Rapp. nr. 10 Karen - analyseinstitut for forskning - Aarhus Universitet

12
Så dock icke forskare, forskningsledare och forskningspolitiker. Det är påfallande
hur sällan forskare ger uttryck för att de grundläggande ställer samma
krav till livet och arbetet som resten av den högutbildade befolkningen. Inte
ens unga forskare brukar tala om »det goda livet« och »det goda arbetet«,
trots att deras generationskolleger i andra professioner pratar om det i ett kör.
Vi som sysslar med forskning om forskning brukar heller inte beskriva forskning
och forskare med uttryck som självförverkligande, personlighetsutveckling,
eller »det goda livet«.
Det kan finnas goda skäl att forskare inte gör det. Man kunde till exempel
föreställa sig att bristen på reflektion om »det goda forskarlivet« beror på den
specifika insocialiseringen i forskarrollen. Att man efter många år i universitetssystemet
följer en uppsättning rollförväntningar som handlar om att det
att bedriva vetenskap betyder att man enbart ska sysselsätta sig med den
objektiva verkligheten. Att en god forskare ska ha sin uppmärksamhet riktad
på molekyler och elektroniska kretslopp, på kalkmålningar i medeltida kyrkor
och kvinnor i renässanslitteraturen - och att denna förväntning om att man
ska fokusera på världen utanför sig själv, utesluter att man intresserar sig för
sin egen personliga utveckling. Den gode forskaren ska så att säga definitionsmässigt
inte vara narcissist.
Men trots att mytologin omkring forskarrollen inte tillåter allt för stor frispråkighet
med hänsyn till ett självförverkligandets språkbruk, och trots att vi
som sysslar med forskning om forskning ofta accepterar mytologin (dvs. att
vi heller inte talar om forskare och forskning som personlighetsutveckling
och »det goda livet«), tror jag att forskning i realiteten ofta ger möjligheter
till »ett gott liv«. Ett självständigt, initiativrikt, kreativt arbete, där man kan
förfölja sina egna mål och växa som människa. Samtidigt som man undersöker
den objektiva verkligheten och är en smula nyttig.
Jag vet gott att många forskare inte har den här bilden av sig själva. Men
den självbilden har isåfall inte så mycket med realiteterna att göra, utan mer
med mytologin och rollförväntningarna. Och jeg tror att allt fler unga forskare
är klara över att den officiella forskarrollen inte stämmer överens med de
möjligheter som faktiskt ligger i forskarjobbet. Att den faktiska forskarrollen i
högre grad skulle kunna likna det ideal som andra grupper av högutbildade
på arbetsmarknaden kräver och strävar efter. Jag tror också att en del av
rekryteringsproblemen till naturvetenskapliga och tekniska forskarkarriärer
hänger samman med den officiella bilden av forskararbetet som något som
inte handlar om »det goda livet«.