3 - Suomen Potilasliiton

Suomen
4
lehti
Paavo Koistinen
Ordförande för Finlands Patientförbund rf.
Vilken är den finländska
patientens framtid?
När man ser på det finländska vårdsystemet i dag väcks många
frågor och samtidigt många bekymmer. En principiell fråga
som uppstår är huruvida organisationen finns till för patienten
eller patienten för organisationen. Många olika system
och verksamhetsformer har utvecklats, men hur många har
utvecklats från patientens behov och hur många på byråkraternas
skrivbord? I det senare fallet måste patienten snällt och
ödmjukt anpassa sig till systemet. Med andra ord: lyssnar man
på patienten?
Problemen konkretiseras när tidsbeställningssystemet på
hälsovårdscentralen inte fungerar, när inger svarar i telefon
och när patienten ansöker de förmåner och ersättningar han
har rätt till. Då dyker han rakt in i byråkratins verkliga djungel.
Man kan inte låta bli att sarkastiskt konstatera att systemet nog
fungerar i teorin, men i praktiken är det litet si och så.
Den allra svåraste situationen finner man inom rehabiliteringen
av mentalvårdspatienter. Det finns inte tillnärmelsevis
tillräckligt vårdplatser att tillgå och den öppna vården – hur
god tanken än är- fungerar det helt enkelt inte. För patienter
med psykiska besvär och mentala sjukdomar erbjuder samhället
hellre medicin än möjlighet till samtal med en professionell
person. Om patienten i en sådan situation inte intar sina mediciner
eller i värsta fall säljer dem i gatuhandeln, är personen
i ett djupt trångmål.
Om inte psykiatriska patienter har möjlighet till samtalskontakt
med andra människor, så inte räcker det till åldringar
heller. Dessa kan så att säga vara i ”normal kondition med
hänsyn till ålder”. Det kan visserligen betyda att de inte kan
ta sig ut från sitt hem utan hjälp men inte är i behov av institutionsvård.
Så blir de då lämnade till ensamheten i sina hem.
Den enda kontakten med den övriga världen är kanske den
jäktade hemsjukvårdaren, som sticker sig in på bestämd tid
eller utdelaren av matservice.
Tudelningen i samhället märks allra bäst inom hälsovården.
Långtidssjuka och personer som får en liten pension eller de
som får arbetslöshetsersättning försöker klara sig med den
offentliga hälsovården. Inom denna sektor är skillnaderna
stora både mellan kommuner och olika stadsdelar, på samma
LEDARE
sätt som det förekommer skillnader mellan olika orter i hela
landet. När det nationella kvalitetssystemet nu först börjar
utvecklas, kan det förekomma stora variationer i vårdåtgärderna
inom olika sjukvårdsdistrikt. Så länge det inte finns ett
enhetligt kvalitetssystem är det svårt att bringa skillnaderna
till myndigheternas kännedom. Det förutsätter ett idogt utredningsarbete
som en vanlig patient i allmänhet inte har kraft
eller kondition till.
I det välfärds-Finland som byggdes upp efter kriget var
inkomst- och förmögenhetsklyftorna relativt små. I detta ekonomiska
och andliga klimat kunde också skillnaderna i hälsotillståndet
minskas. Alla hade möjlighet att få jämlik sjukvård
och annan service. Nu har förmögenhets- och de ekonomiska
klyftorna ökat och likaså har skillnaderna i hälsotillståndet
utvecklats i negativ riktning. Tillspetsat kan konstateras att de
fattiga dör tidigare än de rika.
Den världsomfattande finanskrisen och den hotande depressionen
har behandlat Finland och den övriga världen illa.
Det är ändå intelligent oärligt att låta ett förträffligt sjukvårdsystem
vittra sönder genom att skylla allt på den världsomfattande
finanskrisen. Den pågående krisen är inte den enda svåra
tidsperiod som Finland har klarat sig ur under historiens gång.
Frågan är hur resurserna allokeras och hur stora uppoffringar
man med skatte- och ekonomisk politiken är redo att göra för
att hålla den finska hälso- och sjukvården på en god nivå.
Den nuvarande situationen kan inte accepteras. Nu är situationen
den att en gammal och skröplig person fastnar i
hälsocentralens köer, medan en som hör till medelklassen
skaffar sig sin remiss av en privat läkare som omedelbart
skriver remiss till en offentlig vårdinrättning där problemet
snabbt sköts. Den förmögna patienten använder för sin del
privatproducerade sjukvårdstjänster genom hela vårdkedjan
och får ersättning från FPA.
Nu har vi sålunda patienter av tre olika klasser. Det skulle
vara klokt ur samhällelig synpunkt att i detta skede säkerställa
sjukvårdens framtid för under en ekonomiskt osäker tid kan
ingen av oss vara säker på att vi inte en dag kan ramla ner i
tredje klassen.