omtanke_nr3

Recommendations

Info

10 ANHÖRIGA HAR ORDET ”Till sist kom vi till ett vägskäl och bestämde oss för att överleva” Det är en solig lördagseftermiddag i juli 2004. 21-årige Mattias Ström är på väg för att spela fotboll med sina vänner när han plötsligt blir oprovocerat misshandlad av en missbrukare. Det sker i centrala Falun och Mattias får ta emot sparkar mot huvud och hals. Han blir medvetslös. En vän ringer till Mattias syster Malin som i sin tur ringer föräldrarna Erik och Gunilla. – Stunden när Erik återberättar samtalet är ett sådant där fruset ögonblick. Jag minns exakt vad klockan var, att eftermiddagssolen fortfarande var stark och att jag stod mitt i blåbärsriset under tvättlinan. Och jag minns exakt vad Erik sa. Han avslutade med orden ”Det var visst allvarligt, för det var nåt med huvudet... Vi ska nog skynda oss in till stan”, berättar Gunilla. Trots att hon stod som bedövad snurrade en massa tankar i hennes huvud. Men hon fick inte fram ett ord. – Jag ville inte tro det jag hört. Det måste vara ett misstag. Det var ju ljust ute, himlen var fortfarande blå och det hade hänt några meter från Mattias arbetsplats – inte utanför krogen. Vadå misshandel? Den fridsamme Mattias i bråk? NEJ, det kan inte stämma! Men det stämde och Mattias skador var livshotande. Fyra dagar senare avled han. Åtta och ett halvt år senare arbetar Gunilla fortfarande som lärare men i dag 75 procent och säger sig trots det som hänt leva ett ganska gott liv. – Efter några månader kom vi till ett vägskäl där det gällde att bestämma om vi ville överleva eller inte. Vår dotter Malin hjälpte mig en dag vid ett av våra otaliga och mycket jobbiga samtal genom att säga ”Men mamma, du har ju Pontus och mig!” Så var det ju. Det fanns två barn till, här och nu. Vi valde att leva, även om livet aldrig kommer bli som innan den 17 juli 2004. Gunilla berättar att till och med somrarna är ganska bra nu. – Tidigare var somrarna så svärtade och färgade av det ofattbara som hänt men nu påverkar inte de där julidagarna hela sommaren på samma jobbiga sätt längre. Men de laddade datumen måste fortfarande passeras varje år. Gunilla säger att den stora insikten om vad det betyder att förlora ett barn inte griper tag i en förrän efter en tid. – Den förlamning man drabbas av tar tid att komma ur, man vill inte möta nästa steg, man vill ibland inte ens möta nästa dag. Man accepterar aldrig vad som hänt men man lär sig att hantera det. Man lär sig förhålla sig till det nya läget som är men Gunilla Ström på samma sätt inser man att det är ett livslångt nytt liv som man ställts inför. Mattias saknas mycket – i många olika vardagssituationer men också vid födelsedagar och andra högtider. Men livet har gått vidare och familjen har berikats med ett barnbarn. – Rent fysiskt kan sorgen vara stor när jag ser Mattias storebror Pontus med sin systerdotter Sophia. Åh, vad jag skulle vilja se Mattias med henne! Men han ser oss nog på sitt håll och han tar kanske hand om Sophia på sitt sätt. Sophia, två och ett halvt år gammal, råkar vara född bara några dagar innan de mörka årsdagarna i juli. – Jag tolkar det som att Mattias hade något att säga till om. Som att han tyckte att nu får det vara slut på de svarta datumen i juli. Nu måste det få vara lite glädje också. När Gunilla möter nya elevgrupper i sitt jobb och det ska pratas om familjesituationer undviker hon ofta att prata om hur många barn hon har. – Det är fortfarande en jobbig situation som känns inombords. Jag vänjer mig aldrig vid att säga att jag har tre barn, men bara två som lever. Tre månader efter Mattias död bildade familjen tillsammans med Mattias bästa kompisar en minnesfond. I år delade de ut ett stipendium på 20 000 kr till Mattias minne för åttonde året i rad. – Vi uppmärksammar personer som gjort något bra i arbetet mot våldet. I år gick stipendiet till en person som mycket aktivt och utåtriktat arbetat mot droger och våld i Falu kommun i många år. Stipendiaten vet ingenting i förväg utan överraskas inför ett stort pressuppbåd – det lokala intresset för priset är fortfarande starkt. Priset delas alltid ut den 29 september – på Mattias födelsedag. – Det gör att hans födelsedag blir meningsfull och det är en dag då vi gör någon glad. Inte Mattias själv men någon annan. Den man som misshandlade Mattias till döds var dömd för flera våldsbrott sedan tidigare. Han fick sitt straff skärpt i hovrätten och dömdes där till sju års fängelse. Fyra och ett halvt år senare släpptes han fri. – Jag vet att han lever och att han har bytt namn. I dag ägnar jag honom nästan ingen tanke alls. Den energi och frustration – alla mörka, hårda, djävulska känslor som jag kände i början – har ersatts med att han inte är värd att få ta någon energi av mig, säger Gunilla. På platsen i Falun där Mattias dödades finns en namnlös påminnelseplatta. En sådan som RAV vill få tillstånd att lägga även på Kungsgatan i Stockholm där en annan ung man oprovocerat misshandlades till döds. – Plattan är viktig för den påminner folk som passerar att där har något hänt. Den stjäl inte någon plats i det offentliga rummet men är en viktig markör Jag passerar aldrig utan att snegla på den. När något så fasansfullt händer, som att förlora sitt barn genom en brottslig handling, kan man inte bara gå vidare utan att ta ställning och visa det, säger Mattias mamma.
Nästan åtta år har gått sedan Ingrid Levander Hofving fick det värsta beskedet en mamma kan få. Hennes 19-åriga dotter Cajsa, som inte hade kommit hem efter en danskväll med vännerna, hade hittats våldtagen och mördad i en skogsdunge utanför Norrköping. – Jag fick veta att Cajsa saknades den 8 januari, vad jag inte visste då var att hon var död, säger Ingrid. På grund av stormen Gudrun kunde inte Ingrid och hennes man åka till Norrköping. Först efter ett dygn av oro och vånda kunde de möta en förtvivlad pojkvän i Cajsas lägenhet. Några timmar senare fick de besked från polisen att de funnit en död kvinna som troligen var Cajsa. – Poliserna omnämnde Cajsa som kvinna, det var fel i min värld, jag betraktade ju henne som flicka. Efter att polisen jämfört med bilder på Cajsa kom de tillbaka med beskedet att det var som de befarat. Det var min dotter som var mördad. Livet brast. Det kändes som det bara fanns jag och min make i världen. Vi grät och satt alldeles tomma. Först 16 månader senare åtalades en misstänkt gärningsman. Det var en turkisk medborgare som var gift med en svensk kvinna och som under mordnatten arbetade som tidningsbud. Han hade gett Cajsa lift – om det var under hot eller frivilligt vet bara han och Cajsa. Mannen våldtog henne. Därefter misshandlade han henne till döds genom strypning, fem knivhugg och fullbordade sedan döden med att vräka en tolv kilo tung sten i hennes huvud. – Under rättegången raljerade han med sina erövringar av unga flickor som var på väg hem efter dans. Grova överfallsvåldtäkter upphörde helt i Norrköping när han försvann från staden. Det visade sig att han var skyldig till ännu en grov våldtäkt som skett året före Cajsa mördades och polisen misstänkte honom för flera andra våldtäkter men kunde inte bevisa det. Både tingsrätten och hovrätten dömde mannen till livstids fängelse och livstids utvisning för mordet på Cajsa. – Jag tycker att domen är bra. Cajsa är död. Han kan inte göra något ogjort med att sitta livstid i fängelse men det dröjer länge innan han kommer att vistas i frihet. Det skulle göra mig mycket upprörd om han skulle vara orsak till nya våldsbrott. Ingrid tänker lika mycket på Cajsa som på sina andra tre döttrar. – Jag tänker på Cajsa i livet, allt det som hon stod för, jag tänker på vad hon nog skulle ha gjort om hon fått fortsätta sitt liv. Barnbarnen tycker det är spännande med moster Cajsa, hon är alltid med som en av mostrarna. De poängterar att hon är död, men hon är en av dem. Cajsa är ofta på mina läppar och även hos den övriga familjen. Dock märker jag att andra reagerar om jag talar om henne. Vad är jobbigast att tänka på? – Hennes död tänker jag inte ofta på. Det är omöjligt att sätta sig in hur fruktansvärd och kvalfylld hennes död var, min fantasi räcker inte till. Saknaden är stor. Underligt nog går det att leva med den. Trots sorgen och saknaden finns det också glädje i Ingrids liv. – Jag hanterar glädje med varsamhet, det behöver inte vara stora saker som gör att jag känner glädje. Det värsta är att jag vet att det värsta kan hända. Oron för de nära är större i dag. Den oron är svår att hantera, jag tar bokstavligen djupa andetag ”Tiden läker inte sår, tiden lägger plåster som mildrar” ANHÖRIGA HAR ORDET Ingrid Levander Hofving och besinnar mig till eftertanke och realism. Ingrid har varit medlem i RAV och VSFB, Vi som förlorat barn, i flera år. – Det är viktigt med en förening som RAV som kan driva de frågor som är specifika för oss som drabbats av våldsbrott. I början sökte jag efter människor med liknande upplevelser. Efter en tid kände jag att jag hade lika mycket utbyte av vem som helst som förlorat barn, våra upplevelser av förlust är densamma. En fråga som engagerat Ingrid är den om skadestånd. Hon tilldömdes 172 863 kronor av tingsrätten men fick inte några pengar av gärningsmannen. Försäkringsbolaget betalade 25 000 men brottsoffermyndigheten betalade endast 39 941 kronor. – Brottsoffermyndighetens pengar kom först tre år efter att jag tagit kontakt med dem första gången. Det är inte acceptabelt att hantera brottsoffer på detta sätt. Men det ser ändå lite hoppfullt ut, det verkar finnas tankar och vilja om förändring. Ingrid har skrivit boken ”Bara du och jag mamma”. Främst med tanke på barnbarnen, för att de ska ha tillgång till sin mormors historia när de blir stora. – Det var ett smärtsamt arbete och stundtals övermäktigt. Att dödsbudet var smärtsamt att skriva om förstod jag. Kalla kårar isade sig långt in i ryggmärgen när jag beskrev det. Men det fanns också andra perioder och processer i livet som jag inte hade förstått var svåra förrän jag försökte få dem på pränt. Ur den aspekten var det mycket nyttigt att skriva. Ingrid är rörd och överraskad av den respons hon fått på boken, från både nära och okända människor. Vänner har sagt till henne att de inte förstått smärtan förrän de läst boken. Snart har det gått åtta år, är det jobbigt eller en lättnad att tiden trots allt går? – Det är jobbigt att det blir längre och längre sedan jag sist kramade henne. Jag tycker inte att tiden går fort som många andra gör. Min värld är före och efter, det känns som att jag fötts på nytt. Det är en ny värld att förhålla sig till. Tiden läker inte sår, tiden lägger plåster som mildrar. 11
Page 1 and 2: Omtanke Medlemstidning för RAV, Ri
Page 3 and 4: RAV:s styrelse 2012 På årsmötet
Page 5 and 6: Stoppa våldet - med en påminnelse
Page 7 and 8: och att jag har någonstans att vä
Page 9: Jeanette Persson West tillsammans m

omtanke_nr3

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?