Resa runt Ruhr- Revitaliserade industrilandskap i västra Tyskland ...

synonymt med kärnkraft i negativa ordalag.
Bygget fortsatte dock, men försenas på grund
av installering av ytterligare säkerhetssystem.
1985 stod kraftverket helt färdigt i väntan på
sin första bränsleleverans. Politiska dispyter
försenade dock projektet ytterligare, innan
Tjernobylkatastrofen våren 1986 gjorde ett
igångstartande av anläggningen omöjlig. 1991
avslutades projektet officiellt och delar började
plockas ned. Då hade anläggningen kostat de
västtyska skattebetalarna 7 miljarder D-mark
(motsvarande ungefär 30 miljarder SEK) utan att
en enda kilowattimme levererats. Här fanns, om
någonstans, skäl att använda I-ordet. Rivning av
det oanvända verket var aldrig aktuellt; det hade
helt enkelt kostat för mycket.
1995 såldes så anläggningen i sin helhet för
motsvarande 25 miljoner SEK till en holländsk
investerare, som sedan omvandlade hela
klabbet till nöjesparken Wunderland Kalkar. Här
finns nu ett 40-tal attraktioner, ett antal hotell,
restauranger och en kongressanläggning.
Anläggningen har inget direkt tema och slår
inte något mynt av sitt förflutna, mer än att
maskoten kallas ”Kernie” (ung. Kärnis). Från ett
industrihistoriskt perspektiv blir besöket något av
en besvikelse.
Egentligen är det mest utomhusområdena och
administrationsbyggnaderna som används.
Reaktor- och turbinhallarna; de dominerande
volymerna på platsen, är inte öppna för
besökare. Det karakteristiska kyltornet däremot
har omvandlats till en enorm slänggunga med
klättervägg på utsidan; en mäktig och märklig
upplevelse. Annars handlar det mest om kulörta
små stånd och en vaktbyggnad som försetts
med utskjutande ”kinatak” och numera är
asiatisk restaurang. Den vördnad/rädsla som
jag brukar känna inför stora kärnkraftskolosser
infinner sig aldrig här. Den plåtklädda, solgula
reaktorbyggnaden kunde istället husera vilken
Willysbutik som helst.
Sammantaget blir även detta besök en lärdom
av vad man (jag) kanske inte ska göra vid
omvandlingar och vad som händer när man låter
kapitalet köra över platsen och dess historia.
Hade man då istället kunnat dra fördel av
rädslan inför atomkraft eller 70-talets protester
i nöjesparken, utan att tangera ett cyniskt
koketterande i mänsklig tragedi? Det är i och
för sig tveksamt. Och kanske inte heller alls
vad semestrande barnfamiljer vill ha. Nu har de
istället fått en generös nöjespark som ligger på
nära avstånd från motorvägen och rätt så vackert
vid Rhen. Kanske lika bra då att krama Kernie
och ta ett till varv i den där Kettenkarussellen
innan färden hem mot Sverige påbörjas.
Jag vill rikta min varmaste tacksamhet till
Sveriges Arkitekter och Ernst Hawermans
stipendiefond som bidrog till dessa insikter och
upplevelser!