Finlands Svenska Centralidrottsförbund

står 2 270 meter över havet. Men annars är husen ince så höga, ofta dock
desco vackrare. Speciellt minns man universitetsbyggnaderna, verkliga
konstverk som med sina vackra färger och ornamenceringar ser ur som
om de skulle vara uppbyggda av mosaik.
Hur svårc och tidsödande det faktiskt var att flytta sig från en plats
till en annan fick Nisse Nyman med fru och många andra flere gånger
rätt bittert erfara:
- Transporcerna var nästan hopplösa. Trots att vi åkte med egen buss
från hotellet till stadion måste vi starta två timmar i förväg. Ince kom
man heller ända fram, uran sista biten fick man söka sig till rätta bäst
man kunde. Några vaktmästare som kunde hjälpa en fanns ince och fanns
det någon, så kunde han inte ge besked. Direkt hopplöst blev det om man
före bussarnas avgång tillbaka från stadion ville ta sig tilI en annan tävlingsplats
eIler till något sammanträde. Ibland cog det upp tilI en timme att
få tag i en taxi och sedan kunde själva resan ta ännu en och en halv
timme.
Deltagarna berördes dock inte av transporcproblemet i större utsträckning.
OS-byn fanns i närheten av stadion och sträckan trafikerades hela
tiden av pendeltrafik.
* * *
Under en av sina "ucflykter" med taxi kom SFI-basen också i närmare
kontakt med stadens slum.
- Vi skulle åka Erån stadion tilI simstadion och kom av en händelse
i kontakt med en person som ville till basketbollhallen och hade förfärligt
bråttom. Bara en liten bit utanför basketbollanläggningen fanns
stadens kanske värsta slumkvarcer - fallfärdiga kåkar med brädlappar
eller rostig plåt till tak, ovårdade, nyfikna barn som trängde sig rum
bilen när den inte kom fram på de dåliga gacorna. Man fick nog känslan
av art man inte skulle ha kommit långt gående om inte bilen efter
många manövrar hade kommit vidare.
Men att också de sämre kvarceren hade sin egen charm fick familjen
Nyman uppleva:
- Vid OS-byn var de ofta ganska dåliga husen målade i alla möjliga
färger och det gay hela bilden en viss pircoresk prägel. Och så var
också alla människor vi träffade hyggliga och vänliga.
Att komma till tals med människorna var dock inte det lättaste:
- Bara på hotellen, i restauranger och en del affärer kom man till
rärta med engelska. 1 burikerna vid huvudstråken fanns ofta utländsk
personal, utländska affärsmän av alla möjliga nationaliteter som etablerat
sig i Mexico. Men redan i en taxi gällde det att försöka klara sig på
spanska så gott det nu gick.
12
Direkt Iän och enbarc roligt var det alltså inre att vara OS-åskådare
i Mexico City. Men uppenbart intressant, en upplevelse att minnas -
inte minst själva tävlingarna.
- Personligen blev jag mest överraskad av an det överhuvudtaget
löpte undan rätt hyggligt. Små tidsmissar kunde inte undvikas, men
man kan inte klaga på själva tävlingsarrangemangen.
- Vilken prestation jag sräller främst? Jo, länge och väl tyckte jag
att 400 meter häck var mest fantastisk. Tänk att på en sådan sträcka och
i ett lopp med hela världseliten med kuona slå sina kookurrenter med
närmare 10 meter såsom David Hemery gjorde. Det må vara att den
tunna luften och de ypperliga banorna var till hjälp på de korcare sträckorna,
men man ville ändå iote tro sina ögon när man såg Hemery långt
före de andra.
- Sen kom ju Bob Beamons längdhopp, men personligen tycker jag
att de båda resultaten på häcken och i längd i SCOrt sett motsvarar varandra.
Hur mycket luften gagnade resultaten kan man väl inte säga förrän vid
nästa OS i Miinchen - där kommer man ju att se om resultaten ynerligare
går an förbäccra.
* * *
Luften, ja. Den har det ju skrivirs spaltkilometer om i alla variancer,
åratal före OS, under tävlingarna och nu efreråt. Stadsdirektör Erik von
Frenckell har också kommit med en ny och högst privat syn på problemec:
- Det var bara journalister som hade känning av den tunna luften, säger
han. Det skall väl föreställa att vara ett skämt, kanske likvärdigt med
det envisa, men tyvärr obekräftade rykte att också en del IOK-gubbar
skulle ha haft andningsbesvär. HU! var det nu riktigt med den tunna
luften?
- Jag tror ince an folk i allmänhet kände av den. Själv gjorde jag
det bara en gång. Det var när vi kIev upp till solpyramiden, den högsta
pyramiden i Mexico City. Stegen var mycket branta och när man kom upp
scod man gärna och beundrade ursikten för att samtidigt kunna ta igen
sig en tag. Men så sades det också till på förhand att folk med hjärcbesvär
ince skulle kliva upp.
- D äremot var luften tydligen direkt skadlig för långdistansarna, kanske
med undancag för maraconlöparna som i sitt lugnare tempo iote
vad jag kunde se drabbades av andnöd.
Nisse Nyman ger ett talande exempel som han samtidigt grundar sin
uppfattning på:
- Professor Harciala berättade år mig att Ron Clarkes hjärta ännu
en halv timme efter milloppet var tiJl den grad ur rätt funktion, att löparen
svävade i uppenbar livsfara. En av de underligaste händelserna
13