Folket i Bild/Kulturfront

FOLKET I BILD KULTURFRONT • NUMMER 8 2007 • 45 KRONOR 

FOLKETiBILD 

GATUKONSTNÄRER I KRIG 

VÄSTBODASKOLAN NEDLAGD 

UKRAINA: BAKOM MYTERNA 

fibåtta2007 

NYTT 

MÄRKE

På egna ben 

sedan 1972 

Folket i Bild/Kulturfront 

Ägs av föreningen med samma namn. 

ISSN 0345-3073 

Folket i Bild/Kulturfronts plattform är: 

• försvar för yttrande- och tryckfriheten 

• för en folkets kultur 

• antiimperialism 

Tidningen tar inte partipolitisk ställning. 

Kring parollerna kan människor ur olika 

partier och grupper enas. Varje medarbetare 

redovisar sina egna åsikter och 

tidningen bör inte innehålla osignerade 

artiklar. 

Ansvarig utgivare: Kenneth Lundgren. 

Redaktion: Martin Schibbye 

Redaktionskommitté: Eva Wernlid, Peo 

Österholm, Eva Myrdal, Bengt Rydsjö, 

Pia Karlsson, Lars-Ivar Juntti, Solveig 

Giambanco, Eva Dahlman, Cecilia Irefalk, 

Martin Schibbye, Lisa Forsberg. 

Debatt: debatt@fib.se 

Sett Läst Hört: slh@fib.se 

Grafisk form: Donald Boström, Ola Svenre 

Layout: Martin Schibbye 

Adress: Bondegatan 69, 11634 Stockholm, 

telefon: 08-644 50 32, fax: 08-55695035, 

e-post: red@fib.se (redaktion), fib@fib.se 

(övrigt) 

Prenumerationer: Henrik Linde, telefon: 

0152-15513, e-post: prenum@fib.se 

Bokbeställningar: bok@fib.se 

Postgiro: 70 45 88-3, FiB/K 

Ekonomi: ekonomi@fib.se 

Förening: forening@fib.se 

Priser: Lösnummer: 45 kr (sommar- och 

julnummer 60 kr), Prenumeration 

helår: 490 kr (stud/pens/arb.lös: 350 kr), 

halvår: 270 kr (stud/pens/arb.lös: 195 kr), 

provprenumeration: 99 kr (3 nr), stödprenumeration: 

750 kr (helår), utland: 

690 kr (helår), 370 (halvår) 

Annonspriser (exkl moms): Helsida i färg: 

4 000 kronor, halvsida i färg: 2 200, 1/4 

sida: 1 200 kr. 

Mer info: www.fib.se 

Medlemskap i föreningen kostar 200 kr/ 

år och sätts in på postgiro 70 45 88-3 

Tryck: Grafiska punkten, Växjö 2007 

FiB/K internetutgåvan: http://fib.se 

(ISSN 1401-1522) 

Allt material i pappersutgåvan av FiB/K 

kan komma att publiceras på internet. 

Förbehåll mot detta ska inkomma skriftligt 

till redaktionen. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

folketibild/kulturfrontåtta2007 

tom carlsson ordjakt 8 

Översättaren Ia Lind är ständigt på jakt efter ord. Tom Carlsson stämde träff 

med henne för att fråga om det finns Mariekex i England? 

knut lindelöf skolavslutning 12 

Torsdagen den 14 juni var en tragisk dag för de församlade i den grönskande 

skoloasen vid Forshagagatan mellan hyreshusen och radhusen i Farsta. 

Västbodaskolan hade sin allra sista skolavslutning. Stadsdelsnämnden har 

beslutat att den inte ska finnas kvar efter sommarlovet. 

gunnar olofsson statskupp 16 

Den amerikansk-israeliska planen för störtandet av den palestinska nationella 

enhetsregeringen är avslöjad. Den jordanska veckotidningen som gjorde det 

belades med utgivningsstopp. FiB har läst bevisen. 

ylva marsh ukraina 22 

Ja, inte är det någon revolution på gång. Ylva Marsh var i Ukraina samtidigt 

som svensk media kablade ut nyheten om massdemonstrationer. 

Följ med bakom rubrikerna. 

ivar andersen mfl. gatukonst 30 

Gatukonsten växer. I boken Playground Sweden som utkommer i höst på 

Dokument förlag har 30 gatukonstnärer från hela landet intervjuats. 

Läs vad de själva har att säga 

sverigebilden 4 

jorden runt 5 

fib noterat 6 

tom carlsson krönika 7 

jan myrdal intervju 18 

ekim caglar turkiet 26 

eva myrdal krönika 28 

ingemar folke juridik 29 

johan kellman larsson om gatukonst 25 

recensioner sett/läst/hört 36 

jan myrdal skriftställning 40 

ulf oldberg stadsfiskalen/novell 29 

lars forssell ola med handklaveret 34 

hans johansson fibomat 46 

föreningen 47 

hans lindström sista sidan

ett verkligt bloody meal 

Pengar luktar inte sägs det. Men jag undrar 

– i vår tid av imperialistiska krig – visst 

stinker stora pengar både blod och förruttnelse? 

Hur kan man undgå denna 

stank? Mera precist – hur kan ”kändisar” göra 

reklam för McDonalds? Till exempel gör den populära 

sångaren och rapparen Markoolio reklam för 

McDonalds och höjdhoppstjärnan Stefan Holm har 

ett långvarit sponsoravtal med hamburgerkedjan. 

Men dessa herrar verkar 

vara omedvetna om 

att de, genom att ställa 

upp för McDonalds, 

i realiteten stöder 

USA-imperialismens 

brottsliga krig i Väst- och 

Centralasien. Ty klotets 

största hamburgerkedja 

stöder aktivt världens i 

särklass största och mäk- 

Omslag: Av Botox. Snigeln är en 

så kallad ”Mördarsnigel.” tigaste krigsmakt. I ett 

pressmeddelande från 

den 7 mars 2005, meddelar McDonalds i USA, att de 

ingått ett avtal med America Supports You (ASY). 

Det är en propagandaorganisation, som startats och 

drivs av USA:s försvarsdepartement med syftet att 

få amerikanerna att stödja den krigsmakt som dag 

efter dag begår otaliga krigsförbrytelser i Irak och 

Afghanistan. 

”klotets största 

hamburgerkedja 

stöder aktivt världens 

i särklass 

största och mäktigaste 

krigsmakt.” 

Men krigen går dåligt för USA och dess allierade. De möter starkt motstånd, både politiskt och väpnat, 

i bägge länderna. Och det amerikanska folket stöder inte längre dessa krig. Pentagon anser därför 

att man måste bättra på krigsmaktens dåliga rykte. Annars klarar man inte av de pågående ockupationerna 

och skulle heller inte kunna starta de nya krig administrationen planerar för. Vice chefen 

för McDonalds kommunikations- och kundavdelning, Mike Donahue, säger i en intervju med US 

Armys nyhetsbyrå: ”Vi vill vara säkra på att våra trupper vet att våra kunder och amerikanerna står 

bakom dem”. Och Donahue fortsätter: ”Vi har så många gemensamma värderingar med militären. 

Därför vill vi nu visa att vi uppskattar den amerikanska armén. Pliktkänsla, hårt arbete, träning och 

samarbete är värderingar våra anställda ska lära för att arbeta hos McDonalds. Värderingar som går 

igen hos militären”. Och det räcker inte bara med detta. Nu är skräpmatkedjan även huvudsponsor 

i jippon som är länkat till ASY med samlingsnamnet National Salute to America’s Heroes med evenemang 

som ”Flottans vecka”, militära sjö- och flyguppvisningar med mera. Den kritik som Stefan 

Holm och Markoolio fått i massmedia rör bara att de gör reklam för skräpmat och i Markoolios fall 

även för att den TV-reklam han gör riktar sig till barn. Men ingen, jag säger ingen, har kritiserat dessa 

stjärnor för att de gör PR för ett bolag som öppet stöder imperiallistiska krig. Att de kan komma 

undan så lätt beror på att den antiimperialistiska rörelsen i Sverige är för svag. Det ska vi ändra på 

och tänk på att du direkt stöder USA:s brottliga krig varje gång du äter på McDonalds! 

kenneth lundgren 

fibfem 

Ostindiefararen 

Fladdrande segelduk och 

knirrande taljor. 

Ostindiefararen – briggen 

Götheborg – är tillbaka 

från Kina och Sverige presenteras 

i högtidstalen som 

en ”en nation utan kolonialt 

förflutet men med en 

lång historia av internationell 

handel.” Det är en 

aktiv historieförträngning. 

Nästa projekt bör bli att 

bygga en kopia av den 

svenska briggen Elisabeth 

som den 9 oktober 1805 

under befäl av kapten Pyke 

ankom S:t Barthélemy 

efter 63 dagars resa från 

Afrika med en last av 176 

”Nya Negrar” – slavar. 

Svenska slavar. 

Sverige hade inte bara 

ett ostindiskt kompani. Vi 

hade även ett västindiskt. 

Dess historia är värd en 

egen brigg. En tur till 

Angola och sedan över 

Atlanten. 

Sponsorer? 

MARTIN SCHIBBYE 

IRAKISK SEGER 

”Om jag återvänder till Irak 

tillsammans med laget, 

skulle någon kunna döda 

mig eller försöka skada mig. 

En av mina närmaste vänner 

greps av myndigheterna 

för ett år sedan och varken 

jag eller hans familj vet var 

han finns. Jag vill att USA 

lämnar Irak. Idag, i morgon 

eller i övermorgon, men ut 

ska de. Jag önskar att USA: s 

folk inte hade invaderat 

Irak och förhoppningsvis 

kommer ockupationen 

snart att vara över.” 

Younis Mahmoud, lagkapten 

för det irakiska fotbollslandslaget 

och ende 

målgörare i finalmatchen 

i de asiatiska fotbollsmästerskapen 

den 29 juli mot 

Saudi-Arabien.

fibsverige 

foto: hillevi nagel

fibjordenrunt 

gunnar olofsson globalt 

> > > > 

Tiotusentals demonstranter marscherade i maj i Caracas i protest mot president Hugo Chavez beslut att 

inte ge TV-kanalen RCTV förlängt sändningstillstånd. RCTV, populärt för sina filmkändisar och dokusåpor, 

agerade aktivt i statskuppen 2002 med TV-sända proklamationer av kuppmakaren Carlos Ortega att ”kasta ut denna 

förrädare (Chavez) mot det venezolanska folket”, och TV-kanalens ägare Marcel Garnier besökte i presidentpalatset 

personligen den tillfällige presidenten Pedro Carmona för att betyga sitt stöd. Beslutet att stänga RCTV – som 

för övrigt kan fortsätta att sända via kabel eller satellit – möttes av stark kritik från bland annat västmedia, EU och 

”Reportrar utan gränser”. Däremot deltog 100 000-tals venezolaner i ett möte till stöd för Chavez beslut att ”demokratisera 

TV och radio”– detta dock utan någon som helst medial uppmärksamhet i väst. Enligt uppgift är nästan alla 

Venezuelas medier privatägda – 100 procent av tidningarna, 97 procent av TV- och 99 procent av radiokanalerna. 

Den danske proffscyklisten Bjarne Riis har erkänt att han åren 1993-1998 dopat sig med hormonet epo. 

”I dag träder jag fram för att lägga det förgångna bakom mig” sade Riis, numera chef på det stora proffscykelstallet 

CSC, inför ett stort pressuppbåd i Lyngby – och erkände samtidigt att han ”inte var en värdig vinnare av 

Tour de France 1996”. Just cykelsporten tycks vara dopingdrabbad. Förutom Riis har bland andra Bert Dietz, Udo Bölts, 

Christian Henn, Marco Pantani, Floyd Landis, Tyler Hamilton, och svenske Nicklas Axelsson, beslagits med doping. 

Andra namn på den mindre hedrande listan är Ben Johnson, Katrin Krabbe och Justin Gatlin (sprinters), Ludmila 

Engqvist (häck/bobsleigh), Johann Muhlegg (skidor), finska skidlandslaget, och Diego Armando Maradona (fotboll). 

Äldre svenska exempel rör sprintern Linda Haglund och brottaren Tomas Johansson. Riis erkännande har väckt starka 

känslor i Danmark. ”Han har bedragit hela världen. Vad han gjort är extremt oetiskt och mycket omoraliskt” säger kulturminister 

Brian Mikkelsen. Internationella Cykelförbundet har krävt att Riis återlämnar den gula tröja som symboliserar 

segern 1996 – en av de största danska idrottsprestationerna genom tiderna. Vad som skall ske med prispengar, 

utmärkelser och annat, som eventuellt nått Bjarne Riis, framgår tills vidare inte. 

De vietnamesiska offren för ”Agent Orange”, avlövningsmedlet som användes av USA i Vietnam, har nu 

inlett rättsprocesser för att få sina skador erkända och kompenserade. Minst 80 miljoner (kanske så mycket 

som 140–150 miljoner) liter av medlet, som har dioxin som biprodukt och är besläktat med det i Sverige sedan 1977 

förbjudna Hormoslyr, fälldes över en tiondel av Vietnams yta. På många platser har den tropiska regnskogen helt 

försvunnit och människor har tvingats flytta på grund av den höga dioxinhalten i jord, vatten och växter. I USA ges, 

genom ”US Department of Veterans Affairs”, kompensation till före detta soldater som skadats av gifthanteringen. I 

Vietnam beräknas upp emot en halv miljon vietnameser, varav 10 000-tals missbildade barn, direkt eller indirekt ha 

skador till följd av besprutningen. ”Agent Orange” fick sitt namn av färgmarkeringen på behållarna som innehöll giftet. 

Mauretanien har, efter år av militärdiktatur, fått en civil president i Sidi Mohamed Ould Cheikh Abdallah. 

Samtidigt har jurister från Refugee Defense Alliance i amerikansk domstol lämnat in en stämningsansökan 

mot den förre diktatorn Maaouya Ould Sid Ahmed´Taya, som anklagas för olagliga fängslanden, tortyr och för att 

ha skapat en etnisk konflikt med flera tusen dödsoffer. Mauretanien ansluter sig därmed till den våg av demokrati 

som, tvärtemot mångas farhågor, nu sveper genom Västafrika. Under våren har val hållits i Senegal, Nigeria och Mali, 

val planeras i Sierra Leone och Elfenbenskusten – och Liberia har, efter 14 års inbördeskrig, sedan 2005 Afrikas första 

kvinnliga president i Ellen Johnson-Sirleaf. På det senaste G8-mötet lovade de rikaste länderna – än en gång! – att 

kraftigt öka sitt bistånd till framför allt Afrika, nu med 60 miljarder dollar till sjukdomsbekämpning! Tidigare har 

man, vid mötet i skotska Gleneagles 2005, utlovat att fördubbla sitt årliga bistånd fram till år 2010 från 40 till 90 

miljarder dollar per år, varav hälften till Afrika – ett mål som med nuvarande takt blir allt svårare att uppnå. Förutom 

trixandet med skuldavskrivningar, som skrupelfritt räknats in i biståndet, har man framfört ”oro” för korruption och 

brist på demokrati för att slippa betala. Åtminstone det senare argumentet verkar nu förlora mark. 

fib 5 

Venezuelas största 

privatägda tevekanaler 

deltog aktivt år 2002 i 

störtandet av landets 

folkvalde president. 

Den gula segertröjan 

tillbaka. Det kräver 

Internationella 

Cykelförbundet efter 

dopingavslöjandet. 

Avlövningsmedlet 

”Agent Orange” fick sitt 

namn efter färgmarkeringen 

på behållarna. 

Demokrativindar sveper 

genom Mauretanien 

tvärtemot mångas 

farhågor.

fibnoteratintervju 

7 procent 

Så mycket ökade attackerna mot USAkoalitionen 

i Irak mellan maj och juni, 

från 3423 till 3671 rapporterar Reuters. 

Svettigt att bära hjälm i tvåflodslandet 

i sommar med andra ord. Samtidigt 

sjönk attackerna mot civila i Irak markant 

med 18 procent från 932 i maj till 

763 i juni, enligt Reuters. 

SWEBRIG OUT OF BOGOLAND 

Nu är b-styrkans uppgifter på slutövningarna 

inte längre att agera 

beväpnade fiender, utan demonstranter. 

På bilden ur tidningen 

Försvarsutbildaren demonstrerar 

invånarna i Bogoland (ja det heter så), 

mot SWEBRIG, ”en svensk militär styrka 

som befinner sig i Bogoland under 

EU:s ledning.” Samtidigt rapporterar 

USA-baserade Pew Research Center 

att nästan varannan svensk, 45 procent, 

vill att militäralliansen Natos 

soldater ska lämna Afghanistan så 

fort som möjligt. Det är inte bara i 

Bogoland man tröttnat på legoknektarna. 

»Det är ju 

inte så lätt i 

krigsplanering 

att veta 

att en väldig 

massa människor 

skulle 

bli tokiga 

i Irak och 

börja bära sig 

extremt konstigt 

åt.« 

staffan heimersson. sr-korrespondenterna, 

måndagen, den 

16:e juni. 

”om det språk som är ett välutvecklat 

modersmål för 90 procent av befolkningen 

inte får användas i viktiga sammanhang, 

så väntar en omfattande fördumning 

och oerhörda sociala konflikter. 

kostnaderna blir oöverskådliga” 

Chefen för Språkrådet, Olle Josephson vänder sig mot uppfattningen att en mer generell 

övergång till engelskan skulle vara bra för Sverige i DN (2/7). För övrigt är de två 

största europeiska språken ryska och tyska. 

Familjejuvelerna 

CIA-dokument kända som 

Familjejuvelerna (Family Jewels) 

har nu släppts till allmänheten 

och US National Archives. 

Den 703 sidor långa, fortfarande 

delvis censurerade, 

rapporten för perioden 

1959-1973, omfattar - utöver 

kontraspionage och 

hemliga operationer 

- också saker som telefonavlyssning 

av amerikanska medborgare, infiltration i 

antikrigs- och studentorganisationer både 

inom USA och i andra länder, inklusive 

Sverige, och kartläggning av kontakterna 

mellan medborgarrättsrörelsen i USA och 

”karibisk svart radikalism”. Som för framtiden 

tänkbart ”generande” inblandning 

nämns morden på Kongos president Patrice 

Lumumba, general Trujillo i Dominikanska 

Republiken och den tidigare allierade Ngo 

Dinh Diem i Sydvietnam - liksom sammanlagt 

sex mordförsök på Kubas president 

Fidel Castro, utförda i samarbete med den 

tidigare FBI-agenten Robert Maheu och 

dennes kontakt inom maffian, John Roselli. I 

sitt svar på ett brev från redaktören för tidskriften 

”Parade Magazine”, Lloyd Shearer, 

angående ”Operation Phoenix” - en operation 

som kom att innefatta mord på mellan 

20 000 och 40 000 ”vietcongsympatisörer” 

i Vietnam - meddelar dåvarande CIA-chefen 

W.E. Colby artigt att ”jag kan säga, under 

ed om det behövs, att CIA aldrig har utfört 

politiska mord”. 

En spännande fortsättning kan följa. 

Rapporten finns att ladda ner bland 

annat här: http://www.gwu.edu/~nsarchiv/ 

NSAEBB/NSAEBB222/index.htm 

GUNNAR OLOFSSON 

Bildekal i tiden.

fibkrönika 

Försvara Public service 

Reaktionerna på utnämningen av Annie Wegelius som programdirektörer för allmäntv 

på Sveriges Television är värda att noteras. Hon sägs vara en ”välkänd kolportör av 

plast-tv” som ”räknar tittare vilket noga taget inte är public service-bolagens uppgift”. 

(Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet 1/4-07) Jaså inte? Varför ska vi alla annars 

via mottagarlicenser betala för radio och tv? 

tom carlsson text 

Tanken med public service eller ”en radio och 

tv i allmänhetens tjänst”, som den en gång 

formulerades hos förebilden BBC, är att den 

nationella radion (och sedermera tv:n) ska 

vara en allmännyttig verksamhet som inte ska styras 

av vare sig statsmakterna eller kortsiktig efterfrågan 

på populära program. Som företeelse har 

public service varit en del av det borgerligt demokratiska 

samhället, i vårt land närmast jämnårigt 

med folkhemmet. Om den folkbildande ambitionen 

kan vi som växte upp med radion under 1950-talet 

berätta. 

Cecilia Stegö Chilò hann under sin vecka som 

»Om den folkbildande ambitionen 

kan vi som växte upp 

med radion under 1950-talet 

berätta.« 

kulturminister skrämma cheferna för radion 

och televisionen rejält genom att säga upp statens 

avtal med public service-företagen i förtid. 

Kulturdepartementet har nu, under efterträdaren 

Lena Adelsohn Liljeroth, formulerat direktiven till 

den utredning som ska se över verksamheten. Bland 

alla honnörsord sägs att det är ”särskilt viktigt att 

slå vakt om programområden som är … underrepresenterade 

hos de kommersiella aktörerna”, samt att 

”alla program som sänds … skall kunna motiveras 

utifrån uppdraget”. (Dir 2007:71) 

Det låter behjärtansvärt men innebär i praktiken 

att Sveriges Television och Sveriges Radio ska upphöra 

med en självständig programpolitik, och istället 

anpassa sig efter vad TV3, TV4, Kanal 5 och de 

andra för tillfället anser lönsamt att sända. Och den 

statliga myndigheten Granskningsnämnden ska 

därefter väga varje program på guldvåg. 

Våra medievanor ändras, visst. Men det är på 

Internet som SvT och SR har utvecklats mest under 

senare år. I min dator rullar nästan alltid något program 

från SR. TV ser jag allt oftare från SvT:s hemsida 

på tider när det passar mig. 

Kommersiella aktörer som Johnsonkoncernen och 

MTG pumpar nu in miljoner i public service-liknande 

kanaler som Access och TV8. Gigantiska förlustprojekt 

som visar det alla borde veta vid det här laget 

(se erfarenheten från den kommersiella radion), att 

en radio och tv i allmänhetens tjänst aldrig kan förlita 

sig på annonsintäkter. 

Bra radio och tv kostar nämligen. Hur stor redaktion 

hade Lasse Holmqvist bakom sig 

i ”Här har du ditt liv” på 1980-talet? 

Jämför med dagens produktioner som 

bärs upp av minimiavlönade praktikanter 

och media-wannabees – utlagda 

på slimmade företag i många fall utan 

kollektivavtal och rimliga anställningsförhållanden. 

Men det handlar också om inställningen till publiken. 

Vilka av dagens författare och producenter 

skulle likt den nyss borgångne Lars Forssell och 

Pär Rådström en gång ingå ”ett heligt avtal att 

hädanefter skriva precis vad vi ville och hur vi ville, 

oberoende av om genren ansågs ’fin’ eller inte; vi 

skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta 

all världens vindar blåsa över ruinerna. Allt otillåtet 

skulle varda tillåtet: rimmet, med sin förankring i 

mänsklighetens öra, skulle återinföras och vi skulle, 

om så med dagg och lansar, intränga även i de 

enklaste underhållningsprogram för att upplysa en 

häpnande allmoge om världen utanför Verona. Det 

populära, ja det vulgära, och den upphöjda insikt 

som vi ansåg oss företräda, skulle varda ett”. (Lars 

Forssell, Nedslag 1969.) 

Se där en utmaning för Annie Wegelius. 

tom carlson 

är bosatt i 

stockholm. 

fib 7

fibintervju 

ÖVERSÄTTARE 

PÅ ORDJAKT 

Den dag det kommer en maskin som kan översätta en mening 

som ”En en bär bär”, först då är vi hotade, säger Ia Lind. 

tom carlson text elvine lund bild 

För en tid sedan läste jag en bok av den engelske 

musikern och författaren Ben Watts. I den 

övrigt mycket goda översättningen hajade jag 

till när huvudpersonen och berättarjaget, som 

ligger på sjukhus, får ett ”mariekex” av en sjuksköterska. 

Mariekex, tänker jag, finns de i England? Det här är 

exempel på frågor som en översättare ständigt brottas 

med. 

I akt och mening att utforska saken stämmer jag träff 

med Ia Lind, översättare sedan början av 1990-talet. 

– Jag har nog alltid varit en bokmal, säger hon när 

vi ses i hennes bostad och arbetsplats i Årsta i södra 

Stockholm. 

– Viktigast av allt för att bli en bra översättare är att 

man börjar läsa tidigt och har läst mycket. Man ska ha 

fått i sig många språk av skilda slag, och då menar jag 

svenska språk. 

Läsningen har hon med sig från barndomen. Fadern, 

som var tullare, hade både Stieg Trenter och Vår tids 

lyrik i bokhyllan. Ia började tidigt läsa vuxenlitteratur. 

År 1973 kom hon till Stockholm, läste på universitetet 

och jobbade på posten. Via den politiska vänsterrörelsen 

kom hon att arbeta på Oktoberbokhandeln och 

har sedan fortsatt inom branschen: de sista åren på 

Hedengrens vid Stureplan. Idag arbetar hon heltid som 

översättare. Tiden i bokhandeln ser hon som en stor 

tillgång i sitt arbete som översättare. 

– Man har tillgång till ett fantastiskt referensbibliotek, 

inte minst alla människor – kunder och personal. 

Som bokhandelsanställd fick hon läsexemplar av 

utländska böcker. En gång i början av 90-talet låg hon 

förkyld hemma och läste en novellsamling av den 

amerikanska författaren Tess Gallagher. Hon blev gripen 

och översatte på prov en av berättelserna. 

På olika vägar fick hon kontakt med Erland Törngren, 

förläggare på Norstedts, som just talat med författarens 

agent. 

– Det var nog mitt livs mest vältajmade telefonsamtal. 

Hon fick så småningom klartecken från förlaget och 

satte igång. Därefter har det blivit ett 30-tal översättningar, 

av bland andra Slavenka Drakulic, vars reportageböcker 

hon översatt till svenska, och David Guterson 

(Skogsmadonnan, Snö faller på cederträden, Öster om 

bergen). 

Hur närmar man sig då en bok som översättare? 

– Man måste läsa en del av texten för att få en aning 

om språk och miljöer. Men jag lämnar en tredjedel 

oläst för att ha en morot. Jag vill inte veta hur det går. 

Hon arbetar på olika sätt: ibland snabbt utan att slå 

upp några ord, ibland mer systematiskt. 

– Jag tror att processen att översätta påminner om 

författarprocessen: En snabbt skriven bok går snabbt 

att översätta. Har boken värkt fram, då värker översättningen 

fram också. 

>

Börja läs tidigt och läs mycket 

är viktigt för att bli en bra översättar, 

menar Ia Lind. 

fib 9

fibintervju 

”Ibland undrar jag vad man 

gjorde innan Internet fanns”. 

> 

I en fackbok är det förståelsen som står i centrum. 

Annars är det viktigaste att behålla rytmen och flödet 

i en text. 

– Man försöker ligga så nära författarens språk som 

möjligt utan att göra avkall på att det ska bli svenska. 

Sen gäller det att hålla ”perioderna”, det vill säga ha 

ungefär lika långa meningar som i originaltexten, och 

hitta rätt stilnivå. 

Själv gillar hon texter med hög stilnivå. 

– Då kan jag vädra en del sällsynta svenska ord, säger 

hon glatt. 

Efter frukost och en morgonpromenad är dagen hennes. 

Med ett kort avbrott för lunch sitter hon vid skrivbordet 

till 18-tiden. 

– Jag översätter kanske fem till sju sidor om dagen. 

Råöversätter en sida och jobbar sen igenom den. Sen 

skriver jag ut på papper och går igenom allt från början. 

På slutet, när påsen ska knytas ihop, går arbetet in i en 

ansträngande fas. 

– Då måste man ha hela texten i huvudet. Jag lever 

med boken, drömmer om den. Jag kan höra en replik på 

tunnelbanan så: Plong, knäpper det till i huvudet, och 

jag kommer på att det är ju så han säger på det stället 

i boken. 

Mot slutet flyttar hon från skrivbordet till någon av de 

bekväma fåtöljerna i den ljusa lägenheten. En trerummare 

från folkhemsåren, med bokhyllor och konst överallt 

längs väggarna och vackra mattor på golven. 

– Jag läser texten högt det sista jag gör, innan jag 

lämnar den till förlaget. Då känner jag meningslängden 

och satslängden, det som är andningen i texten. Det är 

inte minst viktigt när det gäller dialogen. Plötsligt kan 

man höra vad personerna säger. 

Trots att arbetsrummet är fyllt av referenslitteratur 

och ordböcker händer det att hon går bet på vad ett ord 

betyder eller hur det används. Då tar hon hjälp utifrån. 

– En gång i månaden träffas vi engelsköversättare i 

Författarförbundets lokaler tillsammans med en engelsman 

och en svenska som levt större delen av sitt 

vuxna liv i USA. Vi frågar om allt. Och de svarar. 

Förbundets medlemmar har också en mejllista som de 

kan använda sig av. 

Att vara översättare är ett detektivgöra. I sitt arbete 

stöter hon ofta på facktermer, utan att ha en aning om 

deras svenska motsvarigheter. Till sin hjälp har hon ett 

nät av kunskapare: fotografkompisar, läkare, journalister 

osv. Och sen finns ju nätet. 

– Ibland undrar jag vad man gjorde innan Internet 

fanns, säger hon och berättar hur hon nyligen googlade 

fram en bild av korvstånden utanför Union station i 

Toronto för att se hur de såg ut. 

När inget annat hjälper kontaktar hon någon institution. 

– En gång ringde jag Svenska fiskares riksförbund och 

frågade om man på västkusten använde benämningen 

”fiskare” om en fiskebåt. ”Nej”, svarade mannen jag pratade 

med. När jag beskrev vad jag var ute efter sa han:” 

De e’ ju en backefiskare”. 

– ”Men där sa du ju det”, svarade jag. ”Ja, det har du 

rätt i”, sa han. Han tänkte inte ens själv på vilka ord de 

använde. 

Några svårigheter att få hjälp har hon inte märkt. 

– De flesta människor tycker om att prata om det de 

kan. 

I sista hand vänder hon sig till författaren (vars

»Jag lever med boken, drömmer om den. 

Jag kan höra en replik på tunnelbanan så: 

Plong, knäpper det till i huvudet, och jag 

kommer på att det är ju så han säger på 

det stället i boken. « 

kunskaper i svenska av förståeliga skäl dock är något 

begränsade). 

– Eller så får man välja något neutralt. 

I språkens natur ligger att det förändras. Svenskan idag 

låter inte som på 1950-talet. Samma sak är det med 

engelskan. En översättare måste hålla kontakt med det 

språk den översätter från. Själv läser hon mycket, både 

på engelska och svenska, och ser på engelsk tv. 

– BBC Prime, BBC World, Sky, såpor osv. 

Tidsfärgen är också viktig. När hon översatte Det 

mörka stråket av James Wilson läste hon Fredrika 

Bremer och Carl Jonas Love Almqvist för att få till ett 

lagom antikverat språk. Hon beskriver sitt arbete som 

en ständig jakt på ord. Varje översättning resulterar i 

långa listor med ord och fraser. 

– Jag har aldrig vågat räkna ut min timpenning. Jag 

är rätt långsam när jag översätter och tror att man 

måste vara det. Jag försöker se det som ett sätt att 

leva. 

Ekonomiskt har det dock ljusnat något sen hon 

fick garanterad författarpeng. Ia Lind är med i 

Författarförbundets livaktiga översättarsektion. 

– Vi är ensamarbetare, men samtidigt de mest sociala 

personer jag vet. Vi har skojigt när vi träffas. Där finns 

en gammal tradition av sammanhållning och kollegialitet. 

Vi konkurrerar inte med varandra. 

Översättarna vill att deras arbete ska värderas högre. 

Deras namn står sedan länge på titelsidan i boken, tidningarna 

missar sällan att nämna dem, men tv:s kulturprogram 

verkar fortfarande tro att böckerna finner 

sin väg till svenskan av egen kraft. 

Men kommer inte översättarna i framtiden att ersättas 

av datorer med avancerade översättningsprogram? 

Hon svarar med att citera en kollega: 

– Den dag det kommer en maskin som kan översätta 

en mening som ”En en bär bär”, då är vi hotade. 

Själv använder hon inte ens ordbehandlingsprogrammets 

rättstavningsfunktion. 

– Jag tycker om att slå upp ord i en bok, då tänker 

jag medan jag bläddrar. En redaktör sa: att översätta 

är som att skala lök, först i slutet förstår man vad det 

handlar om. 

Hur var det då med mariekexet? Ja, Ia hade nog valt 

ett annat ord, men först vill hon se vad som stod i 

originalet. Trenden är att man behåller alltfler ord och 

begrepp från engelskan. 

tom carlsson är bosatt i stockholm. 

elvine lund är bildjournalist. 

fib 11 

STILNIVÅ 

Termen stilnivå är ett 

arv från den medeltida 

indelningen 

av skönlitteraturen. 

Med hög stilnivå 

betecknas språk och 

innehåll i texter från 

till exempel myndigheter 

(kanslistil, äldre 

predikostil etcetera), 

medan låg stilnivå 

betecknar vardagligt 

språk (informellt 

brevspråk, slang etcetera.). 

En ”neutral” 

stilnivå, använd i till 

exempel tidningar 

och fackböcker 

avsedda för större 

läsargrupper, brukar 

benämnas sakprosa. 

(Källa: NE)

fibsverige fibämne 

Någon har kapat flagglinan. Men sabbet upprör ingen.

knut lindelöf text Bosse Eriksson bild 

fib 13 

Torsdagen den 14 juni var en tragisk dag för 

de församlade i den grönskande skoloasen vid 

Forshagagatan mellan hyreshusen och radhusen 

i Farsta. Västbodaskolan hade sin allra 

sista skolavslutning. Stadsdelsnämnden har 

beslutat att den inte ska finnas kvar efter sommarlovet. 

Jacob 5 år säger att han kanske ska 

börja på Västboda nästa år, men han 

vet också att om dom stänger blir det 

Hästagsskolan. Hans bror i klass 1B 

ska också gå där då. 

– Vet inte varför man lägger ner en så här 

fin skola, säger han efter lite funderande på 

min fråga om saken. 

Hur man än frågar olika inblandade får man samma svar som av Jacob. 

Birgitta Holm (m) ordf. i stadsdelsnämnden ger det officiella svaret. Det kommer 

som en utantilläxa aningen irriterat. Allt står ju att läsa på hemsidan. Hon 

vet att inga formella fel är begångna och att allt kommer att gå hennes väg. 

De satsar målmedvetet på att driva igenom sin vilja och kommer säkert att 

bli belönade för sin redbarhet. Svaret är enkelt. Barnen är för få och lokalerna 

för många. Man har undersökt alla alternativ och funnit att nedläggning av 

Västboda är enda möjligheten. Allt måste hinnas till hösten och det ekonomiska 

vanstyret har pågått länge nog, därav brådskan. 

Men, varför lägger man ner en välfungerande skola med god ekonomi 

(Västbodaskolan) istället för en med stort lokalöverskott och dålig ekonomi 

(Kvickenstorpsskolan)? Hur är det möjligt att besluta och verkställa en organisationsförändring 

som berör hundratals kommunanställda och tusentals medborgare 

i Farsta på futtiga tre månader. Det ska jag nu försöka ge ett svar på. 

>

fibsverige 

Några saker bör man känna till redan 

från början. Stadsdelsnämnden i Farsta 

har borgerlig majoritet. Den 1 juli övergår 

ansvaret för de kommunala skolorna till 

utbildningsnämnden i Stockholms stad. 

Farstabeslutet fattades i stor hast, medan 

andra stadsdelar valt att avvakta med 

stora beslut. Centralt arbetar en utredning 

om skollokaler och den framtida strukturen 

för hela Stockholm. 

Av någon anledning var det mycket bråttom 

i Farsta. Eftersom ingen tror på de 

officiella motiveringarna blir det spekulationer. 

– Jag har två möjliga gissningar, säger 

Gunnar Sandell (s), vice ordförande i stadsdelsnämnden. 

Antingen att Birgitta Holm 

vill vara bäst i klassen, eller att en friskola 

har blivit lovad plats i området. 

Många andra jag talat med framför 

varianter på samma tema. Birgitta Holm 

blir upprörd när jag frågar om det i framtiden 

kommer att finnas en friskola i 

Västbodaskolans lokaler. 

– Som ordförande i nämnden har jag 

ingen åsikt om det bör starta friskolor i 

Farsta. Men moderaterna är för friskolor, 

det vet du. Och vad som sker med det kan 

jag inte uttala mig om. 

Det är inte troligt att någon friskola 

blivit lovad plats, det vore för oproffsigt. 

Däremot kanske det är så att kompisbanden 

mellan ledande alliansanknutna 

rektorer och politiker banat väg för den här 

snabblösningen? 

13-april brevet från politikerna till alla 

föräldrar innehöll budskapet: skolan 

ska stängas! 

Det hela började fredagen den 13 april 

med ett brev till alla anställda och alla 

hem i Västbodaskolan, Hästhagsskolan 

och Kvickenstorpsskolan, belägna i en 

triangel runt Farsta centrum. Brevet 

innehöll det dramatiska budskapet 

att beslut skulle fattas 26 april om 

att från höstterminen 2007 avveckla 

Västbodaskolan och starta en väldig 

flyttkaruesell. 

– Redan den 30 mars hade vi lokal 

MBL-förhandling om skolans budget 

2008. Då uppträdde vår rektor omotiverat 

irriterat, berättar Lotta Hedlund, 

fackligt ombud för Lärarförbundet på 

Västbodaskolan. Det började gå konstiga 

rykten. Den 4 april, drygt en vecka innan 

brevet anlände, frågade jag lokalavdelningens 

ordförande Johan Törnroth rakt på sak 

om Västbodaskolan skulle läggas ner. Hans 

svar var undvikande, men fick mig ändå att 

ana att han kände till vad som var på gång. 

Han visste då sedan den 30 mars, vilket 

jag återkommer till. 

13-aprilbrevet orsakade ett regelrätt 

uppror bland många berörda. I spetsen 

ställde sig två föräldrar på Västboda; Diana 

Reybekiel och Johan Kant. De drog ihop 

möten organiserade demonstrationer, 

skolstrejk, uppvaktningar, skrev skrivelser 

som blev till en flod av överklaganden 

till Länsrätten. Beslutet ansågs fattat på 

ett regelstridigt sätt. Diana startade en 

hemsida som hela tiden gav senaste nytt 

Diana Reybekiel 

i full färd med att 

organisera protester. 

och höll 

modet uppe på alla berörda. 

12 500 namn samlades på protestlistor i 

lilla Farsta. Men allt var förgäves. 

Den 14 juni lade oppositionen i 

Stockholms stads utbildningsnämnd ett 

förslag som skulle bromsa nedläggningen 

av Västbodaskolan. Det blev 7 – 6 för 

avslag. Då brast det näst sista halmstråt. 

Det sista brast när Länsrätten inte beslutade 

om inhibition, vilket betydde att nedläggningsbeslutet 

fortsatte att vara giltigt. 

Just nu pågår den stora flytten, ombyggnader 

i de berörda skolorna är igång och 

lärarna har gått på sommarlov. 

– Vi ska nu skapa en skola med inriktning 

på de mindre barnen, säger Per 

Mård – rektor på Hästhagsskolan. Alla 

elever från år 4 och uppåt ska flytta till 

Kvickenstorpsskolan. Vårt uppdrag är nu 

att organisera det här. Personalen är lojal 

och finner sig till rätta med det som händer. 

De vill att det ska bli så bra som möjligt 

för barnen i alla lägen. 

– Jag orkar inte med det här längre, 

säger Lotta Hedlund (skolombudet på 

Västbodaskolan). Nu måste vi ta semester 

för att orka ta itu med det kaos som säkert 

väntar oss till hösten. 

En annorlunda bild alltså. 

Men faktum kvarstår. Det finns för få 

barn och för mycket lokaler. Skulle det inte 

bli samma liv vilken sorts nedläggning man 

än föreslog? Minst en skola måste läggas 

ner enligt siffror som ingen ifrågasätter. 

Men frågan hur en lokalminskning bör ske 

är vad tvisten gäller. 

Man för fram olika argument. Birgitta

Holm hävdar att Västboda har gigantiska 

upprustningsbehov, bland annat måste 

ett nytt tillagningskök byggas. Västbodas 

rektor Ann-Mari Crona svarar henne 

den 19/4 i ett brev: ”... Uppgiften är helt 

felaktig. ... I november 2005 inspekterade 

Arbetsmiljöverket Västbodaskolan. 

... samtliga krav [är åtgärdade] och vid 

ytterligare inspektion hösten 2006 var 

Arbetsmiljöverket mycket nöjda … och 

avslutade ärendet. Det finns heller inga 

krav på ett tillagningskök.” 

Birgitta Holm hävdar att Hästhagsskolan 

blir en ”spjutspets” i Stockholm med sin 

inriktning mot yngre barn. Rektor Crona 

svarar den 23/4: ”... att göra en ´lågstadieskola´ 

är att gå tillbaka till 60-talet. Är ni 

som beslutar helt okunniga om de nya 

lärarutbildningarna? Södra Farsta är värd 

en långsiktig plan för att inte bli en segregerad 

stadsdel. … Många familjer kommer 

att flytta sina barn och de kvarvarande skolornas 

intäkter kommer att sjunka kraftigt.” 

Rektor Crona bör veta vad hon talar 

om, både angående Västbodaskolans 

renoveringsbehov och om de sociala och 

pedagogiska frågorna. Mer än hälften av 

alla elever har faktiskt valt att flytta till 

andra skolor. Det framstår mycket klart att 

Birgitta Holm talar mot bättre vetande. 

robert nyberg 

»Misstro och olust sprider sig. Ingen kommer 

att kunna hängas för formella fel, men 

demokratin förlorar i legitimitet i medborgarnas 

ögon.« 

Två omständigheter har varit avgörande 

för genomförandet av beslutet. Till att 

börja med måste alla inblandade förmås 

hålla tyst före 13 april. Att hålla tätt runt 

politiker- och tjänstemannakretsen är 

säkert möjligt, men hur får man facket att 

inte läcka? För det användes den mindre 

kända § 21 i MBL, där det står att arbetsgivaren 

har ”rätt till förhandling med 

motparten om tystnadsplikt”. De fackliga 

förhandlarna från Kommunal, Lärarnas 

Riksförbund och Lärarförbundet gick då 

alltså med på att hålla truten. Den 5 juli 

uppger en vänlig dam på förvaltningen 

oordning och semestrar som skäl till att 

hon inte hittar just det protokollet. Men 

jag får bekräftat att det var den 30 mars 

kl 11.30. 

– Facket gick med på den här omorganisationen 

utan att ens tala med medlemmarna 

på skolorna, konstaterar Lotta 

Hedlund (Lärarförbundets ombud på 

Västbodaskolan). Besvikelsen på facken är 

stor. 

Den andra och lite mer svårfångade 

omständigheten är den nya politiken i 

allmänhet och skolpolitiken i synnerhet. 

Den kan sammanfattas som ett uppbrott 

från folkhemsidéerna till förmån för fria 

marknadskrafter. Förr byggde man skolor 

fib 15 

Foto: Sara Rydeman 

mellan radhus och hyreshus, mellan arbetare 

och medelklass, med bilfria gångvägar, 

precis som Västboda och Hästhagen. 

Man planerade och tänkte på de sociala 

konsekvenserna. Det som nu sker tar inga 

sådana hänsyn. Istället öppnas upp för en 

rå skolmarknad med skolprofileringar, fria 

skolval och friskolesystem. Eftersom oppositionen 

(s, v och mp) är splittrad i denna 

fråga blir motståndet lamt. Även skolpersonalen 

är splittrad, det fria skolvalet är 

fast etablerat. Västbodaskolans personal 

och dess föräldraförening ansökte faktiskt 

om att få bilda friskola, men ansökan kom 

för sent. Anette Claesson, uppväxt i Farsta, 

berättar för mig på skolavslutningen att 

hon placerat sin sjuåriga dotter i en friskola 

som protest mot kommunen och alla 

politiker. Denna splittring underlättar upplösningen 

av den likvärdiga skolan. 

Misstro och olust sprider sig. Ingen kommer 

att kunna hängas för formella fel, men 

demokratin förlorar i legitimitet i medborgarnas 

ögon. 

Åter till den soliga skoloasen och den 

dämpade avslutningen. Som vanligt 

sjunger och spelar barnen, lärarna har 

ett skämtsamt mimprogram till blandad 

musik. Man släpper gasballonger i alla 

regnbågens färger mot skyn på ett givet 

tecken. Skratt och applåder. Rektor Crona 

snubblar upp på scenen och sprätter ut en 

bunt papper. Det ska se ut som hon tappar 

sitt manus. Det enda i hennes anförande 

som påminner om det som alla tänker 

på är en kommentar om att någon kapat 

flagglinan som nu gör flaggstången till en 

naken pinne. 

Man flaggar när man vill fira, så sabbet 

av flagglinan upprör ingen. 

knut lindelöf; skribent med skolfrågor 

som specialitet. kommer med en 

bok om grundskolans hädanfärd 

våren 2008 på karneval förlag.

fibpalestina 

Den amerikansk-israeliska planen för störtandet av den palestinska 

nationella enhetsregeringen är avslöjad. Den jordanska 

veckotidningen som gjorde det belades med utgivningsstopp. 

FiB har läst bevisen. 

foto: Ingvar Hultman

statskupp 

i palestina 

gunnar olofsson text göran segergren illustration 

Den 30 april 2007 avslöjade den jordanska 

veckotidningen al-Majd ett 16-sidigt 

hemligt dokument, ”An Action Plan for the 

Palestinian Presidency”, en amerikansk-israelisk 

plan för störtande av den palestinska nationella 

enhetsregeringen - denna i sin tur en kompromiss av 

Hamas gentemot det rivaliserande Fatah efter internationella 

påtryckningar och bojkotten av den palestinska 

Hamasregeringen efter valsegern förra året. 

Aktionsplanen, som enligt al-Majd nu sätts i verket, 

innebär ”ett kraftfullt slag mot Hamas genom att förse 

det palestinska folket med dess omedelbara ekonomiska 

behov genom presidenten (Mahmoud Abbas) 

och Fatah”, samtidigt som Hamas-styrda projekt, framför 

allt i Gaza, dräneras på bidrag. Den internationella 

bojkotten skall kvarstå och Hamas, liksom kan man förmoda 

alla som stöder organisationen, alltså svältas ut. 

Samtidigt cirkulerar ett annat dokument, känt som 

”The Benchmark document”, med planer på en tidsplan 

för borttagande av israeliska vägspärrar, och 

Planen att beväpna Fatah togs 

uppenbarligen redan förra året. 

öppnande av trafiken, i de ockuperade områdena. En 

annan, potentiellt starkare, sida av dokumentet kräver 

att Israel skall ”godkänna begäran om vapen och 

utrustning begärda av försvarsstyrkor” lojala mot president 

Abbas. 

Planen att beväpna Fatah togs uppenbarligen redan 

förra året. Konkret handlar det om ett 1,27 miljarder 

dollar-program att lägga sju specialtränade bataljoner, 

eller 4 700 man, till de 15 000 redan befintliga 

i det palestinska presidentgardet. I Gaza har stödet 

huvudsakligen kanaliserats till ledaren för Fatahs 

”Förebyggande Säkerhetsstyrkor”, Mohammed Dahlan, 

som dock - trots tillflödet av USA-tränade paramilitärer 

över gränsen mot Egypten - verkar ha dragit det kortare 

strået i striderna nyligen. 

En nyckelfigur i USA:s anti-Hamasprogram är Elliott 

Abrams, tidigare dömd för sin roll i den så kallade. 

”Iran-contrasaffären”, benådad av president George 

Bush den äldre strax före dennes avgång 1992, och 

i dag Mellanöstern-ansvarig inom den nuvarande 

president Bushs ”Nationella Säkerhetsråd”. Abrams 

hardline-politik mot Hamas har uppenbarligen stöd i 

Vita Huset, men kanske inte fullt ut inom utrikesdepartementet. 

Medan Abrams, vid ett frukostmöte med 

en grupp judiska republikaner, förklarade att man inte 

skulle ta så allvarligt på de officiella påtryckningarna 

mot Israel att nå en överenskommelse med palestinierna, 

att detta mest var ”för syns skull” och för att ”tillfredsställa 

européerna och araberna”, så menar uppenbarligen 

utrikesminister Condoleezza Rice att någon 

slags lättnader i ockupationen måste genomföras. 

En annan viktig aktör är arabstaterna. Även om man, 

enligt initierade bedömare, utan vidare kan se (chefen 

för den egyptiska underrättelsetjänsten) ”Omar 

Suleimans hand i detta”, 

det vill säga politiken mot 

Hamas, så kvarstår arabstaternas 

eniga beslut, det så 

kallade saudiska initiativet, 

från februari 2007 (och tidigare lanserat år 2002) om 

ett erbjudande om fred och samexistens med Israel 

mot återlämnande av samtliga ockuperade arabiska 

områden och en lösning av palestinakonflikten i enlighet 

med FN:s resolutioner i frågan. 

Intrigerna i detta drama, till viss del som inspirerat 

av Frederick Forsythes ”Krigshundarna”, fortsätter. Ett 

parallellt scenario, inklusive insättande av någon slags 

legostyrka, har uppenbarligen iscensatts i Libanon för 

att, troligen i samarbete med den Hariri-ledda regeringen 

och i konflikt med såväl president som talman, 

destabilisera den Hizbollah- och Michel Aoun-ledda 

oppositionen, luckra upp de palestinska flyktingarnas 

status och, möjligen, komma åt att etablera en stark 

militärbas i det för ändamålet attraktiva området 

Kleiaat norr om flyktinglägret Nahr al-Bared. 

fib 17 

Efter avslöjandet av den 

hemliga aktionsplanen 

drabbades al-Majd av 

ett tillfälligt utgivningsstopp, 

då man ansågs 

ha ”skadat” Jordanien 

och ”förolämpat en 

systerstat” (Palestina). 

I dag finns materialet 

dock åter offentligt tillgängligt. 

Mohammed Dahlan, 

som dock - trots tillflödet 

av USA-tränade 

paramilitärer över 

gränsen mot Egypten 

- verkar ha dragit det 

kortare strået i striderna 

nyligen. 

gunnar olofsson 

är bosatt 

i göteborg. 

göran segergren 

är konstnär 

(www. 

segergren.nu).

fibintervju 

Den uppmärksamme tidningsläsaren kan knappast ha undgått att notera 

att skriftställaren Jan Myrdal fyllt 80 år. Vecka 29 formligen excellerade i 

tidningsartiklar om författaren.

Vi har 

jävligt roligt 

Jan Myrdal och Gun Kessle sammanfattar ett liv i ständig strid. 

Förläggaren Kalle Holmquist mötte Myrdal för att samtala om 

de 80 år som gått, döden, och den tid som kommer. 

» 

När man kämpar mot den gängse mening- 

kalle holmqvist text ewa wernlid bild 

en då kämpar man mot Böjgen, säger Jan 

Myrdal. 

I Henrik Ibsens Peer Gynt är det Böjgen 

som representerar den eviga kompromissviljan och 

anpassligheten. (Vilka knappast är Jan Myrdals främsta 

kännetecken). Det gäller att hänga med i de litterära 

referenserna när man pratar med honom. 

I efterhand kan jag exakt datera första gången jag 

läste en text av Jan Myrdal. Artikeln trycktes 12/5 1995 i 

Aftonbladet och hette Skall man slå nazisten när man 

ser honom? Såhär 12 år senare tycker jag egentligen 

inte att den är så fantastisk. Men det var något speciellt 

med stilen och med tillvägagångssättet. 

Jag var nyss fyllda 17 och det folkhem jag växt upp 

i höll på att nedmonteras. Något motstånd att tala 

om fanns inte. Vänstern tävlade i att be om ursäkt 

och i att kapitulera så mycket som möjligt. I det läget 

blev min första Jan Myrdal-artikel lika omtumlande 

som vilken förstagångsupplevelse som helst. Jag läste 

alla Skriftställning-böckerna, fick slå upp en ansenlig 

mängd namn för att hänga med, lärde mig en massa 

och kände mig för första gången tagen på intellektuellt 

allvar. Aldrig att jag var överens om allting han 

skrev. Tvärtom, en av poängerna med Jan Myrdals texter 

tyckte jag var att de tog tydlig ställning och därmed 

var lätta att ifrågasätta och kritisera. 

Barndom-serien var god underhållning, men inte så 

epokgörande för min del. De tidigare romanerna som 

Jubelvår och Karriär förstod jag mig aldrig på. För mig 

har Jan Myrdal alltid varit debattör och folkbildare. 

Som ofta säger kloka saker, ibland säger oriktiga saker, 

men som alltid är högintressant. 

Själv vill Jan Myrdal betona mångfalden. 

– Det finns en anledning till att jag kallar mig skriftställare. 

Författare drar lite mer åt poet. Jag har rört 

mig i nästan alla fält; teknik, konsthistoria, vin. Men 

inriktningen är densamma. Att förtydliga och medvetandegöra. 

Det låter kanske lite pekpinnigt men så är 

det. Även när jag skrivit om vin har jag skrivit om bakgrunden 

och om sammanhangen. 

Som 17-åring fick han jobb på socialdemokratiska 

Värmlands Folkblad. Men i dåtidens enda egentliga 

intellektuella vänstertidskrift, Clarté, var han inte 

populär. 

– Clarté var fint i kanten. Jag ansågs klumpig, det låg 

mig i fatet under många år. Jag var känd som omöjlig, 

berättar han. 

– Ett genombrott kom med den första Afghanistanboken. 

Det visade sig också genom att jag fick skriva i 

Clarté igen. Med Att bli och vara 1956 slog jag igenom 

muren. Det var då jag började få stipendier, även om de 

inte var så stora. Och hederliga kontrakt. 

Han fick skriva i Stockholms-Tidningen och 

Aftonbladet. Läsekretsen växte ordentligt. När vänstervågen 

från sent sextiotal och framåt resulterade 

i en mängd nya organisationer, partier och tidningar 

fick han ännu större utrymme. Att säga att han blev 

vänsterikon vore att ta i. Stora delar av det som kalllades 

vänster fördömde ju honom hårt. Men i det som 

fib 19 

om myrdal: 

”Därför, även när 

Myrdal har fel, lär 

man sig alltid något 

av att läsa honom. 

Med de flesta andra 

svenska intellektuella 

är det tvärtom: till 

och med när de råkar 

ha rätt lär man sig 

inte ett jota.” 

Aron Etzler i 

Flamman den 19 juli. 

”ett fenomen – en 

patetisk och uppblåst 

figur utan grepp 

om verkligheten; en 

tragisk kuriositet i 

ett skräckkabinett av 

rostiga megafoner 

som kan lånas ut till 

en Pol Pot eller en 

ayatolla. 

Varför skulle man 

bry sig om vad ordbehandlaren 

i Fagersta, 

begraven i sina lägg, 

har att meddela 

omvärlden?” 

Jackie Jakubowski i 

Expressen 25 juli. 

>

fibintervju 

om myrdal: 

”Träffsäkert var ordet. 

Myrdal har aldrig missat 

en chans att hamna på 

fel sida.” 

SvD:s ledarsida signerat 

Per Gudmundson den 19 

juli 2007. 

”Den gemensamma 

kamp liberaler och socialister 

av Jan Myrdals 

modell den gången 

gemensamt förde mot 

ett groteskt maktfullkomligtsocialdemokratiskt 

etablissemang 

gör att en hel del av oss 

fortfarande hälsar varandra 

med vänskap och 

respekt. 

När det kom till en 

verklig demokratisk kris 

visade alltså Jan Myrdal, 

en samtida europeisk 

intellektuell, inte sällan 

förlorad i sina egna pojkaktiga 

fantasier, vad han 

verkligen gick för. Och 

det är det vackraste jag 

kan säga om honom på 

åttioårsdagen.” 

Lars Gustavsson om IBaffären 

och 80:årsdagen 

på Expressens kultursida 

den 18 juli. 

”Att Jan Myrdal är marginaliserad 

i dag beror inte 

på att han blivit gammal 

eller att hans åsikter 

är föråldrade – med 

reservation för synen på 

samkönade äktenskap 

och betydelsen av (den 

västerländska) kvinnans 

frigörelse – utan på 

att vänstern är organisatoriskt 

svag. Detta 

desto mer plågsamt 

med tanke på den tid vi 

lever i: 1793 års mänskliga 

rättigheter utsätts 

för systematiska och 

framgångsrika angrepp; 

en alltmer aggressiv 

borgerlighet går ner sig i 

nykoloniala unket rasistiska 

ståndpunkter och 

försvarar inte ens rättssäkerheten 

hos de egna 

medborgarna.” 

Åsa Linderborg i 

Aftonbladet 18 juli 2007. 

i efterhand kallats den maoistiska rörelsen, framförallt 

kring Kfml/Skp, var han länge uppskattad. Det var inte 

förrän i slutet av sjuttiotalet som den svenska maoiströrelsen 

började fördöma honom. 

Själv har Jan Myrdal varit partilös sedan han lämnade 

det gamla kommunistpartiet för snart ett halvsekel 

sedan. 

– Men utan att göra något avhopparlarm om det. Så 

småningom blev det konflikter med vissa inom partiet, 

men det är en annan sak. Med CH Hermansson behöll 

jag kontakt hela tiden. 

Jan Myrdal var med och startade Folket i Bild/ 

Kulturfront och det var fullt medvetet som man undvek 

tvetydiga begrepp som vänster och socialism. 

Istället skulle man lyfta fram de konkreta frågorna.I 

Folket i Bild/Kulturfront har han bara blivit refuserad 

en gång. Det var 1975 när han skrev att Gustav Husak 

(Tjeckoslovakiens quisling) borde hängas i en lyktstolpe. 

Det blev för mycket för redaktionskommittén. 

Skriftställningen publicerades dock i boken Avgörande 

år. 

I slutet av 1980-talet föll folkhemmet och med den 

nästan hela vänsterrörelsen. 

– På sextiotalet skrev jag i Clarté att reformerna har 

blivit en revolutionär faktor. För om man skulle nedmontera 

dem nu skulle det skapa revolution. Det är 

inte längre som på trettiotalet när folk var beredda till 

arbetslöshet, menade jag. 

– Det har ju visat sig vara en totalt felaktig analys. 

Nedskärningarna har drabbat folk hårt men motståndet 

har varit litet. 

FiB/Kulturfront finns kvar men har en bråkdel av 1973 

års upplaga och och liknar inte mycket den radikala, 

folkliga veckotidning som den var tänkt att vara. Hela 

den välorganiserade vänstern försvann. Jan Myrdal 

säger att han inte har något bra svar på hur det kunde 

gå så snabbt. 

– Men av Gun får jag i födelsedagspresent faksimilutgåvor 

av Rheinische Zeitung 1842-43 och Neue 

Rheinische Zeitung 1848. Det där tror jag är jävligt nyttigt 

att gå in och i läsa. Då ser man att det som sker 

inte är nytt. 

– De här revolutionära studenterna och akademiker 

från 1830-talet blir Napoleon III:s vänner i nästa varv. 

Det är inte konstigare än vad som hände i Sverige 

under sjuttiotalet. Man får skilja på sken och verklighet. 

Såhär har det varit i alla tider. Det gäller att hålla 

ut. 

Få författare har skrivit så mycket om den egna döden. 

Flera gånger har han påpekat att vår tid är utmätt 

och att han aldrig kommer att hinna med allt han vill 

göra. Vänsterpopgruppen Doktor Kosmos gjorde 2005 

sången ”Jan Myrdals syn på döden” där hans kalla och 

rationella syn på döden kritiserades. I somras fyllde 

han 80 år och tiden är mer knapp än någonsin. 

– Det slammar igen runt en mycket lättare. Det ligger 

högar med saker man skulle skriva. Mycket av det 

kommer aldrig att bli skrivet.Den närmaste arbetsuppgiften 

är att redigera en utgåva av Charles Dickens 

journalistiska texter. Men det är mycket som drar. 

– Alla runt om en har olika synpunkter. Min dotter 

Eva vill väl jag ska skriva grundläggande politiskt. Gun 

vill att jag ska skriva roliga saker. Min son Janken vill 

att jag ska skriva mer i principiella ämnen. Alla vill de 

olika och alla har de rätt. 

Årets första maj 2007 talade han på Vänsterpartiets 

demonstration. Det uppskattades inte av alla. ”Får vem 

som helst tala på våra första maj-möten” undrade Per 

Sundgren, högt uppsatt vänsterpartist (bland annat 

före detta borgarråd i Stockholm) på Vänsterpartiets 

öppna debattforum på internet. Han frågar sig hur 

partiföreningen i Degerfors ”kan inbjuda en person 

som Jan Myrdal att tala första maj? Han har energiskt 

försvarat/ursäktat de röda khmerernas folkmord på 

det kambodjanska folket, liksom slakten på studenter 

på Himmelska fridens torg i Peking. För ett vänsterparti 

som vill framstå som trovärdigt när det gäller demokrati 

och mänskliga rättigheter borde en sådan person 

med råge vara diskvalificerad”. 

I ett senare inlägg förtydligade Per Sundgren att det 

egentligen inte handlar om att Jan Myrdal försvarade 

Pol Pot, det gjorde ju många, utan att han inte ångrat 

sig i efterhand. 

Han skrev så sent som 2006 i Aftonbladet att han 

var där, såg vad han såg och skrev om det. Han hade 

ingen anledning att ta avstånd. Och det menar han 

fortfarande: 

– Jag står för allt jag har publicerat, säger han. 

Att han däremot ändrat sig ofta är en annan sak. Det 

han själv brukar ta som exempel är värnpliktsfrågan. 

Så sent som 1965 deltog han i antologin ”Vägra döda, 

vägra värnplikt”. Senare kom han att ändra åsikt om 

försvaret, bland annat på grund av den sovjetiska 

imperialismens hot mot Sverige. I kalla krigets anpassnings-Sverige 

var det inte populärt att prata öppet om 

nödvändigheten av väpnat motstånd mot en utländsk 

invasion. Första gången han skulle uteslutas ur Penklubben 

var för att han var ”mot freden”, det vill säga 

talade högt om rätten till motstånd mot ockupation i 

exempelvis Afghanistan. På 1990-talet skulle han istäl

I Folket i Bild/Kulturfront 

har han bara blivit refuserad 

en gång. Det var 1975 

när han skrev att Gustav 

Husak (Tjeckoslovakiens 

quisling) borde hängas 

i en lyktstolpe. Det blev 

för mycket för redaktionskommittén. 

let uteslutas ur Pen-klubben för att han var kommunist. 

Till stor del var det samma människor som krävde 

uteslutning den gången. 

Jag frågar när han började bli så illa omtyckt. Han 

säger först att det kom med Barndom-serien. Det 

var då han fick hela det socialdemokratiska etablissemanget 

på sig för att han skändat minnet av partihelgonen 

Gunnar och Alva Myrdal. (Det svängde för 

övrigt ganska fort. Redan i början av 1990-talet var det 

istället Jan Myrdal som fick försvara föräldrarna och 

påpeka att de faktiskt inte alls var rasister som ville 

tvångssterilisera alla sinnesslöa.) 

Men han ångrar sig snabbt: 

– Äh va fan, det började redan med Per Albin. Han 

försökte få Gunnar att tysta mig när jag hade talat för 

kommunistiska ungdomsförbundet 1944. 

Han fördöms ofta av ledarsidor och kultursidor. Men 

någon replikrätt har han sällan utnyttjat sig av. Är 

det inte ett problem att själv inte delta i debatten? 

De flesta vanliga svenskar har ju fått läsa vad andra 

säger att Myrdal tycker. Men knappast vad han själv 

har skrivit. 

– Problemet är att det inte går. De skulle inte ta in 

det. Dessutom läser de ju ändå inte vad jag verkligen 

skriver. 

– Det enda som skulle hjälpa vore att införa pliktläsning 

av Myrdal. Ungefär som med Luthers Katekes. 

Eller som med Maos lilla röda. Det hjälpte ju för övrigt 

inte. 

Gun Kessle, fru och arbetspartner sedan närmare 50 

år tillbaka, lägger sig i samtalet och menar att man 

ändå inte kan bry sig så mycket om vad en massa 

människor säger. 

– Vi har haft jävligt roligt, säger hon. 

Myrdal nickar instämmande. 

kalle holmqvist är vårdare och frilansjournalist. 

tillsammans med anders roth har han 

gjort urvalet till medvetandet gör oss ansvariga. 

valda texter 1957-2007(murbruk förlag). 

Annons: 

fib 21 

Jan Myrdal 

80 år. Kom 

på kalas! 

Vi firar att Jan Myrdal 

fyller 80 år med film 

och mingel. 

Folket i Bild/ 

Kulturfront bjuder 

in medlemmar och 

läsare söndagen den 

2 september 2007. Vi 

sätter fokus på Jan 

Myrdals filmproduktion 

och visar 14.00 

filmen Myglaren 

på Zita, Folkets bio 

(Birger Jarlsgatan 37). I 

samband med filmen 

talar Stefan Jarl. Efter 

filmen, vid 16.00 går 

vi gemensamt till 

restaurang Kjellsons 

(Birger Jarlsgatan 36) 

för snittar och mingel. 

Där talar Carl Henrik 

Svenstedt. 

Anmälan: FiB bjuder 

de 140 först anmälda 

på bio. Vi som inte får 

plats ses på Kjellssons. 

För 150 kronor ingår 

snittar och dricka efter 

filmen. Sätt in pengarna 

senast den 15 

augusti på FiB:s plusgiro 

70 45 88-3 och 

märk talongen med 

namn och personer.

fibutrikes 

REVOLUTIO

NEN 

ylva marsh text eric hale bild 

Det är en kylig vårdag i Kiev, människor 

hukar för snålblåsten och skyndar 

in på caféer. På Frihetstorget, Maidan 

Nazalezhnosti, är situationen lugn. Alldeles 

för lugn. Det väldiga torget ligger nästintill öde, och 

det verkar som om uppföljaren till den orangea revolutionen 

inte har samma klass som originalet. 

Mitt på Frihetstorget står en enorm scen, nedanför 

den har ett tiotal blå tält slagits upp, vilka vaktas av 

några huttrande unga män. Det stora torget delas upp 

i två delar av paradgatan Kreschatyk som löper genom 

centrala Kiev. På den andra sidan torget finns ytterligare 

tält i olika färger. Den orangea koalitionens taktik 

från 2004 är nu allmänt vedertagen, och varje parti har 

sitt eget tältläger. På ett mindre torg en bit längre bort 

på Kreschatyk finns ännu en scen. Över den hänger 

orangea banderoller och även om tystnaden motats 

bort med ukrainsk pop är avsaknaden av människor 

lika påtaglig här. Inga flygblad delas ut, inga röster höjs 

och de tältande demonstranterna verkar fullständigt 

ointresserade av att värva medlemmar. Om det är en 

revolution på gång så är det en mycket lågmäld sådan. 

Max studerar vid ett av de stora universiteten i Kiev 

och är engagerad i en marxistisk studentförening. Han 

avfärdar både händelserna 2004 och dagens politiska 

SOM INTE 

HÄNDE 

För det första var det ingen revolution på gång. För det andra fanns där 

inga människor. Svensk media hade tidigare i veckan kablat ut nyheten 

om massdemonstrationer i Ukrainas huvudstad Kiev, det hela lät som ett 

eko från 2004 och den orangea revolutionen – på plats var verkligheten 

en helt annan. 

situation som en maktkamp inom den styrande 

eliten. Partierna har ingen genuin vilja att förändra, 

menar han. Till och med Kommunistpartiet är reaktionärt 

och saknar inflytande. Maxs vän Sascha håller 

inte med. Kommunisterna sitter ju vid makten, 

säger han ogillande, och syftar på premiärminister 

Janukotvitsj och hans Regionernas Parti. 

Förvirringen över partiernas ideologiska inriktning 

tycks vara något som de flesta ukrainare har gemensamt. 

Yevgenji Ikhelzon, som är nyhetsredaktör vid 

landets största tidning, Segodnya, är inne på samma 

spår. Jag är vänster, säger han, men vet inte vad jag 

ska rösta på. 

I svensk media är det vanligt att avsluta varje 

artikel eller tv-inslag om Ukraina med att förklara 

att grundkonflikten härrör i att den ena sidan är 

västvänlig och demokratisk och den andra ryssvänlig 

och auktoritär. President Viktor Jushenko porträttteras 

gärna som den liberala och västvänliga (läs: 

den goda) och Viktor Janukotvitsj som den auktoritära 

och ryssvänliga (läs: den onda). Varje politisk 

händelse tenderar att analyseras som en geopolitisk 

konflikt mellan två män som endast har förnamnet 

gemensamt. 

Sanningen verkar, som alltid, vara något mer komplicerad. 

> 

fib 23

fibutrikes 

> 

DN. 

har publicerat över 400 

artiklar om det ukrainska 

valet. Ingenstans har man 

på ett genomgående 

sätt berört det faktum 

att USA lagt ned nära en 

halv miljard kronor på att 

garantera segern för sin 

kandidat. 

I England uppskattade 

The Guardian att kostnaderna 

för konserterna 

och tältstaden, med gratis 

mat, dryck, kläder, tält 

och LCD-skärmar, under 

protesterna 2004 översteg 

hundra miljoner kronor. 

Yevgenij menar att de olika partierna inte går 

att dela in i en traditionell höger-vänster skala. 

Varken Janukotvitsj eller Jushenko agerar efter 

ideologiska riktlinjer, politiken genomsyras istället 

av populism. Detta blir än mer påtagligt vid en 

undersökning av partiprogrammen. I bästa fall är 

de vaga, i värsta fall existerar de inte. Om konflikten 

tycks handla om väst mot öst så beror det på 

att partierna inte har många andra skillnader att 

spela på. 

Under Orangea Revolutionen höjdes kritiska 

röster om, en inte alltför diskret, inblandning från 

västvärlden. Pengar skulle ha förts in från USA via 

organisationer som Freedom House och Carnegie 

Foundation till intresseorganisationer i Ukraina, 

till stöd för Jushenkos kampanj. Oavsett hur 

demonstrationerna finansierades så anslöt sig 

många Kievbor till oppositionen på Frihetstorget, 

trots kylan och risken för statliga repressalier. Poulina 

var en av dem. Jag var där, säger hon, och var med vid 

de orangea demonstrationerna. Ingen kallar det för 

revolution längre. 

Varför? Kanske för att av en revolution förväntas 

förändring. Ukrainarna har sett regering efter regering 

bryta samman av inre konflikter, och ord som demokrati, 

rättvisa och solidaritet har slitits ut i takt med att 

den orangea färgen flagnat. Poulina är less på situationen. 

Och hon är inte ensam. Ingen orkar bry sig längre, 

säger hon. 

Ett av de största problemen för ett demokratiskt 

styre är korruption. I Ukraina finns den på minst tre 

olika nivåer, den sträcker sig från finansieringen av 

partierna till mutade parlamentariker och vidare till 

demonstranterna på gatan. 

Journalisten Yevgenij berättar om hur korruptionen 

fungerar på gräsrotsnivå. Människor från landsbygden 

slussas in i tusental till Kiev för att demonstrera. 

De erbjuds motsvarande 120 SEK om dagen samt en 

sightseeing av Kiev för att campa i ett blått, orange, 

rött eller rosafärgat tält på ett av torgen, samt delta i 

demonstrationerna. 

Enligt Natalya Shapalova, analytiker på en tankesmedja 

i Kiev, ser korruptionen lite annorlunda ut inom 

parlamentet. Ledamöterna i parlamentet utgörs av två 

sorter, säger hon. Den första sorten är skådespelare 

»Jag var där, säger hon. Ingen 

kallar det för revolution längre.« 

och sångare. Den andra sorten är affärsmänniskor. Hon 

konstaterar torrt att: “Business people dont like to be 

in opposition.” Så när enskilda parlamentsledamöter 

plötsligt byter block under pågående mandatperiod 

blir hon inte helt förvånad. 

Natalya förklarar vidare att alla partier, oavsett färg, 

samarbetar med ”big business” alltså de fem-sex olika 

klaner eller oligarker som sedan Ukrainas självständighet 

1991 dominerat ekonomin. Desto mer pengar 

partierna lånar desto större politiska eftergifter blir de 

sedan skyldiga oligarkerna. 

Kanske finns svaret till hur vårens tumult uppkommit 

någonstans där. Natalya berättar hur premiärminister 

Janukotvitsj blev anklagad för att köpa till sig ledamöter 

från oppositionen, en mycket grav anklagelse då de 

påföljande omröstningarna rörde premiärministerns 

maktbefogenheter. Det måste ha varit något speciellt 

som fick flera av ledamöterna inom oppositionen 

att byta block, att det var Janukotvitsj charmiga sätt 

är svårt att tro. För att stoppa vidare omröstningar 

stängde Julia Timoshenkos block av elektriciteten och 

ockuperade ingången till parlamentet. Kaoset ledde till 

att parlamentet, Rahovna Pravda, upplöstes. 

Timoshenko är Viktor Jushenkos bästa vän när de 

befinner sig i opposition men bittraste fiende när 

de ska samregera. Hon leder det socialdemokratiska 

alternativet, men precis som övriga partier betyder det 

inte mycket för vilken politik som kommer att föras. 

Det tidigare samarbetet med Jushenko havererade och 

Timoshenko fängslades för en kortare tid. Janukotvitsj 

fick premiärministerposten då han i det senaste valet 

återfått ukrainarnas stöd, om än inte förtroende.

Det dröjde inte många månader innan maktkampen 

mellan president Jushenko och premiärminister 

Janukotvitsj kom Radohvna Pravda att upplösas. Detta 

var i april. Sedan dess har händelserna accelererat 

på ett både bisarrt och farligt sätt. President Viktor 

Jushenko avskedade inrikesministern efter att denne 

på uppmaning av Janukotvitsj skickat polisen att 

kasta ut riksåklagaren från dennes kontor. Jushenko 

beordrade sedan in 2000 militärer i bussar i för att 

övervaka myndighetsbyggnaderna. Viktor Janukotvitsj 

svarade genom att stoppa bussarna från att komma 

innanför stadsgränsen med hjälp av polisen. Först då 

tycktes Viktor och Viktor inse att de stod på randen till 

ett inbördeskrig, skapat av dem själva. Förhandlingar 

bakom stängda dörrar tog vid. De enades om att 

nyval skulle äga rum den 30 september och att detta 

först måste godkännas av parlamentsledamöterna. 

Parlamentets beslut dröjde på grund av bombhot och 

allmänt kaos. Anklagelser och motanklagelser om att 

sabotera avtalet haglade tätt mellan blocken. För att 

tvinga fram ett beslut kom Jushenko överens med 

Timoshenko om att tåga ut ur parlamentet tillsammans 

med sina 168 ledamöter ifall inte parlamentet 

samlades, detta skulle innebära ett nyval inom 60 

dagar. Detta ultimatum fick till följd att parlamentet 

tillslut valde att godkänna 30 september som datum 

för nyval. 

Oavsett hur händelserna kommer att förlöpa så är en 

sak säker. För att kunna muta till sig parlamentsledamöters 

röster krävs resurser. För att sätta igång nya valkampanjer 

kommer det att krävs ytterligare resurser, 

och partierna kommer att behöva skuldsätta sig ännu 

en gång. 

Ett kaos uppkommer inte ur ett vakuum, och det är 

tydligt att båda sidor har mycket att vinna på att ta sig 

starkast ur situationen. Oavsett vilken sida som vinner 

verkar förlorarna vara det ukrainska folket. 

En lördag i slutet av april hörs applåder och visslingar 

från tusentals människor, ljudet tränger ner i tunnelbanesystemet 

och ekar mellan väggarna. Men ovan jord 

ligger Frihetstorget övergivet och scenen gapar tom. 

Enorma storbildsskärmar placerade på baksidan av scenen 

visar hur Janukotvitsj stiger upp på scenen till folkets 

jubel. Den inspelade demonstrationen fortsätter 

på storbildsskärmarna. Förbipasserande kastar bara en 

hastigt en blick på jätteansiktet som utlovar rättvisa, 

innan de skyndar vidare. 

ylva marsh studerar i indien vid central 

university of hyderabad. erik hale fotograferade. 

fib 25

fiblevandehistoria 

ekim caglar text 

REPUBLIKEN. 

Den moderna turkiska staten 

utropades 1923 av landsfadern 

Mustafa Kemal Atatürk när det 

Ottomanska riket avvecklats. Han blev 

snabbt väldigt populär i Väst med sin 

moderniseringsvilja, där man sekulariserade 

staten. Fram till sin död 1938 styrdes 

landet av hans parti CHP (Republikanska 

folkpartiet). Fler partier tilläts inte förrän 

1946, under ledning av efterträdaren Ismet 

Inön. Efter några 

år eta- 

blerades 

DP, Demokratiska 

Partiet, som tog över 

1950 med Adnan Menderes 

som premiärminister. Deras 

valslogan är klassisk; ”Vi ska 

göra Turkiet till ett mini-USA”. 

Menderes skulle bli den som gjorde 

praktisk politik av den västliga entusiasmen. 

Redan 1952 gick Turkiet med 

i NATO efter amerikanska rekommendationer 

och man skickade trupper 

till Korea-kriget. 

1960 hade Menderes avsatts 

och avrättats av landets första 

juntaledning på grund av missskötsel 

av republiken. I slutet 

av årtiondet hade en kraftig 

vänsterrörelse växt 

fram. Den klassiska vågen med ”68-vänstern” 

var handlingskraftig även i Turkiet. 

Strejker, universitetsockupationer och 

andra aktioner avlöste varandra. De eskalerande 

motsättningarna mellan höger- och 

vänsteraktivister, men även mellan stat 

och vänsterfolk gjorde att man snart tog 

till vapen och in på 70-talet fanns en rad 

framträdande vänsteraktivister som sågs 

som ett direkt hot mot ordningen, däribland 

Deniz Gezmis som tillsammans med 

två vänner skulle avrättas 1972. Gezmis ses 

än idag som en symbol för hela 

den turkiska 68-vänstern. 

En militärkupp ägde 

rum 1971 för att 

återigen få 

ordning på landet 

innan man övergick till civila 

regeringar efter en kort tid igen. I 

de nästkommande valen rös- tades den 

socialdemokratiske Bülent Ecevit till premiärminister. 

Att Ecevit vann berodde till stor 

del på att han under valrörelsen lovade 

att åtgärda den utländska inblandningen 

och ”den djupa staten” som stod militären 

nära. Här skulle snart ”Operation Gladio” 

bli ett känt begrepp som man från vänster 

försökte motverka. 

OPERATION GLADIO. Under 

efterkrigstiden skapades ett 

nätverk med antikommunistiska 

gerillagrupper under 

NATO-ledning i projektet Operation Gladio. 

Syftet var att beväpna och träna 

Turkiet berör. Ett okänt kapitel 

i Turkiets historia är de 

nära förbindelserna med Väst 

under hela efterkrigstiden. 

Hur har detta inflytande 

påverkat landet? 

antikommunister för att i krissituationer 

ha specialstyrkor redo för att bekämpa 

fiender både inrikes och utrikes. 

Väldokumenterade beväpningar av 

gamla SS-män i Västtyskland och Österrike, 

samt nyfascister i Italien följdes upp av 

liknande arbete i Turkiet, som gått med i 

NATO 1952. 

Gladio-ingrepp i Turkiet kännetecknas 

av en generös beväpning av den fascistiska 

rörelsen MHP (Nationalistiska aktionspartiet) 

och dess militanta undergrupp 

Bozkurtlar (Gråvargarna). Denna vapenhjälp, 

men också militär utbildning finansierades 

ofta med amerikanska pengar. I de 

så kallade terrorkrigen mellan höger- och 

vänstergrupper spelade detta stöd en betydande 

roll och den kaotiska situationen 

skapade ”behovet” av kuppen 1971. Snart 

fortsatte dock de våldsamma sammanstötningarna 

mellan de polariserade grupperna 

på båda kanterna. 

Ett av de värsta brott som NATO och 

Gladio under sin långa historia gjorde sig 

skyldiga till ägde rum den 1 maj 1977 på 

Taksim-torget i Istanbul. Dryga en halv 

miljon människor hade samlats för olika 

manifestationer. Folkmassan besköts av 

gärningsmän som sköt hejdlöst rakt in 

bland demonstranterna. Antalet döda 

beräknas vara över trettio och skadade 

uppgick till över tvåhundra personer. 

Premiärminister Bülent Ecevit har själv 

uppgett att beskjutningen ägde rum i 

över tjugo minuter, mitt framför ögonen 

på tusentals för dagen apatiska polismän.

»De turkiska lagarna innehåller fortfarande 

den ökända paragrafen 301 där man värnar 

om den turkiska identiteten. « 

Gladios turkiska fraktion genomförde 

under 1970- och 1980-talet oftast operationer 

under den ökände narkotikasmugglaren 

och högerextremisten Abdullah Catli, 

medlem i Gråvargarna. På sitt samvete har 

han bland annat massakern i Bahcelievler 

1978 där sju studenter och tillika medlemmar 

i Turkiska arbetarpartiet slaktades. 

Den här typen av attentat var inte sällsynta 

och bombningar av upp till hundratalet 

vänsterungdomar kunde äga rum, 

samtidigt som motsatta grupper försökte 

svara med liknande medel. Catli ses av 

många som en av de mest framträdande 

terroristerna i den turkiska historien, samtidigt 

som högerextrema fortfarande hyllar 

honom. 

KENAN EVRENS 1980-JUNTA OCH 

SUSURLUK. Likt den föregående 

juntan ingrep militären den 12 

september 1980 för att förhindra 

eskalerande våld mellan höger- och 

vänstergrupper för att först och främst 

förhindra att de senare skulle få ett ökat 

inflytande. Denna gång skulle USA:s 

inblandning i juntans förehavanden bli 

tydligare än förr. General Kenan Evrens 

installation av juntan firades i Pentagon 

med att ”grabbarna hade klarat det”, precis 

som i till exempel Argentina och Chile, mer 

kända exempel på militärkupper dirigerade 

av USA. De dramaturgiska likheterna är slående. 

Dåvarande amerikanska presidenten 

Jimmy Carters uttalande talar knappast 

emot detta scenario; ”Efter Afghanistaninvasionen 

[1979] och monarkins fall i Iran 

[1979] drog vi en lättnadens suck efter att 

Evren tagit makten.” 

Evren skulle hålla makten i tre år som 

kan räknas som en av blodigaste perioderna 

i den turkiska historien med tusentals 

torterade, mördade och försvunna, mestadels 

med offer från vänstergrupper. På sin 

meritlista har Evren bland annat avrättningar 

av minderåriga, som den 17-årige 

socialisten Erdal Eren. Under den här tiden 

kunde den tidigare nämnda Abdullah Catli 

fortfarande operera under falskt namn. 

Abdullah Catli är en intressant profil i den 

moderna turkiska historien. Han nöjde 

sig inte med att utföra attentat i hemlandet 

utan var verksam även i till exempel 

Frankrike. Förutom sina kontakter med italienska 

nyfascister rörande Gladio-arbete, 

var han även en person som figurerade 

med den politiska eliten i Turkiet. I samband 

med sin död i en bilolycka i den så 

kallade susurlukskandalen 1996, döpt efter 

olycksplatsen, kastades ljus över turkisk 

politiks mörkaste sida. Förutom Catli dog 

en högt uppsatt polischef och en viktig 

medlem i det dåvarande regeringspartiet, 

det konservativa DYP som leddes av 

premiärminister Tansu Ciller. Förutom de 

döda i bilen fann man falska id-handlingar, 

vapenlicenser godkända av regeringen och 

en betydande mängd narkotika. Pinsamma 

bevis för maffians och terrorns maskopi 

med den politiska makten var ett faktum. 

Att avslöjandet kring samarbete mellan 

stat och paramilitära grupper skulle 

komma på det här sättet var en ren 

slump. Även om inrikesministern avgick 

efter skandalen försvarade bland annat 

Demokratiska Partiets (ombildning av DYP 

till DP ägde rum i maj 2007) nuvarande 

partiledare Mehmet Agar alla parter. 

Samme Agar var polischef och utövare av 

tortyr i stor omfattning under Evren-juntan. 

OCH IDAG? De tecken vi ser 

idag påminner om en stat 

som agerar med mäktiga vänner 

i ryggen, trots att man 

inte har det väntade understödet längre. 

Ett turkiskt nej till att låta USA passera 

fib 27 

landet för en irakinva- sion 

har ansträngt relatio- nerna 

mellan länderna och nu hotar den 

turkiska militären med att gå in i Irak för 

att förinta den kurdiska PKK-gerillan. Detta 

mottas inte positivt av Washington som 

till varje pris vill behålla lugnet i de enda 

provinserna i Irak som kan klassas som 

relativt stabila. Turkiets roll som amerikansk 

satellitstat suddas undan för undan 

ut. Förutom att militären aktivt avsatte en 

regering 1997 tror många att Turkiet går en 

väldigt ljus framtid till mötes. De turkiska 

lagarna innehåller dock fortfarande den 

ökända paragrafen 301 där man värnar om 

”den turkiska identiteten”, som används för 

att rikta godtyckliga domar mot regeringskritiker, 

inte sällan mot den progressiva 

kurdiska minoriteten. Förutom detta finns 

det högt uppsatta personer under 1980juntan 

som fortfarande innehar makt. Att 

Amnesty i en färsk rapport riktar skarp kritik 

mot fortsatt användning av tortyr ger 

knappast bilden av ett land som utvecklas 

åt rätt håll. 

Vad behöver då Turkiet? En fortsatt kritisk 

granskning av landet av externa krafter 

som tar till vara på den progressiva potential 

som finns i oppositionen. EU har tagit 

på sig den rollen med sina förhandlingar, 

men en union som bygger på ekonomiska 

intressen snarare än mänskliga rättigheter 

och ett rättvist statsskick riskerar att även 

dom att skapa en pseudomodernisering. 

Se på motsättningar man underskattat 

och förmodligen förstärkt mellan balter 

och ryssar i Baltikum och romer i Ungern 

och Rumänien till exempel. Förra gången 

turkarna litade på Väst skapade man ett 

”mini-USA” och ett blodigt förtryck av 

oppositionella. Förhoppningsvis blir nästa 

våg av västligt inflytande mer positivt. 

Tvivlarna är många. 

ekim caglar studerar statsvetenskap 

i uppsala.

fibkrönika 

VAR INTE RÄDD 

Wolfgang Schäuble 

är i Tyskland ökänd 

för sina starka konservativa 

åsikter. 

Under VM i fotboll 

2006 gick det så 

långt att han krävde 

att stridsvagnar 

skulle placeras ut 

framför arenorna 

om det visade sig 

nödvändigt. 

eva myrdal 

är bosatt i 

skarpnäck. 

eva myrdal text 

Tidig juli - efter att den där bilen kört in i det 

stora fönstret vid entrén till flygplatsen i 

Glasgow, börjat brinna och skadat bara dem 

som satt i - var jag i Ravenna och försökte 

se TV-nyheter. Det var samtidigt 

som nästan 70 civila 

bybor dödats av Natos stridspiloter 

i södra Afghanistan. 

Kanalutbudet var inte stort. 

Italiensk TV och CNN. Magert 

nyhetsmaterial. Samma bildsekvens 

kväll efter kväll - bilen 

börjar brinna och uniformerade 

män gör något med 

någon som ligger på marken. 

Upphetsad speakerröst i bak- 

”Snörp åt skattetarmen. 

Inga kulor till Reinfeldts 

ockupationsarmé.” 

grunden säger att polisarbetet 

raskt går framåt. Så taffligt. 

Vilket uselt genomfört attentat. 

Vilka sopor till attentatsmän. 

Men det är OK för mig 

att de är oskickliga. De är inte mina politiska vänner. 

Är de emot pågående anfallskrig och ockupationer är 

de slappskaft som inte orkar arbeta politiskt. Eller så 

förenar de sitt ockupationsmotstånd med en agenda 

som inte är antiimperialistisk. Och lämpligare tidpunkt 

kunde inte nytillträdde Gordon Brown själv genomfört 

ett attentat. De som spränger på offentlig plats i 

norra Europa och Förenta Staterna jobbar tandem med 

ledarna för statsterroristerna i Washington och London. 

Eftersom de själva går åt kan vi gissa att de inte jobbar 

åt dem i bemärkelsen agenter som tar betalt. Och 

den viktigaste medborgaruppgiften nu är inte att ta 

reda på hur de är kopplade till CIA, Mossad och andra. 

Viktigast är att se till att finansieringen av pågående 

ockupationer och anfallskrig upphör. Snörp åt skattetarmen. 

Inga kulor till Reinfeldts ockupationsarmé. 

Ingen statsmakt kan genomföra beslut om den saknar 

legitimitet och har en medveten majoritet emot sig. 

Om de som är beredda att gå i utländsk krigstjänst i 

svenskfinansierad uniform bara är en liten begabbad 

skärva av möjliga rekryter krymper skaran raskt ännu 

mer. Den som känner landet vet att det inte är en 

merit här att höra till de annorlunda. 

Kommer ni ihåg Londonpolisen som sköt ihjäl en 

brasiliansk medborgare efter bomberna i tunnelbanan 

i London? Den oskyldige brasilianaren begräts inte av 

journalisterna. Minns ni andra märkliga bildsekvenser 

på svenska och utländska TV-nyheter om tillslag i 

Storbritannien därefter? Kväll efter kväll såg jag i våras 

poliser som med en pinne (eller batong?) rotade runt i 

en låda med gurkor. Speakerrösten sade att det var ett 

genombrott, några före detta koloniserade pakistanier 

yttrade sig med bestörtning om misstankarna. Sedan 

blev det tyst. Tills nästa 

varv med poliser. Nu 

stormade de uppför 

stegar – samma fönster 

kväll efter kväll och 

sedan zoomade kameran 

en skåpbil. 

Kommer någon journalist att lyfta förslaget från 

Tysklands inrikesminister Wolfgang Schäuble – det 

som Saarlands regeringschef Peter Müller stödjer 

– till första nyhetsplats? Förslaget att Tyskland skall 

använda utomrättsliga avrättningar (”riktade mord”) 

mot terrormisstänkta. 

Det sliter på humöret att vi lever i en tid då ledande 

journalister så oblygt ställt sig i den statliga propagandans 

tjänst. Det skaver att människoliv i å ena 

sidan Europa, Förenta Staterna och Israel och å andra 

sidan övriga världen värderas så olika av de officiella 

rösterna. Nå, vissa människoliv kan tillfälligt graderas 

upp i Darfur och Somalia när det behövs för att ge 

argument till en ockupationstrupp (naturtillgångar 

och geopolitiska vinster). Det gnager att propagandamakarna 

och deras herrar vill skrämma oss till 

lydnad. 

För biltrafiken är jag å andra sidan litet rädd ibland. 

Det är befogat och befrämjar överlevnaden. 201 människor 

ihjälkörda i Sverige första halvåret 2007. 5 

fotgängare dödade och 42 skadade av buss eller bil i 

Stockholms län under samma tid.

fibrätt&rådligt 

förra året lade regeringen 

fram några kontroversiella 

lagförslag. den allmänna 

opinionen var fientlig. men 

hur gick det sen? 

är vi övervakade? 

ingmar folke text 

Förra året lade regeringen fram 

några kontroversiella lagförslag. 

De handlade om buggning, militär 

trupp mot folket, telefonavlyssning 

och annan tvångsmedelsanvändning i ett 

skede där det ännu inte finns någon misstanke 

om brott; vidare om att FRA skulle få 

spana av alla slag av signaler även sådana 

som går i tråd förutsatt att signalen vid 

något tillfälle passerar rikets yttre gräns. 

Den allmänna opinionen, som den 

avspeglas i medierna, var snarast fientligt 

inställd till flera förslag. Hur gick det 

sedan? 

Riksdagen antog förslaget om att militär 

skall få hjälpa polisen med att bekämpa 

terroristbrott. Som läsarna av denna spalt 

vet, kan med terroristbrott förstås en hel 

del. Detta förslag uppmärksammades inte 

alls i de stora medierna. 

Men de övriga lagförslagen har ännu inte 

gått igenom. På våren förra året bestämde 

riksdagen att buggningslagen och bestämmelserna 

om s.k. preventiv tvångsmedelsanvändning 

skulle vila i ett år. 

För att göra dessa lagförslag smakligare 

lät regeringen utreda om det går att låta 

folk som varit föremål för hemliga tvångs- 

medel få information om detta i efterhand. 

Utredningen blev klar i november 2006 

och föreslog en lag om sådan underrättelse 

till berörda personer. I juni i år skickades 

ett bearbetat förslag på remiss till lagrådet, 

som gav klartecken. 

Vi kan alltså vänta oss att regeringen i 

höst lägger fram en proposition om sådan 

rätt till efterskottsinformation. I samband 

därmed vill regeringen med all säkerhet 

att riksdagen skall anta förslagen om 

buggning och s.k. förebyggande tvångsmedelsanvändning. 

I juni i år bestämde riksdagen att förslagen 

som angår signalspaning, FRA:s 

möjligheter att avlyssna och läsa samtal 

och meddelanden som passerar Sveriges 

även om ett reaktionärt lagförslag 

återkommer i oförändrat skick efter 

ett års uppskov, så har man ju ändå fått 

fördelen av att lagen under detta år 

inte har varit i kraft. 

gränser, skall vila ett år. 

Vi kan nog vänta oss att regeringen och 

socialdemokratin under detta år försöker 

sy ihop en kompromiss som skall kunna gå 

igenom i riksdagen. 

Har en frihetsvärnande opinion vunnit 

något redan? 

Även om ett reaktionärt lagförslag återkommer 

i oförändrat skick efter ett års 

uppskov, så har man ju ändå fått fördelen 

av att lagen under detta år inte har varit 

i kraft. Det är svårare att bedöma värdet 

av att polisen och andra myndigheter 

som utsatt någon för hemliga tvångsmedel 

i efterhand måste berätta om det för 

den berörde. Underrättelseskyldigheten 

enligt lagrådsremissen är nämligen inte 

oinskränkt. Under tio år, 1965-75, utsattes 

De Förenade FNL-gruppernas kontor för 

telefonavlyssning. Hade den nu föreslagna 

regeln om underrättelseskyldighet gällt 

vid den tiden, hade myndigheterna sannolikt 

inte behövt informera då avlyssningen 

upphörde. 

Även om framgångarna hittills måste 

bedömas som begränsade, kan det vara 

värt att fundera på vad som lett till dem. 

Jag tror att det är den relativa bredden i 

opinionen snarare än styrkan och djupet 

som varit avgörande. 

Hade motståndet kommit bara från vänsterpartiet 

och miljöpartiet och deras mer 

eller mindre likasinnade utanför riksdagen, 

hade det varit lätt att köra över. Det var när 

opinionen mot förslagen gjorde åtminstone 

några inbrytningar bland borgerliga 

opinionsbildare och juridiska instanser 

som till exempel advokatsamfundet som 

den blev svårare att negligera. 

Om det fortsättningsvis skall bli möjligt 

att stoppa denna frihetsfientliga lagstiftning, 

krävs emellertid mer. Det inses lätt, 

när man betänker att ett riksdagsparti, fp, 

trodde sig kunna attrahera väljare genom 

sin positiva inställning till buggning som 

partiet lyfte fram på sina valaffischer. Hur 

åstadkommer vi att ett politiskt parti i 

stället får skämmas för sin åstundan att 

kallocainisera Sverige? 

ingemar folke är advokat, verksam i stockholm och medlem 

i föreningen fib-juristerna. (www.tffr.org är adressen till 

föreningens tidskrift för folkets rättigheter)

fibstaden 

konsten att förä 

Gatukonsten växer. I boken Playground Sweden som utkommer i höst på Dokument 

förlag har 30 gatukonstnärer från hela landet intervjuats. Läs vad de själva har att säga 

blue/göteborg 

Med projektet 

Grafitta, som har ”lite 

att göra med graffiti 

och mycket att göra 

med konst”, vill snart 

30-åriga Blue skapa 

kreativa andrum. Lära 

unga att ta tillvara 

sin inre kraft. 

”Det finns så många 

väggar jag skulle 

kunna tänka mig att 

förvandla, och det 

finns ju en hel armé 

med barn som skulle 

ställa upp helt frivilligt.” 

Hennes verk befolkas 

ofta av mytiska 

figurer. Stora färgsprakande 

kreationer 

över hela hus. 

”Jag var ett ensamt 

barn och blev alltid 

missuppfattad. Det 

skapade en direktkontakt 

med en 

sagovärld.” 

ivar andersen, kristian borg, sverker ohlsson text & bild 

Det blir mer konturer och kontraster. Det sätter 

ju kanter och skarpa hörn på allting”, 

svarar Göteborgsbaserade Blue på frågan 

om vad som händer med hennes fantasilandskap 

då de appliceras på stadens arkitektur. 

”Men samtidigt är det dubbelt. Mina motiv suddar 

också ut de ännu skarpare kanterna som fanns där 

innan.” 

Gatukonstens arena, dess målarduk, är det offentliga 

rummet. Målgruppen är alla som rör sig i det. Men 

staden är inte som andra målardukar. Den är inte ett 

statiskt medium. Gatukonsten förändrar staden, synliggör 

undanskymda hörn, omdefinierar tomma ytor och 

skapar nya forum för interaktion. Men staden påverkar 

i sin tur också konsten. Dels genom sin egen dynamik, 

dels genom invånarnas reaktioner. 

”Det blir mer konturer och kontraster. Det sätter 

ju kanter och skarpa hörn på allting”, svarar 

Göteborgsbaserade Blue på frågan om vad som händer 

med hennes fantasilandskap då de appliceras på sta- 

dens arkitektur. ”Men samtidigt är det dubbelt. Mina 

motiv suddar också ut de ännu skarpare kanterna som 

fanns där innan.” 

Gatukonstens arena, dess målarduk, är det offentliga 

rummet. Målgruppen är alla som rör sig i det. Men 

staden är inte som andra målardukar. Den är inte ett 

statiskt medium. Gatukonsten förändrar staden, synliggör 

undanskymda hörn, omdefinierar tomma ytor och 

skapar nya forum för interaktion. Men staden påverkar 

i sin tur också konsten. Dels genom sin egen dynamik, 

dels genom invånarnas reaktioner. 

Gatukonsten omdefinierar det befintliga rummet. Att 

integrera verk i omgivningen anses ha ett estetiskt 

egenvärde och samspel med specifika platser blir ett 

kriterium för framgång. 

Detta påverkar i sin tur konstens storleksordning. 

Störst är inte nödvändigtvis bäst när syftet är att gå i 

dialog med omgivningen. De professionella konstgangstrarna 

har arbetat med vad de kallar urbana obser

ndra städer 

vatörer. Konkret handlar det om att utrusta vattenledningsstolpar 

med små ögon av mosaik. 

Ingreppet i det befintliga är lika minimalt som välavvägt. 

Ögonen ger inte intryck av att vara ett ingrepp i 

stadsmiljön. Tvärtom framstår de som den sista pusselbiten 

som får en större bild att framträda. 

Eller som konstgangstrarna själva uttrycker det: 

”De där observatörerna, de finns egentligen redan. Vi 

bara hjälper till att sätta ögon på dem så att de kan se.” 

Enligt konstgangstrarna beskriver olika platser själva 

hur de bör utsmyckas. Det handlar som konstnär bara 

om att lyssna. 

”Om en plats frågar efter en kritteckning så måste 

den ju få det. Ofta skriker nylagda asfaltsbitar att de vill 

ha krita. Sedan kanske det finns en massa grå väggar 

som kräver färger, och andra platser kanske tycker att 

de är bra som de är. Alla platser är ju olika.” 

Konstgangstrarnas kritteckningar är inte olagliga, 

men väcker ändå reaktioner. De bryter av ett ordnat 

mönster och ger gatorna en vildvuxen, okontrollerbar 

dimension. ”En kritteckning som det ser ut som 

ett barn har gjort, det får man göra. Men sen kan det 

hända att man gör en kritteckning som det inte ser ut 

som ett barn har gjort, och då tycker de att man inte 

får göra så. Men det får man ju ändå göra, för annars 

måste någon gå och jaga alla barn som gör hopphagar.” 

Detta är typiskt för mycket gatukonst, särskilt den 

mer konceptuella. Dess uttryck är ofta oförargliga. Dess 

implikationer är det inte. 

Prao har på olika platser i Stockholm monterat upp 

vita skåp, fyllda med ett basutbud för hemlösa. Vissa av 

dem innehåller mat. Andra hygienartiklar som rakhyvlar, 

plåster, kondomer och bindor. Han fyller med jämna 

mellanrum själv på sina skåp, men förhoppningen är att 

detta ansvar ska övertas av de boende i områdena där 

skåpen monterats. Prao ogillar tanken på välgörenhet, 

men menar att skåpen kan fylla en funktion ”i väntan 

på en anständig socialpolitik”. 

Precis som De professionella konstgangstrarna ser 

det som sitt ansvar att ta hand om olika platser arbetar 

många gatukonstnärer med uttryck som syftar till att 

tillföra staden något. Konst som tar hand om sin närmiljö. 

> 

fib 31

fibstaden 

Poke the Pirate/Stockholm har bara ett motiv: en piratbjörn. 

Det har han tryckt på klistermärken, sprejmålat eller 

sågat ut i plywood. Han målar också graffiti, men det uppskattas 

inte av föräldrarna. För att inte göra dem besvikna 

har han tonat ner graffitimålandet och koncentrerar sig på 

sina andra uttryck. 

”Det är jobbigt när de man gillar hatar det man älskar. Men 

när jag flyttar hemifrån och börjar jobba ska jag börja måla 

mer igen.” 

Gatukonsten ska avstå från politiska budskap, säger han. 

Piratbjörnen betyder ingenting, är bara ett motiv som är 

lätt att ta till sig. En gatans logotyp. 

Elpënor/Stockholm är tjugofem 

år, en välartikulerad 

konststudent med en pragmatisk 

inställning till sitt 

konstutövande. 

”Det är otroligt frigörande 

att ha möjlighet att växla. 

Ibland jobbar jag med rent 

måleri eller skulptur, ibland 

känner jag för att helt 

opretentiöst slänga upp 

lite affischer. Det är så olika 

världar. Men det finns fina 

saker i båda.” 

Han lockas av att människor 

genast får se resultatet, en 

inställning han bär med sig efter många års graffitimålande. 

”Du kan förändra en vägg precis som du vill och behöver 

inte ens stå för det. Du är bara en okänd person i ett slags 

mängd. Det bara är och behöver inte förklaras – gilla det 

Folke /Stockholm Bland alla 

nattliga flanörer måste Folke 

anses vara en av de flitigaste. 

Under tre års tid har han 

satt upp tiotusentals klistermärken 

med underfundiga, 

vitsiga, intetsägande, lätt 

filosofiska eller politiska budskap. 

Folke är trött på skiten, 

Jag kan inte sova, Folke ska 

ta tillbaka makten över det 

offentliga flummet. 

Folke ser på sitt frekventa 

klistrande som en lek, men 

hoppas också väcka någon 

form av reaktion. 

”Jag vet inte om de som ser det blir glada, men de tänker 

någonting mer än om det inte hade suttit ett klistermärke 

där. Och det är det som är hela grejen.” 

> 

”Reklamen finns det ju inte mycket kärlek i. 

Och affärerna kan var bra och mysiga, men 

det handlar ju ändå om att kränga grejer”, 

säger Erik från Malmö Streets Project. Men 

jag tror att de flesta gillar våra gatstenar. Att 

de uppfattar det som att vi tar ett ansvar för 

staden.” 

I en stad som är så stor att dess invånare 

blir anonyma för varandra måste delaktighet 

skapas genom annat än personliga 

kontakter. Verk som Eriks gatstenar blir på 

det sättet mer än bara estetik. De fyller de 

sociala tomrum som uppstår i den urbana 

stadsplaneringen. 

Och kanske är det också därför mycket av 

gatukonsten, åtminstone ännu så länge, är 

förbehållen storstäderna. Kanske genererar 

de ett brus som individer känner sig tvungna 

att överrösta. 

Det tror åtminstone Kurry från Åskliljorna. 

Gruppen är egentligen stockholmsbaserad, 

men själv bor hon för tillfället i en mindre 

stad för att studera animation. 

”Det finns ett större behov att utrycka sig i 

städerna, och dessutom fler platser att göra 

det på”, säger hon. ”Folk som bor i de små 

hålorna behöver väl också få se någonting 

fint. Men det är lite svårt att veta var man 

ska sätta saker. På de två elskåp som finns?” 

Gatukonsten gör staden till ett gallerirum. 

Och liksom gallerister hänger gatukonstnärerna 

sina tavlor med omsorg. Över Sergels 

torg i Stockholm vakar en piratbjörn med 

ögonlapp, omgiven av en guldram. Den har 

hängts upp av Poke the Pirate. Han passerade 

ofta platsen, och kom fram till att den 

behövde dekoreras. 

”Jag lägger alltid märke till platser”, säger 

han. ”Där skulle man kunna sätta upp en 

tavla eller där skulle man kunna måla nåt. 

Det är väl som skateboardåkare tänker, där 

kan man göra nåt trick. Man ser ju jämt ställen 

man kan använda.” 

Men staden är ett gallerirum utan tydliga 

gränser. Dels i rent rumslig bemärkelse, dels 

genom att besökarna har frihet att göra vad 

de behagar med den utställda konsten. En 

frihet som flitigt utnyttjas. Och som ibland 

förändrar konstens innehåll långt bortom 

konstnärernas intentioner. 

Ett av Praos tidiga verk föreställde Sveriges 

de professionella konstgangstrarna (Södertälje) är hemlighetsfulla och uttrycker sig kryptiskt. Hur många de är 

och vad de gör till vardags vill de inte berätta.”Att vara konstgangster är någonting man föds till. Alla konstgangstrar 

delar visionen om att släppa in framtiden i världen och omforma sakerna så som de egentligen vill vara”, säger en av 

dem. 

Visionen kan uppnås på många sätt. Genom att sätta ögon på vattenledningsstolpar, så att de kan samla in information 

som hjälper världen framåt. Eller genom en ”plan mot ensamheten”: ett hundratal gula parkbänkar utplacerade 

på olika platser i världen. Den gula färgen signalerar att den som sätter sig på bänken vill ha någon att prata med.

Prao. Gatukonsten är ett medel att etablera en politisk medvetenhet hos allmänheten, anser tjugotreårige Prao. 

Politiska ställningstaganden kan man se i majoriteten av hans verk. ”Konst har ju alltid använts i politiska syften, på 

Nordirland, i Palestina, överallt.” I elvaårsåldern började Prao måla graffiti. Men lösningsmedlet i sprejfärgen var för 

starkt och han började hosta blod. Då väcktes intresset för andra uttryck i det offentliga rummet. I dag använder han 

allt från papier-maché till affischer. ”Om man inte har pengar är det här det enda sättet att visa vad man vill.” 

monark, Carl XVI Gustaf, med en uzi riktad 

mot tinningen. Motivets två delar var utförda 

på varsin affisch och klistrades upp i det 

av tradition högborgerliga Solna. Men i kontakten 

med invånarna kom högmålsbrottet 

att omvandlas till en hyllning. 

”Folk skrapade bort uzin och lät kungen 

sitta kvar, så helt plötsligt var det bara en 

massa kungar över hela Solna”, berättar 

Prao. ”Men det är väl i alla fall bra att de lägger 

sig i, tanterna.” 

Gatukonsten vandaliseras, modifieras och 

plockas ibland ned för att pryda privata vardagsrumsväggar. 

Förgängligheten är gatukonstens 

vardag. Som konstnär är det bara 

att acceptera det. Eller, som de flesta gör, 

låta sig inspireras av det. 

”Det är en befriande känsla när man sätter 

upp någonting, att det kan sitta en vecka 

och sen är det borta”, säger Elpenor. ”Det 

skapar ett tomrum och så vill man göra nytt. 

Jag gillar det.” 

Gatukonsten tar stadens utrymme i 

anspråk, men den kan inte ställa krav på att 

få ockupera det för evigt. 

Gatu-Beda tillverkar hus, skulpterade utifrån 

förlagor från spelet Monopol. När hon placerar 

ut dem på Stockholms gator, samma 

gator som figurerar i det välbekanta sällskapsspelet, 

väcker de förvirring. Men även 

frågor om vem som äger staden. Och vad 

som händer om någon gör anspråk på att 

äga, men utan att vilja betala för sig. 

”Så länge jag väljer att verka i det offentliga 

rummet så får folk göra vad de vill med 

mina hus”, säger Gatu-Beda. ”Gillar man inte 

det jag gör är det bara att ta bort det. Jag 

inkräktar ju mycket mindre än vad reklam 

gör. Mina grejer får man ta bort, men tar 

man bort reklam är det olagligt.” 

Tillgången till det offentliga rummet är 

reglerad. Kommersiella budskap är välkomna 

i staden, till skillnad från spår av dem 

som bor i den. 

En av förklaringarna från politiker och 

ordningsmakt är att olovliga uttryck i det 

offentliga är ett tecken på tilltagande förfall. 

Skadegörelse uppfattas som ett tecken på 

att rättsstaten förlorat kontrollen över samhället. 

Om en krossad ruta inte lagas kommer 

den att inspirera till mer vandalisering. 

Om tags inte saneras väntar stölder, personrån 

och annat elände. 

Det är ett resonemang som få gatukonstnärer 

skulle skriva under på. 

”Om staden skulle låta tio reklamtavlor 

vara vita så skulle någon kanske 

skriva kuk och fitta på de första”, säger 

Stockholmsbaserade Folke. ”På de andra 

skulle folk försöka rita något. Och de sista 

skulle vara skitsnygga för ryktet skulle sprida 

sig och folk skulle åka dit och verkligen 

göra bra grejer.” 

boken playground sweden ges ut 

på dokument förlag i september. 

fib 33 

Gatu-Beda/Stockholm är ett konstnärligt projekt som 

går ut på att undersöka gatukulturen genom konsten 

och lyfta kvinnligt hantverk i en mansdominerad ungdomskultur. 

Men också att problematisera den elitism 

som utmärker konstvärlden. ”Det är en stor lättnad att 

man inte kan sälja gatukonst. Det är avskyvärt att sälja 

sina grejer. Gatukonsten är gratis och till för alla. Så borde 

annan konst också vara”, säger Gatu-Beda. Konstnärens 

85-åriga alias Gatu-Beda har bland annat placerat ut små 

vita gipshus på Stockholms Monopolgator. ”Det var ett 

sätt för mig att lära mig att hitta i staden”, säger konstnären, 

som ursprungligen kommer från skånetrakten. 

Malmö Streets Project är en grupp som byter ut och 

modifierar stadens stenar. En sten pryds av ett foto av en 

kravallpolis. En annan har de gjutit själva och målat ett 

rött hjärta på. 

”Allt är bättre än bara betong och asfalt”, säger Erik, 

snart trettio år och lärare i grundskolan. ”Det är tillfredsställande 

att göra det, och de flesta gillar att man för 

in en mänsklig del i staden.” Erik har tidigare arbetat 

med reklamsabotage men tröttnade på att göra ”arga 

politiska affischer som ingen läser”. Att ta initiativ till 

att förändra sin stadsmiljö handlar om att på ett smart, 

roligt och kreativt sätt visa sin kritik mot det rådande, 

menar han. 

Förutom Kurry består Åskliljorna (Stockholm) av Kiwi 

och Fluffy Killer Wolf, tre tjejer i tjugoårsåldern som 

oftast tecknar ansikten, flankerade av något antikommersiellt 

budskap. De är förmodligen Sveriges snällaste 

gatukonstnärer. De har aldrig använt sprejfärg. Det förstör 

miljön, tycker de. Istället använder de tejp, det ska 

vara lätt att ta ner verken. De ser sin konst som en gåva 

till andra. Ett tag smög de ner små papperslappar i främmande 

människors väskor och fickor. En sorts lyckokakor. 

”Jag tycker att det är så fint att ge det här till andra, små 

saker på oväntade ställen”, säger Kurry.

fibstaden 

Proteströrelse 

med glimten i ögat 

Rondellhunds-rörelsen väckte frågor om medborgarkonst, 

vandalism och det offentliga rummet. Johan Kellman Larsson 

söker svaren. 

johan kellman larsson text hopp louie bild 

» 

Den här rondellen här framme tror jag blir 

bra, vi får hoppas att den inte är upptagen 

bara. 

Piteå, vintern 2006. Snön lyser vit längs 

vägarna. Tre unga kvinnor kör runt i en bil och letar 

efter en lämplig rondell att placera ut en tyghund som 

de själva skapat. 

Bilderna är hämtade från en kortfilm gjord av Tove 

Eriksson som jag hittar på Internet. Filmen heter 

Rondellhunden och belyser det som tog sin början för 

ungefär ett år sedan i Linköping. Konstnärinnan Stina 

Opitz fick i uppdrag att pryda en av stadens nya rondeller. 

Hon valde att skulptera en hund, men efter bara 

en vecka bestämde sig någon för att slå sönder konstverket. 

Vad vandalen inte visste var att hans gärning 

skulle ge upphov till en mindre folkrörelse. Snart stod 

det en ny hund i rondellen och sedan en till i en annan. 

På den vägen fortsatte det och efter ett par månader 

hade rondellhundarna spridit sig över hela landet. 

Kvinnorna i filmen Rondellhunden tycks vara överens 

om att det finns ett politiskt inslag i vad dem gör. 

– För mig är det viktigt att konsten tillhör folket, och 

så är det ju inte idag. Jag tycker om att det genom ron- 

» Det borgerliga styret i Stockholm 

har sedan maktövertagandet tagit 

hårdare tag mot olaga affischering 

och bland annat infört en 24-timmarsregel 

som går ut på att alla budskap i 

det offentliga rummet som inte sitter 

på reklamtavlor ska förstöras inom ett 

dygn.« 

dellhunden är folket som står för konsten - inte Ernst 

Billgren eller någon annan figur ur det konstnärliga 

etablissemanget, säger en av kvinnorna i filmen. 

Intresset för den här typen av ”fri konst” – en slags 

medborgarkonst, eller gatukonst, har ökat påtagligt 

i Sverige de senaste åren. Med gatukonst menas en 

obeställd konst i stadsmiljö. Men att sätta upp klisterlappar 

på grå betongväggar, placera ut tyghundar i 

landets rondeller eller måla ett elskåp rött, är förbjudet 

och räknas som skadegörelse. I media reduceras ofta 

gatukonstnärerna till simpla ligister med exhibitionistisk 

läggning. Men man behöver inte gräva särskilt 

djupt för att finna alternativa röster. 

Cecilia Andersson är utbildad vid institutionen för bildpedagogik 

på Konstfack. I sin doktorsavhandling, som 

färdigställdes i slutet av förra året, undersöker hon var 

gatukonsten uppstår och varför. 

– Jag har definierat gatukonsten som estetisk produktion 

och kreativ praktik, en konstform helt enkelt. 

Men även som en form av symboliskt motstånd. 

Gatukonstnärerna vill ta en plats i staden och använda 

det offentliga rummet, som ju utvecklades ur en demokratisk 

idé, till att sprida estetiska produktioner. 

Cecilia Andersson menar att den främsta skillnaden 

mellan vanlig konst och gatukonst är att det i gatukonstvärlden 

inte finns några ekonomiska vinstintressen. 

– Konsten med stort K är en etablerad institution, 

accepterad och inlemmad i högkulturen. Gatukonsten 

är informell, ”fri”, även om den också har börjat bli en 

form av egen institution, med normer och hierarkier. 

Precis som Cecilia Andersson hävdar även flera ledande 

medieteoretiker, däribland Noam Chomsky och Naomi 

Klein, att det är storföretagens strävan att skaffa sig

kontroll över informationsflödena som leder till att 

fler gatukonstutövare känner ett behov av att inte 

låta reklamen – som invaderar varje ledigt utrymme i 

samhället och ockuperar människors tankar – ta över. 

Gatukonstnärerna, menar Klein, vägrar låta reklamen 

forma deras livsstilar och tar därför på sig rollen som 

ett slags konsumtionssamhällets gerillasoldater. 

Inom etablerad politik verkar dock inga klockor ringa. 

Det borgerliga styret i Stockholm har sedan maktövertagandet 

tagit hårdare tag mot olaglig affischering 

och bland annat infört en 24-timmarsregel som går 

ut på att alla budskap i det offentliga rummet som 

inte sitter på reklamtavlor ska förstöras inom ett dygn. 

Dessutom har man valt att sparka ut graffitin från den 

kommunala Kulturskolan. Samtidigt breder de massproducerade 

kommersiella budskapen ut sig allt mer, 

företagsloggor och reklamslogans täcker stora delar av 

det offentliga utrymmet. 

En av Stockholms flitigaste gatukonstnärer kallar sig för 

”Hoplouie”. Han menar att det gäller att vända på perspektiven, 

att det är absurt att stora företag med makt 

och pengar har rätt att sätta upp gigantiska reklamaf- 

fischer för att sälja sina produkter, medan den vanlige 

medborgaren inte får ta någon plats överhuvudtaget. 

– Jag tar mig rätten att sätta upp mina egna grejer 

var jag vill, när jag vill och hur jag vill. Det är givetvis 

ett politiskt ställningstagande i sig. Jag äger staden 

jag bor i tillsammans med de andra som bor i den, oavsett 

vad storföretagen tycker om saken. 

”Hoplouie” vägrar erkänna marknadens logik, som 

han uttrycker det. 

– Jag ser reklam som hjärntvättande nedskräpning 

och skulle gärna se att all reklam byttes ut mot folks 

egna kreativa uttryck i vårt gemensamma offentliga 

rum. 

”Reklamen”, säger Brad Pitts karaktär Tyler Durden i 

filmen Fight Club, ”har fått oss att jaga bilar och kläder 

och jobb vi hatar – så vi kan köpa skit som vi inte behöver.” 

Och även om alla inte är beredda att dra resonemanget 

riktigt så långt kommer gatukonsten, som 

kontrast till den kommersialiserade och vinstinriktade 

delen av samhället, förmodligen fortsätta vara intressant 

för den som bryr sig om en folkets kultur. 

johan kellman larsson studerar historia på 

södertörns högskola. 

fib 35 

GATUKONSTNÄRER I KRIG 

Stockholms gatukonstnärer har 

förklarat krig mot stadsbyggnads- 

och trafikborgarrådet Mikael 

Söderlund (m). Krigsorsaken är 

Stockholms stads nolltolerans 

mot klotter: ”Jourtelefon för golare, 

utökad sanering, högre straff 

och nya tvångsmedel för polis är 

redan verklighet. Målningar, tags, 

affischer och klistermärken tas 

bort för att ge plats åt ännu fler 

reklamtavlor. Vi som vägrar bo i en 

stad där företagens köpbudskap 

går före invånarnas egna kreativa 

uttryck låter oss inte köras över 

av Stockholm stads korståg. Vi 

ristar, klistrar, sprayar, målar, rollar 

och ritar därför orden MIKAEL 

SÖDERLUND WAS HERE på brofästen, 

betongväggar, bänkar, elskåp 

och alla möjliga ställen runt om i 

vår vackra stad.” 

Gatukonstnärerna PRAO 

och Hop Louie motiverar på 

Streetart.nu sin krigsförklaring.

fibpoesi 

Lars Forssell 

Lars Forssell har alltid funnits 

där. I radion på 1950-talet, i tv på 

60-talet, ibland i egen person, 

men oftare som upphovsman till 

oräkneliga visor, kabaréer, dikter 

och pjäser. Som så många andra i 

sin generation (Stig Claesson, Tage 

Danielsson, Marianne Höök, Jan 

Myrdal, Pär Rådström och Beppe 

Wolgers för att nämna några) ville 

han nå en publik. Det var den förromantiske 

diktaren som återuppstod 

för en kort stund, innan dörren 

åter stängdes till reservaten. 

Men viljan hade sitt pris. När 

Tage Danielsson och Lars-Johan 

Werle gjorde fiasko med operan 

Änglamark (baserad på filmen) 

jublade kritikerna skadeglatt. Och 

när Jan Myrdal och Rune Hassner 

fick en miljonpublik med filmen 

Myglaren stängdes porten effektiv 

för parets vidare filmproduktion. 

I ett ögonblick av dyster klarsyn 

skriver Lars Forssell: 

”Av erfarenhet skulle jag vilja råda 

varje ung författare att redan från 

början, en gång för alla, välja sin 

läst och bli vid den. Det är inte 

bara i Sverige som man bör vara 

antingen Povel Ramel eller Göran 

Sonnevi, antingen Hasse & Tage 

eller Åke Hodell, antingen inåtvänd 

eller utåtriktad. Om man råkar 

vara född med något av både/och i 

sin arma själ, då är det klippt.” (Jag 

står här på ett torg. Lars Forssells 

sångbok. 1979.) 

Var klyftan mellan fin- och populärkulturen 

stor på 1950-talet har 

den vuxit till ett Ginnungagap i 

dag. Åt eliten Dramaten på det att 

folket må nöja sig med dokusåpor 

och kvartskändisar. 

Det manifest han och Pär 

Rådström skrev (återgivet på 

annan plats i tidningen) kunde 

stå som en fjärde paroll för kulturfronten. 

Och under många 

år stödde han och medverkade i 

Folket i Bild. 

En gång, det var i advent för 

snart tjugo år sedan, ordnade 

tidningen en författarafton i 

Strindbergssalen (numera 

Intima teatern) i Stockholm. Nils 

Granberg och jag vankade i foajén. 

Skulle Forssell dyka upp eller 

skulle han – som så många gånger 

förr – lämna återbud i sista minuten 

- eller bara utebli? Men han 

kom. Samlad och vid gott humör. 

Han läste sin dikt ”Ola med handklaveret”. 

Och som han läste. 

Övriga medverkande för ursäkta. 

Den här kvällen var Lars Forssells. 

Vad kan vara lämpligare än att 

till hans minne åter publicera 

dikten om spelemanen som så när 

förändrade världen. Och vem vet. 

En dag kanske han lyckas. 

TOM CARLSON 

ola med handklaveret 

en sorgsen visa 

lars forssell text emma hanquist illustration 

Idag ska fröken berätta för er 

– Kajsa, var snäll och sitt stilla! – 

om en pojke som spelade handklaver 

så vackert att tårarna strömmade ner 

på allt folk här i Tomelilla. 

För här var han född, i Österlen, 

i vår grönskande böljande trakt 

men hans rykte, det spreds till Kivik och Ven 

och man slutade leva som hästar i sken 

och begrep att musik, det är makt. 

Ja, hans rykte det spreds från by och till stad 

– Kenneth, sluta nu stimma! – 

och gjorde vareviga människa glad, 

hans polskor, de var som ett lördagsbad, 

man förstod att man gått som i dimma 

och aldrig sett livet i ögonen 

och aldrig hört endräktens toner, 

bara trampat och stampat och trampat igen 

på varandra och aldrig skonat en vän 

när man ville till samhällets troner! 

Och Olas rykte – för så var hans namn – 

det nådde till självaste Slottet 

och Silvia slöt honom i sin famn 

och Konung Carl Gustaf han blev som ett 

lamm och tog gråtande avsked från brottet 

att jaga och skjuta oskyldiga djur 

och började odla pioner 

och Statsministern, han röt i sin lur 

åt Kanonfabrikörn i Bofors – han blev sur 

– att sluta gjuta kanoner 

”Konvaljens avsked” ljöd genom stan 

– den blev stilla och underligt ljus – 

För bilarna slutade vråla och barn 

slog kullerbyttor på Fridhemsplan 

till ”Avestaforsens brus”. 

Så hände det att en representant 

för Förenta Nationerna 

fick höra Ola spela så dant 

på sitt handklaver från bas till diskant 

och vart alldeles till sig av tonerna. 

Och Ola han flögs till New York minsann! 

(Där har ju FN sin skrapa.) 

Och där slåss gubbar från alla land 

och var gubbe anser sin sanning för sann 

och motståndaren kallar han apa. 

Var tysta nu, ungar, och hör nu på! 

När Ola drog ”Livet i Finnskogarna”, 

ja, vad tror ni hände? Jo, Ann-Kristin, då 

börja`gubbarna kesa och dansa på tå 

som förr här i Skåne på logarna! 

Ola reste till Kina, Moskva och Berlin 

och vart han kom blev resultatet 

att alla som lyssna`till melodin, 

de tyckte den lät så trevlig och fin 

att de alldeles glömde Hatet! 

Det gick som en havsvåg av dragspelsmusik 

där Ola for genom världen 

och överallt slutade småtjafs och skrik 

och ingen gick över andras lik 

och så kom han till djungeln på färden. 

Där satt han i djungeln i Afrika 

alltunder ett ambakträd 

och de tyckte han spelade jättebra, 

elefanterna, lejonen, zebrorna, 

ja, faktiskt att de sjöng med! 

Schakalerna skutta`och mamborna log 

när de hörde dragspelets röst 

och noshörningar och flodhästar tog 

varandra i famn och det drog, det drog 

en vals genom vrålapans bröst… 

Men då! Som Ola spela´så säll 

slog plötsligt en panter ner 

och rev Ola i bitar en sammetssvart kväll 

när stjärnorna sjöng som ett dragspelskapell 

och bet sönder hans handklaver! 

Vilket gny, vilket vrål, vilken sorg, vilket larm

i Afrikas stjärnströdda natt! 

Där stod alla djuren bleka av harm 

och fast vinden var torr och natten var varm 

var det iskalla, hyenornas skratt... 

Då steg lejonet fram, djungelns talesman, 

bland de tropiska buskarnas löv. 

Du är svart och ett odjur, panter, röt han, 

du har tystat dragspelsmusiken som vann 

alla hjärtan i djungeln från skog till savann, 

du har dödat endräktens fackla som brann 

– han var så ilsken att strofen gick vill 

och fick nästan tre tusen versrader till! – 

Du odjur, du odjur, fortsatte han 

din dödande tass är Djävulens klöv, 

du är faktiskt värre än Människan! 

Då sa pantern: ryt högre ifall du kan, 

jag är nämligen lite döv! 

Vill ni fråga något? Ja fråga du Sandra! 

Var det något du ville få sagt? 

Nej, nu gör vi åter vapen åt andra 

och politikerna förtalar varandra 

och kungen, ja, han går på jakt! 

För tystnad har Olas handklaver 

– Karl-Henrik, nyp inte Camilla!– 

så friden på jorden finns inte mer 

i Förenta Nationernas högkvarter 

eller här i vårt Tomelilla! 

Men en gråkall dag, Marianne och Helen, 

när ni bara bråkar och grälar, 

om ni hör långt bortifrån Österölen 

en valsmelodi, försonlig och ren, 

är det kanske Ola som spelar... 

lars forssell 

(1928-2007) var 

författare poet 

och dramatiker. 

emma hanquist 

är illustratör 

(www.emmahan.com). 

fib 37

fibsettlästhört 

kultur som politik 

och trivsel 

Kulturen och arbetarrörelsen| 

Per Sundgren | Carlssons förlag 

Förhållandet mellan arbetarrörelsen 

och kulturen 

har väl aldrig varit någon 

rolig visa precis. Riktigt 

hur illa det varit framgår 

av Per Sundgrens 

bok med undertiteln 

Kulturpolitiska strävanden från Palm till 

Erlander. Från första stund har det handlat 

om att få arbetare att lära sig överhetens 

fina bildning och kultur. Ja kanske inte 

första stund. August Palm och fler med 

honom i den tidiga arbetarrörelsen var inte 

särskilt till sig i byxorna för överheten. Inte 

heller för dess kultur. Men för Branting och 

”intelligensan”, som Palm kallade de välutbildade 

inom rörelsen, handlade det om 

att lära arbetarnas företrädare att föra sig 

i salongerna. 

Palm förlorade striden och uppbygget 

av ett bildningsförbund kom att handla 

om att fostra arbetare, inte kring en självständig 

arbetarkultur utan i att hylla klassiska 

ideal. Redan där segrade eliten över 

massan. Föreläsningar av experter ansågs 

»Även liberaler och konservativa 

kunde stödja bibliotek och även folkhögskolor 

som Brunnsvik med baktanken 

att bildningen gjorde arbetarklassen 

mer samarbetsvillig.« 

bildat medan traditionell folklig berättartradition 

var alltför lågt. 

Det finns en myt kring studiecirklar om 

ett uttänkt ideal med aktivt lärande som 

fostrar deltagare till självständigt tänkande. 

Så var det nu inte tänkt när de kom 

till. De startades helt enkelt för att det inte 

fanns nog många utbildade föreläsare till 

studiemöten. Tanken var alltså ändå att 

fostra massan. Ledningen i den opposition 

som kom att bilda kommunistpartiet hade 

i stort sett samma inställning. Gemensamt 

för båda riktningarna var ett förakt för 

populärkulturen, som folks dansande och 

spelande. Antingen för att dragspel, dans 

och fotboll inte var fiint nog eller så för att 

det stod i vägen för utbildning av antingen 

fackliga funktionärer eller av proletära 

kampgeneraler. Även liberaler och konservativa 

kunde stödja bibliotek och även 

folkhögskolor som Brunnsvik med baktanken 

att bildningen gjorde arbetarklassen 

mer samarbetsvillig. 

Senare, efter andra världskriget kom en 

tid av förhoppningar om en ny vänstervåg 

och kommunisterna satsade på en enad 

kulturvänster kring ett kulturpolitiskt program. 

Världspolitikens kalla krig knäckte 

de förhoppningarna och broarna revs 

igen. Från denna period skriver Sundgren 

mycket, men mest om debatten kring olika 

program, där socialdemokraternas idag 

framstår som genant världsfrånvänt, med 

en psykologisering av amerikansk modell. 

Författarna Folke Fridell, Stig Carlson och 

andra vände sig mot politiker och folkbildare, 

som tyckte att om det var tungt och 

farligt på arbetet så skulle ett trivsamt kulturliv 

kompensera helvetet för arbetarna. 

Fridell skildrade arbetslivet som det var, 

för att skapa förändring, men kallades pessimistskrivare. 

Andra författare kallades in 

att skriva positiva skildringar från arbetet. 

Jag hade gärna sett ett avsnitt 

här om arbetarförfattarna och 

om rörelsen kring förlaget Folket 

i Bild och dess utgivning av arbetarförfattare 

i massupplagor och 

bokförsäljning på arbetsplatserna. 

Det är ju en sådan här satsning på 

en motkultur på arbetsplatserna 

som Per Sundgren efterlyser. Sundgrens 

bok är egentligen en avhandling i idéhistoria. 

Men det gör inte så mycket. Den är 

ändå lättläst och rent av riktigt spännande. 

Och med citat som är både avslöjande 

och genanta. Vad säger ABF:are idag om 

denna sin historia? Och var står kulturpolitiken 

idag? Kanske alliansens strypning 

av förlaget En bok för alla kan dra igång 

en motrörelse? Då finns en del att lära ur 

Sundgrens bok. 

åke johansson 

smal kritiker 

K.J. En biografi över Klara 

Johanson | Carina Burman | 

Bonniers | 

Litteraturhistorikern 

Carina Burman har 

skrivit en läsvärd och 

mycket tjock bok om 

en mycket smal kritiker: 

”K.J. En biografi 

över Klara Johanson”. 

Tyngdpunkten ligger på 

hennes liv, vilket innebär att traditionell 

verkanalys har fått stå tillbaka. Burman har 

använt ett stort primärmaterial, mest brev, 

och ur detta rekonstruerat ett livslopp. 

Och det var ett udda livslopp. Född i 

Halmstad 1875 i ett småborgerligt hem 

läste hon, sladdbarn i en stor syskonskara, 

in studentexamen som privatist för att sen 

ta en språkligt inriktad fil.kand i Uppsala 

1897. Därefter skrev hon i borgerliga kvinnopolitiska 

tidskrifter och i starkt högerinriktade 

Stockholms Dagblad. En föga typisk 

karriär för en medellös kvinna ut småborgerligheten. 

För att finansiera studierna 

tog hon privatlån av kvinnliga rika överklassvänner 

som senare hjälpte henne in 

i yrkeslivet. Hon framstår som den fattiga 

men älskliga kusinen från landet. Rörande 

hjälplös. 

Men som kritiker är hon vass och lyhörd 

om än begränsad i ämnesval. Till skillnad 

från flertalet av samtida estetiskt inriktade 

borgerliga kritiker är hon fortfarande läsvärd. 

Dock tycks hon ha ställt sig utanför 

de stora litteraturfejderna. I Burmans 

bok nämns varken Strindbergsfejden 

eller Krusenstjernafejden (fast KJ under 

signaturen Huck Leber gjorde ett inlägg i 

den förra). Ändå var hon inte oengagerad. 

Förutom kvinnosaksfrågan deltog hon i 

fredsarbetet och blev i tidigt trettital övertygad 

anti-nazist och såg Ture Nermans 

Trots allt! som föredömlig. 

Privat levde hon merparten av sitt liv 

tillsammans redaktören Ellen Kleman som 

tycks ha försörjt henne. Burman beskriver 

deras liv i detalj och citerar rikligt ur

många kärleksbrev. Deras kärleksliv, blöta 

dryckesvanor och kulturresor är intressanta 

på ett sätt: de ger en bild av hur ett tunt 

socialt skikt levde i ett Sverige där homosexualitet 

var kriminaliserad. 

nils granberg 

på slumplaneten 

Slum. Världens storstäder | 

Mike Davis | Arkiv 

Mike Davis lilla men 

episkt genomgripande 

nutidsskildring, Planet of 

Slums, finns nu på svenska, 

i översättning av Gunnar 

Sandin. Det är en bok som 

bör spridas och läsas av 

många. Alltför sällan tecknas det landskap 

som bildar bakgrund till den segrande 

kapitalismen och dess militära syskon, kriget 

mot terrorismen. Utan att se bakgrunden 

– eller förstå den – blir såväl kriget 

som freden obegripliga. 

Världens megastäder övergår i detta nu 

i hyperstäder, samtidigt som storstäderna 

blir megastäder, en halsbrytande urbanisering 

och folkomflyttning som på några 

decennier förändrat livsvillkoren för miljarder 

människor. Framför allt växer slummen: 

sedan 1970 har befolkningstillväxten 

i slumområden överskuggat den samlade 

övriga urbaniseringen. En tredjedel – en 

miljard – av alla stadsbor lever i slum idag 

och med nuvarande tillväxttakt kommer 

halva mänskligheten vara sluminvånare 

2030. Det är ett globalt fenomen, men 

medan sluminvånarna bara utgör 6 procent 

av stadsborna i de industrialiserade 

länderna så utgör de 78,2 procent i de 

minst utvecklade länderna. 

Begreppet slum kan låta som ett pejorativ, 

men är officiell FN-terminologi för 

områden som karaktäriseras av ”trängsel, 

dåliga eller informella bostäder, bristande 

försörjning med otillfredsställande vatten 

och avlopp samt otrygg besittning.” En 

torr beskrivning av levnadsvillkor som är 

så vidriga att det blir snudd på obegripligt 

från en nutida svensk horisont. Ett tillstånd 

som omöjliggör demokrati och utveckling 

därför att det innebär att livet självt, varje 

dag, är villkorat. Mike Davis är förvisso en 

skrivbordsresenär på slummens planet, 

men med en mångfald av källor lyckas han 

ändå levandegöra dess geografi, från skjul 

på stinkande sopberg (Manila, Khartoum) 

till miljonstäder i kyrkogårdars katakomber 

(Kairo). Byggmaterialen är plast, överblivna 

träbitar och korrugerad återanvänd plåt, 

platsen är – naturligt nog – nästan alltid 

en periferi bortom fungerande kommunikationer 

och på gränsen till en genomskitig 

flod, en träskmark eller på en rasbrant. 

En värdefull inventering som genom sin 

blotta omfattning är angelägen. 

Den verkliga ammunitionen i Mike Davis 

bok väntar ändå i analysen. Davis plöjer 

litteratur och rapporter och visar att de 

senaste decenniernas exploderande tillväxt 

är en produkt av en ”slumbyggarpolitik” 

med stolta koloniala rötter. IMF och 

Världsbanken, den ”postmoderna motsvarigheten 

till en kolonial civilförvaltning”, 

har genom urskillingslös skuldindrivning, 

enkelriktade frihandelsdogmer och strukturanpassningsprogram 

placerat varje by, 

varje småbonde i syd på världsmarknaden 

samtidigt som påtvingade neddragningar i 

offentliga sektorn och sjunkande reallöner 

skapat ny nöd i städerna. Det har varit en 

”medvetet antiurban politik”. I Kambodja 

tvingas sex av tio bönder sälja sin mark och 

flytta till staden för att betala sjukvårdsskulder, 

skriver Mike Davis, samtidigt har 

per capitakostnaden för offentlig service i 

Dar-es-Salaam – exempelvis – sjunkit med 

tio procent årligen under hela 1980-talet. 

FN-rapporten ”The Challenge of Slums”, 

flitigt citerad av Davis, sammanfattar: ”Den 

enskilt viktigaste orsaken till fattigdomens 

och ojämlikhetens ökning under 1980- och 

fib 39 

1990-talen var statens reträtt”. 

För sin upplysningsgärning har Mike 

Davis av somliga belönats med epitet ”apokalyptisk 

marxist”. Det är oförtjänt. Davis 

(som kallar sig för ekologisk marxist) är 

inte ute efter att måla upp någon hotande 

katastrof, han beskriver en verklighet som 

redan sedan länge passerat långt bortom 

katastrofens brant. För en del. Medan andra 

lever väl på toppen av samma verklighet. 

För slummen, verklighetens undersida, är 

organiskt kopplad till ovansidan. Den fyller 

en funktion som avstjälpningsyta, förvarings- 

och disciplineringszon, arbetkraftsreserv, 

reallönepressare och tryckkokare. 

Den orättvisa världsordningens allierade 

i syd, den lokala överklassen, såväl som 

biståndsarbetare från nord, proftierar själva 

på slummen. Där bor trädgårdskötarna, 

barnflickorna, kokerskorna, chaufförerna 

och vakterna vars arbetskraft kan köpas för 

en hundralapp i månaden. 

Avslutningsvis frågar sig Mike Davis om 

det finns något hopp om förändring, om 

slummens invånare och sociala motrörelser 

har ”den kraftfullaste av alla marxistiska 

talismaner: ’historisk verkande kraft’”. 

Det får vi se, menar han, men påpekar att 

”pompösa postmarxistiska spekulationer 

såsom Negris och Hards om en ny ’masspolitik’ 

i globaliseringens rhizomatiska rum’ 

saknar grund i verklig politisk sociologi”. 

Romantiseringar av slummens ”revolutionära 

potential” förslår inte långt. Två 

små anmärkningar till slut på den svenska 

utgåvan: Det är synd att Mike Davis mäktiga 

och omedelbara titel Slummens Planet 

skrotats till förmån för den betydligt klumpigare 

Slum. Världens storstäder. Synd också 

att att Arkiv väljer att ge ut boken i storpocketformat. 

Den skulle förstås kommit 

som pocket och säljas för en bra bit under 

hundralappen. erik berg

fibkultur 

fibskriftställning 

TILL FRÅGAN OM 

FOLKETS KULTUR 

Exemplet Vilhelm Moberg visar att det är hög 

tid för en ung genaration att återta svenska proletärförfattare. 

Till verket, manar Jan Myrdal! 

jan myrdal text 

I FiB/k nummer 6/7 2007 skriver Gösta 

Hultén med anledning av Ann Carlssons 

Vilhelm Moberg - En bibliografi: “Jag blir 

däremot lite förvånad över att FIB inte 

uppmärksammade denne FIB-medgrundares 

Min svenska historia. Den första texten 

om Vilhelm Moberg i nya Folket i Bild är, 

om man får tro bibliografin, Nils Funckes 

När Vilhelm Moberg tog farväl av pacifismen 

från 1983, om hans polemik mot stormaktskryperiet 

under andra världskriget.” 

Det är en berättigad förvåning. Fast Ann 

Carlsson kanske bara tappat bort hänvisningarna 

till FiB/k. Men den som vill 

Just detta med Vilhelm Moberg 

gav då upphov till rasande politiska 

angrepp mot oss från den 

akademiska vänstern. 

veta något om Vilhelm Moberg och FiB/k 

kan börja med att på närmaste folkbibliotek 

beställa Folket i Bild/ Kulturfront. 

Femårsregister åren 1972 - 1976. 

Bibliotekshögskolan i Borås 1977. Sedan är 

det bara att själv se efter. 

Naturligtvis tog vi upp hans svenska historia. 

Den hade varit oss en bakgrundstext 

när FiB/k grundades. Till julen 1973 skrev 

vi därför som inköpsrekommendation om 

Vilhelm Mobergs Min svenska historia: 

“Mobergs böcker om folkets historia nu 

äntligen i pocket till överraskande lågt 

pris.” 

I sommarnumret samma år hade Jan 

Stolpe för övrigt med entusiasm rekom- 

menderat Vilhelm Mobergs Otrons artiklar 

och hans I skrivande stund. Men vi inte 

bara hänvisade till honom. Han var en 

viktig medarbetare; vi skrev också till 

varandra och diskuterade just FiB/K. I 

nummer 9 1972 publicerade vi sedan hans 

”Utpressningsgåsen”. I ingressen hette det: 

“Vilhelm Moberg inleder sitt medarbetarskap 

med att berätta om Haijbyaffären, 

en av de stora rättsröteaffärerna i modern 

tid.” 

I nr 12 samma år publicerade vi: När 

Bonniers Folket i Bild skulle bli kulturtidning. 

En sann berättelse av den tilltänkte 

kulturredaktören 

Vilhelm Moberg. 

Den 8 augusti 1973 

gick Vilhelm Moberg 

i döden. (Jag tyar inte 

längre, skrev han mig.) 

Till omslaget för nr 

20 1973 gjorde då Rolf 

Strindberg ett kraftfullt porträtt av Vilhelm 

Moberg. Sven Delblanc skrev en stark text 

(ingår i volymen Våra Författare) och vi 

publicerade ett ordentligt avsnitt ur Soldat 

med brutet gevär. 

Varför är det viktigt att nu mer än trettio 

år senare skriva detta? 

Jo, för att kunna handla förnuftigt bör 

man återställa orden. Det faktiska förhållandet 

att Vilhelm Moberg och hans författarskap 

betydde - och betyder - mycket 

för Folket i Bild/Kulturfront bidrar till att 

tydliggöra vår syn på folkets kultur. Ty just 

detta med Vilhelm Moberg gav då upphov 

till rasande politiska angrepp mot oss från 

den akademiska vänster som då på en 

gång teoretiskt revolutionärt vägrade se 

till huvudsidan i det de kallade litteraturvetenskap 

och därmed praktiskt sysslade 

med att etablera sin karriär i det officiella. 

Det är hög tid att för en ung generation 

åter i praktiken visa att arbetet 

för folkets kultur också innebär att till 

medvetet läsande återta svenska proletärförfattare 

(vilka inte enbart var män 

och inte ryms inom en snäv tysk term 

som “Arbeiterlitteratur”), Allan Eriksson 

till exempel, lyfta upp undanskymda klassiker 

som Béroalde de Verville (1556 -1626) 

och Johann Fischart (cirka 1546 - 1590), 

svenska artonhundratalsberättare som 

Fredrik Cederborgh - eller varför inte den 

nu undanträngde borgerlige tiotalisten 

Henning Berger? Listan kan göras mycket 

lång. Vi har under åren gjort en hel del av 

detta. Det är bara att se efter i de gamla 

årgångarna. Men uppgiften förblir. Även 

Våra Författare väntar på fler volymer! 

Det finns andra konkreta uppgifter vi 

borde genomföra/inspirera till. En gäller 

vår egen historia. Inte som självberöm 

utan som kritiskt exempel. Vårt första 

ordinarie styrelsemöte efter den konstituerande 

stämman hösten 1971 klubbade på 

mitt förslag att de vilka deltagit i arbetsgruppens 

verksamhet skulle skriva ned hur 

vi nått fram till våra tre paroller och hur vi 

arbetat. Det gjordes aldrig. 

Vad värre är det finns inte ens ett publicerat 

register att använda. Där borde vi 

inspirera till att Bibliotekshögskolearbetet 

om våra första fem årgångar följdes upp. 

Det behövs som verktyg. 

Till verket mina vänner! 

jan myrdal är skriftställare och 

författare bosatt i skinnskatteberg.

fibnovell 

STADSFISKALEN I 

LÅNGHOLMSFÄNGELSET 

fib 41 

Han var stadsfiskal i Luleå och 

som sådan lagens väktare. Nu, i 

februari 1941, är han misstänkt 

för delaktighet i attentatet mot 

Norrskensflamman, och genomgår 

rättspsykiatrisk undersökning. I sin 

cell i Långholmsfängelset känner 

han slutet nalkas.. 

ulf oldberg text karin sunvisson illustration 

Min advokat har försökt dra en barmhärtighetens 

slöja över min karriär. 

Men något sticker fortfarande fram 

bakom förlåten och ger mig bockfot. 

Man, det vill säga Medcinalstyrelsen, vill nämligen 

dra gränsen för min sinnesjukdom vid 1931. Gärna för 

mig, jag bryr mig i alla fall inte. Ni kommer inte åt 

mig i alla fall. Även om Sigge och Theo skulle börja 

baktala mig. Man vill ha en syndabock helt enkelt, 

och det måste naturligtvis bli jag. 

Läste i bladet att det ej varit så kallt i Sverige under 

hela 1900-talet. Minus trettio grader nere i Skåne 

- och här i Stockholm har 300 personer måst föras 

till sjukhus på grund av köldskador. Våra förfäder 

föreställde sig ju helvetet som svinkallt. Medan 

svartingarnas och dom mörkas är varmt. Allt beror 

på vad man jämför med. Men när det nu råkar vara 

så jävla kallt kan det kanske vara lämpligt att dra sig 

tillbaka. För ögonblicket är det varmt i min cell, jag 

ser rök stiga mot himlen genom mitt gallerfönster 

och förstår att man eldar för brinnande livet, att man 

slänger in det man har och hoppas att det ska räcka 

tills värmen kommer tillbaka till Gamla Norden. 

Jag ligger till sängs och känner flöden av hetta och 

iskyla dra genom kroppen. Där har vi slutstationerna 

igen. TO BE OR NOT TO BE is not the question. Utan: 

Vill jag grillas på galler i helveteseldarna eller vill 

jag djupfrysas i Guds stora frysskåp? Frågor som ej 

besvaras, stryk dina önskemål, här är det Han som 

>

fibkultur 

ATTENTATET MOT 

NORRSKENSFLAMMAN 

Attentatet den 3 

mars 1940 utfördes 

av stadsfiskalen i 

Luleå, en journalist på 

Norrbottenskuriren, 

och en kapten vid 

milostaben. (”Sigge” 

och ”Theo” i avsnittet.) 

Dessutom tre ”sakkunniga” 

fänrikar vid 

ingenjörstrupperna 

och en Mc-ordonnans. 

– I de sensationella 

rättegångarna uppmärksammades 

inte 

minst stadsfiskalen. 

Han var mycket svårt 

alkholiserad, och avled 

i Långholmsfängelset 

innan han hunnit få 

sin dom. Han erkände 

aldrig men hans skuld 

var ändå helt uppenbar 

bland annat genom 

många vittnesuppgifter. 

Wollweber och 

Hjelmen var medlemmar 

i den så kallade 

Wollweberligan, en 

antifascistisk hemlig 

organisation med uppgift 

att sabotera tyska 

transporter. 

frågar och du som svarar. Jag vill EJ kremeras, tvärt emot 

vad ni kanske föreställer er. Men Hitler gör vad han kan, 

tror jag, för att få upp värmen. Naturligtvis är inte Hitler 

Gud, men man tror det, man beter sig som om man tror 

det i-alla-fall. 

Att jag inte lyckades gripa Wollweber blev min olycka. 

Hade jag gjort det hade allt varit förlåtet, som det står 

i bibeln. Wollweber befinner sig nu i straffängelset i 

Härnösand, och det har han ingenting emot. Tvärtom 

- han hoppas få bli kvar där så länge som möjligt. Martin 

Hjelmen däremot har utvisats, utan att förstå varför, och 

Hitler har gjort upp eld i spisen för att välkomna honom. 

Vad beträffar Sigge så har jag lärt känna honom som 

ett stort svammel. En människa som pratar ideligen utan 

mening och avsikter. Jag har hört att hans skrivmaskin 

går dag och natt och förstår att han håller på att koka 

ihop någonting. Någonting som ska ställa honom själv i 

bättre dager. Han riskerar ju högre straff i hovrätten,. inte 

sant? Men Hed, kassören på Norrskensflamman, Folke 

Hed alltså, har inget med detta att göra. Kom ihåg det. 

Det var så att Heds fru frågade mig, om jag inte kunde 

hjälpa hennes man från kommunismen. Och jag köpte 

honom som spejare, för att hålla reda på hans folk. Så 

han har ingen aning om detta, förstår docenten, det kan 

jag garantera. Vad Theo, kaptenen beträffar, så anser jag 

honom vara tämligen blöt. Viljelös. 

Man vill ha varmt men inte för varmt. Det 

är väl människans problem i ett nötskal. 

Martin Hjelmen har poliseskort till 

gränsen och ska inte klaga. Han vet ingenting. 

Det man inte vet har man inte ont av, det gäller 

i hög grad om Martin Hjelmen. Men när han hämtades 

av Gestapo började han förstå. Det var svenskt polisväsende 

som gjorde ett utomordentligt jobb i samarbete 

med Kriminaltekniska och den norska polisen. Mannen 

är sabotör och terrorist, och kriget mot terrorismen 

måste föras utan pardon. Det är så sant: för mycket 

och för litet skämmer allt. Slutstationerna igen, den 

ömtåliga jämvikten som måste upprätthållas för att en 

människa ska trivas och vara lycklig och vilja fortleva. 

Underbara och lysande kvinnogestalter, med förklarade 

anleten, lutade sig över mig och omfamnade mig, föll 

in mot min kropp och liksom uppslukades av den. Har 

jag då verkligen älskat så många kvinnor? Det tycktes 

mig som om de aldrig skulle vilja taga slut. Också min 

mor, den kvinna som en gång födde mig. Nu återfödde 

mitt minne henne i en för mig kritisk stund. Frid över 

ditt minne lilla mor, jag har inte önskat något av detta 

elände, jag har bara gjort min plikt och fullgjort de 

uppdrag min tjänst ålagt mig. Det förstår du säkert 

lilla mor. Borgerlighetens vakthund, Lucifers brödvändare 

eller eldare på historiens lokomotiv, stryk alternativen 

om ni vill, det har ingen betydelse. Här är det Gud 

som frågar, inte du. Det ankommer inte på oss att välja 

heller. Och, som jag alltid framhållit, åtminstone efter 

den 3 mars: allt är lögn från början till slut. 

Kvinnorna bleknar bort och iskylan hugger i mitt inre 

som en örn i en nordisk fabel. Vi ska alla den vägen 

vandra, heter det ju. Men är jag inte sjuk? Jajamensan. 

Jag är sjuk så in i helvete. Eftersom jag är på psyket på 

Långholmen och undersöks av docent Gösta Rylander. 

På grund av min svåra sjukdom måste det ske på ett 

skonsamt vis och det tar lång tid. Jag är ett exempel 

på Polytoxicomani. Explikanten företer ett tillstånd av 

långt avancerad kronisk alkoholism både i kroppsligt 

och psykiskt hänseende. Man kan uttrycka det som så 

att när nu mitt psyke tagit slut så ska det skäras upp 

och förtecknas. 

Ja, som man utnyttjat mig, om bara docenten kunde

» Men är jag inte sjuk? Jajamensan. 

Jag är sjuk så in i helvete. Eftersom 

jag är på psyket på Långholmen och 

undersöks av docent Gösta Rylander. « 

förstå. Det har varit ett inferno, ni får ursäkta att jag 

brister i gråt, det är pinsamt för en man i min ställning 

givetvis, men jag är alldeles nedbruten. Jag har blivit en 

krake, men det har sin förklaring, som ni förstår när ni 

nu lyfter på förlåten. Har inte längre någon styrsel på 

nerverna. Resultatet av en gigantisk överansträngning 

Så mycket arbete som jag pålagts. Ta bara strejken i 

Luleå malmhamn 1928. 200 arbetsvilliga - strejkbrytare 

kallade man det på den andra sidan - mot 800 kommunister. 

Jag höll på att bli alldeles snurrig. Jag trodde 

jag skulle bli alldeles förstörd. Det var då som sömnen 

började trassla, och alkoholen blev en utväg - en farlig 

väg, det visste jag, men vad gör man inte för att orka 

med och fullgöra sin tjänst? 

Också här fortsätter man att utnyttja mig, de intagna 

lämnar mig ingen ro utan vill ha mina råd i sin outtröttliga 

kamp mot myndigheterna. Som de menar att 

jag ju känner som verklig fackman. Rylander har sagt 

till mig att avböja vänligt men lugnt; det är inte så lätt 

men den sista tiden tycker jag mig ha lyckats bättre, 

man behandlar mig som det anstår en berömdhet, en 

exkung, man lämnar mig i fred. I splendid isolation vill 

jag gärna fortleva mina sista dagar. Ja tack, jag vill vara 

ifred, kan ni förstå det! Tack docenten, för det goda 

rådet! 

Igår var det en typ som tilltalade mig i tvättrummet, 

en riktig förbrytartyp om jag så säger, han 

sa att han kunde skaffa sprit åt mig, att det fanns 

någon därute i friheten som ville mig något, och 

som ville att jag skulle få sprit. Varför det? Ja se det 

visste han inte, men han log olycksbådande. Samtidigt 

som han tvättade sin 

överkropp. Med tvål och 

vatten. Jag tror han hette 

Järvin. Kanske min kropp 

och själ är avslutade och 

ska läggas in i sprit för att 

bevaras åt eftervärlden? 

Jag svarade honom att 

han skulle meddela Theo 

och Sigge att vi måste 

träffas. Han blinkade mot 

mig, torkade vattnet ur 

ögonen och såg nyfiket på mig. Kaptenen och journalisten, 

den långe bleke? Just det. Och följ Martin 

Hjelmen på vägen mot hans undergång. – VEM FAN 

ÄR MARTIN HJELMEN? undrade han världsvant samtidigt 

som han påpekade att mina kumpaner, om jag så 

får säga, flyttat till ett annat fängelse, jag vill minnas 

han sa Vänersborg. Han betraktade mig med såväl 

nyfikenhet som medlidande. Jag fann det lämpligt att 

låta samtalet dö ut. Trots att spritbegäret ännu slår 

sina klor i min organism som ett vilddjur. Jag avslutade 

samtalet eftersom jag har en föraning om att jag kommer 

att sluta mina dagar utan sprit. 

Jag tror att Hanna kommer att välja den där psalmen 

som hon vet att jag tycker så mycket om. Jordens oro 

viker på naturlig väg utan hjälp av stimulantia eller 

seditiv. Graven förliker och himlen förklarar. Bättre kan 

det inte sägas. När jag anar de svartklädda varelserna 

runt omkring mig, de för vilkas trygghet och säkerhet 

jag offrat mig, ser deras svullna och rödgråtna och 

samtidigt skamsna ansikten - de vet inte om de skäms 

för att de offrat mig eller för att de måste avslöja att 

de känt mig - och hör bruset från orgeln och till och 

med känner doften från blommorna - visst är det en 

stor och salig stund? Jag bara ligger där, äntligen, med 

psalmboken under hakan, vet allt men kan inte, får 

inte, vill inte - och behöver inte heller - ingripa. Kom 

hjärtans fröjd. Äntligen under en sten. Här vilar syndabocken. 

O salighet, att veta att andra får ta itu med 

skiten medan jag får vila mig. 

ulf oldberg text 

karin sunvisson är illustratör och bor i paris. 

RÄTTEGÅNGEN 

fib 43 

Mordbrandsattentatet 

innebar att fem människor 

dödades, varav 

två barn, och ytterligare 

fem personer skadades. 

Tidningshuset ödelades 

helt. I rättegången som 

följde behandlades 

aldrig det faktum att 

fem personer dött. 

Rättegången gällde 

skadegörelse på annans 

egendom. De skulle 

ersätta försäkringsbolaget 

samt utge en 

mindre summa pengar 

till tidningsföreningen 

Norrskenet för driftstoppet. 

Mamman 

till Arthur Hellberg, 

en av dom som dog i 

attentatet, försökte få 

skadestånd för att hennes 

son dött men tillbakavisades 

av rättens 

ordförande med hänvisning 

till att hon ”inte 

var behörig” att komma 

med några krav. 

Ett minnesmonument 

har upprättats i Luleå 

på den plats där tidningshuset 

låg.

fibfilm 

fnask 

folkstyrets 

hans isaksson text 

Mina herrar, öva er på dessa 

ord framför spegeln: ”Trots 

att vi ständigt forskar i 

frågan finns det för närvarande 

inte direkta bevis som skulle tyda på 

att användningen av mobiltelefoner skulle 

vara förknippat med cancer”. 

Nick Naylor håller kurs för företagare. 

Thank you for smoking är en ovanligt 

smart och kostnadseffektiv film av 

Jason Reitman, baserad på en roman av 

Christopher Buckley. Den handlar om 

lobbyistens, eller snarare informatörens 

arbete. 

Lobbying handlar om att främja ett speciellt 

intresse genom att direkt, och utan 

att gå omvägen via folkopinionen, påverka 

ämbetsmän och lagstiftare. 

Informatören är en lobbyist, som därtill 

har till jobb att desinformera allmänheten. 

Att tala för att man skall skicka mat och 

filtar till ett jordbävningsdrabbat land klarar 

vem som helst. Att övertyga oss om att 

vi skall lägga 100 miljarder på ett stridsflygplan 

eller skicka det för att bomba 

samma land, trots att vi knappt vet var 

det ligger – det kräver mycket pengar och 

skickliga lobbyister. Att år efter år övertyga 

allmänheten i USA om att en offentligt 

finansierad sjukvård, inte bara är kostsam, 

utan därtill rent skadlig för hälsan – det 

kostar medicinindustrin miljarder. Av dessa 

har till exempel presidentkandidaten 

Hillary Clinton under sin kampanj inkasserat 

åtskilliga miljoner för att sluta tala 

om kollektiv sjukförsäkring, vilket tidigare 

legat henne varmt om hjärtat. Denna 

lyckade lobbying skördar år efter år fler 

dödsoffer bland USA:s underklass än alkohol, 

rökning och krig tillsammans. 

Nick Naylor är i Reitmans film informatör 

för Tobacco Institute, en amerikansk 

institution, som inspirerat förlagan till 

den svenska tobaksindustrins så kallade 

forskning kring tobakens skadeverkningar. 

I Sverige bedrivs verksamheten av en 

professur, sponsrad av Swedish Match vid 

Karolinska Institutet (KI). Medicinsk forskning 

i allmänhet går ofta ut på att påvisa 

samband mellan en misstänkt miljöfaktor 

och sjukdom eller skada. Tobaksindustrins 

forskning kännetecknas av att den tvärtom 

är inriktad på motsatsen – den något 

enklare uppgiften att ifrågasätta sådana 

samband. Detta är en långt mera tacksam 

uppgift än vad man i förstone skulle 

kunna tro. Vår vetenskap har – med rätta 

- nämligen lärt sig att vara mera skeptisk 

mot orsakssamband än vad vi i dagligt 

tänkande och tal är. 

Forskare talar inte längre gärna om att 

A (till exempel tobaksbruk, alkohol, handeldvapen, 

asbest, amalgam eller mobiltelefoner) 

är orsaken till B (till exempel 

cancer, skrumplever eller våldsam död). 

På sig höjd medger man att B i många 

fall kan vara förknippad med A och att A 

merendels i tiden föregår B. Eftersom B i 

praktiken stundom föregår A och i praktiken 

stundom uppträder även utan A, kan 

B lika gärna vara orsak till A, försåvitt inte 

en ännu ej känd, underliggande faktor 

C givit upphov till såväl A som B. Detta 

öppnar enligt alla erfarenheten hart när 

obegränsade möjligheter att frikänna 

den misstänkt skadeframkallande A – och 

därmed tillverkaren eller försäljaren av en 

skadlig vara. 

En konsekvens av denna filosofi är 

uppenbar – det är svårare att fälla än att 

av brist på bevis frikänna till exempel 

tobaksbruk, alkohol, asbest, amalgam 

eller mobiltelefoner beträffande skadlig 

inverkan. Informatören står, då det passar 

honom, på fast filosofisk grund genom 

att benhårt försvara den avgrund som 

skiljer mellan ”att inte” från ”inte att”. I 

informatörens eller den professionelle 

lobbyistens yrkesetik är Sanning ett lika 

irrelevant, amatörmässigt eller till och med 

löjeväckande begrepp, som Rättvisa på 

Handelshögskolan. 

Eftersom informatörskap är en profession 

kan dess utövare i princip välja att försörja 

sig på åklagarsidan eller på försvarssidan, 

hos industrin eller den drabbade, hos

»Att tala för att man skall skicka mat och filtar till ett 

jordbävningsdrabbat land klarar vem som helst. Att 

övertyga oss om att vi skall lägga 100 miljarder på ett 

stridsflygplan...det kräver mycket pengar och skickliga 

lobbyister.« 

skaparen av hälsovådliga substanser och 

arbetsmiljöer eller hos de exponerade. I 

den mån enskilda individer, patientföreningar 

eller smärre fackföreningar kan betala 

för sig, vilket de i regel inte har samma 

resurser att göra, kan man arbeta även för 

dessa. Dessa kunder får dock ofta lita till 

engagerade amatörer. 

Tillsammans med två framgångsrika kolleger 

har Nick Naylor tagit upp tävlingen 

med medicinindustrin om titeln som mest 

framgångsrika folkförförare, och -förgörare. 

De har bildat ett kotteri med det interna 

namnet MOD – Merchants Of Death. En 

medlem är informatör för alkoholindustrin 

(USA:s motsvarighet till vinlobbyisten 

Kjell Olof Feldt eller krogarnas man Mats 

Hulth). Den andra kollegan försörjer sig på 

att tala om vapens förträfflighet (liksom 

före detta Aktuelltchefen Helena Stålnert 

under en tid fann sin födkrok i att hjälpa 

SAAB att kränga JAS-plan till mutade militärer 

och/eller ministrar). 

MOD-gruppen tävlar om vilken av de tres 

uppdragsgivare som slår ihjäl flest medborgare 

varje dag – och ännu så länge 

leder tobaken rejält. Denna tävlan innebär 

inte (enligt trojkan själv) att de vill skada 

någon människa – bara att de inte anser 

att det är en prioriterad fråga att förhindra 

det. Det är bara en tävlan om vems arbete 

som kräver mest yrkesskicklighet. 

Nick Naylor ser, liksom MOD-kollegorna, 

sin uppgift som försvarsadvokatens. Även 

mördare har ju rätt till försvarare inför 

rätta. 

”När jag såg in i min sons ögon insåg jag 

plötsligt varför jag sysslar med det jag gör: 

Att försvara de värnlösa, skydda bolagen 

som saknar rösträtt och som övergivits av 

sina egna konsumenter: den som hugger 

ned urskogar, den som driver fabriker där 

arbetarna arbetar dygnet runt mot låg 

betalning, oljeborraren, konstruktören av 

landminor, sälklubbaren…” 

Fast ibland tillkännager den professionella 

informatören Nick Naylor till skillnad 

från t ex våra mest uppburna ex-journalister 

och ex-statsministrar sin djupaste 

drivkraft: 

”Jag måste ju betala mina lån” 

Och till filmpubliken: 

”Det är Nürnbergförsvaret för yuppies” 

Nick Naylor har så högt anseende bland 

sina kolleger, att han i Newsweek kalllas 

”the Sultan of Spin”. Han behärskar de 

överväldigande medicinska fakta som talar 

mot tobaken och dess profitörer, ty han 

är expert i ämnet, vilket ytterst få vetenskapsmän 

eller läkare är. Sådana måste i 

sitt yrke antingen läsa in en massa andra 

saker - om de inte liksom Nick själv redan 

står på Big Tobaccos avlöningslista. 

Nick Naylor befinner sig i en annan 

moralisk och filosofisk division än t ex min 

far gjorde när han en gång undervisade 

oss barn i att stjäla ved i Husebyskogen: 

”Si, du måste alltid ha en lögn tillhands. 

Den kan vara hur usel som helst, bara du 

vinner tid, för då vinner du allt”. 

Att ljuga kontrollerbart för att försvara 

sitt eget eller uppdragsgivarens projekt, 

må vara en strategi för Husebytorpare eller 

presidenter. Men det är under Nick Naylors 

värdighet, eftersom det är onödigt: 

”Om du argumenterar korrekt har du 

aldrig fel”. Och om allting annat skiter sig 

måste försvaret gå över till att gälla marknadens, 

dvs viljans, Frihet och inte minst 

kundens eget Ansvar. Nick förklarar sin 

filosofi för sin son och trainee Joey på ett 

glassbar. Det är en snabbkurs i avancerad 

demagogi: 

NN: Okej, låt oss säga att du försvarar 

chokladglass och jag försvarar vanilj. Om 

hans isaksson är bosatt i vislanda. 

läs fler filmkrönikor på: 

http://web.telia.com/~u47210515/ 

fib 45 

jag nu säger dig 

att vanilj är den 

bästa smaken på 

glass, så säger du… 

J: Nej, choklad är bäst. 

NN: Precis, men den debatten kan du aldrig 

vinna …. Så jag frågar dig om du anser 

att choklad är den definitiva glassen? 

J: Ja, choklad är allt jag behöver. 

NN: Nå, jag vill ha mer, mer än choklad, 

eller för den delen vanilj. Jag anser att vi 

behöver frihet. Och, Joey Naylor, detta är, 

när det gäller glass, själva definitionen av 

frihet. 

J: Men det var inte det vi talade om. 

NN: Jovisst, men det var det som jag talar 

om. 

J: ..men du kunde inte visa att vanilj var 

bäst… 

NN: Det behövde jag inte. Jag visade att 

du hade fel, och om du har fel så har jag 

rätt. 

J: Men du övertygade mig inte. 

NN: Det är inte dig jag är ute efter. Jag 

är ute efter de där andra (som sitter runt 

omkring). 

Lobbying är nästan lika gammal som prostitutionen. 

Svenska företag lägger enligt uppgift nu 

årligen ner 40 miljarder på lobbying och 

informatörer. Det är en gigantisk syltburk, 

vari kvalificerade, journalister, expolitiker, 

och nu även Göran Person stuckit 

sina fingrar. Därmed har de visat att de 

har förträngt, eller som Carl Bildt aldrig 

omfattat, distinktionen mellan att tjäna 

allmänheten och förtjäna på den. Även om 

de åtminstone själva en gång har uppfattat 

sig som demokratins bärare ser vi dem 

för vad de är – Folkstyrets Fnask.

fibmat 

hans johansson text 

mare toomingas bild 

Elfte maj skrev ledarskribenterna 

i Sverige ärebetygelser till 

Tony Blair; ”FN:s sändebud till 

Mellanöstern” nu för tiden. 

’Der Blair ist ein grosser Führer 

gewesen,’ skrev dom om man 

översätter till min skoltyska. SvD 

till exempel: ”Blair har varit en 

förebild för varje modern europeisk 

politiker,” skrev Linder eller 

nån. Så sant han var; men för brittisk 

underklass en streber med väloljat 

munläder men utan mustasch. För resten 

av världen utom ”moderna” politiker och 

deras taltrattar är han krigsförbrytare med 

tusentals liv på samvetet. Där har brittiska 

polisen ett fall att ta tag i. 

I Sverige imiterar regeringen vad Blair 

misslyckades med; ängsliga trendnissar 

på global efterkälke. Bush log fryntligt när 

Rheinfeldt var på visit. Det gör han än, ty 

i deras värld är det ”modernt” att börja 

krig i länder med olja eller pipelineläge. 

Odenberg vill slopa värnplikten, ty anfall 

är bästa försvar. Svenskt Näringsliv utreder 

nyttan med yttrandefrihet. Tala om 

miljöpolitik! Det är politiken som är mest 

förgiftad! 

– Odenberg ska få sparken i höst, sade 

Fondägarn tvärsäkert en kväll när vi satt på 

klipporna på båtklubbens holme och han 

hörde mig örja om världsläget. Dä skrev di 

i Svenskan för flere måner sen. 

”HANS SKOR Ä FÖR STORA 

Å HANS MÖSSA FÖR TRÅNG” 

– Vafför dä? Han ha’nte gjort 

nôt inte Rheinfeldt va mä på, sade 

Sjöfararn som av dagstidningar på 

sin höjd läste Metro. Inte va’rä han 

sôm låne ubåten te amrikanera å 

börje samarbete mä NATO... å ja 

minns en sång ôm en försvarsminister: 

”för fet för min ubåt”, sjöng 

dom i ’Helt Apropå’ på åttitale. 

Vi försökte komma på hur låten 

gick. Vi var överens om att den lät 

som cajunmusik. Apotekarn reste sig 

och hans ena arm rörde sig som hade han 

pirken i vattnet och storgösar på kö: 

– ”Jag ingenting gjorde, men hade ej ro, 

för att hjälpa var hjälplös gäck. 

Till mur vill man ha mig kring bondens 

bo och lås för tiggarens säck. 

På sakören, edgång och tjuvar och rån 

jag hörde mig mätt... vor’ jag långt därifrån 

uppå havet.” 

– Dä där ä inte ’Helt apropå’, sade jag. 

– Dä’ä ur ’Vikingen’ av Geijer, sade 

Apotekarn som läste Folkbladet och det 

syntes och hördes att han hade ätit kvällsmål 

och inte tog allvarligt på säkerhetspoltik. 

Dä vet fäll du sôm använde’t själv! 

Ni vet... Oden Berg. Passande namn på en 

smällfet försvarsminister i Norden... å på 

tyska hetter’dä Wotan G. Birge... hi, hi... 

krigsguden. Dä blir svårt för åppositionen 

å få tag på nôn bättre... Len I. Björklund, dä 

låter sôm snusk i sammanhange! 

Han drev med mig. Jag var hungrig. Det 

började bli kyligt. Men min beredskap är 

god när den dagen kommer och jag måste 

skaka malkulorna ur långkalsongerna. Inte 

än. Här är sommarens sista suck på grillgallret. 

GRILLAD KANTARELLFYLLD FISK. 

En nyfångad gös eller stor abborre fjällas. 

Rensa fisken genom att lägga ett snitt på 

vardera sidan om ryggfenan och förläng 

snitten fram till huvudet och halvvägs till 

stjärten. Fördjupa snitten tills ryggbenet är 

frilagt. Klipp bort ryggbenet och rensa bukhålan 

utan att skinnet går sönder. Klipp 

bort fenor och gälar. Skölj fisken, torka 

den torr; salta och peppra invändigt. Tänd 

grillen. Fräs kantareller i smör med lök 

på elden i en panna; salta lätt. Fyll fisken 

med så mycket fräst svamp som får plats. 

Grilla fisken på lägsta möjliga värme när 

glödbädden är som jämnast. Duscha den 

med citron och servera med nykokt mandelpotatis, 

skirat smör, lättgrillad tomat 

och basilika. 

Jag tänker dricka en österrikisk Grüner 

Veltliner. 

hans johansson är kock och bor i 

karlstad. mare toomingas är lärare 

och illustratör.

fibförenar 

KULTURFRONT 

Afghanistan i mitt hjärta 

På Karlshamns museum visas Gun Kessles och Jan Myrdals utställning 

”Afghanistan i mitt hjärta” fram till 30 september. 

Vernissagen 19 juli sammanföll med Jan Myrdals 80-årsdag. I SVT:s intervju 

uttalade skriftställaren att han var glad åt att på sin födelsedag kunna göra en 

insats för Afghanistan och att ”kunna hjälpa till att få hem de svenska legoknektarna” 

(Sydnytt 19 juli). 

Folket i Bild passade på tillfället att vid vernissagen lansera det nya rockmärket 

med texten ”Ta hem soldaterna från Afghanistan”. Jan Myrdal och Gun Kessle 

blev de första bärarna av märket. 

Förhoppningsvis ska det inom kort sitta på tusentals personer och bidra till opinionen 

i denna för Sverige och Afghanistan så viktiga fråga. 

ulf bjerén 

Massor av extra läsning på 

ny knapp. 15 kr 

Betala in summan för de märken 

du beställer på postgiro 

70 45 88 - 3 . Märk talongen 

’Afghanistan-märken’. Glöm inte 

att skriva namn och adress på 

talongen. Priser: 1 knapp - 15 kr, 

2 knappar - 30 kr, 3 knappar - 40 

kr, 5 knappar - 50 kr, 10 knappar 

- 90 kr 15, knappar - 120 kr, 

20 knappar - 140 kr, 30 knappar 

eller fler - 5 kr/st . 

fib.se 

Inrikesreportage sökes 

Det goda inrikesreportaget är hotat. FiB planerar att 

rädda det. I höst. För att lyckas behöver vi er hjälp. Ni 

behöver inte avslöja något hemligt och sedan sitta i 

fängelse. Vi kräver med andra ord inte ett nytt IB-avslöjande. Vi vill ha 

berättelser om livet,döden, bostäder, arbetsplatser och kärlek. Vardagen 

avgör allt! Skicka era idéer till red@fib.se. Tack. 

/ martin schibbye redaktör. 

Nästa FiB kommer den 13 september 

Här kan du köpa 

Folket i Bild: 

fib 47 

ARLANDA: Press Stop, Sky-City 

BORÅS: Pressbyrån Bergslenagatan 9 

GÄVLE: Pressbyrån, Järnvägsstationen 

DJURSHOLM: Bokhandeln i Djursholm, 

Vendevägen 18 

GÄVLE: Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14 

GÖTEBORG: Akademibokhandeln, Norra Hamngatan 26 

Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen 

Pressbyrån, Nordstadstorget 

Press Stop Göteborg, Drottninggatan 58 

Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8 B 

HELSINGBORG: Pressbyrån, Stortorget 10 

Pressbyrån, Centralhallen-Knutpunkten 

JÖNKÖPING: Bokcafét i Jönköping, Svavelsticksgränd 7 

Pressbyrån, Banarpsgatan 36 

KARLSHAMN: Antikvariatet Bode Carlshamn, Ronnebygatan 

15 

KARLSTAD: Hanssons Tobak, Järnvägsgatan 1 

LINKÖPING: Press Stop Linköping, 

Trädgårdstorget 4 

LUND: Pressbyrån, Centralstationen 

Press Stop Lund, Klostergatan 8 B 

MALMÖ: Kulturcentret Glassfabriken (tidigare Café 

glassbutiken), Kristianstadsgatan 16 

Pressbyrån, Avgångshallen, Centralstationen 

Pressbyrån, Södra Förstadsgatan 40 B 

Röda Stjärnan, Ystadsgatan 15 

Tidskriftsbutiken, Tidskriftsverkstaden Skåne, Södra 

Förstadsgatan 18 

NORRKÖPING: Pressbyrån, Repslagaregatan 5 A 

Röda Stjärnan, Hörngatan 3 

PARTILLE: Pressbyrån, Gamla Kronvägen 7 

SOLNA: Pressbyrån, Centrumslingan/Postgången 38 

STOCKHOLM: Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan 

28 

Handel & Vandel, Östgötagatan 33 

Hållplatsens T&T, Folkungagatan 112 

Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation 

Press Stop Gallerian, Regeringsgatan 17-20 

Press Stop, Götgatan 31 

Press Stop Västermalm, Sankt Eriksgatan 45 

St Pauls Bok & pappershandel, St Paulsgatan 24 

Söderbokhandeln, Götgatan 37 

SUNDSVALL: Bokcafé Röda Stjärnan, Storgatan 45 

Pressbyrån, Esplanaden 2 

Sundsvalls Tobaksaffär, Storgatan 20 B 

SUNNE: Kvarngatans tobak, Järnvägsgatan 17 

UMEÅ: Mingus bok & skivbutik, Skolgatan 98 

Press Stop Umeå, Wiktoriagallerian, 

Kungsgatan 54 

UDDEVALLA: Pressbyrån, Torp 46 

UPPSALA: Akademibokhandeln LundeQ, Forumgallerian 

Pressbyrån, S:t Persgallerian 

Röda Rummet, Dragarbrunnsgatan 56 

Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41 

VARBERG: Pressbyrån, Busstation 

VÄXJÖ: Pressbyrån, Storgatan 

ÖSTERSUND: Pressbyrån, Järnvägsstationen

posttidning B retur till FiB/K, Bondegatan 69, 116 34 Stockholm 

fibLindström 

www.bonton.se

Folket i Bild/Kulturfront

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?