Klungan / Se oss flyga över scenen i fruktansvärda ... - Dansens Hus

Det är inte utan att man blir lite nervös av att följa repetitionsarbetet med Klungan.
En vecka återstår till premiär och för en utomstående förefaller pusselbitarna lite väl många.
Dessutom har Olof Wretling svårt att röra sig fritt, efter att ha knäckt till ryggen i en scen.
– Det läskiga är att vi egentligen inte vet hur långtifrån vi är. Plötsligt rasslar det till och allt ligger
på plats. Eller så tvingas vi traggla jättelänge med sådant som egentligen känns klart, säger Carl
Englén.
Ingen anledning att oroa sig alltså, så här ser Klungans arbetssätt ut. Den 2 februari har deras nya
föreställning ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” premiär i Umeå, för att sedan
flytta till Dansens Hus i Stockholm.
För andra gången samarbetar gruppen med koreografen och regissören Birgitta Egerbladh. I
vanlig ordning går det inte att prata om någon direkt handling, men ändå menar de fyra
medlemmarna att det finns en tydligare tematik den här gången, familjen. Scenografin som har
fått ta mer plats än tidigare för också tankarna till hemmet; köksmoduler som flyttas runt, ett rejält
köksbord och kaffekokare.
Men diverse djurattiraljer, som en utslagen hästliknande varelse och en ansiktsmask – kan det
vara en kattbock? – ger helt andra associationer.
– Vi har haft en annan ambition med texterna den här gången, berättelserna är längre och det är
fler dialoger och situationer, säger Olof Wretling.
Här i Umeå är de flesta föreställningar slutsålda, utan att de har hunnit sätta upp en enda affisch
på stan. Men det är fler än umebor och norrlänningar i exil som har fallit för Klungans särlingar.
Sommarens tv-serie ”Ingen bor i skogen” nådde en bred tittarskara trots att det handlar om humor
utan raka poänger.
Klungan vill snarare fånga en stämning, en känsla. Ironin är långt borta, kanske för att den
fungerar dåligt när det handlar om människor på kant med tillvaron.
Trots att de rör sig i gränslandet mellan komedi och tragik är de sällan oroliga för att inte vara
roliga.
– Visst är det en skör balansgång. Det handlar mycket om att inte vara klumpig, säger Sven
Björklund och Carl Englén fyller i:
– Men får vi bara karaktärerna att kännas trovärdiga så kan man röra sig ganska fritt. Det går att
grotta ner sig i mörker, bara man är rollfiguren trogen.
I ”Se oss flyga...” dyker flera etablerade, klassiska Klungan-karaktärer upp, som nycirkusartisten
Katla, tillsammans med nya bekantskaper. Det är genom de olika rösterna och dialekterna som de
hittar ingångar till olika situationer.
– Det har aldrig hänt att vi har skrivit en text och sedan funderat på vilka röster vi skulle kunna
använda. Rösten eller kroppen kommer alltid först, säger Olof Wretling.
Ända sedan starten har teatergruppen verkat helt utan hierarkier och utan inblandning av
utomstående – alla skriver, alla tycker, alla bestämmer. En integritet som märks både när de ska
fotograferas – absolut inte utan scenkostymer – och när de intervjuas, noga med att inte berätta
för mycket om föreställningen.
I åtta år har de lyckats hålla fast vid den hållningen. De producerar själva och väljer själva under
vilka villkor. Framgångarna har gjort att de inte längre behöver ringa och tjata om att få spela på
olika scener.
– Vi är livrädda för att släppa på den kontrollen. Vi måste få vara kompromisslösa, säger Mattias
Fransson.
Elin Viksten
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04