omtanke_nr3

Omtanke
Medlemstidning för RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade 2012/2013
God Jul &
Gott Nytt År!
1

2
KRÖNIKA
Vi saknade det som RAV står för
– stöd och gemenskap
I januari 2009 blev jag kontaktad av RAV:s dåvarande styrelse. Jag fick förfrågan om jag ville bli styrelseledamot och jag
tackade ja trots att jag inte kunde delta i årsmötet. Det inföll tyvärr på samma dag som vi hade årsdagen av Max och
Saga, mina barnbarn som inte överlevde attacken i sitt hem i Arboga 2008.
Informationen om RAV var vid den här tidpunkten mycket knapphändig och luddig. Men det framgick i alla fall att organisationen
ville stödja människor som mist någon närstående i våldsbrott och detta var någonting som vi verkligen hade
saknat själva när det hemska hände oss. Därför kändes det rätt att medverka och jag har sedan dess suttit i styrelsen för
att på mitt bästa sätt hjälpa andra drabbade – trots att jag inte är en föreningsmänniska. Men jag tror att man
genom medmänsklighet, genom att bara finnas till och genom att lyssna, kommer långt när man vill stötta andra. Och
jag tror på RAV:s ledord: tillsammans är vi starka.
Några ögonblick under min tid i RAV har stannat hos mig. Ett är när jag och två andra styrelsemedlemmar pratade om
våra tankar och funderingar innan ett möte hade börjat. Den ena delade med sig av sin historia och det påverkade mig
mycket. Hon hade förlorat en vän i ett våldsbrott och det påminde mig om hur många som drabbas och påverkas när
någon dödas på det sättet, inte bara de närmast anhöriga.
Ett annat starkt minne är från RAV:s anhörighelg i Sandhamn när vi fick ta del av Hasse Aros tankar om brottsoffer och
deras anhöriga.
I dag går RAV-arbetet framåt. Lite sakta kan många tycka men vi kommer i alla fall framåt och man måste alltid vara
medveten om att de flesta som är aktiva i föreningen har en jobbig och uppslitande historia bakom sig och det tar både
kraft och energi. Det är viktigt att alla får arbeta i sin egen takt. Men jag tror också att föreningen skulle behöva en eller
två föreningsmänniskor som inte har samma bakgrund som våra anhörigmedlemmar. Genom att få in personer som
kan bidra med andra erfarenheter och kunskaper än de vi som är drabbade har skulle föreningen få hjälp att drivas
framåt. Det är viktigt, för vår organisation behövs verkligen
och vi välkomnar alla som vill engagera sig i den eller
som söker stöd hos oss.
Med den här medlemstidningen vill vi önska våra medlemmar
och andra goda medmänniskor:
En riktigt God Jul och ett Gott 2013!
Vi vill också tacka våra anhörigmedlemmar för de förtroenden
ni visat oss, inte minst ni som orkar dela med er av
era upplevelser. I det här numret berättar fyra mammor
om hur livet ter sig när det gått flera år sedan de fick det
sanna mardrömsbeskedet att deras barn dötats av någon
annan genom ett våldsbrott.
roland jangestig styrelseledamot
RAV:s syfte är att verka stödjande och opinionsbildande för att anhöriga och andra närstående till dem som har dödats, eller
kan antas ha dödats, genom våldsbrott ska få ett bättre stöd från både omvärld och samhälle.
RAV har funnits sedan 1996. Då tog Ingrid Åman och Ann Hedencrona, båda anhöriga till våldsdödade, initiativ till att bilda
organisationen i samarbete med polismyndigheten i Göteborg. I juni 2009 reviderades organisationens riktlinjer. Bland
annat ändrades målgruppen till att inte bara omfatta den närmaste familjen till de våldsdödade.

RAV:s styrelse 2012
På årsmötet i mars i år beslutade stämman att fortsätta leda organisationen
med två språkrör som representanter för styrelsen.
Ewa-Britt Gabrielsen,
språkrör
Jag är mamma till Marcus
som sparkades ihjäl på
Kungsgatan den 5 maj
2005.
Jag är i grunden en
mycket positiv person
och tur är väl det efter
många motgångar. Jag älskar min trädgård,
där bland ogräs och blommor rensar jag mitt
huvud och tårarna kan få flöda fritt. Jag tror
att om vi är många som gör lite så kan vi ändra
på mycket.
Jörgen Eriksson,
språkrör
Jag arbetar som golvslipare
och bor i Göteborg.
Min bror Håkan mördades
i Göteborg den 27
januari 2007. Jag vill bidra
till fler och regelbundna
sådana träffar
och sprida information om att RAV finns
eftersom jag själv kände mig ensam innan jag
hörde talas om RAV.
Roland Jangestig,
ledamot och kassör
Jag är gift med Eva och vi
har tre döttrar. Jag arbetar
i en större Konsumbutik
som ställföreträdande butikschef.
Min äldsta dotter
Emma och hennes barn
blev attackerade i sitt hem
i Arboga 2008. Barnen Maximilian och Saga
överlevde inte överfallet men Emma klarade
sig nästan helt utan men. Jag engagerar mig i
RAV för att kunna hjälpa och stötta andra
anhöriga.
Renee Lindwall,
suppleant
Jag bor i Gråbo tre mil
nordost om Göteborg.
Jag jobbar som möbeltapetserare
och driver egen
enskild firma. Min särbo
och pojkvän Kent blev misshandlad och
knivhuggen till döds av en okänd man försommaren
2009. Jag skulle vilja att RAV anordnar
fler enkla träffar då och då där anhöriga
kan träffas och prata om vad som helst.
Som anhörig vill man ofta träffa och prata
med andra i samma situation.
Rafael Kalicinski,
ledamot
Enligt mig är familjer till
våldsdödade en bortglömd
grupp i vårt samhälle.
Mitt hopp är att vi
genom vårt RAV-arbete
kan göra den gruppen
mer uppmärksammad så
att anhöriga kan få bättre hjälp och förståelse.
Jag jobbar som konsult på Projectplace
International AB i Stockholm.
Marie Johansson,
suppleant
Jag är mamma till Martin
som kördes ihjäl av en
kille i en stor VAN på en
rastplats i Alafors den 27
maj 2007. Det skedde
när Martin skulle avvärja
en vandalisering av en kiosk.
Gärningsmannen greps på mordplatsen
och dömdes senare till tio års fängelse.
Jag tycker det är viktigt att träffas och prata
och att försöka påverka situationen för
brottsoffren.
Malin Öhrn,
suppleant
Jag bor strax utanför Göteborg
med min familj.
Min bror blev mördad
den 27 maj 2007. Han kände
inte gärningsmannen
sedan tidigare, men gärningsmannen
greps på
platsen och dömdes senare för mord.
RAV ger stöd till brottsdrabbade. Genom
organisationen vill jag försöka göra skillnad
för andra drabbade som mist anhöriga i
våldsbrott.
AKTUELLT
Årsmöte 2013
Lördag den 23 mars 2013
bjuder RAV in sina medlemmar
till nästa årsmöte. Den
här gången träffas vi i
Arboga klockan 13.00.
Inbjudan med mer information
och adress till lokal
skickas ut senare.
Motioner till organisationens
fortsatte verksamhet
ska lämnas in senast en
vecka före mötet. Motionerna
kan mailas och skickas
per post till styrelsen.
Varmt välkomna att anmäla
er redan nu!
Tack alla medlemmar!
Under 2012 har RAV haft
cirka 150 medlemmar.
Bland dem finns anhöriga
och vänner till våldsdödade
men också många goda
medmänniskor som vill visa
sitt stöd och sitt ställningstagande
mot våld. Alla är
lika välkomna!
Information om medlemsskap
finns på vår hemsida:
www.rav.se
Föe frågor kontakta vår
kassör på mailadressen:
roland.jangestig@rav.se
Glöm inte hemsidan!
Maila oss gärna din mailadress!
På www.rav.se finns
mycket mer RAV-info,
dikter, projektbeskrivningar
och inte minst vår
omtyckta Dialog-sida.
3

4
ANHÖRIGHELG
Uppskattad anhörighelg
ordnades i Jönköping
För andra gången ordnade RAV en
anhörighelg för sina anhörigmedlemmar.
Tidigare utvärderingar har
visat att det som drabbade uppskattar
mest är att få prata med andra
som varit med i liknande situationer.
Årets anhörigträff gick därför i dialogens
tecken.
Ett av RAV:s viktigaste mål är att skapa gemenskap
bland anhöriga till våldsdödade.
– Sedan tidigare vet vi hur värdefullt och
uppskattat det är att få prata av sig, ställa frågor
och byta erfarenheter med andra drabbade.
Därför är vi glada att vi återigen kunde
ordna en anhörighelg, säger språkröret Ewa-
Britt Gabrielsen.
I år ägde anhörighelgen rum i Jönköping.
Under en spetemberhelg träffades deltagarna
på Hotell A6 som ligger precis vid Rocksjön.
De flesta deltagare droppade in under
fredagseftermiddagen.
– Både nya och gamla ansikten möttes. Solen
gjorde att vi kunde sitta ute på altanen
som vätte ner mot Rocksjön. På kvällen serverades
middag.
På lördagsförmiddagen kom ytterligare några
deltagare och sedan började programet
klockan 10.
– Efter sedvanlig presentation enades vi om
att fokusera på fria samtal under helgen.
Till lunchen var Håkan Wernefur från försäkringskassan
och Ann-Britt Ekvall och
Christina Polland från Landstinget Jönköping
inbjudna. Deltagarna fick möjlighet att
ställa frågor och kom tillsammans med Christina
Polland, som är chefskurator, överens
om att organisationen ska hjälpa till att utforma
en handlingsplan för brottsdrabbade.
– Detta utifrån våra egna erfarenheter i frågan
om vilken hjälp anhöriga till våldsdödade
behöver när det värsta har hänt, säger Ewa-
Britt.
Eftermiddagens fika skedde utomhus och
dagen till ära fanns en trettioåring som bjöd
på både smörgåstårta och vanlig tårta.
Klockan sju på kvällen bjöds det åter på en
god middag i trevligt sällskap och var och en
valde själv när man ville avsluta dagen.
Efter söndagens frukost höll Ewa-Britt och
Emma Jangestig varsin föreläsning som båda
berörde mycket. Båda brukar föreläsa på skolor
och andra arbetsplatser i RAV:s namn men
det var första gången som de föreläste för den
egna organisationen.
Efter en gemensam lunch sammanfattades
helgen och avslutades sedan med den fina
sången ”Våga tro” som skrivits till minne av
Emmas barn Max och Saga. De dödades i sitt
hem 2008 av en för dem okänd kvinna.
”Fastän jordelivet fick ett tidigt slut
så längtar barn i himlen aldrig ut.
För i himlen finns ej saknad och ej tid
där leker man och vilar sen i frid.”
Ur sången ”Våga tro”.
Några av deltagarna på anhörighelgen 2012.
Förhoppning att ordna
en anhörighelg även 2013
Under anhörighelgen i
Jönköping enades styrelsen
och övriga deltagare om att
RAV ska söka medel för en ny
anhörighelg hösten 2013.
Vi hoppas kunna ge mer
besked under våren.
~~~~~~~~~~~~~~~~~
Tack till Brottsofferfonden
och andra som gjorde årets
anhörighelg möjlig.
Även ett stort tack till alla som
deltog och bidrog till fina
samtal på anhörighelgen 2013!

Stoppa våldet –
med en påminnelseplatta!
Det oprovocerade våldet skördar ständigt
nya offer och konsekvenserna blir
ohyggliga för alla inblandade. När
unga människor, oftast pojkar eller
yngre män, får sätta livet till har det
gått alldeles för långt. Vi har alla ett
ansvar att bekämpa detta meningslösa
våld.
Ett effektivt sätt är att på brottsplatsen
ifråga placera en påminnelseplatta
som med sin namnlösa formulering
”Glöm aldrig det våld som ägde rum
här DDMMÅÅ” fyller flera funktioner.
Dels hedrar den offret och de
anhöriga, dels manar den till eftertanke
men inte minst är den en
varningsklocka med sin påminnelse
om det onda som en gång hänt.
Minnet får aldrig slockna, så ej heller
kampen mot våldet.
Vi har alltsedan 2006 förgäves sökt
påverka politiker i Stockholms Stad
med en begäran att placera en
påminnelseplatta på Kungsgatan i
Stockholm för att uppmärksamma det
oprovocerade våld som där kostade
Marcus Gabrielsen livet den 5 maj
2005.
Att mindre kommuner som Falun och
Oxelösund visat större insikt, förståelse
och vilja genom att bevilja
liknande påminnelseplattor, gör
Stockholmspolitikernas nej än mer
oförklarligt. Det är ju ännu viktigare
att skapa en trygg offentlig miljö i
storstäderna !
Vi behöver därför din hjälp – skriv
ditt namn på protestlistan till stöd för
en påminnelseplatta angående det våld
som kostade Marcus Gabrielsen livet
och som inte får hända igen.
Låt oss bli många i denna kamp!
rav:s styrelse
genom ewa-britt gabrielsen
PÅMINNELSEPLATTAN
Ewa-Britt Gabrielsen, språkrör i RAV och mamma till mördade Marcus.
Över 5 000 personer har skrivit på protestlistan för
att en påminnelseplatta ska läggas på Kungsgatan i
Stockholm. En likadan platta ligger redan i Falun
där Mattias Ström oprovocerat misshandlades till
döds den 17 juli 2004. Landets kommuner tar alltså
olika beslut i samma fråga.
Skriv under du också! Protestlistan finns på
www.sockan.se
5

6
ANHÖRIGA HAR ORDET
När någon våldsdödats lämnas många, många anhöriga och andra närstående i chock, sorg och
saknad. Med tragedin kommer också många andra höga trösklar som ska försöka klivas över. Det
kan handla om rättegångar, skadestånd och byråkrati med försäkringskassan. Det kan också handla
om enkla vardagsbestyr som att gå ut med hunden, planera middag eller att orka – och vilja – kliva
upp ur sängen för att möta ännu en dag i den nya vardagen. RAV har ställt frågor till några anhörigmedlemmar
för att belysa hur livet kan te sig när dagarna och veckorna efter det fruktansvärda
beskedet har blivit år.
”Jag har fortfarande svårt att tänka
på Engla utan att bli ledsen”
10-åriga Engla Juncosa Höglund har fått lov att
cykla hem för första gången efter lek med sina
kompisar. Några hundra meter från sitt hem i Dalarna
försvinner hon. Lördagseftermiddagen blir
kväll och natt. Engla är försvunnen i nio dagar
innan hon hittas – mördad.
Drygt fyra och ett halvt år senare har hennes mamma Carina
Höglund både fysiska och psykiska men efter dagarna i april
2008. Men som gör sig påminda varje dag.
– Jag har bland annat posttraumatisk stress och ibland nervryckningar
i kroppen som jag fick under de dagar Engla var
försvunnen. Jag kände mycket ansvar i sökandet efter Engla,
mer än man borde behöva. Som tur var fick vi mycket hjälp av
många underbara personer som blev som dagens hjälporganisation
Missing people.
Carina bor kvar med sin familj i samma hus som familjen helrenoverade
under 2007 och flyttade in i 2008. Huset ligger bara
några hundra meter från den plats där Engla försvann.
– En del av mig vill inte släppa det här huset som fortfarande
inte är helt färdigrenoverat. Vi hann bo här i tre månader innan
Engla mördades. Hennes rum finns kvar precis som det var
innan. De blå väggarna har hon varit med och målat själv. Jag
klarar inte av att ta bort rummet.
Carina säger att hon kan tänka sig att det skulle vara bättre
om de inte bodde kvar men samtidigt kan hon inte flytta.
– Det är känslomässigt jobbigt. Minnena finns kvar här. Jag
är rädd för vad som ska hända med minnena om jag släpper
huset. Och om jag flyttar så har mördaren lyckats förstöra även
vår dröm om att bo här.
Carina berättar att hennes vardag i dag är en bergodalbana mellan
vanlig vardag, glädje, smärta och saknad.
– Det är svårt att förklara. Jag tänker inte alltid på Englas död
men smärtan från den tanken finns alltid där i kroppen och gör
sig påmind varje dag. Det värsta är just det att veta att ens barn
har blivit utsatt för skräck och lidande in i döden och att man
inte har kunnat vara där och tröstat och skyddat.
Parallellt med smärtan finns också den ständiga saknaden.
– Saknaden kan göra väldigt ont och vara ledsam, men den
kan även ta mig till de ljusa minnena. Men jag har fortfarande
svårt att tänka på Engla utan att bli ledsen.
Under åren som har gått sedan Englas död har Carina arbetat
till och från men också varit sjukskriven.
– Jag vill börja jobba men jag behöver hitta ett jobb som passar
mig som den människa jag är i dag. Jag behöver jobba med
något som engagerar mig för att kunna hålla mig över smärtytan.
Livet är inte lika lustfyllt längre och det krävs mer för att jag
ska orka och vilja engagera mig. Innan Engla dog var jag väldigt
social med många bollar i luften. Nu vill jag hellre ha lugn och
ro och är helst för mig själv här ute i skogen. Fast när jag hittar
något som verkligen engagerar mig så kan jag hitta lusten och
köra på ordentligt. Så någonstans i grunden finns lite av den
gamla Carina kvar.
Carina är fortfarande samhällsengagerad och bloggar och
twittrar ibland. Oftast blir det om frågor som rör rättsväsendet
och media. Hon önskar att bemötandet av anhöriga och brottsoffer
blev bättre – både i mederna och på myndigheter.
– Det skrivs mycket om själva mördaren, mordet och rättegången
men sedan skrivs det väldigt lite om anhörigas vardag
och behov. Varje dag är det TV-program om mord, antingen
granskande program eller som deckare och annan underhållning
– men ofta utan offrens perspektiv. För många av oss som
varit där på riktigt blir trailers, tidningsrubriker med mera ett
slag i magen. Det är viktigt att vi alla försöker förstå att mord är
på riktigt. Då kanske vi kan få bättre bemötande i sjukvård,
domstolar och andra myndigheter. Bemötandet av anhöriga är
inte bra i dag. Allmänheten förstår inte våra behov och hur vi
har det.
Sedan 2009 har Carina varit medlem i RAV där hon också suttit
i styrelsen.
– Medlemskapet har betytt att jag har lärt känna andra människor
med samma livssituation och erfarenheter som jag har

och att jag har någonstans att vända mig när jag har behov av
stöd och få andra anhörigas tankar kring mina funderingar.
RAV:s sida på Facebook är viktig för mig. Där kan man mötas
i enkelhet med funderingar, frustration och hejarop.
Tankarna på Englas gärningsman kommer sällan.
– När smärtan kommer kring vad han utsatte Engla för så
kan jag ibland få upp en bild där jag hugger honom hysteriskt
med knivar. Det är inte roligt att ens tankar tänker så hemskt
men det är ett sätt att avreagera mig när smärtan kommer.
Ondska skapar ondska tänker jag.
Gärningsmannen, som visat sig vara skyldig till ännu ett
mord och flera fall av sexuella övergrepp, dömdes till livstids
fängelse men Carina är inte nöjd med domen.
– Vi har ju inte riktiga livstidsstraff i Sverige. Troligen kommer
han aldrig att komma ut igen men jag vill ha garanti. Jag vill
veta att han inte kommer ut när min dotter Sol är mitt i livet.
Hon ska kunna leva ett liv och veta att han aldrig kommer ut
men så är det inte. I början tyckte jag att domen var bra men så
småningom förstod jag att det finns en liten möjlighet att han
kan släppas fri. Jag känner mig lurad.
Julen som närmar sig blir den femte utan Engla. Det har gått att
överleva – något som fascinerar Carina.
– Det är jättejobbigt att leva med vetskapen att ens barn har
dött i skräck och smärta alldeles för tidigt bara för att en annan
person bestämt så. Samtidigt vet jag att det finns så otroligt
många människor i världen som råkat ut för samma sak – och
de flesta av oss klarar av att lära oss att hantera och leva med
det. Det fascinerar mig hur stark människan är. Det hjälper mig
mycket att jag har min familj och min dotter Sol. Henne älskar
jag ju lika mycket som Engla. Det ger någon form av balans.
Trots smärtan och sorgen som präglar den nya vardagen
lyckas Carina hantera det nya liv hon ställts inför.
– Jag lär mig att leva med och hantera smärtan med tiden
men saknaden efter Engla blir samtidigt större. Jag vill att livet
ska gå så fort som möjligt så jag blir av med smärtan men jag
vill ändå inte missa livet eftersom jag har kvar en underbar dotter
och familj som jag vill fortsätta att finnas för.
ANHÖRIGA HAR ORDET
Carina Höglund har skrivit boken
Ӏlskade Engla du saknas oss Рpolis,
myndigheter och media”.
– Att skriva är den bearbetning som
gett mig mest, säger hon och vill
inspirera andra anhöriga att också
skriva ner sina upplevelser.
7

8
ANHÖRIGA HAR ORDET
”Det är svårt att hitta glädje i tillvaron.
Jag känner mig vilsen”
Drygt tre år har gått sedan fredagskvällen när
Jeanette P. West hörde sin dotter Trez röst för
sista gången.
– Hon ringde mitt i Doobidoo och sa efter en
stund ”Vad du låter glad mamma”. ”Ja, jag tittar
på Doobidoo”, svarade jag och frågade vad hon
skulle göra. Jag kände trygghet över hennes svar.
Hon skulle inte gå ut. Hon skulle titta på film och
äta godis med en kompis.
Senare på kvällen går Jeanette och lägger sig.
– Det är hemskt att man lägger sig utan att känna att något
hänt.
Klockan tre på natten ringer det på dörren. Jeanettes då-
varande man öppnar dörren och när han får frågan ”Är du
Trez pappa?” känner Jeanette direkt att ”det här är inte bra”.
– Jag stängde av känslorna direkt och i bara nattlinne gick jag
till dörren.
Där står två poliser i mörka uniformer och säger att det är
jättebråttom och att Trez är skadad. De uppmanar hennes föräldrar
att ta på sig direkt.
– Vad ska man ha på sig vid ett sådant tillfälle? Ska man ta
med sig nycklar, bilen? Vi har ju inte ätit! Hur gör vi med hunden?
Alla sådana triviala frågor kommer genom huvudet. Men
poliserna är jättelugna och säger att allt löser sig med hunden
och ”ta bara det som ni behöver för stunden”.
Sedan går färden i polisbilen mot sjukhuset i Malmö. Jeanette
har aldrig åkt dit så fort.
– Och fast det är så bråttom så mitt i allt det här så ska polisen
tanka! Jag kliver ur och går bara runt, runt runt. Jag ser att alla
tittar oroligt på mig. Polisbilen har blåljusen på som slår mellan
träden i Sandskogen. Den bilden glömmer jag aldrig.
Poliserna berättar inte vad som hänt Trez. De säger att de
inte vet.
– Jag tror att hon antingen har varit med om en bilolycka eller
blivit misshandlad eller våldtagen. Det finns inget annat.
När de kommer till sjukhuset får de veta att deras 20-åriga
dotter har blivit skjuten i huvudet.
Trez är hjärndöd och klarar sig inte. Tolv minuter över tolv
på lördagen den 10 oktober 2009 stänger hennes familj av
respiratorn.
Trez och hennes kompis blev beskjutna på Västra Skrävlingevägen
i Malmö. Kompisen skaddes men överlevde. Från mordplatsen
ser man Västra Skrävlinge kyrka där hennes föräldrar
gifte sig många år tidigare. Polisen står handfallen. Först ett år
senare, på dagen ett år efter Trez begravning, grips en misstänkt
gärningsman som i medierna kommer att kallas för serieskytten
i Malmö.
– För mig är sorgen och det polisiära två olika saker. Jag kan
tycka att det var bra att det gick så lång tid innan någon greps.
Det fanns ingen att skylla på eller vara arg på. Det blev ett år där
vi bara fick sörja och det tror jag var bra. När man fick ett ansikte
på den som gjort detta blev det en annan sak.
För Jeanette var det viktigt att följa rättegången på plats. Och
för att förbereda sig inför rättegången då hon skulle få se
mannen som dödat hennes dotter valde hon att sitta med redan
under en omhäktningsförhandling.
– Det var hemskt. Det var som att få ett slag i magen när jag
såg honom. Då tappade jag faktiskt mig själv. Under rätte-
gången blev det på ett mer visualiserat sätt. Jag tänkte att hur
kan man hålla i ett vapen och rikta det mot en person? Och mot
Trez?
Under den första rättegångsdagen bar Jeanette Trez favoritparfym
Gucci och hennes strumpor. Inte en enda gång tittade
den åtalade på henne. Bara när hon fick läsa upp sina egna ord
– men det såg hon inte själv.
– Den stunden minns jag nästan inte. Men det var jätteviktigt
för mig att få uttala mig under rättegången. Det var så mycket
fokus på hans liv, på vem han är och så vidare. Det kändes
viktigt att få visa hur drabbade vi anhöriga blir. Jag vill att han
ska förstå vad han har gjort oss. Jag sa att det är en spricka i vår
familj som aldrig går att reparera, att familjen är trasig för alltid.
För en månad sedan kom tingsrättens dom mot mannen. Han
fick livstids fängelse.
– Det känns jätteskönt att domen kommit. Jag trodde att jag
skulle känna tomhet, saknad. Att jag skulle känna det som att
Trez skulle bli bortgömt nu när rättegången är över och det
slutas skriva om det, men jag tycker det är skönt. Att han fick
livstids fängelse var väntat. Det finns inget annat. Vi har ju fått
vårt livslånga straff. Och det handlar inte bara om närmaste
familjen, även om barnbarnen. De ska också leva sina liv med
det här.
Jeanette säger att fast en överklagan av domen är trolig så
oroar det henne inte.
– Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än ett långt
straff. Men hans straff är inte viktigt för mig. Jag har fått vara
med på rättegången, lyssnat på vittnesmål, sett honom. Jag vet
att det är han, det räcker. Hans straff ger inte mig Trez tillbaka.
Jag mår ju inte bättre av att han sitter i fängelse. Det enda som
hade varit viktigt är om han hade erkänt, att han stått för det
han har gjort. Det hade gett Trez någon form av upprättelse.
Jeanette berättar att hon ofta får frågan om hur hon klarar av
att inte vara arg på gärningsmannen.
– Om jag skulle släppa loss en ilska mot honom då tror jag att
jag skulle tappa bort mig själv, den jag egentligen är.
Sedan mordet på Trez har Jeanette arbetat mycket och i omgångar.
Hon trivs med det.
– Jag tycker om att gå till jobbet. Det kanske är lite som en
frizon. Där gör jag saker per automatik. Sorgen mildras där, där
finns inga minnen. Där kan jag hålla en annan distans till det
som hänt än vad jag kan annars. Men det är svårt att hitta
glädje och engagemang i tillvaron. Det är så mycket som bara

Jeanette Persson West tillsammans med ett av sina tre
barbarn Lilly, Trez guddotter.
känns som måsten. Och så är det den här tomheten. Jag känner
mig så vilsen. Det är konstigt, man har tre barn och så tappar
man ett och då tappar man sig själv… Det är väl för att livet blir
så omvänt. Det här var ju inte vad jag hade tänkt…
Jeanette berättar att hon kan känna lycka ibland men att det
handlar om ögonblicksstunder. Trez har tre syskonbarn i dag
– två hann hon aldrig träffa.
– Det är fruktansvärt. Jag undrar ofta vad hon skulle ha tyckt
om dem, om deras namn och så vidare. Hon älskade barn. När
hon fick veta att hon skulle bli faster utbrast hon: ”På tiden!
Vad jag har längtat!” Det känns så grymt att hon bara fick uppleva
Lilly, sin guddotter, i fyra månader.
Jeanette upplever att många tror att barnbarn mildrar sorgen.
– Barnbarnen tar inte bort sorgen och saknaden. Tvärtom.
Jag kan titta på Lilly och bli fruktansvärt ledsen för att hon och
Trez är så lika. Det blir dubbel sorg. Jag blir så påmind om Trez
och allt hon går miste om.
Minnena av Trez är viktiga.
– Vi får ju inga nya minnen av och med henne. Därför är det
så viktigt att jag skriver ner dem så de inte försvinner. Det hjälper.
När jag skriver ner något så kan jag släppa det sedan. Och
jag blir så glad när hennes kompisar delar med sig av sina minnen
eller skriver på hennes minnessida. Det känns gott att hon
fortfarande finns med dem på något sätt.
ANHÖRIGA HAR ORDET
Tillsammans med Trez
vänner har familjen sytt en
minnesflagga till Trez genom ett projekt som RAV anordnar.
– Det betydde jättemycket att få göra flaggan. Att få minnas,
gråta, att få lov att sätta sig och gräva i hennes liv och lyfta fram
henne. Att ha hela Trez liv i mitt knä… Det var jättemycket värt
för oss alla. Vi tänkte så olika och ändå så lika. Flaggan är fortfarande
viktig. När den var klar sprutade jag den med hennes
favoritparfym.
Jeanette har deltagit på flera evenemang som RAV anordnat
och därigenom träffat andra anhöriga.
– Det har betytt jättemycket. Egentligen är det synd att man
inte ses oftare. Det hjälper att lyssna på andra när de berättar
sina historier. De är så olika min, men ändå så lika. Det är stärkande
att man inte är ensam. Man tror inte att man besitter så
mycket känslor. Man är ju ändå vuxen men så kastas man in i en
massa saker som är svåra att hantera känslomässigt.
Jeanette säger att mycket i sorgen och förlusten är ordlöst.
Till exempel svaret på frågan hur man överlever.
– Jag har vänner som mist barn innan jag förlorade Trez. Det
har gjort så illa att höra om det och jag har undrat hur man gör,
hur kan man överleva? Svaret är bara en känsla. Jag har ju inget
val, vad jag än gör så blir det en ny dag. Det är bara så. Man
överlever. Men man går sönder inombords.
9

10
ANHÖRIGA HAR ORDET
”Till sist kom vi till ett vägskäl
och bestämde oss för att överleva”
Det är en solig lördagseftermiddag i juli 2004.
21-årige Mattias Ström är på väg för att spela fotboll
med sina vänner när han plötsligt blir oprovocerat
misshandlad av en missbrukare.
Det sker i centrala Falun och Mattias får ta emot sparkar mot
huvud och hals. Han blir medvetslös. En vän ringer till Mattias
syster Malin som i sin tur ringer föräldrarna Erik och Gunilla.
– Stunden när Erik återberättar samtalet är ett sådant där
fruset ögonblick. Jag minns exakt vad klockan var, att eftermiddagssolen
fortfarande var stark och att jag stod mitt i blåbärsriset
under tvättlinan. Och jag minns exakt vad Erik sa. Han avslutade
med orden ”Det var visst allvarligt, för det var nåt med
huvudet... Vi ska nog skynda oss in till stan”, berättar Gunilla.
Trots att hon stod som bedövad snurrade en massa tankar i
hennes huvud. Men hon fick inte fram ett ord.
– Jag ville inte tro det jag hört. Det måste vara ett misstag.
Det var ju ljust ute, himlen var fortfarande blå och det hade
hänt några meter från Mattias arbetsplats – inte utanför krogen.
Vadå misshandel? Den fridsamme Mattias i bråk? NEJ,
det kan inte stämma!
Men det stämde och Mattias skador var livshotande. Fyra
dagar senare avled han.
Åtta och ett halvt år senare arbetar Gunilla fortfarande som
lärare men i dag 75 procent och säger sig trots det som hänt
leva ett ganska gott liv.
– Efter några månader kom vi till ett vägskäl där det gällde att
bestämma om vi ville överleva eller inte. Vår dotter Malin hjälpte
mig en dag vid ett av våra otaliga och mycket jobbiga samtal
genom att säga ”Men mamma, du har ju Pontus och mig!” Så
var det ju. Det fanns två barn till, här och nu. Vi valde att leva,
även om livet aldrig kommer bli som innan den 17 juli 2004.
Gunilla berättar att till och med somrarna är ganska bra nu.
– Tidigare var somrarna så svärtade och färgade av det ofattbara
som hänt men nu påverkar inte de där julidagarna hela
sommaren på samma jobbiga sätt längre. Men de laddade datumen
måste fortfarande passeras
varje år.
Gunilla säger att den stora
insikten om vad det betyder
att förlora ett barn inte griper
tag i en förrän efter en tid.
– Den förlamning man
drabbas av tar tid att komma
ur, man vill inte möta nästa
steg, man vill ibland inte ens
möta nästa dag. Man accepterar
aldrig vad som hänt
men man lär sig att hantera
det. Man lär sig förhålla sig
till det nya läget som är men
Gunilla Ström på samma sätt inser man att
det är ett livslångt nytt liv som man ställts inför.
Mattias saknas mycket – i många olika vardagssituationer
men också vid födelsedagar och andra högtider. Men livet har
gått vidare och familjen har berikats med ett barnbarn.
– Rent fysiskt kan sorgen vara stor när jag ser Mattias storebror
Pontus med sin systerdotter Sophia. Åh, vad jag skulle
vilja se Mattias med henne! Men han ser oss nog på sitt håll och
han tar kanske hand om Sophia på sitt sätt.
Sophia, två och ett halvt år gammal, råkar vara född bara
några dagar innan de mörka årsdagarna i juli.
– Jag tolkar det som att Mattias hade något att säga till om.
Som att han tyckte att nu får det vara slut på de svarta datumen
i juli. Nu måste det få vara lite glädje också.
När Gunilla möter nya elevgrupper i sitt jobb och det ska
pratas om familjesituationer undviker hon ofta att prata om
hur många barn hon har.
– Det är fortfarande en jobbig situation som känns inombords.
Jag vänjer mig aldrig vid att säga att jag har tre barn, men
bara två som lever.
Tre månader efter Mattias död bildade familjen tillsammans
med Mattias bästa kompisar en minnesfond. I år delade de ut ett
stipendium på 20 000 kr till Mattias minne för åttonde året i rad.
– Vi uppmärksammar personer som gjort något bra i arbetet
mot våldet. I år gick stipendiet till en person som mycket aktivt
och utåtriktat arbetat mot droger och våld i Falu kommun i
många år.
Stipendiaten vet ingenting i förväg utan överraskas inför ett
stort pressuppbåd – det lokala intresset för priset är fortfarande
starkt. Priset delas alltid ut den 29 september – på Mattias
födelsedag.
– Det gör att hans födelsedag blir meningsfull och det är en
dag då vi gör någon glad. Inte Mattias själv men någon annan.
Den man som misshandlade Mattias till döds var dömd för
flera våldsbrott sedan tidigare. Han fick sitt straff skärpt i hovrätten
och dömdes där till sju års fängelse. Fyra och ett halvt år
senare släpptes han fri.
– Jag vet att han lever och att han har bytt namn. I dag ägnar
jag honom nästan ingen tanke alls. Den energi och frustration
– alla mörka, hårda, djävulska känslor som jag kände i början
– har ersatts med att han inte är värd att få ta någon energi av
mig, säger Gunilla.
På platsen i Falun där Mattias dödades finns en namnlös påminnelseplatta.
En sådan som RAV vill få tillstånd att lägga
även på Kungsgatan i Stockholm där en annan ung man oprovocerat
misshandlades till döds.
– Plattan är viktig för den påminner folk som passerar att där
har något hänt. Den stjäl inte någon plats i det offentliga rummet
men är en viktig markör Jag passerar aldrig utan att snegla
på den. När något så fasansfullt händer, som att förlora sitt
barn genom en brottslig handling, kan man inte bara gå vidare
utan att ta ställning och visa det, säger Mattias mamma.

Nästan åtta år har gått sedan Ingrid Levander
Hofving fick det värsta beskedet en mamma kan
få. Hennes 19-åriga dotter Cajsa, som inte hade
kommit hem efter en danskväll med vännerna,
hade hittats våldtagen och mördad i en skogsdunge
utanför Norrköping.
– Jag fick veta att Cajsa saknades den 8 januari, vad jag inte
visste då var att hon var död, säger Ingrid.
På grund av stormen Gudrun kunde inte Ingrid och hennes
man åka till Norrköping. Först efter ett dygn av oro och vånda
kunde de möta en förtvivlad pojkvän i Cajsas lägenhet. Några
timmar senare fick de besked från polisen att de funnit en död
kvinna som troligen var Cajsa.
– Poliserna omnämnde Cajsa som kvinna, det var fel i min
värld, jag betraktade ju henne som flicka. Efter att polisen jämfört
med bilder på Cajsa kom de tillbaka med beskedet att det
var som de befarat. Det var min dotter som var mördad. Livet
brast. Det kändes som det bara fanns jag och min make i världen.
Vi grät och satt alldeles tomma.
Först 16 månader senare åtalades en misstänkt gärningsman.
Det var en turkisk medborgare som var gift med en svensk
kvinna och som under mordnatten arbetade som tidningsbud.
Han hade gett Cajsa lift – om det var under hot eller frivilligt vet
bara han och Cajsa. Mannen våldtog henne. Därefter misshandlade
han henne till döds genom strypning, fem knivhugg
och fullbordade sedan döden med att vräka en tolv kilo tung
sten i hennes huvud.
– Under rättegången raljerade han med sina erövringar av
unga flickor som var på väg hem efter dans. Grova överfallsvåldtäkter
upphörde helt i Norrköping när han försvann från
staden. Det visade sig att han var skyldig till ännu en grov våldtäkt
som skett året före Cajsa mördades och polisen misstänkte
honom för flera andra våldtäkter men kunde inte bevisa det.
Både tingsrätten och hovrätten dömde mannen till livstids
fängelse och livstids utvisning för mordet på Cajsa.
– Jag tycker att domen är bra. Cajsa är död. Han kan inte göra
något ogjort med att sitta livstid i fängelse men det dröjer länge
innan han kommer att vistas i frihet. Det skulle göra mig mycket
upprörd om han skulle vara orsak till nya våldsbrott.
Ingrid tänker lika mycket på Cajsa som på sina andra tre döttrar.
– Jag tänker på Cajsa i livet, allt det som hon stod för, jag
tänker på vad hon nog skulle ha gjort om hon fått fortsätta sitt
liv. Barnbarnen tycker det är spännande med moster Cajsa, hon
är alltid med som en av mostrarna. De poängterar att hon är
död, men hon är en av dem. Cajsa är ofta på mina läppar och
även hos den övriga familjen. Dock märker jag att andra reagerar
om jag talar om henne.
Vad är jobbigast att tänka på?
– Hennes död tänker jag inte ofta på. Det är omöjligt att
sätta sig in hur fruktansvärd och kvalfylld hennes död var, min
fantasi räcker inte till. Saknaden är stor. Underligt nog går det
att leva med den.
Trots sorgen och saknaden finns det också glädje i Ingrids liv.
– Jag hanterar glädje med varsamhet, det behöver inte vara
stora saker som gör att jag känner glädje. Det värsta är att jag
vet att det värsta kan hända. Oron för de nära är större i dag.
Den oron är svår att hantera, jag tar bokstavligen djupa andetag
”Tiden
läker inte
sår, tiden
lägger
plåster
som
mildrar”
ANHÖRIGA HAR ORDET
Ingrid Levander Hofving
och besinnar mig till eftertanke och realism.
Ingrid har varit medlem i RAV och VSFB, Vi som förlorat
barn, i flera år.
– Det är viktigt med en förening som RAV som kan driva de
frågor som är specifika för oss som drabbats av våldsbrott. I
början sökte jag efter människor med liknande upplevelser.
Efter en tid kände jag att jag hade lika mycket utbyte av vem som
helst som förlorat barn, våra upplevelser av förlust är densamma.
En fråga som engagerat Ingrid är den om skadestånd. Hon tilldömdes
172 863 kronor av tingsrätten men fick inte några
pengar av gärningsmannen. Försäkringsbolaget betalade 25 000
men brottsoffermyndigheten betalade endast 39 941 kronor.
– Brottsoffermyndighetens pengar kom först tre år efter att
jag tagit kontakt med dem första gången. Det är inte acceptabelt
att hantera brottsoffer på detta sätt. Men det ser ändå lite
hoppfullt ut, det verkar finnas tankar och vilja om förändring.
Ingrid har skrivit boken ”Bara du och jag mamma”. Främst
med tanke på barnbarnen, för att de ska ha tillgång till sin
mormors historia när de blir stora.
– Det var ett smärtsamt arbete och
stundtals övermäktigt. Att dödsbudet
var smärtsamt att skriva om förstod jag.
Kalla kårar isade sig långt in i ryggmärgen
när jag beskrev det. Men det
fanns också andra perioder och processer
i livet som jag inte hade förstått
var svåra förrän jag försökte få
dem på pränt. Ur den aspekten var
det mycket nyttigt att skriva.
Ingrid är rörd och överraskad av
den respons hon fått på boken,
från både nära och okända människor.
Vänner har sagt till henne att de inte förstått
smärtan förrän de läst boken.
Snart har det gått åtta år, är det jobbigt eller en lättnad att
tiden trots allt går?
– Det är jobbigt att det blir längre och längre sedan jag sist
kramade henne. Jag tycker inte att tiden går fort som många
andra gör. Min värld är före och efter, det känns som att jag
fötts på nytt. Det är en ny värld att förhålla sig till. Tiden läker
inte sår, tiden lägger plåster som mildrar.
11

Hemsida: www.rav.se
Mail: info@rav.se
Vi finns också på Facebook,
sök på vårt namn.
Postadress:
RAV
c/o Ewa-Britt Gabrielsen
Stabbläggargatan 44
804 31 Gävle
Till Er alla från oss i RAV:
Ett riktigt gott nytt år!
Språkrör:
Ewa-Britt Gabrielsen
Tel: 070 710 21 44
ewabritt.gabrielsen@rav.se
Språkrör:
Jörgen Eriksson
Tel: 076 597 35 80
jörgen.eriksson@rav.se
Kassör:
Roland Jangestig
roland.jangestig@rav.se
För att maila någon annan i
styrelsen, använd mallen:
fornamn.efternamn@rav.se
PlusGirokonto:
177 84 32-3
INNEHÅLLRAV
Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade
RAV vill uttrycka ett varmt tack till:
Erik Iancovici: RAV:s trogne webbmaster
som ansvarar för vår hemsida.
Yamile Lindgren, journalist och tidigare styrelseledamot
i RAV, som producerat layout
och skrivit intervjuerna till det här numret
av Omtanke.
Vi vill också tacka våra medlemmar, sammarbetspartners
och alla sponsorer, däribland:
BOJ, Studiefrämjandet, Arkitektkopia
och Brottsoffermyndigheten.