Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola
Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola
Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
JÄST I VERKLIGHETEN – FORSKAREN I INTERAKTIV SAMVERKAN 1<br />
1 Presenterat vid HSS-03, Ronneby 14-16 maj 2003.<br />
Britta Högberg<br />
Stefan Jern<br />
FoU-enheten<br />
Handikapp & Habilitering<br />
Stockholms läns landsting<br />
Box 17519<br />
11891 Stockholm<br />
Lunds universitet<br />
Institutionen för psykologi<br />
Box 213<br />
221 00 Lund<br />
Korrespondensadress:<br />
Britta Högberg<br />
Handikapp & Habilitering<br />
Box 17591<br />
11891 Stockholm<br />
britta.hogberg@hab.sll.se
BAKGRUND<br />
1<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
HSS-03 är den tredje konferensen på temat högskola och samhälle i samverkan.<br />
Konferenserna är en av flera konkretiseringar av samverkan mellan högskola och samhälle.<br />
Sådan samverkan kan ses som en symbol för det epokskifte som många tror att vi<br />
genomlever. Castells (2000) betonar framväxten av det nya nätverkssamhället. Först var<br />
människan underordnad naturen, skriver Castells, därefter lärde hon sig att bemästra naturen.<br />
Där vi befinner oss idag är det sociala vår referenspunkt. Människans maskiner har blivit en<br />
del av hennes kropp. Protes har fått en ny betydelse; det är inte längre det konstgjorda benet<br />
utan datorn som kallas protes. Vår kropp är inte längre självklar; den återskapas i<br />
konstruktioner och diskurser och förlorar på så sätt sin biologiska materialitet. Vårt<br />
förhållande till den främmande delen av oss själva har genom historien förlagts till olika<br />
platser. Inom religionen placerades den i paradis och helvete, inom psykologin i det<br />
omedvetna. Idag, skriver Wulf (2000), är den okända delen av oss förlagd till kroppen.<br />
Kanske är detta inte så konstigt i ett samhälle där den inkomstbringande produktionen utgörs<br />
av information, lärande och kunskap. Det kulturella förhållandet till det konkreta och<br />
materiella håller på att förändras. Det är i ett det sammanhanget vi finner dagens forskare.<br />
Ett enigt politiskt etablissemang hävdar att kunskap är det moderna samhällets<br />
byggstenar. Allt oftare skiljer man inte mellan kunskap och information. Information är enbart<br />
material för kunskap. Kunskaper måste vi tillägna oss själva, skriver Sven-Erik Liedman i<br />
förordet till Ett oändligt äventyr (2001) och fortsätter:<br />
…Förväxlingen mellan information och kunskap hänger samman med föreställningen att<br />
människa och dator är varandra så lika. Här kommer tvärtom att hävdas att de är i grunden olika.<br />
Datorn kan utföra prestationer som är människolika, ja, ofta överträffar den oss. Men den är inte<br />
social som vi, inte heller sinnlig som vi; och den har inte känslor som vi. Dess utgångspunkt är<br />
kalkylen och inte ögat eller handen. Den kan utrustas med kameraögon och händer, och försöken<br />
att inplantera någon sorts affekter i kiseln är i full gång. Men datorn blir inte som vi för det.<br />
Det är inte bara den intelligenta maskinen som numera hotar att skymma eller snarare<br />
smälta samman med bilden av människan. Samtidigt betonas med förnyad energi den påfallande<br />
likheten mellan oss och våra närmaste släktingar bland aporna. Skillnaden mellan schimpansens<br />
arvsmassa och människans är obetydlig, och schimpansen använder verktyg som vi,<br />
kommunicerar med sina likar som vi och lever i samhällen som vi.<br />
Allt detta är fascinerande och kan just därför döva den kritiska sansen. Den kan återvinnas<br />
med en enkel fråga: Om människan är så datorlik och samtidigt så lik schimpansen måste väl<br />
också apan och datorn stå varandra nära? – Svaret är förstås nej. Människan och datorn liknar<br />
varandra i andra avseenden än människan och schimpansen.<br />
I ett avseende, numera ofta bortglömt, skiljer sig människan både från de närmaste<br />
släktingarna i djurvärlden och från datorerna: hon är en historisk varelse…(Liedman, 2001, s 5-<br />
6)<br />
Att människan är en historisk varelse hänger samman med hennes läraktighet. Lärande är ett<br />
begrepp som ofta återkommer när förhållandet mellan högskola och omgivande samhälle förs<br />
på tal. Spänningsfältet handlar just om detta. Akademikern som ”jäst” i regionens utveckling<br />
ställs mot den traditionella bilden av akademikern som ”gäst hos verkligheten”.<br />
Utgångspunkten i denna artikel är att människan är en historisk varelse och att hennes primära
2<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
och sekundära socialisation präglar hennes sätt att finna mening i världen. I den interaktiva<br />
forskningsprocessen är forskaren därmed inte bara en del av det fält som denne studerar.<br />
Forskarens historia förändrar också fältet när det besöks och beforskas. Vi kommer i denna<br />
artikel att granska hur forskaren framträder som samverkande part i de projekt denne deltar i.<br />
Artiklarna är valda bland de bidrag som fanns tillgängliga på Internet till HSS-01 i Halmstad.<br />
De behandlar några olika områden: skolan, ledarskap och regionalt näringsliv.<br />
Författarnas bakgrund<br />
Författarna till denna artikel är båda psykologer, utbildade vid samma institution i Lund under<br />
skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal. Efter ett antal år av psykologarbete inom<br />
vuxenpsykiatri, barnpsykiatri och barnhabilitering återvände de på olika sätt till den<br />
akademiska världen. Väsentligt för det resonemang som kommer att utvecklas i detta paper är<br />
att de under drygt tjugofem år samarbetat på grupprelationskonferenser 2 av olika slag. De har<br />
en lång gemensam historia i att förstå och utforska omedvetna processer i sociala system<br />
enligt den så kallade Tavistock-traditionen (se: Boalt-Boëthius & Jern, 1996). Detta är<br />
grunden för den konsultationspraktik som de under lika många år bedrivit var för sig, framför<br />
allt inom offentlig förvaltning. Grupprelationskonferenserna kan karaktäriseras som ett<br />
socialpsykologiskt laboratorium och att arbeta eller leda sådana konferenser är en slags<br />
praktik, som ger färdigheter i att både föreställa sig och uppfatta det som står mellan raderna.<br />
Detta är den praktiska, förenande sidan i läsarten av artiklarna. En annan del är olikheten.<br />
Britta Högberg är verksam i en forsknings- och utvecklingsenhet i Stockholms läns landsting<br />
och kopplad till Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Här engageras hon<br />
dagligen av frågeställningar om förhållandet mellan forskning och praktik. Stefan Jern är åter<br />
vid institutionen för psykologi i Lund, med en länk till Linköpings universitet. Stefans<br />
forskningsfält är grupp- och organisationsforskning. Brittas är inriktat mot sociala processer i<br />
förhållandet mellan individ och institution. Forskningsmässigt har de således olika inriktning<br />
– enkelt uttryckt ”de har läst olika böcker”. Samarbetet i detta paper har således sin<br />
utgångspunkt både i en lång gemensam historia av praktikinriktat samarbete och olika<br />
teoretiska perspektiv samt olika institutionella hemvister.<br />
Samverkan som ideologi och praktik<br />
År 1997 infördes i lag att universitet och högskolor ska samverka med det omgivande<br />
samhället. Denna samverkan betecknas nu allmänt ”den tredje uppgiften”. Att det uppstått<br />
FoU-miljöer hänger, enligt Ekermo (2002), samman med behovet av en ny typ av<br />
kunskapsproduktion. I denna framstår samverkan som det ideologiska portalbegreppet. Detta<br />
gäller både inom den offentliga sektorns verksamheter och inom näringsliv. Man kan numera<br />
på goda grunder anta att samverkan har institutionaliserats och ingår i civilisationsprocessen<br />
både i ekonomisk och i kulturell bemärkelse. I ett konkurrensinriktat kunskaps- och<br />
informationssamhälle är det föga förvånande att samverkan mellan näringsliv och högskola<br />
uppfattas som en central tillväxtfaktor.<br />
2 Se www.agslo.se
3<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Kim, Ohlsson, & Sandström (2001) diskuterar indikatorer för mätning av framgångsrik<br />
samverkan mellan högskola och samhälle. Ett centralt begrepp i den näringslivsinriktade<br />
samverkansdiskursen är innovation. Enligt Kim et.al. har det inom den samhällsvetenskapliga<br />
forskningen vuxit fram en litteratur som försöker utveckla en teoretisk ram för att beskriva<br />
ekonomisk och teknisk förändring som beroende av hur aktörer och institutioner relaterar till<br />
varandra på olika nivåer i ett innovationssystem. De skriver vidare att samverkan är<br />
mångfacetterat och variationsrikt. De som har försökt utveckla typologier för att fånga<br />
fenomenet samverkan fokuserar ofta på de olika funktioner som samverkan kan ha för olika<br />
aktörer. Enligt Howells (2000 citerad. i Kim) är det som ger framgång i<br />
forskningssammanhang av kvalitativ art: tidigare erfarenheter av samarbete, tidigare kontakter<br />
med partners, grad av tilltro och förståelse av varandras organisationskulturer, grad av tidigare<br />
organisatoriskt lärande, flexibilitet och anpassningsförmåga samt frekvens och öppenhet i<br />
kommunikationskanalerna. Det handlar med andra ord om relationer mellan människor och<br />
mellan organisationer. Organisation är dock ett abstrakt begrepp; relationer mellan<br />
organisationer är i dess konkreta bemärkelse en fråga om relationer mellan människor som<br />
representerar organisationer. Det gör att mänskliga faktorer som förtroende, motivation m.m.<br />
spelar en central roll i samverkan samt att det behövs mer kunskap om själva fenomenet<br />
samverkan. Kartläggningen (Kim et al., 2001) visar att förståelse av samverkansfrågor är<br />
förenklad och uppvisar brist på metoder.<br />
Molander (1996) skriver att all kunskap utvecklas i en strävan efter ett gott liv. Denna<br />
tanke finns också i synen på den relevansbedömning som Kim et al. (2001) föreslår.<br />
Forskningens relevans bedöms i ett dynamiskt processperspektiv där fokus riktas mot den<br />
pågående interaktionen mellan forskningen och det övriga samhället. Det innebär att målen<br />
för kunskapsproduktionen definieras i interaktionen mellan forskare och praktiker. Då antar<br />
författarna att processen blir dubbelriktad, att både samhällssfären och<br />
forskningsverksamheten influerar processen och påverkar varandra ömsesidigt. Det gör att<br />
kunskapsproduktionen blir social. Sörlin (2002) vidgar perspektivet med begreppet ”social<br />
väv”. Han beskriver den sociala väven som en förtätad kulturell och kommunikativ<br />
infrastruktur. Det är de band och relationer som förenar individer och sociala miljöer och<br />
avser i första hand förekomsten av en tät nätverksstruktur. Kunskapsproduktion definieras i<br />
termer av individuellt och organisatoriskt lärande.<br />
Sörlin, (2002) skriver att samhällen kan förstöras på flera sätt. Ett är genom orättvisor,<br />
ett annat är att underhålla den falska idén om att samhällets institutioner är oberoende av att<br />
dess medborgare använder sin tid till omsorg, kärlek och ambitioner. Han lyfter fram<br />
bildningsbegreppet och förespråkar att bildning betraktas som hjärtat i den civila<br />
kompetensen. Ett inslag i bildning är förmåga till initiativ, ansvar och en känsla av att min<br />
kunskap är väsentlig och bör sättas i arbete för allas bästa. Sörlin sammankopplar således<br />
bildningsbegreppet med en form av etik. Hans poäng är att samverkan mellan högskola och<br />
samhälle inte bara är en fråga om tillväxt och arbetstillfällen. Indirekt inverkar högskolorna på<br />
kulturell utveckling i regionen som i sin tur drar till sig ny, välutbildad arbetskraft. Han<br />
diskuterar också universitet och högskola som en plats som ersätter de gamla svenska<br />
folkrörelserna som mötesplatser för samverkan och regional utveckling.
4<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Danermark och Kullberg, (1999) har studerat samverkan i mellan psykiatri,<br />
försäkringskassa och socialtjänst. De skriver att den svenska välfärdsstaten genomgår en<br />
omfattande förändring och noterar att samverkansformen inte längre är ett alternativ i syfte att<br />
förbättra effektiviteten. Snarare är den en förutsättning för att aktörerna överhuvudtaget ska<br />
kunna utföra sina åtaganden. Det finns förhållandevis sparsamt med forskning och litteratur<br />
om samverkan, framhåller de. Dessutom råder det brist på teoretiskt förankrade studier som<br />
kritiskt analyserar och ger oss ett generellt perspektiv på samverkan, hävdar de vidare, och<br />
föreslår en teoretisk referensram som utgår från den så kallade nyinstitutionalismen. Detta är<br />
en forskningsinriktning som uppmärksammar organisationers beroende av omvärlden. Ett<br />
problem med denna, skriver Ekermo (2002), är att den inte har några verktyg för att förstå<br />
enskilda människors agerande. Ett nytt forskningsområde, institutionell epistemologi,<br />
uppmärksammas av (Danermark & Kullberg, 1999). Det är en gren av kunskapssociologin<br />
och berör det som utspelar sig i mötet mellan representanter för organisationer med olika<br />
kunskapstraditioner. Med institutionell epistemologi menas att de kunskaper som produceras<br />
och reproduceras inom verksamheterna är relaterade till det nät av roller och normer som<br />
utgör själva organisationen. Kunskaperna färgas alltså av organisationens dynamik och<br />
villkoren för trovärdiga kunskapsanspråk varierar med andra ord mellan de deltagande<br />
organisationerna. Danermark och Kullberg konstaterar att det säkert finns psykodynamiska<br />
faktorer som påverkar samverkan men väljer att hålla sig på den organisatoriska nivån. De<br />
drar en generell slutsats :<br />
…problemet med samverkan är inte i första hand att det finns olika modeller, utan att det<br />
brister i såväl i insikten i och respekten för varandras modeller. Så länge det existerar<br />
professioner och yrkesgrupper med ibland radikalt olika status och makt föreligger en uppenbar<br />
risk att en grupp söker få andra grupper att överta dess modell. I situationer där en av parterna i<br />
samverkan är modellstark och de andra är modellsvaga är det en särskild stor risk att<br />
samverkan leder till att de modellsvaga övertar den modellstarkes bild av problemet. I stället för<br />
att låta olika kunskapsmodeller mötas och brytas mot varandra kan en bedräglig konsensus<br />
uppstå… (Danermark & Kullberg, 1999, s.167)<br />
En sådan bedräglig konsensus kan anas i den entusiasm som ibland förs fram i kölvattnet av<br />
forskningens nya samhällsroll. Att denna är påtaglig märks inte minst i ett ökat politiskt<br />
intresse att styra verksamheterna vid universitet och högskolor. Under de fem år som gått<br />
sedan den tredje uppgiften lagstadgades har det debatterats huruvida samverkan gynnar<br />
kvaliteten i svensk forskning. Det som tilldrar sig i forskarsamhället har också blivit<br />
nyhetsstoff i en helt annan utsträckning. Professorstillsättningar får en dramaturgi värdig en<br />
såpopera 3 ; debatter mellan forskare utvecklas till gräl, som får sådan personlig karaktär 4 att<br />
man med spänning väntar på nästa avsnitt. Forskarrollen förskjuts från observatör till aktör,<br />
oavsett om forskaren önskar det eller inte. Det innebär att den enskilde forskaren måste ta<br />
ställning till den position denne tilldelats eller tagit på sig i forskningsprojekt av olika slag. En<br />
kritisk granskning av hur forskarens positionerar sig eller positioneras i en delvis förändrad<br />
samhällskontext är befogad.<br />
3 Se tex. Tillsättningen av Gerner<br />
4 se tex. Rothstein-Hirdmandebatten (sommaren 2002) eller den långdragna Kärve-Gillberg historien
Samverkan och den mänskliga faktorn<br />
5<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
I samverkanslitteraturen kan man skönja några grundidéer om samverkan: ett gemensamt<br />
intresse, respekt för olikhet, en särskild arena, insikt i de samverkandes bakomliggande<br />
organisationskulturer. Trots att samverkan sannolikt äger rum i möten mellan människor,<br />
förmodligen i grupper, används ordet grupp nästan aldrig i samverkanslitteraturen. Bristen på<br />
såväl empiriska studier som teoretiska perspektiv framhålls. Det verkar som om hela det<br />
socialpsykologiska och gruppsykologiska forskningsfältet fallit i glömska. Vi avser i denna<br />
artikel att närma oss den samverkande forskaren med en socialpsykologisk och<br />
gruppsykologisk utgångspunkt. Det innebär att kritiskt gå in i några bidrag, som var<br />
tillgängliga på Internet inför HSS01. Läsarten är alltså kritisk i meningen ”kan detta tänkas<br />
annorlunda?”. Vår studie avser hur forskaren presenterar sig eller i texten träder fram som<br />
samverkande part och vilken betydelse positionen har i den text som producerats. Vi närmar<br />
oss materialet med följande frågeställningar:<br />
Hur framträder forskaren som aktör i samverkan? Detta handlar om vem som tagit initiativet<br />
till samverkan, hur forskaren beskriver sin position, konstruerar sin roll, legitimerar sina<br />
aktiviteter etc.<br />
Hur framträder ömsesidigheten i samverkan? Detta handlar om huruvida samverkan är ett<br />
genuint jämställt utbyte, där två modeller påverkar varandra, hur konflikter framträtt och lösts,<br />
frågor om initiativ, ledarskap, tolkningsföreträde<br />
Hur presenteras nytta och resultat av samverkan? Detta handlar om vad som åstadkommits i<br />
projektet och vilka effekter det kan tänkas ha.<br />
TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER<br />
Allmän tolkningsram<br />
Vår utgångspunkt är att den mänskliga existensen till sitt väsen är beroende av andra<br />
människor. Denna grundläggande sårbarhet i fysisk och psykisk bemärkelse är en central<br />
drivkraft i samspelet med andra. Existentiella drivkrafter av detta slag gör att vi skapar former<br />
av social ordning. Social ordning manifesteras i kulturer. Inom dessa kan finnas institutioner<br />
av olika slag. Douglas (1986) hävdar att människor bildar institutioner i frågor som gäller liv<br />
och död, frågor som är alltför övermäktiga för enskilda att hantera. Organisationer är konkreta<br />
uttryck för institutioner.<br />
DeMaré, Piper och Thompson (1991) skiljer på socialt och kulturellt. Människans<br />
sociala väsen är delvis biologiskt och hänger samman med vår överlevnad. Kultur, däremot<br />
hänger samman med människans formande av naturen, samhället och universum. Vårt sociala<br />
väsen driver oss att forma grupper. Man bör, enligt Palmer, förhålla sig till grupper som en<br />
aktivitet, ”grouping”. Denna aktivitet skapar sociala strukturer. Asplund (1987) beskriver de<br />
elementära formerna som social responsivitet och asocial responslöshet. Responsivitet och
6<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
responslöshet är de aktiva elementen i grouping. De har inget innehåll men formar,<br />
kanaliserar, utövar tryck och strukturerar individens mentala energi och inre värld. Individen<br />
har både sociala och kulturella potentialer, skriver deMaré et al. (1991) och kultur uppstår när<br />
den sociala energin får ett innehåll. Kultur är då, enligt deMaré et al., innehåll och strukturer<br />
som gemensamt skapas av en grupp själar, i denna bemärkelse är kultur en gruppsjäl. Kultur<br />
förmedlas och blir en del av individens inre värld genom socialisationsprocesser av olika slag.<br />
Socialisationen sker i hög grad inom institutioner som familj, skola, arbetsliv. Detta<br />
”institutionaliserade inre” är en del av individens omedvetna och kan ibland komma i konflikt<br />
med enskilda existentiella upplevelser. Den omedvetna gruppsjälen kan bli synlig i större<br />
grupper genom att mikrokulturer formas och exponerar de omedvetna inslagen i en kultur.<br />
Konferenser som HSS och de bidrag som lämnas till dem utgör enligt detta sätt att se en<br />
mikrokultur som synliggör omedvetna eller dolda aspekter av ”högskola och samhälle i<br />
samverkan”. Det ”institutionaliserade inre” är av central betydelse i samverkan. Det är här<br />
samverkan mellan individer och organisationer förenas. Konkreta uttryck för detta är vilka<br />
positioner olika personer har, vilka symboler och metaforer de använder i kommunikation<br />
med varandra och vilka föreställningar de har om varandra. Den är med andra ord en oftast<br />
oreflekterad och/eller omedveten aspekt av sociala identiteter de samverkande parterna<br />
uttrycker i förhållande till varandra.<br />
Socialpsykologiska aspekter på gruppers möten<br />
Mötet och den följande relationen mellan sociala grupperingar som ”forskare” och ”praktiker”<br />
är en mellangruppsrelation som är väl lämpad att läggas under socialpsykologins lupp. Ett<br />
flertal teoretiska verktyg står till buds. Bland de äldsta kan nämnas realistisk intergruppteori<br />
enligt (Sherif & Sherif, 1953; Blake, 1962; Turner, 1981; Berkowitz, 1989). De utgår från<br />
frustrations-agressionshypotesen och teorier om relativ deprivation. Inom denna teoribildning<br />
kommer efterhand målrelationer mellan grupper att inta en framträdande position (ena<br />
gruppens vinst är den andras förlust) och skapandet av gemensamma eller övergripande mål<br />
blir vägen till genuint samarbete. Denna väg kantas dock av risken att misslyckas genom att<br />
de involverade gruppernas identitetsgränser blir suddiga under det övergripande målet varvid<br />
utgruppen på nytt kommer att angripas.<br />
Social identitetsteori tar, enligt Tajfel, (1981), fasta på förhållandet att människors<br />
självvärde delvis härrör ur deras gruppmedlemskap och hur de värderar den egna gruppen i<br />
förhållande till andra grupper. Eftersom intergruppsituationer berör relativ status och<br />
maktskillnader kommer sådana faktorer att påverka identitetsspelet. På senare tid har den<br />
sociala identitetsteorin utöver självvärdet som en drivande kraft också undersökt och påvisat<br />
betydelsen av meningsökande, strävan efter socialt samspel (social responsivitet) och<br />
självinsikt i det sociala identitetsskapandet. Spänningar mellan grupper anses kunna reduceras<br />
genom att sätta dem i kontakt med varandra under villkor som innebär samarbete mellan<br />
grupper på samma statusnivå och där de institutionella normerna stödjer attitydförändringar<br />
(Allport, 1954) eller genom att skapa överlappningar mellan gruppmedlemskap<br />
(Gluckman,1956; Hewstone, Islam & Judd, 1993). Ytterligare modeller talar för en reduktion<br />
av grupptillhörighetens relevans för medlemmarna genom antingen dekategorisering, det vill
7<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
säga förnekande av grupptillhörighet eller nedtoning av gruppskillnader (Miller & Brewer,<br />
1984) eller genom rekategorisering, det vill säga infogande under en överordnad<br />
grupptillhörighet (Gaertner, Dovidio, Bachevan, & Rust, 1993)<br />
Till dessa akademiska main-streammodeller bör läggas teoribildningar med<br />
psykoanalytisk och systemteoretisk utgångspunkt. I dessa antas att individuell ångesthantering<br />
understödjas av sociala, organisatoriska och institutionella manövrer av defensiv natur<br />
(Jaques, 1955; Menzies, 1960; Jern, Boalt Boëthius, Hidman & Högberg, 1996; Boalt<br />
Boëthius & Jern, 1996). Centralt här är antagandet om att den omedvetna ångest som arbetets<br />
huvuduppgift väcker hos individerna inte enbart hanteras på individuell nivå utan får<br />
organisatoriska konsekvenser genom att, likaså omedvetna eller förgivet-tagna,<br />
ångestreducerande samarbetsformer utvecklas. I intergruppsituationer, där samarbete krävs<br />
över organisatoriska gränser, utmanas dessa former och medför komplikationer i<br />
intergrupprelationen. Det kan noteras att en kultursyn på organisationer (Schein, 1985;<br />
Alvesson, 2001) tangerar liknande problematik från en socialantropologisk utgångspunkt.<br />
Inom socialisationsteorier talar man om vertikala och horisontella relationer. Urtypen<br />
för den vertikala relationen är barn-föräldrar. Det är alltså en relation som innehåller över- och<br />
underordning. Den kan också beskrivas med hjälp av Hegels allegori om förhållandet mellan<br />
herre och dräng. Maktrelationerna är i vårt samhälle anonyma, framhåller Olofsson (1996).<br />
De sker genom att frikoppla makt från den omedelbara mänskliga subjektiviteten och genom<br />
en disciplinerande självreflektion binda begäret till objekt som kan köpas för pengar.<br />
Förenklat uttryckt kan man säga att det kapitalistiska sättet att begära innebär att allt<br />
förvandlas till medel. Poängen i Hegels herre-dräng-analogi är maktutövningens sociala<br />
villkor. Dess villkor är hierarkiska, där den ene är den andres medel. När subjektet reducerar<br />
den Andre till ett sitt medel ställs det inför den Andres genomskådande blick. För att undgå<br />
denna blick måste subjektet förvandla sig till ett medel för den Andre genom att göra sig till<br />
ett fascinerande objekt för den Andre. Olofsson framhåller att förförelsen är ett centralt tema i<br />
vår tids maktutövning.<br />
Urtypen för den horisontella relationen är den jämbördiga kamratrelationen. Denna<br />
förutsätter en öppenhet och kommunikation som banar väg för ömsesidighet och kreativitet.<br />
Olofsson hävdar att ett alternativ uppdagas i förförelsen. Det är att möta den Andre som ett<br />
Du i Bubers mening. Kanske är det just i den horisontella relationen vi kan finna vägen till<br />
den situationsbundna frihet som Olofsson ser som ett alternativ till den moderna<br />
begärsekonomin. I en sådan situationsbunden frihet kan man bara rikta erbjudanden, inte<br />
krav, och där visar man upp sin skörhet för den Andre. Då möter vi den skillnadens avgrund<br />
som visar oss att vi aldrig kan göra någon annans upplevelse till vår egen. Det skapar ett begär<br />
efter kommunikation och begäret efter kommunikation gör det möjligt att skapa en tredje<br />
gemensam värld. Den handlar ytterst om, enligt Olofsson, att öka möjligheterna för den<br />
situationsbundna friheten. Det är genom att inse vårt beroende av den objektiva medel-världen<br />
som vi får möjligheter att förändra den. Detta är dock inget mål, bara en förändring av den<br />
situationsbunda frihetens förutsättning.<br />
En form av förförelse är att ge sken av att vertikala relationer är genuint horisontella och<br />
att det råder en situationsbunden frihet. En sådan form av anonym maktutövning kan inte<br />
konfronteras, knappast ens genomskådas. Dess gestaltning är ofta konsensusformer som
8<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
bygger på förnekande av reella skillnader mellan subjektet och den Andre. Den genuint<br />
horisontella relationen är en annan. Den genuina dialogen präglas av en form av öppenhet<br />
som gör att subjektet konfronteras med sin ovisshet och sitt existentiella vara. Denna form av<br />
horisontalitet stannar vi bara i under korta stunder, men dessa stunder kan ge kraft att förändra<br />
den situationsbundna frihetens förutsättningar.<br />
Sammanfattningsvis betraktar alltså socialpsykologin sedan sin tillkomst för över 100 år<br />
sedan mötet mellan grupper som komplext och riskabelt samt har utvecklat kraftfulla<br />
teoretiska verktyg för att fånga risker och möjligheter i denna sociala dynamik.<br />
METOD<br />
Vi avser i vår analys att pröva ovan nämnda tolkningsram för att belysa interaktionen mellan<br />
forskare och praktiker. Vårt intresse härstammar från våra reflektioner och upplevelser av<br />
forskningens förändrade samhällskontext. De artiklar vi studerar ska betraktas som exempel<br />
på denna förändrade samhällskontext. Artiklarna är således ”empiriska data” för den generella<br />
fråga vi är intresserade av. Vi diskuterar alltså inte de enskilda forskningsprojekten, utan<br />
använder dem som exempel som vi prövar ett socialpsykologiskt perspektiv på i syfte att få<br />
syn på aspekter av samverkan mellan forskning och samhälle som vi tycker det är angeläget<br />
att diskutera.<br />
Vi har valt papers från tre områden av litet olika karaktär. De utgör bilder av interaktiv<br />
forskning inom olika områden: ledarskap, skola (offentlig sektor) och regionalt näringsliv.<br />
Områdena har valts efter en impressionistisk överblick över bidragen till de båda tidigare<br />
HSS-konferenserna och exemplifierar typiska områden som har behandlats på konferenserna.<br />
Ett annat kriterium har varit att söka exempel där forskaren beskriver sin egen aktiva del av<br />
den interaktiva processen. Sådana exempel var minde vanliga. Betydligt vanligare var<br />
teoretiserande över samverkan baserat på egna tidigare erfarenheter. Vi har också gått igenom<br />
några andra bidrag till HSS01 som problematiserar samverkan. De bildar bakgrund i vår<br />
strävan att identifiera rotmetaforer i samverkansdiskursen. Först sammanfattas artiklarna<br />
utifrån de tre frågeställningarna som identifierats ovan. Beskrivningarna kommer därefter att<br />
analyseras utifrån ovan beskrivna socialpsykologiska teoriramarna.<br />
De tre fallen presenteras var för sig. Det första består fem papers som alla har sitt<br />
ursprung i en studie av interaktiv samverkan mellan forskare och kommunchefer med följande<br />
titlar: Interaktiv kunskapsbildning som samverkande system, "Grounded theory"-metod för<br />
samverkan mellan forskare och praktiker - en undersökning om kommunchefers<br />
tidsanvändning; Interaktiv kunskapsbildning i samverkan med upptagna praktiker; Interaktiv<br />
kunskapsbildning om ledarskap; Forskares och praktikers roller vid interaktiv<br />
kunskapsbildning. Författarna är i olika kombinationer Leif Jonsson, Peter Gustavsson,<br />
Robert Jonsson och Örjan Högberg, samtliga knutna till Ekonomiska institutionen vid<br />
Linköpings universitet. Detta exempel kallar vi kommuncheferna.<br />
Det andra fallet är skolan. Detta består av två artiklar: Forskaren som kritisk reflektör<br />
av Jon Ohlsson vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och Hur ser
9<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
högstadieelevers livsvärld ut vid vägskälet mellan det gamla brukssamhället och det nya av<br />
Lisbeth Ranagården vid <strong>Högskola</strong>n i Halmstad.<br />
Det tredje fallet är näringslivet. I detta ingår tre artiklar: ”Localised learninglärprocesser<br />
i Gnosjöregionen av Göran Brulin och Björn Gustavsen vid Arbetslivsinstitutet,<br />
Evolutionary change at a paper pulp plant av Svante Brunåker, Jaana Kurvinen, Anders<br />
Jonsson och Revolutionary change at the paper pulp plant – making sense of chaos av Svante<br />
Brunåker och Kerstin Pettersson från <strong>Högskola</strong>n i Gävle.<br />
Artiklarna, utom Ohlssons artikel, är publicerade i Forskningssamverkan och nya<br />
former av kunskapsbildning: sammanställning av bidrag till konferensen Högskolor och<br />
samhälle i samverkan, <strong>Högskola</strong>n i Halmstad 9 -11 maj, 2001 (Eriksson, 2002). Ohlssons<br />
artikel finns i antologin Interaktiv forskning – för utveckling av teori och praktik som har<br />
givits ut av Arbetslivsinstitutet (Svensson, Brulin, Ellström, & Widegren, 2002)<br />
Vi vill här understryka att det endast är texterna vi förhåller oss till. Det innebär<br />
naturligtvis att vi har en mycket begränsad kunskap om de forskningsprojekt som dessa texter<br />
är ett utsnitt ur. Vår läsning är inspirerad av Riceours (1988) kritiska hermeneutik. Det är en<br />
framåtriktad tolkning i bemärkelsen att söka förståelsen framför texten, det vill säga de<br />
möjliga tolkningar som öppnas av texten snarare än att sträva efter att förklara författarnas<br />
intentioner. Med andra ord, vi förhåller oss till texterna genom att frikoppla dem från deras<br />
författare och sammanhang. En poäng med detta är att det är den i särklass vanligaste formen<br />
av interaktion mellan forskning och praktik: det aktiva läsandet och dialogen med en text.<br />
Först ges en kort sammanfattning av texterna, därefter belyses fyra aspekter: initiativet<br />
till samverkan, forskarens positionering som aktör, hur ömsesidigheten framträder och<br />
kortfattat vilka resultat/nytta som kan utläsas. Därefter jämförs de tre fallen och forskaren i<br />
interaktiv samverkan diskuteras med en socialpsykologisk utgångspunkt.<br />
RESULTAT: TRE FALL<br />
Kommuncheferna<br />
Till konferensen HSS i Halmstad fanns fem inlämnade papers som härstammar från samma<br />
projekt. Ämnet är interaktiv kunskapsbildning. Studierna handlar om interaktiv<br />
kunskapsbildning mellan forskarna och en grupp kommunchefer. Den sistnämnda har bestått<br />
av tolv män och en kvinna. Data har samlats in genom deltagande observationer och<br />
intervjuer med de medverkande kommuncheferna, även efter projektet avslutats. Intervjuer<br />
har också skett med kommunernas styrelseordförande. En planeringsgrupp bestående av tre<br />
kommunchefer, en forskare och en personalchef planerade uppläggningen av samverkan.<br />
Samverkan skedde i form av sex tvådagarsseminarier samt att kommuncheferna träffades i<br />
mindre grupper tillsammans med en forskare. Forskaren ledde och dokumenterade samtalen.<br />
Dessutom skrev nio kommunchefer dagböcker under en månad med utgångspunkt i ett<br />
särskilt formulär. Forskare gjorde deltagande observationer och utgick då från<br />
kommunchefernas dagböcker.
10<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Forskarna hävdar att den interaktiva metoden skiljer sig från annan aktionsforskning<br />
genom att man tillsammans med praktiker formulerar ett gemensamt kunskapsintresse och<br />
skapar ett särskilt system för detta. Det innebär att man skapar tre ”handlingssystem”:<br />
forskningssystem, interaktivt dialogsystem och praktiksystem. Här betonas att man har skilda<br />
intressen, behov, ansvar, roller och referensramar som är förbundna med rollen som forskare<br />
respektive praktiker. Det demokratiska motivet betonas genom att samspelet mellan forskare<br />
och praktiker ska ske på lika villkor och med ömsesidig respekt för varandra. Ytterligare ett<br />
argument för modellen framhålls genom en tro på aktualitet ”eftersom vid interaktiv<br />
kunskapsbildning kan forskning och forskningsresultat komma till användning i sammanhang<br />
som är aktuella i tiden”. Etiska dilemman hanteras normativt genom betoning av ett delat<br />
ansvar för kunskapsbildningsprocessen. Modellen bygger på att man ska kunna bejaka<br />
likheter och skillnader.<br />
Det förefaller finnas två samverkansprojekt. Ett betecknas utvecklingsprogram för<br />
kommunchefer, detta består av de sex seminarierna och mellanliggande gruppmöten. Men det<br />
finns också angivet datainsamling i form av dagböcker, deltagande observationer och<br />
intervjuer. Forskningsprojektet verkar dela sig i två former, dels ett utbildningsprogram för<br />
kommuncheferna, dels tämligen traditionell empirisk datainsamling.<br />
Initiativet<br />
Initiativtagaren till samverkan framgår inte tydligt i texten. Mellan raderna kan läsas att det<br />
finns ett centrum för kommunstrategiska studier. Någonstans antyds att initiativet är<br />
kommunalt och syftade till att utveckla kommunchefernas roll. Riktningen skulle därmed vara<br />
från praktiken till universitetet. Finns samband mellan kommunstrategiska centrat och<br />
företagsekonomiska institutionen? Kravet från kommuncheferna att vara med i<br />
planeringsgruppen, som också innehöll en personalchef (som inte i övrigt förefaller ha deltagit<br />
i utvecklingsprogrammet) ger ytterligare stöd för tanken att initiativet inte tagits av<br />
kommuncheferna.<br />
Forskaren som aktör<br />
Forskarens position är anonym, vilket märks genom att antalet kommunchefer anges men inte<br />
antalet forskare. Därigenom kan man inte se hur gruppsammansättningen ser ut. Likaså är<br />
aktörerna historielösa och framträder i form av två kategorier: kommunchefer (tolv män och<br />
en kvinna) och forskare.<br />
Forskarna förefaller inta traditionella universitetsroller, som lärare och forskare. En bild<br />
framträder, som kan beskrivas att det rör sig om en form av uppdragsutbildning som tillåter<br />
att forskning bedrivs samtidigt. Modellen legitimeras genom betoning av det interaktiva, men<br />
ämnet har en ensidig riktning: kommunchefernas chefskap i sitt sammanhang.<br />
Forskarnas position till ämnet är något svårbestämt. Eftersom de politiska<br />
styrelseordförandena intervjuas kan man undra över alliansen mellan politisk makt och<br />
universiteten. De presenterade resultaten pekar i samma riktning. Forskarnas position i
11<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
förhållande till ämnet skulle då kunna tolkas som att ”förbättra kvaliteten hos<br />
kommuncheferna”.<br />
Chefskapet i sitt sammanhang handlar också om att bringa kommuncheferna till<br />
personliga insikter om sig själva i sin roll. Här kommer forskarna in i en position som närmast<br />
liknar handledarens eller konsultens. Även här framträder en ensidighet.<br />
Forskarna beskriver att de ska ”bevattna” och ”injicera nya tankar”, ”befrukta och ge<br />
näring”. Det interaktiva systemet beskrivs som forskarnas handlingssystem (bevattna,<br />
injicera) medan det är kommunchefernas reflektionssystem (ta emot, smälta den näring som<br />
ges och omsätta den). Man talar också om handlingsläge och reflektionsläge vilket för<br />
tankarna till växellådan på en bil.<br />
Forskarna beskriver sig själva som leverantörer av teori. Att samhällsvetenskaplig teori<br />
alltid också innehåller värderingar förefaller inte vara problematiskt. Teorierna levereras i tre<br />
dialogformer: sakfrågan, pedagogik och ledarskap. I alla tre formerna intar forskaren en<br />
ledningsposition. Intresse av att marknadsföra teorierna skymtar fram mellan raderna. Genom<br />
att introducera teorier, som blir internaliserade av kommuncheferna påverkar man cheferna<br />
och får ett tolkningsföreträde, som i praktiken kommer att definiera kommunchefernas roll.<br />
Samverkan sker på så sätt inom en vertikal relation, som döljs bakom ett sken av<br />
horisontalitet.<br />
Ömsesidighet<br />
Samverkan bygger på det som förenar parterna. Författarna skapar detta genom ett gemensamt<br />
kunskapsintresse som båda kan omsätta i sina respektive världar. Ömsesidigheten skapas<br />
genom att göra en egen kontext, ett interaktivt handlingssystem. Kommuncheferna vill<br />
utveckla sitt kunnande för praktiska ändamål. Den intressanta frågan är här vad forskarna vet<br />
om detta? Sannolikt saknar de erfarenhetsbaserad kunskap, alternativt använder de inte en<br />
sådan då den är oförenlig med modellen av renodlingen av de tre systemen: forsknings,<br />
praktik och interaktivt system.<br />
Ömsesidighet baseras på forskarens förmåga att utveckla ett nära samarbete med<br />
praktiker och att olika intressen kan tillfredsställas: forskarens behov av kunskap för<br />
forskningsändamål, praktikers behov av utveckling i det egna arbetet. En fråga som inte<br />
problematiseras är huruvida de olika intressena verkligen är förenliga. I det interaktiva<br />
systemet döljs att forskarna styr detta genom benämningen handlingssystem och<br />
reflektionssystem. Denna skillnad kan betraktas i termer av aktiv och passiv eller styrande och<br />
följande. Växlingen mellan handling och reflektion framträder som olika lägen. Man får<br />
bilden av spakar som förs fram och tillbaka mellan dessa lägen och en dikotomi mellan<br />
handling och reflektion skapas. Här avspeglas en tämligen mekanistisk syn på människans<br />
lärande och sociala relationer.<br />
Ömsesidigheten framträder som grundad i att kommuncheferna ”får vara med i<br />
forskningsprocessen”. Ett sådant uttryck är att de engageras i tolkningen av det material de<br />
producerat. En alternativ tolkning av detta som är mindre ömsesidig är att kommuncheferna<br />
bistår forskarna med validering av deras tolkningar. En viktig fråga här är i vilken<br />
utsträckning kommuncheferna har kunnat förhålla sig autonomt till teorier och tolkningar som
12<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
introducerats av forskarna, det vill säga huruvida de kunnat genomskåda grundläggande<br />
värderingar och förförståelse.<br />
Forskarna undviker ansvarsfrågan, vilket torde vara den stora skillnaden dynamiskt sett<br />
mellan dem och kommuncheferna. Ömsesidigheten är strategisk från forskarnas sida, skapar<br />
illusion av interaktivitet men forskarna introducerar metoder, föreställningar om samverkan<br />
men behåller tolkningsföreträdet. Praktikerna medverkar för att de vill utveckla sitt praktiska<br />
kunnande. Teori skulle kunna bidra till ett begripliggörande men det verkar inte som<br />
forskarna varit öppna för praktikererfarenheter och sökt efter teori som begripliggör dessa.<br />
Snarare tillförs teori som något man utgår från och passar in praktiken i.<br />
Här finns underförstått att kriteriet på framgång är att kommuncheferna förändras i<br />
riktning mot forskarans modeller och resultaten innehåller utvärderande kommentarer av<br />
forskaraktiviteten.<br />
Forskarna diskuterar att kognitiva strukturer kan vara svåra att förändrar. Här framträder<br />
forskarnas strävan att påverka i en viss riktning. Denna riktning beskrivs inte, men det är<br />
troligt att den är i enlighet med forskarnas teorier och uppfattningar. Att förändra kognitiva<br />
strukturer är något annat än att frigöra kommunchefernas tankeförmågor för att söka sina egna<br />
vägar. Ömsesidigheten hanteras instrumentellt och rationellt och presenteras helt utan<br />
spänningar och dynamik. Vaga beskrivningar och positiva bilder får ibland karaktär av<br />
marknadsföring medan konflikter och skillnader förnekas.<br />
Sammantaget kan man alltså säga att ömsesidigheten är tämligen ensidig i form av<br />
påverkan och styrning. I denna mening återspeglas den position som forskarna intagit och<br />
utvecklar. Men betraktar man ömsesidigheten utifrån en social dynamik och gruppaktivitet, så<br />
framträder en scen där forskarna intar en position av ledarskap, introducerar en tankemodell<br />
och formar kommuncheferna i en viss riktning. Forskarna har en maktposition i förhållande<br />
till kommuncheferna och en misstänkt dold dagordning är att forma dem till ”bättre<br />
kommunchefer”.<br />
Resultat/nytta<br />
Kunskapsbildningen beskrivs i termer av ledningssammanhang, ledningsarenor, chefsroll och<br />
chefsidentitet. Arenor verkar handla om sociala sammanhang. En sammantagen läsning av<br />
resultaten visar att detta handlar om att forskarna tagit fram en modell för interaktiv<br />
kunskapsbildning, att denna varit framgångsrik och de redovisade resultaten präglas av en<br />
marknadsföring av denna modell. Här kan man inte bortse från att denna forskning bedrivits<br />
vid en företagsekonomisk institution och att resultat och språk färgas av den institutionella<br />
tillhörigheten. Intresset för att skapa en produkt, marknadsföra och sälja denna lyser också<br />
igenom resultaten. Här kan resultaten särskiljas i termer av forskningssystem och<br />
praktiksystem. I forskningssystemet presenteras ”hur man gör detta”. Resultaten handlar om<br />
rekommendationen att forskaren intar ledningen, arbetar nära praktikerna och låter dem vara<br />
delaktiga. Forskningsmetoden ”grounded theory” kan användas som verktyg för detta. Det<br />
framhålls också att det går utmärkt att kombinera forskning och utvecklingsprogram med<br />
hjälp av en interaktiv modell. Marknadsföringen i förhållande till forskarvärlden blir alltså en<br />
fråga om en utvecklad modell, som kan säljas som produkt.
13<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
I praktiksystemet handlar marknadsföringen om konsument- och nyttoaspekter.<br />
Kommuncheferna vittnar om egen utveckling, att de blivit bättre på att hävda sig i synnerhet<br />
gentemot politiker. Resultaten används också ”politiskt” i att bevisa det ohållbara i den egna<br />
situationen. Intervjuer med kommunpolitiker vittnar om att dessa uppfattat kommuncheferna<br />
som tydligare i sina roller, ”duktigare”. En annan nytta som framhålls är att resultaten<br />
används i rekrytering av kommunchefer. Vidare tycks programmet konkret bidragit till att en<br />
kommunchef inte sagt upp sig från sin tjänst. Forskningsresultat i form av ett dokument<br />
presenterades för kommunpolitiker. Dessa ville använda dokumentet vid rekrytering av<br />
chefer, för att skapa ordning och stadga i kommunen och för att tydliggöra rollfördelning<br />
mellan kommunchef och politiker. Kommuncheferna vill använda det för interna diskussioner<br />
med politiker och chefer i den egna kommunen. Man ansåg att dokumentet för detta syfte<br />
borde tryckas och göras allmänt tillgängligt. Vidare framhålls att programmet och dokumentet<br />
skapat ett branschspecifikt sätt att tänka och skapat sammanhållning i regionen.<br />
Skolan<br />
Fallet skolan rör sig om två olika projekt. Ohlsson studerar kollektiva lärprocesser i samband<br />
med att en kommun satsar pengar på olika utvecklingsprojekt i skolan. I artikeln diskuteras<br />
forskarens roll som kritisk reflektör. Personal på skolor i ett par kommuner fick möjligheter<br />
att driva projekt. Det var denna form av kunskapsbildning som studerades. Metoden beskrivs<br />
som en ömsesidig dialog, i vilken skillnaden mellan forskarens och praktikerns roll betonas.<br />
Forskarrollen definieras som kritisk reflektör, som ger praktikerna feed-back genom att föra<br />
tillbaka observationer och forskningsresultat.<br />
Ranagårdens projektet har sitt ursprung i medel som skolverket ställt till förfogande och<br />
som forskaren sökt. Villkoren för att medel skulle beviljas var att forskningen bedrevs i<br />
samverkan med en skola. Här samarbetar forskaren med en grupp lärare som studerar<br />
högstadieelever tillsammans. Lärarna och forskaren definierar ett gemensamt intresseområde.<br />
Det handlar om skolans betydelse i högstadieelevernas liv. Lärarna samlar in data genom<br />
enkäter och intervjuer. Forskarna bearbetar dessa och diskuterar resultatet med lärarna.<br />
Initiativet<br />
Ohlsson samverkar med ett par kommuners skolutvecklingsprojekt som syftar till<br />
kompetensutveckling av lärare och utveckling av arbete i arbetslag. Forskningen bedrivs i<br />
anslutning till utvecklingsprojekten. Vem som tagit initiativ till samverkan framgår dock inte.<br />
Forskarens roll förefaller något oklar men det framgår att forskningen delvis är finansierad av<br />
de kommuner som satsar på utvecklingsprojektet. Forskningsfrågorna har däremot inte<br />
bestämts av finansiärerna.<br />
Hos Ranagården är initiativet tydligt. Det har tagits av forskaren som sökt Skolverkets<br />
medel särskilt avsedda för utveckling av samverkan mellan universitet/högskola och lokala<br />
skolor och som skulle bidra till lärarnas kompetensutveckling. I detta projekt finns således
14<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
inte inom projektets ram någon relation till önskan om förändring/problem som ska lösas<br />
inom verksamhetens ram.<br />
Forskaren som aktör<br />
Ohlsson definierar forskarens position som kritisk reflektör. Han strävar efter att ringa in en<br />
position för forskarens samverkan med praktiken. Mycket av resonemanget handlar om vad<br />
forskaren inte är: forskaren ska inte generera tekniker för praktiken, forskaren kan inte ge<br />
några konsultinsatser, inte ta ställning i spänningar utan lämnar det till praktiken (neutralitet),<br />
inte avgöra rätt eller fel<br />
Ohlssons projekt har delvis finansierats av de kommuner som studerats. Syftet är att<br />
studera skolpersonalens lärande och utveckling av kompetens i det vardagliga arbetet. I dessa<br />
kommuner har man satsat på lokal skolutveckling genom att avsätta pengar för att ge personal<br />
ute på skolor och förskolor möjligheter att förverkliga sina projektidéer. Forskningen har<br />
bedrivits genom besök på de lokala skolorna och genom återkopplingsseminarier och<br />
diskussioner både med arbetslag och med enskilda lärare. De pedagogiska ingripandena<br />
beskrivs som att de bidrar till upprepad reflektion över det dagliga arbetet i skolan och till<br />
skolpersonalens lärande.<br />
När forskaren intar positionen som kritisk reflektör försöker denne i dialog med<br />
praktiken både bedriva forskning och åstadkomma pedagogiska ingripanden. Denna<br />
dubbelhet blir problematisk om man ser pedagogiska ingripanden som en form av påverkan<br />
till förändring. Pedagogiska ingripanden är styrning i en viss riktning och frågan blir då vem<br />
som anger denna riktning. Forskaren möter en viss misstro från praktikerna vilket diskuteras<br />
och rollerna mellan dem klargörs. Att forskaren är beroende av skolpersonalens välvilja och<br />
medverkan för att kunna genomföra forskningsprojektet antyds inte.<br />
De ekonomiskt/organisatoriska förutsättningarna gör att forskaren träder in i en<br />
komplex och värdeladdad situation, där flera intressen korsas: det politiska intresset av att<br />
utveckla skolan, rektorernas villighet att finansiera projekt och dra nytta av dem och<br />
forskarens intresse av att studera dessa processer. Inom ramarna för projektet ställs alltså ett<br />
förändringsintresse och ett kunskapsintresse i förhållande till varandra. I detta kraftfält finns<br />
ingen självklar neutral position. Att definiera forskaren som en kritisk reflektör blir ett sätt att<br />
finna en legitimitet. Men här infinner sig frågan: kritisk i förhållande till vad? Till vem? Är<br />
det egna forskningsintresset förenligt med de beforskades projektintressen? Den kritiska<br />
hållningen är inte värderingsfri. Även pedagogiska teorier rymmer värderingar och den valda<br />
teorin - kollektivt lärande- styr genom sina inneboende värderingar vilka problem som kan<br />
upptäckas. Forskaren går in i rollen som en kommenterande samtalspartner och påstår att<br />
detta skiljer sig från att vara "spegel av praktikerns göranden".<br />
På det praktiska planet vill forskaren skapa kontextuella förutsättningar och kritisk<br />
medvetenhet. Denna syn förklarar kanske något av den spänning mellan lärarna och rektorn<br />
som forskaren har haft att förhålla sig till. I beskrivningen finns ett trepartsförhållande: vad<br />
blir innebörden i organisationen om praktikern och den pedagogiske forskaren närmar sig<br />
varandra och är forskaren fri att ge vem som helst sitt stöd?
15<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
I Ranagårdens projekt är forskarrollen ”intakt”, det vill säga forskaren har sökt pengar,<br />
lagt upp en undersökning som hon samarbetar med lärarna att genomföra. Om någon annan<br />
roll intas är det en form av lärarroll genom att forskaren lär ut hantverket. Ömsesidigheten<br />
förefaller mindre problematisk, vilket torde ha att göra med att relationen baseras på en delad<br />
forskningsfråga. Både forskaren och lärarna är subjekt i samarbete. De olika rollerna har<br />
också bevarats. Just det gemensamma ämnet skapar förutsättningar för ett mer horisontellt<br />
samarbete mellan forskare och praktiker. Eftersom initiativet är otvetydigt lokaliserat uppstår<br />
inte heller frågor om legitimitet och dolda dagordningar.<br />
Ömsesidigheten<br />
Ömsesidigheten i Ohlssons studie framträder som ett kommunikationsprojekt. Ohlsson<br />
framhåller att det är en förenkling att forskaren har teori och praktikern inte har sådan. I stället<br />
är det en fråga om olika teorier som kan öppna mot en gemensam dialog. Författaren tolkar<br />
detta i termer av lokalt och generellt. Lärarna visar en misstro. På sitt sätt är ömsesidigheten<br />
skenbar. Den teoretiska ansatsen, som härstammar från Habermas kommunikativa handlande,<br />
leder till att de gruppdynamiska processerna i mötessamtalen undviks och tolkas som "brister<br />
beträffande kommunikativ rationalitet". Forskaren tillför "riktningsgivande begrepp" vilket<br />
antyder en konsultativ hållning. Ömsesidigheten framstår som tämligen ensidig, forskaren vill<br />
bidra till någon form av emancipation eller förändring hos lärarna.<br />
Rangården baserar ömsesidigheten på att arbeta tillsammans om en gemensam<br />
frågeställning. Hon leder ett särskilt samarbetsprojekt. I detta är inte relationen i förgrunden<br />
utan "saken", frågeställning där olikheterna, bidra till lärarens lärande och ta del av deras tysta<br />
kunskap är relaterad till en gemensam sakfråga som man samarbetar kring.<br />
Resultat/nytta<br />
Resultatet i Ohssons studie presenteras i termer av en modell för strukturella villkor i skolans<br />
arbetslag. Dessa tolkas som lärvillkor och ses i relationstermer. Det är ganska uppenbart att<br />
mycket handlar om organisation och arbetsvillkor. Dessa faller dock inte självklart in i den<br />
teoretiska modell som är forskarens utgångspunkt. Resultaten blir då en Prokrustes säng.<br />
Rationaliteten gör att man inte ser undvikandet av känsliga frågor i relation till<br />
organisationen, ledningen av samtalen, den struktur och dynamik som finns i den konkreta<br />
situationen. Ett annat sätt att uttrycka det är att betrakta kommunikation som fristående från<br />
relation. Konstaterandet att flera upplever samtalen som lyckade visar återigen på den<br />
konsultativa hållningen.<br />
Rangårdens resultat vittnar om att forskaren överraskats av det man funnit och att hon<br />
fått ompröva egna förväntningar. Man har funnit något nytt, det vill säga att elever som man<br />
väntade sig skulle vantrivas i skolan, trivs i skolan som social miljö. Däremot förefaller de<br />
trivas minde med skolarbetet. Dessa resultat har, om man drar ut konsekvenserna av dem, stor<br />
betydelse för lärarnas sociala identitet och deras tolkning av skolans huvuduppgift. Möjligen<br />
kan lärarnas intresse för frågeställningen handla om att detta är något de anat. Dock undviks
16<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
hela detta problemkomplex i slutdiskussionen. Här framträder en annan sida av samverkan<br />
mellan forskare och praktiker: hur bör man förhålla sig till obekväma forskningsresultat?<br />
Näringslivet<br />
I Brulins och Gustavsens projekt beskrivs och diskuteras ett regionalt utvecklingsarbete i<br />
Gnosjö. Det handlar om regional utveckling genom att bygga på redan befintliga<br />
samarbetsformer. Detta sker genom att man skapar lärkonferenser, som drivs av lokala<br />
aktörer. I Brunåkers m.fl. två projekt beskrivs arbetet på ett pappersbruk. Projektet handlar om<br />
införande av ny teknik på pappersbruket och de sociala relationer som utvecklas i förhållande<br />
till detta. Pappersbruksstudierna görs med en konstruktivistisk ansats och forskaren framhåller<br />
betydelsen av att han blir en del av det han studerar. En studie handlar om att med<br />
utgångspunkt i tidigare forskning presentera och intervjua praktiker om de tidigare resultaten.<br />
Den andra studien gäller en historisk händelse på pappersbruket och uppfattningarna av<br />
denna.<br />
Initiativet<br />
I båda projekten är det svårt att avgöra hur kontakten mellan forskare och praktiken etablerats.<br />
Det framstår som att forskarna sökt upp eller känt till den lokala platsen. I Gnosjö<br />
uppmärksammades ett redan befintligt kulturellt näringslivssammanhang där man<br />
samarbetade och konkurrerade samtidigt. Intresset för att utveckla regionen formulerades så<br />
småningom och kanaliseras genom SAF:s EU-kontor i form av lärkonferenser. De<br />
genomfördes av Arbetslivsinstitutet. I genomförandet framträder institutet eller dess<br />
representanter i en styrande roll, igångsättare. I den skriva presentationen uppstår ett glapp<br />
som får läsaren att undra över om det funnits tidigare kontakter, formella eller informella.<br />
I studierna av pappersbruket förefaller initiativet komma från ledningen men det gällde<br />
ett tekniskt projekt. Det omvandlas så småningom till ett pedagogiskt projekt. Vad som<br />
orsakade denna omvandling är oklart. En tolkning är att det rörde sig mer om ett sociotekniskt<br />
problem. Av de presenterade undersökningarna framgår att studier gjorts tidigare och att<br />
forskaren befinner sig på pappersbruket över längre tid. Vilken samarbetsroll han har går inte<br />
att utläsa ur texterna. Dock förefaller här också finnas någon form av eller föreställning om<br />
institutionell samverkan mellan <strong>Högskola</strong>n i Gävle och pappersbruket.<br />
Forskaren som aktör<br />
I Gnosjö-projektet skapar forskarna arbetsformer som kan förändra arbets- och<br />
företagarorganisationer. Detta betraktas som ett generellt fenomen som engagerar konsulter<br />
och forskarorganisationer, framhåller man. Här är det svårt att avgöra huruvida dessa, konsult<br />
och forskare, är personer oberoende av varandra eller om det är samma person som ibland är<br />
forskare och ibland konsult. Bakom finns också tillhörigheten till forskarorganisationen.<br />
Vilken roll denna kan spela i den interaktiva samverkan berörs inte alls. Nu förefaller det inte
17<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
vara forskning som bedrivs utan snarare någon form av utbildning, vilken beskrivs som<br />
konferenser. Metoden förefaller generellt vara konferenser där dialog betonas. Principen anses<br />
banal men det framhålls att det kräver erfarenhet och planering, av vad framgår inte.<br />
Underförstått är det en erfarenhet av det slag som forskaren eller forskningsorganisationen<br />
har. Forskarens roll framträder närmast som en etablerad regissör som besöker ett lokalt<br />
teatersällskap. Regissören sätter upp skådespelet, lämnar sedan det till den lokala teatern att<br />
utföra allt arbete. Arbetet utförs av andra, äran tillfaller regissören. Att regissören är en<br />
nyckelfigur och ledare tonas ner. Möjligen tonas ledningsaspekten ner för att dölja att det här<br />
inte är en fråga om dialog, snarare en styrning och en institutionell maktposition i alliansen<br />
mellan näringsliv och forskning. Här förefaller det inte heller vara någon pågående forskning<br />
utan snarare utbildning och konferensarrangerande, det vill säga forskarna framträder främst<br />
som konsulter. I pappersbruksprojektet betonar forskaren, genom sin socialkonstruktionistiska<br />
ansats, att forskaren blir en del av sammanhang som studeras och att kriteriet på god<br />
forskning bestäms av forskarens förmåga att komma med goda tolkningar. I detta projekt är<br />
forskaren knappast regissör, snarare framträder han som en nyfiken åskådare. Trots tappra<br />
försök förefaller forskaren finna det svårt att bli en del av sammanhanget. I det första<br />
projektet intervjuas aktörer om sin syn på tidigare forskning, i det andra försöker forskaren<br />
göra en historisk tillbakablick. I båda projekten framstår forskaren som någon som vill<br />
förmedla praktikernas berättelse. Forskarens egen roll i sammanhanget förefaller vag och<br />
obestämd. Forskaren framstår närmast som en åskådare, vilken på olika sätt lånar andras<br />
berättelser och återger dem. Det är svårt att finna forskningsaktiviteten och analysen som<br />
självständigt framträdande ur det vaga sammanhanget.<br />
Ömsesidighet<br />
I näringslivsfallet framträder ömsesidigheten i stor utsträckning i ett maktperspektiv. I<br />
Gnosjöfallet förefaller forskarorganisationen träda in som en tillfällig politisk aktör för att<br />
främja utvecklingen i regionen. Kriterierna på framgång, förståelsen för dem som lokalt<br />
jobbar och håller ihop arbetet tyder på en klar vertikal relation. Likaså visas den vertikala<br />
relationen i de beskrivna föreställningarna om dialog, tillit och i olika normativa påståenden.<br />
Vidare kan man ana att forskarnas framgång och legitimitet bygger på att deltagarna<br />
utvecklas. Ett misslyckande beträffande ömsesidigheten anges i att man inte lyckats göra<br />
något för kvinnor. Detta förefaller dock mer vara läpparnas bekännelse, forskarnas ton är<br />
genomgående manlig. Forskarna tar på sig rollen som goda, ”goda makthavare”.<br />
I pappersbruksfallet söker forskaren leva som han lär. Det bristande intresset från<br />
praktikernas sida för forskaren och forskningen lyser igenom texten. Kanske kan detta vara<br />
bakgrunden till känslan av att forskarens hållning mer är en blidkande inställsamhet än en<br />
genuin dialog. Tecken på att forskaren inte bottnar är dels texternas abrupta slut, listorna med<br />
citat, sökandet efter kommentarer på tidigare forskning och att ”få möta styrelsen”. Här får<br />
man intrycket av en forskare som är angelägen om att få tillträde och bli en del av<br />
pappersbruket men inte riktigt vet han vad ska göra där.
Resultat/nytta<br />
18<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
I Gnosjö-projektet förefaller resultaten att sammanfalla med att man kunnat skapa en regional<br />
”nätverksmotor” som håller ihop och säkerställer de introducerade idéerna i praktiken. Genom<br />
detta får man samverkan ekonomiskt, bland annat genom att dela på konsulter, och får till en<br />
lärande region. Framgången ligger alltså i att deltagarna utvecklas (och kanske att<br />
Arbetslivsinstitutet får visa upp sin terapeutiska förmåga, denna är dock inte riktad mot<br />
personer utan mot regioner).<br />
I pappersbruksprojektet är det svårt att avgöra på vilket sätt resultaten eller nyttan<br />
manifesterat sig.<br />
DISKUSSION: FORSKAREN I INTERAKTIV SAMVERKAN – SEDD<br />
GENOM TRE FALL<br />
Interaktiv samverkan så som den framställs i de tre fallen handlar om möten och<br />
samarbete mellan forskare och praktiker. I flera fall betonas skillnaden och att denna inte bör<br />
upphävas. I och med denna, ytligt sett av respekt präglade hållning, görs emellertid samtidigt<br />
en, möjligen inte helt medveten, invit till social kategorisering. Denna medför uppenbara<br />
risker för att bl.a. upplevda statusskillnader leder till spänningar och t.o.m. dold konflikt<br />
mellan grupperna. Genom att beskriva platsen och formen för samverkan som en ”arena”<br />
framstår den mänskliga gruppen dock som något annat än just grupp. Den blir ett rum eller en<br />
yta där något kan hända. Det är också en tillfällig arena, frikopplad relation och ansvar i<br />
förhållande till praktikerns vardagsverklighet och forskningsresultatens betydelse i denna. Det<br />
blir en arena att gästspela på och förlorar därmed sin karaktär av ett möte mellan grupper och<br />
deras representanter. Genom att operera bort gruppbegreppet kan man alltså också undvika att<br />
beröra de komplikationer som mötet mellan institutioner och deras kulturer kan medföra.<br />
Mänsklig överlevnad är sannolikt relaterad till att vi kategoriserar i ”vi och dem”. På<br />
detta sätt skapas sociala grupper och sociala identiteter. Sådana grupper positionerar sig i<br />
förhållande till varandra i relativ status och kan, medvetet eller omedvetet, använda<br />
potentialskillnader i makt och inflytande för att främja sina intressen. Samverkan både<br />
frambringar och kräver ömsesidiga föreställningar. Frånvaron av sådana i den interaktiva<br />
samverkan skapar illusionen av en perfekt värld, utan skillnader och makt. Vår framställning<br />
av ömsesidighetsdimensionen är här av särskilt intresse. Endast i en av de diskuterade<br />
studierna går det att identifiera en ömsesidig föreställning (Ranagården). I denna förefaller det<br />
också ha varit lättare att etablera en horisontell samarbetsrelation. I de övriga studierna lurar<br />
den vertikala relationen i bakgrunden. Horisontaliteten är skenbar. I Gnosjöprojektet är<br />
vertikaliteten manifest genom betoningen av att det krävs kunskap och erfarenhet för skapa<br />
lärkonferenser.<br />
Vi/dom lyser igenom. Dikotomin mellan forskare och praktiker är tydlig i de tre fallen.<br />
Forskarna (”vi”) gör något med praktikerna (”dom”). I denna dikotomi framträder två<br />
samarbetsformer: forskaren producerar och praktikern validerar eller praktikern producerar<br />
och forskaren analyserar och presenterar.
19<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Forskarnas positionering i samverkansfältet förefaller grundas i en syn på sociala<br />
relationer som mekaniska. Det sociala fältet framträder som komplikationsfritt, spänningsfritt<br />
och odramatiskt. Denna bild av relationer i och mellan grupper är det svårt att känna igen sig<br />
i.<br />
Samverkan, som den här framtonar, präglas av sökande efter konsensus. Detta är<br />
relaterat till att forskaren ofta framträder som en konsult. ”Konsultationen” syftar ibland till<br />
att lösa verksamhetsproblem, ibland till praktikernas personliga utveckling, ibland till<br />
bådadera.<br />
Vi har intresserat oss för interaktiva forskningsmetoder som ett uttryck för forskningens<br />
nya samhällsroll. Oavsett vilken inställning man har till denna, pockar den på<br />
uppmärksamhet. Genom att anlägga ett socialpsykologiskt perspektiv på det mänskliga och<br />
sociala samspel i detta sammanhang har vi försökt synliggöra de komplikationer som stöter<br />
till. Den interaktiva forskningen närmar sig den kliniska situationen. Det är denna som<br />
(Toulmin, 2001) förordar som samhällsvetenskapernas rättesnöre. Ett sådant paradigm kräver<br />
att man beaktar att samspelsfaktorer styrs av omedvetna föreställningar och förväntningar<br />
såväl personligt som kulturellt.<br />
En vetenskap bedrivs av ett kollektiv av forskare som står i sedvanliga<br />
mänskliga relationer till varandra. En forskare tillhör ett kön, en ras och en<br />
samhällsklass och är inte befriad från de fördomar som råder i samtiden… (Liedman,<br />
2001, s. 277)<br />
skriver Liedman, (2001) i sitt epos om kunskapen. Detta är sannolikt inget nytt. Det nya är i<br />
så fall att interaktiv samverkan exponerar detta förhållande. Kanske gäller det att inte låta sig<br />
imponeras av ”den vetenskapliga ståndpunkten” och tjusas av att få ”vara med” i<br />
forskningsprocessen utan snarare att börja intressera sig för vad det betyder att forskning och<br />
praktik är olika delar i ett samhälle – med Batesons (1972) ord ” en skillnad som gör en<br />
skillnad”. Interaktiva forskningsmetoder är sociala aktiviteter som i likhet med andra sådana<br />
inte låter sig styras eller kontrolleras. Däremot kan de förstås bättre om de betraktas som<br />
komplexa sociala sammanhang. Att lägga till ett socialpsykologiskt perspektiv kan möjligen<br />
bidra.<br />
Forskaren som jäst i verkligheten, jääst av eller i verkligheten eller gäst hos<br />
verkligheten… Tja kanske är det mer en fråga om att söka sig fram som en annan ingrediens i<br />
verklighetsbaket!<br />
REFERENSER<br />
Allport, G. W. (1954). The Nature of Prejudice. Reading, MA: Addison-Wesley.<br />
Alvesson, M. (2001). Organisationskultur och ledning. Malmö: Liber.<br />
Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former. Göteborg: Korpen.<br />
Bateson, G. (1972). Steps to an ecology of mind. New York: Ballantine books.<br />
Berkowitz, L. (1989). Frustration-aggression hypothesis: examination and reformulation.<br />
Psychological Bulletin, 106, 59-73.
20<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Blake, R. R. M., J.S. (1962). Overevaluation of own group´s product in intergroup<br />
competition. Journal of Abnormal and Social Psychology, 64, 237-238.<br />
Boalt Boëthius, S., & Jern, S. (Eds.). (1996). Den svårfångade organisationen. Texter om<br />
medvetna och omedvetna skeenden. Stockholm: Natur & Kultur.<br />
Castells, M. (2000). Informationsåldern: ekonomi, samhälle kultur. Identitetens makt (Vol.<br />
Band 2). Göteborg: Daidalos.<br />
Danermark, B., & Kullberg, C. (1999). Samverkan. Välfärdsstatens nya arbetsform. Lund:<br />
Studentlitteratur.<br />
DeMaré, P., Piper, R., & Thompson, S. (1991). Kononia. London: Karnac Books.<br />
Douglas, M. (1986). How institutions think. Syracuse: Syracuse University Press.<br />
Ekermo, M. (2002). Den mångtydiga FoU-idén. Lokala FoU-enheters mening och betydelse.<br />
Örebro: Örebro universitetsbiliotek.<br />
Eriksson, K. (Ed.). (2002). Forskningssamverkan och nya former av kunskapsbildning.<br />
Sammanställning av bidrag till konferensen Högskolor och samhälle i<br />
samverkan, <strong>Högskola</strong>n i Halmstad,9-11 maj 2001. Halmstad: <strong>Högskola</strong>n i<br />
Halmstad.<br />
Gaertner, S., Dovidio, J. F., Bachevan, B. A., & Rust, M. C. (1993). The common ingroup<br />
identity model: recategorization and the reduction of intergroup bias. In W.<br />
Stroebe & Hewstone (Eds.), European Review of Social Psychology, vol.4.<br />
Chichester: Wiley.<br />
Gluckman, M. (1956). Custom and Conflict in Africa. Oxford: Basil Blackwell.<br />
Hewstone, M., Islam, M. R., & Judd, C. M. (1993). Models of crossed categorization and<br />
intergroup relations. Journal of Personality and Social Psychology, 64, 779-793.<br />
Jaques, E. (1955). Social systems as a defense against persecutory and depressive anxiety. In<br />
K. et.al (Ed.), New directions in psychoanalysis. London: Tavistock<br />
publications.<br />
Jern, S., Boalt Boëthius, S., Hidman, U., & Högberg, B. (Eds.). (1996). Grupprelationer. En<br />
antologi om förhållandena mellan individ, grupp och organisation (Andra<br />
upplagan ed.). Stockholm: Natur & Kultur.<br />
Kim, L., Ohlsson, R., & Sandström, U. (2001). Kan samverkan mätas? Om indikatorer för<br />
bedömning av KK-stiftelsen satsningar (Arbetsrapport 2001:2). Stockholm:<br />
Sister.<br />
Liedman, S.-E. (2001). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier.<br />
Menzies, I. (1960). A case study in functioning of social systems as a defense against anxiety.<br />
Human Relations(13), 95-121.<br />
Miller, N., & Brewer, M. B. (Eds.). (1984). Groups in contact: The psychology of<br />
desegregration. New York: Academic Press.<br />
Molander, B. (1996). Kunskap i handling. Göteborg: Daidalos.<br />
Olofsson, P.-O. (1996). Det självkonstruerade fängelset. Götebord: Daidalos.<br />
Riceour, P. (1988). Från text till handling. En antologi om hermeneutik. Stockholm:<br />
Symposion.<br />
Schein, E. H. (1985). Organizational culture and leadership. San Fransisco: Jossey-Brass.
21<br />
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN<br />
Sherif, M., & Sherif, C. W. (1953). Groups in harmony and tension: An integrationof studies<br />
on intergroup relations. New York: Octagon Books.<br />
Svensson, L., Brulin, G., Ellström, P.-E., & Widegren, Ö. (Eds.). (2002). Interaktiv forskning<br />
- för utveckling av teori och praktik. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.<br />
Sörlin, S. (2002). Cultivating the Places of Knowledge. Studies in philosophy and<br />
Educatione: An international Quarterly, in press.<br />
Tajfel, H. (1981). Human groups and social categories. Cambridge: Cambridge University<br />
Press.<br />
Toulmin, S. (2001). Return to reason. Camebridge, Mass.: Harvard University Press.<br />
Turner, J. C. (1981). The experimental social psychology of intergroup behavior. In J. C.<br />
Turner & H. Giles (Eds.), Intergroup Behavior. Oxford: Blackwell.<br />
Wulf, C. (2000). Educational Anthropology: A new perspective on Education. Berlin: Institut<br />
für Allgemeine Pädagogik, Freie Universtität.