva mekanismerna ligger djupare. Flera 

ornitologer baxade ihop migration och 

orientering och förklarade dem med att det 

handlade om en medfödd instinkt, ett svar 

som i praktiken inte besvarade något. Åter 

andra hänvisade till fåglarnas sjätte sinne, 

vilket naturligtvis var lika innehållslöst det. 

”Vi hafva här ett biologiskt fenomen af högst 

komplicerad natur”, skriver Palmén i Om 

Foglarnes flyttningsvägar – ett påpekande 

som på sitt sätt förklarar varför flyttfågelforskning 

kom att bli den mest centrala 

och lockande delen av ornitologin under 

nittonhundratalet. 

Fåglars förmåga att orientera efter 

stjärnor, använda solen som 

kompass och utnyttja magnetfält 

och polariserande ljus visste 

Palmén föga eller inget om. När 

det gällde ledlinjer i landskapet och vilka 

konkreta flyttstråk fåglarna i Arktis följde 

var han dock insatt. Arktis var som sagt ett 

favoritämne och sommaren 1886 ledde han 

en expedition till Kolahalvön som, bortsett 

från delar av kusten, då var föga känd vetenskapligt. 

Året därpå utkom hans Bidrag 

till kännedomen om sibiriska Ishafskustens 

fogelfauna som ingick i Vega-expeditionens 

vetenskapliga iakttagelser. 

Det är nu etthundra år sedan ornitologen 

Palmén gick ur tiden. En bitande 

kall vinterdag promenerar jag därför ut 

till Sandudds kyrkogård i Helsingfors 

och överraskas där av en duvhök som 

med galen blick slår sig ner i ett träd rakt 

ovanför Magnus von Wrights grav. Hökens 

ankomst sätter fart på en grupp mindre 

korsnäbbar vilka vettskrämda kastar sig 

iväg. Jag följer dem en bit – och upptäcker 

strax därefter Johan Axel Palmén gravsten 

med nordsträckande gäss över konturerna 

av Finland karta. Det är naturligtvis flyttande 

prutgäss. 


KOMPLETTA 

TUBKIKARPAKET 

FÖR ALLA NIVÅER 

SWAROVSKI ATX 

30-70x95 

+ Swarovski ATX okularmodul 

+ Swarovski ATX/STX objektivmodul 

+ ATX TLS APO fotoadapter 

+ Fågelguide 

+ Nest NT-767 stativ med 

vätskedämpat huvud 

ZEISS VICTORY HARPIA 

22-65x85 



DELTA TITANIUM 65 II 

15-45x65 

+ Vortex Pro GT stativ 

+ Digital fotoadapter 

info@astrosweden.se 

0511 - 79 81 00 

www.astrosweden.se 

ZEISS VICTORY HARPIA 

23-70x95 



KOWA PROMINAR 883 

25-60x88 

+ Kowa extravidvinkel zoomokular 

+ Allvädersväska 



MEADE WILDERNESS 

20-60x100mm 

+ Astro Pro 187 stativ 

+ Fågelguide 

LEICA APO TELEVID 

25-50x82 

ZEISS QONQUEST GAVIA HD 

30-60x85 

+ Zeiss Terra ED 8x42 kikare 

+ Vortex Pro-GT stativ 

+ Smartphoneadapter 

+ Fågelguide 

ACUTER ST 

20-60x80mm 



+ Fågelguide 

+ Leica vidvinkel zoomokular 

+ Leica 1.8x Extender 

+ Gitzo Exact Mountaineer kolfiberstativ 

+ Gitzo videohuvud 

7.729:- 

41.990:- 

28.654:- 

4.995:- 

39.995:- 

35.995:- 

5.950:- 

54.370:- 

43.995:- 

47.835:- 

38.890:- 

9.290:- 

6.950:- 

7.995:- 

23.995:- 

42.595:- 

30.995:- 

40.995:-

VÅRPROJEKT 

UT OCH LETA 

IBERISK GRANSÅNGARE 

Iberisk gransångare observeras allt mer regelbundet i Nordvästeuropa, 

även om det i Sverige bara gjorts fem fynd. Det finns en utbredd allmän 

uppfattning om att iberisk gransångare ”mest är ett mellanting mellan 

gran- och lövsångare”. Tyvärr kan vi bara konstatera att det är en korrekt 

uppfattning – iberisk gransångare är sannerligen en utmaning! 

text Magnus Ullman & Mattias Ullman 

Iberisk gransångare Phylloscopus ibericus 

uppmärksammades från och med slutet av 

1990-talet när formen upphöjdes till egen art 

från att ha betraktats som en ras av gransångare 

Phylloscopus collybita. Den häckar 

i ett litet område i sydvästligaste Frankrike, 

på Iberiska halvön och längs kusten av Nordvästafrika. 

Beståndet på Iberiska halvön har beräknats 

till 350 000–850 000 par och i Frankrike till under 

5 000 par. 

Efter hand upptäcktes arten vara överraskande 

regelbunden i Nordvästeuropa, sannolikt beroende 

på att den är en långflyttare som övervintrar 

i tropiska Västafrika. Förutom i Sverige föreligger 

fynd i Finland (3), Polen (4), Danmark (5), Holland 

(43, bästa år 2010 med 6 ex.) och Storbritannien (63, 

bästa år 2017 med 10 ex.; år 2015 genomförde ett 

par två lyckade häckningar). Däremot saknas ännu 

observationer i Norge. 

En stor majoritet av fynden i Nordvästeuropa 

har gjorts under april och maj, i Sverige till exempel 

16 april – 20 maj. 

FÖRVÄXLING I SVERIGE ligger närmast till hands 

med gran- och lövsångare. Generellt påminner 

iberisk gransångare i byggnaden mest om gransångare: 

lite mer satt än den något mer långsträckta 

lövsångaren, och inte heller antytt långstjärtad och 

storhuvad som denna. 

Vad man förhoppningsvis kan reagera på i fält är 

en ”gransångare” som verkar lite mer kontrastrik än 

vanligt, med ett ljusare ansikte, en ljusare, vitaktig 

undersida och en grönare, renare ovansida med 

viss lyster. Med andra ord: en ”gransångare” med 

färgsättning likt en lövsångare. 

Mattias Ullman 

Magnus Ullman 

Viktiga karaktärer hos typiska iberiska gransångare: 

1. Ögonbrynsstreck citrongult från framkanten 

till strax bakom ögat, ofta gulast framför ögat 

men ibland gulast ovan ögat (färglöst gråvitt i 

bakkanten). 

2. Ögonbrynsstrecket går vanligen långt fram i 

pannan där det ofta är ganska brett och distinkt. 

3. Örontäckarna är ganska ljusa och framför allt 

ljusnar de successivt framåt så att det blir endast 

en antydd kontrast mot strupens sida eller ingen 

kontrast alls. 

4. Ögonringen endast svagt tecknad under ögat. 

5. Inre delen av undernäbben (cirka 1/3-del) är 

ljus (brungul), medan näbbkanterna har samma 

ljusa färg nästan fram till näbbens spets. 

6. Ger ofta ett mer långnäbbat intryck än gransångare. 

7. Handpenneprojektion tämligen lång, ofta 

70–80 procent av tertiallängden, det vill säga ungefär 

mitt emellan gran- och lövsångare. 

8. Slår regelbundet neråt med stjärten likt gransångare. 

NEDAN FÖLJER EN utförligare genomgång av dessa 

karaktärer. Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att 

ingen karaktär är unik för iberisk gransångare 

– vilken egenskap som helst kan delas av gran- och 

lövsångare. Man bör alltid ta höjd för variationer 

hos alla tre arterna. 

1. Ögonbrynsstrecket skiljer vanligen ganska tydligt 

gentemot gransångare tack vare den citrongula 

färgen. Gransångare har ofta ett färglöst ögonbryns- 


streck men det kan också vara lite varmare färgat, 

normalt med en brunaktig ton i det gula, men i vissa 

fall tydligare gul likt iberisk. Lövsångare har oftare 

ett ögonbrynsstreck som liknar det hos den iberiska. 

FOTO: MATTIAS ULLMAN 

2. Hos iberisk gransångare är ögonbrynsstrecket 

ofta ganska långt och brett i framkanten, ibland når 

det pannan och ibland går det (smalt) runt pannan. 

Gransångarens ögonbrynsstreck smalnar för det 

mesta av i framkanten och ”försvinner” innan det 

når pannan. Också när det gäller ögonbrynsstrecket 

är lövsångaren oftare mer lik den iberiska. 

3. Ljusa örontäckare karakteriserar iberisk gransångare 

och bidrar till artens öppna, ljusa ansikte. 

Hos de mest typiska individerna är övergången till 

strupens sida nästan helt utan kontrast. Liknande 

kind kan ses hos löv- och gransångare, men vanligen 

är deras örontäckare något men tydligt mörkare än 

strupsidan, ibland med en svagt mörkare inramning 

av örontäckarna. 

4. Gransångaren har som regel en tydlig ögonring 

under ögat – ett gott kännetecken för arten. Hos de 

båda andra framträder ögonringen betydligt svagare 

eller inte alls. Även ovanför ögat har gransångaren 

ofta en tydligare ögonring än de båda andra, men 

det är ändå så pass vanligt att den är svag även hos 

gransångaren att det inte är en pålitlig karaktär. 

Iberisk gransångare. En mycket typisk individ. Ögonbrynsstreck tydligast citrongult ovanför 

och strax bakom ögat, även viss gulton framför ögat medan den bakre delen är färglöst 

gråvit. Ljust brungult löper längs näbbkanterna nästan fram till spetsen. Ögonring framträder 

knappt under ögat. Örontäckarna övergår utan kontrast i strupens sida. Rygg med viss 

grönaktig ton. Undersida vitaktig med gultonade flanker. Fötter mellanbruna. Handpenneprojektion 

78 procent av tertiallängden. Spanien 15 april 2018. 


5. Näbben hos iberisk gransångare är karakteristisk: 

tämligen mörk med en ljus innerdel av undernäbben 

och ett smalt ljust stråk som skjuter fram som 

en spets längs näbbkanterna och nästan når näbbspetsen. 

En gransångare har vanligen en mörkare 

näbb än iberisk: grundfärgen är svartare och det 

ljusa partiet är mindre eller saknas. Lövsångare har 

vanligen en ljusare näbb än de båda andra arterna 

och den gula färgen är dessutom renare och tydligare/djupare 

gul. 

6. Iberisk gransångare ger ofta ett aningen mer långnäbbat 

intryck än gransångare, ibland är näbben 

också aningen grövre. Skillnaden är inte stor och 

överlappning förekommer, men notera att många 

gransångare har en avgjort liten näbb. Lövsångarens 

näbblängd är ungefär som hos iberisk. 

7. Iberiska gransångarens handpenneprojektion 

hamnar någonstans mitt emellan gran- och 

Iberisk gransångare. Ögonbrynsstreck citrongult till strax bakom ögat; når dessutom ända 

fram i pannan. Ögonring framträder endast svagt/diffust under ögat. Örontäckarna övergår 

utan kontrast i strupens sida. Vit undersida, gulaktiga flanker och dessutom ännu lite 

varmare orangegul på halsens sida under örontäckarna. Ben och fötter karakteristiskt mellanbruna. 

Spanien 15 april 2018. 


IBERISK GRAN 

lövsångare. Även om detta i fält kan vara ett ganska 

vanskligt mått att bedöma kan det trots allt vara en 

rätt pålitlig indikator och speciellt när det gäller att 

fastställa att en misstänkt fågel i själva verket är en 

gransångare (påtagligt kort handpenneprojektion) 

eller en lövsångare (påtagligt lång handpenneprojektion). 

Iberiska gransångare från den södra delen av 

utbredningsområdet har dessutom aningen kortare 

vinge än nordliga (i snitt drygt en millimeter kortare 

hos hannar) med en handpenneprojektion som 

närmar sig gransångare. 

FOTO: MAGNUS ULLMAN 

8. Både gransångare och iberisk gransångare slår regelbundet 

lätt neråt med stjärten. Det kan förekomma 

också hos lövsångare men är mycket sällsynt. 

SYFTET MED DENNA genomgång är mest att uppmärksamma 

vad man ska titta efter om man är på 

jakt efter iberisk gransångare. För att sammanfatta: 

◗ ljust grundutseende på grund av ljus kind, ljust/ 

gult ögonbrynsstreck och vitaktig undersida, 

◗ ovansida med grön eller mossgrön anstrykning, 

◗ mellanbruna ben och fötter, 

◗ handpenneprojektionens längd mellan löv- och 

gransångarens. 

Iberisk gransångare. Mer dämpade färger med ögonbrynsstreck citrongult framför till strax bakom 

ögat; når ganska långt/tydligt fram mot pannan. Ögonring under ögat knappt synlig. Örontäckarna 

övergår utan kontrast i strupens sida. Näbb ganska mörk men ljust parti löper mot spetsen längs näbbkanterna. 

Undersida vit (verkar grönaktig på grund av reflex från grönskan) med stort varmgult parti 

längs sidan. Handpenneprojektion 72 procent av tertiallängden. Marocko 6 mars 2018. 


EFTERSOM LÖV- OCH GRANSÅNGARE kan låna vilken 

som helst av dessa karaktärer är det viktigt att den 

fågel man misstänker vara en iberisk gransångare 

uppvisar så många användbara kännetecken som 

möjligt. Ovanstående är bara en början men räcker 

knappast för säker artbestämning. För det krävs att 

man hör fågeln och helst lyckas spela in den. Både 

lockläte och sång är artskiljande. 

Locklätet är ett tunt, kycklingpipande, nedåtkrökt 

tjeu, så pass väl skilt från vanliga gransångares 

lockläte (uppåtkrökt och mer visslande) att det inte 

ens är säkert att man associerar till gransångare. 

Även lövsångare har ett tydligt uppåtkrökt och 

dessutom antytt tvåstavigt lockläte. 

Iberiska gransångarens lockläte är aningen utdraget, 

inte snärtigt som hos gransångare, dessutom 

lite mjukare och kan associera till grönsiska eller 

sävsparv. Ibland kan det också påminna om ett iihp 

à la halsbandsflugsnappare eller sibirisk gransångare 

(tristis). 

Sången liknar gransångarens men innehåller fler 

element. Dels förekommer gransångarens salt sill 

salt sill, även om den iberiska ofta bara sjunger salt 

salt salt salt. Dessutom ingår ofta ett hoppande/ 

hackande i högt tempo som låter lite som trudelutt 

eller trudelutt-lutt-lutt och som avviker helt från 

salt-delen. Mellan dessa stoppas ibland ett enkelt 

eller upprepat, stigande tsí eller tsuí in. En typisk 

Iberisk gransångare. En 

ganska mörk och mustigt 

färgad individ. Ögonbrynsstreck 

tydligt gult till strax 

bakom ögat. Näbb ovanligt 

mörk, ändå gulaktig längs 

näbbkanterna nästan till 

näbbspetsen. Ögonring 

nästan lika tydlig som hos 

gransångare. Örontäckarna 

övergår utan kontrast i 

strupens sida. Ovansida 

livligt grönaktig. Undersida 

knappast rent vit men 

gulaktig längs sidan och 

speciellt på undergump och 

undre stjärttäckare. Ben 

och fötter ganska mörkt 

mellanbruna. Marocko 6 

mars 2018. 

strof kan låta salt salt salt salt salt tsuí tsuí trudeluttlutt-lutt, 

men de båda sista elementen kan kastas om 

eller utelämnas helt. Båda arterna skjuter då och då 

också in ett lite kärvt trr trr i sången. 

Speciellt det hoppande/hackande trudelutt-luttlutt 

kan vara värt att lyssna efter för den som tror 

sig ha att göra med iberisk gransångare. 

UTMÄRKTA INSPELNINGAR FINNS på 

www.xeno-canto.org. Sök på Phylloscopus ibericus 

och mängder av inspelningar av både sång och lockläten 

kan spelas upp. 




Iberisk gransångare. Vackert grön-gul-vit med en färgsättning som kunde 

passa för lövsångare. Ögonbrynsstreckets färgsättning bra för iberisk gransångare, 

men inte lika långt i framkanten som hos en typisk fågel. Den ljusa 

kinden som utan kontrast övergår i strupsidan typisk för iberisk. Ljust mellanbruna 

ben kan passa för iberisk och lövsångare. Även i denna vinkel syns 

att handpenneprojektionen är för kort för lövsångare. Marocko 6 mars 2018. 


Iberisk gransångare. Ganska svagt gul i ögonbrynsstrecket och därför skulle 

man förmodligen inte reagera för denna fågel i Sverige trots grönaktig ovansida, 

ganska ljusa örontäckare med svag kontrast till stupsidan, vit undersida 

med rejäla gula inslag och en handpenneprojektion som stämmer bra för iberisk. 

Hörde man den sjunga skulle förmodligen alla bitar falla på plats – men 

man ska inte vänta sig att alla iberiska är urtypiska! Marocko 9 mars 2018. 


Iberisk gransångare, verkligen en blandning av löv- och gransångare. Denna 

fågel är livligt gul med vitaktig undersida och har dessutom ljusa ben – som 

en lövsångare. Samtidigt är näbben mörk och handpenneprojektionen kort 

– som hos en gransångare. En sådan här fågel i Sverige bör undersökas 

närmare, speciellt med tanke på rätt svag ögonring under ögat och ganska 

kontrastlös övergång örontäckare–strupsida. Marocko 9 mars 2018. 

Gransångare. Ytligt sett lik iberisk gransångare men generellt för murrig i 

färgsättningen. Även om de flesta enskilda karaktärer är ok för iberisk bör 

tydlig ögonring under ögat samt kort och rätt mörk näbb (verkar lite ljus 

eftersom den ses underifrån) mana till försiktighet. Det gulaktiga i ögonbrynsstrecket 

och på kroppssidan mer dämpat och mindre citronfärgat än 

hos iberisk. Handpenneprojektion cirka 62 procent av tertiallängden, väl kort 

för iberisk gransångare. Skåne 6 april 2007. 


Lövsångare. En fågel som i denna vinkel vore lätt 

att bestämma till iberisk gransångare även om 

mycket gulaktigt på näbben och inte minst de 

mörka, kontrasterande örontäckarna borde få en 

varningsklocka att ringa. Den långa handpenneprojektionen 

(88 procent av tertiallängden) och det 

stora avståndet mellan de tre längsta handpennornas 

spetsar visar emellertid att fågeln är en 

lövsångare. Marocko 10 mars 2018. 


BÖCKER 

POPULÄRVETENSKAP 

Medryckande om fåglars historia 

Professor John Reilly har en bakgrund 

inom biokemi och medicin 

och har forskat om och publicerat 

en lång rad vetenskapliga artiklar 

om bland annat leukemi. Vi sidan av sin 

karriär inom medicin har han under större 

delen av sitt liv varit en hängiven fågelskådare 

som besökt över 50 länder och 

sett runt hälften av jordens cirka 11 000 

fågelarter. Han har även arbetat som fågelguide 

i Arktis. 

I boken The Ascent of Birds – vilket 

ungefärligen kan översättas med fåglarnas 

utveckling – berättar Reilly om hur de 

senaste decenniernas forskning, mycket 

tack vare nya metoder, gett oss fördjupad 

kunskap om hur fåglarna uppkommit och 

utvecklats till de familjer och arter vi ser 

omkring oss idag. 

ÄMNET I SIG kräver att en del facktermer 

används och det kan låta som en tung och 

svårgenomtränglig bok, men Reilly går 

aldrig i fällan att gräva ned sig i för mycket 

terminologi. Han tar istället oss läsare i 

handen och lotsar oss genom en rad spännande 

exempel från ett trettiotal olika 

fågelfamiljer. 

I kapitlet om den förhistoriska vegavis 

berättas exempelvis om den misslyckade 

svenska Antarktisexpeditionen under 

Otto Nordenskjöld i början av 1900-talet, 

där deltagarna blev fast i två år efter 

att deras skepp brutits sönder av isarna. 

De fossil de hittade under sin ofrivilliga 

Antarktisvistelse ledde paradoxalt nog till 

en av de viktigaste upptäckterna för att 

förstå fåglarnas tidiga historia, då vegavis 

var det första fossilet från perioden innan 

den så kallade K-T-gränsen (krita-tertiärgränsen) 

som kunde placeras inom en 

idag existerande fågelgrupp. K-T-gränsen 

markerar det senaste stora massutdöendet 

för drygt 65 miljoner år sedan, då bland 

annat dinosaurierna dog ut som en följd 

av att jorden drabbades av ett kraftigt 

meteoritnedslag. 

Titel: The Ascent of Birds. Författare: John Reilly. Förlag: 

Pelagic Publishing. Pris: 329 kronor (Naturbokhandeln). 

I ETT ANNAT spännande kapitel berättas 

om sapayoans historia. Arten är en 

tämligen oansenlig grönaktig fågel som 

förekommer ifrån Panama till Ecuador, 

och vore det inte för dess brokiga taxonomiska 

historia skulle den nog inte röna 

något större intresse. Men genetiska tester 

har visat att den är närmast släkt med 

brednäbbar och juveltrastar – familjer som 

annars bara finns representerade i Gamla 

världen – och hur den troligen koloniserade 

Amerika norrifrån för runt 50 miljoner 

år sedan när klimatet var mycket mildare 

än idag. 

I andra kapitel berättas bland annat om 

hur pingvinerna förlorade sin flygförmåga, 

hur myrspoven utvecklade sin rekordlånga 

non stop-flyttning från Alaska till 

Nya Zeeland och om hur olika korsnäbbar 

utvecklat olika kraftiga näbbar som en 

anpassning till att livnära sig på frön från 

olika arter av barrträd. 

I efterskriften blickar Reilly framåt 

och konstaterar att vi förlorat mer än 160 

fågelarter under de senaste 500 åren och 

att takten vi förlorar arter accelererar. 

Idag står vi inför en ny massutrotning av 

arter där det talas om att vi gått in en ny 

geologisk epok – antropocen. Det är första 

gången i planetens historia där en enskild 

art, människan, är ansvarig för en massutrotning 

av andra arter. Omformningen av 

jorden går nu så snabbt att arter inte hinner 

anpassa sig till de nya förhållandena, 

vilket i framtiden kan komma att leda till 

en homogenisering av världens fågelfauna. 

SPRÅKET ÄR ÖVERLAG lättillgängligt och 

engagerande och upplägget med separata 

berättelser gör att man kan läsa ett eller ett 

par kapitel i taget över en längre tid utan 

att tappa tråden, och bygga ett pussel som 

tillsammans ger en omfångsrik mosaik 

över fåglarnas fascinerande historia. För 

alla som tycker att fåglarnas evolution och 

släktskap är spännande rekommenderas 

boken varmt! 

Markus Lagerqvist 


Höstfåglar 

Österlen & Falsterbo 

3–8 september 2019 

Liten, exklusiv grupp 

5–7 deltagare•Lugnt tempo 

Spännande sträck•Pris från: 11 800 kr 

Guide: 

Magnus Ullman 

Boka på: 

www.svenskaturistforeningen.se/hostfaglar 


BREV 

Skriv till Vår Fågelvärld! 

niklas.aronsson@birdlife.se 

AVIFAUNA 

”Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr en förutsättning 

för att bibehålla biologisk mångfald” 

DET ÄR NOG få av oss som inte förstår att 

flyget har en negativ effekt på klimatet. 

Men flygfrågan är mer komplex än så 

när man beaktar bevarandet av biologisk 

mångfald och förbättrandet av artskydd, 

två viktiga saker där flygande kan påverka 

i positiv riktning. En del har valt ett ställningstagande 

där man ropar på bojkott 

av flyg eller antyder att BirdLife inte kan 

ha en resebyrå som använder flyg. Andra 

– däribland jag – överväger nyttan med 

att flyga beroende på det enskilda fallet: 

Vilket är syftet med resan? Finns andra, 

alternativa färdmedel som fungerar med 

min tidsbudget? Åker jag med lågprisbolag 

utan miljöpolicy eller ett dyrare som visar 

proaktivt intresse för miljöfrågor? Och så 

vidare. På precis samma sätt som jag går 

igenom utbudet av tomater i min lokala 

mataffär för att välja de mest ekologiska 

och trovärdiga. 

Sedan kan man också titta på vem som 

tar den där flygstolen i flygplanet som följer 

sin tidtabell. Det kan vara en affärsman 

som vill pressa priset på odlad teak för att 

tillverka billighetsmöbler i Sydostasien 

vilka sedan flygs till Sverige. En affärsman 

som sedan på kvällen sitter i restaurangen 

på ett internationellt ägt hotell, äter oxfile 

som flugits in från Brasilien (som kommer 

från ett djur som betat på mark som nu 

utarmats och blivit till biologisk enfald) 

och dricker en Cabernet Sauvignon som 

producerats i södra Stilla Havet, innan han 

spelar bort sitt traktamente på ett amerikanskägt 

kasino. Eller så kan det vara en 

grupp fågelskådare som reser på det sätt 

jag gjorde i våras. 

I MAJ FLÖG jag till Panama på semester för 

att fågelskåda i två veckor. Jag bokade min 

resa i landet med en lokal operatör som 

är känd för att jobba hållbart. Bland annat 

var jag i det fantastiska, vilda skogsområdet 

Darien på gränsen till Colombia och 

skådade fåglar. På den lokalt ägda campen 

arbetade ett 20-tal människor från grannbyn, 

som städare, kock, servitör, receptionist 

och fågelskådningsguider. Avokadon 

jag fick till lunch växte i trädgården utanför 

mitt safaritält, köttet till middagen kom 

Harpyja i Panama. 

FOTO: ERIK HIRSCHFELD 

från byn intill och hela campen drevs med 

solenergi. Till Darien kommer inte många 

turister utöver oss som gillar natur och 

jag såg själv hur bitar av skogen i de delar 

som nåddes av väg gjorts om till teakplantager 

eller avverkades. Men jag såg också 

skogsområden som höll på att återerövras 

av regnskog efter att ha varit skövlade 

för odling, precis som jag såg ett halvår 

tidigare i en del av Brasilien som besöks av 

fjärran ekoturister. 

Darienprovinsen är huvudsakligen väglös 

och man färdas på floder i stället. Tre 

timmars båtresa bort från campen hade en 

stig varsamt röjts i skogen av ursprungsbefolkningen 

i byn intill. Vid slutet av stigen 

blev vi förevisade en omhuldad och mäktig 

örn, en harpyja, som byborna skyddar för 

att kunna visa upp. Självklart låter jag mig, 

efter att ha sett en sådan magnifik fågel, 

utsättas för en dansuppvisning under lunchen 

i byn och köper några lokalt tillverkade 

korgverk med hem innan jag ger dricks. 

Här finns ju inga turister överhuvudtaget 

att tjäna pengar på, förutom fågelskådare 

som nu gör tre–fyra besök per vecka i just 

den här byn, och ger den en välbehövlig 

inkomst. Liksom de lokala byborna förstod 

min guide att det lönar sig rent ekonomiskt 

att bevara de fina skogsområdena 

och skydda den mäktiga harpyja-örnen, så 

att långväga skådarturister vill komma till 

denna avkrok. 

JAG ÄR FULLT medveten om de negativa 

miljöeffekterna av att flyga, och kan jag 

välja så väljer jag bort flyget. Och att minimera 

mina fotavtryck, vare sig det gäller 

flygresor, min dagliga mat eller bilresor, är 

förstås jätteviktigt och en självklarhet för 

mig. Om jag och alla andra avstod från att 

flyga helt, ifall det var en så svartvit fråga 

som många verkar tro, så skulle drivkraften 

att bevara viktiga miljöer och skapa 

lokala arbetstillfällen baserade på hållbar 

ekoturism försvinna i många länder som 

verkligen behöver de här inkomsterna, 

både för människornas och miljöskyddets 

skull. Och för mig är biologisk mångfald en 

viktig global fråga. Jag tycker inte att man 

som boende i vårt rika land kan kalla sig 

för naturvän och bara strunta i den globala 

aspekten. Även om jag inte är förvånad 

över att den attityden – som stämmer väl 

överens med de politiska strömningar som 

idag tyvärr råder i Sverige – även förekommer 

bland naturintresserade. 

Jag vill alltså inte uppmana till ökat flygande 

på något sätt och är lika bekymrad 

över miljöeffekterna som någon annan, 

utan bara peka på att vi nog måste flyga 

lite grann om vi ska kunna bevara den 

globala biologiska mångfalden och skydda 

arter. Nedsmutsande flyg är (idag!) tyvärr 

en förutsättning för att bibehålla biologisk 

mångfald i många fjärran länder och därmed 

på jorden som helhet. I varje fall tills 

välståndet bland större delen av jordens 

befolkning leder till att fritid inte bara är 

en lyxig sysselsättning för västerländska 

höginkomsttagare, och då bevarandet av 

mångfalden i stället kan ske med hjälp av 

kortresande, lokal ekoturism som kan ge 

samma ekonomiska incentiv som idag. För 

det är dit vi måste gå även om vägen syns 

lång. 

ERIK HIRSCHFELD, MALMÖ, 

VD FÖR AVIFAUNA NATURRESOR 


KNIVIGT 

Ormvråk och fjällvråk 

ORMVRÅK 


FJÄLLVRÅK 

3 

FOTON: JOHN LARSEN 

1 

1 

3 

2 

2 

1 Ger ett knubbigt intryck och har varma färgtoner. 

2 Stjärtundersida med många små band. 

3 Knogfläckar ofta bara som ”kommatecken”. 

1 Ger ett långvingat intryck och har kallare färgtoner än ormvråk. 

2 Stjärtundersida med brett ändband och få, eller inga, band i övrigt. 

3 Väl fyllda knogfläckar. 

Ormvråken är efter sparvhöken 

vår vanligaste rovfågel. Den 

förekommer i stora delar av 

landet i öppet och halvöppet 

landskap, mest talrikt i södra delarna. De 

allra flesta av våra ormvråkar lämnar landet 

under vintern, men framförallt i södra 

delarna stannar en del kvar och övervintrar. 

Ormvråken är en av de fågelarter i 

världen som varierar mest utseendemässigt, 

något som till och med avspeglas 

i dess franska namn buse variable. Den 

förekommer i färgvarianter från så gott 

som helt vit till helt brunsvart. 

De nordliga ormvråkarna är mer 

stabila till utseendet, de är rätt enhetligt 

mörkbruna med ett ljust bröstband och 

ljusa fält under vingarna. Bland dessa 

förekommer en del individer med en mer 

grå färgton och rödbruna inslag, färginslag 

som tyder på genflöde från den ostliga 

rasen vulpinus. 

Möjligen förekommer denna ras i 

Sverige, men det kan också röra sig om 

naturlig variation inom rasen buteo. 

I södra Sverige tycks ljusare fåglar 

vara mer vanligt förekommande, och 

det är framförallt dessa som kan skapa 

artbestämningsproblem då vissa individer 

av ormvråk till en del kan påminna om 

fjällvråk. 

FJÄLLVRÅKEN HÄCKAR I mellersta och 

norra delarna av landet. På hösten lämnar 

de flesta fjällvråkarna landet i sydostlig 

riktning, men i likhet med ormvråken 

stannar en del individer kvar i södra 

Sverige. Fjällvråken är betydligt mer 

stabil i utseendet jämfört med ormvråken 

och dess variationer i utseendet rör sig 

framförallt om köns- och åldersrelaterade 

skillnader. 

Fjällvråken är något större än ormvråken 

och ger ett betydligt stabilare intryck 

i luften. Den kan till och med tas för en 

kungsörn vid en hastig anblick, ett intryck 

man inte får av ormvråken som snarare 

kan tyckas en smula knubbig. Såväl vingarna 

som stjärten är längre än hos ormvråken 

och näbben ter sig kraftigare. 

Fjällvråken är generellt ljusare än 

den genomsnittliga ormvråken. Tonen i 

färgsättningen är alltid kall. Ovansidan är 

mörk och lite skäckig med ett kontrasterande 

ljust huvud. Stjärten är vit innerst 

och har ett distinkt brett svart ändband 

motsvarande maximalt den yttersta fjärdedelen 

av stjärten. Adulta fåglar, framförallt 

hannar, har ett fåtal smala svarta 

band innanför det breda ändbandet men 

intrycket är fortfarande en vit stjärt med 

ett väl avsatt svart ändband. Undersidan av 

vingarna är ljus med distinkta svarta fyllda 

knogfläckar. Buken är mörk, och hos yngre 

fåglar samt hos honor är strupen och 

bröstet ljust. Adulta hannar är de som är 

mest ormvråkslika och de kan vara mörka 

på strupe och bröst med ett bröstband likt 

ormvråk. 

De ljusa ormvråkarna har en varmare 

färgton än fjällvråken, inte sällan med en 

gulbeige ton. Undersidan är ljus, ibland 

med mörkare partier på buken. Ofta är 

bukfläcken delad på mitten. Vingundersidorna 

är ljusa med mörka kommatecken 

vid knogarna. Stjärten är i grunden mörk 

med varierande mängd ljust vid basen. Det 

ljusa är ofta tydligast mot stjärtens mitt 

och bandningen är smal och diffus. Övergången 

från den ljusa stjärtbasen till den 

mörkare ytterdelen sker gradvis. 

EN KARAKTÄR SOM sällan är särskilt användbar 

men som ibland kan ses på bilder 

är att fjällvråkens tarser är fjäderklädda 

till skillnad från ormvråkens vaxhudsbeklädda 

dito. 

Anders Eriksson 


FRÅGA EXPERTEN 

Har du en fråga till våra experter? 

Mejla till niklas.aronsson@birdlife.se 

ANATOMI 

Har alla fåglar en kräva och hur 

motståndskraftig är gulknopp? 

Vi har en studiecirkel här i Kiruna och 

det har dykt upp frågor som vi har gått 

bet på. Krävan har jag förstått har flera 

olika funktioner den tar hand om den 

första bearbetningen av födan innan den 

transporteras vidare till körtelmagen och 

muskelmagen, fågeln kan även ”förvara” 

maten där en tid för framtida behov. Vid 

matning av ungarna är krävan viktig för 

många arter, inte bara duvor som matar 

med ”duvmjölk” utan även andra arter 

som stöter upp mat till ungarna från krävan. 

Jag har läst att de flesta fåglar har 

en kräva, men vilka fåglar saknar det? 

Här uppe i Kiruna har vi varit förskonade 

från Gulknopp men denna ovanligt 

milda höst har det dykt upp en domherre 

som troligen led av denna parasit. Två 

korta frågor kring det: 

1. Hur länge behöver man göra uppehåll 

med matningen? 

2. Vet man hur livskraftig parasiten är 

i vinterkyla, vid hur många minusgrader 

dör den? 

LOTTA NYGÅRD, KIRUNA 

ANDERS WIRDHEIM: Allra först ett stort 

tack till er i fågelcirkel i Kiruna. Era frågor 

har nämligen visat sig vara något av en 

ögonöppnare. Framför allt tror jag att vi 

är ganska många som levt i förvissningen 

att alla fåglar har en kräva och exempelvis 

sagt saker som att ”truten hade krävan 

full”. Nu är det inte så. Alla fåglar har inte 

Tillhör du dem som tror att trutar har en kräva? I så fall är det högt tid att lära om. Trutar hör till de 

fåglar som faktiskt saknar kräva. 

en kräva, och bland många andra fåglar 

hör just trutar och övriga måsfåglar till 

dem som saknar detta organ. 

Krävan är mest utvecklad hos arter 

som lever på frön och andra vegetabilier. 

Teorin är att krävan i första hand 

utvecklats för att fågeln i fråga snabbt 

ska kunna stoppa i sig mycket mat för att 

sedan kunna smälta denna under lugnare 

omständigheter. Därigenom utsätter den 

sig inte lika länge för risken att bli tagen av 

en rovfågel eller ett rovdjur, som om den 

suttit kvar och smält födan allt eftersom. 

Men krävan används också för att bära 

hem mat till ungarna – i duvornas fall 

omvandlas till exempel födan i krävan till 

en näringsrik så kallad duvmjölk (kallas 

även krävmjölk). 

EN FÅGEL SOM har en särskilt stor kräva är 

den sydamerikanska hoatzin. Den lever av 

blad och har utvecklat en så stor kräva att 

FOTO: ULRIK B. BRUUN 

VÅRA EXPERTER 

SJUKDOMAR & ETOLOGI 

LOTTA BERG 

Professor i husdjurens 

miljö och hälsa på Sveriges 

lantbruksuniversitet 

(SLU) i Skara. Ordförande 

i BirdLife Sverige. Svarar 

på sjukdomar och etologi, 

läran om djurs beteenden. 

ALLMÄNEXPERT 

ANDERS WIRDHEIM 

Erfaren fältornitolog som 

kan det mesta som är värt 

att veta om fåglar. Krönikör 

på Natursidan.se samt driver 

podcasten ”Pippipodden”. 

Tidigare informationsansvarig 

för BirdLife Sverige. 

FÄLTBESTÄMNING M.M. 

MAGNUS ULLMAN 

Redaktionens allmänexpert 

på fåglar. Svarar på alla 

typer av frågor som rör 

fältbestämning, flyttning, beteende 

med mera. Har skrivit 

flera böcker om fältbestämning 

och om fåglarnas liv. 


denna delvis trängt undan bröstmuskulaturen 

(det vill säga ”flygmusklerna”). Det 

innebär i hoatzins fall försämrad flygförmåga, 

men så lever också denna fågel hela 

sitt liv inom ett mycket begränsat område. 

Intressant i sammanhanget är också att 

olika fågelgrupper, som utvecklats mot att 

äta samma typ av föda, kan skilja sig åt när 

det gäller krävan. Till exempel har rovfåglarna 

kräva, medan ugglorna saknar. Även 

gäss, pingviner, strutsar och måsfåglar 

saknar kräva. 

När det gäller pingviner, kan detta 

verka märkligt eftersom den ena föräldern 

i många fall är ute på mer än veckolånga 

fisketurer innan den återvänder med en 

massa mat till ungen eller ungarna. Denna 

mat kan dessutom portioneras ut under en 

längre tid. Men i pingvinernas fall lagras 

maten till ungarna i magsäcken, och några 

av pingvinarterna kan göra detta i flera 

veckor. 

NÄR DET SEDAN gäller gulknopp orsakas 

denna sjukdom av en liten parasit (flagellat) 

som heter Trichomonas gallinae. Enligt 

den litteratur som står till buds klarar inte 

Trichomonas-arterna av att leva utanför 

sin värd någon längre tid. Det handlar 

faktiskt oftast om endast några få minuter. 

Enligt försök som gjorts på laboratorium, 

har så gott som alla dött redan efter en 

halvtimma utanför värdmiljön. 

Om en smittad grönfink tappar ett frö 

på marken, är emellertid risken stor att 

detta frö snabbt tas om hand av någon 

annan fågel vilket innebär att smittan 

kan föras över. Samma sak gäller när 

flera grönfinkar sitter och äter ur ett och 

samma nypon. Då flyttas parasiterna lätt 

från näbb till näbb. 

Om man misstänker att gulknopp 

sprids via ens fågelmatningar, rekommenderar 

vi att dessa tas ner och görs rena 

samt att man gör ett uppehåll med matningen 

åtminstone under ett par veckor. 

BIOLOGI 

Varför ruggar 

fåglar sina 

fjädrar? 

Man hör ofta till exempel fågelskådare 

berätta om fåglar som ruggar. Jag förstår 

Stjärtfjäder av ormvråk. 

att det innebär att de byter fjädrar, men 

varför måste fåglarna rugga? Varför håller 

de inte under fågelns hela livstid? 

KATARINA SONESSON, HÖLLVIKEN 

LOTTA BERG SVARAR: Precis som hos oss 

däggdjur så slits vävnaderna hos fåglar. 

Våra celler byts ut allteftersom, lite i taget. 

Huden förnyas till exempel ständigt, 

liksom cellerna i flertalet andra organ. 

Men vissa delar av kroppen kan inte bara 

omärkligt bytas ut eftersom de består av 

död vävnad; hos oss människor gäller det 

till exempel håret och naglarna, och hos 

fåglarna gäller det fjädrarna. 

Fjädrar växer ut från en fjädersäck i 

huden, och när en fjäder vuxit färdigt så 

kan den inte längre tillföras några nya 

celler. Samtidigt slits fjädrarna hela tiden. 

Hur kraftigt detta slitage är beror förstås 

bland annat på i vilka miljöer fågeln rör 

sig. Man kan lätt föreställa sig att det har 

betydelse om fågeln flyttar mellan världsdelarna 

eller mest springer omkring på 

marken hemmavid, om den häckar och då 

kanske sliter fjädrarna mot kanterna av ett 

trångt och risigt bo, om den är inblandad i 

häftiga och våldsamma revirstrider så att 

stickor och strån – eller snarare fjädrar – 

ryker, om den vistas mycket i vatten, och 

så vidare. 


ÄVEN FJÄDRARNAS FÄRG har betydelse: 

vita eller ljusa fjädrar har ofta sämre hållbarhet 

än kraftigt pigmenterade fjädrar. 

Och den unga fågelns första, snabbväxande 

fjädrar är ofta av sämre kvalitet än de 

fjädrar som växer ut senare. 

Eftersom den enskilda fjädern inte kan 

repareras i till exempel spetsen eller de 

slitna ytterkanterna så måste hela fjädern 

bytas. Hur ofta, på vilka delar av kroppen 

och i vilken ordning detta görs, skiljer 

sig åt mellan olika fågelarter – man talar 

om olika ruggningsmönster. För en gås 

fungerar det bra att byta alla vingpennorna 

samtidigt, en kort men intensiv ruggning: 

fågeln blir då flygoförmögen under en tid 

men kan ändå både söka föda på land och 

söka skydd och föda genom att simma ut i 

någon grund sjö. För en rovfågel, tänk till 

exempel en pilgrimsfalk, vore ett sådant 

ruggningsmönster rent förödande: en falk 

som saknar vingpennor och inte kan flyga 

kan inte fånga särskilt många byten och 

skulle troligen svälta ihjäl. Likaså påverkas 

ruggningsstrategin av om fågeln är 

långflyttare eller inte, eftersom just flytten 

kräver en fjäderdräkt i hyfsad kondition. 

Alltså har olika arter olika sätt att rugga, 

och den som kan mycket om fåglarnas liv 

och beteende kan ofta lista ut rätt mycket 

om hur en viss art ruggar sina fjädrar. 

Fjädrar växer ut 

från en fjädersäck i 

huden, och när en fjäder 

vuxit färdigt så kan den 

inte längre tillföras några 

nya celler. 


KRÖNIKA 

”Tänkte besöka några riktigt 

gamla bekanta. Ett par 

berguvar jag följt sedan ett par 

decennier tillbaka. ” 

Torsten Green-Petersen filosoferar över det sparsmakade 

naturlivet en vinterdag på Gotland. Helst hade han fyllt 

magen med granbarr och dragit något gammalt över sig. 

En av de första dagarna i januari. Det regnar 

ymnigt på norra Gotland. Jag har svårt att 

skilja himmel från hav. Horisonten som 

utsuddad i det gråa färglösa. Det nya året 

kunde vara en snok kvar under sin stenvast. 

Ihoprullad. I väntan på årstidernas nästa språng. 

TRE HAVSÖRNAR STÅR och drar i resterna av en död 

knölsvan. Deras entourage består 

av ett dussin kråkor och en 

enstaka korp. Stor. Större. Störst. 

De mörka fåglarna mot det tunna 

bleka snötäcket som håller på att 

regna bort. 

Örnarna ser, på sedvanligt vis, 

lite oborstade ut. Rockarna, förlåt 

fjädrarna, sådär en smula i olag. 

För små. För stora. Fel storlek i 

alla fall. Med styltiga tunga steg. 

Som gubbar och gummor på rymmen från närmaste 

ålderdomshem. 

Det nya året 

kunde vara en 

snok kvar under sin 

stenvast. Ihoprullad. I 

väntan på årstidernas 

nästa språng. 

TÄNKTE BESÖKA NÅGRA riktigt gamla bekanta. Ett par 

berguvar jag följt sedan ett par decennier tillbaka. 

Som häckar här intill i en kustklint. Nå. Säkert har 

individerna skiftat genom åren men häckplatsen lever 

vidare med nya fåglar. 

Vi blev bekanta på den tiden då jag bodde nästgårds. 

Och försökte ringmärka just berguvar runt 

ön. Vilket inte var alldeles lätt eller självklart. Inte 

blev det väl någonsin fler än kanske ett par tre kullar 

märkta något år. Ett helt enstaka återfynd. En fågel 

som flugit drygt tio kilometer österut innan den återfanns 

död. 

ÄN SÅ LÄNGE råder stiltje och ro på bohyllan. Vilket 

är väntat. Men snart hoppas jag att paret ska visa mer 

av aktivitet. I februari brukar här vara full fart. Just 

de här fåglarna lever mest av sjöfågel. Det är bara ett 

hundratal meter till havsstranden. Ett annat par här 

inne i skogen är däremot mest förtjusta i igelkottar. 

Nåja. Inte såhär års förstås. Men hos dem fann jag 

ett år kanske trettiotalet urätna igelkottskinn under 

granarna. 

Om detta tänker jag inte ha några 

moraliska aspekter alls. Öns landskapsdjur 

och symbol. Hotat. Oftast 

överkört och platt. 

MEN ÄN SÅ länge sover kottarna i 

sina lövhögar. Som snokarna. Och 

det händer att jag tänker precis så för 

egen del. Göra som muminfamiljen. 

Fylla magen med granbarr om hösten 

för att sedan gå i ide. Eller kort och gott leta upp en 

tillräckligt rymlig lövhög. Krypa längst in. Sova gott 

tills ljuset återvänder. Kanske vakna av att grannen 

– en igelkott – gäspar, vänder sig om i en dröm om 

välsmakande daggmaskar. Och gnuggar morgonen ur 

sina taggar mot min rygg. 

Torsten Green-Petersen är 

allmänläkare och psykiater. 

Trebarnsfar. Fågelfotograf och 

författare med ett livslångt fågelintresse. 

Valde en gång i tiden att 

bosätta mig på Gotland för fåglarnas 

skull. Välkommen till min 

hemsida www.fagelnsblick.com. 


svart-beige-azurblå 

iberisk flygare 

deras 

kjolar 

svängde i 

dikten 

väderstreck 

är nötkråknäbb 

i 

sibirien 

bör dragarten 

vara 

gigantisk 

buskreptil? 

KORSORD 

BEVINGADE ORD 

oordning 

får 

ingen 

fågelunge 

blev 

tunna av 

gifter 

runt 

fönster 

till hjälp 

vid bestämning 

av änder 

tillfälle 

att lira 

är 

högtidlig 

årta? 

hålla 

tand för 

tunga 

kräver 

virke 

lever 

steglits 

böj på 

knäna! 

skrivande 

japan 

förvränger 

i lustiga 

huset 

ger 

mörka 

fjädrar 

tundraadjektiv 

kan ibisar 

vara 

fanatisk 

är väl 

stjärtmesen 

ljungväxt 

och folkbildare 

elakhet 

på isen 

längst ner, 

märk väl 

liknar 

flygande 

tordmule 

ingen 

njutning 

skyddas 

av skål 

kan bli 

gök och 

duva 

trevlig 

inpå 

knuten 

allergen 

låna 

av and 

kvällsmänniska 

andningsorgan 

förslagna 

ett järn 

minns 

mycket 

i lillehammer 

avlägsnas 

av 

konservator 

får ungar 

av glas? 

späckad 

simmare 

är vass 

locka 

med föda 

slå 

dank 

kan man 

vara 

med gammalt 

beröm 

godkänd 

mål för 

den som 

står upp 

kan 

vara av 

fjädrar 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2019-01-01 

BEVINGADE ORD 

e 

den är vätskefylld 

ingår i 

personnummer 

strul 

s 

har väl 

spelare 

silas 

gör 

lamm till 

benknäckare 

fiktiv 

fågelstad 

b 

l 

å 

s 

k 

a 

t 

a 

d 

r 

o 

n 

t 

e 

n 

a 

t 

l 

a 

s 

reklam 

till dig 

personligen 

stannar 

i 

boet 

k 

k 

r 

a 

f 

s 

a 

d 

e 

f 

l 

å 

löfte i 

dalsland 

kräver 

stativ 

t 

u 

b 

har fin 

entrecôte 

himmelsbäraren 

gjorde 

sprätthöns 

skinnlägga 

fågelsläktingar 

ö 

gåvoverb 

g 

e 

n 

o 

k 

r 

ä 

l 

d 

j 

u 

r 

m 

omega 3- 

rik i stim 

blir inte 

bonddraja 

s 

k 

v 

a 

finns både 

med vit & 

svart näbb 

ä 

n 

g 

HÄR ÄR FÖRRA NUMRETS VINNARE: 

1:a pris 500 kr: Bo Nilsson, Lerum. 

2:a pris 300 kr: Marie-Louise Hägg, Enhörna. 

3:e-5:e pris 100 kr: Hans Lööf, Tenhult, Jan-Åke 

Rosén, Lidköping, Stig Lundquist, Simrishamn. 

Grattis! 

m 

a 

r 

m 

o 

r 

e 

r 

i 

n 

g 

tålamodskrävande 

syssla 

k 

ö 

a 

å 

n 

går utmattad 

på 

tranan 

tar långa 

s 

t 

e 

g 

o 

r 

r 

l 

e 

k 

gör tyr 

spännande 

budbärarmolekyl 

göra identisk 

kopia 

k 

l 

o 

n 

a 

spel 

som 

lockar 

hönor 

i 

d 

kan 

staren 

små rosa 

orkidéer 

n 

o 

r 

n 

o 

r 

förr vid 

tal till 

två i 

dativ 

m 

kan 

kapas 

l 

osalig 

aktivitet 

i näbbar 

och klor 

h 

o 

r 

n 

ä 

m 

n 

e 

diagnos 

utan 

hyperaktivitet 

i 

l 

t 

ä 

r 

n 

a 

n 

symbolen 

för utdöende 

"gamla 

världens 

kolibrier" 

piplärksmiljö 

a 

d 

d 

den 

jäktade 

måsfågeln 

sägs 

stackarna 

vara 

a 

r 

m 

a 

gör 

grågås 

som 

tycker 

till 

a 

n 

s 

e 

r 

konstruktör & illustratör: anne thorsell 2018-11-01 

Bevingade ord – ett fullfjädrat kryss 

VINNARE 

1:a pris 500 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

2:a pris 300 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

3:e pris 100 kr: Presentkort på Naturbokhandeln 

Skriv ned orden som du får fram i de färgade rutorna 

på ett vykort och skicka detta till, Vår Fågelvärld, c/o 

Niklas Aronsson, Flygfältsgatan 16, 423 37 Torslanda, 

eller skriv den rätta lösningen i ett mejl och skicka till 

niklas.aronsson@birdlife.se. Senast den 20 mars vill 

vi ha ditt svar för att du ska kunna delta i utlottningen 

av de fina bokpriserna. Naturbokhandeln är BirdLife 

Sveriges egen bokhandel där överskottet går till 

fågelskydd. 

Populära kaffemuggar för 70 

kronor styck. Finns med flera olika 

fågelmotiv på Naturbokhandeln. 


RETROSPEKTIV 

av Niklas Aronsson 

Ny häckfågel i 

södra Sverige 

1961 

FÅ ARTER I landet har gått så snabbt framåt 

som gransångaren. Det gäller faktiskt 

både den sydliga och nordliga underarten 

av gransångare. Hur snabbt det faktiskt 

har gått blir man varse när man läser Vår 

Fågelvärld från 1961 om blott den andra 

kända häckningen av arten i Skåne som 

skedde 1960. Den första var på 1800-talet. 

Så här skriver Sven Persson under vinjetten 

Meddelanden: ”Våren 1960 hörde jag 

upprepade gånger en sjungande gransångare 

i ett skogsparti söder om Höör i mellersta 

Skåne. Den fanns på platsen från mitten av 

maj till början av juni, vid vilken tidpunkt 

jag avreste från trakten ... Gransångaren 

var mycket stationär och sågs aldrig 

lämna ett revir, som endast mätte ca 30 m 

i diameter. Mellan den 3. och 16.7. såg jag, 

att en gransångare ofta kom smygande med 

mat i näbben, men på grund av terrängens 

beskafenhet kunde jag av hänsyn till risken 

att spoliera häckningen inte leta efter boet.” 

Från redaktionen svarade Staffan 

Ulfstrand: ”Fynd av häckande gransångare 

i södra Sverige är givetvis av stort intresse. 

Det är härvid en öppen fråga, om fåglarna 

tillhör den i Nordsverige häckande rasen 

(Ph. c. abietinus Nilsson) eller nominatrasen, 

vilken kommer oss så nära som i Danmark. 

Inte minst med tanke på att den rika 

förekomsten av flyttningsprolongationer 

våren 1960 är det kanske sannolikast, att de 

fåglar, ... , i själva verket tillhörde kontinentalpopulationen 

...” 

I SVENSK FÅGELTAXERINGS årsrapport för 

2016 skriver författarna: 

”Den sydliga rasen av gransångare bara 

ökar och ökar. På sommarpunktrutterna 

har den ökat med 9,4 % per år sedan 1975 

(!) och på standardrutterna med 15,2 % per 

år sedan 1998. Den rumsliga utbredningen 

ändras dock inte lika dramatiskt utan det är 

fortfarande i Skåne och på Västkusten 

som arten har sitt särklassigt bästa tillhåll. 

I Danmark ökar den fortfarande men helt 

tydligt med en lägre takt. Den nordliga rasen 

ökar också stadigt i Sverige, om än inte 

lika kraftigt. Där är förändringen i 

utbredningsområde tydligare, med expansion 

å väster och norr. Vi har fortfarande 

ingen bra förklaring till dessa kraftiga 

ökningar, men det är svårt att tro att det 

bara beror på habitat- och klimatförändringar. 

En vild spekulation är att det finns 

sjukdomar och parasiter med i bilden. Om 

en art som grönfinken kan minska kraftigt 

på kort tid på grund av en parasit, bör ju en 

art också kunna expandera kraftigt när den 

på något sätt ”blir av med” en parasit eller 

en sjukdom.”

Vår Fågelvärld nr 1 -2019

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?