2003–2004 - Byggnadshyttan på Gotland

Byggnadshyttan på gotland 

2003–2004

edaktionskommitté 

Håkan Lindkvist, Åke G. Sjöberg, Jan Utas, redaktör. 

Författarna är själva ansvariga för sina artiklars innehåll. 

omslag Tofta kyrka under restaurering våren 2004. 

omslagsfoto Jan Utas, Visby. 

produktion Byggnadshyttan på Gotland, Visby 2005. 

grafisk form Helena Duveborg. 

tryck Snabba Tryck, Visby 2005. 

© Respektive författare. 

isbn 91 - 974679 - 1 - x

Förord 

Håkan Lindkvist 

Stiftelsen Byggnadshyttan på Gotlands verksamhet 2003 – 2004 

Kristin Balksten 

Beständighetsproblem för kalkputs 

Johan Knutsson 

Axel Herman Häggs restaurering av Dalhem kyrka 

Louise Borgö 

En nytvättad landsortskatedral 

Jan Utas 

Kalkbruk och kyrkounderhåll 

INNEHÅLL 

författarna 

Balksten, Kristin, tekn.lic., doktorand vid cth, Göteborg 

Borgö, Louise, byggnadsantikvarie vid Länsmuseet på Gotland 

Knutsson, Johan, fil.dr., intendent vid Nordiska museet 

Lindkvist, Håkan, byggnadsingenjör, hyttmästare 

Sjöberg, Åke G., f.d. lektor, Visby 

Utas, Jan, arkitekt sar ⁄ msa, Visby 

5 

9 

23 

31 

55 

65

4 

jan björklund 

Stiftelsen Byggnadshyttans ordförande 

1986 – 2003 

stiftelsen byggnadshyttan på gotland utgav för två år sedan sin första »berät- 

telse«. Den gällde åren 2001 – 2002 och inleddes med några minnesord över den i 

januari 2003 bortgångne ordföranden, länsrådet Jan Björklund, ordförande i Bygg- 

nadshyttan alltsedan stiftelsens bildande. Vi tillägnar Jan Björklunds minne denna 

andra skrift i den lilla skriftserien.

FÖRORD 

Byggnadshyttan är en stiftelse och dess intressenter är Riksantikvarieämbetet, 

Samfälligheten Gotlands kyrkor, Gotlands kommun samt Föreningen 

Gotlands fornvänner (dvs. Länsmuseet). I hyttans uppdrag ingår inte blott att utföra 

kulturvårdande underhållsarbeten utan även att utveckla arbetsmetoderna, sam- 

tidigt som man skall bevara de gamla. Man skall sprida sina kunskaper och man 

skall berätta om sin verksamhet. Denna skrift är således en del i det arbetet. 

För att kunna göra allt detta krävs ekonomiska medel och hyttan har inga andra 

än de pengar den kan arbeta ihop. Den begränsade vinst verksamheten ger skall 

således användas – förutom att i någon mån konsolidera stiftelsen – just till en 

skrift av detta slag. För att uppnå ett överskott behövs arbetsuppdrag. Sådana skaf- 

far hyttan inte utan framgång ibland på den öppna byggnadsmarknaden. Bland 

stiftarna är det blott Samfälligheten Gotlands kyrkor som ger nämnvärda beställ- 

ningar. De är desto fler. 

Samfälligheten började sin verksamhet 1984, hyttan sin två år senare. Av de unge- 

fär ett hundra kyrkorestaureringar – uppdelade i yttre och inre samt tornfasader 

och värmesystem – som samfälligheten låtit göra under hyttans tid har Byggnads- 

hyttan utfört drygt sjuttio. Samfälligheten låter varje år någon eller några restau- 

reringar gå ut på anbud utanför hyttans verksamhet. Det ger samfälligheten en 

kontroll på hyttans kostnadsläge. Under senare år är det dock blott två gotländska 

byggnadsfirmor som visar intresse, de är små, trogna samt specialiserade och gör 

goda arbeten. Även de här byggmästerierna bidrar till att uppehålla kunskapen 

om de medeltida gotlandskyrkornas restaureringsvillkor. I dessa fall använder sam- 

fälligheten hyttan som konsult för upphandling och kontroll. 

Denna skrift har tre sakområden: Byggnadshyttans verksamhet under de två aktu- 

ella åren, den återkommande frågan om kalkputs på gotlandskyrkorna samt Dalhem 

kyrka som synnerligen uppmärksammat restaureringsobjekt i historia och nutid. 

Som synes har Byggnadshyttan under åren haft intressanta arbeten också för- 

utom att vårda öns kyrkor, men det är likväl dessa som utgör stommen i hyttans 

verksamhet. Vad gäller kyrkornas yttre restaurering tar vi här upp den ständigt åter- 

kommande frågan om kalkputs. 

5

FÖRORD 

6 

Att nyputsade kyrktorn snart fläckats av kalkputsskador, ja, det har många got- 

länningar sett. Nu gäller det i och för sig inte bara kyrkorna och kyrktornen och inte 

heller bara Byggnadshyttans arbeten. Nej, det är ett generellt problem. Många äldre 

murarkunniga säger sig veta vari felen består, men de har inte sällan motstridiga 

uppfattningar, och då deras råd tas till vara fungerar de inte alltid då heller. Här har 

vi nu två uppsatser i ämnet. Den ena skriven av samfällighetens och hyttans ständige 

rådgivare under ett drygt decennium, arkitekten Jan Utas, som f.ö. under många år 

varit byggnadskunnig hos Länsmuseet. Han har följt arbetena och därmed proble- 

men på nära och lokalt detaljerat håll. Har också studerat de inte så få lämningar av 

medeltida kalkputs som ännu finns här och var i och på kyrkorna. 

Den andra skribenten är Kristin Balksten, som sedan några år doktorerar vid Chal- 

mers i Göteborg och Högskolan på Gotland. Hon är civilingenjör och byggnads- 

vårdare. Under sitt doktorerande deltar hon flitigt i de svenska och viss mån inter- 

nationella diskussionerna om kalkputs, leder seminarier och undervisar emellanåt 

vid Högskolan på Gotland. I enlighet med sitt uppdrag bidrar hyttan ekonomiskt 

till hennes forskning, och det gör den tillsammans med bland andra samfälligheten 

och Församlingsförbundet på riksplanet. För hyttans del gäller härvid att inte blott 

pekuniärt bidraga till forskningen utan att också ställa upp med praktisk hjälp och 

handledning. Kristin Balksten har därför tillsammans med hyttans arbetslag strukit 

kalkputs på många gotländska kyrkväggar. Förhoppningen är naturligtvis att dessa 

studier skall leda till tydligt minskade bekymmer – och kostnader! – i framtiden. 

För gamla gotlänningar är Dalhem kyrka något alldeles märkvärdigt. Där den 

reser sig i landskapet ter den sig som en katedral. De höga gotiska linjerna visar 

sig när man kommer närmare ha åtskilliga lugna romanska bågar. Skiffertaken är 

alls icke gotländska, och kyrkans inre är fyllt av mångahanda konstinslag, refere- 

rande till många epoker. Och man fångas omgående av de nästan söndagsskole- 

aktiga väggmålningarna. Här berättar nu kulturhistorikern Johan Knutsson om 

den genomgripande restaureringen för ungefär hundra år sedan, som gav Dalhem 

berömmelse men senare också bister kritik. Dalhems berömmelse sammanfal- 

ler med den gotländska turismens genombrottsår. Det var i hög grad en kvalitets- 

turism, där orkidéer, kulturhistoria och måhända fredligt pensionatsliv var mer 

lockande än överfulla badstränder och krogar. Dalhem kyrka var ett »måste«. 

Svenska Turistföreningens gotlandshandbok berättar om tågbyte i Roma och 

rekommenderar Gandarve gästgivargård.

Så kom världskriget. Turismen dämpades. Men 20-talet med dess nybyggda, 

vita gotlandsbåtar satte fart på en upplevelsesökande turism. Och den gällde fort- 

farande i hög grad blomsterängar, fågelsång och studiebesök i medeltidskyrkorna. 

Gotlands Turistförening ordnade en »Dalhemstur« med buss, två eller tre gånger i 

veckan, som förutom höjdpunkten Dalhem kyrka innefattade besök i Jakobsbergs 

utsiktstorn, i Barlingbo kyrka för att studera dopfunten, samt en stunds kringvan- 

drande vid klosterruinen i Roma. I avgiften ingick även kaffe med bröd, dvs. bulle 

samt en torr och en mjuk kaka, i en trädgård i Dalhem. 

Så kom ett nytt världskrig. Gotlandsturismen gick i dvala, men återuppväcktes i 

slutet av 40-talet. Dalhemsturerna togs åter upp och de fortsatte några år. Från det 

tidiga 50-talet minns jag dem. Jag var guide. 

En ung guidande student skulle naturligtvis ha rätt entusiasm inför kyrk- 

väggarnas bildmassor. Jag minns hur svårt det var, ty jag hade omoget och med skade- 

glädje tagit till mig den ganska fräna kritik som riktats mot arkitekten Hägg och 

konstmålaren och konservatorn Pettersson. Jag höll dock inne med sådana kom- 

mentarer. Och det gjorde mig lite ont om Wilhelm Pettersson, ty jag hade sett »far- 

bror« Pettersson sitta med dinglande ben på enkla men höga byggnadsställningar i 

Fröjel kyrka sommaren 1938 då han lockade fram sköna bilder i korvalvet, samt en 

»helig biskop« på östra korväggen. Då var han, har jag senare begripit, en konserva- 

tor som skulle ha kunnat få godkänt av vår tids antikvarier och byråkrater. 

Men jag minns också hur jag för nu kanske femton år sedan kom med en grupp 

synnerligen kulturhistorisk intresserade äldre tyskar. Jag hade visat dem Gothem, 

Anga och Norrlanda. När vi steg in i helgedomen i Dalhem sade en i hög grad bil- 

dad och lärd dam: SO eine schöne Kirche! En fri översättare skulle måhända våga: 

Äntligen en riktigt vacker kyrka! Hon hade väl med viss missräkning försökt tolka de 

alltmer försvinnande bilderna i Gothem och tyckte nog att Anga var bra liten. 

Byggnadshyttans och samfällighetens verksamheter är underkastade många 

antikvariska myndighetstillstånd och -kontroller. Länsstyrelsens kyrkoantikvarie 

ger tillstånden och förordnar om tillsyn och antikvarisk kontroll. Denna görs oftast 

av länsmuseet, och där har Louise Borgö i några år varit den flitigaste kontrollanten. 

Hon har följt restaureringarna från upptaktsmöten till slutbesiktning och varit med 

vid de många byggmötenas livliga diskussioner. Här rapporterar hon om den nyli- 

gen genomförda stora inre restaureringen i Dalhem. 

FÖRORD 

Så här långt efter den häggska restaureringen måste man med odelad beundran 

betänka den tidens beslutsprocesser och finansiella lösningar. Drivande kraft var 

7

FÖRORD 

kyrkoherden i Dalhem, Johan Odin. Han fick med sig sin församling och sitt kyr- 

koråd. Han lyckades intressera regeringsledamöter och riksdagsmän. Ja, hans väd- 

janden nådde självaste kungen, Oskar II. Denne var inte snål, och konungens gene- 

rositet belönades med det höga namnchiffret i det nyskapade västfönstret. 

8 

Odin drev en välorganiserad insamling. Man kan följa hans tryckta redovisning 

över landet. Det börjar med välkänt och förmöget folk i Härnösand, och bland 

de många namnen från norrlandskusten hittar man några där etablerade gotlän- 

ningar. I Uppsala ledes listan av några professorer, men där finns också anonyma 

studenter samt en änkeärkebiskopinna. I Stockholm finner vi i och för sig många 

med gotländsk familjebakgrund, men också många andra välkända stockholms- 

namn, bland andra landets under sent 1800-tal mest omtalade kyrkoarkitekt samt 

en mycket framstående konsthistoriker. I Göteborg ställer många av tidens kända 

donatorer upp – fast med för dem ganska måttliga belopp. I Skåne är det grevar och 

baroner, titlar som återfinnes även på östgötaslätten. 

På Gotland ter det sig likadant fast i provinsiella och mestadels lantliga propor- 

tioner, med många, ja just många, små bidrag. Odins egna församlingsbor samt 

hans kollegor bland stiftets kyrkoherdar bidrar efter förmåga. Ur denna massa av 

välvilliga lyfter sig tvenne: på riksplanet Oskar med 1 000 kronor, på provinsplanet 

Odin själv med 600 kronor. Den ödmjuke givaren skriver inte ut sitt namn. Han 

skriver: »J. O-n, Dalhem … 600 :-«, samt på raden under: »D:o ytterligare … 135:-”. 

Och ensam är han inte, ty ännu en rad senare: »Fru Th-e O-n, d:o … 50:-«. 50 kro- 

nor, det var även vad landshövdingen skänkte. 

I en tid av försämrad kyrklig ekonomi och ovisshet beträffande offentliga anslag 

är sådant en glad läsning. Man finner den i den minnesskrift Odin skrev över res- 

taureringen. Mot slutet av boken kommer en porträttsida över de fyra »restaura- 

törerna«. Störst bild har A. H. Hägg. De tre andra är den antikvariskt verksamme 

visbybyggmästaren Nils Pettersson, den redan omtalade C. Vilh. Pettersson samt 

Joh. Odin själv (namnformerna här enligt boken). Dessa tre är alla kungligt ordens- 

prydda. Johan Odin kallar helt blygsamt den innehållsrika lilla boken för »bro- 

schyr«. Idag är den eftersökt och en prydnad för varje gotlandicahylla. 

Kanske blir det så också en gång med dessa våra tvåårsberättelser. 

Åke G. Sjöberg 

Styrelsens vice ordförande 

Tjänsteförrättande ordförande 2003 och 2004

Håkan Lindkvist 

STIFTELSEN BYGGNADSHYTTAN PÅ GOTLANDS 

VERKSAMHET 2003– 2004 

byggnadshyttans bakgrund och organisation 

En byggnadshytta är enligt Nationalencyklopedien »en arbetsorganisation kring ett 

större bygge, framför allt under medeltiden, renässansen och barocken. Förutom 

byggmästare/arkitekt och stenhuggare ingick i byggnadshyttan olika hantverkare, 

såsom murare, kalkrörare, timmermän och smeder. Också stenbrottens grovhug- 

gare och byggplatsens hantlangare tillhörde vanligen organisationen. Den reglera- 

des av stadgar och hade en egen, intern rättsskipning. Byggnadshyttan hade högre 

status och friare rättsställning än de till städerna bundna yrkesskråna. Ordet kan 

också beteckna en verkstadslokal i vilken medlemmarna i organisationen utförde 

en del av sina arbeten«. 

Byggnadshyttan på Gotland 

Byggnadshyttan på Gotland bildades 1986 som en stiftelse med syfte att varaktigt 

säkerställa den hantverkskunskap som fordras för restaurering av äldre bebyg- 

gelse. Stiftarna är Riksantikvarieämbetet, Samfälligheten Gotlands kyrkor, Gotlands 

kommun och Föreningen Gotlands fornvänner (huvudman för Länsmuseet på Got- 

land). Två representanter från respektive av de båda förstnämnda organisationerna 

och en för vardera av de sistnämnda bildar tillsammans med en opartisk ordförande 

hyttans styrelse. Ordförandeposten innehas sedan den 1 januari 2005 av länsrådet 

Anders Granat. 

Bakgrunden till hyttans tillkomst är det omfattande vårdbehovet hos den 

stora mängden kulturhistoriskt värdefulla byggnader på ön med de 92 medeltids- 

kyrkorna och ringmuren och ruinerna i Visby som främsta representanter. Förutom 

att medverka vid underhållet av dessa skall man enligt stadgarna utbilda hantver- 

kare och utveckla hantverksmetoder, tillverka byggnadsmaterial samt samman- 

ställa och sprida vunna kunskaper och erfarenheter. 

9

VERKSAMHET 2003 – 2004 

Byggnadshyttans Kalk AB 

Stiftelsen äger 90 procent av dotterbolaget Byggnadshyttans Kalk AB. Bolagets 

verksamhet, som startade 1991, innebär tillverkning och försäljning av kalk och 

kalkprodukter och andra material för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Kalk- 

bolaget har ingen personal anställd, tjänster för administration och produktion 

köps av stiftelsen. 

Personal 

Byggnadshyttans chef – med titeln hyttmästare – är sedan 1997 Håkan Lindkvist. 

Han är byggnadsingenjör och har tidigare varit verksam i olika funktioner hos 

entreprenadföretag i Skåne, bland annat som arbetschef hos jm ab (John Mattson 

Byggnads AB) och som vd för mur- och putsspecialistföretaget Pukab i Malmö. 

10 

I övrigt bestod Byggnadshyttans personal vid utgången av år 2004 av en kamrer/ 

kanslist, två arbetsledare, två konservatorer och 15 bygghantverkare. 

Byggnader och anläggningar 

Byggnadshyttans kontor ligger i Gamla Residenset, ett knuttimrat hus från 1640- 

talet beläget mycket centralt invid Donners plats i Visby innerstad. Inom endast 

ett par hundra meters radie finns några av verksamhetens närmaste samarbetspart- 

ners inom länsstyrelse, länsmuseum, och högskola. Huset, som är byggnadsminnes- 

förklarat, ägs av Föreningen Gotlands fornvänner. 

Kalkbolaget är sedan 1996 ägare till fastigheten S:ta Maria 37 i Visby, belägen all- 

deles intill Domkyrkan. Fastigheten köptes nämnda år in från Fornvännerna. På 

tomten finns två sammanbyggda medeltida stenhus, »Johan Målares hus«, vilka även 

dessa är byggnadsminnesförklarade sedan 1966. Husen har totalrenoverats av hyttan 

och inrymmer i dag en lägenhet, studentrum och lokaler samt en vinkällare. 

Byggnadshyttans förråd, verkstäder och personalbyggnader m.m. ligger på av 

Gotlands kommun förhyrd mark vid Djupkvior i södra utkanten av Visby. Anlägg- 

ningen är mer eller mindre under ständig utveckling. För närvarande inryms där 

verkstäder för specialsnickeri, för specialglasmästeri samt för materiel och utrust- 

ning; arbetsledningskontor med personalutrymmen och arkiv; konservatorsateljé, 

kall- och varmförråd för byggnadsmaterial och maskiner, samt kalkgravar för lag- 

ring av våtsläckt kalk, m.m. 

I anslutning till Djupkviorförrådet ligger »Katedralen«, en kyrkobyggnad i mini- 

format. Den uppfördes 1995 – 96 som övningsobjekt av elever från byggnadsvårds-


utbildningen vid Högskolan på Gotland och instruktörer från Byggnadshyttan. 

Idag används den bland annat för provning och utveckling av klimatstyrutrust- 

ning för kyrkobyggnader. 

I Hejnum, drygt två mil nordost om Visby, ligger på arrenderad mark den ved- 

eldade kalkugn som används vid framställningen av Byggnadshyttans våtsläckta 

kalk. Kalkbrottet, varifrån kalkstenen till bränningen hämtas, ligger i omedelbar 

anslutning till kalkugnen. Kalkstenen bryts enligt avtal med ägarna till fastigheten 

Hejnum Rings 3:1. På platsen finns också en fungerande tjärdal (gotl. sojde). 

Kalktillverkningen 

För Kalkbolagets räkning tillverkades ca 30 ton våtsläckt kalk under 2004, och mot- 

svarande mängd avyttrades. Därav köptes ca 21 ton tillbaka av Byggnadshyttan för 

att användas i byggverksamheten. 

Försäljningen har varit lägre än genomsnittet tidigare år. Orsakerna är vid sidan 

om ökad lokal konkurrens bland annat att man vid fasadarbeten på kyrkorna 

numera oftast inskränker sig till putslagning istället för omputsning och vid invän- 

diga arbeten till rengöring istället för kalkavfärgning. 

Ekonomi 

Omsättningen år 2004 var för Stiftelsen Byggnadshyttan ca 17,0 milj. kronor, för 

Byggnadshyttans Kalk AB ca 0,9 milj. kronor. Av verksamhetens intäkter och kost- 

nader är 2 procent respektive 3 procent hänförliga till Kalkbolaget. Den redovisade 

vinsten uppgick till ca 0,4 milj. kronor. Fördelningen av arbetsvolymen mellan 

kyrkorestaureringar och övriga entreprenader har under året varit 64 procent kyrko- 

entreprenader och 36 procent övriga arbeten. 

11


utförda restaureringsarbeten 

Kyrkorestaureringar 

De kyrkorestaureringar som Byggnadshyttan utför på uppdrag av Samfälligheten 

Gotlands kyrkor görs normalt på löpande räkning. Av de utvändiga projekten läm- 

nar samfälligheten varje år ut något eller några för anbudsräkning på öppna mark- 

naden. Hyttan har sedan sin tillkomst vid sidan av ett större antal utvändiga arbe- 

ten svarat för samtliga invändiga restaureringar. I de fall arbetena lämnas ut till 

privata byggnadsfirmor fungerar hyttmästaren som byggledare. Under 2003 – 04 

var det fallet vid de utvändiga restaureringarna av Alskog och Eke kyrkor. 

12 

Av hyttans restaureringar under samma tid kan man i första hand nämna den 

invändiga rengöringen av Dalhem kyrka (se separat artikel) och den ut- och invän- 

diga restaureringen av Lau kyrka. 

Lau är öns största landsbygdskyrka. Den genomgick åren 1958 – 60 en radikal ut- 

och invändig restaurering under ledning av arkitekt Åke Porne, Stockholm. Ytter- 

taken byggdes om och belades med kopparplåt, all invändig inredning revs ut och 

de fasta bänkarna från 1890-talet ersattes med ett mindre antal lösa stolar i koret. 

Trägolvet byttes mot ett stengolv. Förändringarna av interiören medförde bland 

annat att efterklangstiden blev mycket lång och de akustiska förhållandena i kyr- 

korummet lika svårhanterliga som musikaliskt intressanta. Något fungerande upp- 

värmningssystem installerades inte, och kyrkan besvärades särskilt under vår och 

höst av svår kondensbildning på golv och pelarfundament. 

Den under 2003 – 04 utförda restaureringen planerades 2001 – 02 som ett samar- 

betsprojekt mellan Samfälligheten Gotlands kyrkor, Lau församling och Högsko- 

lan på Gotland. Arbetet leddes av en referensgrupp med deltagare förutom från de 

nämnda även från länsstyrelsen, länsmuseet och Byggnadshyttan. Arkitekt för res- 

taureringen var Jan Utas, Visby, som tillsammans med en av årskurserna vid Hög- 

skolans byggnadsvårdslinje tog fram underlaget för projekteringen. Man beslöt i 

huvudsak att behålla kyrkan i den gestalt den fått genom 1960-talsrestaureringen, 

men att komplettera interiören för att få ett fungerande kyrkorum som även kan 

användas under den kalla årstiden. 

De lösa stolarna byttes ut mot två fasta och slutna bänkkvarter i koret, och den 

gamla predikstolen från 1700-talet, varav endast korgen nyttjats och detta på en 

ny plats i kyrkorummet, restaurerades och återuppsattes på sin ursprungliga plats 

vid en av pelarna i koret. Altarbordet återställdes med sin ursprungliga altarskiva,


Vid restaureringen av Lau kyrka byttes de lösa stolarna i koret ut mot två fasta och slutna bänk- 

kvarter. Foto Peter Olsson. 

I det nya värmesystemet i Lau ingår bland annat två smidda s.k. värmekronor med inbyggd 

infravärme. Foto Jan Utas. 

13


Det ornerade sättsteg av trä som påträffades i Ekeby vid kyrkans restaurering 2004. 

I Ekeby rengjordes väggarna och valven i kyrkorummet. Foto Peter Olsson. 

14


och ett par förrådsutrymmen för lösa stolar etc. avskärmades i långhusets hörn. 

Mest intressant var dock att kyrkorummet efter förslag av tekn. dr. Tor Broström 

vid Högskolan på Gotland försågs med ett nytt värmesystem bestående av kon- 

ventionella elradiatorer längs väggarna i långhuset – för att med hänsyn till kon- 

densproblemen hålla en viss grundvärme i rummet – samt s.k. värmekronor med 

infravärmeelement ovanför bänkkvarteren i koret. I bänkkvarteren har även instal- 

lerats golvvärme. Kronorna, tillverkade av smidesfirman AB K S Wickman & Son 

i Visby, utformades efter förebild av de två medeltida ljuskronor som hänger i kyr- 

kans långhus. Ett nytt högtalarsystem installerades också. Efter fullbordad restau- 

rering återöppnades kyrkan i december 2004 av biskop Lennart Koskinen. 

I Ekeby kyrka gjordes under samma tid en rengöring av väggar och valv, varvid 

bland annat kyrkans ovanligt rika målningsskrud från såväl 1200-talet, 1400-talet 

som början av 1800-talet konserverades. I övrigt kan nämnas att under det nuva- 

rande golvet påträffades ett medeltida trägolv, dendrokronolgiskt daterad till vin- 

terhalvåret 1278 – 79, med bland annat ett cirkelornerat sättsteg (se foto s. 14). 

2003 reparerades Hejde kyrka utvändigt genom en grundlig reparation av tornhuven 

och omputsning av fasaderna på hela kyrkan. Den korrugerade plåt som 1975 lades 

ovanpå de läckande faltaken som en skyddstäckning togs nu bort, och faltaken över 

kor, långhus och sakristia lades om på täta undertak av bräder och papp. 

Även på kyrkan i grannsocknen Väte reparerades tak och fasader under 2003. Fal- 

taken på hela kyrkan lades om på samma sätt som i Hejde, och takryttaren, som 

var kraftigt angripen av röta och trägnagande insekter, genomgick en omfattande 

reparation. Spritputsen på kyrkans norra, västra och östra fasader förnyades. Kyr- 

kans södra fasad består av släthuggna kalkstensblock samt reliefstenar ur en rund- 

bågsfris från den 1100-talskyrka – tillskriven anonymmästaren Byzantios – som revs 

när den nuvarande kyrkan byggdes på 1300-talet. En tidigare okänd sten från 1100- 

talskyrkans rundbågsfris återfanns vid restaureringen under putsen på västfasaden. 

Masverk och poster i kyrkans fönster reparerades av Byggnadshyttans stenkonser- 

vator Rebeca Kettunen. 

Under 2004 restaurerades Tofta och Garde kyrkor utvändigt. Tornhuvarna repa- 

rerades på båda kyrkorna genom utbyte av stora delar av stomme och ytterpanel. 

Dessutom lagades och vitkalkades fasadputsen, tornfasaderna avfärgades dock med 

kalkcementfärg eftersom tornen här är putsade med motsvarande brukssort. På 

15


På Hejde kyrka reparerades tornhuven, faltaken lades om och fasaderna vitkalkades. Här pågår 

omläggning av tornets södra galleritak. Foto Louise Borgö. 

Garde kyrka under restaurering 2004. Foto Peter Olsson. 

16


Tofta reparerades även faltaken över kor och långhus genom utbyte av rötskadade 

och sönderspruckna bräder. Dessa tak hör för övrigt till de fåtaliga kyrktak på ön 

som ännu saknar täta undertak av papp eller dylikt. I Tofta hittades vid städningen 

av tornvinden en ringbrynjehuva från 1200-talet. 

Av övriga arbeten på kyrkorna kan nämnas att i Visborgskyrkan i Visby, uppförd 

på Riksantikvarieämbetets lista över kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader 

byggda efter 1939, gjordes en rad invändiga reparationsåtgärder under 2003, och på 

Akebäck kyrka reparerades och kalkavfärgades den utvändiga putsen m.m. under 

2004. 

Hyttan har därutöver fungerat som generalentreprenör vid utbyte och komplette- 

ring av de elektriska värmesystemen i Etelhem och Fröjel kyrkor. 

I en lång rad andra kyrkor har underhållsarbeten av olika slag och av varierande 

omfattning utförts. Ett årligt återkommande arbetsuppgift är bland annat admi- 

nistrationen av de många tjärstrykningarna av brädklädda tornhuvar och tak som 

utförs av enskilda firmor på uppdrag av Samfälligheten Gotlands kyrkor. 

Under 2003 utförde hyttan på uppdrag av Klinte kyrkliga samfällighet en omfat- 

tande utvändig restaurering av Hamnkyrkan i Klinte, uppförd helt i trä. 

2004 reparerades spåntak och fasadputs på Hallshuks kapell i Hall, en byggnad 

som förvaltas av Lärbro kyrkliga samfällighet. 

Under 2003 gjordes även ett gästspel på fastlandet. På uppdrag av Ösmo kyrkliga 

samfällighet utfördes en rad arbeten på Torö kyrka. Fasaderna och fönstren repare- 

rades, klockstapeln restaurerades, och en förrådsbyggnad om- och tillbyggdes. 

Restaureringsarbeten på profana byggnader m.m. 

Utöver kyrkorestaureringarna har hyttan under 2004 utfört sin under senare år 

största profana entreprenad, ombyggnaden av den södra ladugårdslängan vid den 

byggnadsminnesförklarade prästgården i Vamlingbo till ett Naturum. Byggnaden 

är från tiden omkring år 1800, och förutom bevarade ytterväggar och mellanbjälk- 

lag har den byggts om i sin helhet med bibehållande av sin ursprungliga karaktär. 

Arbetet utfördes på uppdrag av Heligholm Utveckling AB efter ritningar av Johan 

Celsing Arkitektkontor AB i Stockholm. Projektet färdigställdes i december 2004. 

I kvarteret Priorn 2 i Visby – Biskopsgården – har tegeltaket på Kapitelhuset vid 

S:t Drottensgatan lagts om, och fasaderna på den s.k. betjäntflygeln har reparerats, 

allt på uppdrag av länsmuseet. 

17


Ladugårdslängen vid prästgården i Vamlingbo byggdes 2004 om till ett Naturum av Byggnads- 

hyttan. Foto Jan Utas resp. Karl-M Ekengren. 

18


I Visby har även utförts en rad reparations- och ombyggnadsarbeten på olika enfa- 

miljshus på beställning av privata fastighetsägare, bland annat på S:ta Maria 29, 

Laboratorn 3 och Löjtnantsgatan 26 (takomläggningar), Södra Slottsgränd (repara- 

tion efter vattenskada) och Torngränd respektive Kinbergs plats (fasadarbeten samt 

ombyggnad av kök). 

På landsbygden har bland annat utförts underhållsåtgärder på det byggnadsmin- 

nesförklarade bostadshuset från 1800-talet vid Isums i Atlingbo, samt en inredning 

av en kalkstensflygel från samma århundrade vid Norrgårde i Vallstena till provkök 

m.m. Ett flerfamiljshus vid Storgatan i Slite har försetts med nytillverkade entré- 

dörrar av ek. 

Av mer udda uppdrag kan avlägsnandet av den mycket stora murgrönan på koret 

till S:t Nicolai ruin i Visby nämnas. Uppdragsgivare var Riksantikvarieämbetet. 

Hyttans konservatorer har vid sidan av arbeten i samband med de nämnda kyrko- 

restaureringarna utfört konservering av olika typer av inredningar etc. i fastig- 

heterna Kaplanen 6 i Visby, Visby Hotel (målningarna i det s.k. Hansarummet), 

Katthamra gård i Östergarn och Lauter på Fårö. 

I Hejnumkalkugnen bröts under den aktuella perioden två ugnar sten och brändes. 

Packstenen forslades till Djupkviorförrådet där kalken våtsläcktes för långtidsför- 

varing i kalkgravar. 

utbildning och kunskapsspridning etc. 

Doktorandstipendium 

Byggnadshyttan och Samfälligheten Gotlands kyrkor ingår tillsammans med Par- 

tek Nordkalk AB, Svenska kyrkans församlingsförbund, Scancem Research AB samt 

Murverksrådet AB i en intressegrupp som under fyra år finansierar en doktorand- 

tjänst, inriktad på utveckling av putsbruk. Hyttan och samfälligheten bidrar med 

75 000 kronor per år vardera, dvs. totalt 150 000 kronor per år. Projektnamnet är 

Beständig puts på murverk. Doktorandtjänsten innehas av tekn. lic. Kristin Balksten. 

Projektet bedrivs inom ramen för Företagsforskarskolan nmk (Naturliga mate- 

rial med inriktning mot miljö- och kulturvård) vid Göteborgs universitet. Forskar- 

skolan syftar till att öka utbytet mellan naturvetenskapliga, tekniska och humanis- 

tiska discipliner och vidareutveckla beständiga, kulturvårdande och miljömässigt 

bärkraftiga material och behandlingsmetoder för byggnader och andra konstruk- 

19


tioner, såväl kulturhistoriskt intressanta som övriga. Utöver Göteborgs universitet 

deltar även Högskolan på Gotland, Chalmers tekniska högskola i Göteborg och 

Högskolan i Dalarna. Kristin Balksten har informerat om projektet i olika rele- 

vanta sammanhang såsom vid Nordiskt forum för byggningskalks seminarier i 

Trondheim hösten 2003 och i Skåne hösten 2004, vid ett av Riksantikvarieämbetet 

anordnat kalkputsseminarium i Stockholm i mars 2004, samt vid Svenska kyrkans 

fastighetsdagar i Stockholm i oktober 2004. Hon har även publicerat artikeln The 

pore structure in lime plaster as a key to understanding moisture transportation pro- 

pierties and frost damages, samt Kalkputs 2003/2004 – kunskap och praxis i fyra län, 

en inventering på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Projektet innefattar en för- 

hållandevis stor del praktiska moment, bland annat har ett stort antal putsprover 

utförts på ett äldre kalkstenshus vid Diskarve i Roma. 

Klimat i kyrkor 

Det system för styrning av klimatet i våra kyrkor som sedan 2002 provats i Fårö 

kyrka har under 2003 installerats även i Etelhem kyrka. Kontinuerlig uppföljning 

sker genom tekn. dr. Tor Broströms försorg vid Högskolan på Gotland. Efter en för- 

sta utvärdering 2004 kan man konstatera att fuktstyrningen fungerar på avsett vis, 

och att man med standardkomponenter kan anpassa ett befintligt elvärmesystem 

för styrning mot konstant relativ fuktighet. Vissa justeringar har vidtagits under 

försöksperioden, bl.a. har maxvärdet på temperaturen ändrats. 

Studiebesök 

I november 2004 besöktes Byggnadshyttan av Norsk Hantverksutvikling, en organi- 

sation med uppdrag att dokumentera och sprida kunskap om teknik och hantverk. 

20 

Byggnadshyttans personal gjorde i april 2004 en studieresa till Barcelona i 

Spanien. Bland annat besågs La Sagrada Famila-katedralen och Olympiabyn. 

Inom ramen för arbetet i referensgruppen för Lau kyrkas restaurering, där hytt- 

mästaren ingår, deltog denne i maj 2003 i en studieresa till Danmark med besök i 

bland annat en lång rad medeltida kyrkor. 

Teknik- och utvecklingsmöten 

Hyttans anställda samlas fyra gånger per år till s.k. teknik- och utvecklingsmöten. 

Programinslag är information om t.ex. nya metoder, redskap och litteratur, samt 

föredrag, grupparbeten och företagsinformation.

»Öppen restaurering« 


I samarbete med länsmuseet genomfördes en för allmänheten öppen restaurerings- 

dag den 13 maj 2004 i samband med restaureringen av Hejde kyrka. 

Under Kulturhusens dag den 12 september 2004 visades restaureringsarbetena i 

Lau kyrka samt ombyggnaden av ladugårdslängan vid prästgården i Vamlingbo. 

Sammanlagt räknades ett drygt hundratal besökare in. 

Konferensdeltagande etc. 

Under 2003 – 2004 deltog hyttmästaren i ett flertal seminarier och konferenser såsom: 

− Nordiskt forum för byggningskalks seminarier i Trondheim hösten 2003 och i 

Skåne hösten 2004. 

− Baltic Sea Identity – konferens i Gdansk i Polen i april 2003. 

− Workshop on Plaster Conservation på Ösel i april 2003 (även Per-Arne Havdelin 

deltog från hyttan). 

− Ruinseminarium i september/oktober 2003 i Skåne och Danmark. 

− Seminarium om kalkputs: Kalkputs 2003 – Kunskap och praxis i fyra län, 

anordnat av Riksantikvarieämbetet, i mars 2004. 

− Konstituerande möte för European Association of Building Crafts and Design 

(eacd) på ön Brac i Kroatien i maj 2004. 

− Svenska kyrkans fastighetsdagar i Stockholm i oktober 2004. 

Konservatorerna Maria Ihrsén och Rebeca Kettunen deltog i oktober 2003 i det Kalk- 

måleriforum som anordnats i Stockholm på initiativ av Riksantikvarieämbetet. 

Publikationer 

Det första numret av en årsbok med redogörelse för hyttans verksamhet m.m., pla- 

nerad att fortsättningsvis komma ut vartannat år, gavs ut i juni 2003. Den är ett led 

i hyttans stadgeenliga kunskapsspridning. 

Hyttmästarens uppdrag 

Förutom det ovan nämnda styrelseuppdraget i Nordiskt forum för byggnadskalk 

medverkar hyttmästaren även i arbetsgrupper och remissinstanser inom Murverket 

– ett projekt initierat av Svenska Putsentreprenörföreningen i syfte att modernisera 

och revidera utbildningsmaterialet och kunskapsbanken i Mur 90. 

21


22 

Vid de årliga konferenserna för de kyrkliga stiftens fastighetsrådgivare har hytt- 

mästaren representerat Visby. I de flesta stift, dock inte i Visby, finns en sådan råd- 

givare, vanligtvis stiftets fastighetschef, som har till uppgift att till församlingar och 

andra lämna råd om underhåll, byggnadsteknik, antikvariska frågor etc. 

Lau kyrkas restaurering, som kom till utförande under 2003 – 04, har under 

planerings- och byggskedena bedrivits som ett samarbetsprojekt mellan Lau för- 

samling, Samfälligheten Gotlands kyrkor, Högskolan på Gotland, Byggnads- 

hyttan, länsstyrelsen, länsmuseet och Lau hembygdsförening. Hyttmästaren har 

som nämnts varit ledamot i den referensgrupp som bildats. Han ingår även i det 

nybildade lokala Byggsektorns Kretsloppsråd.

Kristin Balksten 

BESTÄNDIGHETSPROBLEM FÖR K ALKPUTS 

P 

å de kalkputsade kyrkorna på Gotland har putsen under ett flertal år 

utsatts för omfattande frostskador. Dessa problem har lett till att Byggnadshyttan 

på Gotland tillsammans med Samfälligheten Gotlands kyrkor m.fl. gotländska 

kalkintressenter har gått samman och finansierat ett doktorandprojekt med arbets- 

namnet Beständig puts på murverk. Hittills har forskningen berört frostproblematik 

i porösa material samt hantverkets påverkan på materialets porstruktur. 

För att förstå problembilden kring kalkputs är det viktigt att studera mer än bara 

ett material. Det handlar om att studera en process. Det finns många faktorer som 

inverkar på kalkputsen som färdigt material och därmed dess förmåga att motstå 

frostskador. Nedan syns en schematisk bild över de områden som var och en som 

arbetar med kalkputs behöver ha kännedom om. 

Först handlar det om att välja rätt material i fråga om bindemedel och sand och att 

känna till hur just dessa material samverkar med varandra och med väggen. Sedan 

handlar det om att blanda till materialen på ett bra sätt så att slutprodukten blir 

ett smidigt och luftigt bruk. Det handlar då om att anpassa blandningsförhållande 

efter just de valda materialen samt att tillföra minsta möjliga vattenmängd för att 

uppnå önskad smidighet och arbetbarhet. Även blandningssätt och blandningstid 

påverkar hur homogent och luftigt ett bruk blir. 

Därefter kommer många moment som kan påverka putsens struktur och dessa 

moment ryms inom hantverket. Inom hantverket ryms förberedelser av under- 

liggande väggyta, applicering av bruket, bearbetning av ytan, för- och eftervattning 

m.m. Det handlar även om anpassning till rådande väderförhållanden. 

Tillsammans ger dess faktorer upphov till en mer eller mindre bra porstruk- 

tur sett ur frostproblemets synvinkel. Det gäller här att skapa en puts med runda, 

23

BESTÄNDIGHETSPROBLEM FÖR KALKPUTS 

avskilda luftporer som inte fylls med vatten under normala omständigheter, t.ex. 

kraftigt regn. De kan då utgöra ett utrymme där vattnet kan expandera i samband 

med ombildandet till iskristaller vid frysning. På så sätt kan spänningarna tas upp 

inuti materialet istället för att materialet skall sprängas sönder vid frost. 

24 

För att veta hur skador skall undvikas gäller således att alla inblandade i puts- 

restaureringar känner till såväl materialets, blandningens och hantverkets inverkan 

på porstrukturen som porstrukturens betydelse vid frostsprängning. 

Hantverkets betydelse för beständigheten 

En hantverkare har många möjligheter att påverka hur den slutliga putsen kan komma 

att se ut, både till yttre och inre struktur. Erfarna hantverkare kan se stora skillnader 

på beständigheten hos putsen beroende på hur de agerat i olika arbetsmoment. En 

undersökning har påbörjats för att öka förståelsen för hantverkets olika moment och 

hur de påverkar kalkputsen. Genom att kartlägga hantverkets inverkan kan även en 

förståelse skapas för varför kalkputs ofta fryser ned enligt ett visst mönster. 

Idag arbetar många hantverkare på liknande sätt oavsett om de putsar med 

kalkcementbruk eller kalkbruk. För kalkcementbruk gäller att ytan måste bear- 

betas medan bruket ännu är relativt mjukt medan motsatsen gäller för kalkbruk. 

Genom att vänta med att bearbeta kalkputsytan till bruket har satt sig kan mate- 

rialet påverkas på en rad positiva sätt. 

Efter att putsbruket har applicerats på en yta finns en rad faktorer som påverkar 

hur det hårdnar initialt. Tiden från det att bruket applicerats på en yta till att det 

styvnar beror bland annat på kemiska reaktioner i bindemedlet, sugförmågan hos 

underlaget, vädrets inverkan på torkning m.m. 

Den undersökning som presenteras här handlar framförallt om tidpunkten för 

ytbearbetningen av putsbruket, en jämförelse mellan materialets struktur sedan 

ytan bearbetats kort tid efter det att bruket applicerats, medan det ännu är mjukt 

och färskt, jämfört med en bearbetning sedan bruket satt sig. 

Skador vanliga på släta kalkputsytor 

Det är alltför vanligt att släta kalkputsytor skadas av frostsprängning. Vid närmare 

granskning av dessa ytor syns ofta ett hårdare skal av kalk i ytan. Bakom detta skal 

finns ett sandigt lager som i vissa fall saknar bindemedel. De frostskador som upp- 

kommer leder ofta till att just yttersta skalet faller ned på det sätt som bilderna till 

höger visar.

Yttersta skiktet av putsen faller ofta ned vid frostsprängning. Norrlanda kyrkas torn, sydfasaden. 

Putsen reparerades av Byggnadshyttan i oktober 2001. 


Vanlig skadebild för kalkputs där yttersta delen av putsen är ett hårt kalkskal som har dålig vid- 

häftning till underliggande material. Genom att studera vad som händer när en kalkputs bear- 

betas i färskt respektive styvt tillstånd, syns tydligt att ovanstående kalkputs har bearbetats i ett 

färskt tillstånd. Exemplet är hämtat från Linde kyrka, tornets västfasad. Putsningen utfördes som 

beredskapsarbete 1973 – 74 i regi av AMS’ platskontor i Visby. Foto Kristin Balksten. 

25


prov verktyg blandningsförhållande 

1 a 

1 b 

2 a 

2 b 

3 a 

3 b 

4 a 

4 b 

5 a 

5 b 

6 a 

6 b 

7 a 

7 b 

8 a 

8 b 

Tabell: Provytornas materialkomposition och bearbetningstyp/verktyg. 

26 

a 

a 

b 

b 

c 

c 

d 

d 

a 

a 

b 

b 

c 

c 

d 

d 

Volym kalk:sand 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

konsistens 

vid bearbetning 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

kalk 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

våtsläckt 

prov verktyg blandningsförhållande 

9 a 

9 b 

10 a 

10 b 

11 a 

11 b 

12 a 

12 b 

13 a 

13 b 

14 a 

14 b 

15 a 

15 b 

16 a 

16 b 

a 

a 

b 

b 

c 

c 

d 

d 

a 

a 

b 

b 

c 

c 

d 

d 

Volym kalk:sand 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:2 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

1:3 

konsistens 

vid bearbetning 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

styv 

färsk 

kalk 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

torrsläckt 

Snutbräda, skurbräda, tungslev och putsslev, vilka vardera används för respektive snutskurning, 

brädrivning, glättning samt slevdragning. 

Den övre raden visar de ytor som bearbetats efter att bruket satt sig medan den nedre raden visar 

de ytor som bearbetats färska. Från vänster syns exempel på glättade, slevdragna, snutskurade 

och brädrivna ytor. Med ett tränat öga kan en kalkfilm urskiljas i den nedre raden. 

Illustration och foto Kristin Balksten.

Undersökning av bearbetningstidens inverkan på kalkputs 

Totalt har 32 provytor tillverkats med syftet att studera effekten av bearbetningstiden, 

dvs. tidpunkten för ytbearbetning av putsbruket efter det att det applicerats. Till detta 

har våtsläckt samt torrsläckt kalk blandats tillsammans med sand i volymförhållande 

1:2 samt 1:3. Bruket har platsblandats i planblandare under ca 30 minuter. 

Ytorna har bearbetats med fyra olika verktyg (se bild på motstående sida) vilka 

ger fyra olika bearbetningstekniker; snutskurning, brädrivning, glättning samt 

slevdragning. Fyra tekniker valdes för att visa om någon bearbetningsteknik är mer 

känslig för bearbetningstiden än någon annan. 

Totalt har åtta provytor skapats av varje bruksblandning. Varje bearbetningsteknik 

har använts både när bruket varit färskt och när det satt sig. På grund av torknings- 

förhållandet som rådde vid tillverkningstillfället skiljer det 20 – 30 minuter mellan 

bearbetningarna av de olika ytorna. 

Vid snutskurning och brädrivning är det möjligt att använda ett högt tryck på 

verktygen. Vid glättning används sidan på sleven för att skapa en slät yta. Vid slev- 

dragning används kanten för att skapa en avdragen rå yta. Notera att både snut- 

brädan och tungsleven har konvexa ytor. 

Observationer från provytornas tillverkning och slutliga utseende 

När en kalkputsyta torkar till bildas ofta stora sprickor synliga i ytan. Om ytan 

bearbetas efter att bruket har satt sig så har dessa sprickor redan uppkommit och de 

kan arbetas ihop igen. Det går även att använda ett hårdare tryck på verktyget när 

bruket har satt sig. Bearbetningen påverkar både hur homogent och hur kompakt 

materialet blir i slutändan. För samtliga ytor som bearbetats efter att de satt sig gäl- 

ler att de stora sprickorna har arbetats samman. 

Då putsytan har bearbetats innan den har satt sig, när bruket ännu är färskt, 

uppkommer de stora sprickorna efter att ytan redan är färdigbearbetad vilket inne- 

bär att de blir kvar väl synliga i ytan. I de 16 ytor som bearbetats i färskt tillstånd 

finns en del stora sprickor väl synliga. 


I samtliga 16 ytor som bearbetats i färskt tillstånd syns en tydlig kalkfilm på 

ytan, vilket ger ytan både annorlunda färg och struktur. För de snutskurade, bräd- 

rivna och glättade ytorna finns denna kalkfilm fläckvis som ett skal av kalk i ytan, 

vilket märks som tunn bomputs. Det är ett fenomen som också kan noteras när 

ett prov tas ut från ytan. Tätt bakom kalkfilmen finns ett sandigt lager som gör 

att ytskiktet lätt separeras från resten. På de fasadytor där putsen bearbetats efter 

27


att bruket satt sig förekommer inte detta fenomen överhuvudtaget. I stället har de 

en till synes »öppen« yta som är väl mottaglig för både vatten och kalkfärg. När en 

fasadputs med kalkfilm vattnas pärlar sig vattendropparna på putsytan, innan de 

efter ett tag fläckvis sugs in i materialet. 

28 

När vatten tillförs en putsyta som bearbetats efter att bruket satt sig är reaktionen 

helt annorlunda. Uppsugningen av vatten sker här omedelbart och jämnt över hela 

ytan – och med ett mycket karakteristiskt sugande ljud som skiljer sig från vad som 

sker när de andra ytorna vattnas. Det är känt från praktisk erfarenhet att förekomsten 

av den här typen av sugförmåga, som karakteriserar de putsytor som bearbetats efter 

det att de satt sig, är viktig för att ge ett bra resultat vid avfärgning med kalkfärg. 

Tunnslip av kalkputsprov 

För att kunna studera putsens inre struktur i mikroskop har tunnslip tillverkats av 

samtliga ytor med ett snitt vinkelrätt mot ytan. Tunnslip erhålls genom att puts- 

prov impregneras med epoxi, varefter en ytterst tunn skiva kan sågas ut, poleras och 

fästas mellan två glasskivor. Vid studium av tunnslip är det viktigt att känna till 

att förutom sandkornens många färger så representerar den gula färgen porsystemet 

och den bruna färgen bindemedlet. Samtliga fotografier av tunnslip visar putsen 

med fasadytan längst till höger. 

På motstående sida visas exempel på fyra provytor där en jämförelse görs parvis. 

Materialkompositionen och bearbetningstypen är exakt densamma, men tidpunk- 

ten för ytbearbetning skiljer. De två exemplen på färskt bearbetade putsytor (10 b 

och 15 b i vidstående bilder) har tagits från de delar av provytorna som visar mycket 

tydliga kalkskal i ytskiktet med ett sandigt lager alldeles bakom. 

Den yttre kalkfilmen är tydligt synbar i samtliga tunnslip, gjorda av ytor som 

bearbetats i färskt tillstånd. Effekten av vad som sker när det är ett kalkskal i ytan 

är dock tydligast synligt i tunnslipen från just ytorna 10 b och 15 b, se bilder. 

Vid bearbetning efter det att bruket satt sig tillåts att ett högre tryck används på 

verktygen. Effekten av detta kan ses i tunnslipen från ytorna som bearbetats i styvt 

tillstånd, då de är mer kompakta och innehåller färre sprickor inne i materialet. 

Bilderna här intill visar tunnslip från prov 10 b och 10 a, vilka blandats av 

torrsläckt kalk och sand med volymförhållandet 1:2. Ytorna är brädrivna med skur- 

bräda. 10 b uppvisar en puts med rikligt med kalk i ytskiktet men med avsaknad av 

kalk strax innanför detta, medan 10 a uppvisar en puts som är homogen från ytan 

och in. Genom att jämföra dessa två bilder av puts uppbyggda av exakt samma

Tunnslip 10 a överst t.v, uppvisar ett homogent material av torrsläckt kalk 1:2 som bearbetats 

efter det att bruket styvnat. 

Tunnslip 10 b, överst t.h, uppvisar ett inhomogent material av torrsläckt kalk 1:2 som bearbe- 

tats medan bruket ännu var färskt. Notera särskilt skalet av kalk i ytan (t.h.) och avsaknaden av 

bindemedel strax innanför ytan. Tunnslipen är – liksom övriga som presenteras i artikeln – infär- 

gad så att den gula färgen visar porsystemet och den bruna färgen bindemedlet (kalken). Övriga 

färger anger sandkorn. Samtliga tunnslipfotografier i artikeln visar putsen snittad inifrån och ut 

med fasadytan till höger. 

Tunnslipproven 15 a och 15 b, nederst, visar två exempel från ytor som tillverkats av torrsläckt 

kalk och sand med volymförhållandet 1:3. Ytan glättades med en konvext formad tungslev. De 

utgör ytterligare två tydliga exempel från exakt samma material och bearbetningsteknik men 

med olika bearbetningstider. I tunnslipet från provyta 15 a syns tydligt det tomrum som skapats 

bakom ett skal av kalk. Ett sådant utrymme har en mycket låg frostbeständighet. 

Tunnslip 15 b, nederst t.h, uppvisar ett inhomogent material gjord på torrsläckt kalk 1:3 som glät- 

tats medan bruket ännu var färskt. Notera även här hur bindemedlet finns i ytan men helt sak- 

nas i området bakom. 


29


material och bearbetningssätt syns tydligt den effekt som bearbetning efter olika 

lång tid kan ha på ett material. 

30 

Tunnslip 15 a uppvisar ett homogent material gjord på torrsläckt kalk 1:3. Denna 

puts har glättats efter att bruket har satt sig. 

Slutsatser om bearbetningstidens betydelse 

Hantverket är av stor betydelse för kalkputsens beständighet. Det är därför av stor 

vikt att varje hantverkare känner till hur han kan påverka porstrukturen i bruket 

och vilken betydelse porstrukturen har för frostbeständigheten. 

Vid analyser av gamla kalkbruk som avses att ligga till grund för en reproduk- 

tion är det viktigt att inte bara studera de ingående materialen utan även att försöka 

studera utförandet som ligger bakom brukets inre och yttre struktur. Hur kompakt 

ett bruk är och vilken porstruktur det har är i hög grad beroende av hur putsen 

bearbetats. Både verktyg, intensitet och tidpunkt för bearbetning spelar stor roll. 

Det är därför inte möjligt att återskapa ett bruk utan att känna till dessa parametrar 

då samma ingående material kan skapa helt olika slutresultat. 

Genom att bearbeta en putsyta medan bruket fortfarande är mjukt och färskt kan 

en rad oönskade effekter skapas: 

– Många sprickor kan uppkomma både inne i materialet och i putsytan och därefter 

kvarstå. 

– Bindemedlet kan arbetas ut till ytan där det skapar en kalkfilm och i värsta fall ett 

skal av kalk. 

– Bakom kalkskalet kan ett lager skapas som helt saknar bindemedel och därför lätt 

fylls med vatten, vilket gör materialet känsligt för frostsprängningar. 

Genom att välja att vänta med att bearbeta en putsyta till efter att bruket har styv- 

nat kan en rad positiva effekter skapas: 

– Inre och yttre sprickor kan pressas samman. 

– Materialet blir mer homogent. 

– Frostbeständigheten ökar. 

– Putsytan får en öppen struktur, väl mottaglig för kalkfärg. 

Slutsatsen är därmed att en putsyta aldrig bör bearbetas förrän bruket har satt sig 

och sprickorna har börjat uppkomma, annars är risken stor att ett inhomogent 

material med låg frostbeständighet skapas.

Johan Knutsson 

AXEL HERMAN HÄGGS RESTAURERING 

AV DALHEM KYRKA 

Sveriges kyrkor, det rikstäckande översiktsverket med kyrkobyggnadsmonografier, 

började ges ut 1910. 1952 hade turen kommit till kyrkorna i Halla 

ting på Gotland, däribland Dalhem. I presentationen, författad av Johnny Roosval, 

beskrevs byggnadens arkitektur ingående, interiören mer sparsamt och mycket 

selektivt. En av muralmålningarna omtalas såsom »en dyrbar rest… av kyrkans inre 

utsmyckning …« medan de målningar som helt dominerar intrycket snabbt avver- 

kas som »60 – 70 nya muralmålningar med förklarande bildunderskrifter«. 1 

En sådan tystnad kunde bara tyda på att målningarna ansågs alltför ointressanta 

för en läsekrets som i första hand förväntades intressera sig för de medeltida insla- 

gen. Som ofta är fallet vid presentationer av medeltidens arkitektoniska monument 

och byggnadsverk kan »den skeptiske läsaren använda tumregeln att väsentliga par- 

tier och skön skulptur som inte avbildas eller behandlas i texten kan misstänkas 

vara av sent datum« som arkitekturhistorikern Göran Kåring så träffande uttrycker 

det i sin avhandling om 1800-talets europeiska restaureringsdebatt. 2 Det är mot 

bakgrund av de nyanserande insikter som Kåring och andra bidragit med under de 

senaste decennierna som tiden nu är mogen att se Dalhem kyrka i nytt ljus. 

Den ledande visionären och arkitekten bakom Dalhem kyrkas restaurering var 

Axel Herman Hägg. Född 1835 på Katthammarsvik i Östergarn levde och verkade 

Hägg större delen av sitt liv i England. Han dog 1921. Till sin hjälp för det prak- 

tiska arbetet med glasmåleri och muralmåleri – de båda tekniker som på det mest 

avgörande sätt ger karaktär åt kyrkans inre – hade han den i konsthistorien prak- 

tiskt taget okände Carl Wilhelm Pettersson, född 1866 i Ronehamn på Gotland, död 

1954. Från 1890-talet deltog Pettersson i en lång rad kyrkorestaureringar där hans 

arbetsinsatser omfattade såväl dokumentation som komplettering av skadade frag- 

ment och helt nya kompositioner i monumentala format. I Sverige och Danmark 

hade intresset vuxit för de medeltida muralmålningar som under 1600-talet kal- 

31

AXEL HERMAN HÄGGS RESTAURERING AV DALHEM KYRKA 

kats över, och det sena 1800-talets och 1900-talets konservatorer ställdes nu inför 

nya stora utmaningar. Carl Wilhelm Pettersson var en av dem, med kapacitet att 

genomföra visionerna i praktiken och med en beredvillighet att lojalt dela Häggs 

etiska och estetiska värderingar. De signerade verken, kyrkoräkenskapernas uppgif- 

ter och andra källor hjälper oss att skingra mörkret kring Petterssons hittills både 

ringaktade och i stort sett okända gärning. Fram träder konturerna av en omfat- 

tande verksamhet någonstans i området mellan den skapande konstnärens och den 

bevarande konservatorns fält. 

32 

Axel Herman Hägg har i konsthistorien blivit mest ihågkommen för sina 

etsningar med motiv från medeltida miljöer, verkliga och fiktiva. Hans kyrko- 

restaureringar har varit föremål för en uppsats i konstvetenskap. 3 Men någon dju- 

pare analys av Häggs inspirationskällor, visioner och ideal i restaureringsfrågor har 

inte gjorts. Ingen har sökt svaret på frågorna som hopar sig inför hans efterlämnade 

verk. Hur såg Hägg på sin uppgift? Och vad vittnar denna inställning om? 

Häggs restaureringsåtaganden gällde kyrkor på Gotland såväl som på fastlan- 

det. De flesta ledde han själv. Men det förekom också att han medverkade vid res- 

taureringsprojekt som leddes av andra. Dit hörde restaureringen av Nicolai kyrka 

i Örebro, ett arbete som – i likhet med vad fallet brukar vara med stora restaure- 

ringsprojekt – genomfördes i etapper från 1864 till 1890-talet. Arbetet byggde på en 

noggrann undersökning av lektor Adolf Kjellström som också var ledaren för det 

hela. 4 Idag är det främst några fönster med glasmålningar samt en mindre mural- 

målning som minner om restaureringen. 

Häggs största insats på kyrkobyggnadsområdet var Olaus Petri kyrka i Örebro 

från 1908 – 11. Här fortsatte han det mångåriga samarbetet med Adolf Kjellström 

och kunde till projektet också knyta den engelske arkitekten Edward Dodgskun. 

Många av de arkitekter som i likhet med Hägg delade sitt engagemang mellan 

nybyggnation och restaureringar lät spår av restaureringsprojekten komma till 

uttryck i de nybyggda verken. I Olaus Petri kyrka framstår altaruppsatsen och dop- 

funtens baldakin i ek som versioner av motsvarande inslag i bland annat Visby 

domkyrka – ett av Häggs största uppdrag – respektive Dalhem. 

Åtskilliga av 1800-talets restaureringar har under 1900-talet sminkats över eller 

raderats ut under en tid vars värderingar inte hade mycket till övers – eller ens för- 

ståelse för – de närmast föregående generationernas insatser. Desto mer unika ter sig 

då Dalhem kyrka, liksom den av Hägg och Pettersson samtidigt restaurerade Ardre 

kyrka. Båda har bibehållits i det närmaste oförändrade till idag.

estaureringens genomförande 

Dalhem kyrka hade länge varit i behov av reparation när Hägg knöts till uppgiften 

i början av 1890-talet. 5 Kyrkoherden Johannes Odin var den drivande kraften och 

för att komma igång säkrades ekonomin genom banklån och bidrag från privat- 

personer och föreningar. 6 Även riksdagen och den egna församlingen, liksom kung 

Oskar II personligen, bidrog till finansieringen. 7 

Snickeri- och smidesarbetet 

Restaureringen av exteriören var i princip avslutad någon gång under 1890-talets 

senare del, och senast på hösten 1899 har Hägg levererat ritningar för de inre arbe- 

tena. 8 Utgiftsposterna gällde till en början i första hand snickerierna. Gunnar 

Sjöberg, Sigfrid Johansson och Leonard Gardell hör till de återkommande nam- 

nen bland snickarna. Gardell tycks för det mesta ha varit den som tagit hand om 

de dekorativa inslagen i träskärning (bild 1). Gunnar Sjöbergs fordringar gällde 

huvudsakligen stomarbeten, som t.ex. de bänkinredningar »hvartill åtgått 199 

arbetsdagar a 2 kr 18 öre«. 9 Av kyrkans räkenskaper framgår också att Sjöberg utfört 

Bild 1. Dopfuntens arkitektoniska baldakinlock är resultatet av tre snickares insatser. För huvud- 

arbetet svarade P. Barkander. Leonard Gardell skar relieferna. De profilerade valvbågarna under 

strävbågarna svarvades av Gunnar Sjöberg. 

Bild 2. Korstolarnas krönparti från 1899 utfördes med predikstolsdörrens omfattning från 1637 

som förebild. Det nedre partiet hör till korstolarnas originaldelar från 1300-talet. 

Foto Maria Ihrsén. 


33


Bild 3. Retablet, altaruppsatsen, med lister och skuren dekor från 1300-talet; målningar av C. W. 

Pettersson från 1899. 

Bild 4. Firman Hj. Eklund fick stora beställningar på det dekorativa smidesarbetet, bland annat 

för mittskeppets ljuskronor. Foto Maria Ihrsén. 

»dekorationerna å östra och västra fasaderna å orgelverket« samt »ett wäggskåp af 

ek vid orgeln«, dvs. ett gotiskt väggnischskåp och ytterligare ett skåp av samma typ 

med en mycket omsorgsfullt skuren dekor för östra korväggen (se bild 16). 10 

34 

Därutöver kvitterar Sjöberg ut ersättning för arbeten med korstolarna, bland 

annat de krön som 1899 utfördes som fria parafraser av predikstolsdörrens krön med 

den skurna dateringen 1637 (bild 2). 11 Två änglafigurer av ek för korstolarna skulp- 

terades av M. Rosendahl i Stockholm för 90 kronor styck 12 enligt uppgift »efter 

Häggs ritning«. 13 De sex slanka gotiska kolonnerna på korstolarnas västra sida leve- 

rerades av snickaren P. Hellgren. 

Den altaruppsats, eller retabel, från 1300-talet som vid slutet av 1600-talet hade 

ersatts av en i barock försågs nu med en ny nederdel och med nya målningar på 

väv, enligt uppgift med de gamla som förebild. 14 Arbetet utfördes av Carl Wilhelm 

Pettersson (bild 3). 15 

Det dekorativa smidesarbetet för gångjärn, dörrbeslag, armaturer och liknande 

var mycket omfattande. Smidesfirman C. O. Wickman i Visby levererade gång- 

järn medan smidesfirman Hj. Eklund stod för lampetter och ljuskronor, vilka sedan 

målades av Johan Gardelin i Hemse (bild 4). 16

Bild 5. En av 1230-talets glasmålningar, S:ta Margareta. Foto Raymond Hejdström. 

Bild 6. Oskar II och Barnföreningen Balder bidrog till finansieringen av de dyrbara glasmåleriarbetena. 

Deras monogram ingår i den dekorativa kompositionen med drag av jugend. Foto Maria Ihrsén. 

Glasmåleriarbetet 

En prestigefylld, dyrbar och av samtiden mycket uppmärksammad, uppgift var 

kompletteringen av de medeltida glasmålningarna vilka ansågs äga ett särskilt stort 

värde såsom Gotlands äldsta i sitt slag (bild 5). Hägg hämtade förebilderna från 

bevarade, men något yngre fönster i andra gotländska kyrkor. 17 

Arbetet med fönsterglas i Dalhem kyrka går, som så mycket annat, att följa i 

räkenskaperna. I juni 1900 kvitterar Carl Wilhelm Pettersson ut 650 kronor för 

»skärning, målning och bränning af 8 rader glasmålningar i östra fönstren«. Där- 

med avsågs de åtta rutor fördelade över de tre korfönstren som idag framträder 

något ljusare än de mörkare originalglasen. För motsvarande arbete med det stora 

masverksförsedda spetsbågefönstret i väster debiterades 850 kronor (bild 6). 18 Glas- 

målningarna i långskeppets fyra fönster utfördes efter Häggs ritningar i Neumann 

& Vogels glasmåleri, Stockholm. 19 

Måleri på duk och trä 

Samtliga de på duk målade porträtten av kyrkohistoriskt betydelsefulla personer 

är utförda av Carl Wilhelm Pettersson. I en specifikation nämns »6 bilder m m å 

biskopsstolen«. I samma förteckning specificeras också »9 bilder o 2 växtmotiv å 

predikst.« liksom »3 figurer o 3 ornament å orgeln«. 20 


35


Bild 7. Den 15 oktober 1900 kvitterade C. W. Pettersson ut ett arvode för »7 bilder å korstols- 

ryggen«. Härmed avsågs porträtten av en rad kyrkofäder, missionärer och reformatorer – som 

här John Wiclif. 

Bild 8. Bänkinredningarna från 1600-talet sparades men målades om. Växtmotiven av jugend- 

karaktär utfördes av C. W. Pettersson. Nya gångjärn beställdes efter förebild från de gamla som 

flyttades till bänkluckorna ut mot väggarna. Foto Maria Ihrsén. 

36 

År 1904 fortsätter Pettersson med »Två växtmotiv samt ornering af väggen bakom 

orgeln« för 45 kronor samt »1 porträtt i olja på biskopsbänken« för fem kronor. 21 Här- 

med avsågs sannolikt porträttet på ryggstödet av Haqvin Spegel, superintendent 

(biskop) på Gotland 1680 – 85 och sedermera ärkebiskop, det enda av kyrkans por- 

trätt av denna karaktär som är utfört direkt på träet. Ytterligare fjorton porträtt i olja 

utför Pettersson 1905. 22 Troligen avses här bland annat den serie porträtt som pryder 

framsidan av korstolarna. Här ingår totalt elva porträtt. Panelen bakom och över kor- 

stolarnas sittplatser är försedd med sju porträtt (bild 7). De åtta porträtt som sattes 

upp bakom bänkraderna i skeppets västra del, de enda signerade, är daterade 1909. Det 

mesta av det yttäckande måleriet – däribland bänkarnas snickerier – utfördes av Johan 

Gardelin. 23 Men växtmotiven på bänkluckorna stod Pettersson själv för (bild 8). 24 

Muralmåleriet 

År 1899 har också arbetet med det mycket omfattande muralmåleriet kommit igång. 

28 oktober det året kvitterar Carl Wilhelm Pettersson ut 790 kronor för »Restau- 

rering af gamla målningar« och för »Dekorering af 11 hvalf samt korets östra vägg,

3 taflor Uppståndelsen, Kvinnorna vid grafven, Utdrivandet ur paradiset samt Patri- 

arkerna o David, med fris och språkband«. De »gamla målningar« som nämns i 

specifikationen syftade på de medeltida muralmålningarna på väggytorna över pre- 

dikstolen – de enda som Johnny Roosval, författaren till presentationen i Sveriges 

Kyrkor, ansåg värda särskild uppmärksamhet. Med Patriarkerna avsågs figurmål- 

ningarna på långskeppets norra sida (bild 9). Utdrivandet ur Paradiset återfinns cen- 

tralt placerat över tornbågen (bild 10). Motivet med kvinnorna vid Kristi grav finns 

inte kvar. Platsen där den på ett logiskt sätt ingick i berättelsen, dvs. under valvet norr 

om triumfbågen, till vänster om Uppståndelsen, kalkades över 1946. Det skedde med 

riksantikvarieämbetets goda minne och anledningen var att den ansågs konkurrera 

med de framtagna medeltidsmålningarna på södra sidan om triumfbågen. 25 

Arbetet med muralmålningarna, för vilket Pettersson ensam svarade, kunde 

intensifieras en bit in på det nya seklet, när det omfattande arbetet med målning- 

arna i Ardre avslutats och Pettersson kunde flytta över hela sitt engagemang till 

Dalhem. Häggs räkningar gällde arvoden för kartonger medan Pettersson faktu- 

rerade församlingskassan för utförandet. Flertalet av Dalhems muralmålningar är 

signerade Axel Herman Hägg fecit och Carl Wilhelm Pettersson pinxit samt försedda 

med årtal, vilket tillsammans med de daterade räkenskaperna gör det möjligt att 

i detalj följa arbetets framåtskridande. 1902 i augusti kvitterar Hägg ut en summa 

för att han »komponerat och utfört kolorerade originalritningar« till bland annat 

de med årtalet 1901 försedda målningarna i vapenhuset Kristus välsignar barnen och 

Den förlorade sonen, och i september året därpå för motsvarande arbete med »en 

serie af 7 taflor öfver Jesu barndom« för norra väggen i långskeppet. Dessa utfördes 

enligt signaturernas dateringar 1902 och 1903 (bild 11). 

I augusti 1902 arvoderas Pettersson med trehundra kronor för den monumen- 

tala Kristi himmelsfärd på korets norra vägg och de två målningarna på korets södra 

vägg och i november 1904 för »målning af 13 figurer, draperier, dörromfattningar 

och öfrigt på väggarne i koret, nedom de stora taflorna«. Härmed avses Israels 

tolv stamfäder samt den stamlöse Levi. Dessa, liksom målningen Utdrivandet ur 

Paradiset och bilden av S:t Sigfrid på långskeppets södra vägg hörde till de verk som 

Pettersson inte bara utfört utan också själv komponerat. 26 


Den femte september 1904 kvitterar Hägg ut sammanlagt 180 kronor för »kar- 

tong« till Syndafallet, Kain och Abel och Lagens utgifvande på Sinai berg. 27 I och med 

Petterssons utförande av dessa var det omfattande bildprogrammet fullbordat. 

37


Bild 9. Överst t.v. Gotiska arkitekturmotiv, bibliska figurer och dekorativa blomsterurnor sam- 

verkar i långskeppets bildprogram. 

Bild 10. Nederst. »Utdrivandet ur paradiset« – ett av de få motiv som C. W. Pettersson inte bara 

målat utan också komponerat. 

Bild 11. Överst t.h. Två motiv ur Nya Testamentet inramade av arkitektur- och draperimotiv på 

norra långskeppsväggen. 


38

eftervärldens dom 


I sin Redovisning af hittills influtne frivilliga bidrag 1899 hade kyrkoherden i Dalhem, 

Johannes Odin, gett uttryck för sin förhoppning att restaureringen av församlingens 

kyrka skulle komma att gagna »den medeltida arkitekturens på Gotland pietetsfulla 

behandling och värdiga återställelse«. Så blev det inte. Eller rättare: möjligen kom 

Dalhem på ett omvänt och föga smickrande sätt att fungera som exempel på hur man 

inte borde göra. Församlingsbornas stolthet är omvittnad. Men domen i övrigt har 

varit hård. »...ett ledsamt exempel på den fara, som alltid ligger i en restaurering«, 

tyckte arkitekten Axel Kumlien, en av många skeptiker. 28 Riksantikvarien Hans 

Hildebrand skrev vid början av förra seklet i en mycket kortfattad presentation av 

Dalhem i Nordisk Familjebok att »Kyrkan har blifvit i senaste tid restaurerad på ett 

sätt som inte i allt kan lofordas«. Formuleringen kan tyckas lågmäld. Men Hägg upp- 

levde sig kränkt och kände sig föranledd att författa ett genmäle, ett brev vars innehåll 

säger mycket om Häggs inställning i restaureringsfrågor. Vi återkommer till det. 

Kritiken har gällt såväl Dalhem som Ardre och Visby domkyrka liksom andra 

kyrkor på fastlandet där Hägg och Pettersson, tillsammans eller var och en för sig, 

medverkat. I Visby gick det så långt att man vid en restaurering 1945 avlägsnade allt 

muralmåleri av den då åttioårige Pettersson. Man har anmärkt på i stort sett allt 

från omhändertagandet av de medeltida originalmålningarna och brister i doku- 

mentationen till den estetiska och konstnärliga kvalitén hos de nya målningarna. 

Som rekonstruktioner ansågs de nya muralmålningarna direkt undermåliga med 

tanke på att det här handlade om något så anspråksfullt och pretentiöst som monu- 

mentalmåleri. En av de tuffaste kritikerna, den då trettioårige Johnny Roosval, 

skrev 1909 i Svenska Dagbladet att det i och för sig kunde varit acceptabelt att förse 

en gammal kyrka med nya målningar i ny stil: »...och allt skulle lyckats, om blott 

målningarna blifvit goda och på sin plats passande. Nu är förhållandet så motsatt 

som möjligt. En … dekorationsmålare har fått uppdraget att utföra uppgifter som 

eljest i vårt land endast de allra främsta mästare söka gå i land med – monumen- 

talmåleri.« Och de porträtt varmed Pettersson ersatt 1700-talets akantusmåleri på 

korstolarnas paneler ansåg han vara »löjeväckande dåligt målade«. Blomstermoti- 

ven framstod i hans tycke som vore de utförda »med den obehagliga tyngd i handla- 

get som i regel utmärker vår tids andra rangs dekorationsmålare.« Den salvan, avfy- 

rad av en av landets lovande unga konsthistoriker och konstkritiker, i en av Sveriges 

mest lästa och ansedda dagstidningar, måste ha tagit rejält. Och något tillfälle till 

offentligt svar med samma tyngd och genomslag gavs aldrig. 

39


40 

Å andra sidan kan ingen förneka att Dalhem kyrka tack vare restaureringen 

både kom att meritera sig som ett av turisternas mest besökta resmål på ön, 30 och 

genom debatten och den efterföljande kritiken rönte en uppmärksamhet som satte 

kyrkan på kartan. Och bortsett från en av muralmålningarna, den med kvinnorna 

vid Kristi grav, har interiören lämnats i stort sett orörd. 2003 års konservering av 

allt muralmåleri i Dalhem har – tycks det – nu säkrat det förra sekelskiftets insat- 

ser på ett betryggande sätt. 

dalhem och tidens restaureringsdebatt 

En restaurering speglar alltid sin tids värderingar och idéströmningar. Och i 

de flesta restaureringsprojekt kommer inte enbart en, utan flera, ideologier, till 

uttryck. Dalhem utgör inget undantag på den punkten. 

Stilenhetlighetens, återhållsamhetens och romantikens linje 

Vid slutet av 1800-talet dominerade två olika synsätt, två olika falanger, på restau- 

reringsdebattens arena. Den ena var stilrenheten eller stilpurismens linje. Eftersom 

stilrenhet är ett tveksamt begrepp – vad är en ren stil? – framstår det som mer sak- 

ligt, och mindre kontroversiellt, att använda begreppet stilenhetlighet. 

Den andra linjen var den kulturhistoriska eller återhållsamhetens princip, enligt 

vilken alla tidsskikt var lika viktiga som dokument över byggnadens historia. Sekun- 

dära tillägg betraktades som något lika betydelsefullt som de ursprungliga partierna. 

Debatten skärptes mot slutet av 1800-talet, i Sverige främst som en följd av de i 

media diskuterade arbetena: domkyrkorna i Lund och Uppsala samt framför allt 

Gripsholms slott. Men argumenten – från båda sidor – var desamma som åtmins- 

tone ett halvt sekel tidigare. 31 Stilenhetlighetens anhängare åberopade som främ- 

sta argument att det handlade om respekt och trohet gentemot den ursprunglige 

byggmästaren. För restaureringsarkitekten gällde det att identifiera sig med medel- 

tidens arkitekter och hantverkare, de »byggande brödraskapen«; att underordna sig 

de intentioner som från början varit vägledande och inte ge utlopp åt egna fanta- 

sier och konstnärligt självförhärligande. Den mest framträdande bland stilenhetlig- 

hetens förespråkare var den franske arkitekten och författaren Eugène Emanuel 

Viollet-le-Duc. Till hans åsikter anslöt sig merparten av samtidens arkitekter. 

För anhängarna av den restriktiva, återhållsamhetens, linje handlade det också 

om att visa respekt – men då inte ensidigt för den ursprungliga byggmästaren och 

de ursprungliga intentionerna utan också för senare tidslager; för patinan, för det


autentiska. Spåren efter alla epoker – och sådana fanns hos i stort sett varje medel- 

tida kyrka – borde alla behandlas med samma vördnad. Denna princip företräddes 

tidigt bland annat av den engelske författaren och debattören John Ruskin, kanske 

mest uppmärksammad för sin The Stones of Venice, 1851– 53, och hade till in på 1900- 

talet sitt starkaste fäste bland byggnadsantikvarier och konsthistoriker. 

Även om båda dessa principer följdes åt parallellt genom hela 1800-talet var det 

stilenhetlighetens linje som kom att förbli den ledande fram till 1890-talet. I Sverige 

företräddes den av Helgo Zettervall, från 1882 överintendent vid dåvarande Över- 

intendentsämbetet, en institution som sedan 1770-talet bland annat haft att granska 

ritningar till Svenska kyrkans kyrkobyggnader. Zettervalls tolkningsföreträde i restau- 

reringssammanhang hade inte bara sin grund i arkitektens position vid ämbetet utan 

också i det faktum att han var författaren till den av många lästa Allmänna anvisningar 

rörande kyrkobyggnader från 1887. Där gav han uttryck för den sedan Viollet-le-Ducs tid 

etablerade uppfattningen, att en restaurerings syfte var att återställa byggnaden i det 

skick som »den måhända aldrig på en gång har egt, men som den vid någon tidpunkt 

har kunnat och bort ega om den blifvit fullföljd i sin egen stil…«. Den lyckosamt restau- 

rerade byggnaden skulle därmed framstå som ett »väl bevaradt minne från fordom, derå 

intet spår af senare tiders inflytande skönjes...«. Detta klingar som en nästan ordagrann 

översättning av formuleringarna i artikeln Restauration i Viollet-le-Ducs encyklopediska 

Dictionnaire raisonné de l’architecture francaise du XI:e au XVI:e siecle, från 1853–68. 

I sina publicerade Allmänna anvisningar betonar Zettervall också att de tillägg som 

motiveras av »en senare tids praktiska behov« bör utföras på ett sätt »som det antagli- 

gen skulle hafva skett, derest ett liknande förhållande förefunnits under den stilepok 

hvarifrån den restaurerade byggnadens arkitektur föreskrifver sig«. Att bänkar, predik- 

stol och orgel behövdes i en kyrka för en protestantisk gudstjänstordning kunde ingen 

förneka. I de fall då kyrkan tillkommit under medeltiden, före reformationen, när bän- 

kar och orgelläktare saknades och när predikstolen var betydligt mindre anspråksfull, 

borde nya bänkar, orgelläktare och predikstol utföras i samma stil som kyrkan i övrigt. 

Bänkar, orgelläktare och predikstol som tillkommit under 1600- och 1700-talen ansåg 

man borde bytas ut mot nya i medeltida stil om kyrkan i sig var från medeltiden. När 

kompletteringar behövde göras och där bara små eller inga fragment återstod kunde 

förebilder sökas bland andra objekt – i tid och rum så närliggande som möjligt. 

I början av 1900-talet kantrar den allmänna opinionen till förmån för den restrik- 

tiva hållning i restaurerings- och konserveringsfrågor som i princip varit gällande 

sedan dess. I Sverige blev Sigurd Curman en av dess mest stridbara företrädare. 

41


Bild 12. Södra korfönstrets glasmålning beskrev kyrkoherden Johannes Odin som ”modärn”. Med 

detta måste han ha avsett det 1800-talsmässiga i Jungfru Marias figurteckning. Foto Maria Ihrsén. 

42

Vid sidan av dessa båda huvudsakliga linjer, stilenhetlighetens och återhållsam- 

hetens, fanns också en tredje: romantikens. Den hade sin grund i 1700-talets park- 

arkitektur, uppmuntrades av romanförfattare och dilettanter, och tillät ett stort 

mått av fritt skapande. Särskilt stark var trenden i England där vissa arkitekter helt 

kom att ägna sig åt att bygga om lantliga herresäten i »castellated style«. 

Ideologierna omsatta i praktiken 

Hur, och var, i detta fält av olika restaureringsideologier bör man då placera Axel 

Herman Häggs verk? Till att börja med kan vi här tydligt avläsa en vilja att full- 

borda och återskapa något enligt intentioner som man ansåg sig kunna tillmäta den 

ursprunglige byggmästaren. Ändå vore det alltför lättvindigt att karaktärisera Dal- 

hem kyrka som enbart uttryck för stilenhetlighetens linje eftersom man trots allt, 

och främst då i muralmåleriet, tillåtit sig att skapa fritt. 

I det ovan nämnda brevet till riksantikvarien Hans Hildebrand, i vilket Hägg 

reagerade på artikeln om Dalhem kyrka i Nordisk Familjebok, försvarade Hägg 

såväl sina egna kompositioner som Carl Wilhelm Petterssons utförande. I de fall 

där fragment av det ursprungliga överlevt ansåg han det vara befogat att söka full- 

borda i stil med det gamla, »men i nytt arbete, t o m i samma kyrka, tycker jag 

man bör med bibehållandet af den gamla historien, komponera, teckna och måla 

enligt vår tids möjligen mer utvecklade insigter i tekniken. Jag inser icke hvar- 

före vi skola slafviskt efterhärma medeltidens historiskt intressanta, men enligt vår 

åskådning nästan barnsligt naiva uppfattning om konsten.« 32 Mot den bakgrun- 

den framstår det som fullt rimligt att både det nya muralmåleriet i dess helhet, och 

glasmålningarna delvis, tilläts avvika från vad som rimligen kan ha funnits där 

från början (bild 12). 


Om muralmåleriet och glasmålningarna i Dalhem ger uttryck för stilenhetlig- 

hetens princip i kombination med romantikens fria skapande förhåller sig saken 

något annorlunda med det sätt på vilket man hanterade frågan om predikstolens 

och bänkinredningens bibehållande. Här kan man snarare tala om en återhållsam- 

hetens linje; den som värnade om alla tidslager, inte bara de medeltida. 

Lösningen var inte given från början utan tycks snarast ha vuxit fram i ett växel- 

spel mellan arkitekten, församlingens kyrkoherde, Överintendentsämbetet och 

andra. I sitt förslag från 1890-talets början ansåg Hägg att de befintliga bänkarna 

borde bytas ut mot nya »hwarefter de gamlas luckor, gaflar och skärmar skulle pla- 

ceras utmed kyrkans väggar«. 33 Men saken skulle snart ta en annan vändning. 

43


44 

Arkitekten vid Överintendentsämbetet, Gustaf Lindgren, publicerade efter ett 

besök i Dalhem 1896 en artikel i Ord och Bild som sannolikt påverkade ärendets 

utveckling. Artikeln genomsyras av den zettervallska andan och idéerna om att 

en restaurering bör återspegla de intentioner som den ursprunglige byggmästaren 

kan ha haft. Samtidigt avspeglar den ett nytt, mer nyanserat och ödmjukt synsätt. 

Altaruppsatsen från 1686, som på sin tid ersatt retablet från 1300-talet, avfärdar 

Lindgren visserligen som »ett klumpigt barockarbete«. Men predikstolen och »de 

vackra bänkarne« får godkänt (bild 13; se även bild 8). De hörde till de delar av kyr- 

kans snickerier som utförts i den renässans som Gotlands skråsnickare ända fram 

mot 1600-talets slut hållit fast vid. Tidens förakt för barocken motsvarades av en 

lika stor beundran för allt som kunde beskrivas som renässans. 

Överintendentsämbetet hade snart sin uppfattning klar: kyrkans gamla bänkar 

borde komma till användning så långt som möjligt och, där så krävdes, komplet- 

teras med nya i samma stil. I protokollet från 1898 nämndes att de befintliga bän- 

karna skulle restaureras och nya i samma stil byggas väster om tvärgången. 34 Så fick 

det också bli. Om det nu var det faktum att predikstol och bänkinredning ansågs 

vackra eller om det var den nya mer restriktiva hållningen i restaureringsfrågor som 

blev 1600-talssnickeriernas räddning är svårt att idag utvärdera. 

Enligt Petterssons långt senare skrivna rapport från 1914 sparades bänkinredningen 

»genom arkitekten A H Häggs med fleras önskan«. 35 Då, på 1910-talet, framstod denna 

pietetsfulla inställning gentemot 1600-talets inredningssnickerier som helt tidsenlig 

och restaureringsideologiskt korrekt. Att Pettersson i sin rapport betonar Häggs age- 

rande i frågan är därför knappast oväntat. Året därpå, 1915, framhåller även Hägg själv 

sin egen insats i sammanhanget. I ett brev säger han sig varit den som övertalat kyrko- 

herden Odin att låta »Bänkgaflarne i skeppet stå qvar och endast ändra säten och rygg- 

stöd…«. Hans argumentation gick ut på att det gamla, så länge det fungerade och var 

i acceptabelt skick, borde få lämnas i fred – som tecken för sin tid. 36 

Det var ett uttalande tydligt färgat av den återhållsamhetens linje som vid det 

laget definitivt hade konsoliderat sitt företräde i restaureringsdebatten. I motsva- 

rande grad var det på sitt sätt samtidigt ett avståndstagande från stilenhetlighetens 

princip. Å andra sidan kan det också med viss rätt hävdas, att just ambitionen att 

komplettera bänkinredningarna genom att kopiera de befintliga var ett arbetssätt, 

en metod, i linje med vad stilenhetlighetens förespråkare rekommenderade. 

Överhuvudtaget sökte Hägg, där så var möjligt, i det tillämpade arbetet följa den 

princip som gick ut på att kompletteringar och nödvändiga nytillskott borde form-

Bild 13. Predikstolsdörrens krön bär 

den skurna dateringen 1637. Predik- 

stolen i övrigt är förmodligen yngre. 

Detaljen på bilden visar ett formspråk 

typiskt för visbysnickaren Jochim 

Sterling, verksam på 1650-, 60- och 

70-talen. Evangelisterna målades av 

C. W. Pettersson. Foto Maria Ihrsén. 

ges efter, eller rent av utföras som kopior av, det som bevarats av det ursprungliga. 

Och där förebilderna på platsen inte räckte till så fanns det gott om relevant välbe- 

varat material att utgå ifrån i grannsocknarnas kyrkor, som t.ex. målningssviterna 

från 1400-talet i Gammelgarn kyrka, attribuerade till den s.k. Passionsmästaren. 

Glasmåleriet i såväl Ardre som Dalhem kompletterades på grundval av vad som 

fanns kvar av likartade arbeten i andra gotländska kyrkor, något som Pettersson 

också noga framhöll i sina rapporter. 37 

Ett annat av stilenhetlighetslärans kriterier var osynliggörandet av gränsen mel- 

lan gammalt och nytt. Arbetet med predikstolarna i både Ardre och Dalhem ger 

exempel på det. Detsamma kan sägas om Dalhem kyrkas bänkinredningar. De i 

långskeppets västra del är troget kopierade efter 1600-talets bänkluckor och gav- 

lar och någon ambition att redovisa det nya kan inte spåras. Vad glasmålningarna 

i Dalhems och Ardres kor beträffar kan original och nytillskott åtskiljas enbart 

genom en svag nyansskillnad. Med stolthet förkunnade Odin i sin presentation av 

kyrkan och dess restaurering att t.o.m. fackmän haft svårt att skilja de nya glasen 

från de gamla. 38 Nytillskotten – åtminstone glas- och muralmåleriet – har försetts 

med namn och årtal; detta enligt Odin för att framtidens forskare inte ska »behöva 

misstaga sig«. 39 


45


Bild 14. Ett fåtal av bänkinredningens 1700-talsmålningar sparades som ett slags dokumenta- 

tionsytor men flyttades till långskeppets bakre del (nederst till vänster på bilden). 


46 

Till återhållsamhetens restaureringsprinciper hörde kravet på dokumentations- 

ytor. Det var något som framför allt Pettersson, i egenskap av konservator, fram- 

höll betydelsen av. De sparade medeltidsmålningarna i Dalhem kanske inte i för- 

sta hand bör uppfattas så. Snarare ansågs de så värdefulla i sig och i tillräcklig 

utsträckning bevarade att det aldrig varit aktuellt att utplåna dem. Men de frag- 

ment av 1770-talets akantusmåleri av Thomas Malmberg 40 som nu återfinns när- 

mast till höger om den södra långhusportalen, är förmodligen sparade i dokumen- 

tationssyfte. Som de placerats avviker de som solitärer från det övriga dekorativa 

helhetsgreppet. Att man sett dem som estetiskt värdefulla inslag är inte troligt. 

Något konstnärligt värde kan man knappast ha tillmätt dem vid tiden för restau- 

reringen (bild 14).

Det är alltså inte lätt att placera Häggs och Petterssons restaurerings- och rekon- 

struktionsarbeten i ettdera facket på den restaureringsideologiska skalan. Man 

kunde ha förväntat sig att Hägg, som fritt skapande konstnär, och med ena foten i 

England, i första hand skulle ha följt en romantisk linje i romanförfattaren Walter 

Scotts anda. Det gjorde han också; främst då i muralmåleriets fria skapande. Men 

som arkitekt och tidigare medarbetare till Helgo Zettervall vid restaureringen av 

Uppsala domkyrka, anslöt han också till stilenhetlighetens linje – den som de flesta 

arkitekter omhuldade. Slutligen är det också uppenbart att hanteringen av frågan 

om bänkinredningarna i Dalhem ligger mycket närmare återhållsamhetens ideo- 

logi – den som började vinna mark just vid den tid då restaureringarna av Ardre 

och Dalhem genomfördes. 

Kombinationen av olika synsätt var i och för sig inte märklig. De flesta restau- 

reringsarkitekter erfor svårigheterna att förbli en enda ideologi trogen. I stort som 

i smått, i det övergripande etiska förhållningssättet och i den praktiska omsätt- 

ningen, vittnar Dalhems kyrkorestaurering om en inställning långt ifrån någon 

renlärlighet. Hägg var tillräckligt etablerad och internationellt orienterad för att ha 

modet att inte ge sig hän åt en enda doktrin. Som restaureringsprojekt ger Häggs 

arbeten – i Dalhem och på andra ställen – uttryck för olika ideal och strömningar. 

Samtidigt tyder de också på en personlig frihet och säkerhet att våga tillämpa dem 

på ett eget sätt. 

i nationens och kyrkans tjänst ‒ bilder med budskap 

Det krävs en generös definition av restaureringsbegreppet för att se muralmåleriet 

och övrigt måleri på duk och trä i Dalhem och Ardre som delar i en restaurering. 

Kyrkoherden i Dalhem, Johannes Odin, hade inga sådana problem. Målsättningen 

med de åtgärder, som han själv varit den drivande kraften bakom, hade varit att ge 

samtidens människor »någon för ögat skönjbar reflex av, huru även kyrkans inre 

ungefär tagit sig ut under sin glansperiod 1310 – 1645«. 41 

Själv var Axel Herman Hägg, som vi sett, noga med att skilja mellan restaure- 

ring och fritt skapande. Ett helt nykomponerat bildprogram, som det i Dalhem, 

kunde enligt honom inte beskrivas som del i en restaurering, utan som ett konst- 

närligt uppdrag med utrymme för konstnärlig frihet. I Dalhem handlade det om 

att återskapa en utsmyckning som kunde ge ett intryck av den ursprungliga effek- 

ten men som i utförandet borde få avspegla den senaste tidens konstnärliga ideal 

och tekniska framsteg. 


47


Bild 15. Med Ansgarsmotivet togs klivet över från den kristna ikonografin till historiemåleriets fält. 

Bild 16. Korväggens porträtt av Israels tolv stamfäder komponerades och utfördes av C. W. 

Pettersson. Skåpet tillverkades av Gunnar Sjöberg. Foto Maria Ihrsén. 

Bibelns berättelser – och historiens 

Bildprogrammet i Dalhem är omfångsrikt, genomtänkt och tryggt förankrat i det 

sena 1800-talets protestantiska och nationellt färgade idévärld. Uppenbarligen har 

Odin i nära samråd med Hägg komponerat det hela – bortsett från några avsnitt 

som t.ex. de tolv stamfädren bakom altarringen och Utdrivandet ur Paradiset, som 

Carl Wilhelm Pettersson stått för. 

48 

I tornrummet, platsen för dopfunten, möts besökaren av motiv som Jesus väl- 

signar barnen och Den förlorade sonen. En bild av Kristi dop finns i östra bågfältet 

och i valvkapporna därovan har figurallegorier över Paradisets fyra floder infogats. 

Flodernas namn återges i textbanden: Gihon, Pison, Eufrat och Tigris. I huvud- 

skeppet över triumfbågen i öster skildras Uppståndelsen. Mitt emot denna, över 

tornbågen, avbildas Utdrivandet ur Paradiset, som till vänster omges av Syndafallet 

och till höger Kain och Abel. Den norra huvudskeppsväggen upptas av sju nytesta- 

mentliga scener ur Jesu barndom, alltifrån Marie bebådelse till Jesus vid 12 års ålder 

för att citera ur språkbanden. På västra mittskeppsväggen fortsätter denna sekvens 

med, som Odin kallar det, bilder ur »Jesus offentliga liv«, som t.ex. Bröllopet i Kana. 

Över den södra långhusportalen återges Ansgars predikan, som en motsvarighet till 

Gamla Testamentets Bergspredikan, som återfinns mitt emot, över norra portalen 

(bild 15). I och med Ansgarsmotivet har man utvidgat bildprogrammet över gränsen

Bild 17. I det omfattande bildprogrammets porträttserier ingår en bild av missionsverkets vapen- 

dragare S:t Eric. 

Bild 18. Altarringen från 1902 med detaljer som går tillbaka på såväl 1300-talets korstolar som på 

renässansens kyrkliga inredningssnickerier. Foto Maria Ihrsén. 

för den kristna ikonografin och äntrat historiemåleriets fält. Man har förenat det för 

den protestantiska kyrkan allmängiltiga och det för nationen avgörande – en tendens 

som förstärks av det omfattande porträttgalleriet med personer ur såväl de bibliska 

berättelserna som ur den svenska reformationens och statskyrkans historia. 

Bibelns porträttgalleri – och historiens 

Till tendenserna i 1800-talets och det tidiga 1900-talets offentliga konstliv hörde 

hyllandet av historiskt betydelsefulla personer i måleri och skulptur, i helfigur eller 

byster. I Dalhem kan man räkna till ett sjuttiotal historiska och bibliska porträtt, 

varav ett fyrtiotal på duk respektive pannå – resten som muralmålningar. 

Korets väggar bakom altaruppsatsen upptas av bilder av Israels tolv stamfäder 

jämte den stamlöse Levi ur det Gamla Testamentet (bild 16). Muralmålning- 

arna i vapenhuset föreställer i sitt nedre register Salomo, Job och Noak i helfigur. 

På huvudskeppets västra och norra sida finns helfigursporträtt av Esaia, Jeremia, 

Hezekiel, Daniel, Abraham, Isak, Jakob och David. 


Porträtten av bibliska figurer blandas med porträtt av historiska, som de för 

Nordens kristnande betydelsefulla S:t Olof, S:t Eric och S:t Sigfrid (bild 17). På 

panelerna bakom korstolarna återfinns bland annat den lutherska kyrkans lärofäder 

John Wiclif och Johan Hus (stavningen som i målningarna; se bild 7). 

49


50 

Predikstolen har i den protestantiska kyrkan alltid tillmätts en central roll och 

ett högt prestigevärde. Det var från den som det predikade ordet förkunnades och 

predikan var ett av den protestantiska gudstjänstordningens viktigaste moment. 

Predikstolen i Dalhem, restaurerad och kompletterad med nya snickerier, för- 

sågs med bilder av evangelisterna. Så långt följde man det sedan 1600-talet gängse 

mönstret. Men här finner vi också, på predikstolskorgens femte sida, David, samt 

på trappbarriären bilder av Esaia, Jeremia och Hezekiel samt på dörren Moses med 

stentavlorna. I bildprogrammet för predikstolen i Dalhem förenas alltså det Nya 

Testamentets predikanter med det Gamla Testamentets profeter. 

Predikstolen i Ardre försågs med porträtt av historiens kyrkofäder istället för 

bibelns: Olaus Petri, Laurentius Petri, Martin Luther, Filip Melanchton och 

Ansgarius. Samma personer återfinns också i Dalhems sjuttiohövdade galleri – 

fast på andra platser. Jämte Henrik Schartau, Johannes Rudbeckius, Gustav Vasa, 

Gustav II Adolf m.fl. möter man dem på panelerna bakom bänkraderna längs 

långhusets västra sida. Där finns också porträtt av Israel Kolmodin och 1800- 

talsmissionären Peter Fjellstedt. De två sistnämnda, tillsammans med porträttet 

av Haqvin Spegel på biskopsstolen, ger bildprogrammet en specifik gotlands- 

förankring. 

allkonstverket, handens arbete och maskinestetiken 

Axel Herman Häggs restaureringsprojekt ger inte bara uttryck för idéerna bakom 

tidens restaureringsdebatt. Hans gärning riktar också ljuset mot mer specifikt 

konsthistoriska tendenser, typiska för tiden. 

Arkitektur, skulptur och måleri i förenad kör 

I Dalhem märks tydligt en strävan efter helhetseffekter. Här upphävs gränsen mel- 

lan arkitektur, skulptur och måleri; här tillmäts det väldiga monumentalmåleriet, 

de bibliska och historiska porträtten och det dekorativa måleriet med blomster- 

motiv och geometriska mönsterbårder i ramverk och på bänkdörrar samma bety- 

delse för helheten. 

Helhetsverkan i rummet förstärks genom en gemensam linjeföring och färg- 

sättning. Det fragmentariskt bevarade medeltidsmåleriet på den södra långskepps- 

väggen har varit utgångspunkt för det nya muralmåleriets färgsättning med ljus- 

grönt och rödbrunt som två av de dominerande färgerna.

Strävan efter enhetlighet har också väglett Carl Wilhelm Pettersson vid utföran- 

det av de på duk målade porträtten. Anletsdragen är naturalistiskt återgivna och por- 

trättypen är i grunden renässansens. Men händerna och klädedräkten ansluter med 

sina tydliga svarta konturer mer till det medeltida manér som präglar muralmåle- 

riet – både det gamla och det nya. I några fall – som porträtten bakom och över kor- 

stolarnas sittplatser – är även porträttens ansikten förtydligade genom konturer. 

Korstolarnas överstycken, liksom detaljer hos vindfångsväggen i väster, formgavs 

med utgångspunkt i predikstolens dörröverstycke från 1637. Altarringens gotiska 

passformer ansluter i sin tur till korstolarnas bevarade originaldelar från 1300-talet 

(se bild 2). För att få altarringen att samtidigt harmoniera med kyrkorummets snick- 

erier i renässans har den dessutom försetts med ett skuret fjällmönster, hämtat från 

de snickrade 1600-talsinredningar som bevarats i så gott som varje gotländsk kyrka 

(bild 18). Så har man i såväl måleriets färgskala och linjeföring som i snickeriernas 

detaljer sökt ett gemensamt uttryck där medeltid möter renässans och samtid. 

Handens arbete – och maskinens 

Ur konst- och teknikhistorisk synvinkel ter sig restaureringen och omgestaltningen 

av Dalhem kyrka – liksom Ardre – föga nyskapande. Den konstnärliga kvalitén i sig 

kan också diskuteras. Hantverksskickligheten i själva utförandet är däremot, som så 

ofta när det gäller 1800-talets och det tidiga 1900-talets nybyggnation och restaure- 

ringar, imponerande. Särskilt tydligt blir detta där insatserna bestått i att fullborda 

eller kopiera redan befintliga arbeten i sten och trä och där en jämförelse mellan det 

gamla och nya låter sig göra. Det gäller t.ex. kompletteringarna av predikstolarna i 

såväl Dalhem som Ardre. Det nya saknar de skavanker, ojämnheter och individu- 

ella avvikelser som 1600-talets skråsnickare trots allt tolererade och accepterade. Då 

fanns inget industritillverkat vars exakta precision man hade att konkurrera med. I 

detta avseende avviker Hägg, sina engelska influenser och sympatier till trots, från 

den arts & craftrörelse för vilken handens arbete, inte maskinens, framstod som ett 

ideal. Även gångjärnsbeslagen avslöjar sig som nya genom det jämntjocka godset 

och den identiskt återkommande konturen. Originalbeslagen var betydligt mer 

individuellt utformade. De har sparats men flyttats över till de mer undanskymda 

bänkdörrarna mot långsidornas väggar. 


1800-talets restaureringar, liksom 1900-talets återuppbyggnadsarbeten efter andra 

världskriget, har framhållits som betydelsefulla för vidmakthållandet och återupp- 

väckandet av gamla hantverk som såg sig hotade av både maskinell produktion och 

51


funktionalismens estetik. Restaureringen av Dalhem och Ardre vid förra sekelskiftet 

utgör knappast exempel på återuppväckandet, men väl på vidmakthållandet, av en 

då alltjämt levande handlingsburen kunskap. Kunskapen om glasmåleriets hemlig- 

heter hade visserligen gått förlorad under 1600- och 1700-talen. Men den hade åter- 

uppväckts långt före Häggs restaureringsinsatser. Från England hade den på 1830- 

talet införts till Sverige genom Johan Way i arbetet med restaureringen av Uppsala 

domkyrkas gustavianska kor. 42 När nytt glasmåleri behövdes för Dalhem och Ardre 

var alltså tekniken väl etablerad. Dyrt var det, men inte svårt att finna leverantörer. 

52 

Vad beträffar stenhuggeriarbetet var tekniken på Gotland alltjämt i högsta grad 

levande. Den hade gynnats av det sena 1800-talets vurm för natursten som bygg- 

nadsmaterial. Stora beställningar för monumentala projekt i främst Stockholm gav 

de gotländska stenbrotten och stenhuggerierna vind i seglen. 

Inte heller snickarhantverket, detta gamla skråhantverk, hade känt av någon 

kompetensförlust till följd av skråtvångets avskaffande och industrialismens genom- 

brott. De sedan renässansen etablerade grunderna i möbelsnickeriets hantverk och 

den sedan gotiken levande träskärarkonsten fortsatte att hävdas och vårdas in i det 

nya seklet. Beställningarna för Ardre och Dalhem var i det sammanhanget egentli- 

gen bara något som hjälpte till att upprätthålla och stärka en gammal tradition. 

Vad muralmåleriet beträffar utfördes under 1800-talet en rad arbeten i både »al 

secco« och »al fresco«. Den sistnämnda var den mest uppmärksammade. Det var den 

teknik i vilken några av de största och mest prestigefyllda uppdragen utfördes. I Sverige 

hade tekniken införts av Gustaf Sandberg med freskerna för det ovan nämnda Vasa- 

koret i Uppsala – därtill inspirerad av exempel på kontinenten. Tekniken att måla på 

den redan torra putsen, al secco, var den vanligaste, den som i Sverige tillämpats i kyr- 

kornas interiörmåleri på 1400- och 1500-talen, och som vid 1800-talets slut var den van- 

ligaste för dekorativa uppgifter – t.ex. för trapphus och entréer i stenstadens nya prestige- 

byggen. Någon ny kunskapsuppbyggnad krävdes inte för uppgiften. På det stora hela 

handlar insatserna i Ardre och Dalhem mer om att hålla gamla redan existerande tekni- 

ker vid liv än att återuppväcka glömda kunskaper – vilket ju i och för sig är gott nog. 

Konsthistorisk återvändsgränd – kulturhistoriskt dokument 

De tekniker som är de mest avgörande för upplevelsen av kyrkorummet i Dalhem 

är muralmåleriet och glasmåleriet. Båda teknikerna favoriserades i en tid av konst- 

närlig nyorientering. De lät sig väl förenas med jugendströmningarnas konstnärliga 

krav på respekt för ytan och dess bruk av rena och dekorativt åtskilda färgfält.

Men i mönster och motiv saknas den nya tidens formspråk nästan helt. Fönstren 

är, som framgått, överlag trogna kopior av medeltida motsvarigheter. Bara i enstaka 

detaljer – som de stiliserade blomsterornamenten i västra fönstret (se bild 6) – har 

jugendepokens uttrycksformer fått komma till tals. Det dekorativa muralmåleriets 

bladverk i bårder och rutnät, ett genomgående tema i Dalhems kyrkorum, hör sna- 

rast hemma i en formvärld som utvecklades inom europeisk nygotik långt dessför- 

innan. Blomstermotiven på bänkdörrarna är visserligen typiska för jugendtiden. Men 

nyskapande är de knappast – lika lite som det monumentala figurmåleriet är det. 

Axel Herman Häggs och Carl Wilhelm Petterssons insatser förtjänar uppmärk- 

samhet. Det har sagts förut och tål att upprepas. Restaureringarna bidrog till att 

upprätthålla kunskaperna om gamla hantverkstekniker och material men knap- 

past till att återuppliva dem. Det hade andra gjort dessförinnan. Och konsthisto- 

riskt representerar de snarare en slutpunkt för ett just passerat kapitel än upptak- 

ten till ett nytt. 

Det kulturhistoriska värdet ligger på ett annat plan och framträder först när 

man tar ett steg tillbaka och betraktar Ardre och Dalhem lite på avstånd – som 

uttryck för sin tids restaureringsideologier, kyrkliga och nationella upprustning 

och estetiska värderingar. Betydelsen av detta har ökat i takt med att motsvarande 

restaureringar på andra håll utplånats. Kunskapen om vem som gjort vad och när 

kan förhoppningsvis hjälpa oss att se det hela i nytt ljus, med ny förståelse och res- 

pekt. Lyckas vi dessutom förstå något av de bakomliggande intentionerna kanske 

de också kan få oss att lättare se nyanserna – och komplikationerna – i ett vidare 

perspektiv. 

noter 

Arbetet med artikeln har möjliggjorts genom bidrag från Wilhelmina von Hallwyls Gotlandsfond. 

1. SvK, Gotland, band IV, häfte 2, 1952, 190. 

2. Kåring, G., När medeltidens sol gått ned. Debatten om byggnadsvård i England, Frankrike och Tyskland 

1815–1914 (Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, del 38), 370. 

3. Andersson, A., Axel Hermann Häggs kyrkorestaureringar på Gotland (opubl. uppsats i konstvetenskap, 

Stockholms universitet), 1989. 

4. Se SvK, Närke, band I, häfte 1, 1939, 61 f. 

5. Se SvK, Gotland, band IV, häfte 2, 1952, 157 f. 


6. Odins förteckning i tryck över bidragsgivare »Redovisning af hittills influtne frivilliga bidrag« 1899. 

Exemplar av denna finns bl.a. i Landsarkivet i Visby och i ATA (Antikvarisk-topografiska arkivet). 

7. Riksdagen beviljade 1902 som bidrag för den yttre restaureringen 37 000 kr; 1903 18 500 kr. Villkoret för 

det senare anslaget var att församlingen på egen bekostnad fullbordade den inre utsmyckningen. 

53


8. Räk. 1899. Samtliga räkenskaper förvaras i Landsarkivet i Visby. 

9. Räk. 1900. 

10. Räk. 1902, 14/5; 1902, 13/5. 

11. Räk. 1900. 

12. Räk. 1901, 22/8. I Stockholms adresskalender 1899 omnämns M. Rosendahl som skulptör med adress 

54 

på Kungsholmsgatan. 

13. Odin 1916, 50. 

14. Odin 1916, 51; SvK, Gotland, band IV, häfte 2, 1952, 195. 

15. På retablets baksida står skrivet »Restaurerad år 1901 af C. Wilh. Pettersson«. 

16. Räk. 1900; räk. 1902. Idag finns i långskeppet åtta ljuskronor av tre olika modeller. Sex av ljuskronorna 

är original. Två är kopior från 1940- respektive 1970-talen. I kyrkorummet finns också elva lampetter 

för fotogen; fyra för stearinljus.Lampetterna var före 2003 års restaurering undanlagda på kyrkans vind 

men har nu tillsammans med ljuskronorna konserverats och satts upp på sina ursprungliga platser på 

kolonnerna. Tack till kyrkvaktmästare Ivar Hellgren, Dalhem, för uppgifter. 

17. Odin 1916, 41. 

18. Räk. 1900, 5/6. N. Pettersson, byggmästare i Visby som 1900 övertog ledningen för bygget efter bygg- 

mästare Lindgren (se Odin 1916, 57), kvitterade, enligt kyrkans räkenskaper, 15/10 1900 ut 480 kr för 

tull och frakt av glasmaterialet samt för blyarbetet. 

19. Odin 1916, 41. 

20. Spec. 1900, 15/10, i räk. 1900. 

21. Räk. 1904. 

22. Räk. 1905. 

23. Räk. 1902; se även PM öfver målning i Dalhems kyrka, kvitterat av Gardelin, Landsarkivet i Visby. 

24. Räk. 1904. 

25. Se brev, ATA, ämb. arkivet. 

26. Se Odin 1916, 48; brev 30/9 1907 till Hans Hildebrand, ATA, ämb. arkivet. 

27. Räk. 1904. 

28. Svenska Turistföreningens årsskrift 1908, 72. 

29. SvD 26/9 1909, ATA, ämb. arkivet. 

30. Svenska Turistföreningens årsskrift 1902, 411. 

31. Framställningen i detta avsnitt bygger i stora drag på Kåring 1992 samt Ljungström, L., »aendnu 

gamblare«. Fredrik Lilljekvists restaurering av Gripsholms slott och 1890-talets restaureringsdebatt 

(Sörmländska handlingar 45), Nyköping 1987. 

32. Brev 30/9 1907 till Hans Hildebrand, ATA, ämb. arkivet. 

33. Se SvK, Gotland, band IV, häfte 2, 1952, 158. Odin intygade i sin redogörelse (1916, 53) att Häggs 

ursprungliga förslag inneburit »utförande av nya öppna bänkar«. 

34. SvK, Gotland, band IV, häfte 2, 1952, 158. 

35. ATA, ämb. arkivet. 

36. Adressat okänd, brevet ej undertecknat, men sannolikt var brevskrivaren Hägg (ATA, ämb. arkivet). 

37. Rapport om Dalhem 1914; rapport om Ardre 1914, ATA, ämb. arkivet. 

38. Odin 1916, 6; 40. 

39. Odin 1916, 41. 

40. Om denne målare – se Svahnström, G. & K., Måleri på Gotland 1530 – 1830, Visby 1989, 196. 

41. Odin 1916, 48. 

42. Knutsson, J., Till minnet av Gustav Vasa i Geijers och Karl Johans tid – om Gustaf Sandbergs fresker i 

Uppsala domkyrka, i Uppland 1987, 82 ff.

Den inre restaureringen av Dalhem kyrka inleddes i januari 2003. Redan 

vid startmötet diskuterades eventuella komplikationer och överraskningar 

som kunde uppstå under arbetets gång. Nya okända problemställningar kunde 

dyka upp eftersom inredningen var ovanlig för en gotländsk medeltidskyrka. Bygg- 

naden uppfördes under 1200- och 1300-talen men interiören präglas av en restaure- 

ring som genomfördes kring sekelskiftet 1900. Den kallas »den stora restaureringen« 

och dess arkitekt var Axel Herman Hägg. Hägg ville betona kyrkans medeltida 

karaktär och genomförde en s.k. stilrestaurering i engelsk nygotik. I restaurerings- 

programmet av arkitekt Jan Utas från 2000 fastslogs att Häggs förändringar av kyr- 

kan hade ett stort kulturhistoriskt värde och därför inte skulle förändras väsentligt. 

I restaureringsarbetet ville man ta stor hänsyn till denna sekelskiftesinteriör. För 

att möta utmaningen bildades omgående en referensgrupp med representanter från 

länsstyrelse, länsmuseum, beställare och konservatorer. Björkstads Dekorations- 

måleri AB i Stockholm anlitades som konsult för måleri från sekelskiftet 1900 och 

upprättade ett första program. Konserveringsarbetet genomfördes av konservatorer 

från ön och slutlig inriktning och metod bestämdes på plats genom erfarenheter 

som gjordes i det praktiska arbetet. 

Målningar 

Louise Borgö 

EN NYTVÄTTAD LANDSORTSKATEDR AL 

Kyrkan var vid arbetets början i relativt gott skick men målningarna var kraftigt 

nedsmutsade. Den största åtgärden blev alltså rengöring av måleriet. Prover tagna 

inför konserveringsarbetena visade att målningarna var utförda med kalk- och lim- 

färg. Därför kunde de inte tvättas med vatten utan torrengjordes med en speciell 

deg kallad Gomma pane. Vita partier mellan färgade partier kunde försiktigt tvättas 

rena med vatten. Även den huggna stenen tvättades vilket var välbehövligt. 

Under konserveringsarbetet gjordes en del iakttagelser om måleriets tillblivelse. 

Signaturer av Axel Herman Hägg och Wilhelm Pettersson, som var den man som 

utförde mycket av måleriet efter Häggs anvisningar, visar tillsammans med årtal 

hur bildsviterna växte fram på väggarna. Dessa har dokumenterats av konservato- 

rerna och redovisas i konserveringsrapporten. Andra iakttagelser var användandet 

55

EN NYTVÄTTAD LANDSORTSKATEDRAL 

Rengöring av måleriet i tornrummet pågår. Kvadermåleriet visar tydligt hur smutsiga väggarna 

var före restaureringen. 

I närbild kan man studera hur den gulgröna kulören på väggarna målats runt blomman i efterhand. 

Foto förf. 

56

av en gulgrön bakgrundsfärg i delar av måleriet. Den verkar inte ha varit ursprung- 

lig då dekorativa element så som blommor har tillkommit innan och färgen målats 

runt om motivet. Anledningen till att vissa partier mörkats ned från brutet vit till 

gulgrönt verkar vara att ge mer tyngd åt vissa partier. Kontrasterna ger också bättre 

balans till kompositionen. 

I det sydvästra hörnet i långhuset syntes tydliga vittringsskador i form av spjäl- 

kande färg- och putsskikt samt en vit slöja över måleriet orsakat av saltutfällningar. 

Problemen fanns redan vid en restaurering på 1960-talet, ledd av konservator Erik 

Olsson, Sanda. Det kan man se på fotografier från tiden. Då gjordes också en del 

retuscheringar, vilket tyder på att saltutfällningen uppstått ännu tidigare. Prover på 

salterna togs vid den senaste restaureringen. Orsakerna kan vara en läcka i skiffer- 

taket som åtgärdades 1996. Skadorna ovanför långhusportalen kan förklaras med att 

porten stått öppen sommartid och fukt kommit in i kyrkan den vägen. Skadorna 

retuscherades till största delen bort men partiet måste hållas under uppsikt efter- 

som utfällningarna kan uppstå igen. 

Arbetet med den s.k. stora restaureringen pågick i femton år från 1899 – 1914. 

Under denna långa tid hann man både måla och ändra sig och det kan man se spår 

av i måleriet idag. Ett exempel på det är att vissa av profeternas namn nedanför 

figurerna i långhuset ändrats. De ändrade namnplaceringarna finns på långhusets 

norra vägg från väster vid profeterna Abraham, Isak och Jacob. Namnen har först 

målats på det vita fältet under figuren men sedan strukits över och målats i en ruta 

infälld i akantusbården. I övrigt har ändringar gjorts av händers och fötters vink- 

lar, storlekar och placeringar. 

Terrazzogolv 

Golven i kyrkan lades om under den stora restaureringen. De består av kvadratiska, 

slipade kalkstensplattor och cementhaltigt bruk samt bitvis geometriska och figu- 

rativa former och motiv i en teknik som här kallas terrazzo. Golvet i korets mitt 

består av figurativa motiv. Denna del av golvet var i relativt gott skick. Fogarna 

behövde kompletteras och ytan var sliten och matt. Golvet åtgärdades med cement- 

haltigt och pigmenterat bruk i fogarna. För att skydda den slitna ytan gjordes en 

ytbehandling med vax. 


57


Färgerna i måleriet var vattenlösliga och torrengjordes med degen Gomma pane medan de vita 

fälten kunde tvättas med vatten. På bilden syns konservatorsassistent Ann-Chatrin Kaspers. 

Detta parti i långhusets sydvästra hörn har skadats av saltutfällningar från murverket. Skadorna 

retuscherades av konservatorerna. Foto förf. 

58

I det rektangulära fältet under profetens fötter kan man skönja övermålade bokstäver som bildar 

namnet Abraham. Konstnären har valt att flytta ned namnskylten i växtslingan under figuren. 

Konservator Rebeca Kettunen arbetar med vax på terazzogolvet i koret. Vaxet ska skydda ytan 

och få de figurativa partierna i golvet att framträda tydligare. Foto förf. 


59


Fernissa har runnit på ängelns ansikte och åldrat fult. Konservatorn tvättade bort lacken som till- 

kommit som skydd för måleriet på sandstensaltartavlan på 1960-talet. Foto förf. 

Två altartavlor konserverades 

I kyrkan finns två altartavlor. På högaltaret står det medeltida altarskåpet från 1300- 

talet. Det ställdes undan på 1600-talet i samband med att församlingen köpte in en ny 

altartavla av sandsten. Det medeltida altarskåpet återfanns i dåligt skick på korvinden 

1899 och reparerades och förnyades i samband med den stora restaureringen, varefter 

det åter placerades på högaltaret. Altarskåpets centralmotiv är Treenigheten omgiven 

av apostlar, och figurerna nymålades helt på väv med det medeltida måleriet som före- 

bild. Enligt uppgifter i Riksantikvarieämbetets arkiv, nedskrivna av Wilhelm Petters- 

son, skall originalmåleriet finnas kvar under den påklistrade väven. Sandstensaltar- 

tavlan inskaffades under slutet på 1600-talet. En inskription uppger att uppsatsen 

målades 1686 och den måste därför ha skulpterats tidigare, dock före 1660, eftersom 

Karl XI:s namnschiffer är skulpterat på den. Vid den stora restaureringen ställdes altar- 

tavlan undan på ett nyordnat altare i tornrummet och där står den kvar än idag. 

60 

Vid den senaste restaureringen konserverades båda altarprydnaderna. Altar- 

tavlan av sandsten rengjordes från smuts och gammal fernissa. Färg som flagade

fästes mot underlaget. Bakgrunden bakom figurerna Moses och Aron skulle åter- 

ställas i samma skick som vid restaureringen 1899 – 1914. Fotografier från tiden var 

svartvita och tagna på avstånd, vilket gjorde det svårt att avgöra om den mörka 

bakgrunden bakom figurerna var samma gråsvarta färg som idag eller om det var 

en skugga. Bakgrunden rengjordes och retuscherades något men behölls gråsvart. 

Kraftiga rinningar av fernissa missprydde skulpturerna. Fernissan som tillkommit 

vid en konservering på 1960-talet avlägsnades. Det medeltida altarskåpet av trä ren- 

gjordes och en del limning av färgflagor utfördes. 

Textilförvaring förbättrades 


Till vänster i bilden syns de nya textil- och förvaringsskåpen i sakristian. 

Det äldre skåpet till höger står kvar på sin ursprungliga plats. Foto förf. 

Textilierna i sakristian var inklämda i ett skåp tillkommet vid nyinredningen av 

sakristian vid förra sekelskiftet. Sakristian byggdes under första hälften av 1200- 

talet men omgestaltades vid sekelskiftet 1900. Man målade då vägg- och valvmål- 

ningar samt satte upp en bröstpanel längs väggarna. Dessutom tog man upp ett 

fyrpassfönster i den norra väggen. Denna inredning hör samman med kyrkans 

61


Undanlagda fotogenlampor återfördes till kyrkorummet för att komplettera den nygotiska inred- 

ningen och samtidigt förbättra belysningen i kyrkorummet. Foto förf. 

övriga interiör och har ett stort kulturhistoriskt värde som en del av den omdaning 

av kyrkorummet som skedde då. Det befintliga textilskåpet hade vid något senare 

tillfälle byggts på bakåt för att öka utrymmet. Trots denna förbättring var skåpet 

inte lämpligt som förvaring för kyrkans stora mängd textilier. Flera förslag på nyin- 

redning diskuterades och till slut bestämdes att en helt ny skåpenhet skulle byggas 

längs med den södra väggen i rummet. På så sätt fick man möjlighet att utöka voly- 

men och samtidigt spara inredningen i rummet. Det äldre textilskåpet fick stå kvar 

på sin ursprungliga plats men påbyggnaden bakåt togs bort. 

Knäfall och kamingaller 

I kyrkorummet stod två kamingaller undanställda. Dessa skyddade ursprungligen två 

kaminer som var placerade i kyrkans sydöstra och nordvästra hörn och utgjorde kyrkans 

första värmesystem. Kaminerna togs bort när centralvärme installerades i kyrkan 1927. 

Vid restaureringen bestämdes att kamingallren skulle ställas tillbaka på den plats där de 

stått från början. De kläddes med ofärgat linnetyg för att kunna fungera som avgräns- 

ningar för förrådsutrymmen. I samband att man åtgärdade gallren kläddes även knäfal- 

let vid altarskranket om. Till knäfallet valdes ett rött tyg som ersatte ett blått ylletyg. 

62

Ljusredskap 

Vid Häggs restaurering tillverkades fotogenlampor och ljusredskap till kyrkorum- 

met som gick i samma nygotiska stil som den övriga inredningen. Dessa har med 

tiden tagits ned och lagts undan eller gjorts om till ljushållare. Vid den senaste res- 

taureringen renoverades alla undanlagda fotogenlampor. Ljusredskapen placerades 

så som de suttit från början så långt det var möjligt men vissa ändringar var nöd- 

vändiga eftersom samlingen inte var komplett. De fotogenlampor som hamnade på 

ursprungliga platser var tre dubbla lampetter i långhuset; en på västra väggen (vid 

kamingallret) och två på södra väggen samt en enkel lampett på var sida om varje 

pelare. I koret hängdes tre enkla och i tornbågen två dubbla tillbaka på bevarade 

krokar. Avvikelserna bestod i att ljuslampetterna på den norra väggen behölls. De 

sitter visserligen på originalplats men fotogenlamporna har ändrats till ljushållare i 

senare tid. Ett antal enkla fotogenlampor i kor och tornrum saknas också. 

Glasfönster 

I långhus, kor och sakristia sitter målade glasfönster i öppningarna. Alla glasmål- 

ningar tillkom vid restaureringen 1900, förutom i det norra och i delar av de östra 

korfönstren, vilka är medeltida. Byggnadshyttan reparerade samtliga skador på 

glasfönstren. Ett tillfälligt glasmästeri upprättades i en bod utanför kyrkan. Arbetet 

bestod i att laga eller byta ut trasigt glas. N. P. Ringströms Glas AB i Stockholm leve- 

rerade material av rätt kulör och kvalité. Nytt glas användes när det gamla inte gick 

att rädda. Det nya glaset stämde inte exakt med det gamla men valdes så likt origi- 

nalet som möjligt. Gammalt sprucket glas kunde i vissa fall återanvändas i mindre 

partier, och glasbitar med handmålad dekor som spruckit kunde i flera fall behål- 

las genom att de fästes på en ofärgad glasskiva. I vissa fall måste de nymålas vilket 

utfördes av Ringströms. Blyspröjsarna var av på många ställen och löddes ihop för 

att öka stabiliteten och hålla glasen på plats. I alla fönster utom i koret monterades 

skyddsglas utanför glasmålningarna. De medeltida glasmålningarna var i gott skick 

eftersom de restaurerades i mitten på 1990-talet och inga åtgärder gjordes. 

Relikgömma 


Inga större komplikationer tillkom under restaureringen men en del överraskningar 

dök upp. I närkontakt med måleriet fann konservatorerna små oväntade tillägg som 

en kanin i grönskan och en lastbil farande i en stad. Dessa skämtteckningar syns 

inte nere från golvet utan är målarens dolda hälsningar till invigda. 

63


64 

Skyddsglasen och glasmålningarna bytte plats så att skyddsglasen hamnade utvän- 

digt. Det har ändrat kyrkans uttryck exteriört något men ansågs befogat eftersom 

glasmålningarna är så kulturhistoriskt värdefulla. Foto förf. 

I altaret finns en relikgömma som murats igen på 1960-talet. Vid restaureringen 

byttes lagningar av cement ut och gömman öppnades. Där i fanns en cigarrask 

från 1800-talet. Den innehöll en linneklut med aska i och en tygbit med stoft samt 

benbitar. På dessa var pergamentlappar fastsatta med texter på latin från 1300-talet. 

Texterna uppger att relikerna är fragment av Kristi krubba och ben av menlösa barn 

från barnamorden i Betlehem. 

När stenen var tillbakasatt och gömman murats igen återstod endast den stora 

invigningen med biskop, gäster och församlingsbor. Kyrkan blev snabbt fullsatt 

och fotogenlampornas långa skuggor förstärkte upplevelsen av den Häggska goti- 

ken i kyrkorummet.

K 

alkbrukets vara eller inte vara är ett ämne som ofta kommer upp när 

restaureringsverksamheten på de gotländska medeltidskyrkorna diskuteras. 

En av orsakerna är att skador på fasadputs har ökat under senare år, såväl på kyr- 

kor som på andra putsade byggnader. Framförallt beror skadorna på sönderfrysning 

vintertid, och när det gäller kyrkorna är det i första hand tornen som drabbas. 

Kalkbruk och kalkfärg är inte några underhållsfria material, deras stora fördelar 

är att de är lätta att underhålla och att de harmonierar med andra material på kyr- 

korna, både till funktion, utseende och åldrande. Vid normala klimatförhållanden 

är kalkbruket ett rimligt underhållskrävande fasadmaterial som vanligen klarar sig 

bra i på våra breddgrader. 

Att kalkputsen, trots att den icke är frostbeständig, i de flesta trakter av vårt 

land under normala förhållanden visar sig relativt hållbar torde bero på att den 

mycket lätt avger absorberad fuktighet. En förutsättning för sönderfrysning är 

nämligen att porerna äro praktiskt taget vattenfyllda då frost inträffar. Men i de 

flesta fall följer icke kyla så snabbt på långvarigt regn att icke putsen hinner torka 

tillräckligt och undgår sönderfrysning. 

Jan Utas 

KALKBRUK OCH KYRKOUNDERHÅLL 

Hantverkets bok, 2:a upplagan 1939, s. 72. 

Gotland är numera den enda region i Norden där platsblandat luftkalkbruk fort- 

farande används i nämnvärd omfattning vid restaurering av stenhusfasader, och på 

kyrkorna är traditionen med kalkputs dessutom obruten sedan medeltiden. Ett för- 

sök att sammanställa och i någon mån analysera användningen av kalkbruket inom 

kyrkorestaureringsverksamheten på ön kan därför vara på sin plats. Först skall ett 

par omständigheter beröras som av allt att döma har stor betydelse för kalkbrukets 

beständighet som fasadmaterial på dessa byggnader. 

65


Höga kyrktorn och ovanliga vädersituationer 

Hur ofta man behöver reparera eller underhålla en putsad fasad är bland annat 

beroende på hur utsatt den är för väder och vind. Högt belägna byggnadsdelar är 

betydligt mer påfrestade än lägre, och fasader vettande mot den förhärskande vind- 

riktningen får utstå större påkänningar än de i mer skyddade lägen. Därvidlag är 

problemen med de gotländska medeltidskyrkorna och deras höga torn särskilt stora, 

och för tornens klockvåningar tillkommer att de kyls både ut- och inifrån. 

66 

I slutet av 1990-talet inträffade dessutom under ett par vintrar ett antal ovanliga 

vädersituationer. Putsade fasader i allmänhet och de höga kyrktornen i synnerhet 

utsattes för svåra påkänningar med putsnedfall som följd. Kraftiga slagregn från 

syd eller sydväst följdes vid de nämnda tillfällena av nätter med stora temperatur- 

svängningar, från plusgrader till ner emot 20 minusgrader. 

Det första noterade väderläget av detta slag, som gav omedelbara skador på put- 

sen på de gotländska kyrktornen, inträffade den 20 februari 1998. Sommaren innan, 

som var mycket varm och lämpad för putsarbete, hade en rad omfattande fasad- 

reparationer utförts på några av kyrktornen på ön, bland annat på Gothem, Norr- 

landa, Lärbro och Barlingbo, och där drabbades de södra och västra sidorna av tor- 

nens övre delar av putsnedfall i varierande grad. Under vintern 1999 – 2000 förekom 

liknande ogynnsamma vädersituationer vid ett tillfälle i december och vid åtmins- 

tone tre tillfällen i januari. De tidigare konstaterade skadorna förvärrades samtidigt 

som nya uppkom på andra kyrkor, även på sådana som putsats långt tidigare. Också 

många profanhus, både med kalk- och kalkcementputsade fasader, skadades av 

frosten vid dessa tillfällen. 

Luftkalkbruk vid kyrkorestaureringar 

Att luftkalkbruket fortfarande används, trots att det numera finns andra bruks- 

sorter att tillgå, har alltså sin grund i att det varit det traditionella fasadmateria- 

let sedan kyrkorna byggdes, och att det därmed, från kulturhistorisk synpunkt, är 

det enda riktiga valet vid reparation och underhåll. Ett klart ställningstagande till 

förmån för de traditionella materialen gjordes t.ex. i Riksantikvarieämbetets rap- 

port 1978:3 Vård och underhåll av gotlandskyrkor, en av utgångspunkterna för till- 

komsten av den nuvarande organisationen för kyrkounderhållet på ön med Sam- 

fälligheten Gotlands kyrkor som beställare och Byggnadshyttan som huvudsaklig 

entreprenör:

Kyrkorna skall repareras med traditionella material och metoder. Dessa utgör 

nämligen integrerade beståndsdelar i vårt äldre byggnadssätt. Går man ifrån 

teknik och de material, som är genuina för en byggnad, minskas byggnadens 

kulturhistoriska intresse. Samtidigt riskerar man att de nya materialen orsakar 

skador och försvårar underhållet. 

En komplikation i kalkputsdiskussionen är att begreppet kalkbruk inte är enty- 

digt, sammansättning och hantering har varierat över tiden. En medeltida murare 

använde av allt att döma kalkputs och kalkfärg på ett helt annat sätt än hans nutida 

kollega hanterar dessa material. Om en återgång till den medeltida traditionen är 

den väg man bör försöka gå för att uppnå ett hållbart resultat är inte heller givet. 

Bland annat tycks faktorer som påverkar frostbeständigheten ha fallit i glömska, 

inte minst sedan de cementbaserade putsbruken under 1900-talet nära nog trängt 

bort luftkalkbruket från marknaden. 

Medeltida kalkbruk 


Vill man se hur kalkputs och kalkavfärgning gjordes på medeltiden erbjuder de 

gotländska kyrkorna ett förhållandevis rikt studiematerial. Vid restaureringsarbeten 

noteras i allmänhet i slutrapporten ifall äldre putsytor finns bevarade i syfte att doku- 

mentera och i möjligaste mån bibehålla dessa. Av de kvarvarande ca etthundra kyrko- 

byggnaderna från 1100-, 1200- och 1300-talen – 92 församlingskyrkor och resten ruin- 

kyrkor i Visby och på landsbygden – hyser de flesta (även ruinerna) rester av såväl 

ut- som invändiga, medeltida kalkbruksskikt. De invändiga dominerar av naturliga 

skäl men på fasader i skyddade lägen är de utvändiga relativt vanliga. 

Hur kan man då avgöra om dessa putsytor verkligen är från medeltiden? Några 

daterade putsskikt hittar man sällan, även om undantag finns när det gäller invändiga 

putsskikt. Putsen i Kräklingbo kyrkas kor kan genom en målad inskrift dateras till 

1211, och åtminstone partier av putsen i Träkumla kyrkas långhus hänförs på samma 

sätt genom en dokumenterad men numera nästan helt försvunnen inskrift till år 1287. 

Ristningar kan ibland tidfästa putsskikten såsom t.ex. är fallet med nordfasaden 

på Fide kyrkas långhus. Där finns – som väl är bekant för många – en ristning av 

ett skepp från 1200-talet, och på Tofta kyrkas västfasad är en ritning till kyrkans 

sydportal inristad i full skala, den daterar putsen till mitten av 1300-talet. En lik- 

nande ristning finns i Stenkumla, på norra tornväggen, men den är numera över- 

putsad. Utvändigt på Sanda kyrkas norrvägg påträffades vid kyrkans restaurering 

67


Medeltida puts på Fole kyrkas sakristivind. Märk verktygsspåren och den tjocka kalkavfärgningen. 

Foto förf. 

1994 ett medeltida målningsfragment, vilket är helt unikt för gotländska förhållan- 

den: även där är således putsen sannolikt ursprunglig. 

68 

I ett antal andra fall kan man genom okulär jämförelse av vittringsgrad, krack- 

elering, ytbehandling och putssammansättning komma fram till liknande resul- 

tat. Metoden är förstås relativt osäker. En annan möjlighet att ungefärligen datera 

ursprungliga putsytor är i de fall där de byggts in i samband med om- eller tillbygg- 

nader redan under medeltiden. Ett antal sådana putsytor har bevarats, och genom 

att de olika byggnadsdelarna är ganska väl daterade konsthistoriskt får man också 

ett begrepp om åldern på dem. Exempel återfinns t.ex. på tornet i Stenkumla, byggt 

i början av 1200-talet och intäckt av det nuvarande långhusets tak omkring år 1300, 

samt på korgavelns röste i Stenkyrka, där putsytor från två ombyggnadsetapper på 

1100- och 1200-talen bevarats på långhusvinden. 

Det kanske allra bästa studieobjektet finns emellertid på Fole kyrkas sakristi- 

vind. Koret och långhuset byggdes enligt konsthistorikerna i en etapp på 1250-talet, 

varefter sakristian tillkom omkring 1280. Delar av den norra korfasaden samt den 

östra långhusfasaden – ovanför sakristivalvet – hamnade då under sakristians tak- 

fall och har förblivit orörda och skyddade sedan dess. Putsytorna är kalkavfärgade,

Medeltida murslev från Havdhem kyrka. Uppmätning förf. 

och anslutningen mot långhusets nordöstra hörnkedja är bevarad, så här finns möj- 

lighet att studera även dessa detaljer. Anslutningen mot hörnkedjan är gjord med 

en skarp kant, synbarligen har en bräda använts att putsa emot. Putsskiktet är ca 

0,5 – 1,0 cm tjockt. Över hela ytan kan man se tydliga spår av murarens arbete med 

en stålslev. Åtminstone på ett ställe finns ett avtryck av slevens kant. Den kan kon- 

stateras ha varit utformad så gott som identiskt lika den slev som hittades vid riv- 

ningen av tornet i Havdhem kyrka 1912, vilken påträffades inne i murverket på ett 

sådant sätt att man ansåg det uteslutet att den skulle kunna ha hamnat där vid 

annan tidpunkt än när tornet byggdes vid mitten av 1200-talet. 

De iakttagelser av kalkbruk och kalkavfärgning som man kan göra på sakristi- 

vinden i Fole är sannolikt allmängiltiga för den medeltida putstraditionen på Got- 

land. Det bekräftas i allt väsentligt av studier av andra liknande ytor i andra kyr- 

kor. Putsbruket är mycket kalkrikt (ca 1:1), och det är tunt utstruket i ett lager, så 

att smärre ojämnheter i muren slätas ut medan de mest utskjutande stenarna precis 

täcks. Stålsleven man ser avtryck av har med stor sannolikhet inte använts för att 

slå på bruket, istället har den av allt att döma använts för att trycka eller spackla ut 

bruket över murytan. 


69


70 

Vall kyrka. Foto Olof Sörling 1891, i ATA. 

En annan iögonfallande egenskap hos putsytor av den här åldern är tydligt syn- 

lig i Fole: de är undantagslöst kraftigt krackelerade. Vid torkningen har bruket på 

grund av det stora kalkinnehållet krympt och spruckit sönder i kvadratdecimeter- 

stora kakor, varav många är »bom«, dvs. har lossat från underlaget. Krympsprickor i 

kalkbruk har inte någon negativ betydelse för bruksskiktets vidhäftning till under- 

laget, men om en nutida besiktningsman skulle bedöma putsytan på Fole kyrkas 

sakristivind blev den knappast godkänd, därtill är den alldeles för ojämn och full 

av just krympsprickor. 

Ytan är som nämnts även avfärgad med kalkfärg. Inte heller avfärgningen skulle 

klara en nutida besiktning. Kalkfärgen har synbarligen haft karaktär av en tjock 

välling som strukits på mycket flödigt med borste eller kvast på väggen så att färgen 

stänkt och runnit. Endast ett lager färg har behövts för att täcka putsytan.

Linde kyrka. Fotograf okänd, trol. 1890-tal, i ATA. 

De slutsatser man kan dra av de bevarade medeltida putsytorna på de gotländ- 

ska kyrkofasaderna är att man under medeltiden använde sig av ett mycket fett 

och tunt utstruket kalkbruk som sannolikt spacklades på murar och valv. Kraftiga 

krympsprickor var helt normalt. Putsen avfärgades genom kalkning med mycket 

tjock kalkfärg, som fyllde ut det mesta av krympsprickor och andra ojämnheter. 

Utgångspunkterna för dagens metoder för kalkputsning och kalkavfärgning är i 

stort sett de diametralt motsatta: ett magert kalkbruk (K 1:2,5 – 3) slås på i flera och 

relativt tjocka påslag. Krympsprickor tillåts inte, och sättet att avfärga – ett flertal 

strykningar med mycket tunn kalkfärg – ställer stora krav på underlagets jämnhet, 

frihet från sprickbildning m.m. 


71


Eftersatt underhåll 

Medeltida kalkputs har således överlevt på sina ställen på kyrkorna, men hur hållbar 

den medeltida murarens fasadbehandling generellt sett var vet vi föga om. Det är först 

när fotograferingskonsten börjar användas för att dokumentera kyrkorna som man 

kan bilda sig en mer detaljerad uppfattning om deras skick. Då hade av allt att döma 

kalkputs- och kalkavfärgningsmetoderna redan ändrats mot att likna dagens. 

72 

Gothem kyrka. Foto E. Erici 1916, i ATA. 

Underhållet av de medeltida kyrkobyggnaderna har för de flesta församlingar varit 

betungande i alla tider, och under vissa perioder har man inte förmått hålla dem i skick. 

De tidigaste fotografierna – i de flesta fall från tiden omkring 1890 – visar ett byggnads-

Gothem kyrka. Foto förf. 2005. 

bestånd med ett eftersatt yttre underhåll, inte minst när det gäller fasaderna. Så gott 

som varenda kyrka hade vid den här tidpunkten stora skador på putsen. Som måhända 

framgår av de äldre fotografier som illustrerar den här artikeln förekom skadorna inte 

bara på tornens övre delar utan ofta även på lägre liggande fasadpartier. Trots relativt 

stora insatser under 1940- och 1950-talen med hjälp av rikskollektmedel och under 1960- 

och 1970-talen med arbetsmarknadsmedel kvarstod underhållsproblemen långt fram i 

tiden. Den ovan nämnda, av Riksantikvarieämbetet initierade inventeringen av vård- 

och underhållsituationen för kyrkorna på 1970-talet isade att putsen var skadad på 60 

kyrkor, och ett 20-tal av dem var i behov av omputsning i sin helhet. 


73


Fasadunderhållet på kyrkorna under 1900-talet 

Sätten att komma tillrätta med det eftersatta fasadunderhållet på framförallt tor- 

nen har varierat under det senaste seklet, dock har mestadels kalkbruk kommit till 

användning på kyrkornas lägre belägna fasader. Även under 1950- och 1960-talen, då 

kalkcementbruk kom att dominera fasadputsmarknaden, användes ofta rent kalk- 

bruk vid kyrkorestaureringarna. 

74 

Mest radikalt är annars att helt avlägsna putsen och endast foga murverket, såsom 

Axel Herman Hägg genomförde på Domkyrkan i Visby och på Dalhem och Ardre kyr- 

kor redan vid tiden för sekelskiftet 1900. Exempel på andra kyrkor där samma åtgärd 

vidtagits senare är Tingstäde, Klinte och Ganthem. Skälet för friläggningen av mur- 

verken vid de restaureringar där Hägg var förslagsställare var inte i första hand föran- 

ledda av underhållsmässiga skäl utan snarare en önskan att i den franske 1800-talsar- 

kitekten Viollet-le-Ducs anda ge kyrkornas yttre det utseende de egentligen borde ha 

haft när de byggdes. 

Till fogningen av murverken vid de häggska restaureringarna användes cement- 

haltigt bruk, vilket av naturliga skäl sågs som en annan möjlighet att bemästra 

underhållsproblemen på tornen. Särskilt vid de talrika restaureringarna under 

1950- och 1960-talen kom cementhaltigt kalkbruk till användning på ett antal kyr- 

kor, ibland på hela kyrkan men oftast enbart på tornfasaderna. Exempel på sådana 

kyrkor är Sproge (restaurerad 1954 – 55), Vall (1955), Vallstena (1957), Tofta (1958 – 59), 

Stånga (1962 – 63) och Garde (1963 – 70). 

AMS-epoken på 1960- och -70-talen innebar en renässans för kalkbruket vid 

kyrkorestaureringarna. Grundningen av murverket gjordes dock ofta med hydrau- 

liskt kalkbruk eller med kalkcementbruk. I byggnadsbeskrivningarna anges vanli- 

gen att en blandning på ca 1:1 – 1:2 skulle användas, men i praktiken användes ett 

något magrare bruk. Kalken var våtsläckt kalk från ams’ kalkugn i Hejnum, sanden 

ordinär putssand. Bruket blandades i frifallsblandare och slevslätades efter det att 

bruket »satt sig«. Tidpunkten för ytbehandlingen har stor betydelse för kalkbrukets 

frostbeständighet, och därvidlag är det uppenbart att i en del fall har den reglerade 

arbetstiden i kombination med dåliga torkningsförhållanden medfört att bruket 

under den här perioden ibland måst ytbehandlas i vått tillstånd med mindre lyckat 

resultat som följd (t.ex. tornputsen på Linde kyrka, restaurerad utvändigt 1973 – 74). 

Under de senaste tre decennierna har putsarbetet i de flesta fall utförts på ett lik- 

artat sätt, dock har ytan brädrivits med en s.k. snut, och frifallsblandaren har bytts 

ut mot en planblandare. Blandningsförhållandet har vanligen varit 1:2,5 – 3 (volym-

delar) och sanden en något mer fingraderad putssand än normalt, dock har i vissa 

fall, och regelmässigt efter 1999, ytterligare ca 10 – 20 procent fingraderat mate- 

rial tillsatts sanden i form av dolomit- eller kalkstenskross. Detta sedan den finska 

kemisten Thorborg von Konow i sin doktorsavhandling Restaurering och repara- 

tion med puts- och murbruk (Åbo 1997) påvisat att en sådan tillsats flerfaldigt ökar 

frostbeständigheten hos luftkalkbruk . En annan detalj som ändrats från och med 

samma tidpunkt är att eftervattningen av putsen minskats. 

Beroende på bland annat kyrkornas individuella förutsättningar har vid sidan 

därav även ett flertal andra putsningsmetoder använts. På Hamra kyrka – en av sand- 

stenskyrkorna på södra Gotland – slopades avfärgningen vid restaureringen 1973, och 

ytbehandlingen inskränktes till en slevdragning, dvs. putsen jämnades endast till med 

slevkanten efter det att den slagits på. Avsikten var att erhålla en ytstruktur med max- 

imalt goda egenskaper att ge ifrån sig fukt, och att ev. skador på ytskiktet skulle bli 

mindre iögonfallande. Samma typ av puts har senare använts på tornen till kyrkorna 

i Eskelhem (1992 – 93), Fardhem (1998 – 99) och Sundre (1999). Även vid reparationer 

efter frostskadorna från slutet av 1990-talet har metoden använts på tornen till kyr- 

korna i Gothem (övre delen på två av fasaderna på tornet 2002), Barlingbo (d:o 2002), 

Vall (d:o 2000) och Burs (övre delen av tornets S fasad 2002 – 03). 

När sandstenskyrkorna i Grötlingbo och Fide restaurerades 1987 – 88 tillgreps en 

annan metod, en form av kalkslamning. 3 volymdelar våtsläckt kalk blandades med 

1 del fingraderad sand (


let för med en kopia av den medeltida slev som beskrivits ovan. Ett liknande försök i 

samma riktning hade gjorts tidigare då det sannolikt medeltida putsskiktet på lång- 

husets norra fasad på När kyrka reparerades 1993. Här brädrevs dock putsen. Kalk- 

färgen blandades i båda fallen av 1 volymdel våtsläckt kalk och 2 delar vatten. 

76 

På fasaderna till Hejdeby kyrka, som putsades om i sin helhet 1997 – 98, väntade 

man längre än brukligt med ytbehandlingen av putsen, först sedan den »torkat 

ordentligt och blivit sandig« skurades den. I ytpåslaget användes även ett något 

magrare bruk än normalt (ca K 1:3,5). Ingen eftervattning gjordes. Torrivningen av 

ytan angavs vara ett arbetsamt och svårt moment som dock medförde att en bättre, 

sugande yta för kalkavfärgningen åstadkoms. På partier där man på grund av 

särskilda förhållanden tvingats skura, innan bruket torkat upp i avsedd grad, bor- 

stades med piassavakvast för att avlägsna den uppkomna kalkfilmen på ytan och 

därmed uppnå den avsedda sugförmågan. 

I de fall där kalkcementbruksputsade tornfasader från 1950-talet befunnit sig i 

relativt gott skick har putsen på senare år reparerats med samma slags bruk av eko- 

nomiska skäl. Exempel på sådana arbeten är restaureringarna av Stånga kyrka (1992), 

Vallstena (2000), Alskog (2002 – 03), Tofta (2002 – 03) samt Garde (2004). Eftersom 

kalkfärgen fäster dåligt på cementhaltiga underlag och därmed får mycket begrän- 

sad livslängd avfärgades tornen i Tofta och Garde dessutom med KC-färg. 

På Norrlanda kyrkas sydfasad, där putsen flera gånger under senare år drabbats 

av frostskador, sannolikt på grund av kvardröjande fukt i murverken efter tidigare 

eftersatt fasadunderhåll, valdes vid omputsningen 2001 på initiativ av entreprenö- 

ren ett svagt KC-bruk (KC 5:1:18 med jordsläckt kalk från Byggnadshyttans lager 

samt – i ytpåslaget – vitcement). Sand utan tillsats av kalkstensfiller användes, och 

cementtillsatsen motiverades med den sena tidpunkten på säsongen. Frostskadorna 

återkom emellertid redan påföljande vinter. 

Vid putsreparationen av Eke kyrkas torn 2003 blandades förutom kalkstensmjöl 

även tegelkross till ballasten i avsikt att åstadkomma förbättrad uttorkning samt 

en viss hydraulisk effekt. 

Putsexperimentet i Träkumla 

När Träkumla kyrka nyputsades 1996 gjordes arbetet på initiativ av länsstyrelsen 

som ett särskilt experiment med tre olika putsblandningar. Kyrkan hade stått oput- 

sad sedan den iståndsatts 1917 efter en längre förfallsperiod. Experimentets huvud- 

syfte var att pröva putsning med s.k. stukasläckt kalk, och att använda det därav


Träkumla kyrka. 

Foto förf. 2005. 

Träkumla kyrka. 

Foto Olof Sörling 

omkr. 1890, i ATA. 

77


framställda putsbruket medan det ännu behöll sin temperaturförhöjning. Stuka- 

släckning innebär att bränd kalk (packsten, CaO) släcks med vatten tillsammans 

med sand, varvid värme utvecklas. Tornet putsades med denna bruksblandning. 

På långhuset putsades fasaderna för jämförelsens skull med det »vanliga« kalkbru- 

ket, berett av våtsläckt kalk, och koret försågs med puts tillverkat av torrsläckt kalk 

(släckt murkalk E från Optiroc). Samma blandningsförhållande (ca 1:3), bland- 

ningsmetod (planblandare) och putssand användes för alla tre brukssorterna. Puts- 

ningsarbetet dokumenterades av Länsmuseet Gotlands fornsal 1 , och en utvärdering 

gjordes 2002 2 . Resultatet kan sammanfattas så att fasadytorna som putsats med den 

stukasläckta kalken besvärades av talrika kalkskott, orsakade av att osläckta kalk- 

klumpar som inte frånskiljts bruket släckts i efterhand av regn och luftfuktighet. 

Fasadytorna med kalkbruk berett av torrsläckt kalk hade relativt omfattande kalk- 

färgsavfall, medan ytorna med bruk berett av den våtsläckta kalken endast hade 

mindre skador på kalkavfärgningsskiktet. Fasaderna putsreparerades 2002 genom 

urkratsning och återfyllning av kalkskotten, samt kalkavfärgning. 

Skadeinventeringarna 2000 och 2004 

Efter det att skador på tornen som framgått ovan börjat uppträda mer frekvent 

under slutet av 1990-talet har två inventeringar av putsskadorna gjorts. De utfördes 

som okulärbesiktningar. År 2000 3 granskades 36 kyrkor (restaurerade 1972 – 99), 

och 2004 4 besiktigades 21 kyrkor (restaurerade 1997 – 2003). Arbetena hade utförts 

av såväl Byggnadshyttan på Gotland som av andra entreprenadföretag. Någon 

avgörande skillnad dem mellan kunde inte konstateras. Urvalet av objekt för inven- 

teringarna styrdes vid båda tillfällena mot kyrkor med kända fasadproblem, och 

följaktligen konstaterades i de flesta fall putsskador av varierande omfattning. 

78 

År 2000 noterades att grovt putsade eller spritputsade fasader uppvisade bättre 

resultat än slätputsade, och att tornen, oavsett höjd, var mer påfrestade än övriga 

byggnadsdelar. I de fall torn av lägre höjd hade putsskador kunde de härledas till 

speciella fuktförhållanden på grund av bristfällig avrinning från torntaken eller 

kyrkans belägenhet. De lägre liggande byggnadsdelarna hade inga eller förhållan- 

devis små skador, oftast härledda till markfukt. På några av tornen, bland annat i 

Rone, Lummelunda och Hejdeby var skadorna obetydliga. 

Inventeringen 2004 hade vid sidan av att ge en aktualiserad överblick av putssitu- 

ationen på kyrkorna som syfte att dels utröna om de putsnedfall på tornen i Norr- 

landa och Burs som rapporterades under vintern 2003 – 04 var representativa för

underhållssituationen i stort eller om skadorna var att härleda till speciella förhål- 

landen för just dessa kyrkor, dels också att ge en fingervisning om de modifieringar 

av metoderna vid putsning med luftkalkbruk (tillsats av fingraderat material till bal- 

lasten, minskad eftervattning) som tillämpats sedan 1999 – 2000 medfört någon för- 

bättrad hållbarhet på fasadputsen i utsatta lägen. Vid besiktningarna noterades, för- 

utom att putsen på kyrkorna i Ala, Lärbro, Barlingbo, Hellvi och Vall hade små eller 

obetydliga skador på putsen på de aktuella fasadpartierna, även följande: 

− Klimatets menliga inverkan på de mest utsatta byggnadsdelarna (tornen) är 

påtaglig. Vädersituationerna de senaste åren med slagregn och efterföljande 

kraftig frost har skadat putsen på framförallt de övre delarna av tornens södra 

och i någon mån västra fasader. Kyrkor som drabbats är bland annat Gothem, 

Barlingbo och Stenkumla. För fasader av mer normal höjd, ca 8 – 10 m, fungerar 

kalkbruket som fasadmaterial på ett tillfredsställande sätt och eventuella skador 

kan oftast härledas till brister i byggnadens konstruktion etc. 

− Flera kyrkor (bland annat Norrlanda) dras uppenbarligen med effekterna av ett 

tidigare eftersatt fasadunderhåll. De kraftiga skalmurarna, invändigt fyllda med 

bruk och skrotsten m.m., håller kvar inläckande vatten under mycket lång tid, flera 

decennier. Användande av täta fasadmaterial – cementhaltiga bruk – under 1950- 

och 1960-talen har av allt att döma bidragit till att förlänga uttorkningsprocessen. 

− Putsning sent på säsongen (september – oktober), särskilt på klimatutsatta fasad- 

delar, har små möjligheter att lyckas och bör därför inte komma ifråga. Exempel 

på sådan putsarbeten är tornen i Othem, Hejde (delar av) och Rute. 

− På kyrkor som skadats tidigare genom t.ex. för tidig skurning av putsytan har 

putsavfallet accelererat efter de senaste vintrarnas ovanliga vädersituationer med 

slagregn efterföljande stark frost (bland annat Akebäck och Linde). 

− Tillsats av kalkstensfiller till ballasten förefaller ha en viss positiv inverkan på 

kalkbrukets frostbeständighet. 


− Grov putsyta (slevdragning, spritputs) förbättrar i allmänhet putsens hållbarhet, 

och eventuella skador blir mindre iögonfallande. Med undantag för tornen i Burs 

och Fardhem kan sägas att tillfredsställande resultat uppnåtts, dock bör under- 

hållet upprepas vid ett eller ett par tillfällen under de närmaste decennierna för 

att mesta möjliga av fukten i murverken skall få möjlighet att avgå. 

79


För att både dra nytta av de erfarenheter som gjorts och att komma tillrätta med 

de problem som uppmärksammats fordras emellertid mer djuplodande analyser 

och undersökningar på vetenskapliga grunder. Sådana insatser har inte legat inom 

ramen för de utförda inventeringarna. 

Behov av forskning på kalkbruk 

Den organisation som funnits för vård och underhåll av öns samtliga 92 medeltida 

kyrkobyggnader sedan ca tjugo år tillbaka – Samfälligheten Gotlands kyrkor och 

Byggnadshyttan på Gotland – har tillsammans med det nuvarande bidragssyste- 

met för landets kulturhistoriskt värdefulla kyrkor inneburit att underhållssituatio- 

nen för de gotländska medeltidskyrkorna sannolikt är bättre idag än den tidigare 

varit under överskådlig tid. 

80 

Inom ett område är emellertid inte läget tillfredsställande: fasadputsen på de 

mest klimatutsatta delarna av kyrktornen. Vid sidan av ett under tidigare epoker 

ackumulerat eftersatt underhåll och klimatologiska faktorer har det av allt att döma 

även sin grund i att delar av hantverkskunskapen kring kalkbruket gått förlorad 

sedan cementhaltiga brukssorter introducerades för drygt 100 år sedan. 

Önskar man av kulturhistoriska skäl fortsätta att använda det traditionella kalk- 

bruket även på de klimatutsatta fasadpartierna med bibehållande av praktiskt och 

ekonomiskt rimliga underhållsintervaller krävs ny forskning. De resultat man kom- 

mer fram till måste också – inte minst viktigt – förankras i hantverkarledet. Lyck- 

ligtvis finns den möjligheten genom det doktorandprojekt om beständigheten hos 

kalkbruk som de nämnda institutionerna sedan några år tillbaka är med och finan- 

sierar. Hur långt man har kommit inom detta projekt redovisas på annan plats i 

denna skrift. 

noter 

1. Träkumla kyrka, dokumentationsrapport sammanställd av antikvarie Evert Lindkvist 1996 i Länsmuseets 

arkiv. 

2. Limewash of facades of the church in Träkumla, rapport i Länsmuseets arkiv. Utvärderingen gjordes av 

Alexey Lipatov som ett elevarbete inom byggnadsvårdsutbildningen vid Högskolan på Gotland. 

3. Inventering av putsskador på gotländska kyrkor 2000. Rapport utförd av antikvarie Jörgen Renström, Läns- 

museet på Gotland, i Länsmuseets arkiv. 

4. Besiktningar av puts på tornfasader mars – april 2004. Rapport utförd av hyttmästare Håkan Lindkvist och 

artikelförfattaren, i Byggnadshyttans arkiv.

2003–2004 - Byggnadshyttan på Gotland

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?