omtanke_nr3

8
ANHÖRIGA HAR ORDET
”Det är svårt att hitta glädje i tillvaron.
Jag känner mig vilsen”
Drygt tre år har gått sedan fredagskvällen när
Jeanette P. West hörde sin dotter Trez röst för
sista gången.
– Hon ringde mitt i Doobidoo och sa efter en
stund ”Vad du låter glad mamma”. ”Ja, jag tittar
på Doobidoo”, svarade jag och frågade vad hon
skulle göra. Jag kände trygghet över hennes svar.
Hon skulle inte gå ut. Hon skulle titta på film och
äta godis med en kompis.
Senare på kvällen går Jeanette och lägger sig.
– Det är hemskt att man lägger sig utan att känna att något
hänt.
Klockan tre på natten ringer det på dörren. Jeanettes då-
varande man öppnar dörren och när han får frågan ”Är du
Trez pappa?” känner Jeanette direkt att ”det här är inte bra”.
– Jag stängde av känslorna direkt och i bara nattlinne gick jag
till dörren.
Där står två poliser i mörka uniformer och säger att det är
jättebråttom och att Trez är skadad. De uppmanar hennes föräldrar
att ta på sig direkt.
– Vad ska man ha på sig vid ett sådant tillfälle? Ska man ta
med sig nycklar, bilen? Vi har ju inte ätit! Hur gör vi med hunden?
Alla sådana triviala frågor kommer genom huvudet. Men
poliserna är jättelugna och säger att allt löser sig med hunden
och ”ta bara det som ni behöver för stunden”.
Sedan går färden i polisbilen mot sjukhuset i Malmö. Jeanette
har aldrig åkt dit så fort.
– Och fast det är så bråttom så mitt i allt det här så ska polisen
tanka! Jag kliver ur och går bara runt, runt runt. Jag ser att alla
tittar oroligt på mig. Polisbilen har blåljusen på som slår mellan
träden i Sandskogen. Den bilden glömmer jag aldrig.
Poliserna berättar inte vad som hänt Trez. De säger att de
inte vet.
– Jag tror att hon antingen har varit med om en bilolycka eller
blivit misshandlad eller våldtagen. Det finns inget annat.
När de kommer till sjukhuset får de veta att deras 20-åriga
dotter har blivit skjuten i huvudet.
Trez är hjärndöd och klarar sig inte. Tolv minuter över tolv
på lördagen den 10 oktober 2009 stänger hennes familj av
respiratorn.
Trez och hennes kompis blev beskjutna på Västra Skrävlingevägen
i Malmö. Kompisen skaddes men överlevde. Från mordplatsen
ser man Västra Skrävlinge kyrka där hennes föräldrar
gifte sig många år tidigare. Polisen står handfallen. Först ett år
senare, på dagen ett år efter Trez begravning, grips en misstänkt
gärningsman som i medierna kommer att kallas för serieskytten
i Malmö.
– För mig är sorgen och det polisiära två olika saker. Jag kan
tycka att det var bra att det gick så lång tid innan någon greps.
Det fanns ingen att skylla på eller vara arg på. Det blev ett år där
vi bara fick sörja och det tror jag var bra. När man fick ett ansikte
på den som gjort detta blev det en annan sak.
För Jeanette var det viktigt att följa rättegången på plats. Och
för att förbereda sig inför rättegången då hon skulle få se
mannen som dödat hennes dotter valde hon att sitta med redan
under en omhäktningsförhandling.
– Det var hemskt. Det var som att få ett slag i magen när jag
såg honom. Då tappade jag faktiskt mig själv. Under rätte-
gången blev det på ett mer visualiserat sätt. Jag tänkte att hur
kan man hålla i ett vapen och rikta det mot en person? Och mot
Trez?
Under den första rättegångsdagen bar Jeanette Trez favoritparfym
Gucci och hennes strumpor. Inte en enda gång tittade
den åtalade på henne. Bara när hon fick läsa upp sina egna ord
– men det såg hon inte själv.
– Den stunden minns jag nästan inte. Men det var jätteviktigt
för mig att få uttala mig under rättegången. Det var så mycket
fokus på hans liv, på vem han är och så vidare. Det kändes
viktigt att få visa hur drabbade vi anhöriga blir. Jag vill att han
ska förstå vad han har gjort oss. Jag sa att det är en spricka i vår
familj som aldrig går att reparera, att familjen är trasig för alltid.
För en månad sedan kom tingsrättens dom mot mannen. Han
fick livstids fängelse.
– Det känns jätteskönt att domen kommit. Jag trodde att jag
skulle känna tomhet, saknad. Att jag skulle känna det som att
Trez skulle bli bortgömt nu när rättegången är över och det
slutas skriva om det, men jag tycker det är skönt. Att han fick
livstids fängelse var väntat. Det finns inget annat. Vi har ju fått
vårt livslånga straff. Och det handlar inte bara om närmaste
familjen, även om barnbarnen. De ska också leva sina liv med
det här.
Jeanette säger att fast en överklagan av domen är trolig så
oroar det henne inte.
– Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än ett långt
straff. Men hans straff är inte viktigt för mig. Jag har fått vara
med på rättegången, lyssnat på vittnesmål, sett honom. Jag vet
att det är han, det räcker. Hans straff ger inte mig Trez tillbaka.
Jag mår ju inte bättre av att han sitter i fängelse. Det enda som
hade varit viktigt är om han hade erkänt, att han stått för det
han har gjort. Det hade gett Trez någon form av upprättelse.
Jeanette berättar att hon ofta får frågan om hur hon klarar av
att inte vara arg på gärningsmannen.
– Om jag skulle släppa loss en ilska mot honom då tror jag att
jag skulle tappa bort mig själv, den jag egentligen är.
Sedan mordet på Trez har Jeanette arbetat mycket och i omgångar.
Hon trivs med det.
– Jag tycker om att gå till jobbet. Det kanske är lite som en
frizon. Där gör jag saker per automatik. Sorgen mildras där, där
finns inga minnen. Där kan jag hålla en annan distans till det
som hänt än vad jag kan annars. Men det är svårt att hitta
glädje och engagemang i tillvaron. Det är så mycket som bara