Program Falstaff

Kan hedern sätta fast ett ben igen? Nej.
Eller en arm? Nej. Eller lindra
smärtan i ett sår? Nej.
Hedern är alltså ingen kirurg? Nej.
Vad är heder? Ett ord.
Vad finns i det där ordet heder? Luft.
En skral ersättning!
Vem fick den? Han som dog i onsdags.
Kan han ta på den? Nej. Hör han den då? Nej.
Den är således alldeles omärkbar? Ja, för de döda.
Men lever den inte bland de levande? Nej.
Varför inte det? Förtalet tillåter det inte.
Därför bryr jag mig inte om den.
Heder är bara en utsmyckning på graven,
och så slutar min betraktelse.
Hedern är förstås en av de viktigaste, om inte den allra
viktigaste, egenskapen hos en riddare. Det faktum
att riddaren Sir John Falstaff reducerar det till bara ett
ord, lite luft, säger en hel del. Och att han, i Boitos libretto,
tar så lätt på förödmjukelserna som blir följden
av de två kärleksbreven, säger resten. Hans filosofi
närmar sig det absurda.
Alice och Meg läser Falstaffs brev tillsammans, och
det sätter igång en räcka förvecklingar. Kvinnorna
genomskådar Falstaffs planer — och Fords. Under
förvecklingarna lyckas Alice också avstyra det arrangerade
äktenskap som Ford planerar för dottern
Nannetta. Det är inte Gud eller Ödet som ödelägger
planerna, det är kvinnorna som krymper ner ambitioner
till bara ord, lite luft.
Jag vågar inte påstå att vare sig Shakespeare eller Boito
delar vår moderna syn på genus, men de ville absolut
förlöjliga den manliga ärelystnaden. Hur viktiga och
märkvärdiga män än anser att deras motiv är: heder,
(igen) makt (över andra män och över kvinnor), girighet,
erövringar eller svartsjuka, så reducerar kvinnorna
dem till ord, till luft. I det avseendet gör Shakespeare/Boito
sällskap med Beaumarchais/Da Ponte.
Ford sjunger Perdono, förlåt mig, precis som greven
i Mozarts Figaros bröllop, när Susanna och Grevinnan
förminskat alla männens intriger till ord, lite luft.
Kärleken förvandlar mannen till ett djur
L’amore metamorfosa un uom in una bestia
Lotte de Beer och Christof Hetzer hade ursprungligen
planerat ett helt annat koncept till denna uppsättning.
I samma tradition som Aisopos, la Fontaine och
George Orwell skulle Falstaff berättas som en fabel,
där alla karaktärerna är djur, med Falstaff som grisen
Napoleon i Orwells roman Djurfarmen: »Alla djur
är jämlika, men några är mer jämlika än andra.« Jag
tror inte att det finns något citat som så obarmhärtigt
avslöjar all form av auktoritet. Och påstådd auktoritet
(all auktoritet är förstås påstådd) är vad Falstaff