Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

4
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN
Danermark och Kullberg, (1999) har studerat samverkan i mellan psykiatri,
försäkringskassa och socialtjänst. De skriver att den svenska välfärdsstaten genomgår en
omfattande förändring och noterar att samverkansformen inte längre är ett alternativ i syfte att
förbättra effektiviteten. Snarare är den en förutsättning för att aktörerna överhuvudtaget ska
kunna utföra sina åtaganden. Det finns förhållandevis sparsamt med forskning och litteratur
om samverkan, framhåller de. Dessutom råder det brist på teoretiskt förankrade studier som
kritiskt analyserar och ger oss ett generellt perspektiv på samverkan, hävdar de vidare, och
föreslår en teoretisk referensram som utgår från den så kallade nyinstitutionalismen. Detta är
en forskningsinriktning som uppmärksammar organisationers beroende av omvärlden. Ett
problem med denna, skriver Ekermo (2002), är att den inte har några verktyg för att förstå
enskilda människors agerande. Ett nytt forskningsområde, institutionell epistemologi,
uppmärksammas av (Danermark & Kullberg, 1999). Det är en gren av kunskapssociologin
och berör det som utspelar sig i mötet mellan representanter för organisationer med olika
kunskapstraditioner. Med institutionell epistemologi menas att de kunskaper som produceras
och reproduceras inom verksamheterna är relaterade till det nät av roller och normer som
utgör själva organisationen. Kunskaperna färgas alltså av organisationens dynamik och
villkoren för trovärdiga kunskapsanspråk varierar med andra ord mellan de deltagande
organisationerna. Danermark och Kullberg konstaterar att det säkert finns psykodynamiska
faktorer som påverkar samverkan men väljer att hålla sig på den organisatoriska nivån. De
drar en generell slutsats :
…problemet med samverkan är inte i första hand att det finns olika modeller, utan att det
brister i såväl i insikten i och respekten för varandras modeller. Så länge det existerar
professioner och yrkesgrupper med ibland radikalt olika status och makt föreligger en uppenbar
risk att en grupp söker få andra grupper att överta dess modell. I situationer där en av parterna i
samverkan är modellstark och de andra är modellsvaga är det en särskild stor risk att
samverkan leder till att de modellsvaga övertar den modellstarkes bild av problemet. I stället för
att låta olika kunskapsmodeller mötas och brytas mot varandra kan en bedräglig konsensus
uppstå… (Danermark & Kullberg, 1999, s.167)
En sådan bedräglig konsensus kan anas i den entusiasm som ibland förs fram i kölvattnet av
forskningens nya samhällsroll. Att denna är påtaglig märks inte minst i ett ökat politiskt
intresse att styra verksamheterna vid universitet och högskolor. Under de fem år som gått
sedan den tredje uppgiften lagstadgades har det debatterats huruvida samverkan gynnar
kvaliteten i svensk forskning. Det som tilldrar sig i forskarsamhället har också blivit
nyhetsstoff i en helt annan utsträckning. Professorstillsättningar får en dramaturgi värdig en
såpopera 3 ; debatter mellan forskare utvecklas till gräl, som får sådan personlig karaktär 4 att
man med spänning väntar på nästa avsnitt. Forskarrollen förskjuts från observatör till aktör,
oavsett om forskaren önskar det eller inte. Det innebär att den enskilde forskaren måste ta
ställning till den position denne tilldelats eller tagit på sig i forskningsprojekt av olika slag. En
kritisk granskning av hur forskarens positionerar sig eller positioneras i en delvis förändrad
samhällskontext är befogad.
3 Se tex. Tillsättningen av Gerner
4 se tex. Rothstein-Hirdmandebatten (sommaren 2002) eller den långdragna Kärve-Gillberg historien