Sommarens reportage Costa de la Luz - Spain

På upptäcktsfärd
En typisk gata i de många
byarna man kör igenom i
Tierra de Campos.
Slott, borgar och kyrkor är det
gott om i Tierra de Campos.
16 ESPAÑA – SOMMAREN 2009
råma eller en häst gnägga bakom
en port i en gränd. De äldsta husen
är gjorda av lera. Det klassiska
torget är rätt så stort och kantat av
officiella byggnader. Det finns även
en liten krog och en elaffär i byn.
Den vänlige krogägaren står vid
dörren och vill gärna visa vägen.
Slottet, som ursprungligen kan vara
från 900­talet, har både fungerat
som försvarsbefästning och bostad
för genomresande makthavare. Det
rustas nu (av två man) och kommer
garanterat att vara en turistmagnet
efter renoveringen.
Vi åker vidare till en by som heter
Urueña. Den ligger liksom Tiedra
på en höjd med vidunderlig utsikt,
särskilt uppifrån ringmuren. Det
upphöjda läget underlättade förstås
observationer av fientliga styrkor
som kunde komma ångandes över
slätten. I jämförelse med Tiedra är
Urueña i bättre skick med ett par
barer och hotell. Dessutom är slottet
större här. Man har även satsat på
en lite annorlunda attraktion för att
få fler besökare, nämligen litteratur.
Inte mindre än tio bokhandlare slåss
om kunderna innanför muren. Alla
med olika specialiteter. De drygt
200 invånarna kan knappast bilda
ett stabilt kundunderlag, så man får
hoppas på turismen.
Om du undrat var alla änder,
gäss och ankor som inte stannar i
Sverige tar vägen på vintern, så har
jag svaret. En del av dem övervintrar
i Villafáfila, ett våtmarksområde
i Tierra de Campos. Området som
tidigare användes för fågeljakt är
nu en anläggning där man kan
studera fåglar på nära håll.
Trappfågeln är väl representerad
här. Men annars är det gäss av olika
slag som dominerar i maj. Och rätt
många gräsänder. Månne några
från en insjö i Sverige? Mycket troligt,
säger guiden på centret. Man
kan gå runt de tre små sjöarna och
skåda fåglar från observationsstationerna
som är utplacerade med
hundra meters mellanrum.
Så kör vi genom det platta och
stilla landskapet igen. Nu är vi
riktigt hungriga. Bord är beställt på
restaurang El Gatito som ligger i
byn Valderas. Byn hittar vi men inte
matstället. Vi får åka runt en stund
och fråga. Och så hittar vi rätt till
slut. Inga skyltar och ingen meny
utanför skvallrar om att det serveras
mat här. Men det behövs inte, det
är ändå fullsatt. Gästerna kommer
långväga ifrån för att äta de två
rätter som serveras, nämligen torsk
och kanin ­ i just den ordningen.
Man har dessutom ett eget rosévin.
Gott och trevligt. Vår servitris är nyfiken
på Sverige. Hon ska nämligen
gifta sig och bröllopsresan går till
Norden i september.
Mayorga är vårt nästa mål, ett
större samhälle med två tusen invånare.
Brödmuseet är ett måste.
Tämligen nyöppnat och ihopbyggt
med den gamla kyrkan San Juan.
Ett förnämligt museum, pedagogiskt
upplagt ”från ax till limpa” med möjlighet
att både se och känna, baka
sitt eget bröd och dessutom prova
viner i det gamla kyrkorummet. Ett
upplevelsemuseum av högsta klass.
Men i Mayorga finns mycket mer
att se. På Casa Correro hittar vi
något som förmodligen kan betecknas
som världens första brevlåda. I
en husvägg finns en inmurad sten
med ett hål. Husägaren, en mycket
gammal man, kommer ut och berättar
att Casa Correro tidigare var
huvudgata och när man färdades