Folket i Bild/Kulturfront

More documents

Recommendations

Info

fibsettlästhört kultur som politik och trivsel Kulturen och arbetarrörelsen| Per Sundgren | Carlssons förlag Förhållandet mellan arbetarrörelsen och kulturen har väl aldrig varit någon rolig visa precis. Riktigt hur illa det varit framgår av Per Sundgrens bok med undertiteln Kulturpolitiska strävanden från Palm till Erlander. Från första stund har det handlat om att få arbetare att lära sig överhetens fina bildning och kultur. Ja kanske inte första stund. August Palm och fler med honom i den tidiga arbetarrörelsen var inte särskilt till sig i byxorna för överheten. Inte heller för dess kultur. Men för Branting och ”intelligensan”, som Palm kallade de välutbildade inom rörelsen, handlade det om att lära arbetarnas företrädare att föra sig i salongerna. Palm förlorade striden och uppbygget av ett bildningsförbund kom att handla om att fostra arbetare, inte kring en självständig arbetarkultur utan i att hylla klassiska ideal. Redan där segrade eliten över massan. Föreläsningar av experter ansågs »Även liberaler och konservativa kunde stödja bibliotek och även folkhögskolor som Brunnsvik med baktanken att bildningen gjorde arbetarklassen mer samarbetsvillig.« bildat medan traditionell folklig berättartradition var alltför lågt. Det finns en myt kring studiecirklar om ett uttänkt ideal med aktivt lärande som fostrar deltagare till självständigt tänkande. Så var det nu inte tänkt när de kom till. De startades helt enkelt för att det inte fanns nog många utbildade föreläsare till studiemöten. Tanken var alltså ändå att fostra massan. Ledningen i den opposition som kom att bilda kommunistpartiet hade i stort sett samma inställning. Gemensamt för båda riktningarna var ett förakt för populärkulturen, som folks dansande och spelande. Antingen för att dragspel, dans och fotboll inte var fiint nog eller så för att det stod i vägen för utbildning av antingen fackliga funktionärer eller av proletära kampgeneraler. Även liberaler och konservativa kunde stödja bibliotek och även folkhögskolor som Brunnsvik med baktanken att bildningen gjorde arbetarklassen mer samarbetsvillig. Senare, efter andra världskriget kom en tid av förhoppningar om en ny vänstervåg och kommunisterna satsade på en enad kulturvänster kring ett kulturpolitiskt program. Världspolitikens kalla krig knäckte de förhoppningarna och broarna revs igen. Från denna period skriver Sundgren mycket, men mest om debatten kring olika program, där socialdemokraternas idag framstår som genant världsfrånvänt, med en psykologisering av amerikansk modell. Författarna Folke Fridell, Stig Carlson och andra vände sig mot politiker och folkbildare, som tyckte att om det var tungt och farligt på arbetet så skulle ett trivsamt kulturliv kompensera helvetet för arbetarna. Fridell skildrade arbetslivet som det var, för att skapa förändring, men kallades pessimistskrivare. Andra författare kallades in att skriva positiva skildringar från arbetet. Jag hade gärna sett ett avsnitt här om arbetarförfattarna och om rörelsen kring förlaget <strong>Folket</strong> i <strong>Bild</strong> och dess utgivning av arbetarförfattare i massupplagor och bokförsäljning på arbetsplatserna. Det är ju en sådan här satsning på en motkultur på arbetsplatserna som Per Sundgren efterlyser. Sundgrens bok är egentligen en avhandling i idéhistoria. Men det gör inte så mycket. Den är ändå lättläst och rent av riktigt spännande. Och med citat som är både avslöjande och genanta. Vad säger ABF:are idag om denna sin historia? Och var står kulturpolitiken idag? Kanske alliansens strypning av förlaget En bok för alla kan dra igång en motrörelse? Då finns en del att lära ur Sundgrens bok. åke johansson smal kritiker K.J. En biografi över Klara Johanson | Carina Burman | Bonniers | Litteraturhistorikern Carina Burman har skrivit en läsvärd och mycket tjock bok om en mycket smal kritiker: ”K.J. En biografi över Klara Johanson”. Tyngdpunkten ligger på hennes liv, vilket innebär att traditionell verkanalys har fått stå tillbaka. Burman har använt ett stort primärmaterial, mest brev, och ur detta rekonstruerat ett livslopp. Och det var ett udda livslopp. Född i Halmstad 1875 i ett småborgerligt hem läste hon, sladdbarn i en stor syskonskara, in studentexamen som privatist för att sen ta en språkligt inriktad fil.kand i Uppsala 1897. Därefter skrev hon i borgerliga kvinnopolitiska tidskrifter och i starkt högerinriktade Stockholms Dagblad. En föga typisk karriär för en medellös kvinna ut småborgerligheten. För att finansiera studierna tog hon privatlån av kvinnliga rika överklassvänner som senare hjälpte henne in i yrkeslivet. Hon framstår som den fattiga men älskliga kusinen från landet. Rörande hjälplös. Men som kritiker är hon vass och lyhörd om än begränsad i ämnesval. Till skillnad från flertalet av samtida estetiskt inriktade borgerliga kritiker är hon fortfarande läsvärd. Dock tycks hon ha ställt sig utanför de stora litteraturfejderna. I Burmans bok nämns varken Strindbergsfejden eller Krusenstjernafejden (fast KJ under signaturen Huck Leber gjorde ett inlägg i den förra). Ändå var hon inte oengagerad. Förutom kvinnosaksfrågan deltog hon i fredsarbetet och blev i tidigt trettital övertygad anti-nazist och såg Ture Nermans Trots allt! som föredömlig. Privat levde hon merparten av sitt liv tillsammans redaktören Ellen Kleman som tycks ha försörjt henne. Burman beskriver deras liv i detalj och citerar rikligt ur
många kärleksbrev. Deras kärleksliv, blöta dryckesvanor och kulturresor är intressanta på ett sätt: de ger en bild av hur ett tunt socialt skikt levde i ett Sverige där homosexualitet var kriminaliserad. nils granberg på slumplaneten Slum. Världens storstäder | Mike Davis | Arkiv Mike Davis lilla men episkt genomgripande nutidsskildring, Planet of Slums, finns nu på svenska, i översättning av Gunnar Sandin. Det är en bok som bör spridas och läsas av många. Alltför sällan tecknas det landskap som bildar bakgrund till den segrande kapitalismen och dess militära syskon, kriget mot terrorismen. Utan att se bakgrunden – eller förstå den – blir såväl kriget som freden obegripliga. Världens megastäder övergår i detta nu i hyperstäder, samtidigt som storstäderna blir megastäder, en halsbrytande urbanisering och folkomflyttning som på några decennier förändrat livsvillkoren för miljarder människor. Framför allt växer slummen: sedan 1970 har befolkningstillväxten i slumområden överskuggat den samlade övriga urbaniseringen. En tredjedel – en miljard – av alla stadsbor lever i slum idag och med nuvarande tillväxttakt kommer halva mänskligheten vara sluminvånare 2030. Det är ett globalt fenomen, men medan sluminvånarna bara utgör 6 procent av stadsborna i de industrialiserade länderna så utgör de 78,2 procent i de minst utvecklade länderna. Begreppet slum kan låta som ett pejorativ, men är officiell FN-terminologi för områden som karaktäriseras av ”trängsel, dåliga eller informella bostäder, bristande försörjning med otillfredsställande vatten och avlopp samt otrygg besittning.” En torr beskrivning av levnadsvillkor som är så vidriga att det blir snudd på obegripligt från en nutida svensk horisont. Ett tillstånd som omöjliggör demokrati och utveckling därför att det innebär att livet självt, varje dag, är villkorat. Mike Davis är förvisso en skrivbordsresenär på slummens planet, men med en mångfald av källor lyckas han ändå levandegöra dess geografi, från skjul på stinkande sopberg (Manila, Khartoum) till miljonstäder i kyrkogårdars katakomber (Kairo). Byggmaterialen är plast, överblivna träbitar och korrugerad återanvänd plåt, platsen är – naturligt nog – nästan alltid en periferi bortom fungerande kommunikationer och på gränsen till en genomskitig flod, en träskmark eller på en rasbrant. En värdefull inventering som genom sin blotta omfattning är angelägen. Den verkliga ammunitionen i Mike Davis bok väntar ändå i analysen. Davis plöjer litteratur och rapporter och visar att de senaste decenniernas exploderande tillväxt är en produkt av en ”slumbyggarpolitik” med stolta koloniala rötter. IMF och Världsbanken, den ”postmoderna motsvarigheten till en kolonial civilförvaltning”, har genom urskillingslös skuldindrivning, enkelriktade frihandelsdogmer och strukturanpassningsprogram placerat varje by, varje småbonde i syd på världsmarknaden samtidigt som påtvingade neddragningar i offentliga sektorn och sjunkande reallöner skapat ny nöd i städerna. Det har varit en ”medvetet antiurban politik”. I Kambodja tvingas sex av tio bönder sälja sin mark och flytta till staden för att betala sjukvårdsskulder, skriver Mike Davis, samtidigt har per capitakostnaden för offentlig service i Dar-es-Salaam – exempelvis – sjunkit med tio procent årligen under hela 1980-talet. FN-rapporten ”The Challenge of Slums”, flitigt citerad av Davis, sammanfattar: ”Den enskilt viktigaste orsaken till fattigdomens och ojämlikhetens ökning under 1980- och fib 39 1990-talen var statens reträtt”. För sin upplysningsgärning har Mike Davis av somliga belönats med epitet ”apokalyptisk marxist”. Det är oförtjänt. Davis (som kallar sig för ekologisk marxist) är inte ute efter att måla upp någon hotande katastrof, han beskriver en verklighet som redan sedan länge passerat långt bortom katastrofens brant. För en del. Medan andra lever väl på toppen av samma verklighet. För slummen, verklighetens undersida, är organiskt kopplad till ovansidan. Den fyller en funktion som avstjälpningsyta, förvarings- och disciplineringszon, arbetkraftsreserv, reallönepressare och tryckkokare. Den orättvisa världsordningens allierade i syd, den lokala överklassen, såväl som biståndsarbetare från nord, proftierar själva på slummen. Där bor trädgårdskötarna, barnflickorna, kokerskorna, chaufförerna och vakterna vars arbetskraft kan köpas för en hundralapp i månaden. Avslutningsvis frågar sig Mike Davis om det finns något hopp om förändring, om slummens invånare och sociala motrörelser har ”den kraftfullaste av alla marxistiska talismaner: ’historisk verkande kraft’”. Det får vi se, menar han, men påpekar att ”pompösa postmarxistiska spekulationer såsom Negris och Hards om en ny ’masspolitik’ i globaliseringens rhizomatiska rum’ saknar grund i verklig politisk sociologi”. Romantiseringar av slummens ”revolutionära potential” förslår inte långt. Två små anmärkningar till slut på den svenska utgåvan: Det är synd att Mike Davis mäktiga och omedelbara titel Slummens Planet skrotats till förmån för den betydligt klumpigare Slum. Världens storstäder. Synd också att att Arkiv väljer att ge ut boken i storpocketformat. Den skulle förstås kommit som pocket och säljas för en bra bit under hundralappen. erik berg
Page 1 and 2: FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMME
Page 3 and 4: ett verkligt bloody meal Pengar luk
Page 5 and 6: fibjordenrunt gunnar olofsson globa
Page 7 and 8: fibkrönika Försvara Public servic
Page 9 and 10: Börja läs tidigt och läs mycket
Page 11 and 12: »Jag lever med boken, drömmer om
Page 13 and 14: knut lindelöf text Bosse Eriksson
Page 15 and 16: Holm hävdar att Västboda har giga
Page 17 and 18: statskupp i palestina gunnar olofss
Page 19 and 20: Vi har jävligt roligt Jan Myrdal o
Page 21 and 22: I Folket i Bild/Kulturfront har han
Page 23 and 24: NEN ylva marsh text eric hale bild
Page 25 and 26: Det dröjde inte många månader in
Page 27 and 28: »De turkiska lagarna innehåller f
Page 29 and 30: fibrätt&rådligt förra året lade
Page 31 and 32: ndra städer vatörer. Konkret hand
Page 33 and 34: Prao. Gatukonsten är ett medel att
Page 35 and 36: kontroll över informationsflödena
Page 37: i Afrikas stjärnströdda natt! Dä
Page 41 and 42: fibnovell STADSFISKALEN I LÅNGHOLM
Page 43 and 44: » Men är jag inte sjuk? Jajamensa
Page 45 and 46: »Att tala för att man skall skick
Page 47 and 48: fibförenar KULTURFRONT Afghanistan

Folket i Bild/Kulturfront

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?