Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...

Under 2012 genomförde jag mitt examensarbete vid
Arkitektskolan LTH.
Platsen för mitt projekt var Barsebäcks kärnkraftverk; ett
industribyggnadskomplex av den mer gigantiska skalan
som sedan 2005 står utan funktion, i väntan på rivning eller
ombyggnad. Detta kan ske tidigast 2020 då anläggningen för
kärnavfall står färdig i Forsmark. Min utgångspunkt för projektet
var att i hög grad bevara de gamla reaktorbyggnaderna och ge
platsen en ny energi genom ett omformulerat program, med
tonvikt på publikt engagemang och tillgänglighet.
Referenslistan för dylika projekt är kort, då stängning av
kärnenergianläggningar vanligen resulterar i sanering, rivning och
återställande av mark. Skälen till detta har inte särskilt mycket
med strålningsspridning att göra, utan kan snarare dels ses som
en praktisk åtgärd (hur omformulerar man egentligen funktionen
för sådana enorma monofunktionella kraftverk?) och dels som
en eftergift av kollektiva negativa konnotationer (och rädsla) inför
kärnkraft i allmänhet.
För mig låg häri utmaningen och ambitionen var att överkomma
den slentrianmässiga klichén kring den nedlagda fabriken som
blir ett konstgalleri som mest uppskattas för sina ”raw spaces”.
Kunde kraften från den ursprungliga funktionen bestå och var
det möjligt att generera ett kluster av mer eller mindre definierade
verksamheter som tillsammans kunde leda till en bärkraftig
lösning?
Då jag i jakten på referenser vidgade horisonten till större
industribyggnader så hittade jag en mängd projekt, ofta från
den första industrialiseringens epok (ca 1850-1950). Skälen till
bevarande kan dels handla om såväl byggnadernas inneboende
arkitektoniska och byggtekniska kvaliteter, som i vidare
bemärkelse kulturhistoriska värden eller, rent praktiskt, en tillgång
till robusta ytor. För mig var hursomhelst byggnader uppförda
under efterkrigstid mest relevanta.
Platsen för mitt projekt, i ett böljande jordbrukslandskap i
guldläge vid Öresund, manade mig också att fundera över och
hantera områden som gick långt utanför reaktorbyggnaderna.
Jag sökte verktyg och inspiration från landskapsarkitekturen
och kom snart att tänka på den tyska Ruhrregionen; ett kluster
av städer som fram till 80-talet var något av det västeuropeiska
industrihjärtat. Här fanns gruvor och stålverk, energiproduktion
och tung tillverkningsindustri som lämnade permanenta spår
och sår i landskapet och samhället när de lade ner, flyttade och
försvann på grund av konkurrens från öst då järnridån föll under
1990-talet. Den arbetsmarknadsmässiga kris som följde tvingade
makthavare och beslutsfattare att tänka i nya och outforskade
banor. Här rörde det sig inte om enskilda fabriker utan snarare
om ofantliga landområden, mer eller mindre förorenade och
innehållande fascinerande byggnader och strukturer. Om staket
revs och tomter gjordes tillgängliga skulle Europas största
rekreativa urbana parkstråk kunna skapas, i ett tättbefolkat
område som lidit hårt av en smutsig industri och nu istället
drabbats av ett underskott av arbetsplatser.
2010 stod Ruhrdistriktet värd som europeisk kulturhuvudstad och
i samband med detta skedde en rad projekt i området.