Cézannes tvivel

Cézanne ur samma svaghet. Hans överdrivna uppmärksamhet på naturen, färgen,
den omänskliga karaktären hos hans måleri (han sa att man bör måla ett ansikte
som ett föremål), hans hängivenhet till den synliga världen, skulle bara vara en
flykt från den mänskliga världen, avyttringen av hans mänsklighet.
Sådana spekulationer ger oss emellertid inte verkets positiva mening, och
från dem man kan inte utan vidare sluta sig till att hans måleri skulle vara en
yttring av svaghet, och, som Nietzsche säger, av det ”utarmade” livet, eller också att
det inte skulle ha någonting att lära den människa som lyckats förverkliga sig själv.
Det är förmodligen för att Zola och Émile Bernard gav psykologin och den
personliga bekantskapen med Cézanne för stort utrymme som de trodde att han
misslyckats. Möjligheten återstår att Cézanne, med anledning av sina nervösa
svagheter, skapat en form av konst som är giltig för alla. Lämnad till sig själv kunde
han betrakta naturen såsom endast en människa kan göra det. Meningen hos hans
verk kan inte bestämmas genom hans liv.
Man skulle inte få veta mer om den genom konsthistorien, det vill säga
genom att hänvisa till vissa influenser (från den italienska skolan och Tintoretto,
från Delacroix, från Courbet ∗ och impressionisterna), till Cézannes arbetsmetoder
eller hans egna utsagor om sitt måleri.
Hans första tavlor – ända till omkring 1870 – är målade drömmar, en
Enlevering, ett Mord. De kommer ur känslor och vill framför allt uppväcka känslor.
De är därför nästan alltid målade med stora penseldrag och visar gesternas
moraliska fysionomi snarare än deras synliga aspekter. Det är genom
∗ Den venetianske målaren Il Tintoretto, alias Jacopo Robusti, levde mellan 1518
och 1594. Eugène Delacroix (1798–1863), var fransk målare och grafiker (se även
anmärkning s. 152). Gustave Courbet (1819–1877) var fransk målare, som gick till
storms mot det akademiska måleriet och utvecklade en radikal realism med
socialistiska inslag. (Ö. a.)
4