Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
Man måste ställa till bråk och rabalder - Sveriges Arkitekter
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Olle Bengtzon, forts.<br />
som problemområden. Idag ser jag en överlägsenhet,<br />
på nöjessidor, <strong>och</strong> kultursidor.<br />
<strong>Man</strong> talar om allting utanför Stockholms<br />
centrum med ett enormt förakt. Jag ser mig<br />
inte som en del i detta. Jag bodde i Hökarängen<br />
i södra Stockholm. Idag bor alla<br />
stockholmsjournalister i innerstaden eller i<br />
Bromma. Och ska jag skriva om samhällsbyggnad<br />
så ska jag peka på det som är fel.<br />
Då behövs en hög röst <strong>och</strong> starka ord. Det<br />
går inte ut över invånarna där.<br />
– Uppkäftigheten är kvällspressens <strong>måste</strong>,<br />
man <strong>måste</strong> vilja <strong>ställa</strong> <strong>till</strong> <strong>bråk</strong> <strong>och</strong> <strong>rabalder</strong>.<br />
Det ligger i formen. Liksom en uppstudsighet<br />
mot överheten. Nu tror man inte längre<br />
att det lönar sig att vara uppkäftig när man<br />
skriver om bostäder.<br />
De som bor där fi ck kanske lära sig att<br />
vara offer?<br />
– Jag kritiserade framför allt innan det<br />
byggdes. Sa att det var fel planerat, skedde<br />
i fel takt. Har det fått den effekten att de<br />
upplevde sig som offer så beklagar jag det,<br />
men jag vet inte hur jag skulle ha gjort. För<br />
att få så mäktiga krafter att lyssna <strong>måste</strong><br />
man ta <strong>till</strong> starka ord. Jag levde i det som vi<br />
kritiserade. Jag bodde i Hökarängen <strong>och</strong> såg<br />
Farsta växa fram.<br />
Olle Bengtzon bodde i Skönstaholm, ett<br />
radhusområde i Hökarängen som han själv<br />
hyllade vid tioårsjubileet med en artikel i<br />
Expressen. Det är inte svårt att se att just<br />
det boendet kom att prägla hans syn på<br />
den goda bostaden, det marknära boendet<br />
som han kom att driva hårt. I artikeln om<br />
Skönstaholm skriver han om ungdomarna<br />
där som har en ”samhörighet <strong>och</strong> ’hembygdskänsla’<br />
som inte fi nns i ytterstadens<br />
likriktade höghuskvarter”.<br />
Jag läste i en artikel du skrev i Östgöta<br />
Correspondenten att kritiken av miljonprogrammet<br />
ofta var ”orättvist hård”.<br />
– Idag talar man om miljonprogrammet<br />
som en sak, det gjorde aldrig jag. Miljonprogrammet<br />
var bra på en massa mindre<br />
orter. Det byggdes bra hus. Normerna förbättrade.<br />
Hade vi inte haft normerna hade<br />
det inte fungerat. Det inre av bostaden blev<br />
ofta bra. Och belåningsreglerna krävde<br />
att man uppfyllde normerna. Det var bra.<br />
Jag visade exempel på det som var bra. På<br />
integrerade centrum i Örebro, Gävle. Men<br />
kritiken var också rättvis. Brandbergen har<br />
de byggt om tre gånger, då hade det varit<br />
bättre att spränga. De har gjort julgranar<br />
av husen, <strong>och</strong> det har de inte blivit bättre<br />
av.<br />
Expressens bostadsjournalistik blev en<br />
formidabel framgång. Det byggdes överallt<br />
under 1960-talet. I varje stad fanns ett nytt<br />
centrum att skriva om. Det är Örebro ena<br />
dagen, <strong>och</strong> Linköping nästa. Det är goda exempel,<br />
som i Örebro 1965: ”Årets stad satsar<br />
nu på LÅGHUSREVOLUTION. Örebro<br />
vidareutvecklar Expressens önskebostad”.<br />
Eller från Skäggetorp i Linköping: ”Intima<br />
gångtorg <strong>och</strong> bilfria gator återuppväcker<br />
staden”. Från min uppväxt minns jag Skäggetorp<br />
som ett problemområde, femton år<br />
efter Olle Bengtzons hyllning.<br />
Olle Bengtzon stod på de små människornas<br />
sida. På brukarnas, de som ville ha<br />
råd att bo, gärna på marken, i egna hus.<br />
Han hade en stor tidning i ryggen, <strong>och</strong><br />
en osviklig förmåga att formulera sig så<br />
att det gick igenom <strong>till</strong> alla, politiker <strong>och</strong><br />
allmänhet. Det gör honom unik. Aldrig har<br />
så många suttit <strong>och</strong> läst ord som ”stads-<br />
byggande”, ”kommunalt planmonopol”<br />
<strong>och</strong> ”integrerade förortscentrum”. Det är<br />
ingen förenklad bild som presenteras, även<br />
om den är driven <strong>till</strong> sin spets. Här fi nns<br />
en kunskap <strong>och</strong> ett intresse i botten som<br />
imponerar.<br />
Men det stannade inte bara vid kritik.<br />
– När man kritiserar <strong>måste</strong> man visa<br />
framåt. Vi skissade en idealstad i Slagsta i<br />
södra Stockholm. Då gick jag <strong>till</strong> regionplanechefen<br />
Carl-Fredrik Alberg för att hitta<br />
ett område som inte var bebyggt, men som<br />
kunde tänkas få tunnelbana. Vi letade upp<br />
två nyutexaminerade arkitekter; Hans Fog,<br />
som var konstnär från början <strong>och</strong> Bernt<br />
Sahlin. Vi höll på i två månader, med hjälp<br />
av mycket whiskey <strong>och</strong> sena kvällar fi ck vi<br />
ihop idealstaden, Slagstastaden. Ville göra<br />
en motvikt <strong>till</strong> höghusområden. Det var<br />
1959. Det var tätt-lågt innan danskarna uppfann<br />
det. Det väckte ett enormt uppseende.<br />
Träindustrin gjorde en modell av stadsplanen<br />
<strong>och</strong> en typbostad. Det var ett sätt att<br />
driva bostadsjournalistik.<br />
Arkitekten Hans Fog, sedermera professor<br />
i stadsbyggnad, förklarade i artikeln<br />
i Expressen: ” Vi har vält höghusen <strong>och</strong><br />
lagt dem på marken, bilen fungerar som<br />
en ’hiss’”. När man tittar på idealstaden<br />
Slagsta idag så kan man konstatera att Olle<br />
Bengtzon nog var bättre på att kritisera än<br />
på att visa på ett alternativ. Mottot var ”bo<br />
på marken i en riktig stad”. På bilderna i<br />
Expressenartikeln ser Slagsta ut som den<br />
sjuttitalsförort som jag växte upp i. En villamatta<br />
med upprepade typhus i en oändlig<br />
rad. Det är urban sprawl innan ordet fanns.<br />
Men här fi nns intressanta tankar som tål att<br />
upprepas fortfarande: ”Det är tid att börja<br />
28 ARKITEKTEN oktober 2003