Ledning av räddningsinsatser i det komplexa samhället

pågående händelse, för att anpassas i förhållande till aktuella ledningskrav.
Den kommunala räddningstjänsten behöver därför vara utformad på ett
sådant sätt att det är möjligt att snabbt kraftsamla med resurser vid stora händelser
och att utöka resurserna relativt snabbt vid händelser som växer i omfattning.
Förmåga måste finnas för att hantera såväl vanligt förekommande olyckor
som större olyckor och händelser med samhällspåfrestande konsekvenser.
Utvecklingstendensen mot små enheter, samtidigt som risktopografin fortfarande
innehåller sannolikheter för större olyckshändelser, gör att räddningstjänsten
måste kunna ”växla upp” organisationen. Indelning i enheter är ett sätt
att göra resurserna hanterbara, inte minst i tidspressade lägen, för ledningsorganisationen.
Varje enhet ska kunna agera självständigt. Vanligtvis organiserar sig
räddningstjänsten i förutbestämda grupperingar. Vi menar emellertid att det
behövs en för olika situationer anpassad tillämpning av enhetsindelningen för
att skapa flexibilitet gentemot hjälpbehovet. Vi tror att enhetsbegreppet i framtiden
snarast kommer att användas i betydelsen mentala enheter, dvs. flera tänkbara
sammansättningar som är kända i hela organisationen.
Den överordnande ledningen för utryckningsverksamheten tenderar att till
största delen hantera logistik, information och beredskap. Ett aktivt och för hela
organisationen riktande ledningsarbete behöver därför utvecklas. Det händer
att åtgärder initieras för sent i förhållande till händelsers förlopp. Förutseende
sätt att hantera olika hjälpbehov behöver därför utvecklas. Det gäller att på alla
nivåer ha förmåga att vidta åtgärder på indikationer om behov innan problem
uppstår.
Ibland utvecklas en händelse på annat sätt än vad ledningsorganisationen
förutsett. Det gör det viktigt att utveckla förmågan att bedöma tänkbara alternativa
händelseutvecklingar och planera för och vidta åtgärder mot sådana händelseutvecklingar,
att pröva alternativa angreppssätt för att vid behov kunna
styra om inriktningen av en eller flera räddningsinsatser.
Framtiden kan innehålla många alternativa arbetsformer. Allt mer kunskap
förs ut till enskilda individer och organisationer för att de ska kunna ingripa vid
en olycka i det tidiga skedet. Resultatet kan bli att resurser från andra organisationer
än de som normalt agerar i dag, ingår i planläggningen och ansluter sig
successivt vid en olycka. Förmodligen ställer en sådan flexibilitet större krav på
ledning under inledningsskedet vid räddningsinsatser än i dag. Det kan bland
annat handla om att öka räddningstjänstens förmåga att anpassa sitt agerande
till de åtgärder som redan vidtagits av dem som är på plats tidigt i olycksskedet.
Ibland sägs att enskilda individer i ledningsorganisationen ska ”backa” när
det blir en stor räddningsinsats. Att backa innebär ofta att agera i ett större
omfång såväl geografiskt som organisatoriskt och i tid, något som kan innebära
orimliga förväntningar på den enskilde. Ledningsverksamheten behöver därför
utvecklas så att uppväxlingen görs rimlig utifrån individers förutsättningar.
Anpassad beredskap för insatsproduktion
Beredskapshantering inom räddningstjänsten har historiskt sett varit förhållandevis
oberoende av risk- och hotbildsförändringar. Större kunskap och en mer
204