Hntvrksknsk rappREV20100205.pdf - Knadriks Kulturbygg

Verktygskatalog
Inledning:
Verktygskatalogen visar enbart upp ett ytterst begränsat urval av alla de redskap som finns på
de besökta hembygdsgårdarna. Syftet med denna verktygskatalog är att exemplifiera de
verktyg som användes vid uppförandet av träbebyggelse under 1700-1900 tal. Vidare gör
katalogen det möjligt för specialintresserade att själva undersöka flertalet av redskapen som
finns i samlingar. Förhoppningen är dessutom att den kan vara en hjälp vid nytillverkning av
redskap som ska användas på restaureringar av byggnadsminnen. Redskap som undertecknad
tolkat som tillhörande andra trähantverkare än timmermannen har i de flesta fall måst
uteslutas för att begränsa denna rapport. Då målet varit att belysa olika redskapstyper har det
lett till att inte alla de besökta samlingarna är företrädda. Det ska inte tolkas som att dessa
samlingar inte är intressanta. Moderna verktyg från tillexempel Eskilstuna och yxfabriker är
inte medtagna i denna undersökning om de inte belyser någon speciell frågeställning rörande
de handsmidda redskapen. Hyvlar representeras på i stort sett alla besökta samlingar men har
tyvärr inte närmare granskats i denna undersökning.
En sammanfattning av timmermannens verktyg ges av Bengt Håkansson, Örkened socken:
”Timmermännens verktyg voro i första hand bilan med vilket bjelkar och timmer höggs i
skogen. Timmermansyxan var smalare i eggen än vanliga huggyxor. Eggen var rak.
Yxhammaren var stålad. Yxorna tillverkades av smeder i orten och en mycket anlitad sådan
var Sven Svensson i Kruseboda Örkened. Navare av olika storlekar. För ett århundrade
sedan och fram till 50 talet (1850) hade man en sort som kallades Åsa navare. De hade den
olägenheten att när ”åsen” var fylld med spån måste den dras upp och tömmas. Man började
sedan med navare som voro vridna uppåt så långt som det vanligen brukade borras, och här
följde spånorna med upp. De bästa navarena tillverkades av en smed som hette Bengt
Bengtsson och bodde i Lilla Svinön av Lonshults församling. Hans tillverkningar voro vida
kända och han levde och verkade på 1870 och 80 talet. Sågen var en ställningssåg.
Wattenpass och sänklod voro i regel tillverkade av timmermannen sjelf, De voro
otillförlitliga i blåsväder då blåsten tvingade snöret och kulan åt sidan. Och så hade man en
hammare av särskild typ, försedd med en pik som kunde huggas fast i t. ex. en takresning när
man ville släppa hammaren från sig. Passare (den kallades cirkel) samt huggjärn av olika
bredder. Längesedan voro dessa handsmidda men de utträngdes av fabriksvaran när denna
kom i marknaden. Hållhake och ibland även kofot hörde till utrustningen, samt en hyvel att
fasa av ytterkanten på väggplankorna. Dessutom hade man ett verktyg som kallades ”meja”
eller ibland ”revkätta”. Det liknade en tång, men var försedd med tvenne utstående vassa
pikar När en planka gjorts färdig med knuthugg och erforderliga hyggen i plankans andra
ändar slogos dubbarne ned i underplankan, varefter överplankan sattes på dubbarna och
slogs ned till lagom djup. Man tog sen till mejeverktyget och lät dess ena spets följa
underplankans övre kant, och den andra spetsen rita en rits i ovnplankans nederkant. Efter
denna rits skulle man sedan hugga när mossrännan täljdes i ovanplankan. Följdes ritsen
noggrant skulle plankorna absolut passa ihop. Att hugga mossrännan kallades att mejhugga.
Man brukade sätta en kil i den del av mejan i vilket ett kors är ritat. Avståndet mellan mejans
käftar reglerades därmed och hölls stadigt.”(Nm nr 11 E.U 35667:139f).
Alnstock, famnmått:
Överst tre måttstockar från Småland underst famnstock från Viby utanför Kristianstad.
41