Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

More documents

Recommendations

Info

17 HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN vara forskning som bedrivs utan snarare någon form av utbildning, vilken beskrivs som konferenser. Metoden förefaller generellt vara konferenser där dialog betonas. Principen anses banal men det framhålls att det kräver erfarenhet och planering, av vad framgår inte. Underförstått är det en erfarenhet av det slag som forskaren eller forskningsorganisationen har. Forskarens roll framträder närmast som en etablerad regissör som besöker ett lokalt teatersällskap. Regissören sätter upp skådespelet, lämnar sedan det till den lokala teatern att utföra allt arbete. Arbetet utförs av andra, äran tillfaller regissören. Att regissören är en nyckelfigur och ledare tonas ner. Möjligen tonas ledningsaspekten ner för att dölja att det här inte är en fråga om dialog, snarare en styrning och en institutionell maktposition i alliansen mellan näringsliv och forskning. Här förefaller det inte heller vara någon pågående forskning utan snarare utbildning och konferensarrangerande, det vill säga forskarna framträder främst som konsulter. I pappersbruksprojektet betonar forskaren, genom sin socialkonstruktionistiska ansats, att forskaren blir en del av sammanhang som studeras och att kriteriet på god forskning bestäms av forskarens förmåga att komma med goda tolkningar. I detta projekt är forskaren knappast regissör, snarare framträder han som en nyfiken åskådare. Trots tappra försök förefaller forskaren finna det svårt att bli en del av sammanhanget. I det första projektet intervjuas aktörer om sin syn på tidigare forskning, i det andra försöker forskaren göra en historisk tillbakablick. I båda projekten framstår forskaren som någon som vill förmedla praktikernas berättelse. Forskarens egen roll i sammanhanget förefaller vag och obestämd. Forskaren framstår närmast som en åskådare, vilken på olika sätt lånar andras berättelser och återger dem. Det är svårt att finna forskningsaktiviteten och analysen som självständigt framträdande ur det vaga sammanhanget. Ömsesidighet I näringslivsfallet framträder ömsesidigheten i stor utsträckning i ett maktperspektiv. I Gnosjöfallet förefaller forskarorganisationen träda in som en tillfällig politisk aktör för att främja utvecklingen i regionen. Kriterierna på framgång, förståelsen för dem som lokalt jobbar och håller ihop arbetet tyder på en klar vertikal relation. Likaså visas den vertikala relationen i de beskrivna föreställningarna om dialog, tillit och i olika normativa påståenden. Vidare kan man ana att forskarnas framgång och legitimitet bygger på att deltagarna utvecklas. Ett misslyckande beträffande ömsesidigheten anges i att man inte lyckats göra något för kvinnor. Detta förefaller dock mer vara läpparnas bekännelse, forskarnas ton är genomgående manlig. Forskarna tar på sig rollen som goda, ”goda makthavare”. I pappersbruksfallet söker forskaren leva som han lär. Det bristande intresset från praktikernas sida för forskaren och forskningen lyser igenom texten. Kanske kan detta vara bakgrunden till känslan av att forskarens hållning mer är en blidkande inställsamhet än en genuin dialog. Tecken på att forskaren inte bottnar är dels texternas abrupta slut, listorna med citat, sökandet efter kommentarer på tidigare forskning och att ”få möta styrelsen”. Här får man intrycket av en forskare som är angelägen om att få tillträde och bli en del av pappersbruket men inte riktigt vet han vad ska göra där.
Resultat/nytta 18 HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN I Gnosjö-projektet förefaller resultaten att sammanfalla med att man kunnat skapa en regional ”nätverksmotor” som håller ihop och säkerställer de introducerade idéerna i praktiken. Genom detta får man samverkan ekonomiskt, bland annat genom att dela på konsulter, och får till en lärande region. Framgången ligger alltså i att deltagarna utvecklas (och kanske att Arbetslivsinstitutet får visa upp sin terapeutiska förmåga, denna är dock inte riktad mot personer utan mot regioner). I pappersbruksprojektet är det svårt att avgöra på vilket sätt resultaten eller nyttan manifesterat sig. DISKUSSION: FORSKAREN I INTERAKTIV SAMVERKAN – SEDD GENOM TRE FALL Interaktiv samverkan så som den framställs i de tre fallen handlar om möten och samarbete mellan forskare och praktiker. I flera fall betonas skillnaden och att denna inte bör upphävas. I och med denna, ytligt sett av respekt präglade hållning, görs emellertid samtidigt en, möjligen inte helt medveten, invit till social kategorisering. Denna medför uppenbara risker för att bl.a. upplevda statusskillnader leder till spänningar och t.o.m. dold konflikt mellan grupperna. Genom att beskriva platsen och formen för samverkan som en ”arena” framstår den mänskliga gruppen dock som något annat än just grupp. Den blir ett rum eller en yta där något kan hända. Det är också en tillfällig arena, frikopplad relation och ansvar i förhållande till praktikerns vardagsverklighet och forskningsresultatens betydelse i denna. Det blir en arena att gästspela på och förlorar därmed sin karaktär av ett möte mellan grupper och deras representanter. Genom att operera bort gruppbegreppet kan man alltså också undvika att beröra de komplikationer som mötet mellan institutioner och deras kulturer kan medföra. Mänsklig överlevnad är sannolikt relaterad till att vi kategoriserar i ”vi och dem”. På detta sätt skapas sociala grupper och sociala identiteter. Sådana grupper positionerar sig i förhållande till varandra i relativ status och kan, medvetet eller omedvetet, använda potentialskillnader i makt och inflytande för att främja sina intressen. Samverkan både frambringar och kräver ömsesidiga föreställningar. Frånvaron av sådana i den interaktiva samverkan skapar illusionen av en perfekt värld, utan skillnader och makt. Vår framställning av ömsesidighetsdimensionen är här av särskilt intresse. Endast i en av de diskuterade studierna går det att identifiera en ömsesidig föreställning (Ranagården). I denna förefaller det också ha varit lättare att etablera en horisontell samarbetsrelation. I de övriga studierna lurar den vertikala relationen i bakgrunden. Horisontaliteten är skenbar. I Gnosjöprojektet är vertikaliteten manifest genom betoningen av att det krävs kunskap och erfarenhet för skapa lärkonferenser. Vi/dom lyser igenom. Dikotomin mellan forskare och praktiker är tydlig i de tre fallen. Forskarna (”vi”) gör något med praktikerna (”dom”). I denna dikotomi framträder två samarbetsformer: forskaren producerar och praktikern validerar eller praktikern producerar och forskaren analyserar och presenterar.
Page 1 and 2: JÄST I VERKLIGHETEN - FORSKAREN I
Page 3 and 4: 2 HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIGH
Page 11 and 12: 10 HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIG
Page 17: 16 HÖGBERG & JERN: JÄST I VERKLIG

Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?