Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

6
HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN
responslöshet är de aktiva elementen i grouping. De har inget innehåll men formar,
kanaliserar, utövar tryck och strukturerar individens mentala energi och inre värld. Individen
har både sociala och kulturella potentialer, skriver deMaré et al. (1991) och kultur uppstår när
den sociala energin får ett innehåll. Kultur är då, enligt deMaré et al., innehåll och strukturer
som gemensamt skapas av en grupp själar, i denna bemärkelse är kultur en gruppsjäl. Kultur
förmedlas och blir en del av individens inre värld genom socialisationsprocesser av olika slag.
Socialisationen sker i hög grad inom institutioner som familj, skola, arbetsliv. Detta
”institutionaliserade inre” är en del av individens omedvetna och kan ibland komma i konflikt
med enskilda existentiella upplevelser. Den omedvetna gruppsjälen kan bli synlig i större
grupper genom att mikrokulturer formas och exponerar de omedvetna inslagen i en kultur.
Konferenser som HSS och de bidrag som lämnas till dem utgör enligt detta sätt att se en
mikrokultur som synliggör omedvetna eller dolda aspekter av ”högskola och samhälle i
samverkan”. Det ”institutionaliserade inre” är av central betydelse i samverkan. Det är här
samverkan mellan individer och organisationer förenas. Konkreta uttryck för detta är vilka
positioner olika personer har, vilka symboler och metaforer de använder i kommunikation
med varandra och vilka föreställningar de har om varandra. Den är med andra ord en oftast
oreflekterad och/eller omedveten aspekt av sociala identiteter de samverkande parterna
uttrycker i förhållande till varandra.
Socialpsykologiska aspekter på gruppers möten
Mötet och den följande relationen mellan sociala grupperingar som ”forskare” och ”praktiker”
är en mellangruppsrelation som är väl lämpad att läggas under socialpsykologins lupp. Ett
flertal teoretiska verktyg står till buds. Bland de äldsta kan nämnas realistisk intergruppteori
enligt (Sherif & Sherif, 1953; Blake, 1962; Turner, 1981; Berkowitz, 1989). De utgår från
frustrations-agressionshypotesen och teorier om relativ deprivation. Inom denna teoribildning
kommer efterhand målrelationer mellan grupper att inta en framträdande position (ena
gruppens vinst är den andras förlust) och skapandet av gemensamma eller övergripande mål
blir vägen till genuint samarbete. Denna väg kantas dock av risken att misslyckas genom att
de involverade gruppernas identitetsgränser blir suddiga under det övergripande målet varvid
utgruppen på nytt kommer att angripas.
Social identitetsteori tar, enligt Tajfel, (1981), fasta på förhållandet att människors
självvärde delvis härrör ur deras gruppmedlemskap och hur de värderar den egna gruppen i
förhållande till andra grupper. Eftersom intergruppsituationer berör relativ status och
maktskillnader kommer sådana faktorer att påverka identitetsspelet. På senare tid har den
sociala identitetsteorin utöver självvärdet som en drivande kraft också undersökt och påvisat
betydelsen av meningsökande, strävan efter socialt samspel (social responsivitet) och
självinsikt i det sociala identitetsskapandet. Spänningar mellan grupper anses kunna reduceras
genom att sätta dem i kontakt med varandra under villkor som innebär samarbete mellan
grupper på samma statusnivå och där de institutionella normerna stödjer attitydförändringar
(Allport, 1954) eller genom att skapa överlappningar mellan gruppmedlemskap
(Gluckman,1956; Hewstone, Islam & Judd, 1993). Ytterligare modeller talar för en reduktion
av grupptillhörighetens relevans för medlemmarna genom antingen dekategorisering, det vill