omtanke_nr3

Recommendations

Info

8 ANHÖRIGA HAR ORDET ”Det är svårt att hitta glädje i tillvaron. Jag känner mig vilsen” Drygt tre år har gått sedan fredagskvällen när Jeanette P. West hörde sin dotter Trez röst för sista gången. – Hon ringde mitt i Doobidoo och sa efter en stund ”Vad du låter glad mamma”. ”Ja, jag tittar på Doobidoo”, svarade jag och frågade vad hon skulle göra. Jag kände trygghet över hennes svar. Hon skulle inte gå ut. Hon skulle titta på film och äta godis med en kompis. Senare på kvällen går Jeanette och lägger sig. – Det är hemskt att man lägger sig utan att känna att något hänt. Klockan tre på natten ringer det på dörren. Jeanettes då- varande man öppnar dörren och när han får frågan ”Är du Trez pappa?” känner Jeanette direkt att ”det här är inte bra”. – Jag stängde av känslorna direkt och i bara nattlinne gick jag till dörren. Där står två poliser i mörka uniformer och säger att det är jättebråttom och att Trez är skadad. De uppmanar hennes föräldrar att ta på sig direkt. – Vad ska man ha på sig vid ett sådant tillfälle? Ska man ta med sig nycklar, bilen? Vi har ju inte ätit! Hur gör vi med hunden? Alla sådana triviala frågor kommer genom huvudet. Men poliserna är jättelugna och säger att allt löser sig med hunden och ”ta bara det som ni behöver för stunden”. Sedan går färden i polisbilen mot sjukhuset i Malmö. Jeanette har aldrig åkt dit så fort. – Och fast det är så bråttom så mitt i allt det här så ska polisen tanka! Jag kliver ur och går bara runt, runt runt. Jag ser att alla tittar oroligt på mig. Polisbilen har blåljusen på som slår mellan träden i Sandskogen. Den bilden glömmer jag aldrig. Poliserna berättar inte vad som hänt Trez. De säger att de inte vet. – Jag tror att hon antingen har varit med om en bilolycka eller blivit misshandlad eller våldtagen. Det finns inget annat. När de kommer till sjukhuset får de veta att deras 20-åriga dotter har blivit skjuten i huvudet. Trez är hjärndöd och klarar sig inte. Tolv minuter över tolv på lördagen den 10 oktober 2009 stänger hennes familj av respiratorn. Trez och hennes kompis blev beskjutna på Västra Skrävlingevägen i Malmö. Kompisen skaddes men överlevde. Från mordplatsen ser man Västra Skrävlinge kyrka där hennes föräldrar gifte sig många år tidigare. Polisen står handfallen. Först ett år senare, på dagen ett år efter Trez begravning, grips en misstänkt gärningsman som i medierna kommer att kallas för serieskytten i Malmö. – För mig är sorgen och det polisiära två olika saker. Jag kan tycka att det var bra att det gick så lång tid innan någon greps. Det fanns ingen att skylla på eller vara arg på. Det blev ett år där vi bara fick sörja och det tror jag var bra. När man fick ett ansikte på den som gjort detta blev det en annan sak. För Jeanette var det viktigt att följa rättegången på plats. Och för att förbereda sig inför rättegången då hon skulle få se mannen som dödat hennes dotter valde hon att sitta med redan under en omhäktningsförhandling. – Det var hemskt. Det var som att få ett slag i magen när jag såg honom. Då tappade jag faktiskt mig själv. Under rätte- gången blev det på ett mer visualiserat sätt. Jag tänkte att hur kan man hålla i ett vapen och rikta det mot en person? Och mot Trez? Under den första rättegångsdagen bar Jeanette Trez favoritparfym Gucci och hennes strumpor. Inte en enda gång tittade den åtalade på henne. Bara när hon fick läsa upp sina egna ord – men det såg hon inte själv. – Den stunden minns jag nästan inte. Men det var jätteviktigt för mig att få uttala mig under rättegången. Det var så mycket fokus på hans liv, på vem han är och så vidare. Det kändes viktigt att få visa hur drabbade vi anhöriga blir. Jag vill att han ska förstå vad han har gjort oss. Jag sa att det är en spricka i vår familj som aldrig går att reparera, att familjen är trasig för alltid. För en månad sedan kom tingsrättens dom mot mannen. Han fick livstids fängelse. – Det känns jätteskönt att domen kommit. Jag trodde att jag skulle känna tomhet, saknad. Att jag skulle känna det som att Trez skulle bli bortgömt nu när rättegången är över och det slutas skriva om det, men jag tycker det är skönt. Att han fick livstids fängelse var väntat. Det finns inget annat. Vi har ju fått vårt livslånga straff. Och det handlar inte bara om närmaste familjen, även om barnbarnen. De ska också leva sina liv med det här. Jeanette säger att fast en överklagan av domen är trolig så oroar det henne inte. – Jag kan inte tänka mig att det blir något annat än ett långt straff. Men hans straff är inte viktigt för mig. Jag har fått vara med på rättegången, lyssnat på vittnesmål, sett honom. Jag vet att det är han, det räcker. Hans straff ger inte mig Trez tillbaka. Jag mår ju inte bättre av att han sitter i fängelse. Det enda som hade varit viktigt är om han hade erkänt, att han stått för det han har gjort. Det hade gett Trez någon form av upprättelse. Jeanette berättar att hon ofta får frågan om hur hon klarar av att inte vara arg på gärningsmannen. – Om jag skulle släppa loss en ilska mot honom då tror jag att jag skulle tappa bort mig själv, den jag egentligen är. Sedan mordet på Trez har Jeanette arbetat mycket och i omgångar. Hon trivs med det. – Jag tycker om att gå till jobbet. Det kanske är lite som en frizon. Där gör jag saker per automatik. Sorgen mildras där, där finns inga minnen. Där kan jag hålla en annan distans till det som hänt än vad jag kan annars. Men det är svårt att hitta glädje och engagemang i tillvaron. Det är så mycket som bara
Jeanette Persson West tillsammans med ett av sina tre barbarn Lilly, Trez guddotter. känns som måsten. Och så är det den här tomheten. Jag känner mig så vilsen. Det är konstigt, man har tre barn och så tappar man ett och då tappar man sig själv… Det är väl för att livet blir så omvänt. Det här var ju inte vad jag hade tänkt… Jeanette berättar att hon kan känna lycka ibland men att det handlar om ögonblicksstunder. Trez har tre syskonbarn i dag – två hann hon aldrig träffa. – Det är fruktansvärt. Jag undrar ofta vad hon skulle ha tyckt om dem, om deras namn och så vidare. Hon älskade barn. När hon fick veta att hon skulle bli faster utbrast hon: ”På tiden! Vad jag har längtat!” Det känns så grymt att hon bara fick uppleva Lilly, sin guddotter, i fyra månader. Jeanette upplever att många tror att barnbarn mildrar sorgen. – Barnbarnen tar inte bort sorgen och saknaden. Tvärtom. Jag kan titta på Lilly och bli fruktansvärt ledsen för att hon och Trez är så lika. Det blir dubbel sorg. Jag blir så påmind om Trez och allt hon går miste om. Minnena av Trez är viktiga. – Vi får ju inga nya minnen av och med henne. Därför är det så viktigt att jag skriver ner dem så de inte försvinner. Det hjälper. När jag skriver ner något så kan jag släppa det sedan. Och jag blir så glad när hennes kompisar delar med sig av sina minnen eller skriver på hennes minnessida. Det känns gott att hon fortfarande finns med dem på något sätt. ANHÖRIGA HAR ORDET Tillsammans med Trez vänner har familjen sytt en minnesflagga till Trez genom ett projekt som RAV anordnar. – Det betydde jättemycket att få göra flaggan. Att få minnas, gråta, att få lov att sätta sig och gräva i hennes liv och lyfta fram henne. Att ha hela Trez liv i mitt knä… Det var jättemycket värt för oss alla. Vi tänkte så olika och ändå så lika. Flaggan är fortfarande viktig. När den var klar sprutade jag den med hennes favoritparfym. Jeanette har deltagit på flera evenemang som RAV anordnat och därigenom träffat andra anhöriga. – Det har betytt jättemycket. Egentligen är det synd att man inte ses oftare. Det hjälper att lyssna på andra när de berättar sina historier. De är så olika min, men ändå så lika. Det är stärkande att man inte är ensam. Man tror inte att man besitter så mycket känslor. Man är ju ändå vuxen men så kastas man in i en massa saker som är svåra att hantera känslomässigt. Jeanette säger att mycket i sorgen och förlusten är ordlöst. Till exempel svaret på frågan hur man överlever. – Jag har vänner som mist barn innan jag förlorade Trez. Det har gjort så illa att höra om det och jag har undrat hur man gör, hur kan man överleva? Svaret är bara en känsla. Jag har ju inget val, vad jag än gör så blir det en ny dag. Det är bara så. Man överlever. Men man går sönder inombords. 9
Page 1 and 2: Omtanke Medlemstidning för RAV, Ri
Page 3 and 4: RAV:s styrelse 2012 På årsmötet
Page 5 and 6: Stoppa våldet - med en påminnelse
Page 7: och att jag har någonstans att vä
Page 11 and 12: Nästan åtta år har gått sedan I

omtanke_nr3

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?