Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

JÄST I VERKLIGHETEN – FORSKAREN I INTERAKTIV SAMVERKAN 1 

1 Presenterat vid HSS-03, Ronneby 14-16 maj 2003. 

Britta Högberg 

Stefan Jern 

FoU-enheten 

Handikapp & Habilitering 

Stockholms läns landsting 

Box 17519 

11891 Stockholm 

Lunds universitet 

Institutionen för psykologi 

Box 213 

221 00 Lund 

Korrespondensadress: 

Britta Högberg 

Handikapp & Habilitering 

Box 17591 

11891 Stockholm 

britta.hogberg@hab.sll.se

BAKGRUND 

1 

HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN 

HSS-03 är den tredje konferensen på temat högskola och samhälle i samverkan. 

Konferenserna är en av flera konkretiseringar av samverkan mellan högskola och samhälle. 

Sådan samverkan kan ses som en symbol för det epokskifte som många tror att vi 

genomlever. Castells (2000) betonar framväxten av det nya nätverkssamhället. Först var 

människan underordnad naturen, skriver Castells, därefter lärde hon sig att bemästra naturen. 

Där vi befinner oss idag är det sociala vår referenspunkt. Människans maskiner har blivit en 

del av hennes kropp. Protes har fått en ny betydelse; det är inte längre det konstgjorda benet 

utan datorn som kallas protes. Vår kropp är inte längre självklar; den återskapas i 

konstruktioner och diskurser och förlorar på så sätt sin biologiska materialitet. Vårt 

förhållande till den främmande delen av oss själva har genom historien förlagts till olika 

platser. Inom religionen placerades den i paradis och helvete, inom psykologin i det 

omedvetna. Idag, skriver Wulf (2000), är den okända delen av oss förlagd till kroppen. 

Kanske är detta inte så konstigt i ett samhälle där den inkomstbringande produktionen utgörs 

av information, lärande och kunskap. Det kulturella förhållandet till det konkreta och 

materiella håller på att förändras. Det är i ett det sammanhanget vi finner dagens forskare. 

Ett enigt politiskt etablissemang hävdar att kunskap är det moderna samhällets 

byggstenar. Allt oftare skiljer man inte mellan kunskap och information. Information är enbart 

material för kunskap. Kunskaper måste vi tillägna oss själva, skriver Sven-Erik Liedman i 

förordet till Ett oändligt äventyr (2001) och fortsätter: 

…Förväxlingen mellan information och kunskap hänger samman med föreställningen att 

människa och dator är varandra så lika. Här kommer tvärtom att hävdas att de är i grunden olika. 

Datorn kan utföra prestationer som är människolika, ja, ofta överträffar den oss. Men den är inte 

social som vi, inte heller sinnlig som vi; och den har inte känslor som vi. Dess utgångspunkt är 

kalkylen och inte ögat eller handen. Den kan utrustas med kameraögon och händer, och försöken 

att inplantera någon sorts affekter i kiseln är i full gång. Men datorn blir inte som vi för det. 

Det är inte bara den intelligenta maskinen som numera hotar att skymma eller snarare 

smälta samman med bilden av människan. Samtidigt betonas med förnyad energi den påfallande 

likheten mellan oss och våra närmaste släktingar bland aporna. Skillnaden mellan schimpansens 

arvsmassa och människans är obetydlig, och schimpansen använder verktyg som vi, 

kommunicerar med sina likar som vi och lever i samhällen som vi. 

Allt detta är fascinerande och kan just därför döva den kritiska sansen. Den kan återvinnas 

med en enkel fråga: Om människan är så datorlik och samtidigt så lik schimpansen måste väl 

också apan och datorn stå varandra nära? – Svaret är förstås nej. Människan och datorn liknar 

varandra i andra avseenden än människan och schimpansen. 

I ett avseende, numera ofta bortglömt, skiljer sig människan både från de närmaste 

släktingarna i djurvärlden och från datorerna: hon är en historisk varelse…(Liedman, 2001, s 5- 

6) 

Att människan är en historisk varelse hänger samman med hennes läraktighet. Lärande är ett 

begrepp som ofta återkommer när förhållandet mellan högskola och omgivande samhälle förs 

på tal. Spänningsfältet handlar just om detta. Akademikern som ”jäst” i regionens utveckling 

ställs mot den traditionella bilden av akademikern som ”gäst hos verkligheten”. 

Utgångspunkten i denna artikel är att människan är en historisk varelse och att hennes primära

2 


och sekundära socialisation präglar hennes sätt att finna mening i världen. I den interaktiva 

forskningsprocessen är forskaren därmed inte bara en del av det fält som denne studerar. 

Forskarens historia förändrar också fältet när det besöks och beforskas. Vi kommer i denna 

artikel att granska hur forskaren framträder som samverkande part i de projekt denne deltar i. 

Artiklarna är valda bland de bidrag som fanns tillgängliga på Internet till HSS-01 i Halmstad. 

De behandlar några olika områden: skolan, ledarskap och regionalt näringsliv. 

Författarnas bakgrund 

Författarna till denna artikel är båda psykologer, utbildade vid samma institution i Lund under 

skiftet mellan sextiotal och sjuttiotal. Efter ett antal år av psykologarbete inom 

vuxenpsykiatri, barnpsykiatri och barnhabilitering återvände de på olika sätt till den 

akademiska världen. Väsentligt för det resonemang som kommer att utvecklas i detta paper är 

att de under drygt tjugofem år samarbetat på grupprelationskonferenser 2 av olika slag. De har 

en lång gemensam historia i att förstå och utforska omedvetna processer i sociala system 

enligt den så kallade Tavistock-traditionen (se: Boalt-Boëthius & Jern, 1996). Detta är 

grunden för den konsultationspraktik som de under lika många år bedrivit var för sig, framför 

allt inom offentlig förvaltning. Grupprelationskonferenserna kan karaktäriseras som ett 

socialpsykologiskt laboratorium och att arbeta eller leda sådana konferenser är en slags 

praktik, som ger färdigheter i att både föreställa sig och uppfatta det som står mellan raderna. 

Detta är den praktiska, förenande sidan i läsarten av artiklarna. En annan del är olikheten. 

Britta Högberg är verksam i en forsknings- och utvecklingsenhet i Stockholms läns landsting 

och kopplad till Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Här engageras hon 

dagligen av frågeställningar om förhållandet mellan forskning och praktik. Stefan Jern är åter 

vid institutionen för psykologi i Lund, med en länk till Linköpings universitet. Stefans 

forskningsfält är grupp- och organisationsforskning. Brittas är inriktat mot sociala processer i 

förhållandet mellan individ och institution. Forskningsmässigt har de således olika inriktning 

– enkelt uttryckt ”de har läst olika böcker”. Samarbetet i detta paper har således sin 

utgångspunkt både i en lång gemensam historia av praktikinriktat samarbete och olika 

teoretiska perspektiv samt olika institutionella hemvister. 

Samverkan som ideologi och praktik 

År 1997 infördes i lag att universitet och högskolor ska samverka med det omgivande 

samhället. Denna samverkan betecknas nu allmänt ”den tredje uppgiften”. Att det uppstått 

FoU-miljöer hänger, enligt Ekermo (2002), samman med behovet av en ny typ av 

kunskapsproduktion. I denna framstår samverkan som det ideologiska portalbegreppet. Detta 

gäller både inom den offentliga sektorns verksamheter och inom näringsliv. Man kan numera 

på goda grunder anta att samverkan har institutionaliserats och ingår i civilisationsprocessen 

både i ekonomisk och i kulturell bemärkelse. I ett konkurrensinriktat kunskaps- och 

informationssamhälle är det föga förvånande att samverkan mellan näringsliv och högskola 

uppfattas som en central tillväxtfaktor. 

2 Se www.agslo.se

3 


Kim, Ohlsson, & Sandström (2001) diskuterar indikatorer för mätning av framgångsrik 

samverkan mellan högskola och samhälle. Ett centralt begrepp i den näringslivsinriktade 

samverkansdiskursen är innovation. Enligt Kim et.al. har det inom den samhällsvetenskapliga 

forskningen vuxit fram en litteratur som försöker utveckla en teoretisk ram för att beskriva 

ekonomisk och teknisk förändring som beroende av hur aktörer och institutioner relaterar till 

varandra på olika nivåer i ett innovationssystem. De skriver vidare att samverkan är 

mångfacetterat och variationsrikt. De som har försökt utveckla typologier för att fånga 

fenomenet samverkan fokuserar ofta på de olika funktioner som samverkan kan ha för olika 

aktörer. Enligt Howells (2000 citerad. i Kim) är det som ger framgång i 

forskningssammanhang av kvalitativ art: tidigare erfarenheter av samarbete, tidigare kontakter 

med partners, grad av tilltro och förståelse av varandras organisationskulturer, grad av tidigare 

organisatoriskt lärande, flexibilitet och anpassningsförmåga samt frekvens och öppenhet i 

kommunikationskanalerna. Det handlar med andra ord om relationer mellan människor och 

mellan organisationer. Organisation är dock ett abstrakt begrepp; relationer mellan 

organisationer är i dess konkreta bemärkelse en fråga om relationer mellan människor som 

representerar organisationer. Det gör att mänskliga faktorer som förtroende, motivation m.m. 

spelar en central roll i samverkan samt att det behövs mer kunskap om själva fenomenet 

samverkan. Kartläggningen (Kim et al., 2001) visar att förståelse av samverkansfrågor är 

förenklad och uppvisar brist på metoder. 

Molander (1996) skriver att all kunskap utvecklas i en strävan efter ett gott liv. Denna 

tanke finns också i synen på den relevansbedömning som Kim et al. (2001) föreslår. 

Forskningens relevans bedöms i ett dynamiskt processperspektiv där fokus riktas mot den 

pågående interaktionen mellan forskningen och det övriga samhället. Det innebär att målen 

för kunskapsproduktionen definieras i interaktionen mellan forskare och praktiker. Då antar 

författarna att processen blir dubbelriktad, att både samhällssfären och 

forskningsverksamheten influerar processen och påverkar varandra ömsesidigt. Det gör att 

kunskapsproduktionen blir social. Sörlin (2002) vidgar perspektivet med begreppet ”social 

väv”. Han beskriver den sociala väven som en förtätad kulturell och kommunikativ 

infrastruktur. Det är de band och relationer som förenar individer och sociala miljöer och 

avser i första hand förekomsten av en tät nätverksstruktur. Kunskapsproduktion definieras i 

termer av individuellt och organisatoriskt lärande. 

Sörlin, (2002) skriver att samhällen kan förstöras på flera sätt. Ett är genom orättvisor, 

ett annat är att underhålla den falska idén om att samhällets institutioner är oberoende av att 

dess medborgare använder sin tid till omsorg, kärlek och ambitioner. Han lyfter fram 

bildningsbegreppet och förespråkar att bildning betraktas som hjärtat i den civila 

kompetensen. Ett inslag i bildning är förmåga till initiativ, ansvar och en känsla av att min 

kunskap är väsentlig och bör sättas i arbete för allas bästa. Sörlin sammankopplar således 

bildningsbegreppet med en form av etik. Hans poäng är att samverkan mellan högskola och 

samhälle inte bara är en fråga om tillväxt och arbetstillfällen. Indirekt inverkar högskolorna på 

kulturell utveckling i regionen som i sin tur drar till sig ny, välutbildad arbetskraft. Han 

diskuterar också universitet och högskola som en plats som ersätter de gamla svenska 

folkrörelserna som mötesplatser för samverkan och regional utveckling.

4 


Danermark och Kullberg, (1999) har studerat samverkan i mellan psykiatri, 

försäkringskassa och socialtjänst. De skriver att den svenska välfärdsstaten genomgår en 

omfattande förändring och noterar att samverkansformen inte längre är ett alternativ i syfte att 

förbättra effektiviteten. Snarare är den en förutsättning för att aktörerna överhuvudtaget ska 

kunna utföra sina åtaganden. Det finns förhållandevis sparsamt med forskning och litteratur 

om samverkan, framhåller de. Dessutom råder det brist på teoretiskt förankrade studier som 

kritiskt analyserar och ger oss ett generellt perspektiv på samverkan, hävdar de vidare, och 

föreslår en teoretisk referensram som utgår från den så kallade nyinstitutionalismen. Detta är 

en forskningsinriktning som uppmärksammar organisationers beroende av omvärlden. Ett 

problem med denna, skriver Ekermo (2002), är att den inte har några verktyg för att förstå 

enskilda människors agerande. Ett nytt forskningsområde, institutionell epistemologi, 

uppmärksammas av (Danermark & Kullberg, 1999). Det är en gren av kunskapssociologin 

och berör det som utspelar sig i mötet mellan representanter för organisationer med olika 

kunskapstraditioner. Med institutionell epistemologi menas att de kunskaper som produceras 

och reproduceras inom verksamheterna är relaterade till det nät av roller och normer som 

utgör själva organisationen. Kunskaperna färgas alltså av organisationens dynamik och 

villkoren för trovärdiga kunskapsanspråk varierar med andra ord mellan de deltagande 

organisationerna. Danermark och Kullberg konstaterar att det säkert finns psykodynamiska 

faktorer som påverkar samverkan men väljer att hålla sig på den organisatoriska nivån. De 

drar en generell slutsats : 

…problemet med samverkan är inte i första hand att det finns olika modeller, utan att det 

brister i såväl i insikten i och respekten för varandras modeller. Så länge det existerar 

professioner och yrkesgrupper med ibland radikalt olika status och makt föreligger en uppenbar 

risk att en grupp söker få andra grupper att överta dess modell. I situationer där en av parterna i 

samverkan är modellstark och de andra är modellsvaga är det en särskild stor risk att 

samverkan leder till att de modellsvaga övertar den modellstarkes bild av problemet. I stället för 

att låta olika kunskapsmodeller mötas och brytas mot varandra kan en bedräglig konsensus 

uppstå… (Danermark & Kullberg, 1999, s.167) 

En sådan bedräglig konsensus kan anas i den entusiasm som ibland förs fram i kölvattnet av 

forskningens nya samhällsroll. Att denna är påtaglig märks inte minst i ett ökat politiskt 

intresse att styra verksamheterna vid universitet och högskolor. Under de fem år som gått 

sedan den tredje uppgiften lagstadgades har det debatterats huruvida samverkan gynnar 

kvaliteten i svensk forskning. Det som tilldrar sig i forskarsamhället har också blivit 

nyhetsstoff i en helt annan utsträckning. Professorstillsättningar får en dramaturgi värdig en 

såpopera 3 ; debatter mellan forskare utvecklas till gräl, som får sådan personlig karaktär 4 att 

man med spänning väntar på nästa avsnitt. Forskarrollen förskjuts från observatör till aktör, 

oavsett om forskaren önskar det eller inte. Det innebär att den enskilde forskaren måste ta 

ställning till den position denne tilldelats eller tagit på sig i forskningsprojekt av olika slag. En 

kritisk granskning av hur forskarens positionerar sig eller positioneras i en delvis förändrad 

samhällskontext är befogad. 

3 Se tex. Tillsättningen av Gerner 

4 se tex. Rothstein-Hirdmandebatten (sommaren 2002) eller den långdragna Kärve-Gillberg historien

Samverkan och den mänskliga faktorn 

5 


I samverkanslitteraturen kan man skönja några grundidéer om samverkan: ett gemensamt 

intresse, respekt för olikhet, en särskild arena, insikt i de samverkandes bakomliggande 

organisationskulturer. Trots att samverkan sannolikt äger rum i möten mellan människor, 

förmodligen i grupper, används ordet grupp nästan aldrig i samverkanslitteraturen. Bristen på 

såväl empiriska studier som teoretiska perspektiv framhålls. Det verkar som om hela det 

socialpsykologiska och gruppsykologiska forskningsfältet fallit i glömska. Vi avser i denna 

artikel att närma oss den samverkande forskaren med en socialpsykologisk och 

gruppsykologisk utgångspunkt. Det innebär att kritiskt gå in i några bidrag, som var 

tillgängliga på Internet inför HSS01. Läsarten är alltså kritisk i meningen ”kan detta tänkas 

annorlunda?”. Vår studie avser hur forskaren presenterar sig eller i texten träder fram som 

samverkande part och vilken betydelse positionen har i den text som producerats. Vi närmar 

oss materialet med följande frågeställningar: 

Hur framträder forskaren som aktör i samverkan? Detta handlar om vem som tagit initiativet 

till samverkan, hur forskaren beskriver sin position, konstruerar sin roll, legitimerar sina 

aktiviteter etc. 

Hur framträder ömsesidigheten i samverkan? Detta handlar om huruvida samverkan är ett 

genuint jämställt utbyte, där två modeller påverkar varandra, hur konflikter framträtt och lösts, 

frågor om initiativ, ledarskap, tolkningsföreträde 

Hur presenteras nytta och resultat av samverkan? Detta handlar om vad som åstadkommits i 

projektet och vilka effekter det kan tänkas ha. 

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER 

Allmän tolkningsram 

Vår utgångspunkt är att den mänskliga existensen till sitt väsen är beroende av andra 

människor. Denna grundläggande sårbarhet i fysisk och psykisk bemärkelse är en central 

drivkraft i samspelet med andra. Existentiella drivkrafter av detta slag gör att vi skapar former 

av social ordning. Social ordning manifesteras i kulturer. Inom dessa kan finnas institutioner 

av olika slag. Douglas (1986) hävdar att människor bildar institutioner i frågor som gäller liv 

och död, frågor som är alltför övermäktiga för enskilda att hantera. Organisationer är konkreta 

uttryck för institutioner. 

DeMaré, Piper och Thompson (1991) skiljer på socialt och kulturellt. Människans 

sociala väsen är delvis biologiskt och hänger samman med vår överlevnad. Kultur, däremot 

hänger samman med människans formande av naturen, samhället och universum. Vårt sociala 

väsen driver oss att forma grupper. Man bör, enligt Palmer, förhålla sig till grupper som en 

aktivitet, ”grouping”. Denna aktivitet skapar sociala strukturer. Asplund (1987) beskriver de 

elementära formerna som social responsivitet och asocial responslöshet. Responsivitet och

6 


responslöshet är de aktiva elementen i grouping. De har inget innehåll men formar, 

kanaliserar, utövar tryck och strukturerar individens mentala energi och inre värld. Individen 

har både sociala och kulturella potentialer, skriver deMaré et al. (1991) och kultur uppstår när 

den sociala energin får ett innehåll. Kultur är då, enligt deMaré et al., innehåll och strukturer 

som gemensamt skapas av en grupp själar, i denna bemärkelse är kultur en gruppsjäl. Kultur 

förmedlas och blir en del av individens inre värld genom socialisationsprocesser av olika slag. 

Socialisationen sker i hög grad inom institutioner som familj, skola, arbetsliv. Detta 

”institutionaliserade inre” är en del av individens omedvetna och kan ibland komma i konflikt 

med enskilda existentiella upplevelser. Den omedvetna gruppsjälen kan bli synlig i större 

grupper genom att mikrokulturer formas och exponerar de omedvetna inslagen i en kultur. 

Konferenser som HSS och de bidrag som lämnas till dem utgör enligt detta sätt att se en 

mikrokultur som synliggör omedvetna eller dolda aspekter av ”högskola och samhälle i 

samverkan”. Det ”institutionaliserade inre” är av central betydelse i samverkan. Det är här 

samverkan mellan individer och organisationer förenas. Konkreta uttryck för detta är vilka 

positioner olika personer har, vilka symboler och metaforer de använder i kommunikation 

med varandra och vilka föreställningar de har om varandra. Den är med andra ord en oftast 

oreflekterad och/eller omedveten aspekt av sociala identiteter de samverkande parterna 

uttrycker i förhållande till varandra. 

Socialpsykologiska aspekter på gruppers möten 

Mötet och den följande relationen mellan sociala grupperingar som ”forskare” och ”praktiker” 

är en mellangruppsrelation som är väl lämpad att läggas under socialpsykologins lupp. Ett 

flertal teoretiska verktyg står till buds. Bland de äldsta kan nämnas realistisk intergruppteori 

enligt (Sherif & Sherif, 1953; Blake, 1962; Turner, 1981; Berkowitz, 1989). De utgår från 

frustrations-agressionshypotesen och teorier om relativ deprivation. Inom denna teoribildning 

kommer efterhand målrelationer mellan grupper att inta en framträdande position (ena 

gruppens vinst är den andras förlust) och skapandet av gemensamma eller övergripande mål 

blir vägen till genuint samarbete. Denna väg kantas dock av risken att misslyckas genom att 

de involverade gruppernas identitetsgränser blir suddiga under det övergripande målet varvid 

utgruppen på nytt kommer att angripas. 

Social identitetsteori tar, enligt Tajfel, (1981), fasta på förhållandet att människors 

självvärde delvis härrör ur deras gruppmedlemskap och hur de värderar den egna gruppen i 

förhållande till andra grupper. Eftersom intergruppsituationer berör relativ status och 

maktskillnader kommer sådana faktorer att påverka identitetsspelet. På senare tid har den 

sociala identitetsteorin utöver självvärdet som en drivande kraft också undersökt och påvisat 

betydelsen av meningsökande, strävan efter socialt samspel (social responsivitet) och 

självinsikt i det sociala identitetsskapandet. Spänningar mellan grupper anses kunna reduceras 

genom att sätta dem i kontakt med varandra under villkor som innebär samarbete mellan 

grupper på samma statusnivå och där de institutionella normerna stödjer attitydförändringar 

(Allport, 1954) eller genom att skapa överlappningar mellan gruppmedlemskap 

(Gluckman,1956; Hewstone, Islam & Judd, 1993). Ytterligare modeller talar för en reduktion 

av grupptillhörighetens relevans för medlemmarna genom antingen dekategorisering, det vill

7 


säga förnekande av grupptillhörighet eller nedtoning av gruppskillnader (Miller & Brewer, 

1984) eller genom rekategorisering, det vill säga infogande under en överordnad 

grupptillhörighet (Gaertner, Dovidio, Bachevan, & Rust, 1993) 

Till dessa akademiska main-streammodeller bör läggas teoribildningar med 

psykoanalytisk och systemteoretisk utgångspunkt. I dessa antas att individuell ångesthantering 

understödjas av sociala, organisatoriska och institutionella manövrer av defensiv natur 

(Jaques, 1955; Menzies, 1960; Jern, Boalt Boëthius, Hidman & Högberg, 1996; Boalt 

Boëthius & Jern, 1996). Centralt här är antagandet om att den omedvetna ångest som arbetets 

huvuduppgift väcker hos individerna inte enbart hanteras på individuell nivå utan får 

organisatoriska konsekvenser genom att, likaså omedvetna eller förgivet-tagna, 

ångestreducerande samarbetsformer utvecklas. I intergruppsituationer, där samarbete krävs 

över organisatoriska gränser, utmanas dessa former och medför komplikationer i 

intergrupprelationen. Det kan noteras att en kultursyn på organisationer (Schein, 1985; 

Alvesson, 2001) tangerar liknande problematik från en socialantropologisk utgångspunkt. 

Inom socialisationsteorier talar man om vertikala och horisontella relationer. Urtypen 

för den vertikala relationen är barn-föräldrar. Det är alltså en relation som innehåller över- och 

underordning. Den kan också beskrivas med hjälp av Hegels allegori om förhållandet mellan 

herre och dräng. Maktrelationerna är i vårt samhälle anonyma, framhåller Olofsson (1996). 

De sker genom att frikoppla makt från den omedelbara mänskliga subjektiviteten och genom 

en disciplinerande självreflektion binda begäret till objekt som kan köpas för pengar. 

Förenklat uttryckt kan man säga att det kapitalistiska sättet att begära innebär att allt 

förvandlas till medel. Poängen i Hegels herre-dräng-analogi är maktutövningens sociala 

villkor. Dess villkor är hierarkiska, där den ene är den andres medel. När subjektet reducerar 

den Andre till ett sitt medel ställs det inför den Andres genomskådande blick. För att undgå 

denna blick måste subjektet förvandla sig till ett medel för den Andre genom att göra sig till 

ett fascinerande objekt för den Andre. Olofsson framhåller att förförelsen är ett centralt tema i 

vår tids maktutövning. 

Urtypen för den horisontella relationen är den jämbördiga kamratrelationen. Denna 

förutsätter en öppenhet och kommunikation som banar väg för ömsesidighet och kreativitet. 

Olofsson hävdar att ett alternativ uppdagas i förförelsen. Det är att möta den Andre som ett 

Du i Bubers mening. Kanske är det just i den horisontella relationen vi kan finna vägen till 

den situationsbundna frihet som Olofsson ser som ett alternativ till den moderna 

begärsekonomin. I en sådan situationsbunden frihet kan man bara rikta erbjudanden, inte 

krav, och där visar man upp sin skörhet för den Andre. Då möter vi den skillnadens avgrund 

som visar oss att vi aldrig kan göra någon annans upplevelse till vår egen. Det skapar ett begär 

efter kommunikation och begäret efter kommunikation gör det möjligt att skapa en tredje 

gemensam värld. Den handlar ytterst om, enligt Olofsson, att öka möjligheterna för den 

situationsbundna friheten. Det är genom att inse vårt beroende av den objektiva medel-världen 

som vi får möjligheter att förändra den. Detta är dock inget mål, bara en förändring av den 

situationsbunda frihetens förutsättning. 

En form av förförelse är att ge sken av att vertikala relationer är genuint horisontella och 

att det råder en situationsbunden frihet. En sådan form av anonym maktutövning kan inte 

konfronteras, knappast ens genomskådas. Dess gestaltning är ofta konsensusformer som

8 


bygger på förnekande av reella skillnader mellan subjektet och den Andre. Den genuint 

horisontella relationen är en annan. Den genuina dialogen präglas av en form av öppenhet 

som gör att subjektet konfronteras med sin ovisshet och sitt existentiella vara. Denna form av 

horisontalitet stannar vi bara i under korta stunder, men dessa stunder kan ge kraft att förändra 

den situationsbundna frihetens förutsättningar. 

Sammanfattningsvis betraktar alltså socialpsykologin sedan sin tillkomst för över 100 år 

sedan mötet mellan grupper som komplext och riskabelt samt har utvecklat kraftfulla 

teoretiska verktyg för att fånga risker och möjligheter i denna sociala dynamik. 

METOD 

Vi avser i vår analys att pröva ovan nämnda tolkningsram för att belysa interaktionen mellan 

forskare och praktiker. Vårt intresse härstammar från våra reflektioner och upplevelser av 

forskningens förändrade samhällskontext. De artiklar vi studerar ska betraktas som exempel 

på denna förändrade samhällskontext. Artiklarna är således ”empiriska data” för den generella 

fråga vi är intresserade av. Vi diskuterar alltså inte de enskilda forskningsprojekten, utan 

använder dem som exempel som vi prövar ett socialpsykologiskt perspektiv på i syfte att få 

syn på aspekter av samverkan mellan forskning och samhälle som vi tycker det är angeläget 

att diskutera. 

Vi har valt papers från tre områden av litet olika karaktär. De utgör bilder av interaktiv 

forskning inom olika områden: ledarskap, skola (offentlig sektor) och regionalt näringsliv. 

Områdena har valts efter en impressionistisk överblick över bidragen till de båda tidigare 

HSS-konferenserna och exemplifierar typiska områden som har behandlats på konferenserna. 

Ett annat kriterium har varit att söka exempel där forskaren beskriver sin egen aktiva del av 

den interaktiva processen. Sådana exempel var minde vanliga. Betydligt vanligare var 

teoretiserande över samverkan baserat på egna tidigare erfarenheter. Vi har också gått igenom 

några andra bidrag till HSS01 som problematiserar samverkan. De bildar bakgrund i vår 

strävan att identifiera rotmetaforer i samverkansdiskursen. Först sammanfattas artiklarna 

utifrån de tre frågeställningarna som identifierats ovan. Beskrivningarna kommer därefter att 

analyseras utifrån ovan beskrivna socialpsykologiska teoriramarna. 

De tre fallen presenteras var för sig. Det första består fem papers som alla har sitt 

ursprung i en studie av interaktiv samverkan mellan forskare och kommunchefer med följande 

titlar: Interaktiv kunskapsbildning som samverkande system, "Grounded theory"-metod för 

samverkan mellan forskare och praktiker - en undersökning om kommunchefers 

tidsanvändning; Interaktiv kunskapsbildning i samverkan med upptagna praktiker; Interaktiv 

kunskapsbildning om ledarskap; Forskares och praktikers roller vid interaktiv 

kunskapsbildning. Författarna är i olika kombinationer Leif Jonsson, Peter Gustavsson, 

Robert Jonsson och Örjan Högberg, samtliga knutna till Ekonomiska institutionen vid 

Linköpings universitet. Detta exempel kallar vi kommuncheferna. 

Det andra fallet är skolan. Detta består av två artiklar: Forskaren som kritisk reflektör 

av Jon Ohlsson vid Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet och Hur ser

9 


högstadieelevers livsvärld ut vid vägskälet mellan det gamla brukssamhället och det nya av 

Lisbeth Ranagården vid Högskolan i Halmstad. 

Det tredje fallet är näringslivet. I detta ingår tre artiklar: ”Localised learninglärprocesser 

i Gnosjöregionen av Göran Brulin och Björn Gustavsen vid Arbetslivsinstitutet, 

Evolutionary change at a paper pulp plant av Svante Brunåker, Jaana Kurvinen, Anders 

Jonsson och Revolutionary change at the paper pulp plant – making sense of chaos av Svante 

Brunåker och Kerstin Pettersson från Högskolan i Gävle. 

Artiklarna, utom Ohlssons artikel, är publicerade i Forskningssamverkan och nya 

former av kunskapsbildning: sammanställning av bidrag till konferensen Högskolor och 

samhälle i samverkan, Högskolan i Halmstad 9 -11 maj, 2001 (Eriksson, 2002). Ohlssons 

artikel finns i antologin Interaktiv forskning – för utveckling av teori och praktik som har 

givits ut av Arbetslivsinstitutet (Svensson, Brulin, Ellström, & Widegren, 2002) 

Vi vill här understryka att det endast är texterna vi förhåller oss till. Det innebär 

naturligtvis att vi har en mycket begränsad kunskap om de forskningsprojekt som dessa texter 

är ett utsnitt ur. Vår läsning är inspirerad av Riceours (1988) kritiska hermeneutik. Det är en 

framåtriktad tolkning i bemärkelsen att söka förståelsen framför texten, det vill säga de 

möjliga tolkningar som öppnas av texten snarare än att sträva efter att förklara författarnas 

intentioner. Med andra ord, vi förhåller oss till texterna genom att frikoppla dem från deras 

författare och sammanhang. En poäng med detta är att det är den i särklass vanligaste formen 

av interaktion mellan forskning och praktik: det aktiva läsandet och dialogen med en text. 

Först ges en kort sammanfattning av texterna, därefter belyses fyra aspekter: initiativet 

till samverkan, forskarens positionering som aktör, hur ömsesidigheten framträder och 

kortfattat vilka resultat/nytta som kan utläsas. Därefter jämförs de tre fallen och forskaren i 

interaktiv samverkan diskuteras med en socialpsykologisk utgångspunkt. 

RESULTAT: TRE FALL 

Kommuncheferna 

Till konferensen HSS i Halmstad fanns fem inlämnade papers som härstammar från samma 

projekt. Ämnet är interaktiv kunskapsbildning. Studierna handlar om interaktiv 

kunskapsbildning mellan forskarna och en grupp kommunchefer. Den sistnämnda har bestått 

av tolv män och en kvinna. Data har samlats in genom deltagande observationer och 

intervjuer med de medverkande kommuncheferna, även efter projektet avslutats. Intervjuer 

har också skett med kommunernas styrelseordförande. En planeringsgrupp bestående av tre 

kommunchefer, en forskare och en personalchef planerade uppläggningen av samverkan. 

Samverkan skedde i form av sex tvådagarsseminarier samt att kommuncheferna träffades i 

mindre grupper tillsammans med en forskare. Forskaren ledde och dokumenterade samtalen. 

Dessutom skrev nio kommunchefer dagböcker under en månad med utgångspunkt i ett 

särskilt formulär. Forskare gjorde deltagande observationer och utgick då från 

kommunchefernas dagböcker.

10 


Forskarna hävdar att den interaktiva metoden skiljer sig från annan aktionsforskning 

genom att man tillsammans med praktiker formulerar ett gemensamt kunskapsintresse och 

skapar ett särskilt system för detta. Det innebär att man skapar tre ”handlingssystem”: 

forskningssystem, interaktivt dialogsystem och praktiksystem. Här betonas att man har skilda 

intressen, behov, ansvar, roller och referensramar som är förbundna med rollen som forskare 

respektive praktiker. Det demokratiska motivet betonas genom att samspelet mellan forskare 

och praktiker ska ske på lika villkor och med ömsesidig respekt för varandra. Ytterligare ett 

argument för modellen framhålls genom en tro på aktualitet ”eftersom vid interaktiv 

kunskapsbildning kan forskning och forskningsresultat komma till användning i sammanhang 

som är aktuella i tiden”. Etiska dilemman hanteras normativt genom betoning av ett delat 

ansvar för kunskapsbildningsprocessen. Modellen bygger på att man ska kunna bejaka 

likheter och skillnader. 

Det förefaller finnas två samverkansprojekt. Ett betecknas utvecklingsprogram för 

kommunchefer, detta består av de sex seminarierna och mellanliggande gruppmöten. Men det 

finns också angivet datainsamling i form av dagböcker, deltagande observationer och 

intervjuer. Forskningsprojektet verkar dela sig i två former, dels ett utbildningsprogram för 

kommuncheferna, dels tämligen traditionell empirisk datainsamling. 

Initiativet 

Initiativtagaren till samverkan framgår inte tydligt i texten. Mellan raderna kan läsas att det 

finns ett centrum för kommunstrategiska studier. Någonstans antyds att initiativet är 

kommunalt och syftade till att utveckla kommunchefernas roll. Riktningen skulle därmed vara 

från praktiken till universitetet. Finns samband mellan kommunstrategiska centrat och 

företagsekonomiska institutionen? Kravet från kommuncheferna att vara med i 

planeringsgruppen, som också innehöll en personalchef (som inte i övrigt förefaller ha deltagit 

i utvecklingsprogrammet) ger ytterligare stöd för tanken att initiativet inte tagits av 

kommuncheferna. 

Forskaren som aktör 

Forskarens position är anonym, vilket märks genom att antalet kommunchefer anges men inte 

antalet forskare. Därigenom kan man inte se hur gruppsammansättningen ser ut. Likaså är 

aktörerna historielösa och framträder i form av två kategorier: kommunchefer (tolv män och 

en kvinna) och forskare. 

Forskarna förefaller inta traditionella universitetsroller, som lärare och forskare. En bild 

framträder, som kan beskrivas att det rör sig om en form av uppdragsutbildning som tillåter 

att forskning bedrivs samtidigt. Modellen legitimeras genom betoning av det interaktiva, men 

ämnet har en ensidig riktning: kommunchefernas chefskap i sitt sammanhang. 

Forskarnas position till ämnet är något svårbestämt. Eftersom de politiska 

styrelseordförandena intervjuas kan man undra över alliansen mellan politisk makt och 

universiteten. De presenterade resultaten pekar i samma riktning. Forskarnas position i

11 


förhållande till ämnet skulle då kunna tolkas som att ”förbättra kvaliteten hos 

kommuncheferna”. 

Chefskapet i sitt sammanhang handlar också om att bringa kommuncheferna till 

personliga insikter om sig själva i sin roll. Här kommer forskarna in i en position som närmast 

liknar handledarens eller konsultens. Även här framträder en ensidighet. 

Forskarna beskriver att de ska ”bevattna” och ”injicera nya tankar”, ”befrukta och ge 

näring”. Det interaktiva systemet beskrivs som forskarnas handlingssystem (bevattna, 

injicera) medan det är kommunchefernas reflektionssystem (ta emot, smälta den näring som 

ges och omsätta den). Man talar också om handlingsläge och reflektionsläge vilket för 

tankarna till växellådan på en bil. 

Forskarna beskriver sig själva som leverantörer av teori. Att samhällsvetenskaplig teori 

alltid också innehåller värderingar förefaller inte vara problematiskt. Teorierna levereras i tre 

dialogformer: sakfrågan, pedagogik och ledarskap. I alla tre formerna intar forskaren en 

ledningsposition. Intresse av att marknadsföra teorierna skymtar fram mellan raderna. Genom 

att introducera teorier, som blir internaliserade av kommuncheferna påverkar man cheferna 

och får ett tolkningsföreträde, som i praktiken kommer att definiera kommunchefernas roll. 

Samverkan sker på så sätt inom en vertikal relation, som döljs bakom ett sken av 

horisontalitet. 

Ömsesidighet 

Samverkan bygger på det som förenar parterna. Författarna skapar detta genom ett gemensamt 

kunskapsintresse som båda kan omsätta i sina respektive världar. Ömsesidigheten skapas 

genom att göra en egen kontext, ett interaktivt handlingssystem. Kommuncheferna vill 

utveckla sitt kunnande för praktiska ändamål. Den intressanta frågan är här vad forskarna vet 

om detta? Sannolikt saknar de erfarenhetsbaserad kunskap, alternativt använder de inte en 

sådan då den är oförenlig med modellen av renodlingen av de tre systemen: forsknings, 

praktik och interaktivt system. 

Ömsesidighet baseras på forskarens förmåga att utveckla ett nära samarbete med 

praktiker och att olika intressen kan tillfredsställas: forskarens behov av kunskap för 

forskningsändamål, praktikers behov av utveckling i det egna arbetet. En fråga som inte 

problematiseras är huruvida de olika intressena verkligen är förenliga. I det interaktiva 

systemet döljs att forskarna styr detta genom benämningen handlingssystem och 

reflektionssystem. Denna skillnad kan betraktas i termer av aktiv och passiv eller styrande och 

följande. Växlingen mellan handling och reflektion framträder som olika lägen. Man får 

bilden av spakar som förs fram och tillbaka mellan dessa lägen och en dikotomi mellan 

handling och reflektion skapas. Här avspeglas en tämligen mekanistisk syn på människans 

lärande och sociala relationer. 

Ömsesidigheten framträder som grundad i att kommuncheferna ”får vara med i 

forskningsprocessen”. Ett sådant uttryck är att de engageras i tolkningen av det material de 

producerat. En alternativ tolkning av detta som är mindre ömsesidig är att kommuncheferna 

bistår forskarna med validering av deras tolkningar. En viktig fråga här är i vilken 

utsträckning kommuncheferna har kunnat förhålla sig autonomt till teorier och tolkningar som

12 


introducerats av forskarna, det vill säga huruvida de kunnat genomskåda grundläggande 

värderingar och förförståelse. 

Forskarna undviker ansvarsfrågan, vilket torde vara den stora skillnaden dynamiskt sett 

mellan dem och kommuncheferna. Ömsesidigheten är strategisk från forskarnas sida, skapar 

illusion av interaktivitet men forskarna introducerar metoder, föreställningar om samverkan 

men behåller tolkningsföreträdet. Praktikerna medverkar för att de vill utveckla sitt praktiska 

kunnande. Teori skulle kunna bidra till ett begripliggörande men det verkar inte som 

forskarna varit öppna för praktikererfarenheter och sökt efter teori som begripliggör dessa. 

Snarare tillförs teori som något man utgår från och passar in praktiken i. 

Här finns underförstått att kriteriet på framgång är att kommuncheferna förändras i 

riktning mot forskarans modeller och resultaten innehåller utvärderande kommentarer av 

forskaraktiviteten. 

Forskarna diskuterar att kognitiva strukturer kan vara svåra att förändrar. Här framträder 

forskarnas strävan att påverka i en viss riktning. Denna riktning beskrivs inte, men det är 

troligt att den är i enlighet med forskarnas teorier och uppfattningar. Att förändra kognitiva 

strukturer är något annat än att frigöra kommunchefernas tankeförmågor för att söka sina egna 

vägar. Ömsesidigheten hanteras instrumentellt och rationellt och presenteras helt utan 

spänningar och dynamik. Vaga beskrivningar och positiva bilder får ibland karaktär av 

marknadsföring medan konflikter och skillnader förnekas. 

Sammantaget kan man alltså säga att ömsesidigheten är tämligen ensidig i form av 

påverkan och styrning. I denna mening återspeglas den position som forskarna intagit och 

utvecklar. Men betraktar man ömsesidigheten utifrån en social dynamik och gruppaktivitet, så 

framträder en scen där forskarna intar en position av ledarskap, introducerar en tankemodell 

och formar kommuncheferna i en viss riktning. Forskarna har en maktposition i förhållande 

till kommuncheferna och en misstänkt dold dagordning är att forma dem till ”bättre 

kommunchefer”. 

Resultat/nytta 

Kunskapsbildningen beskrivs i termer av ledningssammanhang, ledningsarenor, chefsroll och 

chefsidentitet. Arenor verkar handla om sociala sammanhang. En sammantagen läsning av 

resultaten visar att detta handlar om att forskarna tagit fram en modell för interaktiv 

kunskapsbildning, att denna varit framgångsrik och de redovisade resultaten präglas av en 

marknadsföring av denna modell. Här kan man inte bortse från att denna forskning bedrivits 

vid en företagsekonomisk institution och att resultat och språk färgas av den institutionella 

tillhörigheten. Intresset för att skapa en produkt, marknadsföra och sälja denna lyser också 

igenom resultaten. Här kan resultaten särskiljas i termer av forskningssystem och 

praktiksystem. I forskningssystemet presenteras ”hur man gör detta”. Resultaten handlar om 

rekommendationen att forskaren intar ledningen, arbetar nära praktikerna och låter dem vara 

delaktiga. Forskningsmetoden ”grounded theory” kan användas som verktyg för detta. Det 

framhålls också att det går utmärkt att kombinera forskning och utvecklingsprogram med 

hjälp av en interaktiv modell. Marknadsföringen i förhållande till forskarvärlden blir alltså en 

fråga om en utvecklad modell, som kan säljas som produkt.

13 


I praktiksystemet handlar marknadsföringen om konsument- och nyttoaspekter. 

Kommuncheferna vittnar om egen utveckling, att de blivit bättre på att hävda sig i synnerhet 

gentemot politiker. Resultaten används också ”politiskt” i att bevisa det ohållbara i den egna 

situationen. Intervjuer med kommunpolitiker vittnar om att dessa uppfattat kommuncheferna 

som tydligare i sina roller, ”duktigare”. En annan nytta som framhålls är att resultaten 

används i rekrytering av kommunchefer. Vidare tycks programmet konkret bidragit till att en 

kommunchef inte sagt upp sig från sin tjänst. Forskningsresultat i form av ett dokument 

presenterades för kommunpolitiker. Dessa ville använda dokumentet vid rekrytering av 

chefer, för att skapa ordning och stadga i kommunen och för att tydliggöra rollfördelning 

mellan kommunchef och politiker. Kommuncheferna vill använda det för interna diskussioner 

med politiker och chefer i den egna kommunen. Man ansåg att dokumentet för detta syfte 

borde tryckas och göras allmänt tillgängligt. Vidare framhålls att programmet och dokumentet 

skapat ett branschspecifikt sätt att tänka och skapat sammanhållning i regionen. 

Skolan 

Fallet skolan rör sig om två olika projekt. Ohlsson studerar kollektiva lärprocesser i samband 

med att en kommun satsar pengar på olika utvecklingsprojekt i skolan. I artikeln diskuteras 

forskarens roll som kritisk reflektör. Personal på skolor i ett par kommuner fick möjligheter 

att driva projekt. Det var denna form av kunskapsbildning som studerades. Metoden beskrivs 

som en ömsesidig dialog, i vilken skillnaden mellan forskarens och praktikerns roll betonas. 

Forskarrollen definieras som kritisk reflektör, som ger praktikerna feed-back genom att föra 

tillbaka observationer och forskningsresultat. 

Ranagårdens projektet har sitt ursprung i medel som skolverket ställt till förfogande och 

som forskaren sökt. Villkoren för att medel skulle beviljas var att forskningen bedrevs i 

samverkan med en skola. Här samarbetar forskaren med en grupp lärare som studerar 

högstadieelever tillsammans. Lärarna och forskaren definierar ett gemensamt intresseområde. 

Det handlar om skolans betydelse i högstadieelevernas liv. Lärarna samlar in data genom 

enkäter och intervjuer. Forskarna bearbetar dessa och diskuterar resultatet med lärarna. 

Initiativet 

Ohlsson samverkar med ett par kommuners skolutvecklingsprojekt som syftar till 

kompetensutveckling av lärare och utveckling av arbete i arbetslag. Forskningen bedrivs i 

anslutning till utvecklingsprojekten. Vem som tagit initiativ till samverkan framgår dock inte. 

Forskarens roll förefaller något oklar men det framgår att forskningen delvis är finansierad av 

de kommuner som satsar på utvecklingsprojektet. Forskningsfrågorna har däremot inte 

bestämts av finansiärerna. 

Hos Ranagården är initiativet tydligt. Det har tagits av forskaren som sökt Skolverkets 

medel särskilt avsedda för utveckling av samverkan mellan universitet/högskola och lokala 

skolor och som skulle bidra till lärarnas kompetensutveckling. I detta projekt finns således

14 


inte inom projektets ram någon relation till önskan om förändring/problem som ska lösas 

inom verksamhetens ram. 


Ohlsson definierar forskarens position som kritisk reflektör. Han strävar efter att ringa in en 

position för forskarens samverkan med praktiken. Mycket av resonemanget handlar om vad 

forskaren inte är: forskaren ska inte generera tekniker för praktiken, forskaren kan inte ge 

några konsultinsatser, inte ta ställning i spänningar utan lämnar det till praktiken (neutralitet), 

inte avgöra rätt eller fel 

Ohlssons projekt har delvis finansierats av de kommuner som studerats. Syftet är att 

studera skolpersonalens lärande och utveckling av kompetens i det vardagliga arbetet. I dessa 

kommuner har man satsat på lokal skolutveckling genom att avsätta pengar för att ge personal 

ute på skolor och förskolor möjligheter att förverkliga sina projektidéer. Forskningen har 

bedrivits genom besök på de lokala skolorna och genom återkopplingsseminarier och 

diskussioner både med arbetslag och med enskilda lärare. De pedagogiska ingripandena 

beskrivs som att de bidrar till upprepad reflektion över det dagliga arbetet i skolan och till 

skolpersonalens lärande. 

När forskaren intar positionen som kritisk reflektör försöker denne i dialog med 

praktiken både bedriva forskning och åstadkomma pedagogiska ingripanden. Denna 

dubbelhet blir problematisk om man ser pedagogiska ingripanden som en form av påverkan 

till förändring. Pedagogiska ingripanden är styrning i en viss riktning och frågan blir då vem 

som anger denna riktning. Forskaren möter en viss misstro från praktikerna vilket diskuteras 

och rollerna mellan dem klargörs. Att forskaren är beroende av skolpersonalens välvilja och 

medverkan för att kunna genomföra forskningsprojektet antyds inte. 

De ekonomiskt/organisatoriska förutsättningarna gör att forskaren träder in i en 

komplex och värdeladdad situation, där flera intressen korsas: det politiska intresset av att 

utveckla skolan, rektorernas villighet att finansiera projekt och dra nytta av dem och 

forskarens intresse av att studera dessa processer. Inom ramarna för projektet ställs alltså ett 

förändringsintresse och ett kunskapsintresse i förhållande till varandra. I detta kraftfält finns 

ingen självklar neutral position. Att definiera forskaren som en kritisk reflektör blir ett sätt att 

finna en legitimitet. Men här infinner sig frågan: kritisk i förhållande till vad? Till vem? Är 

det egna forskningsintresset förenligt med de beforskades projektintressen? Den kritiska 

hållningen är inte värderingsfri. Även pedagogiska teorier rymmer värderingar och den valda 

teorin - kollektivt lärande- styr genom sina inneboende värderingar vilka problem som kan 

upptäckas. Forskaren går in i rollen som en kommenterande samtalspartner och påstår att 

detta skiljer sig från att vara "spegel av praktikerns göranden". 

På det praktiska planet vill forskaren skapa kontextuella förutsättningar och kritisk 

medvetenhet. Denna syn förklarar kanske något av den spänning mellan lärarna och rektorn 

som forskaren har haft att förhålla sig till. I beskrivningen finns ett trepartsförhållande: vad 

blir innebörden i organisationen om praktikern och den pedagogiske forskaren närmar sig 

varandra och är forskaren fri att ge vem som helst sitt stöd?

15 


I Ranagårdens projekt är forskarrollen ”intakt”, det vill säga forskaren har sökt pengar, 

lagt upp en undersökning som hon samarbetar med lärarna att genomföra. Om någon annan 

roll intas är det en form av lärarroll genom att forskaren lär ut hantverket. Ömsesidigheten 

förefaller mindre problematisk, vilket torde ha att göra med att relationen baseras på en delad 

forskningsfråga. Både forskaren och lärarna är subjekt i samarbete. De olika rollerna har 

också bevarats. Just det gemensamma ämnet skapar förutsättningar för ett mer horisontellt 

samarbete mellan forskare och praktiker. Eftersom initiativet är otvetydigt lokaliserat uppstår 

inte heller frågor om legitimitet och dolda dagordningar. 

Ömsesidigheten 

Ömsesidigheten i Ohlssons studie framträder som ett kommunikationsprojekt. Ohlsson 

framhåller att det är en förenkling att forskaren har teori och praktikern inte har sådan. I stället 

är det en fråga om olika teorier som kan öppna mot en gemensam dialog. Författaren tolkar 

detta i termer av lokalt och generellt. Lärarna visar en misstro. På sitt sätt är ömsesidigheten 

skenbar. Den teoretiska ansatsen, som härstammar från Habermas kommunikativa handlande, 

leder till att de gruppdynamiska processerna i mötessamtalen undviks och tolkas som "brister 

beträffande kommunikativ rationalitet". Forskaren tillför "riktningsgivande begrepp" vilket 

antyder en konsultativ hållning. Ömsesidigheten framstår som tämligen ensidig, forskaren vill 

bidra till någon form av emancipation eller förändring hos lärarna. 

Rangården baserar ömsesidigheten på att arbeta tillsammans om en gemensam 

frågeställning. Hon leder ett särskilt samarbetsprojekt. I detta är inte relationen i förgrunden 

utan "saken", frågeställning där olikheterna, bidra till lärarens lärande och ta del av deras tysta 

kunskap är relaterad till en gemensam sakfråga som man samarbetar kring. 


Resultatet i Ohssons studie presenteras i termer av en modell för strukturella villkor i skolans 

arbetslag. Dessa tolkas som lärvillkor och ses i relationstermer. Det är ganska uppenbart att 

mycket handlar om organisation och arbetsvillkor. Dessa faller dock inte självklart in i den 

teoretiska modell som är forskarens utgångspunkt. Resultaten blir då en Prokrustes säng. 

Rationaliteten gör att man inte ser undvikandet av känsliga frågor i relation till 

organisationen, ledningen av samtalen, den struktur och dynamik som finns i den konkreta 

situationen. Ett annat sätt att uttrycka det är att betrakta kommunikation som fristående från 

relation. Konstaterandet att flera upplever samtalen som lyckade visar återigen på den 

konsultativa hållningen. 

Rangårdens resultat vittnar om att forskaren överraskats av det man funnit och att hon 

fått ompröva egna förväntningar. Man har funnit något nytt, det vill säga att elever som man 

väntade sig skulle vantrivas i skolan, trivs i skolan som social miljö. Däremot förefaller de 

trivas minde med skolarbetet. Dessa resultat har, om man drar ut konsekvenserna av dem, stor 

betydelse för lärarnas sociala identitet och deras tolkning av skolans huvuduppgift. Möjligen 

kan lärarnas intresse för frågeställningen handla om att detta är något de anat. Dock undviks

16 


hela detta problemkomplex i slutdiskussionen. Här framträder en annan sida av samverkan 

mellan forskare och praktiker: hur bör man förhålla sig till obekväma forskningsresultat? 

Näringslivet 

I Brulins och Gustavsens projekt beskrivs och diskuteras ett regionalt utvecklingsarbete i 

Gnosjö. Det handlar om regional utveckling genom att bygga på redan befintliga 

samarbetsformer. Detta sker genom att man skapar lärkonferenser, som drivs av lokala 

aktörer. I Brunåkers m.fl. två projekt beskrivs arbetet på ett pappersbruk. Projektet handlar om 

införande av ny teknik på pappersbruket och de sociala relationer som utvecklas i förhållande 

till detta. Pappersbruksstudierna görs med en konstruktivistisk ansats och forskaren framhåller 

betydelsen av att han blir en del av det han studerar. En studie handlar om att med 

utgångspunkt i tidigare forskning presentera och intervjua praktiker om de tidigare resultaten. 

Den andra studien gäller en historisk händelse på pappersbruket och uppfattningarna av 

denna. 

Initiativet 

I båda projekten är det svårt att avgöra hur kontakten mellan forskare och praktiken etablerats. 

Det framstår som att forskarna sökt upp eller känt till den lokala platsen. I Gnosjö 

uppmärksammades ett redan befintligt kulturellt näringslivssammanhang där man 

samarbetade och konkurrerade samtidigt. Intresset för att utveckla regionen formulerades så 

småningom och kanaliseras genom SAF:s EU-kontor i form av lärkonferenser. De 

genomfördes av Arbetslivsinstitutet. I genomförandet framträder institutet eller dess 

representanter i en styrande roll, igångsättare. I den skriva presentationen uppstår ett glapp 

som får läsaren att undra över om det funnits tidigare kontakter, formella eller informella. 

I studierna av pappersbruket förefaller initiativet komma från ledningen men det gällde 

ett tekniskt projekt. Det omvandlas så småningom till ett pedagogiskt projekt. Vad som 

orsakade denna omvandling är oklart. En tolkning är att det rörde sig mer om ett sociotekniskt 

problem. Av de presenterade undersökningarna framgår att studier gjorts tidigare och att 

forskaren befinner sig på pappersbruket över längre tid. Vilken samarbetsroll han har går inte 

att utläsa ur texterna. Dock förefaller här också finnas någon form av eller föreställning om 

institutionell samverkan mellan Högskolan i Gävle och pappersbruket. 


I Gnosjö-projektet skapar forskarna arbetsformer som kan förändra arbets- och 

företagarorganisationer. Detta betraktas som ett generellt fenomen som engagerar konsulter 

och forskarorganisationer, framhåller man. Här är det svårt att avgöra huruvida dessa, konsult 

och forskare, är personer oberoende av varandra eller om det är samma person som ibland är 

forskare och ibland konsult. Bakom finns också tillhörigheten till forskarorganisationen. 

Vilken roll denna kan spela i den interaktiva samverkan berörs inte alls. Nu förefaller det inte

17 


vara forskning som bedrivs utan snarare någon form av utbildning, vilken beskrivs som 

konferenser. Metoden förefaller generellt vara konferenser där dialog betonas. Principen anses 

banal men det framhålls att det kräver erfarenhet och planering, av vad framgår inte. 

Underförstått är det en erfarenhet av det slag som forskaren eller forskningsorganisationen 

har. Forskarens roll framträder närmast som en etablerad regissör som besöker ett lokalt 

teatersällskap. Regissören sätter upp skådespelet, lämnar sedan det till den lokala teatern att 

utföra allt arbete. Arbetet utförs av andra, äran tillfaller regissören. Att regissören är en 

nyckelfigur och ledare tonas ner. Möjligen tonas ledningsaspekten ner för att dölja att det här 

inte är en fråga om dialog, snarare en styrning och en institutionell maktposition i alliansen 

mellan näringsliv och forskning. Här förefaller det inte heller vara någon pågående forskning 

utan snarare utbildning och konferensarrangerande, det vill säga forskarna framträder främst 

som konsulter. I pappersbruksprojektet betonar forskaren, genom sin socialkonstruktionistiska 

ansats, att forskaren blir en del av sammanhang som studeras och att kriteriet på god 

forskning bestäms av forskarens förmåga att komma med goda tolkningar. I detta projekt är 

forskaren knappast regissör, snarare framträder han som en nyfiken åskådare. Trots tappra 

försök förefaller forskaren finna det svårt att bli en del av sammanhanget. I det första 

projektet intervjuas aktörer om sin syn på tidigare forskning, i det andra försöker forskaren 

göra en historisk tillbakablick. I båda projekten framstår forskaren som någon som vill 

förmedla praktikernas berättelse. Forskarens egen roll i sammanhanget förefaller vag och 

obestämd. Forskaren framstår närmast som en åskådare, vilken på olika sätt lånar andras 

berättelser och återger dem. Det är svårt att finna forskningsaktiviteten och analysen som 

självständigt framträdande ur det vaga sammanhanget. 

Ömsesidighet 

I näringslivsfallet framträder ömsesidigheten i stor utsträckning i ett maktperspektiv. I 

Gnosjöfallet förefaller forskarorganisationen träda in som en tillfällig politisk aktör för att 

främja utvecklingen i regionen. Kriterierna på framgång, förståelsen för dem som lokalt 

jobbar och håller ihop arbetet tyder på en klar vertikal relation. Likaså visas den vertikala 

relationen i de beskrivna föreställningarna om dialog, tillit och i olika normativa påståenden. 

Vidare kan man ana att forskarnas framgång och legitimitet bygger på att deltagarna 

utvecklas. Ett misslyckande beträffande ömsesidigheten anges i att man inte lyckats göra 

något för kvinnor. Detta förefaller dock mer vara läpparnas bekännelse, forskarnas ton är 

genomgående manlig. Forskarna tar på sig rollen som goda, ”goda makthavare”. 

I pappersbruksfallet söker forskaren leva som han lär. Det bristande intresset från 

praktikernas sida för forskaren och forskningen lyser igenom texten. Kanske kan detta vara 

bakgrunden till känslan av att forskarens hållning mer är en blidkande inställsamhet än en 

genuin dialog. Tecken på att forskaren inte bottnar är dels texternas abrupta slut, listorna med 

citat, sökandet efter kommentarer på tidigare forskning och att ”få möta styrelsen”. Här får 

man intrycket av en forskare som är angelägen om att få tillträde och bli en del av 

pappersbruket men inte riktigt vet han vad ska göra där.


18 


I Gnosjö-projektet förefaller resultaten att sammanfalla med att man kunnat skapa en regional 

”nätverksmotor” som håller ihop och säkerställer de introducerade idéerna i praktiken. Genom 

detta får man samverkan ekonomiskt, bland annat genom att dela på konsulter, och får till en 

lärande region. Framgången ligger alltså i att deltagarna utvecklas (och kanske att 

Arbetslivsinstitutet får visa upp sin terapeutiska förmåga, denna är dock inte riktad mot 

personer utan mot regioner). 

I pappersbruksprojektet är det svårt att avgöra på vilket sätt resultaten eller nyttan 

manifesterat sig. 

DISKUSSION: FORSKAREN I INTERAKTIV SAMVERKAN – SEDD 

GENOM TRE FALL 

Interaktiv samverkan så som den framställs i de tre fallen handlar om möten och 

samarbete mellan forskare och praktiker. I flera fall betonas skillnaden och att denna inte bör 

upphävas. I och med denna, ytligt sett av respekt präglade hållning, görs emellertid samtidigt 

en, möjligen inte helt medveten, invit till social kategorisering. Denna medför uppenbara 

risker för att bl.a. upplevda statusskillnader leder till spänningar och t.o.m. dold konflikt 

mellan grupperna. Genom att beskriva platsen och formen för samverkan som en ”arena” 

framstår den mänskliga gruppen dock som något annat än just grupp. Den blir ett rum eller en 

yta där något kan hända. Det är också en tillfällig arena, frikopplad relation och ansvar i 

förhållande till praktikerns vardagsverklighet och forskningsresultatens betydelse i denna. Det 

blir en arena att gästspela på och förlorar därmed sin karaktär av ett möte mellan grupper och 

deras representanter. Genom att operera bort gruppbegreppet kan man alltså också undvika att 

beröra de komplikationer som mötet mellan institutioner och deras kulturer kan medföra. 

Mänsklig överlevnad är sannolikt relaterad till att vi kategoriserar i ”vi och dem”. På 

detta sätt skapas sociala grupper och sociala identiteter. Sådana grupper positionerar sig i 

förhållande till varandra i relativ status och kan, medvetet eller omedvetet, använda 

potentialskillnader i makt och inflytande för att främja sina intressen. Samverkan både 

frambringar och kräver ömsesidiga föreställningar. Frånvaron av sådana i den interaktiva 

samverkan skapar illusionen av en perfekt värld, utan skillnader och makt. Vår framställning 

av ömsesidighetsdimensionen är här av särskilt intresse. Endast i en av de diskuterade 

studierna går det att identifiera en ömsesidig föreställning (Ranagården). I denna förefaller det 

också ha varit lättare att etablera en horisontell samarbetsrelation. I de övriga studierna lurar 

den vertikala relationen i bakgrunden. Horisontaliteten är skenbar. I Gnosjöprojektet är 

vertikaliteten manifest genom betoningen av att det krävs kunskap och erfarenhet för skapa 

lärkonferenser. 

Vi/dom lyser igenom. Dikotomin mellan forskare och praktiker är tydlig i de tre fallen. 

Forskarna (”vi”) gör något med praktikerna (”dom”). I denna dikotomi framträder två 

samarbetsformer: forskaren producerar och praktikern validerar eller praktikern producerar 

och forskaren analyserar och presenterar.

19 


Forskarnas positionering i samverkansfältet förefaller grundas i en syn på sociala 

relationer som mekaniska. Det sociala fältet framträder som komplikationsfritt, spänningsfritt 

och odramatiskt. Denna bild av relationer i och mellan grupper är det svårt att känna igen sig 

i. 

Samverkan, som den här framtonar, präglas av sökande efter konsensus. Detta är 

relaterat till att forskaren ofta framträder som en konsult. ”Konsultationen” syftar ibland till 

att lösa verksamhetsproblem, ibland till praktikernas personliga utveckling, ibland till 

bådadera. 

Vi har intresserat oss för interaktiva forskningsmetoder som ett uttryck för forskningens 

nya samhällsroll. Oavsett vilken inställning man har till denna, pockar den på 

uppmärksamhet. Genom att anlägga ett socialpsykologiskt perspektiv på det mänskliga och 

sociala samspel i detta sammanhang har vi försökt synliggöra de komplikationer som stöter 

till. Den interaktiva forskningen närmar sig den kliniska situationen. Det är denna som 

(Toulmin, 2001) förordar som samhällsvetenskapernas rättesnöre. Ett sådant paradigm kräver 

att man beaktar att samspelsfaktorer styrs av omedvetna föreställningar och förväntningar 

såväl personligt som kulturellt. 

En vetenskap bedrivs av ett kollektiv av forskare som står i sedvanliga 

mänskliga relationer till varandra. En forskare tillhör ett kön, en ras och en 

samhällsklass och är inte befriad från de fördomar som råder i samtiden… (Liedman, 

2001, s. 277) 

skriver Liedman, (2001) i sitt epos om kunskapen. Detta är sannolikt inget nytt. Det nya är i 

så fall att interaktiv samverkan exponerar detta förhållande. Kanske gäller det att inte låta sig 

imponeras av ”den vetenskapliga ståndpunkten” och tjusas av att få ”vara med” i 

forskningsprocessen utan snarare att börja intressera sig för vad det betyder att forskning och 

praktik är olika delar i ett samhälle – med Batesons (1972) ord ” en skillnad som gör en 

skillnad”. Interaktiva forskningsmetoder är sociala aktiviteter som i likhet med andra sådana 

inte låter sig styras eller kontrolleras. Däremot kan de förstås bättre om de betraktas som 

komplexa sociala sammanhang. Att lägga till ett socialpsykologiskt perspektiv kan möjligen 

bidra. 

Forskaren som jäst i verkligheten, jääst av eller i verkligheten eller gäst hos 

verkligheten… Tja kanske är det mer en fråga om att söka sig fram som en annan ingrediens i 

verklighetsbaket! 

REFERENSER 

Allport, G. W. (1954). The Nature of Prejudice. Reading, MA: Addison-Wesley. 

Alvesson, M. (2001). Organisationskultur och ledning. Malmö: Liber. 

Asplund, J. (1987). Det sociala livets elementära former. Göteborg: Korpen. 

Bateson, G. (1972). Steps to an ecology of mind. New York: Ballantine books. 

Berkowitz, L. (1989). Frustration-aggression hypothesis: examination and reformulation. 

Psychological Bulletin, 106, 59-73.

20 


Blake, R. R. M., J.S. (1962). Overevaluation of own group´s product in intergroup 

competition. Journal of Abnormal and Social Psychology, 64, 237-238. 

Boalt Boëthius, S., & Jern, S. (Eds.). (1996). Den svårfångade organisationen. Texter om 

medvetna och omedvetna skeenden. Stockholm: Natur & Kultur. 

Castells, M. (2000). Informationsåldern: ekonomi, samhälle kultur. Identitetens makt (Vol. 

Band 2). Göteborg: Daidalos. 

Danermark, B., & Kullberg, C. (1999). Samverkan. Välfärdsstatens nya arbetsform. Lund: 

Studentlitteratur. 

DeMaré, P., Piper, R., & Thompson, S. (1991). Kononia. London: Karnac Books. 

Douglas, M. (1986). How institutions think. Syracuse: Syracuse University Press. 

Ekermo, M. (2002). Den mångtydiga FoU-idén. Lokala FoU-enheters mening och betydelse. 

Örebro: Örebro universitetsbiliotek. 

Eriksson, K. (Ed.). (2002). Forskningssamverkan och nya former av kunskapsbildning. 

Sammanställning av bidrag till konferensen Högskolor och samhälle i 

samverkan, Högskolan i Halmstad,9-11 maj 2001. Halmstad: Högskolan i 

Halmstad. 

Gaertner, S., Dovidio, J. F., Bachevan, B. A., & Rust, M. C. (1993). The common ingroup 

identity model: recategorization and the reduction of intergroup bias. In W. 

Stroebe & Hewstone (Eds.), European Review of Social Psychology, vol.4. 

Chichester: Wiley. 

Gluckman, M. (1956). Custom and Conflict in Africa. Oxford: Basil Blackwell. 

Hewstone, M., Islam, M. R., & Judd, C. M. (1993). Models of crossed categorization and 

intergroup relations. Journal of Personality and Social Psychology, 64, 779-793. 

Jaques, E. (1955). Social systems as a defense against persecutory and depressive anxiety. In 

K. et.al (Ed.), New directions in psychoanalysis. London: Tavistock 

publications. 

Jern, S., Boalt Boëthius, S., Hidman, U., & Högberg, B. (Eds.). (1996). Grupprelationer. En 

antologi om förhållandena mellan individ, grupp och organisation (Andra 

upplagan ed.). Stockholm: Natur & Kultur. 

Kim, L., Ohlsson, R., & Sandström, U. (2001). Kan samverkan mätas? Om indikatorer för 

bedömning av KK-stiftelsen satsningar (Arbetsrapport 2001:2). Stockholm: 

Sister. 

Liedman, S.-E. (2001). Ett oändligt äventyr. Om människans kunskaper. Stockholm: Bonnier. 

Menzies, I. (1960). A case study in functioning of social systems as a defense against anxiety. 

Human Relations(13), 95-121. 

Miller, N., & Brewer, M. B. (Eds.). (1984). Groups in contact: The psychology of 

desegregration. New York: Academic Press. 

Molander, B. (1996). Kunskap i handling. Göteborg: Daidalos. 

Olofsson, P.-O. (1996). Det självkonstruerade fängelset. Götebord: Daidalos. 

Riceour, P. (1988). Från text till handling. En antologi om hermeneutik. Stockholm: 

Symposion. 

Schein, E. H. (1985). Organizational culture and leadership. San Fransisco: Jossey-Brass.

21 


Sherif, M., & Sherif, C. W. (1953). Groups in harmony and tension: An integrationof studies 

on intergroup relations. New York: Octagon Books. 

Svensson, L., Brulin, G., Ellström, P.-E., & Widegren, Ö. (Eds.). (2002). Interaktiv forskning 

- för utveckling av teori och praktik. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Sörlin, S. (2002). Cultivating the Places of Knowledge. Studies in philosophy and 

Educatione: An international Quarterly, in press. 

Tajfel, H. (1981). Human groups and social categories. Cambridge: Cambridge University 

Press. 

Toulmin, S. (2001). Return to reason. Camebridge, Mass.: Harvard University Press. 

Turner, J. C. (1981). The experimental social psychology of intergroup behavior. In J. C. 

Turner & H. Giles (Eds.), Intergroup Behavior. Oxford: Blackwell. 

Wulf, C. (2000). Educational Anthropology: A new perspective on Education. Berlin: Institut 

für Allgemeine Pädagogik, Freie Universtität.

Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?