Klungan / Se oss flyga över scenen i fruktansvärda ... - Dansens Hus

Klungan / Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter
Teater- och humorgruppen Klungan består av Sven Björklund, Olof Wretling, Carl Englén och
Mattias Fransson. Klungan bildades i Umeå hösten 2003 och har sedan dess satt upp ett tiotal
föreställningar, bland annat ”Stämning” som sändes i SVT nyårshelgen 2006, "Jag är en fågel nu"
som turnerade med Riksteatern 2007 och ”Det är vi som är hemgiften” 2008 som gjordes i
samarbete med regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Denna valdes sedermera ut som ett
av bidragen till Teaterbiennalen i Borås 2009.
Klungans medlemmar har i olika grad medverkat och varit med och skapat radioprogrammet
”Mammas nya kille” i P3 och vissa karaktärer figurerar både i radion och i Klungans produktioner.
Foto: Andreas Nilsson
Videoklipp
Se inslaget med Klungan i tv-programmet Go'kväll i SVT. (ca 14 min in i programmet)
http://svtplay.se/v/2314000/gokvall/1_2?sb,p102931,1,f,-1
Mängd klipp från Klungans förra föreställning på SVT play
http://svt.se/2.145553/ingen_bor_i_skogen
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04

Recensioner & artiklar
Nummer, 4 feb 2011
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04
Mattias Fransson och Sven Björklund
upptagna med ”släktingforskning” för att
ta reda på varför allt gått åt helvete.
Foto: Andreas Nilsson
Recension [2011-02-04]
Klungan söker
rötterna
Länk: Klungans hemsida
RECENSION/TEATER. I Klungans nya söker bekanta outsiderkaraktärer sina rötter.
Katla hittar hem, Lacken "släktingforskar" och Lars Stenberg ger oss "en fullt
fungerande fantasivärld". Nummers Malin Palmqvist jublar bitvis inombords, men
skulle vilja ha lite mer vemod.
Två scener lägger sig framför alla andra när jag tänker på premiären av Klungans nya Se oss flyga
över scenen i fruktansvärda hastigheter. Det är dels inledningsscenen som är helt underbar. Vi
befinner oss på Lars Stenbergs (Sven Björklund) smultronställe, en "fullt fungerande
fantasivärld" där Mattias Franssons Mikael Hjort äntligen har blivit ett djur. Eller åtminstone
ett mellanting mellan ett djur och en trädgårdsprydnad. Här trippar Olof Wretlings och Carl
Engléns bockbröder runt i Ulla Karlssons spejsade scenografi och gallrar högtidligt trädgården
och varandra enligt principen varannan ska bort.
Den andra scenen som står ut är när Mattias Franssons Lacken med hjälp av Sven Björklunds
Tråden ska "släktingforska" och i soprumsmaterial söker fakta om historiska liggningar. Det går så
där. Bilden av en desperat man som i smutsvita kläder omväxlande bläddrar i serietidningen Bobo
och telefonkatalogen för att hitta anledningen till den "negativa spiralen" fastnar verkligen. Liksom
Mattias Franssons spastiskt obekväma dans som avslutar numret. Birgitta Egerbladhs
koreografiska avtryck är viktigt och bra. Mattias Franssons plastik går utöver det förväntade och
imponerar genomgående.
Ett tema i Se oss flyga (...) är familjer, scenografiskt tecknat med ett rullande, högt svajande
kökspussel. Ensamma outsiderkaraktärer som Katla hittar hem och får en logisk bakgrund,
morbror Sixten får ett svart får som arvinge och en farfar tvingas bli full för att underhålla
barnbarnen.
Jag skulle säga att den här scenuppsättningen något mer liknar förrförra Jag är en fågel nu än
mer avskalade Det är vi som är hemgiften. Personligen föredrar jag "hemgiften", jag vill ha mer
vemod och gillar Klungan på scen som bäst när de går bort från det mer konventionella (även om
det ordet är svårt att använda om Klungan) och in i det mer korthugget absurda. Samtidigt är jag
glad att gruppen väljer att gå åt olika håll och inte fastna på samma ställe. Betyget är snubblande
nära en femma.
1
Malin Palmqvist

St Press 2011-02-09 av Elin Ekselius
Humor med en doft av ensamhet
Humorkollektivet Klungan rör sig i gränslandet mellan absurd humor och full galenskap. Nu är de aktuella
med föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter.
Västerbottniskan är bred, den lufsiga mannen pratar snabbt – och är rasande arg.
– Sätt dig ner på en stol, håll käft i stället, få nå gjort!
Han stirrar, rakt in i kameran: berättar att han har jobbat på en högstadieskola hela livet, »rensat
pappershanddukar som har gjort stopp«. Han fräser fram orden, pratar allt högre, allt snabbare:
– Jag har fått bajsvatten över mig fler gånger än jag har spolat. Ungarna skrattar åt mig från att jag
kliver upp på morgonen till att jag lägger mig på kvällen. Jag har inte haft en flicka på 35 år! Jag
har inte sett nå roligt sen -73.
Nu skriker han.
– Jag har inte skrattat en gång! Jag bor i en koja, jag bajsar i en hink!
Men så: bortvänd, mer mumlande:
– Pojken min har glömt bort mig.
Humorn är lika kolsvart som den skitiga kaffekoppen han håller i handen. Mannen är en av
karaktärerna som humorkvartetten Klungan har förlöst. I tio års tid har de dragit fram genom
Sverige tillsammans med sitt allt rikare persongalleri – de har fått en växande publik genom
långköraren Mammas nya kille i P3, tv-serien Ingen bor i skogen, teaterföreställningarna Jag är
en fågel nu och Det är vi som är hemgiften.
Och nu är det dags igen, med föreställningen Se oss flyga över scenen i fruktansvärda
hastigheter, som de har arbetat fram tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh.
Samtidigt visar SVT deras hemgift-föreställning.
Grupp – på gott och ont
När ST Press träffar Klungan sitter de med varsin kaffekopp i en ring och faller följsamt in i
varandras prat. Tillsammans bildar de ett starkt kollektiv – därav namnet Klungan.
– Vi är väldigt mycket en grupp. På gott och på ont. Det är både tryggt, irriterande och
påfrestande. Det är som om vi åker en berg- och dalbana ihop, säger Mattias Fransson.
– Precis, nickar Carl Englén. Vi håller sällan medelhastighet tillsammans.
Ibland går det jättetrögt, men så är det som om alla börjar plussa i stället, och då går det plötsligt
snabbt, fruktansvärt snabbt!
Klungans värld befolkas av människor i utkanten – på gränsen till vansinne, och samtidigt med en
alldeles naken mänsklighet. Där finns mannen som samlar på instruktionsböcker, och en annan
som – bokstavligen – vägrar att lämna ifrån sig avlopp. Någon är besatt av sin längtan efter att få
tappa minnet och därefter bli uppfostrad av djur. Nycirkusartisten Katla har en intensiv lust att
provocera – och Livscoachen i cowboyhatt, flanellskjorta och Graningekängor delar gärna ut råd
om åldersnoja, vabb-missbruk, impotens och feng shui.
Pratar med breda dialekter
Grundtonen går i moll. Karaktärerna – mest män – har en intensiv lukt av ensamhet. De pratar
gärna och mycket – med dialekter som är breda och obönhörligt sätter personerna på kartan:
geografiskt och klassmässigt.
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04

Klungan har kallats för Monty Python på norrländska, recensenter anser att de skapar allkonstverk
som förmedlar berättelsen om Sverige: om vemodet, skogen och den förtvivlade ödsligheten.
Själva aktar sig Klungans medlemmar för att sätta etiketter på sitt arbete. När uppstår humorn?
Handlar deras verk om manlighet, landsbygden eller kanske om svenskhet? Kvartetten kryssar sig
konsekvent förbi de frågorna.
– Jag aktar mig för att göra sådana analyser. Jag är rädd att det skulle bli helt stumt om jag gjorde
det! Idéerna och personerna får vara ifred, jag är rädd att döda någonting om jag börjar fundera
för mycket, säger Olof Wretling.
De andra nickar instämmande: det som är bra känns i magen – varför vill de helst inte veta.
– Det är som en kraft som man närmar sig när något är bra. En energi, fortsätter Olof Wretling.
Han ler och förstärker sin västerbottniska:
– Och vi är som ute efter den kraften.
Men flera ord återkommer ändå i samtalet: de säger att de arbetar gränslöst, bejakande – och
spretigt.
Medan de flesta recensenter enstämmigt hyllar gruppens uppsättningar, är nätkommentarerna
mer splittrade. Några ropar högljutt: »GENIALISKT! BÄST!« och »Jag höll på att garva mig
harmynt«. Andra blir förvirrade – »Jag fattade verkligen inte« – och provocerade av den allmänna
entusiasmen: »Är kanske nylagd asfalt något som roar dig? Eller gråmålad betong?«
Men Klungans medlemmar strävar inte efter att bli älskade av alla.
– Om publiken känner att »Nu måste jag prata om vad jag har sett!« – då är det ju bra. Oavsett om
de vill säga hur dåligt det var, eller hur bra, säger Carl Englén.
Då har de berört. Carl Englén hoppas att publiken ska känna sig »tom och upprymd« när
föreställningen är slut.
– Så känns det i mig när jag har sett något riktigt bra. Tom och upprymd! Då har det gripit tag.
Mer absurda nu
Flera gamla karaktärer kommer att hälsa på i den nya föreställningen. Den är fysisk på samma sätt
som de tidigare där Birgitta Egerbladh varit koreograf, men sjoken är längre och berättandet inte
lika fragmentariskt. Det finns »en viss familjetematik« och föreställningen är mer absurd än de
tidigare.
– Jag gillar det. Det är verkligen något konstigt den här gången! ler Mattias Fransson.
Föreställningen drar igång i Umeå för att sedan gå vidare till Dansens hus i Stockholm. Det var
där, på stora scenen i Dansens hus, som uppsättningens uppfordrande namn föddes. Klungan satt
och tittade ut över havet av tomma stolar – 723 stycken. De kände suget i magen: vad skulle de
egentligen fylla salongen med? Och då dök namnet upp: Se oss flyga över scenen i fruktansvärda
hastigheter!
– Namnet lovar väldigt, väldigt mycket. Det är lite som en gammaldags cirkus. Kanonkungar och
sånt, säger Olof Wretling.
Carl Englén bryter in.
– Men så händer det något! Det ligger i det där ordet »fruktansvärda«. Det är där man liksom
tappar kontrollen.
Olof Wretling håller med.
– Precis! Man känner ju direkt att det här, det går ju inte. Det kommer verkligen att gå åt pipan.
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04

En utskrift från Expressens nätupplaga, Expressen.se
Flygfärdig och dansant humorgrupp. Foto: Kristina Sahlén
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04
Se oss flyga...: Sagateatern och
Dansens hus
Margareta Sörenson ser en kutryggig kvartett hasa till
balettmusik.
Det omtalade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord, kunde vara
dansteaterkoreografen Birgitta Egerbladh och Klungans möte på en teaterscen. Den malande,
kvalande, skvalande Klungan får ett poetiskt paraply över sig på subtilt, fatalt, men trots allt
glittrande på Egerbladhvis. De blöta ullvantarnas scenskaldinna ser ut att förstå Klunganmännen
precis. Sen senaste uppsättningen, Det är vi som är hemgiften, har hon gått vidare mer teatralt
och surrealistiskt i det nya verk som kommer att hemsöka riket under våren. Umeå är deras
gemensamma nämnare liksom den fininställda pejlen på ensamhet, enslighet, blygsel och manlig
ordknapphet inramad av tidens jargong.
Otroligt sorgligt alltsammans egentligen; ofta lika överraskande roligt. Det är noteringar från
folkdjupen i norr, iakttagelser som Klungan vänder upp och ner, och Egerbladh förser med luft,
ljus och musik. Märkligt att se fyra män strutta hjulbent i ett scenrum där fem jättemåsar på höga
hägerben tronar i fonden och ett beigemålat kök sakta tar form. En knäppgök besatt av
släktforskning vet egentligen bara vem som är hans föräldrar, sen ”tar det stopp!” Alkoholisten är
numera torrlagd och familjen bönar och ber att han ska börja dricka, så han blir lite rolig igen, så
det blir ”lögn och ro”.
Det finns ett starkt drag av Monty Python-överdrift på norrländska i Se oss flyga över scenen i
fruktansvärda hastigheter. Språkbygget är också galet vrängt: det går nämligen mycket långsamt
och det lyfter aldrig någonsin. Överdriften är så generöst tilltagen att den går varvet runt och
tillbaka till torftigheten – vilken skulle bevisas på otaliga dialekter och med minst lika många
röstlägen. Det ser ideligen ut som buskis, fast nu, fast Norén, fast till Tjajkovskijs balettmusik ur
Nötknäpparen. Sävlighetens bakvända triumf, vad kan man annat än skratta?
DANSTEATER
SE OSS FLYGA ÖVER SCENEN I FRUKTANSVÄRDA HASTIGHETER | Klungan | Koreografi
Birgitta Eger-bladh | Sagateatern, Umeå och Dansens hus, Stockholm 10/3–10/4 | Speltid 1.30 t.
Margareta Sörenson Publicerad 03 feb 2011 09:39
URL till denna sida: http://www.expressen.se/kultur/1.2315817/se-oss-flyga...-sagateatern-och-dansenshus

Allt om Stockholm 2011-03-04
"Inte en aning om vad vi håller på med"
Olof Wretlings nycirkusartist Katla dyker givetvis upp.
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04
Foto: Andreas Nilsson
Vad: Humorgruppen Klungans nya teater. Denna gång i samarbete med Birgitta Egerbladh som
även arbbetade med gruppens förra föreställning, den skäggiga ”Det är vi som är hemgiften”.
Klungan är från Umeå och består av Mattias Fransson, Carl Englén, Sven Björklund och Olof
Wretling.
De ligger bland annat bakom föreställningarna ”Stämning”, ”Jag är en fågel nu” och ”Det är vi
som är hemgiften”.
De har gjort serien ”Ingen bor i skogen” som visades i SVT 2010.
I P3-succén ”Mammas nya kille” ingår Sven Björklund, Olov Wretling och Mattias Fransson.
Succékomikerna i Klungan är kompromisslösa – därför säger de nej till
Melodifestivalen. När de nu sätter upp sin nya pjäs går det fort på scen. Fruktansvärt
fort.
I P3-långköraren ”Mammas nya kille” har Mattias Fransson gestaltat Hans Melange som vill bli
uppäten av lejon.
I tv har han varit Mikal Hjort, medlem av en nedlagd subkultur, och Hans-Erik ”Geggan” Nordin,
skolvaktmästare med okontrollerbar inre vrede.
När nu Klungans senaste uppsättning ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”
kommer till Stockholm, lovar Fransson att många av den nattsvarta humorgruppens mest kända
och tragikomiska karaktärer kommer att dyka upp.
Föreställningen beskrivs som en blandning av nytt och gammalt, där de bekanta profilerna ”byggts
om och lekts sönder”. Det kan bli svårt att känna igen dem.
– Exempel? Eh… Aaah… Fan… Stundtals… Nej, det är för svårt att förklara, fastnar Fransson när
han ska förklara med sin svagt norrländskt klingande stämma.

– De har hamnat i en annan värld men vi vet inte själva riktigt vilken. Som alltid när Klungan
arbetar är det inte en rak berättelse utan blandade historier och infallsvinklar. Det är små scener,
bara färre till antalet än de brukar vara.
Fransson säger att ”Se oss flyga…” är minst lika bra som den skäggbestyckade ”Det är vi som är
hemgiften”, samtidigt som den är väldigt annorlunda.
– Den förra innehöll många monologer. Nu är det mer traditionell teater. För oss är det helt nytt.
Är det nervöst?
– Fruktansvärt. Stundtals har vi inte haft en aning om vad vi håller på med. Det har varit väldigt
osäkert den här gången. Det kan bli så dåligt.
Är det mindre melankoli och mer publikfrieri denna gång?
– Formmässigt är det enklare och då blir det tydligare och lättare att ta till sig. Men här finns
partier som är väldigt sorgliga.
Som förra gången har ni samarbetat med regissören och koreografen Birgitta
Egerbladh. Är det svårt att komma in i Klungan som utomstående?
– Klungan kompromissar aldrig och kan älta saker hur länge som helst. Folk utifrån tycker att vi är
omständlig men för oss handlar det om att göra ett bra jobb. Skillnaden med Birgitta är att hon
fungerar som en extra medlem. Om vi lyssnar på henne? Oh ja! Vi har väldigt stor respekt för
henne.
Hur mycket av era karaktärer bygger på riktiga människor?
– Vi tar bitar från folk omkring oss. Om du tror att vi plockat något från dig ska du känna dig
hedrad. Blir vi fascinerade av en persons karisma och energi lyssnar vi extra noga. Analyserar,
tänker. Sedan gör vi något annat av det.
Radio, tv, teater – ni har gjort allt. Vad föredrar du?
– Teater. Du har kontroll och lägger ned mycket tid och spelar samma föreställning flera gånger. I
radio hinner du aldrig göra något riktigt bra, det är bara lyckträffar. Och tv är också en fråga om
för lite budget och tid.
Pausunderhållning i Melodifestivalen – något ni kan tänka er att göra?
– Vi har tackat nej till massvis med sådana erbjudanden. Under sådana tillställningar är det
omöjligt att ha full kontroll och få göra som vi vill, och då blir det svårt att göra ett bra jobb. Det är
det viktigaste.
Christoffer Röstlund Jonsson
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04

Norran 2 feb 2011 av Per Strömbro
Klungan är ohotat störst
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04
Med "Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter" når
Klungan nya höjder. I går var det premiär på hemmaplan i
Umeå inför ett slutsålt Sagateatern.
I Klungans nya föreställning ”Se oss flyga över scenen i
fruktansvärda hastigheter” får vi bland annat veta ”Katlas”
(Olov Wretling) verkliga namn. Foto: Andreas Nilsson
I min iver att se humorkollektivet Klungans nya föreställning åkte jag ner
till Sagateatern en dag innan premiären. Det var dumt och har fått mig
att allvarligt överväga mina kalenderrutiner. Så jag åkte hem igen. Och i
går åkte jag tillbaka. Nå? Var det värt mödan att köra till Umeå två gånger för en och en halv
timmes underhållning?
Jo.
Klungan är ohotat de största humoristerna i Sverige i dag. Aldrig har de varit större än nu. Och det
är välförtjänt. För efter ett antal shower på scen, i radio, och senast i SVT:s ”Ingen bor i skogen”
har de bevisat att de står för en egen dimension inom svensk humor. Närmast kanske de går att
jämföra med Monty Python – men mer uthärdliga.
”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” börjar i en äldre mans smultronställe. Det är
hans ”fullt fungerande fantasivärld” som han och hans fru köpte en gång i världen. Här finns
diverse drömska fantasifoster. Den djurliknande skulpturen som funderar över att ändra sin
dygnsrytm från 24 timmar till 24 minuter och på så sätt få känna att ”jaha, nu är det en ny dag
med nya möjligheter” flera gånger per dygn. Den funderar även på att äta upp större delen av sin
kropp.
Vi har de två bockarna som plockar bort varannan sak – men hur ska man veta vad som är var och
varannan? Hur förhåller man sig till det?
Karaktärerna avlöser varandra. Kentauren (med en bred Pitedialekt) som varit med om en
bungyjump-olycka och numera är hälften kentaur, hälften kadaver. ”Men det kunde ha varit
värre”. Pojken som har bestämt sig för att det här är sista året som han ska vara gosse. Morbror
Sixten vars systerson vill ta över rollen som familjens svarta får, men utan någon egentlig
anledning. Det visar sig att det krävs mycket jobb, och det visar sig att alla familjer är helt
beroende av sina svarta får. För sammanhållningen. Annars skulle det gå åt helvete.
Vi bjuds in i dessa figurers innersta tankar och funderingar. Det är en fascinerande resa som blir
ännu intressantare när dessa karaktärer möter varandra. Och framför allt väldigt, väldigt roligt.
Som alltid i Klungan-sammanhang kan man inte prata om en historia som följer en röd tråd. Vi
kastas mellan scener och vrickade resonemang – men det är en fantastisk upplevelse.
”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” ... Nja, fruktansvärda är de inte. Men titeln
uppmanar oss att inte bara vänta på nästa skratt av Klungans mer eller mindre vridna figurer. Vi

ska se mer, vi ska se kropparnas rörelser, dansen, som i sig själv skulle vara värt en egen
föreställning.
Det är andra gången som Klungan samarbetar med den lysande koreografen Birgitta Egerbladh.
Hon hjälper gruppen att nå extrema höjder, de verkar utvecklas enormt under hennes regi. Frågan
är om de någonsin kan toppa det här?
Värt att berömma är också Ulla Karlssons lysande scenografi – en ovanligt rik sådan för att vara
Klungan.
17 föreställningar av ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” är redan slutsålda i
Umeå, och förs i mitten av april finns lediga platser. Därefter kommer föreställningen att sättas
upp på Dansens hus i Stockholm innan en Sverigeturné väntar.
Om det finns en gud, och denna gillar Skellefteborna, finns Skellefteå med i den svängen.
GD.se Kultur 29 jan 2011 av Elin Viksten
För andra gången arbetar humorgruppen Klungan med regissören och koreografen Birgitta
Egerbladh. ”Birgitta väckte det fysiska hos oss. Vi ville verkligen, men kunde inte själva”, säger
Sven Björklund. Mattias Fransson. Övriga medlemmar är Mattias Fransson, Olof Wretling och
Carl Englén.
Klassiska Klungan i ny form
Tidigare föreställningar: ”Det är vi som är hemgiften”, ”Stämning”, ”Jag är en fågel nu”
Framtid: Skriver på ett manus till en långfilm.
Aktuella: Med föreställningen ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter”, premiär i
Umeå 2 februari, spelas även i Stockholm i mars, sen efter väntar Sverigeturné.
Om bara några dagar ska de flyga fram över scenen – men inte utan hinder att övervinna. Trots en
knäckt rygg och scenografi som kräver sin man är humorgruppen Klungan säkra på att klara
premiären.
Det löser sig, de får skriva ihop något som känns bra bara. Och sedan hitta musik som kan passa.
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04

Det är inte utan att man blir lite nervös av att följa repetitionsarbetet med Klungan.
En vecka återstår till premiär och för en utomstående förefaller pusselbitarna lite väl många.
Dessutom har Olof Wretling svårt att röra sig fritt, efter att ha knäckt till ryggen i en scen.
– Det läskiga är att vi egentligen inte vet hur långtifrån vi är. Plötsligt rasslar det till och allt ligger
på plats. Eller så tvingas vi traggla jättelänge med sådant som egentligen känns klart, säger Carl
Englén.
Ingen anledning att oroa sig alltså, så här ser Klungans arbetssätt ut. Den 2 februari har deras nya
föreställning ”Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter” premiär i Umeå, för att sedan
flytta till Dansens Hus i Stockholm.
För andra gången samarbetar gruppen med koreografen och regissören Birgitta Egerbladh. I
vanlig ordning går det inte att prata om någon direkt handling, men ändå menar de fyra
medlemmarna att det finns en tydligare tematik den här gången, familjen. Scenografin som har
fått ta mer plats än tidigare för också tankarna till hemmet; köksmoduler som flyttas runt, ett rejält
köksbord och kaffekokare.
Men diverse djurattiraljer, som en utslagen hästliknande varelse och en ansiktsmask – kan det
vara en kattbock? – ger helt andra associationer.
– Vi har haft en annan ambition med texterna den här gången, berättelserna är längre och det är
fler dialoger och situationer, säger Olof Wretling.
Här i Umeå är de flesta föreställningar slutsålda, utan att de har hunnit sätta upp en enda affisch
på stan. Men det är fler än umebor och norrlänningar i exil som har fallit för Klungans särlingar.
Sommarens tv-serie ”Ingen bor i skogen” nådde en bred tittarskara trots att det handlar om humor
utan raka poänger.
Klungan vill snarare fånga en stämning, en känsla. Ironin är långt borta, kanske för att den
fungerar dåligt när det handlar om människor på kant med tillvaron.
Trots att de rör sig i gränslandet mellan komedi och tragik är de sällan oroliga för att inte vara
roliga.
– Visst är det en skör balansgång. Det handlar mycket om att inte vara klumpig, säger Sven
Björklund och Carl Englén fyller i:
– Men får vi bara karaktärerna att kännas trovärdiga så kan man röra sig ganska fritt. Det går att
grotta ner sig i mörker, bara man är rollfiguren trogen.
I ”Se oss flyga...” dyker flera etablerade, klassiska Klungan-karaktärer upp, som nycirkusartisten
Katla, tillsammans med nya bekantskaper. Det är genom de olika rösterna och dialekterna som de
hittar ingångar till olika situationer.
– Det har aldrig hänt att vi har skrivit en text och sedan funderat på vilka röster vi skulle kunna
använda. Rösten eller kroppen kommer alltid först, säger Olof Wretling.
Ända sedan starten har teatergruppen verkat helt utan hierarkier och utan inblandning av
utomstående – alla skriver, alla tycker, alla bestämmer. En integritet som märks både när de ska
fotograferas – absolut inte utan scenkostymer – och när de intervjuas, noga med att inte berätta
för mycket om föreställningen.
I åtta år har de lyckats hålla fast vid den hållningen. De producerar själva och väljer själva under
vilka villkor. Framgångarna har gjort att de inte längre behöver ringa och tjata om att få spela på
olika scener.
– Vi är livrädda för att släppa på den kontrollen. Vi måste få vara kompromisslösa, säger Mattias
Fransson.
Elin Viksten
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04