Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

Samverkan och den mänskliga faktorn
5
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN
I samverkanslitteraturen kan man skönja några grundidéer om samverkan: ett gemensamt
intresse, respekt för olikhet, en särskild arena, insikt i de samverkandes bakomliggande
organisationskulturer. Trots att samverkan sannolikt äger rum i möten mellan människor,
förmodligen i grupper, används ordet grupp nästan aldrig i samverkanslitteraturen. Bristen på
såväl empiriska studier som teoretiska perspektiv framhålls. Det verkar som om hela det
socialpsykologiska och gruppsykologiska forskningsfältet fallit i glömska. Vi avser i denna
artikel att närma oss den samverkande forskaren med en socialpsykologisk och
gruppsykologisk utgångspunkt. Det innebär att kritiskt gå in i några bidrag, som var
tillgängliga på Internet inför HSS01. Läsarten är alltså kritisk i meningen ”kan detta tänkas
annorlunda?”. Vår studie avser hur forskaren presenterar sig eller i texten träder fram som
samverkande part och vilken betydelse positionen har i den text som producerats. Vi närmar
oss materialet med följande frågeställningar:
Hur framträder forskaren som aktör i samverkan? Detta handlar om vem som tagit initiativet
till samverkan, hur forskaren beskriver sin position, konstruerar sin roll, legitimerar sina
aktiviteter etc.
Hur framträder ömsesidigheten i samverkan? Detta handlar om huruvida samverkan är ett
genuint jämställt utbyte, där två modeller påverkar varandra, hur konflikter framträtt och lösts,
frågor om initiativ, ledarskap, tolkningsföreträde
Hur presenteras nytta och resultat av samverkan? Detta handlar om vad som åstadkommits i
projektet och vilka effekter det kan tänkas ha.
TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Allmän tolkningsram
Vår utgångspunkt är att den mänskliga existensen till sitt väsen är beroende av andra
människor. Denna grundläggande sårbarhet i fysisk och psykisk bemärkelse är en central
drivkraft i samspelet med andra. Existentiella drivkrafter av detta slag gör att vi skapar former
av social ordning. Social ordning manifesteras i kulturer. Inom dessa kan finnas institutioner
av olika slag. Douglas (1986) hävdar att människor bildar institutioner i frågor som gäller liv
och död, frågor som är alltför övermäktiga för enskilda att hantera. Organisationer är konkreta
uttryck för institutioner.
DeMaré, Piper och Thompson (1991) skiljer på socialt och kulturellt. Människans
sociala väsen är delvis biologiskt och hänger samman med vår överlevnad. Kultur, däremot
hänger samman med människans formande av naturen, samhället och universum. Vårt sociala
väsen driver oss att forma grupper. Man bör, enligt Palmer, förhålla sig till grupper som en
aktivitet, ”grouping”. Denna aktivitet skapar sociala strukturer. Asplund (1987) beskriver de
elementära formerna som social responsivitet och asocial responslöshet. Responsivitet och