Konstnären och kulturnäringarna Artists and the Arts Industries

Ingrid Elam | Inledning: Inte en näring som andra Ingrid Elam | Inledning: Inte en näring som andra
ligger de på Norra Älvstranden, i Malmö rymmer den gamla Ubåtshallen
den nya högskolan, medieföretag flyttar in i tomma
verkstäder, danskompanier fyller båghallar, gallerier etablerar
sig i hantverkshus, småföretag samsas i gamla lagerhus, och företagsinkubatorer
skapar mjuka övergångar mellan utbildningsinstitution
och kreativ näringsverksamhet. Entreprenörskap,
kulturell och social innovation skall blomma på industrialismens
ruiner. Hög tid att formulera en politik för det nya näringsområdet
som tar hänsyn till det ömsesidiga beroendet mellan de
konstnärliga och kreativa näringarna och andra ekonomiska och
sociala sektorer.
Inom forskningen, och även på regionalpolitisk nivå, har intresset
för kulturella och kreativa näringar vuxit explosionsartat på
senare år. Antologier och rapporter publiceras på löpande band,
enskilda kulturella näringar såsom konsthallar och konserthus
utforskas av ekonomer och sociologer, handlingsplaner skrivs på
regional och kommunal nivå. 2
Konstnärens plats och roll i de kulturella näringarna är däremot
så gott som okänd, vilket också Raj Isar kunde konstatera
när vi bad honom ge ett internationellt perspektiv på frågan.
Det är näringen i sig, inte konstnären, som har intresserat forskarna,
och näringen bortser från komplexiteten i konstnärligt
skapande; den har blivit alltmer ekonomistisk och fokuserad
på digitalt medierad konst. Isar ser en växande värdekonflikt
mellan konstnärens vision och marknadens efterfrågan, och
han ifrågasätter om teknologiutvecklingen innebär en vinst för
2 Listan över forskning kring de kreativa och kulturella näringarna kan göras
lång, men bland de viktigaste bidragen finns David Throsby 2010, Justin
O´Connor 2007 m fl.
konstnärligt skapande.
Vem är konstnär? Det finns många sätt att definiera det på.
Det enklaste är kanske att den som kallar sig konstnär också är
det, ett annat att utgå från att den är konstnär som har utbildat
sig till det, ett tredje att den som har sin huvudsakliga verksamhet
i konstsektorn är det. När Konstnärsnämnden häromåret 3
publicerade en undersökning av konstnärers inkomster räknades
den som tillhörde någon konstnärsorganisation och/eller någon
gång hade sökt bidrag av Konstnärsnämnden som konstnär.
Hur många det finns i Sverige är svårt att säga exakt, men olika
undersökningar har kommit fram till ungefär samma siffra,
30 000. Denna siffra kan jämföras med den beräkning Myndigheten
för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser gjort av antal
sysselsatta inom kulturella och kreativa näringar, 120 000 4 .
På varje konstnär i de kulturella näringarna skulle det alltså gå
tre personer som inte är konstnärer.
Viktigare än att räkna antal sysselsatta är att se hur konstnärer
faktiskt försörjer sig. Den kulturpolitiska debatten har på
sina håll andats oro för att konstnärer inte i tillräcklig utsträckning
är entreprenörer med förmåga att gripa de försörjningsmöjligheter
marknaden erbjuder. Konstnärsnämndens senaste
undersökning 5 visar emellertid att konstnärer i långt större
utsträckning än befolkningen i övrigt är egenföretagare, de försörjer
sig också i större utsträckning än man kunde förvänta på
eget konstnärligt arbete, snarare än på brödjobb utanför den
3 Konstnärsnämnden 2009:11
4 Tillväxtanalys 2009:7
5 Konstnärsnämnden 2011
konstnärliga sektorn. De är med andra ord redan entreprenörer,
men de kallar sig ogärna näringsidkare. De producerar mening
och konstnärliga värden, inte ekonomiskt mervärde i första
hand.
Konstnärer behöver alltså i mindre utsträckning än befolkningen
i övrigt lära sig överlevnadskonst i en osäker och föränderlig
värld. Däremot finns det anledning att lära sig förstå
de olika logiker som härskar där. Idag finns fler konstnärliga
utbildningar än någonsin, och de som går dessa utbildningar
behöver veta något om den arbetsmarknad som sällan står och
väntar på dem med öppna armar. Marknaden har definitioner
och värdebegrepp som skiljer sig från konstnärens, men gränserna
har blivit mer flytande: avståndet mellan konstnären och
näringslivet var stort på Kockums tid, idag måste unga konstnärer
navigera i ett landskap där viss reklam liknar konst till
förväxling och där ”storytelling” blivit viktig affärskunskap i
många verksamheter. Men även om uttrycken är nya, är fenomenet
som vi sett gammalt: gränsen mellan konst och ickekonst
har alltid utmanats och måste dras av varje generation.
Det är minst lika viktigt att fråga sig vad näringslivet behöver
veta om konstnärlig verksamhet och vad andra branscher
kan lära av ett kulturföretagande som värderar innehållet högre
än pengarna, det vill säga producerar varor oberoende av
bytesvärde, som EU-kommissionens grönbok om den kulturella
sektorn formulerar det. Ylva Gislén går ett steg längre när hon
i sitt bidrag lyfter fram den åtskillnad mellan olika former av
arbete som redan antikens tänkare gjorde. De hade olika ord
för det arbete som tillverkar försörjningsmedel och det arbete
som innebar att handla och verka i världen. Konstnärens arbete
är just att verka i världen och skapa mening, men idag har föreställningen
om arbete som försörjning etablerats även på det
konstnärliga området och därav följer kravet att konsten skall
försörja konstnären. Det kravet, menar Ylva Gislén, ställs på sin
spets i de konstnärliga utbildningarna.
Inte heller är innovation ett självklart positivt begrepp i
konstnärliga sammanhang; det måste fyllas med innehåll och
granskas kritiskt. På vilket sätt har till exempel den sociala innovationen
Facebook meningsberikat det offentliga samtalet, om
alls? Kate Oakley ifrågasätter samtidens okritiska bejakande av
all innovation, som om det inte fanns dåliga nyheter. Konstnärer
talar sällan om innovation, men desto oftare om förändring, och
Oakley menar att det finns en övertro på konstens innovationsdrivande
förmåga samtidigt som man ibland inte ser de verkliga
behov innovationen har av konsten, nämligen dess kreativitet
och vana vid osäkra marknader.
De forskare som bidragit till denna antologi är övervägande pessimistiska
när det gäller konstnärens plats och möjligheter i de
kulturella och kreativa näringarna, vilket torde bero på erövrade
kunskaper och beprövad erfarenhet. Forskarna vet helt
enkelt en hel del om de senaste årens utveckling, de kan anlägga
ett historiskt perspektiv: utvecklingen i övriga Europa har gått
längre än i Sverige, mycket har hänt sedan den engelska handlingsplanen
för kreativa näringar tillkom för femton år sedan.
New Labour har ersatts av en liberalkonservativ regering, Europa
har drabbats av ekonomisk kris, kulturbudgetar skärs ner
och resultaten av femton års satsningar på kulturnäringar och
kulturdriven stadsplanering är inte alltid de man hade hoppats
14 15