FORSKNING BILDNING UTBILDNING Många ... - Malmö högskola

Praktik & Teori 02:2006 En tidskrift från Malmö högskola 

Många faktorer avgör forskarens 

viktigaste val 

Tema: 

Forskningsfi nansieringen – ett år 

efter propositionen 

Porträttet: 

”Jag är inte nyfi ken, 

men jag vill veta allt” 

FORSKNING 

BILDNING 

UTBILDNING

Redaktör: Sanna Camitz 

Ansvarig utgivare: Maud Larsen 

Grafi sk form: Helena Wallin och Åse Ekström från Konst, kultur 

och kommunikation vid Malmö högskola 

Grafi sk produktion: Anneli Frannung, Holmbergs i Malmö AB 

Foton: Gisela Svedberg: sidorna 4, 14, 17, 18, 22, 34, 40, 44, 50, 

53, 56, 58, 61 (i bildbakgrunden på sidan 61 fi nns examensarbete 

av Daniel Nüüd, Medie- och kommunikationsvetenskap) samt 

omslagsbild. Petra Francke: sidan 36. 

Tryck: Holmbergs i Malmö AB 

ISSN: 1104-6570 

Praktik och teori ges ut av Malmö högskola 

Kontakta gärna redaktionen: 

Sanna Camitz, 040/665 70 43, sanna.camitz@mah.se

3 

4 

10 

14 

22 

26 

36 

44 

50 

56 

62 

Inledning 

Redaktionen 

Utlokaliseringar och internet formar framtidens utbildningar 

Lotta Solding 

Många faktorer avgör forskarens viktigaste val 

Jessica Nilsson 

Avhandlingen 

”Cybersex kan ses som en ny nisch inom sexualiteten” 

Pernilla Ståhl 

Krönika 

Eftertankar om humanioradebatten 

Torbjörn Forslid 

Tema 

En utbildningspolitisk kursändring är nödvändig 

Lars Pålsson Syll 

Tema 

Forskningspolitiken – ett steg framåt och två steg tillbaka? 

Mats Benner 

Tema 

Ett jobb för staten 

Niklas Ekdal 

Tema 

”Forskning för ett bättre liv” 

Lennart Olausson 

Porträttet 

”Jag är inte nyfi ken, men jag vill veta allt” 

Sanna Camitz 

Debatt 

Universitetet mitt i – landets tredje stad 

Peter Jönsson 

Kjell Gunnarsson 

innehåll

”Erk du! 

Maja du! 

Var ska vi ta´t!” 

Frödings dikt om Erk och Maja har ideligen poppat upp i 

mitt huvud under arbetet med det här numret av Praktik&Teori. Ja, var 

ska vi ta’t? Hur ska den egentligen fi nansieras, den forskning som alla vill 

ha? För ett år sedan kom propositionen ”Forskning för ett bättre liv” och 

den börjar nu slå igenom på allvar, inte minst i budgetsammanhang. Finansieringssystemet 

har förändrats till det sämre för forskarna, skriver 

professor Lars Pålsson Syll i detta nummer av P&T. Staten måste satsa 

mer pengar, så att forskningen inte enbart blir beroende av företagen, 

skriver Niklas Ekdal från Dagens Nyheter. Den nuvarande politiken leder 

till ensidighet inom forskningen, anser Malmö högskolas rektor Lennart 

Olausson i sin artikel. 

Ytterligare ved på brasan lades när utbildnings- och kulturminister 

Leif Pagrotsky gick ut på DN Debatt och förklarade att regeringen nu 

inte kommer behandla fl er universitetsansökningar. Systemet med vetenskapsområden 

ska ses över. Den vetenskapliga kvaliteten ska avgöra tilldelningen 

av forskningsmedel och det låter ju bra, så klart, men inte helt 

oproblematiskt att genomföra, som fl era av det här numrets skribenter 

påpekar. Torbjörn Forslid menar till exempel i sin krönika att sakkunniga 

kan bedöma samma vetenskapliga projektansökan helt olika. 

Men eftersom Pagrotskys resonemang inte blev skarpare i konturerna 

än ovan vet ingen riktigt hur det är tänkt. 

Så man frestas ta till Fröding igen och säga Pagrotsky du! Var ska vi 

ta’t! 

Sanna Camitz, redaktör 

(citat ur dikten Äktenskapsfrågan av Gustaf Fröding) 

inledning 

3

I PRAKTIKEN 

4

Utlokaliseringar och 

internet formar fram- 

tidens utbildningar 

Allt fl er universitet väljer att förlägga hela eller delar av sina 

utbildningar till andra orter. Samtidigt stiger antalet studenter 

på Nätuniversitetet; hösten 2004 utgjorde de 11 procent 

av samtliga högskolestudenter. Formerna för framtidens högre 

utbildning förändras i takt med teknikens framsteg, men 

mänskliga möten och samarbete verkar fortfarande vara användbara 

lösenord. 

– Vi måste bli mer öppna när det gäller former för undervisning. Jag tror 

mycket på undervisning via nätet, men tror samtidigt att den måste kompletteras 

med möten. Poängen med akademiska studier är just mötet mellan 

student och lärare eller mellan studenter, säger Lennart Olausson, 

rektor vid Malmö högskola. 

Att vissa utbildningar utlokaliseras till mindre orter, för att komma 

närmare studenterna, är något han också tror vi kommer att få se mer av. 

Malmö högskola har redan en del sådana samarbeten på gång. Hösten 

2006 sker två nya utlokaliseringar: i Landskrona startar en utbildning i 

Idrottsvetenskap och IMER, i Norrtälje ges Transport Management. 

– Utlokaliserade utbildningar är bra för att locka studenter från studieovana 

miljöer. Jag är övertygad om att såväl denna form som undervis- 

I PRAKTIKEN 

5

I PRAKTIKEN 

6 

– Vi skulle kunna utnyttja datorspel 

på ett helt annat sätt än vad som görs 

idag. Det kunde vara en chans att öka 

intresset för teknikutbildningar. 

ning via nätet kommer att öka i framtiden. Vi måste 

också börja jobba mer för att locka de redan 

yrkesverksamma. De efterfrågar kurser som är tillgängliga 

på tider som passar dem, detsamma gäller 

småbarnsföräldrar. Här måste vi bli mer fl exibla, 

säger Lennart Olausson. 

Oavsett om det handlar om nätstudier eller studier 

i utlokaliserad form anser Lennart Olausson 

att samarbete är nödvändigt. Både inom landet och 

utanför landets gränser. Europaprogrammet vid 

Malmö högskolas utbildningsområde Internationell 

migration och etniska relationer, IMER, erbjuder 

inom kort en internationell mastersutbildning 

och fl er är på gång, i samarbete mellan olika lärosäten. 

– Om målet är att 50 procent av dagens unga ska 

nå högskoleutbildning och återkommande utbildning 

måste vi ha mer samarbete i framtiden. Bolognaprocessen 

förespråkar ökad rörlighet, vilket 

också talar för mer samarbete. 

Något som förvånar Lennart Olausson är att 

språkutbildningar inte har använt sig mer av nät- 

undervisning än de hittills gjort. Dessa hotade utbildningar 

skulle kunna dra bättre nytta av nätet, 

menar han. Dessutom tror han att internet skulle 

kunna användas på nya sätt för att locka dagens 

unga. 

– Vi skulle kunna utnyttja datorspel på ett helt 

annat sätt än vad som görs idag. Det kunde vara en 

chans att öka intresset för teknikutbildningar. År 

2020 kommer antalet 20-åringar att vara mycket 

lägre än idag, då gäller det att vara beredd att möta 

den nedgången. 

När det gäller utlokalisering av utbildning talas 

det ibland om campus, ibland om fi lialer. Praktik 

&Teori vänder sig till utbildningsdepartementet för 

att reda ut begreppen. 

– Filial i ordets rätta bemärkelse har vi bara haft 

fyra stycken här i landet: Karlstad, Örebro, Växjö 

och Linköping. På 1960-talet beslöts det att grundutbildningen 

skulle utlokaliseras till dessa orter när 

moderuniversiteten i Göteborg, Uppsala, Lund och 

Stockholm var sprängfyllda och studentkullarna 

stora. De fyra blev självständiga universitetsfi lialer

med eget ansvar för sin grundutbildning, berättar 

Lena Eriksson på utbildningsdepartementet och 

fortsätter: 

– På det här sättet lättade trycket på moderuniversiteten 

och ett stort antal studenter fi ck större 

närhet till grundutbildningen. När det gällde forskning 

fi ck man vända sig till moderuniversiteten. De 

fyra fi lialerna är allihop universitet idag, och några 

fi lialer i den här bemärkelsen har inte funnits sedan 

dess. 

Beslut om etablering av universitetsfi lialerna var 

statsmaktsbeslut på 1960-talet. Det kan inte riktigt 

jämföras med dagens utlokaliserade utbildning när 

till exempel ett lärarlag reser ut till en närliggande 

ort för att bedriva utbildning. Eller när moderuniversitetet 

själv beslutar sig för att ha ett campus på 

en annan ort, som en del av det egna universitetet. 

Lena Eriksson använder även begreppet fl ercampusuniversitet, 

när utbildning på olika orter tillsammans 

utgör ett universitet. Administrationen 

kan också vara spridd. Mittuniversitetet är ett exempel 

på en sådan form. 

Även Lena Eriksson är beredd att skriva under på 

tesen om samarbete inför framtiden. Hon påminner 

om att regeringen under en tid tydligt betonat 

vikten av samarbete och ökad samverkan. Något 

som framgår av propositionerna ”Öppna högskolan” 

från 2001 och ”Forskning för ett bättre liv” 

från 2005. Utbildnings- och forskningsminister Leif 

Pagrotsky skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter 

den 12 april 2006 att alla planer på nya universitet 

stoppas och att han ”vill se fl er och djupare 

samarbeten mellan lärosäten inte minst när det gäller 

forskarutbildningen”. 

– Sverige är ett litet land med begränsade resurser. 

Det är inte möjligt att alla högskolor blir universitet. 

Då är samverkan med dem som är universitet 

en lösning, säger Lena Eriksson. 

Här vill Lennart Olausson vidga debatten: 

– Jag tycker vi måste komma ifrån det traditionella 

universitetsbegreppet, med en föreställning 

om universitetet som det kompletta och breda lärosätet. 

Varför ska vi laborera med två typer av lärosäten, 

med hybrider som Malmö högskola mitt 

I PRAKTIKEN 

7

I PRAKTIKEN 

8 

Samarbetet mellan lärosäten, kommuner, 

näringsliv och offentlig sektor kan och bör 

utvecklas i framtiden, säger Madeleine 

Rohlin. 

emellan? Alla som har kvalitet att inom mer eller 

mindre begränsade kunskapsområden bedriva forskarutbildning 

borde kallas universitet. 

För att lära mer om dagens och framtidens studier 

via nätet vänder vi oss till Madeleine Rohlin, 

före detta prorektor på Malmö högskola, numera 

generaldirektör på Myndigheten för nätverk och 

samarbete inom högre utbildning. 

– 11 procent av samtliga högskolestudenter är 

registrerade inom Nätuniversitetet. Och de allra 

fl esta av dessa, två tredjedelar, studerar enbart här. 

Merparten är kvinnor över 34 år som har studerat 

på högskola tidigare. Många av dem har barn och 

31 procent har arbetarbakgrund, berättar Madeleine 

Rohlin. 

Uppgifterna är från 2004 och sammanställdes i 

en rapport förra året. Siffrorna visar bland annat 

att Nätuniversitetet lyckats betydligt bättre än campusutbildningarna 

med att nå studenter från arbetarbakgrund, 

där ordinarie högskolor och universitets 

motsvarande siffra är 24 procent. När det 

gäller att bredda rekryteringen till studenter med 

invandrarbakgrund har det däremot gått sämre; 

endast 15 procent av studenterna vid Nätuniversitetet 

har utländsk bakgrund. 

Kanske är nätundervisning inte lika vanlig i 

många av invandrarnas hemländer och att det av 

den anledningen fi nns ett visst motstånd? Och kan- 

ske är det svårt att som invandrare hävda sig i en 

utbildningsform med stor tonvikt på det skrivna 

ordet? 

De fl esta som läser vid Nätuniversitetet läser kortare 

kurser, men hela program fi nns också, framför 

allt bland glesbygdsstudenter där man i många fall 

är mer ovillig att bryta upp från hemorten. Här 

spelar lärcentra en viktig roll; lokala träffpunkter 

för distansstudenter på alla nivåer, med tillgång till 

handledning, undervisning, möteslokaler och ITstöd. 

Ofta i kommunal regi, eller i folkbildningens 

eller fackförbundens namn; den lokala mångfalden 

är stor. 

– Lärcentra spelar en stor roll när det gäller breddad 

rekrytering och är ofta en förutsättning för 

många av våra nätstudenter som har långt till närmaste 

lärosäte. Lärcentra är ett bra exempel på 

samarbete mellan kommuner och olika utbildningsformer. 

Samarbetet mellan lärosäten, kommuner, 

näringsliv och offentlig sektor kan och bör utvecklas 

i framtiden, säger Madeleine Rohlin. 

Här invänder kanske vän av ordning att distansutbildningens 

idé om fl exibilitet och frihet delvis 

går förlorad om man ska passa tider och ”inrätta 

sig i ett system”. Hur det än är med det så är diskussionen 

om vår framtida vidareutbildning viktig, 

menar Madeleine Rohlin, bland annat ur demokratisk 

synvinkel.

– Vi måste låta många röster höras när vi planerar inför framtida utbildning, 

där studenternas röst självklart är mycket viktig. Vi behöver ett 

stort engagemang i dessa frågor, samt en bättre koppling och en större 

öppenhet mellan skola och omvärld. Vi måste också bli bättre på att 

tänka mer långsiktigt och inte bara skräddarsy på kort sikt. 

Även om Madeleine Rohlin självklart talar för en fortsatt satsning på 

nätbaserad undervisning är möten något även hon återkommer till: 

– Möten mellan människor måste fi nnas. Det är gruppen som för processen 

vidare och driver allas lärande framåt. 

Och i det goda mötet kan nätverk uppstå. 

– I ett nätverk arbetar alla åt samma håll, alla är lika viktiga, men har 

olika roller. Jag hoppas vi får se mer av den varan i framtiden, för vi kommer 

att bli mer och mer beroende av varandra för att nå till en högre 

nivå. Nätverk är en bra form för samarbete och kan och ska bildas på 

alla nivåer. 

Även om samarbete i viss mån minskar på varje enskild nätverkares 

fl exibilitet, hör samarbete i olika former framtiden till, på ett fl exibelt 

sätt. Med hjälp av bland annat webbkameror kommer det mänskliga 

mötet att kunna ske både i verkligheten och över nätet. För utan möten 

ingen utbildning, det verkar alla vara rörande överens om. 

Inga fl er universitet alltså och inga fl er fi lialer. Istället fl er utlokaliserade 

enheter, större fl exibilitet och mer samarbete inom såväl traditionell 

utbildning som nätstudier. Så lyder kristallkulans svar angående framtidens 

utbildningsformer. 

Lotta Solding 

I PRAKTIKEN 

9

I PRAKTIKEN 

10

Många faktorer avgör 

forskarens viktigaste val 

Att välja ett bra forskningsämne kan vara avgörande för att 

få fi nansiering, för att kunna fullfölja projektet och för att resultatet 

ska uppmärksammas. Men vad är det som avgör valet 

av ämne? Är det personligt intresse, fi nansiärernas preferenser 

eller fi nns det trender som påverkar beslutet? 

– Att forska innebär mycket arbete när du väl har fått pengar och därför 

gäller det att du är intresserad av ämnet, säger Bengt Svensson som är 

universitetslektor i socialt arbete på Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. 

Just intresset för det som ska studeras är mycket viktigt för Bengt 

Svensson. Han arbetade som socialarbetare i tjugo år innan han började 

forska, och han tog klivet in i forskarvärlden därför att han hade en idé 

som han brann för att få undersöka. 

– Jag följde en grupp narkomaner i Malmö under fyra år för att reda 

på vad det är som får dem att fortsätta använda narkotika år ut och år 

in. När jag började visste jag verkligen inte svaret på frågan och det 

handlade inte bara om att få något bekräftat. Jag har inte ångrat en enda 

dag att jag började forska. Jag har hittat min grej, säger han. 

Per Ståhle är professor i hållfasthetslära och materialmekanik på Teknik 

och samhälle vid Malmö högskola. Han är också ledamot av Vetenskapsrådets 

beredningsgrupp för teknisk mekanik. Han beskriver forskningen 

som en process där alla drar sitt strå till stacken för att slutligen 

kunna uppnå en mer eller mindre komplett kunskap inom ett område. 

Vid valet av forskningsämne gäller det att veta var kunskapsluckorna 

fi nns, och sedan gäller det att prestera resultat, eftersom andra forskare 

är beroende av den pusselbit som du har åtagit dig att kartlägga. 

– Som forskare måste jag välja ett ämne som jag själv är intresserad av, 

men det måste också vara ett som omvärlden är intresserad av, eftersom 

det kan vara svårt att hitta fi nansiering annars. Den totala akademiska 

friheten fi nns inte längre, den har nog aldrig funnits. Nytt, jämfört med 

för tjugo år sedan, är att våra tjänster inte är betalda och om vi inte fi - 

nansierar vår forskning får vi stå i katedern hela tiden, säger Per Ståhle. 

Vetenskapsrådet prioriterar varje år en rad ämnen. Ansökningar som 

berör ett prioriterat ämne får två chanser, en i den ordinarie berednings- 

I PRAKTIKEN 

11

I PRAKTIKEN 

12 

gruppen och en i en grupp för det 

prioriterade området. I år är några 

av de ämnen som prioriteras 

biologisk mångfald, hållbar utveckling 

och vårdvetenskap. 

– Internationellt sett är svenska 

forskare marginella. Om USA satsar 

på till exempel nanoteknik 

lyssnar regeringen och forskarna i 

Sverige. Regeringen kan satsa särskilda 

pengar på ett ämne genom 

Vetenskapsrådet, säger Per Ståhle. 

Enligt Per Ståhle påverkas inte 

arbetet i beredningsgrupperna av 

vilka ämnen som är prioriterade. 

– Det är underförstått att de 

projekt vi ger stöd till ska vara 

bra för forskningen och samhället, 

men vi sitter aldrig och pratar 

om vad som skulle vara bra 

för samhället. Det skulle vara 

helt orimligt att låta samhällets 

behov uppväga kvalitet, säger 

Per Ståhle. 

Han säger att han ofta möter 

misstankar om att beredningsgrupperna 

gynnar favoriter, fast 

när han har läst deras ansökningar 

tycker han att saken talar för 

sig själv. De fl esta som söker 

pengar från Vetenskapsrådet får 

avslag, men Per Ståhle tycker att 

man ska fortsätta att skicka in 

ansökningar. Han föreslår att 

forskare skriver ansökningar tillsammans 

eftersom det är en lärorik 

process där man lär sig något 

nytt varje gång. 

– När du får ett avslag med en 

motivering har du ju nästan en 

ansökan klar för något annat 

sammanhang, säger han. 

Bengt Svensson säger att vissa 

forskningsfi nansiärer, som Vetenskapsrådet 

och Forskningsrådet 

för arbetslivet och socialvetenskap 

(FAS), är svårare att få pengar 

från än andra. Han håller dörren 

öppen för andra fi nansiärer 

som Statens institutionsstyrelse 

och Brottsoffermyndigheten. 

– Jag har fått mycket pengar 

från Statens institutionsstyrelse 

genom åren, men de börjar bli 

allt mer själviska i sin fördelning. 

Jag får fundera på vad de är intresserade 

av och hittills har jag 

lyckats hitta projekt som jag vill 

göra och som jag har fått pengar 

för, säger Bengt Svensson. 

Han tror att han har nytta av 

att ha arbetat länge inom fältet 

innan han började forska. Det 

gör att han har en känsla för vad 

som är relevant forskning. 

– Jag har bra idéer för att jag 

kan fältet och jag har gott renommé 

för att jag genomför det 

jag får pengar för, säger Bengt 

Svensson. 

Per Ståhles råd till unga forskare 

är att de ska lära sig att skriva 

ansökningar. Han tycker också 

att de bör åka utomlands när 

de har doktorerat. 

– Åk till ett annat land och 

forska med någon som är världsbäst 

i tre eller fyra år. Då har du 

ett kontaktnät och känner de 

bästa i världen när du återvänder 

till Sverige. Det är en kolossal 

hjälp att veta vad de duktiga håller 

på med och kanske fi nns det 

något du kan vidareutveckla. 

Man halkar snart efter om man 

inte har direktkommunikation 

med dem som är tongivande 

inom ämnesområdet, säger Per 

Ståhle. 

När Per Ståhle gav sig in i forskarvärlden 

valde han snarare en 

handledare än ett forskningsämne, 

och så säger han att det fortfarande 

fungerar inom naturvetenskapen. 

– Doktoranden väljer handledaren 

som väljer ämnet. En doktorand 

kan söka sig till ett problemområde, 

men doktoranden 

kan knappast veta vilka problem 

som står på dagordningen. Det 

är ytterst sällsynt att doktoranden 

kan välja ämne. Handledaren 

måste kunna ämnet och det 

är som regel handledaren som 

har en problemställning, säger 

han. 

På Odontologiska fakulteten 

vid Malmö högskola måste de som 

söker forskarutbildningen ange ett 

forskningsämne i sin ansökan. 

– Det är bäst om ämnet är något 

som han eller hon brinner för. 

Jag tror att det blir smidigare och

lättare att hantera om doktoranden själv har valt 

ämnet, säger EwaCarin Ekberg som är universitetslektor 

och studierektor för forskarutbildningen vid 

Odontologiska fakulteten. 

Hon säger att en av de saker som forskarutbildningsnämnden 

tittar på när de ska anta en ny doktorand 

är om ämnet ligger i tiden. 

– Ämnet behöver inte ha medialt nyhetsvärde, 

men det måste ha ett utvecklingsvärde, säger hon. 

EwaCarin Ekberg säger att forskningsmiljöerna 

vid Odontologiska fakulteten väl täcker in de forskningsämnen 

som är mest aktuella just nu. Forskningsmiljöerna 

är inrättade för att tydliggöra fakultetens 

forskning och för att skapa mötesplatser där 

idéer till ny forskning kan födas. De sex forskningsmiljöerna 

är Det orala ekosystemet med inriktning 

mot gränsytor, Oro-faciala funktionsstörningar och 

smärta, Biomaterial och rekonstruktiv tandvård, 

Diagnostik och prediktion, Oral folkhälsa, profession 

och förhållningssätt och Professionsforskning. 

Bengt Svensson anser att en god forskningsidé ofta 

föder en annan. När han forskar kring ett ämne 

upptäcker han ofta ett annat tangerande ämne som 

också behöver belysas. På det sättet genererade 

forskning om LVM-hem ny forskning om rymningar, 

som i sin tur resulterade i forskning om heroinmissbruk. 

Många av forskarna vid Odontologiska fakulteten 

forskar på halvtid och arbetar som tandläkare 

under resten av tiden. EwaCarin Ekberg säger att 

tandläkaryrket är praktiskt och att det därför är 

viktigt att praktisera det för att behålla sina färdigheter. 

Genom att forskarna samtidigt är praktiserande 

tandläkare underlättas överföringen av idéer 

mellan praktik och forskning, och det är en överföring 

som sker åt båda hållen. Idéer till ny forskning 

föds i mötet med patienter, och nya forskningsresultat 

kan få genomslagskraft i behandlingarna. 

EwaCarin Ekberg tycker att det är viktigt att nå ut 

med forskningsresultat i media, men det allra viktigaste 

är att nå ut med resultaten till kollegor. 

– Viljan att uppmärksammas i media påverkar 

inte valet av forskningsämne. Det som styr valet är 

vad det fattas kunskap om, säger hon. 

– Att synas i media ökar inte en forskares chanser 

att få pengar, men att vara med i media kan vara 

ett tecken på att man har näsa för vad som är intressant, 

säger Bengt Svensson och tillägger att det 

viktiga är att göra sig ett namn inom den egna fackkretsen, 

inte hos allmänheten. 

Bengt Svensson säger att forskare är en trögrörlig 

grupp som det är svårt att styra. Men visst fi nns det 

tendenser och trender i vilka ämnen som det forskas 

kring. 

– Forskare kan ibland vara som sjuåringar som 

spelar fotboll. Alla springer efter bollen. Ibland, 

som i fallet med genusvetenskap, är det staten som 

kastar in bollen, säger han. 

Han tycker att det är förståeligt att forskarna 

drar åt ett visst håll när det satsas extra pengar på 

ett ämne, men han tycker att det vore bättre om 

fakulteterna fi ck medel som de sedan kunde fördela 

hur de vill. 

Förutom att könsperspektivet numera är ett måste 

inom samhällsvetenskapen, ser Bengt Svensson 

även en trend mot mer kvantitativ forskning och 

mindre forskning med kvalitativa metoder och att 

allt färre sysslar med etnografi ska metoder inom 

hans fält. 

Jessica Nilsson 

I PRAKTIKEN 

13

Personerna på bilden har inget med texten att göra.

”Cybersex kan ses 

som en ny nisch 

inom sexualiteten” 

Internet är en ”elektronisk erotisk oas”. Det hävdar Michael 

W. Ross i en ny avhandling. I den virtuella verkligheten kan vi 

experimentera med vårt kön och vår sexuella identitet. Nätet 

ger också stora möjligheter att nå ut med information om 

sexuellt överförbara sjukdomar. 

Hur och varför används Internet som kontaktyta och mötesplats för sexuella 

syften? Det är en fråga som Michael W. Ross diskuterar i sin avhandling 

”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with 

Men and Sexuality on the Internet.” 

Avhandlingen, som lades fram i mars, var den första på fakulteten 

Hälsa och samhälle och även den första inom det nya forskningsområdet 

hälsa och samhälle. Det var dock inte disputationspremiär för Michael 

AVHANDLINGEN 

15

AVHANDLINGEN 

16 

Michael W. Ross beskriver Internet som en 

”elektronisk erotisk oas”. Textformatet ger 

möjligheter att fantisera och experimentera 

i beskrivning av kön, kropp, identitet och 

sexuell inriktning. 

W. Ross. Han skrev sin första avhandling, i psykologi, redan för drygt 20 

år sedan. 

– Min första doktorsavhandling var en jämförelse mellan Australien 

och Sverige om sexuellt överförbara sjukdomar hos män som har sex 

med män, berättar Michael W. Ross, nu tillbaks som forskare och lärare 

vid Health Science Center i Houston. 

Det var en önskan om att fördjupa sina kunskaper i sociologi, och insikten 

om att en akademisk och intellektuell karriär är en kontinuerlig 

lärandeprocess som motiverade honom att bli doktorand på nytt, skriver 

han i förordet till avhandlingen. 

Michael W. Ross var först knuten till Göteborgs universitet, men följde 

sedan med sin handledare och forskarkollega Sven-Axel Månsson, professor 

i socialt arbete, till Malmö högskola. 

Arbetet med avhandlingen har Michael W. Ross gjort i nära anslutning 

till Nätsexprojektet – ett forskningsprojekt som studerar Internetanvändning 

och sexualitet. Projektet har bedrivits vid Enheten för socialt arbete 

vid Malmö högskola, under ledning av Sven-Axel Månsson. 

– Projektet avslutades formellt under 2005, men vi publicerar fortfarande 

forskningsrapporter och doktorsavhandlingar som tillkommit 

inom projektet, berättar Sven-Axel Månsson. Michael W. Ross har varit 

med i projektet sedan starten.

AVHANDLINGEN 

18 

Personen på bilden har inget med texten att göra. 

I ”Typing, Doing and Being. A Study of Men who have Sex with Men 

and Sexuality on the Internet” presenterar Michael W. Ross sju artiklar. 

Studierna belyser metodologiska frågor kring sexuella möten på nätet, 

användarnas möjligheter att experimentera med kön och sexuell identitet, 

samt hur Internet kan användas för att informera om sexuellt överförbara 

sjukdomar. Vilka tar sexuella kontakter på nätet och hur når 

man dem? Fokus är män som har sex med män, och undersökningarna 

är gjorda i Sverige och i USA. 

Michael W. Ross beskriver Internet som en ”elektronisk erotisk oas”. 

Textformatet ger möjligheter att fantisera och experimentera i beskrivning 

av kön, kropp, identitet och sexuell inriktning. Han har undersökt 

sexuella aktiviteter på Internet som sker utan någon fysisk kontakt, s k 

cybersex. Michael W. Ross gör en distinktion mellan typing, doing och 

being- ”att skriva”, ”att göra ” och ”att vara” -- och framhåller att skillnaden 

är viktig för användarna. 

– Internet ger individen en möjlighet till att ha en surrogatkropp som 

man kan experimentera med utan att behöva känna att man verkligen 

gör de här sakerna. 

Män som inte identifi erar sig själv som homosexuella eller som har

fysiska sexuella kontakter med andra män, kan på 

nätet få utlopp för sina fantasier och ha sex med 

andra män. 

– I en av mina studier uppgav 10 procent av de 

svenska männen som identifi erade sig själva som 

heterosexuella att de hade cybersex med andra 

män, berättar Michael W. Ross. 

Resultatet fi ck uppmärksamhet i den svenska 

kvällspressen. ”Hetero blir gay på nätet”, konstaterade 

exempelvis Aftonbladet. Michael W. Ross är 

däremot mer försiktig när det gäller att dra några 

generella slutsatser. Det statistiska material som 

studien baseras på är alltför knappt. 

– Vi vet inte ännu vem som ägnar sig åt att skriva 

och vem som också gör. Det krävs mer forskning 

inom det området. En indikation är att det handlar 

om människor som vill undersöka och experimentera 

med sin sexualitet men inte bli identifi erade 

med den sortens uppförande. 

Cybersex kan, enligt Michael W. Ross, ses som en 

ny nisch inom sexualiteten. På Internet fi nns möjlighet 

till sexuella kontakter som, till skillnad från 

masturbation, delas med någon annan och som 

parterna ömsesidigt konstruerar i realtid. Han skriver 

också att cybersex ger personer med nedsatt fysisk 

förmåga, eller personer som bor i isolerade 

områden på landsbygden, tillfälle till sexuella kontakter. 

Michael W. Ross resonerar om vilket som är mest 

”verkligt”: interaktionen på nätet eller det fysiska 

samspelet? För somliga kan, skriver han, den virtuella 

verkligheten uppfattas som mer spännande och 

”verklig” än den konkreta verkligheten. 

Till skillnad från telefonsex, som inte var någon 

succé, blir cybersex allt mer populärt. Det fi nns till 

och med diskussionsrum på Internet för dem som 

blivit beroende av cybersex. Framgången kan, skriver 

Michael W. Ross, bero på att Internet är mer 

AVHANDLINGEN 

19

AVHANDLINGEN 

20 

I en av studierna som ingår i avhandlingen 

har Michael W. Ross undersökt 

möjligheterna att informera om sexuellt 

överförbara sjukdomar på nätet. 

anonymt och har en större marknad än det vanliga telefonnätet. På Internet 

fi nns inte heller några sociala koder, som kan vara hämmande vid 

sexuella kontakter. 

Det fi nns fl era undersökningar om cybersex i USA och Västeuropa. 

Hur vanligt är det med cybersex i andra uppkopplade delar av världen? 

– Jag känner inte till många studier i Östeuropa eller Asien, men det 

fi nns tecken på att det håller på att bli populärt med cybersex där också. 

Jag var med och publicerade en studie 2002 om män som har sex med 

män i Kina, och vi upptäckte att det fanns många män som mötte andra 

män på nätet för sexuellt utbyte. Vi håller just nu på att starta en studie 

om män som har sex med män på Internet i Indien. 

Utnyttjas dessa nya sexuella arenor av kommersiella intressen? Michael 

W. Ross säger att han inte känner till några uppgifter om att sexindustrin 

utnyttjar personer som undersöker sina sexuella fantasier i chatrum 

på Internet. 

I en av studierna som ingår i avhandlingen har Michael W. Ross undersökt 

möjligheterna att informera om sexuellt överförbara sjukdomar på 

nätet. 

– Internet är en perfekt kanal för att informera om hälsa i allmänhet 

och om sexuellt överförbara sjukdomar i synnerhet. Individerna kan nås 

anonymt när som helst på dagen eller natten, och i enskildheten i deras 

egna privata rum. Informationen kan uppdateras ofta och man kan dessutom 

ge extra länkar till andra sidor. 

Michael W. Ross har gjort en jämförande studie mellan traditionella 

enkäter som görs med utskickade formulär och som fylls i med penna, 

och enkäter på Internet. Målgruppen var män som har sex med män.

– Det som var intressant med studien var att Internetstudien drog till sig 

fl er unga och lågutbildade på landsbygden och som inte hade en så stark 

homosexuell identifi kation. 

– Tidigare har man trott att det var samma personer som svarade på 

Internetenkäter som på vanliga enkäter . Men nu är det uppenbart att 

Internet drar till sig en mer ”gömd” del av befolkningen. Det handlar 

alltså om de personer som är i riskgruppen för HIV och andra sexuellt 

överförbara sjukdomar, men som det tidigare har varit både svårt och 

dyrbart att nå fram till. 

Michael W. Ross poängterar att Internet kan vara ett viktigt medel för 

information om hälsofrågor. 

– Paradoxalt nog kan nätet både ha bidragit till en ökning av sexuellt 

överförbara sjukdomar genom att förenkla sexuella kontakter, och samtidigt 

vara ett medel för att minska förekomsten av smitta, konstaterar han. 

Innebär Internet en revolution inom sexualiteten? Michael W. Ross 

ställer den frågan i sin avhandling. Han drar en parallell till de stora 

förändringar och möjligheter som fl ygtekniken inneburit: globalisering 

av kulturer, spridning av sjukdomar, och snabbare och fl er möten mellan 

människor från olika geografi ska områden. En samhällelig och kulturell 

omvälvning som är mer än en förlängning av teknologin. 

Kanske är vi bara i början av en liknande omvälvning inom sexualiteten. 

Efter avslutade doktorsstudier kommer Michael W. Ross att fortsätta 

att forska kring hur vår sexualitet förändras genom Internet. 

Pernilla Ståhl 

AVHANDLINGEN 

21

Torbjörn Forslid är lektor vid Konst, kultur och kommunikation (K3) 

vid Malmö högskola. 

Eftertankar 

om humanioradebatten 

Under hösten rasade den humanistiska forskningsdebatten 

på landets kultursidor. Utgångspunkten var Times Higher Education 

Supplements ranking av världens ledande universitet, där inget 

svenskt lärosäte kvalade in bland de 50 främsta för humaniora. Sverker 

Sörlin kommenterade i en inledande artikel humanisternas passivitet och 

märkliga oförmåga till kraftsamling: ”Med ett förbluffande dödsförakt 

kör humaniora vidare på sitt ’race to the bottom’ ”. 

Det blev ett liv och ett kiv. Forskningspolitiska klingor korsades, beskyllningar 

och tillmälen (mer eller mindre inlindade) utväxlades. Att 

sammanfatta den hetsiga – men också vitala – diskussionen är inte lätt. 

Överhuvudtaget handlade debatten mycket om att defi niera själva problemet, 

där åsikterna gick isär. En representant för Vetenskapsrådet tycktes 

anse att roten till det onda stod att fi nna i yngre forskares (alltför) 

starka ställning på kultursidorna. 

KRÖNIKA 

23

KRÖNIKA 

24 

Anslagsfördelningen fungerar ungefär som när 

Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God 

kompetens givetvis, men också en rejäl dos 

nätverk och (forsknings)ideologi. 

Även statsmaktens syn på forskningens roll är emellertid splittrad och 

delvis självmotsägande. Internationalisering är dagens huvudord. Samtidigt 

återkommer Pagrotsky ofta till behovet av att föra ut forskningen till 

allmänheten, dvs tredje uppgiften. Båda dessa målsättningar är givetvis 

lovvärda. Den humanistiska forskningens dilemma handlar ofta om att 

den befi nner sig mitt emellan dessa poler. Den är varken internationellt 

gångbar eller allmänt tillgänglig. Samtidigt är målkonfl ikten uppenbar. 

Det tar tid och kraft att bygga en internationell plattform, likaså att etablera 

sig på dagstidningarnas kultur- och debattsidor. Att vissa ”superakademiker”, 

typ Bo Rothstein, förmår kombinera dessa roller ändrar 

inte den oklara prioriteringsordningen. 

Ett annat konfl iktfält i debatten gällde fördelningen av forskningsanslag. 

Enligt företrädare för Vetenskapsrådet lever vi idag i den bästa av 

världar. I hård men rättvis konkurrens fördelas anslagen till de forskningsmässig 

starkaste miljöerna och individerna. Andra – däribland undertecknad 

– menade att anslagsfördelningen fungerar ungefär som när 

Göran Persson tillsätter generaldirektörer. God kompetens givetvis, men 

också en rejäl dos nätverk och (forsknings)ideologi. En forskare ska utvärderas 

av sina likar – det är en central trossats inom universitetsvärlden. 

Men erfarenheten visar att sakkunniga kan bedöma samma vetenskapliga 

projektansökan eller meritering helt olika. Den statliga 

anslagsutdelningens trovärdighet är alltså satt i fråga – och det är i sig ett 

allvarligt problem för forskarsamhället. 

Humanistisk forskning står inför en omvandling. Det blev hur som 

helst tydligt i debatten. Inte heller behöver det enbart vara negativt. Kris 

kan ju också betyda utveckling. Tidigare var humaniora en integrerad del 

av det nationella projektet. Mitt eget ämne – litteraturvetenskapen – bidrog 

till att skapa och upprätthålla det svenska kulturarvet. Idag är lit-

teraturämnets uppdrag betydligt mer oklart. Att då enbart beklaga sig 

över tidens kulturskymning hjälper föga. Denna omvandlingsprocess gäller 

för övrigt många andra tidigare statliga monopolverksamheter: grundskolan, 

SVT, Systembolaget etc. Målen och syftena med verksamheten 

måste bli tydligare. Varför forskar vi om det vi gör? Vem drar nytta av 

denna forskning – och vem kan således i förlängningen vara villig att bekosta 

den? Kan man inte besvara dessa grundläggande frågor om sin 

verksamhet kommer man givetvis ha svårigheter att få den fi nansierad. 

I detta omvandlingsarbete tror jag Malmö högskola har en fördel jämfört 

med de gamla lärosätena. På en traditionell humanistisk fakultet är risken 

för gettoisering större. I Malmö ingår humanistisk forskning och 

undervisning i tvärvetenskapliga sammanhang, vilket gör dem tydligt 

produktiva och motverkar isolering. På utbildningsområdet Internationell 

migration och etniska relationer, IMER, är språkutbildningarna relaterade 

till etnicitet och mångkultur. På K3 förenas humaniora med konst 

och teknik. Osv. 

I en uppföljande artikel skrev Sverker Sörlin uppskattande om den 

danska storsatsningen på forskning och tillämpning i skärningsfältet 

mellan humaniora, konst och ekonomi. Rapporten talade om en kombination 

av språkvetenskaplig software, dataspel, böcker, muséer, TV-serier 

och fi lm. 

I mina ögon låter denna utopiska framtidsvision märkvärdigt lik inriktningen 

på K3. Det fi nns med andra ord hopp. 

KRÖNIKA 

25

Tema: Forskningsfi nansieringen - ett år efter propositionen 

Förändringens vindar har blåst över det svenska systemet för 

forskningsfi nansiering. Ett år efter att regeringen presenterade 

propositionen ”Forskning för ett bättre liv” är den fortfarande 

lika omstridd. I centrum för diskussionen står de klassiska 

kärnfrågorna om vem som ska betala och hur medlen 

ska fördelas. 

TEMA 

27

TEMA 

28

En utbildningspolitisk 

kursändring är 

nödvändig 

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på oberoende och 

akademisk frihet. Vart tar den vägen när alltmer forskningsresurser 

binds upp av överväganden om vad som är politiskt 

gångbart och där forskningstrender, likriktning och konformism 

blivit legio? undrar Lars Pålsson Syll, professor i samhällskunskap 

vid Malmö högskola. 

Två omvälvningar har skett inom den svenska högskolevärlden under det 

senaste decenniet. Dels har vi fått ett nytt system för fi nansiering av 

forskningen och dels har universitetets roll som utbildningsförmedlare 

ökat. Båda har fått långtgående och allvarliga konsekvenser för svenska 

högskolor och universitet. 

TEMA 

29

TEMA 

30 

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger 

på oberoende och akademisk frihet. 

Ansvariga politiker brukar hävda att det nuvarande 

systemet för forskningsfi nansiering leder till 

ökad konkurrens och a fortiori högre kvalitet. Med 

exklusiv kapacitet att kunna prognostisera hur fertila 

och framgångsrika forskningsprojekt kommer 

att vara ett antal år framåt i tiden selekterar centralstyrda 

vetenskapsråd ut dem med störst och 

säkrast potential – är det tänkt. 

Problemet är bara att det inte är så de fl esta av oss 

forskare uppfattar situationen. Snarare än den offi ciella 

retorikens tal om ”excellenta forskningsmiljöer” 

och ”spetsforskning”, skulle nog många av oss vilja 

karakterisera systemet som godtyckligt, vagt och i 

grunden feltänkt. Om våra idéer har potential att bli 

bra och intressanta projekt är oerhört svårt att förutspå. 

Detta gör att det ofta blir en fråga om hur vi 

paketerar och marknadsför idéer som avgör om vi 

får pengar och kan omsätta dem i projekt eller inte. 

Tanken bakom forskningsfi nansieringssystemet 

påminner om kreationistiska idéer om intelligent 

design och möjligheterna att på förhand avgöra 

vad som kommer att visa sig vara nyttigt och fruktbart. 

Kanske borde man betänka vad Darwin och 

evolutionsläran i mer än 150 år har lärt oss – att 

framtiden och dess vinnare är svåra att förutse och 

att de bara går att konstatera, förstå och förklara 

post festum. 

De med representation i vetenskapsrådens beredningsgrupper 

får vara med vid dansen runt guldkalven. 

Revirtänkandet är påtagligt och bara jag och 

”de mina” ska gynnas. Andra göre sig knappast besvär. 

Bakom blomsterspråket döljer sig en dyster 

värld kännetecknad av cyniskt maktspel med starka 

inslag av nepotism. 

Vetenskapens status i vårt samhälle bygger på 

oberoende och akademisk frihet. Vart tar den vägen 

när alltmer forskningsresurser binds upp av 

överväganden om vad som är politiskt gångbart 

och där forskningstrender, likriktning och konformism 

blivit legio?

TEMA 

31

TEMA 

32 

Så länge kakan växte och alla kunde få sin beskurna 

del var vi tysta och höll mun. I takt med att allt 

fl er ska vara med och dela på kakan börjar systemet 

rämna eftersom många inte ens får smulor att 

nära sig med. Och allt fl er börja göra sina stämmor 

hörda. Många akademiker tycker idag att det är 

förödmjukande att årligen behöva avsätta månader 

av sin redan hårt ansatta tid till att sätta ihop forskningsansökningar 

som andra kollegor i sin tur ska 

lägga månader på att bedöma och värdera. Bättre 

vore om både vi och våra utvärderare fi ck tid att 

ägna åt oss det som vi borde – att forska. 

Givet detta är det antagligen bättre ur alla synpunkter 

sett att ge alla drägliga möjligheter till 

forskning inom ramen för sina tjänster. De som utöver 

denna gemensamma grundtilldelning vill forska 

mer kan ges möjligheter till det genom ett kompletterande 

ansökningsförfarande. Som det ser ut i 

dag blir ansökan ofta en fråga om allt eller intet. 

Har du tur i forskningslotteriet kan du ägna dig åt 

några års forskning. Har du otur väntar Grottekvarnen. 

Och det värsta är att du från år till år inte 

har en aning om hur det blir. Långsiktighet och 

trygghet är lika med noll. I dag beviljas mindre än 

10 procent av landets forskare forskningsanslag. 

De andra 90 procenten får hålla tillgodo med en 

alltmer utbredd känsla av meningslöshet. 

Många professors- och lektorskollegor runtom i 

landet har i dagsläget inte möjlighet att över huvud 

ägna sig åt forskning. De tvingas istället att lägga 

all sin tid på undervisning och administration. Hur 

detta ska kunna leda till forskaranknuten grundutbildning 

och kvalitetsförstärkning övergår min 

fattningsförmåga. Följden blir ju snarare en proletarisering 

av akademiker på högskolenivå. 

Processer som inleddes på gymnasiet till följd av 

kommunaliseringen av svenskt skolväsende 1989 

är nu på väg att också få fotfäste inom akademin. I 

stället för att fungera som förebild borde historien 

förskräcka och lända till eftertanke. 

Många av de utbildningar som bedrivs vid landets 

högskolor och universitet har i dag en mager 

kost att leva på. De senaste 15 åren har antalet studenter 

fördubblats, samtidigt som antalet lärare 

bara ökat med en fjärdedel. Resultatet blir därefter 

– få lärarledda föreläsningar och i rekordstora 

grupper där studenter matas kunskap med sked. 

Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper 

som går vidare till universitetsstudier. Detta 

är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika

I dag beviljas mindre än 10 procent av landets 

forskare forskningsanslag. De andra 90 procenten 

får hålla tillgodo med en alltmer utbredd känsla av 

meningslöshet. 

många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 

1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr skett till priset 

av försämrade möjligheter för stora studentgrupper att tillgodogöra sig 

högskoleutbildningens kompetenskrav. 

Över lag är tyvärr de studenter vi får till universitet och högskolor allt 

sämre rustade för sina studier. Deras sämre förkunskaper gör att det man 

för bara tio-tjugo år sedan kunde ta för givet att de hade med sig i bagaget 

från gymnasiet, får man i stället ägna stora delar av de första åren av 

utbildning åt att ge dem. Den grundläggande utbildningen på högskola 

och universitet gymnasifi eras. Omstruktureringen av skolan i form av 

decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser 

inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren 

har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurserna 

minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat. 

I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande 

kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Inte minst 

basfärdigheter i språk och matematik mankerar påtagligt. I stället för att 

ta ställning till vad studenterna skriver på sina tentamina får man lägga 

tid på att överhuvud försöka förstå vad de skriver. Den skolpolitik som 

lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna 

– de utan kulturkapital i bagaget hemifrån. 

Studenterna är inte bara fl er, utan också mer heterogena som grupp 

och ofta utrustade med sämre förkunskaper och lägre motivation. Föga 

förvånande faller tyvärr också många lärare, institutioner och lärosäten 

till föga och sänker kraven. 

TEMA 

33

TEMA 

34

Här fi nns ett korrumperande systemfel inbyggt i fi nansieringssystemet. 

Institutionerna är numera egna resultatenheter och deras medeltilldelning 

bygger bland annat på hur stor genomströmningen av studenter är. 

Med sådana incitamentstrukturer bäddar man ofelbart för kvalitetsproblem. 

Högskolor och universitet får inte förfalla till att bli ackommoderande 

institutioner med uppgift att hjälpa till att reglera sysselsättnings- och 

arbetslöshetstal över den fyraåriga politiska konjunkturcykeln. Det vore 

ett hån mot stolta och ärorika bildningstraditioner. En utbildningspolitik 

värd namnet får inte vara ett bihang till statsbärande partiers arbetslöshetspolitik. 

Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är omöjligt att med relativt 

sett mindre medel lotsa en allt större och sämre förberedd grupp studenter 

genom högskolan. Mot denna bakgrund är det kanske inte heller så 

konstigt att svensk forskning och svenska universitet och högskolor på 

många områden verkar få allt svårare att hävda sig internationellt. 

Så vad kan då göras? Börja med att ta bladet från munnen och säg som 

det är. Låt oss tala, och tala tydligt. Staten belönar idag högskolan om 

den håller en hög genomströmningstakt, i stället för en hög kvalitet. Utan 

resursförstärkningar blir talet om kunskapssamhälle bara en visionär viljeakt 

utan möjligheter att förverkligas. Utkräv ansvar och raka besked 

från våra utbildningspolitiker. Ställ det kommunala huvudmannaskapet 

för svensk skola under omprövning. Högskola och universitet måste genomsyras 

av bildning och kritisk refl ektion. Ge alla lärare på våra högskolor 

och universitet utrymme för forskning inom sina tjänster. Universitets- 

och högskolelärares främsta uppgift ska inte vara att dra in pengar 

till verksamheten, utan att undervisa, handleda och forska. Vår tid, kraft 

och energi ska inte gå åt till att göra det som borde vara politikers självklara 

uppgift. 

Lars Pålsson Syll 

TEMA 

35

TEMA 

36 

Atriet i universitetshuset i Lund.

Forskningspolitiken – 

ett steg framåt och 

två steg tillbaka? 

Regeringen står valhänt inför universitetssystemets 

våldsamma utveckling det senaste 

decenniet. Universiteten slåss sinsemellan 

om forskningsresurserna men utmanas 

nu också av de nya högskolorna, som dessutom 

ofta har starkare forskningsmiljöer 

än de själva. Det skriver Mats Benner, 

docent vid Forskningspolitiska institutet, 

Lunds universitet. 

TEMA 

37

TEMA 

38 

Nu vet vi besked. Det blir inga nya universitet, 

kanske inte heller fl er forskarutbildningsmiljöer 

eller ”vetenskapsområden”. Åtminstone inte 

på kort sikt. Utbildnings- och kulturminister Leif 

Pagrotsky slog nyligen fast på Dagens Nyheters debattsida 

att departementet överhopats med ansökningar 

om inrättandet av vetenskapsområde och 

om universitetsstatus, och att man saknade kapacitet 

att behandla alla dessa propåer. En ny ordning 

är av nöden och uppgiften att fi nna en lösning går 

nu till en erfaren utredare inom området, Riksbankens 

Jubileumsfonds avgående vd Dan Brändström. 

Det fi nns en försiktig, men inte omärklig, betoning 

på resurskoncentration och ”elitsatsningar” i 

Pagrotskys artikel. Vi skall nog inte vänta oss några 

revolutionära förslag, men det är de stora universiteten 

och deras så kallat starka forskningsmiljöer 

som kommer stå i centrum för framtidens forskningspolitik. 

Högskolorna och de nya universiteten 

kommer i första hand att få inrikta sig på att fi nna 

sin plats i sin egen division. 

Så var det sagt. Pagrotskys deklaration bekräftar 

väl främst det många anat, nämligen att regeringen 

står valhänt inför universitetssystemets våldsamma 

utveckling det senaste decenniet. Det var ett ganska 

hanterligt och prydligt system vid ingången av 

1990-talet. Högskolorna var just högskolor, ganska 

små och huvudsakligen lokalt förankrade ut- 

bildningsinstitutioner med – i bästa fall – begränsade 

samarbeten med universitet i närområdet. 

Universiteten dominerade forskningssystemet totalt. 

De var i huvudsak självfi nansierade, medan 

den externa fi nansieringen stod för ungefär en tredjedel 

av den totala fi nansieringen och bidrog på 

marginalen till forskningens infrastruktur. Tjänster 

och ämnen var stabila och ofta präglade av tidigare 

decenniers vetenskapliga framsteg – minns att Sverige 

var en vetenskaplig stormakt efter kriget. De 

externa fi nansiärerna var förvisso många men tydligt 

indelade i grundforskningsinriktade forskningsråd 

och problemorienterade myndigheter. 

1990-talet såg hela denna stabilitet skakas i grunden. 

Högskolorna fi ck fasta forskningsresurser, förvisso 

i blygsam skala med inte utan effekt. Dessutom 

kompletterades de statliga anslagen ofta med 

regionalt stöd och fi nansiering från en helt ny anslagskälla, 

KK-stiftelsen, med uppgift just att fi nansiera 

högskolornas forskning. Resultatet är en imponerande 

utvidgning av forskningslandskapet. 

Idag fi nns till exempel 25 professorer och ett hundratal 

doktorander vid Högskolan i Halmstad, en 

högskola som knappast hade någon forskning alls 

för 10 år sedan. Forskarutbildning inom fl era områden 

fi nns i praktiken i Halmstad även om den 

formellt sorterar under ett ”behörigt” universitet. 

Självständigheten för denna högskola är i realiteten

Idag kan en akademisk forskningsmiljö 

knappast överleva utan extern fi nansiering, 

vilket var fullt möjligt bara för 

10 år sedan. 

redan erövrad, även om den fortfarande begränsas av formella krav på 

vetenskapsområde för att meddela forskarutbildning. Exemplet Halmstad 

kan mångfaldigas och är tillämpligt på fl era högskolor. Det visar på 

dynamiken i systemet och framväxten av helt nya forskningsmiljöer. Universitetens 

forskningsmonopol har brutits. 

Också helt nya typer av högskolekoncept lanserades. Vi fi ck ett antal 

”cityuniversitet” – Malmö och Södertörn – med breddad rekrytering och 

tvärvetenskapliga forskningsprogram på menyn. En renodlad glesbygdshögskola 

(Gotland) etablerades och några IT-högskolor (Blekinge och 

Skövde) tillkom. Sverige begåvades också med ett antal helt nya universitet, 

först i Karlstad, Örebro och Växjö, senare också i Sundsvall och 

Östersund. Dessa universitet har en annan profi l än de gamla, de är ”lätttare” 

än de gamla universiteten: mer tillämpade, mer utbildningsinriktade, 

mer regionalt orienterade. De söker en ny roll och skapar variation i 

förhållande till de äldre universiteten. 

De gamla universitetens centrala roll är kanske inte hotad i och med 

denna utveckling, men deras interna sammanhållning och externa autonomi 

är kraftigt beskuren. Universiteten förfogar idag själva bara över 

ungefär hälften av sina totala forskningsmedel, medan resten söks i konkurrens. 

Idag kan en akademisk forskningsmiljö knappast överleva utan 

extern fi nansiering, vilket var fullt möjligt bara för 10 år sedan. Universiteten 

slåss sinsemellan om forskningsresurserna, men utmanas också av 

de nya aktörerna i forskningslandskapet. I takt med att högskolorna börjat 

profi lera sig har de, åtminstone inom vissa nischområden, faktiskt 

ofta starkare forskningsmiljöer än dem som universiteten kan erbjuda. 

Vissa av de äldre universitetens forskningsfält befi nner sig i dag i djup 

kris, delvis på grund av förskjutningarna i forskningsfi nansieringen. 

Kemi och fysik, klassiska tunga akademiska områden, hör dit. År 2003 

TEMA 

39

TEMA 

40

varslades halvdussinet kemiprofessorer vid Göteborgs universitet, en 

otänkbarhet i forna tiders universitetssystem. Samma år genomfördes 

stora neddragningar av naturvetenskapens kronjuvel, den subatomära 

fysiken, vid Lunds universitet till följd av sjunkande anslag. 

Forskningsfi nansiärernas betydelse har också förändrats kraftigt. Från 

att ha varit lojala systemstödjare är de idag strategiska aktörer, med allt 

mer oblyga anspråk på att reformera och modernisera vad de uppfattar 

som förkalkade och stelnade akademiska miljöer. Nya fi nansieringsmodeller 

har också etablerats, som skall bygga upp samarbeten mellan universitet, 

företag och stat för att etablera industrirelevanta, vetenskapligt 

excellenta och internationellt synliga miljöer. Dessa skall gagna kunskapsutvecklingen 

men också tillväxt och innovation. En ny grupp av fi - 

nansiärer har också etablerats under perioden – forskningsstiftelserna – 

som verkar i ett gränsland mellan privat och offentligt, akademiskt och 

industriellt. Forskningsfi nansieringen riktas dessutom alltmer mot miljöer 

snarare än enskilda projekt. Stödet till starka forskningsmiljöer skall 

främst kompensera neddragningen av basresurserna till de gamla universiteten, 

även om utlysningen naturligtvis är öppen lär huvuddelen av resurserna 

hamna just där. Här är konkurrensen hård, och universiteten 

slåss om prestige och position. De nya resurserna lär inte fördelas jämnt 

över systemet – några universitet blir vinnare, andra förlorare. Också 

bland de etablerade universiteten sker därför en uppdelning, där några 

tar alltmer resurser medan andra kommer att krympa. 

Varje steg i denna utveckling har tagits medvetet, men de sammantagna 

konsekvenserna har nog inte alltid stått klart. Låter man tre högskolor 

få universitetsstatus – för att spränga och vidga det litet rigida universitetsbegreppet 

– kanske man inte skall förvånas att fl er vill in i denna exklusiva 

klubb (och därmed också få litet mer egna forskningspengar att 

röra sig med och rätt att bedriva forskarutbildning). Så tänkte man uppenbarligen 

i Malmö och på Södertörn men också på många andra ställen 

i landet. I dagsläget fi nns universitetsansökningar från så skilda ställen 

som Borås, Södertörn, Malmö och Blekinge tekniska högskola. 

Vetenskapsområden vill Högskolan i Gävle, Högskolan Dalarna, Högskolan 

i Jönköping, Mälardalens högskolan, Högskolan i Skövde och 

andra ha - några av dem har redan ett men de söker nu fl era. Låter man 

TEMA 

41

TEMA 

42 

Är loppet kört för de nya aktörerna? 

Universitetsracet är sannolikt över. Det 

verkar inte bli fl er nya universitet. 

högskolor få rätten att på egen hand inrätta professurer, kanske man inte 

heller skall förvånas över att dessa högskolor också vill driva egen forskarutbildning 

– och att man kanske dessutom blir ganska bra på att bedriva 

forskarutbildning i egen regi. Drar man samtidigt ned på universitetens 

fasta forskningsresurser kanske man inte skall förvånas över att 

företrädare för dessa lärosäten för en aggressiv polemik mot de nya universiteten 

och högskolornas nyvunna forskningsstatus. Sådan polemik 

har inte sällan en direkt fi entlig udd riktad mot nykomlingarna i systemet, 

men handlar egentligen mest om anpassningssvårigheter i ett väsentligt 

mer konkurrensutsatt fi nansieringssystem. Inte heller skall man förvånas 

över att de gamla universiteten – i allians med Vetenskapsrådet 

– driver fram nya fi nansieringsformer där de nya universiteten och högskolorna 

har svårt att hävda sig (starka forskningsmiljöer). Pengarna till 

dessa miljöer lär inte hamna någon annanstans än vid just de etablerade 

universiteten. 

Vad händer då framöver, är loppet kört för de nya aktörerna? Universitetsracet 

är sannolikt över. Det verkar inte bli fl er nya universitet. Dessutom 

räckte pengarna inte till några seriösa satsningar – när Mitthögskolan 

blev Mittuniversitetet fi ck det nya universitetet det blygsamma 

tillskottet på 10 miljoner kronor i forskningsanslag från riksdagen. Är 

detta indikativt, lär frestelsen att skriva långa universitetsansökningar 

klinga av. De miljardsatsningar som gjordes på nya universitet under

1950- och 1960-talen (Umeå och Linköping), följdes av mer blygsamma 

investeringar under 1990-talet (något 100-tal miljoner kronor till Karlstad, 

Örebro och Växjö) och ännu mindre summor idag. Den borgerliga 

oppositionen har inga alternativ att erbjuda. Också bland de borgerliga 

dominerar koncentrationsretoriken och drömmar om svenska elituniversitet 

med global lyster. Inte ens centerpartiet, med sin regionala förankring, 

faller utanför ramen. 

Men kanske är det lika gott så. Tanken att Sverige på allvar kan rymma 

ett mycket stort antal mer eller mindre kompletta lärosäten är storvulen 

och förlegad. Finns det verkligen utrymme för 20-25 universitet i 

Sverige? Och är verkligen universitetsstatus en mirakellösning? Tittar 

man på vår tids dominant och förebild inom forskningspolitiken, USA, 

så råder pluralism och variation. I USA fi nns några av världens förnämsta 

utbildningsmiljöer (liberal arts colleges) som vanligen saknar forskningsöverbyggnad. 

Här fi nns renodlat regionala – och regionalt fi nansierade 

– högskolor med nytta och tillämpbarhet som nyckelord. Här fi nns 

specialiserade forskningsuniversitet med begränsad grundutbildning. 

Och så vidare. Uppenbarligen fungerar mångfaldstanken i USA – varför 

skulle den inte kunna göra det i Sverige? 

Mats Benner 

TEMA 

43

TEMA 

44

Ett jobb för staten 

I ett rörligt, demokratiskt samhälle måste forskning vara mer 

än produktutveckling. Därför fi nns det skäl att slå vakt om en 

stabil kvot offentlig fi nansiering av forskningen så att denna 

inte bara utförs av företagen. Det skriver Niklas Ekdal, politisk 

redaktör på Dagens Nyheter. 

Sverige ligger bra till i den globala kunskapsekonomin. Vi har de procentuellt 

största satsningarna på forskning och utveckling i världen. Nobelpriset 

ger oss en image som ledande forskningsnation. Vi har ett utåtriktat 

näringsliv, snabb spridning av ny teknik, goda språkkunskaper och 

vinstrika storföretag. Vi har forskningsmiljöer av världsklass. 

Ur politikernas helikopterperspektiv ser det bra ut, kanske för bra, när 

det gäller forskningens framtid. Vårt världsrekord i FoU per capita (jämsides 

med Israel) ger intrycket att inga större politiska insatser behövs. 

Men om man vänder på kikaren och tittar från den unga forskarens håll 

blir bilden mindre rolig: 

Mellan 1981 och 2001 minskade de offentliga satsningarna på FoU 

(som andel av BNP) med 4 procent medan de i exempelvis Finland ökade 

med 71 procent. Finland, Norge och Danmark ökar fram till 2010 årligen 

sin offentliga FoU med mer än Sverige i absoluta tal. I relation till 

befolkningens storlek ökar våra grannländer satsningarna tre gånger så 

mycket som vi de närmaste fem åren. 

Det är storföretagen som håller svensk forskning under armarna. Ericsson, 

Astra och de andra svarar för 72 procent, universiteten för 21. De 

TEMA 

45

TEMA 

46 

I vårt land går miljarderna från spel och dobbel 

till idrottsrörelsen, som om det var pingpong vi 

skulle leva på i framtiden. I andra länder använder 

man lotterier för att fi nansiera forskning. 

offentliga basanslagen till svensk forskning har i princip legat still i 25 år 

medan annan fi nansiering ökat kraftigt. 

År 1994 kom pengarna till forskningen vid svenska universitet till hälften 

från staten och hälften från externa källor. Tio år senare var förhållandet 

30–70. De säkra, statliga pengarna till oberoende forskning utgör 

en krympande andel, medan institutioner som Karolinska Institutet förvandlas 

till forskarhotell. 

I regeringens forskningsproposition från 2005 slås fast att Sverige ska 

vara Europas mest dynamiska ekonomi. Anslagen ökar också sent omsider, 

när 2,34 miljarder extra tillförs 2005–2008. Det är en liten ljusning 

men långt ifrån tillräcklig. 

Pengar är nämligen inte allt, på detta område heller. Man måste också 

ha något vettigt att investera dem i. 

Vilka signaler får 2000-talets blivande forskare? 

Populärkulturens dom är brutal. Något nördigare än en tekniker fi nns 

inte. Och vem har tålamod att gneta med grundforskning för att få en 

klapp på axeln om 20 år, när en dokusåpa ger omedelbar berömmelse? 

Lika segt är budskapet från politiker och universitet. Om du satsar på 

forskarbanan får du räkna med att leva ur hand i mun; först ragga pengar, 

sedan göra jobbet. Den moderna fi losofi n med satsning på ”starka 

forskningsmiljöer” medför också risker för en maktkoncentration som 

gör juniora forskare beroende av dominanta silverhannar. Nyfi kenheten 

och upproret mot det invanda seendet sätts på undantag. 

Den starkt progressiva inkomstskatten är en straffskatt på utbildning, 

därmed också på forskning. Särskilt destruktivt blir det i en så globaliserad 

bransch där utländska gästforskare måste ha skatterabatt för att 

komma hit. Den skatt som är ett hinder för utlänningar måste rimligen 

också vara ett hinder för svenskar.

Det regionalstödjande inslaget i utbildningspolitiken har bidragit till en 

proletarisering av forskarkåren. I propositioner och högtidstal talar man 

gärna om excellens, men utspädningen av kompetensen, de obegripliga 

karriärvägarna och blygsamma lönerna jagar stjärnor ur landet, eller till 

andra yrken. 

Å ena sidan har Sverige ett guldläge inom framtidsforskning kring 

mikrodata, cellbiologi, neurovetenskap, epidemiologi, fordonsteknik, 

skogsförädling och mycket annat. Å andra sidan är vi dåliga på att ta 

hand om dem som ska dra på sig den vita rocken. Detta perspektiv måste 

fi nnas med när vi diskuterar forskningens fi nansiering; frågan är inte 

bara vem som ska betala, till vad och hur mycket – frågan är också hur 

vi får bättre avkastning på satsade pengar. 

De politiska signalerna blir allt viktigare. I våra nordiska grannländer 

är statsministrar ordförande i teknik- och vetenskapsråd som fokuserar 

på morgondagens heta branscher. I Sverige har regeringen gett forskningen 

lägre prioritet. 

I vårt land satsas hårt på idrottsgymnasier som vaskar fram eliten när 

det gäller att spela handboll eller åka skidor. Läshuvudena i skolan lämnas 

däremot vind för våg, tacksamma om de slipper bli mobbade. 

I vårt land går miljarderna från spel och dobbel till idrottsrörelsen, 

som om det var pingpong vi skulle leva på i framtiden. I andra länder 

använder man lotterier för att fi nansiera forskning. 

I en undersökning för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) 

har Håkan Gergils, Ecofi n, jämfört de nordiska ländernas innovationssystem. 

Han fi nner ett Norge och ett Danmark som satsar hårt på att få 

till en dynamisk politik på området, ett Finland i särklass där hela samhället 

drar åt samma håll och ett Sverige med överlägsna traditioner men 

alltför svaga resultat i förhållande till investeringarna. 

TEMA 

47

TEMA 

48 

Forskning är alltid en investering för framtiden 

men tenderar i politiska/kamerala sammanhang 

att bokföras under kolumnen för konsumtion. 

Av de 4 BNP-procent vi satsar på FoU svarar storföretagen 

för över 3. Det betyder att politikerna i 

Sverige länge kunnat ignorera frågan. Sammanlagt 

har vi ändå legat skyhögt, med tanke på att genomsnittet 

bland OECD-länderna är 2,3 procent. 

Nu förändras situationen. Vi kan inte leva på 

samma storföretag hur länge som helst. Andra länder 

satsar stenhårt på sin innovationspolitik. Kraven 

på samordning mellan forskare, företag och 

statliga aktörer blir allt större i en komplex värld. 

Och i ett rörligt, demokratiskt samhälle måste 

forskning vara mer än bara produktutveckling. 

Regeringen har tagit fram en innovationsstrategi, 

som också låg till grund för 2005 års forskningsproposition. 

I strategin kan man läsa följande: 

”Sverige skall vara Europas mest konkurrenskraftiga, 

dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi, 

och därmed ett av världens mest attraktiva investeringsländer 

för stora och små kunskapsbaserade företag. 

Världsledande kunskap skall frodas inom ett 

antal prioriterade forskningsområden. Ett väl utvecklat 

samspel mellan ekonomi, offentlig förvaltning, 

näringsliv och fackliga organisationer skall garantera 

en omfattande omvandling av kunskap till 

varor och tjänster.” 

Ambitionen är inspirerande, men det blir många 

besvärjelser på temat ”skall” och mindre om ”hur”. 

Tänk om lika stor energi ägnades åt denna fråga i 

den politiska debatten som åt nivåerna i bidragssystemen. 

I stället för en innovationspolitik som Finland 

har Sverige haft en forskningspolitik, noterar Håkan 

Gergils. Till detta har lagts en näringspolitik 

som fokuserat mer på sysselsättning och regionala 

hänsyn än på kunskapssamhället. Med denna inriktning 

är det logiskt att storföretagen har gynnats 

på bekostnad av entreprenörskap och strategisk 

grundforskning. 

Den svenska staten har aldrig haft någon uttalad 

målsättning att behålla en viss andel offentligfi nansierad 

forskning. Finland har strävat efter 40 procent 

offentlig fi nansiering, Norge efter en tredjedel. 

Enligt EU:s Lissabonplan bör förhållandet mellan 

offentlig och privat fi nansierad FoU vara 1-2. 

Det betyder för Sveriges del att den offentliga andelen 

borde öka med cirka 40 procent. Ett första steg 

på vägen vore att åtminstone sätta upp ett mätbart 

mål. 

Det är en styrka att ha så forskningsintensiva

storföretag som Sverige, men det fi nns skäl att slå vakt om en stabil kvot 

offentlig fi nansiering av landets samlade forskning. 

Ett uppenbart motiv är att storföretag numera är globaliserade, känsliga 

för störningar på marknaden och föga sentimentala i frågan om var 

man placerar sin FoU. Som vi såg i början av 2000-talet kan ett företag 

som Ericsson snabbt få problem som tvingar fram drastiska nedskärningar 

av dess framtidssatsningar. Ju mer turbulent den kommersiella 

marknaden, desto viktigare med en stabil offentlig fi nansiering. 

Tendensen är att företagens FoU blir alltmer kortsiktigt inriktad på nästa 

generation produkter. Den offentligfi nansierade forskningen måste därmed 

täcka in ett allt bredare fält. Samtidigt växer kunskapssamhällets behov 

av forskning inom områden utan omedelbart kommersiellt intresse, 

som humaniora, av både demokratiska och ekonomiska skäl. 

Forskning är alltid en investering för framtiden men tenderar i politiska/kamerala 

sammanhang att bokföras under kolumnen för konsumtion. 

I en politisk kultur starkt inriktad på välfärd och fördelning riskerar 

forskningen att bli ett dragspel på marginalen, något man tutar med i 

goda tider och viker ihop i lågkonjunktur. 

Om man anlägger investeringsperspektivet borde det vara tvärtom. Ju 

mer pressad statsbudget, på grund av exempelvis hög arbetslöshet, desto 

viktigare att satsa på den FoU som ska ge basen för morgondagens jobb. 

Ju större påfrestningar på det politiska systemet, desto viktigare att säkra 

den kunskapsproduktion som är demokratins och upplysningens bas. 

Niklas Ekdal 

TEMA 

49

TEMA 

50

”Forskning för 

ett bättre liv”? 

Några refl ektioner över 

svensk forskningspolitik 

Dagens forskningspolitik, med dess fokus på teknisk och medicinsk 

forskning, leder till allt större ensidighet i all forskning. 

Dessutom ses starka forskningsmiljöer alltför ofta som synonyma 

med stora, men det fi nns inga rimliga belägg för att vi 

får en bättre forskning genom att bygga stora miljöer. Det menar 

Lennart Olausson, rektor vid Malmö högskola. 

Det har nu gått ett drygt år sedan vi fått se konsekvenserna av den forskningspolitiska 

propositionen ”För ett bättre liv”. Jag skall här diskutera 

några av de spänningar och eventuella motsägelser som fi nns i den förda 

politiken och också något fundera över vad den kommer att innebära för 

framtiden. Det fi nns ett mantra i forskningspolitiken som förtjänar en 

viss uppmärksamhet. Detta kommer till uttryck i ord som konkurrens 

och konkurrensutsätta. Jag skall diskutera några utslag av denna tankefi 

gur. 

I Sverige liksom i stora delar av världen förändras den högre utbildningen 

och forskningen i rask takt. Hela världen – om vi får tro de många 

stolta deklarationerna – är på väg mot kunskapssamhället. Ett uttryck 

för detta fi nner vi i de stolta planerna i EU om att skapa ett utbildnings- 

och forskningsområde som skall vara världsledande år 2010, en satsning 

som nu i halvtid inte tycks ha tagit Europa något steg mot det mål man 

satt upp. EU fortsätter att halka efter, inte bara USA utan även i relation 

TEMA 

51

TEMA 

52 

till Kina och Indien, säger man. 

Men vad betyder det att man säger 

att EU ”halkar efter”? Vad är 

det man är ute efter och vilken 

syn på forskning och utbildning 

har man? Är det rimligt att se på 

kunskap som en nationell egendom? 

Det är här som ordet konkurrens 

kommer in. Kunskap ses 

som ett konkurrensmedel, och 

kanske inte bara ett konkurrensmedel 

bland andra utan Medlet. 

Det blir tydligt både när det 

handlar om EU och när det handlar 

om Sverige. 

Enligt tillgängliga uppgifter så 

står Sverige för 2% av bildningen 

av ny kunskap i världen. Man är 

från så kallat ansvarigt håll orolig 

för att ”vår” andel håller på 

att minska. Men vad betyder det 

egentligen? Och vad står de olika 

procentsiffrorna för? Hur mäter 

man? Är det i förhållande till hur 

mycket resurser man sätter in eller 

är det den forskning som syns 

i de bibliometriska studierna? 

Jag vet inte, eftersom jag inte har 

sett något bra underlag som förklarar 

detta. Spelar det någon 

roll? Jo, det gör nog det, eftersom 

om man bara mäter det som 

syns i de bibliometriska studierna, 

så är det stora delar av existerande 

forskning och ny kunskap 

som inte syns i dessa siffror, 

bland annat stora delar av humaniora 

och lite mindre av samhällsvetenskapen. 

Om man avser 

de resurser som sätts in, så är det 

kanske självklart att den svenska 

andelen sjunker när kineser och 

indier börja sätta in sina. Det 

fi nns ju trots allt lite fl er människor 

som bor och verkar i dessa 

länder. 

Vi står nu också mitt i den så 

kallade Bolognaprocessen, vilken 

ibland sätts in i samma sammanhang 

som forskningspolitiken, 

dvs att det handlar om att stärka 

positionen i den internationella 

konkurrensen. Om man då återvänder 

till inledningen till den senaste 

forskningspolitiska propositionen 

”Forskning för ett bättre 

liv”, ges en annan bild. Där slås 

det fast att forskningen … 

bidrar till utveckling och förnyelse, 

stärker tillväxten, ökar 

förståelsen och samspelet med 

människor i andra länder och 

förbättrar medborgarnas möjligheter 

att leva ett gott liv. 

Så långt är det gott och väl liksom 

när man fortsätter att läsa 

de inledande trosbekännelserna. 

Men när man nu ett år efteråt 

funderar över det huvudsakliga 

budskapet som härletts från propositionen, 

så känner man sig 

inte lika lugn. Det är i huvudsak 

två teser som utformats. För det 

första skall huvuddelen av de nya 

resurserna satsas på teknik och 

medicin. Det förefaller som om 

man nöjt sig med att se till det 

som man tror ”stärker tillväxten” 

och inte det övriga i citatet 

ovan. För det andra är det en 

fortsatt tilltro till att ”konkurrensutsätta” 

forskningsmedlen 

via Vetenskapsrådet och Vinnova. 

Men det är inte längre fråga 

om att det är de enskilda forskarna 

som skall konkurrera utan nu 

handlar det om starka forskningsmiljöer, 

som är de som ansöker 

om pengarna, utifrån en 

prioritering och rangordning 

inom de enskilda lärosätena. 

Det är dessa båda budskap 

som präglat det dryga år som 

gått sedan den forskningspolitiska 

propositionen kom och som 

från och med 2006 också syns i 

budgetsammanhang. Det är svårt 

att hitta pengar till det som skall 

bidra till ”…den ökade förståelsen 

och samspelet med människor 

i andra länder”. De båda teser 

som jag nämnt ovan är också 

tätt sammanhållna, vilket gör att

de förstärker en sida inom forskningspolitiken. Det tror jag kan bli djupt 

problematiskt om några år om man inte gör något åt det. 

Den tankefi gur som förefaller ligga bakom den nuvarande forskningspolitiken 

är att det bara är en viss typ av forskning som bidrar till att 

stärka tillväxten, nämligen teknik och medicin. Men inte vilken teknik 

eller medicin som helst, utan man har också i högre utsträckning än tidigare 

anammat att det skall vara sådan forskning som har internationell 

synlighet, dvs sådant som går att mäta via bibliometriska analyser. Det 

här med synlighet eller mätbarhet har förstärkts ytterligare i dels de internationella 

rangordningar som gjorts av lärosäten och dels i de underlag 

som skall ligga till grund för Vetenskapsrådets sätt att hantera starka 

forskningsmiljöer. 

Vad är problemet med detta då? Jo, vi kan hitta åtminstone två tydliga 

problem. Det ena har att göra med att humaniora och samhällsvetenskap 

inte syns alls på samma sätt i de numera vedertagna sätten att mäta forskning 

och dess kvalitet. Till stor del beroende på att man inom dessa fält 

har andra publiceringsstrategier än inom naturvetenskap, teknik och 

medicin. Det andra problemet är mer generellt och kan uttryckas som att 

den tillämpade forskningen kommer att komma i strykklass. Denna form 

av forskning har inte heller samma form av synlighet i de tidskrifter som 

väger tungt och som mer vetter åt grundforskning. Ingen av dessa effekter 

av forskningspolitiken är, enligt mitt sätt att se, bra för framtiden. 

Det fi nns mycket annat att säga om forskningspolitiken – det viktigaste 

kanske är att det fi nns inga som helst vetenskapliga belägg för den 

tro som politiken är ett uttryck för, nämligen att vi genom att satsa ensidigt 

på teknik och medicin får ”…. ett bättre liv”. 

Det fi nns också ett annat problem som ligger i förlängningen av den 

nuvarande forskningspolitiken – och detta är kanske något som syns 

ännu tydligare i Danmark där man är i full färd med att slå samman universitet 

– och det är tanken att ”big is beautiful”, och inte bara det , utan 

att starka forskningsmiljöer ofta handlar om storlek. Återigen; det är 

svårt att hitta rimliga belägg för att vi får bättre forskning genom att 

bygga stora miljöer. 

Denna tankefi gur brukar ofta legitimeras med att det gäller att profi - 

lera sig – ett annat modeord. Jag tror i och för sig att det är viktigt att 

TEMA 

53

TEMA 

54 

såväl forskare som lärosäten försöker 

profi lera sig, men detta går 

inte nödvändigtvis ihop med tanken 

att man måste koncentrera 

verksamheter till färre platser 

som därmed också blir större och 

större. Jag är rädd att detta kommer 

att leda till en alltmer ökande 

sårbarhet och att stora områden 

lämnas obeforskade. Det är 

ju inte så att den svenska – om 

man nu kan tala om något sådant 

som svensk forskning, eftersom 

mycken forskning sker i 

samarbete med och inom internationella 

nätverk – forskningspolitiken 

är profi lerad. Utan de 

prioriteringar som görs i Sverige 

är precis desamma som görs internationellt, 

dvs man genomför 

en politik som leder till allt större 

ensidighet i all forskning. 

Det fi nns ytterligare en sida att 

lyfta fram och det är den som 

vetter mot en starkare politisk 

styrning. Bakgrunden är enkel. 

Bakom mycket av talet om konkurrensutsättning 

ligger också en 

tanke om rangordning och ranking. 

Man vill sätta olika lärosäten 

eller forskare på en lista, där 

det bästa hamnar högst upp och 

sedan följer en fallande skala. 

De prioriteringar som görs i Sverige är 

precis desamma som görs internationellt. 

Dessa listor eller andra nyckeltal 

som tas fram används påfallande 

ofta av politiker, som då omedelbart 

kan antingen slå sig för 

bröstet för att det gått bra eller 

vill vidta åtgärder som driver på i 

den riktning som gör att man får 

bättre siffror nästa gång. Det 

som oroar mig i förlängningen av 

detta är inte att politiker intresserar 

sig för verksamheten utan 

att vi inom högskolevärlden allt 

mer kommer att sträva efter att 

göra de saker som syns i siffrorna. 

Inte för att vi innehållsmässigt 

tycker att det är viktigast 

utan just därför att vi måste bli 

mer synliga, där synlighet skall 

läsas som det som mäts. 

Något positivt skall väl också 

sägas. 

Den stora utmaning som vi 

står inför är inte om satsningar 

på forskning i Kina och i Indien 

gör att Sveriges andel av den internationella 

forskningen – som 

den nu mäts – sjunker en och annan 

tiondel från nuvarande 2 %. 

Eller om EU:s andel blir någon 

promille mer eller mindre. Den 

stora utmaningen är snarare att 

vi alla måste kunna ta del av och 

nyttja 100 % av all ny kunskap i 

världen och inte nöja oss med 

några få procent. Vi som högskola 

måste bli mycket bättre på att 

ta del av alla kunskap i världen, 

kritiskt granska och förmedla 

den till den region som vi är verksamma 

i. Forskning i sig leder 

inte till ett bättre liv, utan det är 

först när vi omsätter kunskapen i 

handling, det må vara i lärosalen, 

i en populärvetenskaplig föreläsning, 

i samspel med ett företag 

eller något annat som det sker. Vi 

vid Malmö högskola sätter en 

ära i att arbeta med samhällsrelevant 

forskning och arbeta med 

kunskapsdelning i nära anslutning 

till olika användare i samhället. 

Detta kanske inte ger lika 

många citeringar i internationella 

tidskrifter eller lika stor uppmärksamhet 

på en eller annan 

internationell konferens. Men 

det är inte olika mätmetoder på 

vad som skall anses vara framstående 

forskning som skall styra 

vad vi arbetar med utan snarare 

vad vi tror på som kan leda till 

att medborgarna i alla länder får 

chans till att leva ett bättre liv. 

Lennart Olausson

TEMA 

55

PORTRÄTTET 

56

”Jag är inte nyfi ken, 

men jag vill veta allt” 

Hon var med och byggde upp ett helt nytt, unikt utbildningsområde 

och nu har hon blivit dess första kvinnliga docent. 

Det är fascinationen inför skrivandet och jakten på den goda 

texten som driver Inger Lindstedt, docent i medie- och kommunikationsvetenskap 

vid Konst, kultur och kommunikation, 

K3, vid Malmö högskola. 

Den goda texten. Mottagarens perspektiv. Viljan att veta mer. 

Det är tre meningar som kan stå som rubriker för Inger Lindstedts yrkesliv 

och person. Nyligen blev hon den första kvinnliga docenten på 

utbildningsområdet K3, ett område som hon för några år sedan var med 

om att bygga upp och där hon idag undervisar i Medie- och kommunikationsvetenskap. 

Vad är en god text då? frågar jag henne. 

– Den har en början, en mitt och ett slut. Även ett svårt innehåll blir 

lättfattligt om texten är strukturerad. Den ska vara genomtänkt, man ska 

veta vad man vill berätta. Som Tegnér sa: det dunkelt sagda är det dunkelt 

tänkta. 

PORTRÄTTET 

57

PORTRÄTTET 

58

”Som läsare ska jag känna mig 

delaktig i kommunikationen” 

Jag ber henne nämna bra skribenter och hon säger namn som Jan Guillou 

(”när hans journalistik var som bäst”), Ingrid Elam, Cristine Sarrimo och - 

Astrid Lindgren. 

– Hon läste alla sina texter högt för sig själv. För att hon visste att det 

var så de skulle användas. Hon hade en fantastisk respekt för sina läsare, 

säger Inger Lindstedt. 

Den goda texten är just en som når fram till sin läsare, menar hon. 

– Som läsare ska jag känna mig delaktig i kommunikationen, att skribenten 

vill att jag ska hänga med. Det fi nns en tumregel: överskatta inte 

läsarens förkunskaper, men underskatta inte hans eller hennes intelligens. 

Hon lägger till, med en göteborgsk omskrivning: 

- Man ska ha respekt för sin läsare och inte försöka käcka sig. 

Inger Lindstedt tycker sig se en tendens att läsarperspektivet alltmer 

tappas bort i dagens journalistik. Ibland glömmer medierna att uppdatera 

bilden av sin mottagare. 

– Kvällspressen har en gammal bild av en tänkt läsare som man ska 

skriva för. Han kallas Nisse i Hökarängen. Nisse är en lågutbildad, medelålders 

man, som tittar mycket på TV. Inte konstigt att kvinnorna inte 

läser kvällstidningarna då. 

Mottagarens intresse är ett fokus som hängt med Inger Lindstedt från 

början, under uppväxten i Göteborg och de allra första mötena med 

PORTRÄTTET 

59

PORTRÄTTET 

60 

journalistiken. Den nådde henne 

via radion; P2, Radio Luxemburg 

och inte minst de dagliga 

fi skehamnsrapporterna. 

– Varje dag läste reportern upp 

hur det gått för de olika fi sksorterna 

på morgonens fi skehamnsauktion, 

vilket pris de stannade 

på. Detta var oerhört viktiga nyheter 

för folk. Fler var beroende 

av de nyheterna än av börsnoteringarna, 

säger hon. 

Inger Lindstedt blev tidigt fascinerad 

av skrivandet, mycket 

tack vare sina lärare i skolan. Efter 

studenten gjorde hon praktik 

på en landsortstidning, men insåg 

att det inte var nyhetsjournalistik 

hon ville hålla på med. Istället 

började hon arbeta på marknadsavdelningen 

på en bank. 

– Där skrev jag texter som 

skulle värva kunder och fi ck defi - 

nitivt fundera över hur man ska 

formulera sig för olika målgrupper. 

Ett uppdrag kunde vara ett 

säljbrev till nyblivna föräldrar, 

för att de skulle sätta in barnbidraget 

på just den här banken. 

På banken fi ck hon också fundera 

över villkoren för texters 

tillblivande. Copy-texter är, förklarar 

hon, förhandlade texter. 

Många människor är inblandade 

och har synpunkter på texten 

innan den anses klar. Det sker 

inte sällan till nackdel för textens 

kvalité. 

– Någon måste ha språkkänsla 

nog att säga stopp innan texten 

går sönder, men det sker inte all- 

tid. Det är ofta problemet med 

just reklam- och informationstexter, 

säger hon. 

Hon säger ”går sönder” med 

särskild emfas. För det är så hon 

ser det. Att något gått sönder och 

därmed gått förlorat när en text 

blivit urvattnad. Att något viktigt 

är trasigt och det som är trasigt 

fungerar inte. 

Efter att hon fått sitt första 

barn och varit hemma ett halvår 

började Inger Lindstedt läsa på 

universitetet. Det blev konstvetenskap, 

svenska och allmän 

språkvetenskap och sedan blev 

hon lärare och doktorand i nordiska 

språk. Till sin egen förvåning 

tyckte hon att det var väldigt 

roligt att undervisa. 

– En bra lärare drivs av samma 

saker som forskaren och journalisten, 

nämligen letandet efter 

kunskap, viljan att ta reda på hur 

saker EGENTLIGEN är, menar 

hon. Jag brukar säga, jag är inte 

nyfi ken, men jag vill veta allt, säger 

hon. 

Inger Lindstedt blev studierektor 

i informationsteknik vid Göteborgs 

universitet och 1996 kom 

en fråga från Malmö. Det gällde 

en ny högskola som höll på att 

starta. Ville hon vara med och 

bygga upp ett utbildningsområde 

för kultur och kommunikation, 

månne? 

– Jag skulle precis skriva färdigt 

min avhandling när erbjudandet 

kom. Jag funderade och 

funderade på vilket jag skulle 

göra. Så pratade jag med min 

yngste son och han frågade ”hur 

ofta startar man nya högskolor i 

Sverige?” Det avgjorde saken. 

Såklart ville jag vara med. 

Flyttlasset gick till Malmö där 

hon tillsammans med en arbetsgrupp 

skapade det som idag är 

utbildningsområdet Konst, kultur 

och kommunikation (K3). 

Hon var områdesprefekt ett par 

år, samtidigt som hon slutförde 

sin avhandling om handböcker i 

journalistik. 

– Ja, det var slitigt…jag ångrar 

ingenting men jag skulle inte rekommendera 

någon att göra 

samma sak, säger hon. 

Efter några år som prefekt 

övergick hon till att undervisa 

och forska igen. När docenturen 

kom i vintras blev hon, säger 

hon, så glad, att hon blev överraskad 

själv. 

– Att bli docent är att visa att 

man presterar forskning även efter 

sin avhandling. Som första 

kvinnliga docent tror jag också 

att jag kan vara en förebild för 

andra. 

Cirkeln är sluten. Men samma 

röda trådar som gått genom hela 

Inger Lindstedts yrkesverksamma 

liv återkommer, i hennes 

forskning och hennes undervisning 

av ständigt nya skaror studenter. 

Den goda texten. Mottagarens 

perspektiv. Och en ständig 

vilja att få veta mer. 

Sanna Camitz

62 

Universitetet mitt i – 

Av det direkta forskningsanslaget 2005 gick 93% till universitet och fackhögskolor, 3% till 

högskolor med vetenskapsområde medan de övriga lärosätena fi ck dela på resten; den ”utsmetning” 

av forskningsresurserna som Heidi Avellan talar om fi nns inte. Det skriver Peter 

Jönsson, forskningskoordinator vid Malmö högskola, och Kjell Gunnarsson, förvaltningschef 

vid Malmö högskola, i en replik till Heidi Avellans essä i Praktik&Teori nr 1/2006. 

Det är inte lätt att hänga med 

Heidi Avellans resonemang i betraktelsen 

”Universitetet mitt i – 

varje – by” som publicerades i 

förra P&T. Hennes slutsats ”Det 

är bra högskolor som behövs. 

Inte ett universitet i varje by.” 

kan väl ingen ifrågasätta. Men 

vad har saken med Malmö högskola 

att göra? Avellan använder 

utsmetningsmyten för att ”förklara” 

högskolors A- och B-lag. 

Och hon är inte övertygad om att 

Malmö högskolas ambition att 

utvecklas till universitet – komma 

med i A-laget – är så klok. 

Här ges annat sätt att se på saken. 

Först: De gamla universiteten 

skulle knappast klara av senare 

tids nödvändiga expansion inom 

grundutbildning; ungefär 40 % 

av Sveriges studenter läser vid lärosäten 

som är yngre än 30 år. 

Därutöver vet vi att högskolelagen 

föreskriver att högre undervisning 

ska vila på vetenskaplig 

grund. Vi vet också att den svenska 

unika ekonomi-administrativa 

indelningen i vetenskapsområden 

för tillfället även styr rätten 

att examinera i forskarutbildning. 

Malmö högskola innehar medicinskt 

vetenskapsområde. Därför 

är vi redan universitet i en bemärkelse. 

Det där med A- och Blag 

är inte så lätt alla gånger. 

Alltför stelbent tänkande i de kategorierna 

kan resultera i en 

självuppfyllande profetia som 

inte gör mycket nytta. Om vi 

med utgångspunkterna ovan i 

stället ser konstruktivt på vad 

som skulle kunna gagna regionens 

utveckling, ges en helt annan 

framtidsbild än Avellans. 

Det har sagts tidigare, men det 

kan uppenbarligen vara värt att

Debatt! 

landets tredje stad 

upprepa: Malmö högskolas främsta 

mål är att få möjlighet att bedriva 

forskarutbildning i egen 

regi – inte nödvändigtvis att få bli 

kallat universitet. Benämningen 

”universitet” likställs förresten 

inte med fullständiga rättigheter i 

forskarutbildning, Kungliga Tekniska 

högskolan och Karolinska 

institutet visar detta. 

Malmö högskola ser forskning 

och utbildning som ömsesidigt stimulerande 

verksamheter inom vår 

profi l. Vi är inte profi lerade som 

till exempel en teknisk högskola. 

Men trots att vi har medicin, humaniora, 

samhällsvetenskap samt 

teknik och naturvetenskap, har vi 

inte ambition att bli ett encyklopediskt 

lärosäte. Däremot vill vi 

utveckla vissa delar av bredden. 

Ett av de största utvecklingshindren 

är avsaknaden av rättig- 

het att utfärda forskarexamen. 

Så länge den rätten fi nns vid annat 

lärosäte, råder vi inte över 

den del som kopplar grundutbildning 

med forskning – forskarutbildningen. 

Bara doktoranderna 

inom medicin är antagna i 

Malmö. Resten – 125 forskarstuderande 

– är antagna vid andra 

lärosäten runt om i Sverige. Kanske 

hela systemet för forskarutbildning 

är feltänkt? Examensrätt 

i forskarutbildning bör 

kunna ges i grupper av ämnen eller 

breda ämnen i stället för i ett 

helt vetenskapsområde. 

Malmö högskola har bredd 

och djup inom ett antal kunskapsområden, 

till exempel: Internationell 

Migration och Etniska 

Relationer, Interaktionsdesign 

och Socialt arbete – för att inte 

tala om hela den forskarutbild- 

ning som ansluter till den näst 

största lärarutbildningen i landet. 

Inom dessa och en del andra 

områden bedömer vi att högskolan 

har akademisk kompetens att 

bedriva uthållig forskarutbildning. 

Är det för mycket begärt? 

Därför är det bra att regeringen 

nyligen har tillsatt en utredning 

som ska analysera dagens 

vetenskapsområden som grund 

för att utfärda examen i forskarutbildning. 

Dödläget är därmed 

brutet. En internationell utblick 

kan inspirera hur svensk forskarutbildning 

ska se ut i framtiden. 

Ingen högskola verkar i ett vakuum. 

Vi befi nner oss i en expansiv 

och kunskapstät region. Det 

är inte mycket mening att kopiera 

sådant som grannarna gör. 

Malmö högskolas profi l innebär 

bland annat att en stor del av ut- 

63

64 

bildning och forskning är professionsinriktad: lärare, sjuksköterskor, 

tandläkare, ingenjörer, för att ta några. Genom profi len kan Malmö högskola 

bidra till att regionens utbud av högre utbildning och forskning blir 

så komplett som möjligt. 

Avellan misstänker att ”utsmetningen” av resurser hindrar svenska 

universitet och högskolor att hävda sig i den internationella konkurrensen. 

Sveriges lärosäten rankas nämligen relativt lågt i internationell statistik 

– de tillhör B-laget i världen. Men lärosätet som mätenhet medför 

att sättet att organisera högre utbildning och forskning påverkar rankingen. 

Landets eller regionens samlade forskningsproduktion är inte direkt 

kopplad till organiseringsformen. 

Och hur är det med den beryktade ”utsmetningen”? Den fi nns inte. 

Nittiotre procent – jodå: 93 % ! – av det direkta forskningsanslaget gick 

2005 till universitet och fackhögskolor, tre procent gick till de fem högskolor 

(däribland Malmö högskola) som innehar vetenskapsområde. 

Resterande del gick till de elva högskolor som saknar vetenskapsområde. 

Är det denna ”utsmetning” som Avellan ondgör sig över? Låt oss införa 

följande mothypotes: Ovan beskrivna resursfördelning gör att de största 

riskerna för utsmetning fi nns inom universitetsfakulteterna, inte inom 

profi lerade högskolor. 

Ett exempel på att en högskola mycket väl kan vara forskningseffektiv 

är Malmö högskolas sjundeplacering i den nationella topplistan av antal 

internationella peer-reviewgranskade artiklar i relation till forskningsintäkterna 

(enligt Vetenskapsrådets analysavdelning). Tillhör Malmö högskola 

då inte A-laget i detta avseende? Vår knappa och, enligt vårt förmenande, 

orättvisa forskningstilldelning gör att vi ser fram emot regeringens 

nyligen tillsatta utredning, där också resurstilldelningen ska analyseras. 

Eftersom Avellan verkar ha en faiblesse för historia, serveras här ett 

citat som visar att resonemangen var desamma redan på 1660-talet. 

Lunds universitets etablering är som bekant (också) en regionpolitisk 

skapelse. Uppsala universitet tillhörde dåtidens A-lag som i vanlig ordning 

försökte agera bromskloss – inget nytt under solen, således: 

”Professorerna i sistnämde stad (Ubsala) hade väl yttrat sig emot en universitetsinrättning 

i Lund, men dem hade han, deras canzler, lämpligen 

tillrättavisat, och alla måste medgifva att det vore den gamla högskolan 

ganska helsosamt att få en medtäfl arinna i en ny.” 

Ur Almfelt, P. (1859): Lunds universitets historia, sidorna 38–39. 

Peter Jönsson 

Kjell Gunnarsson

FORSKNING BILDNING UTBILDNING Många ... - Malmö högskola

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?