Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Foto: Ann-Sofi Rosenkvist<br />
Olle Bengtzon:<br />
<strong>Man</strong> <strong>måste</strong><br />
<strong>ställa</strong> <strong>till</strong> <strong>bråk</strong><br />
<strong>och</strong> <strong>rabalder</strong><br />
På 60- 0ch 70-talen drev han en<br />
uppkäftig arkitektur- <strong>och</strong> stadsbyggnadsdebatt<br />
i Expressen.<br />
Text: Dan Hallemar<br />
I bildbylinen från den tiden ser han ut som en<br />
boxare. Så var han också en slug slugger i sin kritik<br />
mot den svenska efterkrigstidens stadsbyggande.<br />
Rubrikerna <strong>till</strong> Olle Bengtzons återkommande serie<br />
”Husesyn” talar sitt tydliga språk: ”HÄR VILL<br />
INGEN BO. Tomma jättehus står som avskräckande<br />
exempel”. ”BILLIGARE bo på marken än i<br />
höghus”. ”EN SKRÄCK i betong <strong>och</strong> glas”.<br />
Det fi nns de som menar att Expressens förenklade<br />
syn på människor, deras bostadsmiljöer,<br />
kritiken av miljonprogrammet har stigmatiserat<br />
platser som Bredäng, Bergsjön <strong>och</strong> Rosengård.<br />
Och på så sätt bidragit <strong>till</strong> bostadssegregationen.<br />
Enligt redaktörerna för boken ”Miljonprogram<br />
<strong>och</strong> media” frammanas i <strong>till</strong> exempel Expressen<br />
på 1960- <strong>och</strong> 70-talen en bild av en ”antisocial,<br />
ociviliserad rumslighet”.<br />
Idag ser Olle Bengtzon inte ut som en boxare.<br />
Mer som en fridfull stadsfl anör, med röd basker,<br />
rock <strong>och</strong> händerna på ryggen. Det är nästan svårt<br />
att tro att det bakom de där snälla ögonen fötts<br />
formuleringar så vassa att kommunikationsminister<br />
Olof Palme ville annektera honom <strong>till</strong> Planverkets<br />
uppbyggnad, <strong>och</strong> bostadsministrar ville ha<br />
hans råd. I klipparkivet kan jag läsa om ett nytt<br />
område i Västra Frölunda: ”En planlös anhopning<br />
av alla sorters mastodonter. Spridda klungor av<br />
stora hus utan påtagliga samband står <strong>och</strong> skriker<br />
mot varandra”. Eller om Gårdsten, Hammarkullen<br />
i Göteborg: ”Intrycket blir främmande <strong>och</strong><br />
skrämmande för en vuxen besökare <strong>och</strong> för barn<br />
<strong>måste</strong> det vara ett svårt lidande att tvingas leva i<br />
denna overkliga skräckvärld”.<br />
Tog ni i för mycket?<br />
– Nej, jag hade på fötterna. Kriminaljournalistiken<br />
<strong>till</strong> exempel kom att peka ut de här områdena<br />
forts. sid 28<br />
ARKITEKTEN oktober 2003 25
Olle Bengtzon, forts.<br />
som problemområden. Idag ser jag en överlägsenhet,<br />
på nöjessidor, <strong>och</strong> kultursidor.<br />
<strong>Man</strong> talar om allting utanför Stockholms<br />
centrum med ett enormt förakt. Jag ser mig<br />
inte som en del i detta. Jag bodde i Hökarängen<br />
i södra Stockholm. Idag bor alla<br />
stockholmsjournalister i innerstaden eller i<br />
Bromma. Och ska jag skriva om samhällsbyggnad<br />
så ska jag peka på det som är fel.<br />
Då behövs en hög röst <strong>och</strong> starka ord. Det<br />
går inte ut över invånarna där.<br />
– Uppkäftigheten är kvällspressens <strong>måste</strong>,<br />
man <strong>måste</strong> vilja <strong>ställa</strong> <strong>till</strong> <strong>bråk</strong> <strong>och</strong> <strong>rabalder</strong>.<br />
Det ligger i formen. Liksom en uppstudsighet<br />
mot överheten. Nu tror man inte längre<br />
att det lönar sig att vara uppkäftig när man<br />
skriver om bostäder.<br />
De som bor där fi ck kanske lära sig att<br />
vara offer?<br />
– Jag kritiserade framför allt innan det<br />
byggdes. Sa att det var fel planerat, skedde<br />
i fel takt. Har det fått den effekten att de<br />
upplevde sig som offer så beklagar jag det,<br />
men jag vet inte hur jag skulle ha gjort. För<br />
att få så mäktiga krafter att lyssna <strong>måste</strong><br />
man ta <strong>till</strong> starka ord. Jag levde i det som vi<br />
kritiserade. Jag bodde i Hökarängen <strong>och</strong> såg<br />
Farsta växa fram.<br />
Olle Bengtzon bodde i Skönstaholm, ett<br />
radhusområde i Hökarängen som han själv<br />
hyllade vid tioårsjubileet med en artikel i<br />
Expressen. Det är inte svårt att se att just<br />
det boendet kom att prägla hans syn på<br />
den goda bostaden, det marknära boendet<br />
som han kom att driva hårt. I artikeln om<br />
Skönstaholm skriver han om ungdomarna<br />
där som har en ”samhörighet <strong>och</strong> ’hembygdskänsla’<br />
som inte fi nns i ytterstadens<br />
likriktade höghuskvarter”.<br />
Jag läste i en artikel du skrev i Östgöta<br />
Correspondenten att kritiken av miljonprogrammet<br />
ofta var ”orättvist hård”.<br />
– Idag talar man om miljonprogrammet<br />
som en sak, det gjorde aldrig jag. Miljonprogrammet<br />
var bra på en massa mindre<br />
orter. Det byggdes bra hus. Normerna förbättrade.<br />
Hade vi inte haft normerna hade<br />
det inte fungerat. Det inre av bostaden blev<br />
ofta bra. Och belåningsreglerna krävde<br />
att man uppfyllde normerna. Det var bra.<br />
Jag visade exempel på det som var bra. På<br />
integrerade centrum i Örebro, Gävle. Men<br />
kritiken var också rättvis. Brandbergen har<br />
de byggt om tre gånger, då hade det varit<br />
bättre att spränga. De har gjort julgranar<br />
av husen, <strong>och</strong> det har de inte blivit bättre<br />
av.<br />
Expressens bostadsjournalistik blev en<br />
formidabel framgång. Det byggdes överallt<br />
under 1960-talet. I varje stad fanns ett nytt<br />
centrum att skriva om. Det är Örebro ena<br />
dagen, <strong>och</strong> Linköping nästa. Det är goda exempel,<br />
som i Örebro 1965: ”Årets stad satsar<br />
nu på LÅGHUSREVOLUTION. Örebro<br />
vidareutvecklar Expressens önskebostad”.<br />
Eller från Skäggetorp i Linköping: ”Intima<br />
gångtorg <strong>och</strong> bilfria gator återuppväcker<br />
staden”. Från min uppväxt minns jag Skäggetorp<br />
som ett problemområde, femton år<br />
efter Olle Bengtzons hyllning.<br />
Olle Bengtzon stod på de små människornas<br />
sida. På brukarnas, de som ville ha<br />
råd att bo, gärna på marken, i egna hus.<br />
Han hade en stor tidning i ryggen, <strong>och</strong><br />
en osviklig förmåga att formulera sig så<br />
att det gick igenom <strong>till</strong> alla, politiker <strong>och</strong><br />
allmänhet. Det gör honom unik. Aldrig har<br />
så många suttit <strong>och</strong> läst ord som ”stads-<br />
byggande”, ”kommunalt planmonopol”<br />
<strong>och</strong> ”integrerade förortscentrum”. Det är<br />
ingen förenklad bild som presenteras, även<br />
om den är driven <strong>till</strong> sin spets. Här fi nns<br />
en kunskap <strong>och</strong> ett intresse i botten som<br />
imponerar.<br />
Men det stannade inte bara vid kritik.<br />
– När man kritiserar <strong>måste</strong> man visa<br />
framåt. Vi skissade en idealstad i Slagsta i<br />
södra Stockholm. Då gick jag <strong>till</strong> regionplanechefen<br />
Carl-Fredrik Alberg för att hitta<br />
ett område som inte var bebyggt, men som<br />
kunde tänkas få tunnelbana. Vi letade upp<br />
två nyutexaminerade arkitekter; Hans Fog,<br />
som var konstnär från början <strong>och</strong> Bernt<br />
Sahlin. Vi höll på i två månader, med hjälp<br />
av mycket whiskey <strong>och</strong> sena kvällar fi ck vi<br />
ihop idealstaden, Slagstastaden. Ville göra<br />
en motvikt <strong>till</strong> höghusområden. Det var<br />
1959. Det var tätt-lågt innan danskarna uppfann<br />
det. Det väckte ett enormt uppseende.<br />
Träindustrin gjorde en modell av stadsplanen<br />
<strong>och</strong> en typbostad. Det var ett sätt att<br />
driva bostadsjournalistik.<br />
Arkitekten Hans Fog, sedermera professor<br />
i stadsbyggnad, förklarade i artikeln<br />
i Expressen: ” Vi har vält höghusen <strong>och</strong><br />
lagt dem på marken, bilen fungerar som<br />
en ’hiss’”. När man tittar på idealstaden<br />
Slagsta idag så kan man konstatera att Olle<br />
Bengtzon nog var bättre på att kritisera än<br />
på att visa på ett alternativ. Mottot var ”bo<br />
på marken i en riktig stad”. På bilderna i<br />
Expressenartikeln ser Slagsta ut som den<br />
sjuttitalsförort som jag växte upp i. En villamatta<br />
med upprepade typhus i en oändlig<br />
rad. Det är urban sprawl innan ordet fanns.<br />
Men här fi nns intressanta tankar som tål att<br />
upprepas fortfarande: ”Det är tid att börja<br />
28 ARKITEKTEN oktober 2003
Olle Bengtzon i Expressen 11 oktober 1962:<br />
”Inom arkitektkåren odlas en fackjargong med diffusa <strong>och</strong><br />
svårartade begrepp <strong>och</strong> vändningar. Det kan naturligtvis<br />
vara utslag av osäkerhet, men drivs stundom <strong>till</strong> en sport.<br />
Debatten inom arkitektkåren blir av begränsat värde så<br />
länge den förs på detta främmande språk. Möjligen kan<br />
den tjäna <strong>till</strong> arkitekternas egen förkovran, men skall nya<br />
idéer <strong>och</strong> impulser få någon praktisk betydelse <strong>måste</strong> de<br />
tränga utanför den egna kretsen – <strong>till</strong> allmänheten <strong>och</strong> <strong>till</strong><br />
dem som valts att besluta. /…/ <strong>Arkitekter</strong>na behöver mer<br />
samhällsvetande för sin viktiga uppgift som samhällsdanare<br />
/…/ <strong>Arkitekter</strong>na <strong>måste</strong> göra sig beredda att delta i<br />
samhällsdebatten på ett helt annat sätt än hit<strong>till</strong>s.”<br />
betrakta hela Stockholmsregionen som ett<br />
landskap”, <strong>till</strong> exempel.<br />
– Allting handlade om en stad som var<br />
mer anpassad <strong>till</strong> vår tid. En blandning av<br />
markboende, de rationella radhusen. Jag<br />
utnyttjade arkitekternas yrkeskunnande.<br />
Det var ett utbyte av idéer. De var inte<br />
etablerade. Året därpå gjorde vi en grej om<br />
”det nya Sverige”. Det var Mälarbanan, men<br />
som en åtta.<br />
Full fart framåt. Klippkuverten med Olle<br />
Bengtzons texter bågnar.<br />
Författaren Klas Östergren som sommarvikarierade<br />
på Expressen på 1970-talet<br />
frågade honom: ”hur orkar du, det blir ju<br />
inte bättre?”<br />
Hur orkade du?<br />
– Jag går <strong>och</strong> inbillar mig att debatten<br />
hade varit svalare om jag inte hade deltagit.<br />
Vi påverkade debatten genom det vi gjorde.<br />
Slagsta kom att påverka, den utslängda<br />
höghusstaden på åkrarna, den ändrades.<br />
Men sedan kom reaktionen så att man hade<br />
lika dåliga miljöer på längden som man haft<br />
på höjden.<br />
Sju år efter Slagstavisionen kunde Olle<br />
Bengtzon förnöjt i en artikel konstatera att<br />
”Expressens idéförslag <strong>till</strong> en låghusstad har<br />
påverkat planeringen av Botkyrkastaden”.<br />
Vad ser du av debatt kring dina frågor<br />
idag?<br />
– Inte mycket, <strong>och</strong> jag tycker det är rätt<br />
obegripligt, med tanke på det intresse för<br />
hemmet <strong>och</strong> bostaden som fi nns. För mig<br />
är det <strong>till</strong> exempel en gåta att en tidning<br />
som DN bostad, som varje vecka har tre <strong>till</strong><br />
fyra sidor för text, inte har <strong>till</strong>stymmelse <strong>till</strong><br />
stadsbyggnadsdebatt. Det mesta är underhållningsläsning.<br />
Istället för att utnyttja<br />
platsen <strong>till</strong> diskussion <strong>och</strong> debatt. Det är<br />
märkligt. Det skulle sannerligen behövas.<br />
I dagens läge, med en enorm segregation i<br />
storstadsområdena, <strong>och</strong> bostadsbrist.<br />
På Dagens Nyheter som på många andra<br />
tidningsredaktioner har man valt, av lathet<br />
eller okunskap, att skilja på arkitekturkritik<br />
<strong>och</strong> arkitekturreportage. Det kritiska<br />
reportaget har de som skriver om arkitektur<br />
<strong>och</strong> stadsbyggande svårt att få avsättning<br />
för. Det är en stor brist, menar också Olle<br />
Bengtzon. Det kritiska reportaget var hans<br />
paradgren.<br />
<strong>Arkitekter</strong>na gick inte fria från Olle<br />
Bengtzons kritik. Härin<strong>till</strong> kan ni läsa ett<br />
utdrag ur en text om arkitekternas oförmåga<br />
att göra sig förstådda, från 1962. 1959<br />
skrev Olle Bengtzon om ”höghusepidemin”<br />
som han ser under en resa i Mälardalen.<br />
Från Västerås en ”ödesdiger halvmesyr”, där<br />
nybyggarna fi rar ”orgier i påkostad smaklöshet”.<br />
Från Arboga: ”en grupp pösiga<br />
bostadsklumpar, som brutalt bryter mot<br />
den gamla fi na köpstadens skala”. Slutklämmen<br />
lyder: Ӏr verkligen dagens arkitekter<br />
SÅ dåliga?” Men dagen därpå svarade han<br />
själv på frågan att det inte vore rättvist att<br />
ge arkitekterna skulden för förfulningen av<br />
våra städer. Han vänder sig istället mot, som<br />
han ofta gjorde, de verkliga makthavarna<br />
<strong>och</strong> konstaterar att huvudansvaret vilar på<br />
be<strong>ställa</strong>rna.<br />
Vad ser du för arkitekter idag?<br />
– Ödmjukheten är inte så utbredd, tanken<br />
att man arbetar för sina medmänniskor.<br />
Gert Wingårdh är en enormt begåvad person.<br />
Hans materialbehandling är fantastisk.<br />
Det är ohyggligt skickligt, men när han ger<br />
sig in i samhällsbyggnadsdebatten blir man<br />
Foto: Ann-Sofi Rosenkvist<br />
rädd. Han har en fruktansvärt grund social<br />
insikt som han står på. <strong>Man</strong> kan ifrågasätta<br />
om han ser konsekvenserna av <strong>till</strong> exempel<br />
förslaget <strong>till</strong> kongresshall vid centralen i<br />
Stockholm. Men den debatten fi nns inte.<br />
Olle Bengtzon är fortfarande engagerad.<br />
Upprörd över att Thomas Sandell kvällen<br />
innan i TV-programmet ”Bästa formen”<br />
sagt att man inte ska fråga allmänheten <strong>och</strong><br />
att arkitekter vet bäst <strong>och</strong> ligger tio år före<br />
folket. Åttiofyra år gammal vill han nästan<br />
aldrig sluta tala om det som han ägnat sitt<br />
yrkesliv, <strong>och</strong> tiden därefter <strong>till</strong>: bostaden,<br />
huset, arkitekturen, stadsbyggandet.<br />
Men hur började det, hur kom intresset?<br />
– Jag är född på en bondgård utanför<br />
Skänninge. En gång Götalands centrum,<br />
huvudstad. När jag var tio år 1929 ordnades<br />
det regelbunda lantbruksmöten, där<br />
man visade djur. Det var enorma evenemang.<br />
Rikslantmötet 1923 gav upphov <strong>till</strong><br />
Liseberg. Grunden <strong>till</strong> Stockholmsutställningen<br />
1930 var ett rikslantmöte. 1929<br />
ville Östergötland göra en lokal generalrepetition<br />
inför Stockholmsutställningen.<br />
Linköping <strong>och</strong> Norrköping slogs om<br />
uppdraget. Men Skänninge lyckades hitta<br />
ett jubileum som passade in. I Skänninge,<br />
som hade 1800 invånare, lät man bygga en<br />
utställningsstad på 20 hektar, lika stor som<br />
stadskärnan. Ritad av Joel Lundequist, <strong>och</strong><br />
klart funktionalistisk. Ett år innan Stockholmsutställningen.<br />
För en 10-årig grabb<br />
var det märkligt <strong>och</strong> spännande att springa<br />
runt i en stad som växte fram.<br />
Och där springer han väl än. Eller fl anerar,<br />
med händerna på ryggen <strong>och</strong> en ilsket<br />
röd basker. <br />
ARKITEKTEN oktober 2003 29