Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...

Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland
Resenär: Sebastian Fors

Under 2012 genomförde jag mitt examensarbete vid
Arkitektskolan LTH.
Platsen för mitt projekt var Barsebäcks kärnkraftverk; ett
industribyggnadskomplex av den mer gigantiska skalan
som sedan 2005 står utan funktion, i väntan på rivning eller
ombyggnad. Detta kan ske tidigast 2020 då anläggningen för
kärnavfall står färdig i Forsmark. Min utgångspunkt för projektet
var att i hög grad bevara de gamla reaktorbyggnaderna och ge
platsen en ny energi genom ett omformulerat program, med
tonvikt på publikt engagemang och tillgänglighet.
Referenslistan för dylika projekt är kort, då stängning av
kärnenergianläggningar vanligen resulterar i sanering, rivning och
återställande av mark. Skälen till detta har inte särskilt mycket
med strålningsspridning att göra, utan kan snarare dels ses som
en praktisk åtgärd (hur omformulerar man egentligen funktionen
för sådana enorma monofunktionella kraftverk?) och dels som
en eftergift av kollektiva negativa konnotationer (och rädsla) inför
kärnkraft i allmänhet.
För mig låg häri utmaningen och ambitionen var att överkomma
den slentrianmässiga klichén kring den nedlagda fabriken som
blir ett konstgalleri som mest uppskattas för sina ”raw spaces”.
Kunde kraften från den ursprungliga funktionen bestå och var
det möjligt att generera ett kluster av mer eller mindre definierade
verksamheter som tillsammans kunde leda till en bärkraftig
lösning?
Då jag i jakten på referenser vidgade horisonten till större
industribyggnader så hittade jag en mängd projekt, ofta från
den första industrialiseringens epok (ca 1850-1950). Skälen till
bevarande kan dels handla om såväl byggnadernas inneboende
arkitektoniska och byggtekniska kvaliteter, som i vidare
bemärkelse kulturhistoriska värden eller, rent praktiskt, en tillgång
till robusta ytor. För mig var hursomhelst byggnader uppförda
under efterkrigstid mest relevanta.
Platsen för mitt projekt, i ett böljande jordbrukslandskap i
guldläge vid Öresund, manade mig också att fundera över och
hantera områden som gick långt utanför reaktorbyggnaderna.
Jag sökte verktyg och inspiration från landskapsarkitekturen
och kom snart att tänka på den tyska Ruhrregionen; ett kluster
av städer som fram till 80-talet var något av det västeuropeiska
industrihjärtat. Här fanns gruvor och stålverk, energiproduktion
och tung tillverkningsindustri som lämnade permanenta spår
och sår i landskapet och samhället när de lade ner, flyttade och
försvann på grund av konkurrens från öst då järnridån föll under
1990-talet. Den arbetsmarknadsmässiga kris som följde tvingade
makthavare och beslutsfattare att tänka i nya och outforskade
banor. Här rörde det sig inte om enskilda fabriker utan snarare
om ofantliga landområden, mer eller mindre förorenade och
innehållande fascinerande byggnader och strukturer. Om staket
revs och tomter gjordes tillgängliga skulle Europas största
rekreativa urbana parkstråk kunna skapas, i ett tättbefolkat
område som lidit hårt av en smutsig industri och nu istället
drabbats av ett underskott av arbetsplatser.
2010 stod Ruhrdistriktet värd som europeisk kulturhuvudstad och
i samband med detta skedde en rad projekt i området.

Jag gjorde min resa med bil i juli 2012. På nervägen gjorde jag först
ett stopp i Hannover och tog en sväng runt EXPO2000-området.
Här var det inte resterna av den forna industriella ekonomin
som lämnat ruiner och rester utan snarare dess efterträdare
i form av upplevelseekonomin och en av dess huvudshower
världsutställningen från år 2000. Idag finns här en mässhall, en
BMW-återförsäljare, en IKEA-låda samt några spridda verksamheter
som huserar i några av de avdankade paviljonger som inte revs
eller flyttades efter utställningens stängning. Expo2000 blev en stor
ekonomisk förlust på grund av uteblivna publikintäkter. Här är nu ett
fält med komplett infrastruktur inklusive gatunät och spårväg, med
några nedgångna disparata strukturer spridda.
Den litauiska paviljongen, ritad av Marina och Audrius Bucas, lyser
fortfarande klargul, men har plywoodskivor för fönstren och en ”Zu
Verkaufen”-skylt hängande över fasaden.
Mest dominerande i blickfånget är annars den holländska byggnaden
ritad av MVRDV, en 36 meter hög serie av sex staplade landskap
som tillsammans representerar landets förmåga att få plats med
mycket på liten plats. Visst har den förlorat både glans och funktion,
men det går fortfarande (trots halvhjärtade avspärrningar) att
vandra uppför trappsystemet som löper i byggnadens kanter, via
betongblobbar och gipsstrutar, till den bisarra ekskogen på våning
tre.
Jag kan inte låta bli att fascineras och samtidigt skrämmas av
förfallet, som både beror på vandalisering men också undermålig
byggkvalitet. På tyska kallas dylika strukturer ”Investitionsruine”.
Strängt taget ska det handla om strukturer som påbörjats och aldrig
slutförts, såsom ofärdiga motorvägspåfarter eller ofullbordade
fabriker, men den holländska betongkolossen i Hannover får nog
ändå räknas hit. På holländska heter det förresten ”Grote nutteloze
werken” (stora meningslösa byggnadsverk alltså) vilket kanske är
ännu mer träffande.
Kortsiktigheten och upplevelseekonomins förgänglighet skriker ut sin
klagan från de troligtvis fullt fungerande hisstornen. Jag låter detta
bli en lärdom och en arkitektonisk insikt innan jag styr bilen ner mot
Essen.

Några fabriker och kraftverk tornar alltjämt upp sig längs
Autobahn, men främst är det via bruna sevärdhetsskyltar om
diverse ”Industrielandschaften” som jag blir varse att jag alls är
i Ruhr. Annars är det en monoton vägg av snåraktig vegetation
som kantar de tyska motorvägarna, mil ut och mil in.
Mitt huvudstopp blir på Zeche Zollverein, den före detta kolindustri
som sedan 2010 är besökscentrum för hela Ruhrområdet.
Området hade varit centrum för brytning och förädling av stenkol
och stängdes definitivt 1986. De flesta byggnader i området
uppfördes under perioden 1930-1965 i en stram funktionalistisk
arkitektur signerad Fritz Schupp och Martin Kremmer.
Jag slås av hur konsekvent komplexet är utfört. Materialen
är uteslutande tegel, betong, rödmålat stål och glas i en ren
detaljering som verkar ha klarat tidens tand mycket väl.
Jag funderar över om det verkligen var lönsamt att uppföra så
högkvalitativa byggnader som bara kom att användas till fullo
i drygt 25 år. Här finns helt klart både byggnadstekniska som
konstnärliga förutsättningar för ett bevarande och jag undrar om
Barsebäcks administrationsbaracker, korrugerade fasader och
allmänt maskinella inställning till byggnadskonst verkligen kan
matchas med detta.
OMA/Rem Koolhaas vann i början av 90-talet en tävling om
den urbana strategin för hela området och har även stått för
omgestaltningen av huvudbyggnaden Schacht 12, innehållande
utställningar, arkiv och övrig besöksverksamhet. Ruhr Museum
bestod tidigare av en rad institutioner spridda i flera städer,
men idag samsas de under samma tak. Förutom beskrivning
av industriperioden har museet stora samlingar av konstoch
bruksföremål, en geologisk del samt ett omfattande
växtherbarium.
Exteriört behölls byggnadernas uttryck i stort sett. Fasaderna,
som tidigare varit sotsvarta, tvättades och en ny entré ordnades
som en rulltrappa som tar besökaren 24 meter upp. Denna

ulltrappa är det enda egentliga arkitektoniska tillägget
som skvallrar om den nya funktionen.
Väl uppför rulltrappan möts man av en serie rum
och salar som definieras och skapas av många av
de ursprungliga maskinerna som lämnats kvar som
skulpturer. Byggnaden skall främst inte ses som
ett museum över sig själv eller kolbrytningen utan
snarare som ett center för regionen. Därför gör det
inte så mycket att funktionen för maskinerna eller
kolbrytningsprocessen inte framgår särskilt tydligt.
Utställningarna är uppdelade tematiskt på de olika
våningsplanen med kafé, reception och kapprum i
mitten. Kommunikationen däremellan sker i ett helt
nygjort trapphus, där besökaren rör sig i zigzag i ett
mycket suggestivt orangemättat sken. Orange är för
övrigt den signalfärg som använts av arkitekten för att
åskådliggöra tilläggen. På taket finns en terrass där
man får en milsvid utsikt över trakten. Först då inser
jag hur industriell platsen faktiskt är. Överallt reser sig
skorstenar, kyltorn, traverser, schakt och kranar i ett
landskap som är, och faktiskt alltid varit, ganska grönt.
Många av de industrier som förlades här i början
av 1900-talet var i hög grad beroende av just den
platsen, för försörjning av vatten eller malm- och
kolfyndigheter i marken. Av denna anledning spreds
de så över stora områden, snarare än samlades i
kluster.
Efter turen i huvudbyggnaden Schacht 12 bestämmer
jag mig för att hyra en cykel och ta mig runt på
tomten. Detta visar sig väldigt lämpligt eftersom
övriga byggnader i området förbinds med ett system
av gång- och cykelvägar som baseras på det interna
järnvägssystem som fanns på platsen. Mellan spåren
har betong gjutits och grus ifyllts. Mellan spåren tillåts
den vilda grönskan att ta över.
Alla Ruhrområdets besöksattrationer är idag
förbundna via ett 70 mil långt nätverk av cykelleder,
kallat “Route der Industriekultur”.
Förutom Ruhr Museum och ett designmuseum
omdanat av Norman Foster finns en rad mindre
verksamheter på området/tomten. På platsen för det
avlånga ”kokseriet” har en liten företagsby växt upp
som marknadsför sig genom den unika industrimiljön.
De nya byggnader som här uppförts knyter an till den
äldre tegelarkitekturen utan att härma alltför mycket.
Själva koksfabriken har blivit simbassäng sommartid
och är skridskobana om vintern.

I andra änden ligger områdets mest iögonfallande
tillägg; den välpublicerade design- och
managementhögskolan från 2006 av japanska
SANAA. Helt fristående står den minimalistiska
betongkuben med sina asymmetriska håltagningar,
en aning bort från musei- och besöksområdet
och liksom mer tillhörande de omgivande
bostadsområdenas ljusa putsvolymer. Liksom alla
SANAAs byggnader blir den liksom ofrånkomligen
bra på bild, särskilt om man hittar en vinkel där
himlen blir kornblå och gräset en stor oändlig plan
utan störande trafikljusstolpar eller felparkerade
golfar eller jobbiga småungar eller människor i
största allmänhet...
Byggnaden är ett totalkonsekvent objekt som
landat på en plats som råkar heta Essen i landet
Tyskland. Likväl är den ett landmärke som skapar
en helhet tillsammans med sina skalfränder
fabriksbyggnaderna en bit bort.
Det var också i enlighet med OMAs stadsplan att
förlägga en kontrasterande märkesbyggnad i just
detta läge, som för många är det första man möter
av Zollverein.
Greppet att placera just en stor byggnad för
högskoleutbildning kan ju också ses som en
symbol för nya postindustriella tider, vilket kanske
egentligen är viktigare än själva utseendet hos
byggnaden.
Jag tar mig en runda och kikar in genom gluggarna.
Man undrar ju hur det är att studera och vistas
länge i en sån där konsekvent kub. Det är nära
på att jag ristar in en liten, liten kurbits eller något
annat ”onödigt ornament” i den annars perfekta
betongråheten. Det verkar inte pågå någon vidare
febril aktivitet där på andra sidan glaset. Några
stolar står slarvigt mitt i entréhallen, en sladd ringlar
tvärs över (betong)golvet, gardinerna kring hörsalen
är halvt fördragna.
Jag har sett att det ska finnas rätt så fina takfönster
längre upp men dit kommer jag dessvärre inte för
byggnaden är stängd och öde. Plötsligt kommer en
kvinna ut. Städerskan visar det sig. Nej, det går inte
för sig att komma in. Förresten gick den exklusiva
privatskolan i konkurs redan 2008 då stats- och
EU-bidrag inte längre var tillgängliga. Nu kallas
den ”Zollverein-Kubus” och rymmer något slags
institution kopplad till Universität Duisburg-Essen,
om än bara sporadiskt. Min skoltyska tillät dock inte
vidare fördjupning i ämnet och kvinnan fick skynda
vidare. Ännu en ”Investitionsruine” avprickad på
min lista och då har vi ännu inte kommit till den
största av alla.

Mitt nästa och sista besök på resan blir den lilla staden Kalkar,
ett tiotal mil väster om Essen ,precis vid holländska gränsen
vid en av Rhens krökar. Vägen dit är en väg ut ur 1800- och
1900-talens industrilandskap ut till en landsbygd strösslad med
små pittoreska byar och samhällen, i närhet till metropolerna,
men samtidigt med sina alldeles egna boplatsidentiteter. Det
blir småvägar istället för Autobahn och ett gemytligt Gasthaus
istället för motorvägsmotell den kvällen.
Mitt i denna förhållandevisa idyll i Nordrhein-Westfalen beslutade
den västtyska förbundsdagen och företaget Interatom 1972 att
förlägga kärnkraftverket SNR-300 (Schneller Natriumgekühlter
Reaktor). Anläggningen tillhörde en ny generation av
kärnkraftverk som var långt mer energieffektivt än föregångarna.
Läget motiverades med att det var ett av Tysklands mest
tätbefolkade områden, med direkta energiförbindelser till Belgien
och Holland (marknad), men att det lokalt pastorala platsen
gjorde det lämpligt (säkerhetsavstånd till bebyggelse). Därtill
kom närhet till floden Rhen som garant för kylvattentillgång.
Resonemanget liknar det samtida svenska beslutet att förlägga
ett kärnkraftverk vid just Barsebäck. Bygget påbörjades
och fortskred mitt under den kraftiga kärnkraftsdebatt som
blommade upp efter olyckan vid Three Mile Island 1979.
Säkerheten kring SNR-300 ifrågasattes särskilt eftersom
teknologin var ny och relativt obeprövad. Bland annat
samlades 40000 människor i en demonstration som kom att
bli den största i tysk historia. Kalkar blev därmed ett begrepp

synonymt med kärnkraft i negativa ordalag.
Bygget fortsatte dock, men försenas på grund
av installering av ytterligare säkerhetssystem.
1985 stod kraftverket helt färdigt i väntan på
sin första bränsleleverans. Politiska dispyter
försenade dock projektet ytterligare, innan
Tjernobylkatastrofen våren 1986 gjorde ett
igångstartande av anläggningen omöjlig. 1991
avslutades projektet officiellt och delar började
plockas ned. Då hade anläggningen kostat de
västtyska skattebetalarna 7 miljarder D-mark
(motsvarande ungefär 30 miljarder SEK) utan att
en enda kilowattimme levererats. Här fanns, om
någonstans, skäl att använda I-ordet. Rivning av
det oanvända verket var aldrig aktuellt; det hade
helt enkelt kostat för mycket.
1995 såldes så anläggningen i sin helhet för
motsvarande 25 miljoner SEK till en holländsk
investerare, som sedan omvandlade hela
klabbet till nöjesparken Wunderland Kalkar. Här
finns nu ett 40-tal attraktioner, ett antal hotell,
restauranger och en kongressanläggning.
Anläggningen har inget direkt tema och slår
inte något mynt av sitt förflutna, mer än att
maskoten kallas ”Kernie” (ung. Kärnis). Från ett
industrihistoriskt perspektiv blir besöket något av
en besvikelse.
Egentligen är det mest utomhusområdena och
administrationsbyggnaderna som används.
Reaktor- och turbinhallarna; de dominerande
volymerna på platsen, är inte öppna för
besökare. Det karakteristiska kyltornet däremot
har omvandlats till en enorm slänggunga med
klättervägg på utsidan; en mäktig och märklig
upplevelse. Annars handlar det mest om kulörta
små stånd och en vaktbyggnad som försetts
med utskjutande ”kinatak” och numera är
asiatisk restaurang. Den vördnad/rädsla som
jag brukar känna inför stora kärnkraftskolosser
infinner sig aldrig här. Den plåtklädda, solgula
reaktorbyggnaden kunde istället husera vilken
Willysbutik som helst.
Sammantaget blir även detta besök en lärdom
av vad man (jag) kanske inte ska göra vid
omvandlingar och vad som händer när man låter
kapitalet köra över platsen och dess historia.
Hade man då istället kunnat dra fördel av
rädslan inför atomkraft eller 70-talets protester
i nöjesparken, utan att tangera ett cyniskt
koketterande i mänsklig tragedi? Det är i och
för sig tveksamt. Och kanske inte heller alls
vad semestrande barnfamiljer vill ha. Nu har de
istället fått en generös nöjespark som ligger på
nära avstånd från motorvägen och rätt så vackert
vid Rhen. Kanske lika bra då att krama Kernie
och ta ett till varv i den där Kettenkarussellen
innan färden hem mot Sverige påbörjas.
Jag vill rikta min varmaste tacksamhet till
Sveriges Arkitekter och Ernst Hawermans
stipendiefond som bidrog till dessa insikter och
upplevelser!