Klungan / Se oss flyga över scenen i fruktansvärda ... - Dansens Hus

Klungan har kallats för Monty Python på norrländska, recensenter anser att de skapar allkonstverk
som förmedlar berättelsen om Sverige: om vemodet, skogen och den förtvivlade ödsligheten.
Själva aktar sig Klungans medlemmar för att sätta etiketter på sitt arbete. När uppstår humorn?
Handlar deras verk om manlighet, landsbygden eller kanske om svenskhet? Kvartetten kryssar sig
konsekvent förbi de frågorna.
– Jag aktar mig för att göra sådana analyser. Jag är rädd att det skulle bli helt stumt om jag gjorde
det! Idéerna och personerna får vara ifred, jag är rädd att döda någonting om jag börjar fundera
för mycket, säger Olof Wretling.
De andra nickar instämmande: det som är bra känns i magen – varför vill de helst inte veta.
– Det är som en kraft som man närmar sig när något är bra. En energi, fortsätter Olof Wretling.
Han ler och förstärker sin västerbottniska:
– Och vi är som ute efter den kraften.
Men flera ord återkommer ändå i samtalet: de säger att de arbetar gränslöst, bejakande – och
spretigt.
Medan de flesta recensenter enstämmigt hyllar gruppens uppsättningar, är nätkommentarerna
mer splittrade. Några ropar högljutt: »GENIALISKT! BÄST!« och »Jag höll på att garva mig
harmynt«. Andra blir förvirrade – »Jag fattade verkligen inte« – och provocerade av den allmänna
entusiasmen: »Är kanske nylagd asfalt något som roar dig? Eller gråmålad betong?«
Men Klungans medlemmar strävar inte efter att bli älskade av alla.
– Om publiken känner att »Nu måste jag prata om vad jag har sett!« – då är det ju bra. Oavsett om
de vill säga hur dåligt det var, eller hur bra, säger Carl Englén.
Då har de berört. Carl Englén hoppas att publiken ska känna sig »tom och upprymd« när
föreställningen är slut.
– Så känns det i mig när jag har sett något riktigt bra. Tom och upprymd! Då har det gripit tag.
Mer absurda nu
Flera gamla karaktärer kommer att hälsa på i den nya föreställningen. Den är fysisk på samma sätt
som de tidigare där Birgitta Egerbladh varit koreograf, men sjoken är längre och berättandet inte
lika fragmentariskt. Det finns »en viss familjetematik« och föreställningen är mer absurd än de
tidigare.
– Jag gillar det. Det är verkligen något konstigt den här gången! ler Mattias Fransson.
Föreställningen drar igång i Umeå för att sedan gå vidare till Dansens hus i Stockholm. Det var
där, på stora scenen i Dansens hus, som uppsättningens uppfordrande namn föddes. Klungan satt
och tittade ut över havet av tomma stolar – 723 stycken. De kände suget i magen: vad skulle de
egentligen fylla salongen med? Och då dök namnet upp: Se oss flyga över scenen i fruktansvärda
hastigheter!
– Namnet lovar väldigt, väldigt mycket. Det är lite som en gammaldags cirkus. Kanonkungar och
sånt, säger Olof Wretling.
Carl Englén bryter in.
– Men så händer det något! Det ligger i det där ordet »fruktansvärda«. Det är där man liksom
tappar kontrollen.
Olof Wretling håller med.
– Precis! Man känner ju direkt att det här, det går ju inte. Det kommer verkligen att gå åt pipan.
Ombudsmaterial, senast uppdaterat 2011-03-04