Cézannes tvivel

verklig färg. Likaså består Cézannes geni i att genom tavlans totala arrangemang få
de perspektiviska förvrängningarna att upphöra att vara synliga som sådana när
man betraktar den som helhet, och i stället helt enkelt liksom i det naturliga
seendet bidra till att ge intrycket av en ordning som håller på att födas, ett objekt
på väg att framträda, på väg att samla ihop sig under våra ögon. På samma sätt
tillhör objektens kontur, förstådd som en linje som ringar in dem, inte den synliga
världen utan geometrin. Om man med ett drag markerar ett äpples kontur gör man
ett ting av denna, medan den i stället är den ideala gräns som äpplets sidor flyr mot
på djupet. Att inte markera någon kontur skulle vara att frånta objekten deras
identitet. Att markera en enda skulle vara att offra djupet, det vill säga den
dimension som ger oss tinget, inte utbrett inför oss utan såsom fullt av dolda
tillgångar och såsom en outtömlig verklighet. Det är därför Cézanne genom en
färgrik modulation kommer att följa objektets utbuktning och markera flera
konturer med blåa streck. Blicken som sänds från den ena tillbaka till den andra
fattar en kontur på väg att födas bland dem alla precis som den gör i
varseblivningen. Ingenting är mindre godtyckligt än dessa berömda
förvrängningar – som Cézanne för övrigt kommer att överge i sin sista period, från
och med 1890, när han inte längre fyller sin duk med färger och lämnar stillebenas
åtstramade teknik.
Teckningen bör alltså framgå av färgen om man vill återge världen i sin
täthet, ty den är en massa utan bräckor, en organism av färger genom vilka
perspektivets flykt, konturer, vinklar och kurvor inrättar sig som kraftlinjer, och
rumsstrukturen skälvande konstitueras. ”Teckningen och färgen är inte längre
klart åtskilda; allteftersom man målar tecknar man; ju mer färgerna klingar
samman, desto mer klarnar teckningen... När färgen vunnit hela sin rikedom, har
10