Konstnären och kulturnäringarna Artists and the Arts Industries

Yudhishthir Raj Isar | Problem med paradigmet Yudhishthir Raj Isar | Problem med paradigmet
I en annars beundransvärd pan-europeisk studie som genomfördes
av konsultbolaget European affairs KEA 2006, på uppdrag av
Europeiska kommissionen, med titeln The Economy of Culture
in Europe, tas till exempel frågor av den typ jag nämnt ovan
överhuvudtaget inte upp. I avsnittet om utbildning i studien
framförs emellertid den nedslående bedömningen att “mindre än
10% av de utexaminerade kommer att kunna leva på sin konst”.
Det talas i studien också om en “brist på entreprenörskap” hos
Europas konstnärer. Visst nämns här också hur museer, teatrar
och konsertlokaler erbjuder möjligheter för bildkonstnärer,
skådespelare och musiker att presentera sitt arbete. Men själva
inkluderandet av sådana kulturinstitutioner är här en del av
problemet. Studier, vars syfte är att främja kultursektorn som
helhet, definierar oftast varje typ av företag som producerar eller
distribuerar kulturella varor och tjänster. som ”näring” [industry].
Men just denna term – näring – borde förmodligen reserveras
för något mer specifikt: massproduktion, ofta digital sådan.
En senare KEA-studie om The Impact of Culture on Creativity
tar upp mer som handlar om det omvända: konstnärernas bidrag
till den kreativa ekonomin. Den påminner oss om att:
kulturbaserad kreativitet hänger ihop med människors, särskilt
konstnärers, förmåga att använda fantasin och tänka metaforiskt,
att utmana konventioner och kommunicera i de affektiva
och symboliska registren. Kulturbaserad kreativitet har förmå-
gan att bryta ner konventioner och slentriantänkande och öppna
för utvecklandet av nya perspektiv, nya idéer och nya produkter.
Den kulturbaserade kreativitetens väsen är nära besläktat
med det konstnärliga uttryckets väsen, såsom det kommer till
uttryck i konstnärliga och kulturella verk. Det spontana, intui-
tiva, unika och mänskliga i all kulturell kreativitet utgör ett
viktigt bidrag till samhället. (2009: 3)
Och det låter kanske bra – jag har inga invändningar i sak – men
här liksom annorstädes är det mycket ovanligt att påståendena
styrks med någon som helst empiri. Det saknas helt forskning
som tar fram kvantitativa data om orsak och verkan.
För min egen text är emellertid bristen på empiriska data
med relevans för kärnan i mitt uppdrag inget avgörande problem,
eftersom jag också gavs friheten att diskutera frågorna i
andra termer och utifrån ett annat ramverk om jag så önskade.
Jag ska därför presentera en något mer kvalitativt inriktad diskussion
av några frågor om värde och värdering och sedan kort
utforska olika skäl att tillskriva konst värde – men allt detta som
politisk-filosofiska frågor snarare än frågor om ekonomisk effektivitet.
Innan jag ger mig i kast med detta kan det finnas anledning
att ge en kort historisk översikt vad gäller terminologi. 22
22 Se vidare den utmärkta historiska översikten i O’Connor (2007).
Från ”kulturell” till ”kreativ”
Uttrycket ”kulturella näringar” [cultural industries] började
användas i Frankrike och inom ramen för arbetet i UNESCO
under sent 1970-tal och spreds sedan till Storbritannien under
1980-talet. Kontexten var en diskussion om konst, konsthantverk
och kulturarv (inklusive kulturturism) och dess koppling
till ekonomisk och social välfärd: subventionerad konstnärlig
verksamhet diskuterades såsom social nyttighet, och man lade
särskild tonvikt på tillämpningar av konstnärlig praktik på områden
som stadsförnyelse, publikarbete, sociala insatser i utsatta
områden, osv. Det var också social utveckling som var målet när
termen började användas av och om Greater London Council
under de första åren på 1980-talet. Detta tidiga användande av
termen präglades av en medvetenhet om hur Frankfurtskolan
långt tidigare myntat det kritiska begreppet “kulturindustri”,
och rymde således ett visst mått av misstänksamhet, för att inte
säga förakt, gentemot kulturella varor och tjänster som var avsedda
för en massmarknad och som producerades eller distribuerades
genom ett slags industri som riskerade att trivialisera
såväl konsten på samma sätt som populärkulturen. Detta perspektiv
innebar att de offentliga myndigheterna och kulturinstitutionerna
såg det som nödvändigt att försvara konsten från
såväl marknadens som massornas negativa effekter, dels genom
att tygla marknaden och dels genom att underlätta för massorna
att få tillgång till kultur.
De ”kreativa näringarna” [creative industries] är en bredare
kategori som utkristalliserades senare, samtidigt som det började
talas om ett teknologiskt skifte och en ”kunskapsekonomi”.
Detta uttryck innebar ett tydligare fokus på den kultur som
görs med vinstintresse, alltså den kommersiella sektorn –
och användes för att diskutera sådant som reklam, dataspel
osv. Vid slutet av 1990-talet blev de ”kreativa näringarna” en
del av retoriken och visionsformulerandet hos den brittiska
regeringens departement för kultur, media och sport, något
som gjorde att uttrycket snabbt spreds i den engelskspråkiga
världen. 23 Termen ”kreativ” fick senare explosionsartad spridning
i efterdyningarna av Richard Floridas storsäljare Den kreativa
klassens framväxt (2002, sv. övers. 2006). Floridas teser togs
entusiastiskt upp av många kulturbyråkrater, politiker och aktivister
runt omkring i världen – trots att uttrycket ”den kreativa
klassen” är så vagt och inkluderande att det omfattar många
olikartade yrken och verksamheter, inklusive vetenskapsmän,
ingenjörer, arkitekter, lärare, konstnärer och underhållare. Med
andra ord: alla de vars ekonomiska funktion är att skapa nya
idéer, ny teknologi, och nytt kreativt innehåll, samlas nu under
rubriken den ”kreativa klassen”, trots att deras ekonomiska
och sociala villkor i praktiken är synnerligen varierande. Floridas
argument fick ett så brett och entusiastiskt mottagande på
23 De definierade de kreativa näringarna som ”sådan verksamhet som har sitt
ursprung i individers kreativitet, tränade förmåga och talang och som har en
potential för skapande av välstånd och arbetstillfällen genom att generera och
använda sig av upphovsrätt”.
44 45