Ledning av räddningsinsatser i det komplexa samhället

I den efterföljande propositionen skrev man att:
… även om omständigheterna inte är sådana att länsstyrelsen bör överta
ledningen, kan det särskilt vid skogsbränder inträffa att behovet av
släckmanskap inte kan täckas med hjälp av militär personal och frivilliga.
(Prop. 1973:185, s. 171)
Samtidigt som en sådan restriktivitet inte framgår explicit av nu gällande
bestämmelse om tjänsteplikt, finns det egentligen inte några uttalanden som
skulle peka på en uppluckring av denna restriktiva hållning till tjänsteplikten. Vi
torde därför även nu kunna se tjänsteplikten som ett instrument som räddningsledaren
använder enbart när behovet av släckmanskap eller annat räddningsmanskap
inte tillräckligt snabbt kan tillgodoses på något annat sätt.
Tjänsteplikten vid släckning av brand omfattade i tidigare föreskrifter de
som under kalenderåret fyllde lägst 16 och högst 65 år. Enligt 5 kap. 2 § 1 st.
arbetsmiljölagen får en minderårig inte som arbetstagare eller på annat sätt anlitas
till eller utföra arbete före det kalenderår under vilket den minderårige fyller
sexton år. Den nedre åldersgränsen för tjänsteplikt vid kärnkraftsolyckor var 18
år. Enligt 16 § strålskyddslagen får den som är under 18 år inte sysselsättas i verksamhet
som är förenad med joniserande strålning. I och med införandet av den
gemensamma bestämmelsen om tjänsteplikt sattes den nedre åldersgränsen till
18 år. Denna bestämning av den nedre åldersgränsen skedde med tanke på att
det kan vara fråga om utsläpp av radioaktiva ämnen eller annat farligt gods
(SOU 1983:77, s. 550).
För tjänsteplikten vid släckning av bränder fanns en begränsning till den som
”vistas i orten”. För tjänsteplikt vid räddningstjänst som länsstyrelsen leder var
området i princip begränsat till berört län. Vid införandet av den gemensamma
bestämmelsen om tjänsteplikt togs inte någon ”lokalrestriktion” med.
Vid förarbetena till 1986 års räddningstjänstlag ansåg man att det bör vara
just räddningsledaren, och inte exempelvis länsstyrelsen, som anmodar om
tjänsteplikt för att bestämmelsen ska kunna tillämpas så smidigt som möjligt
och en räddningsinsats ska ha förutsättningar att genomföras effektivt (SOU
1983:77, s. 550 och prop. 1985/86:170, s. 53).
Vilka sysslor kan då den tjänstgöringsskyldige åläggas? I förarbetena till tidigare
brandlagar nämns inte bara själva släckningsarbetet, utan också sådana
sysslor som bevakning, telefonpassning, budgång (SOU 1971:50, s. 185), vägvisning
och förplägnadstjänst (prop. 1944:265, s. 65).
Tidigare när sjuktransporter i terräng i anslutning till en räddningsinsats var
att betrakta som räddningstjänst, kunde tjänstepliktregeln användas för att täcka
behovet av personal för detta. I och med att bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen
får anses inrymma alla typer av sjuktransporter (se avsnittet ”Hälso-
och sjukvården” s. 178) kan formellt inte bestämmelsen längre användas på
detta sätt.
Den som har fattat beslut om fullgörande av tjänsteplikt ska enligt 6 kap. 6 §
lagen om skydd mot olyckor redovisa beslutet i skriftlig form. Vidare gäller enligt
nämnda lagparagraf att det ska framgå när och av vem beslutet har fattats samt
162