Ladda ner (PDF) - Statens musikverk

Bulletin
dokumenterat
42
Bulletin från Musik- och teaterbiblioteket vid Statens musiksamlingar
Pojklekar –
om vänskapen
mellan Ludvig
Josephson och
Ludvig Norman
MTB - vad är det ?
1
Konservering
av Statens
musiksamlingars
daguerreotyper
och ambrotyper
Art and
music
notation
Musik- och teaterbiblioteket

Utges av Arkiv-, raritets- och dokumentationsavdelningen
på Musik- och teaterbiblioteket vid Statens musiksamlingar
Postadress: Box 16326, 103 26 Stockholm
Besöksadress: Torsgatan 19, Stockholm
Telefon: 519 554 18 Överbibliotekarie
519 554 17 Arkiv
519 554 30 Bibliografi
519 554 97 Bilder
519 554 33 Rariteter
519 554 47 Teater
Fax: 519 554 05
E-post: inger.enquist@muslib.se, kia.hedell@muslib.se
ISSN 1404-9899
Dokumenterat 42, red. Inger Enquist och Kia Hedell,
november 2010
Omslagsfoto: Thomas Wingstedt
Grafisk form: Tuula Rinne
2

Innehåll
MTB – vad är det? s.4
Veslemöy Heintz
Konservering av Statens musiksamlingars
daguerreotyper och ambrotyper s.7
Agnes Sjöbrandt
Pojklekar – om vänskapen mellan
Ludvig Josephson och Ludvig Norman s.15
Marianne Seid
Art and music notation s.24
Inger Enquist
3

MTB – vad är det?
Av Veslemöy Heintz 1
Bakgrund
1/1 2010. Äktenskap
har ingåtts mellan
Statens musikbibliotek
och Biblioteket vid
Sveriges teatermuseum.
Parterna har beslutat
att anta följande
namn: Musik- och
teaterbiblioteket vid
Statens musiksamlingar. 2
I oktober 2005 beslöt regeringen att en särskild utredare skulle göra
en översyn av scenkonstens dokumentation. I syfte att öka samlingarnas
tillgänglighet och vårdinsatsernas kvalitet skulle utredaren även
undersöka möjligheter till samordning mellan Dansmuseet och Sveriges
teatermuseum. 3 Till utredningsman utsågs överintendenten Keith
Wijkander.
Utredningen, Klenoder i tiden, överlämnades till Utbildnings- och
kulturdepartementet i juli 2006. Utredningsmannen förordade att
Sveriges teatermuseum och Dansmuseet skulle inordnas i Statens
musiksamlingar. Den nya myndigheten borde därmed få ett utvidgat
uppdrag som utöver musiken även omfattade dokumentation av scenkonstens
aktuella utveckling samt retrospektiv insamling om dess historia.
3 Wijkander framhöll att Sveriges teatermuseum och Dansmuseet
var så små organisationer att en samverkan dem emellan inte
skulle leda till den kompetensbredd som, enligt honom, krävdes för
att kunna verka på en nationell ansvarsnivå.
1 Veslemöy Heintz är överbibliotekarie på Musik-och teaterbiblioteket vid
Statens musiksamlingar.
2 Två marionetter ur ”Collezione G. Oreglia” (Musik- och teatermuseet).
Foto: Sveriges teatermuseum.
3 Läs mera om hela förslaget i Klenoder i tiden, SOU 2006:68, s. 18-23.
4

Expeditionen i Gäddviken. Foto: Sveriges teatermuseum.
Efter remissomgången stod det klart att Dansmuseet motsatte sig en
sammanslagning, medan Sveriges teatermuseum ställde sig positivt.
Regeringen beslöt i enlighet med remissvaren, och från den 1 januari
2010 upphörde Sveriges teatermuseum 4 att existera, i stället uppstod
två nya enheter inom Statens musiksamlingar: Musik- och teatermuseet
och Musik- och teaterbiblioteket.
Det nya Musik- och teaterbiblioteket
Vad innebär nu denna nyordning för Statens musikbiblioteks avnämare?
Rent praktiskt egentligen ingenting: Låneexpeditionen ligger kvar
på Torsgatan 19, och det är ingen ändring av öppettider eller fjärrlåneverksamhet.
Dock har de av bibliotekets arkiv och samlingar som
fanns på Sibyllegatan 2 överflyttats till Teatermuseets gamla lokaler
i Gäddviken Nacka. 5 Detta innebär på många sätt en förbättring: Ett
utökat öppethållande och en utmärkt läsesal med möjligheter till kopiering
(vi återkommer så småningom på vår hemsida med uppgifter
om öppettider med mera).
4 Huvudman för Sveriges teatermuseum var Stiftelsen Drottningholms teatermuseum.
I Stiftelsens verksamhet ingick även föreställningsverksamheten vid
Drottningholmsteatern. Den gamla stiftelsen upplöstes genom s.k. permutation,
Sveriges teatermuseum med sina biblioteks-, arkiv- och föremålssamlingar
kunde därmed inordnas i Statens musiksamlingar och en ny stiftelse
ansvara för föreställningsverksamheten.
5 Adressen är Kvarnholmsvägen 56, ingång 3, man tar buss 402 från Slussen.
5

För Teaterbibliotekets låntagare har nyordningen både för och nackdelar:
referenssamlingen, böcker, pjäser och tidskrifter har flyttats till
lokalerna på Torsgatan, något mera centralt beläget än den nuvarande
lokalen i Gäddviken och med bättre öppettider. Men flytten innebär att
Teaterbibliotekets bestånd splittras; arkivmaterialet kommer att ligga
kvar i lokalerna i Gäddviken.
Den stora vinsten för både musik- och teaterbibliotekets kunder är
naturligtvis den fantastiska samling som uppstår genom denna sammanslagning.
Läsare av denna tidskrift vet förhoppningsvis redan att
musikbiblioteket är ett av de största i sitt slag i Europa och det enda
offentliga specialbiblioteket på musikområdet i Sverige. Vi har rika
forskningssamlingar (vår s.k. raritetssamling och många musikarkiv),
dessutom noter i alla genrer och musiklitteratur för utlån.
Teaterbiblioteket är ett av norra Europas största specialbibliotek för
de sceniska konstarterna. Samlingen innehåller drygt 73 000 volymer
från 1499 och framåt. Här finns teatervetenskaplig litteratur, biografier
och pjäsmanuskript samt böcker i ämnen som teaterteori, dramaturgi,
regi, skådespelar- och sångkonst, dans, mim, musikteater, kostym,
mask och smink samt scenografi och scenljus. Sedan 1996 finns Teatermuseets
litteratur katalogiserad i Libris. Den gamla kortkatalogen
över bestånden från före 1996 har digitaliserats och lagts ut på vår
webbplats.
Teaterbiblioteket har också ett stort arkiv med samlingar som speglar
svensk teaterhistoria från sent 1700-tal fram till våra dagar. Här finns
material om olika former av scenkonst som drama, opera, operett,
dans, revy, varieté, mim och mycket annat. Arkivet innehåller ett stort
antal enskilda arkiv, ett omfattande pressklippsarkiv samt samlingar
av pjäsmanuskript, affischer och program. Ett register över samlingens
olika arkiv finns tillgängligt på Teatermuseets webbplats. 6
Det kommer naturligtvis att ta sin tid för detta nya äktenskap att hitta
sin form, men vi ser framtiden an med tillförsikt. Under hösten har
samlingarna flyttats fysiskt — teaterlitteraturen från Gäddviken till
Torsgatan och musikarkiven från Sibyllegatan till Gäddviken. Därefter
följer internutbildning för att vi skall lära känna våra respektive samlingar
och så småningom kommer en ny, gemensam webbplats.
Vi önskar våra kunder, nya som gamla, hjärtligt välkomna till Musik-
och teaterbiblioteket.
6 Arkivregister teatersamlingarna finns på
http://teatermuseet.se/sv/arkiv/arkivregister
Register över musikarkiven finns på
http://www.muslib.se/arkivregister_dec08.html
6

Konservering av Statens
musiksamlingars daguerreo-
typer och ambrotyper
Av Agnes Sjöbrandt 1
Bakgrund
Vid en inventering 2009 av dåvarande Musikmuseets daguerreotyper
och ambrotyper upptäcktes att flera var i mycket dåligt skick. Om de
inte konserverades skulle de sannolikt förstöras.
Genom Nordiska museets Fotosekretariat fick vi kontakt med Lennart
Andersson, foto- och papperskonservator vid Västarvet/Kulturlagret
i Vänersborg. Lennart påtog sig uppdraget att konservera de skadade
daguerreotyperna och ambrotyperna och påbörjade arbetet under
oktober 2009.
Daguerreotypi är en fotografisk process som användes
1839 – ca 1860. En daguerreotyp är en kopparskiva med
ett silverskikt på vilket bilden finns. Bilden är uppbyggd
av mikroskopiskt små kvicksilverdroppar som fixeras på
kopparskivan genom att den utsätts för giftiga kvicksilverångor.
Varje daguerreotyp finns bara i ett exemplar
och bilden är positiv och spegelvänd. Daguerreotyper är
mycket ömtåliga och monteras under en lufttät glasskiva.
Ambrotypi är en fotografisk process som användes 1851-
ca 1880. En ambrotyp består av ett kollodiumskikt på en
glasplåt med en tunn negativ silverbild som ser positiv
ut mot en svart bakgrund. Den färdiga bilden är ömtålig
och skyddas ofta med glas och ram. Ambrotyper är ibland
handkolorerade.
1 Agnes Sjöbrandt är arkivarie på Musik- och teaterbiblioteket vid Statens
musiksamlingar.
7

Lennart Andersson packar upp de konserverade fotografierna. Inger Enquist
(sittande från vänster), Agnes Sjöbrandt och Veslemöy Heintz väntar på att
få se resultatet. Fotograf: Lars Lindgren.
Daguerreotyper och ambrotyper i våra
samlingar
I våra samlingar finns 16 daguerreotyper och 8 ambrotyper. De har
inkommit till museet som gåvor, några tillsammans med personarkiv.
Alla motiven är porträtt, 18 st identifierade och 6 st oidentifierade.
De identifierade personerna har alla kopplingar till musiklivet, anting–
en som utövande musiker/sångare eller tonsättare.
Vi bedömde att nio av daguerreotyperna och tre av ambrotyperna var
i behov av konservering. Skadorna var av olika karaktär. För daguerreotyperna
handlade det om skadade skyddsglas som behövde bytas
ut.Tre av de nio daguerreotyperna har under 1980-talet genomgått
konservering vid Nationalmuseum i Danmark. Efter konserveringen har
de inte monterats tillbaka i sin ram med skyddsglas utan legat oskyddade
i över 20 år. Originalramarna fanns kvar och var möjliga att återanvända.
Ambrotyperna som behövde konserveras hade söndervittrad/
uttorkad bakgrundsfärg som skulle bytas ut.
8

Lennart Andersson berättar om konserveringsarbetet. Foto: Lars Lindgren.
Nedan följer en sammanställning av våra daguerreotyper och ambrotyper
som visar motiv, fotograf och vilka som behövde åtgärdas.
Motiv Fotograf Behov av
konservering
Daguerreotyper
Jenny Lind Kilburn Nej
Jenny Lind Johan Wilhelm Bergström Nej
Jenny Lind Johan Wilhelm Bergström Nej
Wendela Hebbe Johan Wilhelm Bergström Ja
Kapten Stiebel Johan Wilhelm Bergström Nej
Signe Hebbe Ad. Anjoux Ja
Signe Hebbe Désiré Francois Millet Ja
Fredrika Arnoldson Okänd Nej
Clemens Hebbe J H Whitehurst Nej
Adolf Fredrik Lindblad +
två kvinnor Okänd Ja
Adolf Fredrik Lindblad Okänd Ja
Oidentifierad man Johan Wilhelm Bergström Ja
Charlotta Lindmark Okänd Ja
Caroline Ungher
Sabatier Okänd Nej
Oidentifierad kvinna Désiré Francois Millet Ja
Oidentifierad man Lorenzo Suscipj Ja
Ambrotyper
Elise Hwasser Okänd Ja
Josef Dente Okänd Nej
Josef Dente W.A. von Boeckmann Nej
Christina Nilsson Okänd Nej
Oidentifierad man Okänd Nej
Oidentifierad kvinna Okänd Ja
Anonym ung man m. violin John Rosendahl, Carlstad Nej
Christina Elisabeth Frösslind J F Dahlbom Ja
9

Resultatet
I början av februari 2010 var arbetet klart och Lennart Andersson
presenterade resultatet för oss. Lennart visade upp de konserverade
daguerreotyperna och ambrotyperna och berättade hur han hade konserverat
varje bild. Han gav oss också goda råd för framtida förvaring
och hantering av gamla och ömtåliga fotografier. Lennart berättade
att när han plockade isär de gamla ramarna upptäckte han några
stämplar och etiketter med uppgifter om fotografer som låg dolda
under flera lager papper. För oss var detta värdefull information.
Arbetet hade dessutom varit lärorikt för Lennart som fick tillfälle att
montera isär många daguerreotyper samtidigt och kunde då jämföra
hur de var monterade.
Lennart dokumenterade sitt arbete, både i en skriftlig rapport och
genom att fotografera varje steg i konserveringsarbetet. Till sist visas
delar av dokumentationen nedan:
10
K801 före montering.
Fotograf: Lennart Andersson.

K801
Daguerreotyp föreställande Signe Hebbe (1837-1925), Paris 1858.
Fotograf: Désiré Francois Millet. Fotografiet har förvarats utan
skyddsglas och ram sedan 1980-talet och monterades nu in i sin
originalram.
K801 monterad i sin originalram. Fotograf: Lennart Andersson.
11

Ovan: K846 före
konservering.
Fotograf: Lars Lindgren.
Till höger: K846,
skannad. Fotograf:
Lennart Andersson.
12
K846
Ambrotyp föreställande
Christina Elisabeth
Frösslind (1793-1861).
Fotograf: J. F. Dahlbom.
Asfaltlacken på baksidan
hade krackelerat.
Ny färg målades på.
När fotografiets ram var
bortmonterad skannades
bilden. Det fantastiska
resultatet visas nedan.

K1872
Daguerreotyp föreställande oidentifierad man. Fotograf: Johan Wilhelm Bergström. Det ena hörnet av
skyddsglaset saknades och de delar av fotografiet som har exponerats för luft hade förstörts. Ram och
skyddsglas byttes ut.
K1872 före konservering. Fotograf: Lars Lindgren. K1872 med nytt skyddsglas och ram. Fotograf:
Lennart Andersson.
K1908
Daguerreotyp föreställande oidentifierad man. Fotograf: Lorenzo Suscipj. Daguerreotypens skyddsglas
var spräckt och byttes ut.
K1908 före konservering. Fotograf: Lars Lindgren.
13
K1908 under konserveringsarbetet. Fotograf:
Lennart Andersson.

K1908 Övre högra hörnet märkt ”GARANTIE”. Fotograf: Lennart Andersson.
K1908 med nytt skyddsglas. Här syns tydliga märken där luft har kommit in
genom det gamla spräckta skyddsglaset. Fotograf: Lennart Andersson.
14

Pojklekar – om vänskapen
mellan Ludvig Josephson
och Ludvig Norman
Av Marianne Seid 1
Pojklekar – så beskriver Ludvig Josephson själv de ”privatsceniska”
och ”privatpublicistiska” aktiviteter som han och vännen Ludvig
Norman ägnade sig åt åren 1842-1847. 2 Spåren av dessa lekar återfinns
i det arkiv efter Ludvig Josephson som finns i Musik- och teaterbibliotekets
samlingar. 3 Här finns en rad både roande och rörande
dokument som ger en bild av hur de båda pojkarna lekte pjäsförfattare,
skådespelare, teaterdirektörer och tidningsredaktörer. 4 Pojk–
lekarna tycks ha lämnat bestående intryck hos de båda – i ett brev till
Josephson från 1884 skriver Norman: …”minns Du ännu den sorgfria
tiden, då vi spelade Theater tillsammans, och skrefvo pjeser, den
ena gudomligare än den andra, och huru vi om aftnarne för hela den
talrika Josephsonska familjen läste högt ur vår Tidning för Theater
och Musik…”. 5
Ludvig Oscar Josephson, skådespelare, regissör, teaterdirektör och
författare, föddes i Stockholm den 20 februari 1832. Han växte upp
under knappa förhållanden och redan vid fjorton års ålder fick han
bidra till familjens försörjning, först som sockerbagarlärling och
senare som bokhandelsbiträde. 6 Familjen Josephson tycks ha varit
en begåvad familj – alla syskonen spelade något instrument och man
hade ofta musikstunder som samlade många framstående personer ur
musikvärlden. 7 Den unge Ludvig var dock mest intresserad av teatern
– ett intresse som han delade med sin barndomsvän Ludvig Norman.
1 Marianne Seid är arkivarie på Musik- och teaterbiblioteket vid Statens
musiksamlingar.
2 Herman Glimstedt, 1931: ”Ludvig Normans brev till Ludvig Josephson”,
Svensk tidskrift för musikforskning årg 13; s. 138.
3 Arkivet är fritt tillgängligt för forskning. Det omfattar 11 volymer och
står uppställt i teatersamlingarna i Gäddviken.
4 Ludvig Josephsons arkiv, vol 1. Arkivförteckningen föreligger som
elektronisk resurs: http://www.teatermuseet.se/filer/arkivet/
Ludvig Josephsons arkiv.pdf.
5 Glimstedt, 1931 s. 154.
6 Stig Torsslow, 1948: ”Ludvig Josephson”, Svenska män och kvinnor,
band 4, s. 118.
7 Glimstedt, 1931 s. 134.
15

Ludvig Josephson. Foto: Sveriges teatermuseums samlingar. Repro: Marianne
Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Fredrik Wilhelm Ludvig Norman, tonsättare, föddes även han i
Stockholm, den 28 augusti 1831. 8 De båda var i det närmaste jämn–
åriga, bodde under en tid i samma hus på Skomakaregatan och det var
Josephsons syster Wilhelmina som gav Norman hans första ordnade
undervisning i pianospel. 9 Så här beskriver Josephson pojkarnas
första möte: ”Då jag gjorde hans första bekantskap, satt han bedröfvad
på destillator Lundbergs vattenkärra på gården; han grät
öfver att ej få bevista en föreställning af den nya opera, ’Robert af
Normandiet’ 10 , som lät så mycket tala om sig. Jag deltog i hans sorg,
och vi blefvo vänner”. 11
8 Mac Wassberg, 1948: ”Ludvig Norman”, Svenska män och kvinnor,
band 5, s. 547.
9 Glimstedt, 1931 s. 134
10 Meyerbeers opera Robert av Normandie (Robert le Diable) spelades
första gången i Stockholm 1839.
11 Glimstedt, 1931 s. 134.
16

Ludvig Norman. Foto: Sveriges teatermuseums samlingar. Repro: Marianne
Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Pjäsförfattana, skådespelarna och teaterdirektörerna
Josephson & Norman
I Josephsons arkiv finns ett antal pjäsmanuskript och manuskriptfragment.
En del av dessa är författade av pojkarna själva medan
andra är avskrifter av existerande verk. Pojkarna har i vissa fall
återanvänt såväl egna som andras antecknings- och skrivböcker.
I en anteckningsbok som tillhört Josephsons bror Jacob Axel finns
komedin Att fira utan permission (med överstruken titel: Att älska
med permission) signerad Ludvig Josephson, det lyriska skådespelet
Gustaf Den II Adolph samt pjäsen Skåningarne. I arkivet
finns även manuskript till pjäser som Mina pengar och icke
dina, Stockholms Blodbad, Fjesken och Contoristen och hans far.
17

12 Glimstedt, 1931 s.132.
18
Jacob Josephsons anteckningsbok
”Anteckningar
ur Bibliska Historien och
Geografien”, återanvänd
av Ludvig. Foto: Marianne
Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Nedan: Contoristen och
hans far, rollista. Foto:
Marianne Seid.
Som framgår av rollistan ovan så framträdde pojkarna själva på
scenen, i såväl sina egna som andras pjäser. I Anteckningar efter
brev från mig sjelf skriver Josephson: ”1844. …Vi ha haft en teater
på Djurgården, där vi ha spelat hela sommaren. Ludvig Norman
var teaterdirektör och tillika aktör. Jag har spelat Esmeraldas roll …
och sjungit efter Ludv. Normans komposition …”. 12 Pjäsen som framfördes
var tydligen Ringaren i Nôtre-Dame.

Illustration ur pojkarnas TheaterTidning No 5, 1844. Foto: Marianne Seid,
Musik- och teaterbiblioteket.
De unga teaterdirektörerna
Josephson och Norman drev
inte mindre än fyra teatrar:
1sta Stora Theatern, 2dra
Stora Theatern, 1sta Lilla
Theatern och 2dra Lilla
Theatern. Som alla goda
teaterdirektörer förde de
bok över vilka pjäser som
uppförts vid dessa teatrar.
Här kan man läsa att på
2dra Stora Theatern gavs
lördagen den 24 februari
”För första gången Hoppet,
Comedie i 5 Akter, derefter
Pjäsförteckning. Foto: Marianne Seid.
gafs för fjerde gången Sundvall,
Comedie i 2 Akter derefter
gafs de flesta scenerna ur Natt och Morgon sen en Spansk, och
Fransk Ballett och några enskilda sånger ur En Höstdag i Mora”.
19

Teaterdirektörerna upprättade även regler för verksamheten.
I ”Theater Förordningar för 1sta Stora Theatern” behandlas i stort
sett varje aspekt av arbetet vid teatern.
§1. En aktör får icke försumma en repitition eller representation
utan något giltigt skäl, såsom sjukdom
§2. Cigarr får icke rökas i theaterns förstugor
§3. En aktör eller aktris får icke vara uppstudsig mot
theaterdirektörerna
§4. Hvarje af theaterns Sujett skall alltid spela den rolen dem
anbefallt är
§5. Hvad lönen beträffar, icke yrka derpå, utan wänta så länge
som möjligt är
§6. Behöfver någon Sujett af nöd sin lön så skall han sig i
Cansliet anmäla
§7. Att hvarje aktör före och efter representationen och
repitition icke skall taga sig en klunk för mycket, och
Sålunda icke kunna spela den aftonen
§8. Att hvarje aktör skall bestå sig kostymer
§9. Att ingen får sedan han köpt billjett i luckan afytra den till
förhöjdt pris åt någon lättrogen och blifver Polisen, att noga det
eftersyna befalld
§10. Att hvarje, som är i Orchestern skall minst tio minuter före
Spektaklets början sig infinna
§11. Den aktör eller aktris, som under representationen anfalles
af en häftig sjukdom skall genast såsom theaterns pligt är,
hemföras och Representationen blir inställd
§12. Att ordning iakttages och ingen Trängsel och slagsmål
blifver om billjetterna
§13. Att maschinister och vaktmästare icke skola släppa in
någon, som icke har billjet, och får den vaktmästare, som bryter
mot detta, plickta en vite af 3 rd. 16 sh. Bco
§14. Polismästaren ålägges att sprutor under hela Representationen
finnes att tillgå
§15. Maschinisterna infinna sig en halftimma före spektaklets
början, att tända lampor och dylikt
Gillat af Direktörerna – LOJ-FWLN-AGRN
20

Tidningsredaktörerna Josephson & Norman
Pojkarna lekte inte bara skådespelare, pjäsförfattare och teaterdirektörer
— de lekte även tidningsredaktörer. I Josephsons arkiv finns
flera handskrivna teater- och musiktidningar bevarade. Dessa publikationer
innehåller recensioner av fiktiva såväl som autentiska teaterföreställningar
samt korta artiklar och notiser. I TheaterTidning
No 1 daterad den 9 december 1843 recenseras bland annat komedin
Skrufven, signerad L. Norman och L. Josephson. Pjästexten återfinns
för övrigt i Josephsons egen välskrivningsbok från 1843.
Josephsons välskrivningsbok. Foto: Marianne Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
I recensionen ges omdömen om skådespelarna Herr D, Herr K, Herr
O och Mlle N, och om själva stycket heter det att ”… hvad Skrufven
beträffar så är det en rätt bra Comedie med mycket roligt innehåll”.
I samma nummer recenseras vad som tycks vara en högst verklig uppsättning
av Erik den fjortonde, ett sorgespel av B. Lidner, på Mindre
teatern 1843. Redaktörerna ger även omdömen om artister engagerade
vid Kungliga teatern. Om sångaren Giovanni Battista Belletti sägs
att han ”… har en dunderstämma, som kan skrämma folk. Men han
är ett genie, som förtjenar aktning”. Om skådespelaren Lars Adolf
Kinmansson heter det att ”Hr L Kinmansson är en komisk skådespelare
som både sjunger och spelar. En oersättlig menniska.”
21

Josephsons och Normans TheaterTidning utkom med hela elva
nummer fram till september 1844. Sedan tycks de bägge redak–
törerna tillfälligtvis tröttnat. De återkom dock den 4 oktober 1846
med det första numret av efterföljaren: Luna – Ett Theatraliskt och
Musikaliskt blad. En tidning som enligt utgivarna ”… med sitt sken
kommer att upplysa alla sina medbröder”. Läsarna blir i detta första
nummer upplysta bland annat om Kungliga teaterns pjäs Alfvar och
Humor, som just haft premiär. Recensenten tycks inte imponerad: ”…
denna pjes gafs för första gången för halft hus (stackars theater din
början är svår). Vi vilja ej uppehålla oss öfver redogörelsen af dess
innehåll …”. I Luna finns även en del konsertrecensioner, bland dessa
en recension av Eduard d’Auberts 13 konsert den 11 oktober 1846 där
man kan läsa att ”Herr d’Aubert skördade enhälligt bifall för hans
bemödande att afhålla sig från det koketteri som utmärker nutidens
heroer på violinen”. Redaktörerna introducerar också en ny föreelse
helt i tidens anda: rebusen.
Rebus ur Luna No 2. Uttydes: ”Kors! Hvad larm och skrål i embetsmannens
hus!” Foto: Marianne Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Lösningarna gavs i nästföljande nummer av tidningen. Det finns
endast fem nummer av Luna i Josephsons arkiv. Kanske gjordes det
inte fler – det sista numret daterat den 1 november 1846 verkar inte
färdigskrivet vilket innebär att lösningen till Rebus No 4 saknas…
13 Eduard d’Aubertsberg, (1813-1873), violinist och hovkapellist.
22

Rebus ur Luna No 4. Foto: Marianne Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Den sista tidningen i Josephsons arkiv är Snabblöparen. Den finns
endast i ett nummer, det allra första daterat den 19 september 1847.
Våren 1848 lämnade Norman Stockholm för att studera i Leipzig.
Detta innebar slutet för pojkarnas lekar men inte för deras vänskap.
Deras brevväxling fortsatte ända fram till 1884, året före Normans
död. 14
Snabblöparen, titelsida, detalj. Foto: Marianne Seid, Musik- och teaterbiblioteket.
Litteratur
Glimstedt, Herman 1931: ”Ludvig Normans brev till Ludvig Josephson”,
Svensk tidskrift för musikforskning årg 13; s. 130-155.
Torsslow, Stig 1948: ”Ludvig Josephson”, Svenska män och kvinnor band 4,
Stockholm; s. 118.
Wassberg, Mac 1948: ”Ludvig Norman”, Svenska män och kvinnor band 5,
Stockholm; s. 547.
14 Glimstedt, 1931 s. 130.
23

Art and music notation
By Inger Enquist 1
Music notation is sometimes visible in works of art. What kind of
supplementary information can the musicologist gain from studying
the pictures and are pictures really a reliable source?
To study this I have looked in the Swedish RIdIM-catalogue of
music pictures and specially studied the works with music notation
and a Swedish connection. By that I mean that they are depicted by
a Swedish painter or describing musical life in Sweden. Why
Sweden only? The fact that Sweden is my home country makes me
aware of other types of source materials and helps me to evaluate the
additional information found in art. In some cases I can rely on earlier
findings by others. I will make a summary of my study and exemplify
the results and conclusions with some pictures.
RIdIM (Répertoire Internationale d’Iconographie Musicale) is an international
project on music iconography founded in 1976. The Swedish
RIdIM-centre is located at the Music and Theatre Library of Sweden
in Stockholm.
RIdIM cataloguing card, nowadays being replaced with a database.
Photo: Marina Demina, Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm.
1 Inger Enquist is musicologist and archivist at the Music and Theatre Library
of Sweden. The article is based on a presentation made at the conference of
IAML (International Association of Music Libraries, Archives and Documentation
Centres) in Amsterdam 2009.
24

The RIdIM-catalogue is a card catalogue based on a card compiled
by the international RIdIM-committee. 2 The upper part of the card
contains facts about the painting and the lower part is for analyzing
the musical content. The card also has room for a small photo of the
painting. The catalogue is filed by artist but allows also for subject
search.
Categories of pictures
There are in all 180 pictures with music notation out of a total of ca
6000. 3 The biggest group is portraits of persons, normally belonging to
the upper class of society and dating from the days before the photography
when it was really costly to have one’s portrait painted.
We also find many group portraits and they often also depict the
interiors. These types form the lion´s share of pictures with music
notation, 140 of 180 pictures are portraits.
Other categories are silhouettes (4), caricatures (7), church art
(7), ceilings (2), allegories (7), pictures on instruments (4), special
techniques like needlepoint, intarsia etc. (7). The notation is legible
in 16 pictures in the sources studied.
Portraits
What is the role of music notation in works of art? I would simply say
that normally it is the artist’s way of representing “music”. But let us
be more specific: When we have portraits, the music becomes a way
of telling us more about the portrayed person. The music works as an
attribute. When the music is legible it helps to clearly identify the
portrayed person. The case may also be that the sheet of music can
help us to date the picture; a picture can hardly be painted before
the music was composed so to speak. Now let us have a look at some
examples.
At the following picture we can see that the artist leads our thoughts
to a specific piece of music to form a connection between the person
and the music. Such a connection can be of various kinds:
To let us know that a person has composed a certain work or that he/
she performed it. Here we have the opera singer Jenny Lind, playing
and singing Bei der Wiege by Felix Mendelssohn.
2 For further information please see www.ridim.org, 2010-09-02.
3 There is a presentation of the collections on the library’s
website on http://www.muslib.se/sma/iconog.html.
25

Louis Asher, portrait of Jenny Lind, painting 1845. Photo: Erik Cornelius,
Nationalmuseum, Stockholm.
From the music side the picture is fairly simple, it tells us that it
is a portrait of Jenny Lind and probably also that Mendelssohn was
important in her life. At least she performs his music and nobody else’s.
But we happen to know what Jenny Lind was doing in 1845 when the
German artist Louis Asher painted this. She was in Germany, touring
and working hard, in fact too hard so she got very tired. She even
wanted to leave the theatre.
26

A letter to her mother tells about that. 4 In her life there was also a desire
to have a family – her own childhood was not very happy and she missed
having a family. She had fallen in love with Felix Mendelssohn, but
he was unapproachable since he was married already. We have a lively
description of this in a diary written by Jenny Lind’s accompanying lady
Louise Johansson. 5
She tells how Jenny and Mendelssohn both performed in a concert
where Mendelssohn played a piece he had written himself and
which was very much appreciated. Twelve days later, on December
17, Jenny sends him a letter and Louise is very worried how this
will affect Mendelssonhn’s family. “Poor wife and children!” she says.
Further, in March 1846 Jenny sung at a concert for the poor and that
afternoon she twisted her ancle. Although ordered by the doctor to rest
with cold compresses she instead stood for the whole evening and the
next day she needed bloodletting treatment with leeches and was ordered
to rest for 14 days.
This evening Felix Mendelssohn was at Vickman’s where also Jenny stayed
for dinner. 6 That is why Jenny was standing up the whole evening (p.39 in
the diary). So it seams clear that Jenny had a crush on Mendelssohn.
Jenny herself did not know that Louise kept this diary which revealed
so much about her private life. 7 A final remark — what does the dog to
the right do in the picture? It is difficult to say. During the renaissance it
used to symbolize faithfullness, but during the 1800’s I am not so sure...
However, I do know that Jenny Lind had several dogs during her life, one
of which she was given by Queen Victoria.
Our next example is a group portrait. Here the presence of music lets
us know that someone has an interest in music. For a long time it was
important to show interests that were really the “musts” of their time.
Being interested in culture was one of these and representing music was
part of such a message. We also touch upon the symbolic meaning of
music, namely harmony, when looking at a picture of a family gathering
around an instrument.
4 See the letter from Jenny to her mother, written in Berlin February
2 nd , 1845, where she describes how homesick and tired she is and
that she wants to leave the theatre and that she has difficulties with
all the fuss around her. The letter belongs to the letter collections of
the Music and Theatre Library of Sweden.
5 Louise Johansson, nine years older than Jenny, had partly grown up
together with her. In Jenny’s household she started as a paying guest
but gradually became more of a housekeeper.
6 Louise must refer to the sculpturer Wichman – they stayed at his place
when visiting Berlin 1845 and this was also where Jenny first met
Felix Mendelssohn.
7 Two diaries by Louise Johansson exist – one in the Music and Theatre
Library of Sweden and the other in the Uppsala University Library. The
handwriting is difficult to read and so is the spelling. The diaries have
been published: Åke Davidsson, Resa med Jenny Lind: Sällskaps-
damen Louise Johanssons dagböcker. Uppsala, 1986.
27

Here is a painting of the family Jennings by the Swedish painter
Alexander Roslin (1718-1793). It was painted in Paris in 1769 and shows
John Jennings, his brother and his sister-in-law. John Jennings (1729-
1773) came from Belfast and he was an ironmaster at Forsmark, an
industrial community in Sweden which was known for iron export,
and he had a firm trading especially with England. He was a member
of the Academy of science, a military man, and a member of the
parliament. When looking at the picture it strikes you how wonderfully
all the clothes are painted — look at the velvet, the silk and the
laces, it seems almost possible to touch them. Roslin was a fine
painter of portraits.
Alexander Roslin, The Jenning family, painting 1769. Photo: Nationalmuseum,
Stockholm.
The music we see is legible, but we cannot see more than that it is
a piece for voice and “piano”. It is difficult to say what kind of keyboard
instrument that has been depicted since we see so little of it,
but probably it is a harpsichord. The family gather around the woman
and around the music and they are happy together and music has a
role in that. Music works as a symbol of happiness in the family, of
harmony. Playing the harpsichord was also something that a bourgoise
or noble woman should be able to do in these times. This is typical for
music iconography I think — often you do not get details about music
history and discover new things. What art shows you is rather what
music symbolized.
28

Interior
This painting is a Gustavian interior with a group of musicians.
Gustavian means that it reflects the style that flourished under the
Swedish king Gustaf III who reigned until 1792. This year he got shot
at a masked ball at the opera house and a few days later he died
from his wounds.
As you can see, this is a fairly long painting and the format depends
on where the painting was meant to be placed, namely above a door. 8
Pehr Hilleström senior, Gustavian interior with music-making company. Oil
on canvas. Probably 1779. Photo: Nationalmuseum, Stockholm.
So the painting is meant to be viewed from below. Originally there
were four such pieces and they had been ordered by Lovisa Ulrika,
the mother of King Gustaf III. She ordered these paintings probably in
1779 and for her place Fredrikshof in Stockholm. The paintings have
different motifs: A company playing cards, another company playing
music and yet another company having a conversation. Only three
of the four pieces now survive. The artist is Pehr Hilleström senior
(1732-1816).
We can see his own list of paintings in the archives of the Swedish
National museum of fine arts, where Dr Karin Sidén has studied it.
8 Dr. Karin Sidén has a detailed description of the painting in her article
“Pehr Hilleström och musiken” in Dokumenterat nr. 38, p. 23.
Please see http://www.muslib.se/publ/bulletin/dokumenterat_38.pdf.
29

I refer here mainly to her findings. Hilleström has painted many
everyday scenes, such as washing the laundry. Although his pictures
are not truly documentary in a photograpic sense, they show the life
of their time in a reliable way.
Another investigation 9 deals with Queen Lovisa Ulrika as a collector of
art, and studies whether these paintings reflect the original interior
of the house. Is it really Fredrikshof we see? It has been found that
this is not the case. Rather, the interior reflects the style that was
popular at the time at manors like Fredrikshof. Neither has it been
possible to identify the portrayed persons, the paintings show people
at the court more in general. We see that these people come from the
circles around the queen — they have very elegant clothes and some of
them on the right wear the national Swedish dress that King Gustaf III
introduced. He did so to prevent the nobility from dressing so ostentatiously
and instead to promote materials from his own country.
Now we know a little about the context and can turn to the music.
The painting shows a company of people at the royal court informally
making music. Music was a part of the knowledge one should have
in this part of society. The combination of instruments seems to be
typical for its time:
Man playing cello or viola da gamba, man standing (we see his back)
playing the violin or maybe viola, another man playing the violin,
a man playing transverse flute, a woman playing the harpsichord.
This harpsichord deserves special comment — it looks as if it was made
in Sweden, possibly by Jacob Specken 1748. It might be the one illustrated
on next page as suggested by the head of the Music- and theatre
museum, Hans Riben. Or it could be that the artist was just inspired
by this instrument. The artist is always free, it does not need to be
identical.
The person leading the music is a man with an open hand, see his
gesture. Maybe he is also singing, his mouth is somewhat open. They
might perform a cantata accompanied by flute and violins plus basso
continuo. Two of the persons performing use notated music. At this
time much music was not notated at all, the improvising tradition was
so strong. But this ensemble can be expected to play something composed
and therefore has a score.
In the foreground there is a still life arrangement by the table, a cello
and a transverse flute. We see a score but the music is not legible.
9 Merit Laine, ”En Minerva för vår Nord”: Lovisa Ulrika som samlare,
uppdragsgivare och byggherre. Stockholm, 1998. (diss.)
30

Cembalo by Jacob Specken 1748, please note the pattern on the corpus of
the instrument. This instrument belongs to the collections of the Music-
and theatre museum in Stockholm. Photo: Musikmuseet, Stockholm.
The motifs of these paintings most likely tell us about the activities
in the salons at the Fredrikshof manor (playing cards, making music,
having a conversation). The musicians are aristocratic amateurs or
may even be court musicians. 10 This is a very possible ensemble and
though the picture is not a proven true “reportage” it is likely to
show what really took place in these circles. So, I think it is a picture
of a kind one loves as a musicologist, because it is so rich in information
and tells us about the practices of its time.
Other musical performers
In the study we find pictures that portray special musicians. One of
them focuses on two singing jesters and here we find music in a new
context.
The following painting comes from the Gripsholm castle which was
built during the 1500’s, originally as a fort. It was altered later. For
example King Gustaf III built a theatre there in the 1700’s, in one of
the round towers. But one might well say that the most famous room
in the castle is Duke Karl’s bedroom.
10 This is suggested by Eva Helenius in her dissertation on the clavichord
p. 211. Eva Helenius-Öberg, Svenskt klavikordbygge 1720-1820: Studier
i hantverkets teori och praktik jämte instrumentens utveckling och
funktion i Sverige under klassisk tid. Uppsala, 1986. (diss.)
31

This is a very well preserved interior from the 1500’s. The ceiling is
decorated with vines and leaves and the wall panels have paintings.
Duke Karl was born in 1550. He renovated the castle in the 1570’s
so our painting dates from that time. The Duke’s bedroom is in the
prison-tower and it has been left untouched after this renovation.
Singing jesters, painting in the Castle Gripsholm. Photo: Nationalmuseum,
Stockholm.
It is a semicircular room with a vault and three deep windows and a
wooden floor.
The walls have panels divided by pilasters with round arches. The
enclosed areas have been decorated and the pictures have motifs
such as the duke’s coat of arms, flowers, putti, singing jesters. The
pictures are painted in oil tempera directly on the wooden panel. We
do not know exactly who the artist was although we know of people
who were active doing decorations in the castle in the 1570’s. 11
11 A detailed description of the castle is given in: Boo von Malmborg,
“Gripsholm”. In the series Slott och herresäten i Sverige : Kungliga
slott, del 2. Malmö, 1971, p. 9-84.
32

Our picture shows two jesters sitting singing from a roll that they hold
in their hands. They seem to have monks´habits on, although one can
see feet with shoes that have bells. One is pointing at the other’s
tonsure which was something both jesters and monks might have.
The other monk is lifting a finger, is he making a warning or is it a
gesture of solmization? Dr Gunnar Larsson, formerly head of the Music
museum in Stockholm, has studied this picture in detail. 12
We can see four staves with clefs in the following order: alto,
soprano, bass and, at the bottom, alto. In the notation we can see
breves and minims. The mensural notation helps us to date the
music. Gunnar Larsson goes so far as to also try identifying the
persons: The jester Hercules Therenio was working at the Swedish
court in 1562-1569. You find him in the accounts, payed as a fiddler
and cantor. He was paid extra when he taught his master, who
happened to be Duke Karl, to play the fiddle.
Gunnar Larsson has looked for a possible model for this picture, this
type of motif was not so unusual, specially not among satiric pictures
in the Renaissance. So, let us compare our picture to another,
bigger, jester-picture from the late 16th century — it is a copperplate
engraving called the Katzenklavier. We are not sure who made it, it
may have been an artist by the name Johann Kellerthaler junior.
On the next page we see six music-making jesters around something
looking like a clavichord with cats locked into it. Also the animals
are arranged so you can play on them. The sound produced can have
absolutely nothing to do with music and therein lies of course also
the satire! There is also music on top of a pig, functioning as a music
stand. This is of course also symbolic; those days nothing was depicted
without a meaning.
12 Gunnar Larsson, “Zwei singende Narren im Schloss Gripsholm”.
In: Svensk tidskrift för musikforskning/Swedish journal of musicology
1963, p. 95-105.
33

The Katzenklavier. Engraving. Photo: Reproduced from Svensk tidskrift för
musikforskning 1963.
Gunnar Larsson points at yet another model, namely the picture
“Musica”.
Musica. Allegory. After Frans Floris. Photo: Reproduced from Svensk tidskrift
för musikforskning 1963.
We see that it has the same layout as the Katzenklavier. However the
picture is reversed, look at the lute-player, a common phenomenon
related to the pictures made in printing techniques; it is a copperplate
engraving after Frans Floris (1519/20-1570).
34

Yet another source that Gunnar Larsson points out are stories about
cat-organs from the 1500s and 1600s, one of which tells about how
such an instrument could be used to counter melancholy, to cheer up
depressed people.
Gunnar Larsson identifies the beginning of the music, to me it is not
very clear, it is the same as the one on top of the pig, and it may be
described as a song against melancholy with the text “hohe Freude”.
What function did such music have in Duke Karl’s bedroom? It may
have worked as a talisman protecting bad things happening. And maybe
Duke Karl needed that because some in his family suffered from
depression, namely his half brothers Erik and Magnus. 13 Moreover, if
your mind was uneasy, music would of course comfort you. So there
were really good reasons to have such a motif in a bedroom.
These are interesting and valuable hypotheses that bring in new
aspects, but I do not find that there are enough real proofs. However,
this picture serves as a good example on how one needs to take into
consideration that another picture may have served as a model. This
is always something one must observe carefully when evaluating a
picture as a source. It may mean that the painting perhaps illustrates
not what one was hoping for but rather mirror something in another
country where the original picture was created or published.
We have yet another picture with special musicians and it also touches
upon the problem with models. This is a painting from the church
Häverö, north of Stockholm. The paintings date back to about 1500
and have been attributed to the Knutby Group. A common factor
about the paintings of this church is that they are based on the Biblia
Pauperum. 14
The term Biblia Pauperum means Bible of the poor, and poor refers
here not to the ones without money or food but rather to the ones
in need of a “spiritual refill”. This Bible illustrates scenes from the
life of Christ. Each scene is shown together with the parallel event
from the Old Testament which is considered to foretell the event
in the New Testament. This is a so called typological use of the
Old Testament.
13 Gunnar Larsson refers here to a study by Victor Wigert: Erik XIV,
historisk-psykiatrisk studie, Stockholm 1920, p. 191 “Contra omnia
quae recreant affectus anima amet musicam laetas consolationes et
colloquia suavia.”
14 See Ingebjørg Barth Magnus, & Birgit Kjellström, Musikmotiv i svensk
kyrkokonst: Uppland fram till 1625/Musical motifs in Swedish church
art: The region of Uppland up to 1625. Stockholm, 1993, p. 35,
187-194.With parallel text in English. A more general description of
the church is given in Karl Asplund and Martin Olsson: “Häverö kyrka”.
In the series Sveriges kyrkor, vol 8, p. 1- 68. With a summary in German.
35

Singing monks. Painting in the church Häverö by the Knutby Group. Photo:
Svenska RIdIM-kommittén.
All the paintings in the church were overpainted with white about
1850 and at the same time the picturs were documented. 15 The
paintings were revealed again during a restoration in 1905 when they
were rather heavily and ruthlessly touched up. 16
The picture with the singing monks was placed in the vault where
the place for the choir was, a very suitable place. Our choir consists
of three singing monks standing among flowers and grass. In front of
them is a lectern or musicstand on which a book lies open. There are
staves or lines of text on the pages, reduced in the restoration from
seven empty staves to three filled lines. All the monks are singing and
the one standing in the front has his hand raised, perhaps to beat
time or possibly to turn the page.
15 Fredrik Wilhelm Scholander (1816-1881), artist and archithect held
many important positions during his life and who made drawings of
the church which are now in the Antikvarisk-topografiska arkivet in
Stockholm.
16 There are photos of the paintings before the restoration in 1905 in
the Antikvarisk-topografiska arkivet in Stockholm.
36

The entry of Jesus into Jerusalem, flanked by the two parallel scenes from
the Old Testament: David (on the left) met by women with music instruments.
The sons of the prophet meet Ellisha (on the right). From Biblia
Pauperum.
Photo: Reproduced from Ingebjørg Barth Magnus, & Birgit Kjellström, Musikmotiv
i svensk kyrkokonst…p. 36.
37

The Biblia Pauperum was probably compiled some time during
the 13 th century. Later wood-cut-editions from the 1400’s have
been preserved. The picture on page 37 is from a Biblia Pauperum
from the 1460’s, a 40-page version.
Ingebjørg Barth Magnus has found a similar picture of singing monks
probably based on a common original — it is an illustration from the
Leitmeritz-Wittingauer Bible of 1411-1414. There it is possible to see
that the nearest monk beats time while he holds a pointer in his other
hand, so it gives us a hint what the person in our Swedish church is
doing. The number of monks is greater in the Biblical picture but the
gestures and the way they are portrayed is remarkably similar. Even
the pivoting arm of the music stand is there and so are the stars in
the background.
So, to sum up this picture — we have found both that the notation
was restored and that a similar picture exists. It is not a direct model
but they look alike. So that is something we must take into consideration
if we want to use the picture as some sort of evidence. But the
fact that monks used a book to sing from is maybe not something that
is really so special or unexpected. We can assume that music here
expresses praise to God more in general.
Allegories
To finish, I would like to show you two allegories and in those pictures
music serves as a vanitas-symbol. In the National museum of fine arts
we find a series of 24 drawings “Dance of death”, all by the same
artist Carl Jacob Lindström (1800-1840’s) and our picture is one of
them.
The series shows people of different professions and situations in
life, all taken away and being led by the hand of death. No-one can
escape. And it can happen sudden, when least expected, so one shall
be prepared and live a godly life. This motif was popular already in
the Middle Ages. In our series only the one picture called Music of
death has music notation. I have looked in the literature 17 for other
ensembles with death motifs, but they never use sheet music. So
probably our ensemble is a little special. But then again it is not so
old, the artist was born in 1800.
17 Reinhold Hammerstein, Tanz und Musik des Todes: die Mittelalterlichen
Totentänze und ihr Nachleben. Bern, 1980.
38

The orchestra is amazing:
The horn is held with only one hand and in his other hand the figure
holds an hourglass — a true symbol — time is running out. The drum
is played with two drumsticks, actually it is bones. This is a classic
instrument illustrating the Dance of death. When the artist depicts
Music of death he gives us a full ensemble and also let them play
from sheet music. The wind instrument to the left is a double-reed
instrument with a pirouette. The position of the hands indicates
that it is an instrument with fingerholes. This type of instrument
usually has a strong intense kind of sound that would fit in this
ensemble. On the ground lie two kettle-drums and partly visible a
windinstrument with fingerholes. And there is also the music — one
can clearly see lines organized in systems and notes but the music is
not really legible.
Music of death. Carl Jacob Lindström, drawing. Photo: Nationalmuseum,
Stockholm.
39

The music that may be performed by an ensemble like this is of
course loud and noisy, a sound that suits a grotesque ensemble. This
is a picture that is late and does not follow the tradition, the ensemble
can play from a score.
Other drawings with music from the same series: The jester, the actor, the
newly married couple. Photo: Nationalmuseum, Stockholm.
40

Finally, we have another and older allegory, vanitas:
Andreas von Behn (1615-1713). Vanitas. Allegory. Oil on copper, ca 1700.
Photo: Erik Cornelius, Nationalmuseum, Stockholm.
Standards may be in use and that is often the case for allegories
when things are depicted in a certain way. There are often a set of
symbols depicted and in our picture we find several of them.
41

Beneath a beautifully draped hanging 18 we find an allegorical figure
and a lot of symbols:
A crown and a mantle, one can see the black tail-tips of ermine, a
skull, silver, a clock measuring the time, a fallen bust of a man, a
globe, a map, books and music. We see the neck of a lute with its
frets and the bent-back pegbox. It is lying on top of a notebook with
two systems on each page, the notation is not legible but we can tell
that it is not in lute tablature.
The meaning of music in this picture is that it is a symbol of
vanitas — it expresses man’s fleeting pleasures, and mortality.The other
symbols also focus on the transience of earthly joys and possessions.
Conclusion
To conclude, I would like to summarize some findings. The pieces
of art I have looked at in this study present the same type of
problems as one finds with other iconographical materials and I like to
underline the following:
Music works as an attribute. Music may have a symbolic meaning
and represent various things, we have for example seen harmony,
satire and praise to God more in general. Models and standards may
rule the layout and content of the picture and thus influence the
interpretation of what we see. Restorations may have changed
the original painting.
On the whole the pictures with music notation are a fascinating
material. Here I have just been able to show a few samples more in
detail. I think one shall not forget the pictures when doing research
in musicology. Handled carefully, with adequate critical reflections,
the pictures add to other sources. It is a material that is rich in
many ways.
18 The hanging is in itself symbolic and tells us that we will see
something that is normally hidden and that needs to be revealed.
See Karsten Erik Ose, “Das Spiel ist aus… – Musik und Vanitas in der
bildenden Kunst des 17. Jahrhunderts”, p. 48. In: Tod und Musik im
17. und 18. Jahrhunderts. Michaelsteiner Konferenzberichte 59.
Michaelstein 2001.
42

Musik i Sverige
Dokument och förteckningar
Musik- och teaterbibliotekets skriftserie innehåller bibliografier, kataloger
och andra förteckningar samt dokumentära utgåvor eller studier med tonvikt
på att presentera källmaterial. Serien startades 1969 som ett samarbete
mellan dåvarande Svenskt musikhistoriskt arkiv och Svenska samfundet för
musikforskning. Från och med vol. 7 (1994) utges den av Musik- och teaterbiblioteket
(f.d. Statens musikbibliotek) genom Arkiv-, raritets- och dokumentationsavdelningen
(till 2003 Dokumentationsenheten SMA).
1. Hülphers, A. A:sson, Historisk afhandling om musik och instrumenter.
Westerås 1773. Faksimilutgåva med inledning av Thorild Lindgren. 1969.
Pris: 159:-
2. Ruuth, Gustaf, Katalog över äldre musikalier i Per Brahegymnasiet
i Jönköping. 1971. Gratis
3. Helmer, Axel, Svensk solosång 1850-1890. En genrehistorisk studie. 1972.
Sångförteckning. 1972. (Mit einer deutschen Zusammenfassung). Pris: 127:-
4. Leux-Henschen, Irmgard, Joseph Martin Kraus in seinen Briefen. 1978.
Utg. av Svenska samfundet för musikforskning/Ed. Reimers.
5. Rudén, Jan Olof, Music in tablature. 1981. Pris: 165:-
6. Henrysson, Harald, A Jussi Björling Phonography. 2nd Edition, 1993.
(Reviderad och utökad upplaga). Pris: 300:-
7. Holm, Anna Lena, Tematisk förteckning över J. H. Romans vokalmusik.
Stockholm 1994. Pris: 350 :-, utg. av Musikaliska akademiens bibliotek.
8. Gasparini, Francesco, En uti Harmoni öfvad på Clav-Cymbal (översatt av
J.H. Roman, vetenskapligt bearbetat av Kathleen K. Hansell, Martin Tegen
och Eva Nordenfeldt). 1994. Pris: 265:-
9. Lomnäs, Bonnie & Erling, Stiftelsen Musikkulturens främjande. Catalogue
of music manuscripts. 1995. Pris: 212:-
10. Jonsson, Leif, Offentlig musik i Uppsala 1747-1854. Från representativ till
borgerlig konsert. 1998. OBS! Denna utgåva prissänkt p.g.a. sämre tryckning
och limning! Pris: 240:-
11. Lomnäs, Bonnie, Stiftelsen Musikkulturens främjande. Catalogue of letters
and other documents. 1999. Pris: 212:- Paketpris nr 9 + 11 350:-
12. Bengtsson, Britta, 1751 års män. Anteckningar om amatörer och hovkapellister
vid ”Kongl. Begrafnings och Kongl. Krönings Musiquerne år 1751”.
2001. Pris: 212:-
13. Barth Magnus, Ingebjørg, Här är spel och dans. Musikmotiv i svenskt
folkligt måleri på bonad och vägg. 2009. Pris: 180:-
Erbjudande! Volym 9 och 11 till paketpris 350:-. Samtliga priser ovan inkl.
6% moms. Vid försändelse tillkommer porto.
Du kan också beställa på vår hemsida www.muslib.se/publ/bestall.html
43