Rapporten

nada.kth.se

Rapporten

IRISIRIDIS

Ett projektarbete om

synskadade barns lek

inom kursen ACPU-03

vid CID på KTH

MARIA AXELSSON

BODIL CARLSSON

ANNA FEKETE

MARIA HOLMGREN

ÅSA KAUR

JOHN PHILIPSON

ÅSA RANDAHL

MICHAELA SJÖDIN


sammanfattning

Projekttemat för denna kursomgång är tillgänglighet på offentliga platser. Gruppens mål med projektet är att göra

befintliga lekplatser mera tillgängliga för barn med synskada. För att nå målet utfördes arbetet i tre etapper. Först gjordes

försök till att förstå hur det är att leva med en synnedsättning. Sedan besöktes andra redan anpassade lekplatser. Slutligen

kontaktades familjer med synskadade barn för att tillsammans med dem identifiera problem och möjliga lösningar.

Resultatet består till största delen i att använda rätt färger och material i lekparken. Detta ska bidra till att barnens lek blir

mera självständig i lekplatsen. Prototypen blev en lekplats i miniatyr med de förbättringar som tagits fram.

1


innehållsförteckning

Sammanfattning

Innehållsförteckning

Inledning

Projektbeskrivning

Att leva med en synnedsättning

Silmulering av blindhet

Resultat

Intervju med en synskadad vuxen

Resultat

Synskadades museum

Resultat

Litteraturstudier

Lekplatser idag

Anpassade lekplatser

Möte med familjerna

Kontextuell undersökning

Resultat

Kreativitetsverkstad

Resultat familj A

Resultat familj C

Prototypen

Arbetsgång

Parkmiljö

Klätterställningar

Slutsats

Diskussion

Bakgrund till namnet “Irisiridis”

Logotype

Dokumentation

Gruppens medlemmar

Referenser

Bilaga 1 - Reflektioner efter besök i en lekpark

Bilaga 2 - Besök på museum

Bilaga 3 - Intervju med synskadad vuxen

Bilaga 4 - Lek med familj A

Bilaga 5 - Lek med familj B

Bilaga 6 - Möte med familj C

2

1

2

3

3

3

3

3

4

4

4

4

4

4

4

5

5

5

5

5

5

6

6

6

6

7

7

8

8

8

8

9

10

13

15

17

19

20


Inledning

Offentliga platser är idag inte särskilt anpassade för personer

med exempelvis synskador. Det finns otaliga exempel

på svårupptäckta kanter, glasdörrar man inte ser och skyltar

som är svårläsliga. Detta är problem för synskadade som

rör sig i en offentlig miljö. Stöter ett synskadat barn på

liknande problem när det ska gå ut och leka på en allmän

lekplats? Finns det saker som är direkt farliga eller behöver

de bara förbättras? Hur tänker barnen och hur orienterar

de sig? Allt detta är viktigt att ta reda på för att möjliggöra

för barnen att leka obehindrat på vanliga lekplatser - en

lekplats ska ju vara tillgänglig för alla barn.

Projektbeskrivning

Årets projekttema är tillgänglighet på offentliga platser.

Med tillgänglighet menas i detta fall både tillgänglighet för

personer med funktionshinder men också i vidare bemärkelse

att öka tillgänglighet generellt på offentliga platser.

Inom detta tema är det tänkt att projektgruppen ska utgå

från en målgrupp och en plats. Tillsammans med målgruppen

ska sedan problem som finns på platsen identifieras

och lösas, dvs. en användarcentrerad utvecklingsprocess.

Utgångspunkten för detta projekt är att göra lekplatser

mera tillgängliga för barn med synskada. Hela familjen har

valt att ses som målgrupp, då de ofta följer med för att

leka på lekplatsen. Familjerna ska kunna känna sig trygga då

de leker på en lekplats. Föräldrar till de synskadade barnen

ska kunna låta sitt barn leka själv utan att behöva känna sig

osäker på vad som kan hända.

Att leva med en synneDsättninG

Många i gruppen har inga eller begränsade erfarenheter

av hur det är att leva med en synskada. Därför ansågs en

bra utgångspunkt vara att få en inblick i hur det kan vara

att leva som synskadad. Nedan beskrivs de moment som

genomfördes för att nå detta ändamål.

Simulering av blindhet

För att försöka ta reda på hur det känns att inte se provade

gruppen att leka med ögonbindel på en lekplats. Det gick

till på så sätt att en lekplats, med mycket leksaker och

som få av gruppmedlemmarna hade besökt, letades upp.

Det blev Skåneparken på Söder, en stor lekplats med olika

delar för olika åldrar. Tre personer fick, innan de kommit

3

fram till lekplatsen, ta på sig ögonbindel och tre andra fick

vara ledsagare. Efter ett tag växlades roller. Två personer

filmade och iakttog det som hände.

Klätterställning i skåneparken

Resultat

Vid leken med förbundna ögon insåg gruppen att det

var svårt att hitta mellan leksakerna. De flesta gruppmedlemmarna

kände sig också otrygga när de var ute

på fri mark. Väl framme vid en leksak lektes och

undersöktes den däremot ganska obehindrat trots ögonbindlar.

Det man var mest rädd för då var att slå

sig på leksakerna eller att göra någon annan illa.

Andra saker som märktes tydligt var att det var jobbigast

just i början. Då var de flesta ganska fega och trevade

sig fram och det kändes bra att ha sin ledsagare

nära till hands. Ju längre tiden gick desto modigare

och självständigare blev alla.

Gruppmedlemmarnas enskilda tankar finns i bilaga 1.

Intervju med synskadad vuxen

Ett annat delmoment var att träffa en vuxen med en medfödd

synskada. Anledningen till detta möte var att höra hur

det kan vara att växa upp som synskadad. Med denna person

kunde idéer bollas och tankar på problem och lösningar

diskuteras. Projektidén kunde även kontrolleras, om det var

något att fortsätta med eller om det fanns andra problem

som kändes viktigare att titta närmare på.

Resultat

Vid diskussion om projektidén, att anpassa en lekplats, gavs

kommentaren att det var en utmärkt idé att fortsätta jobba

med. Ett stort problem som personen i intervjun kom ihåg

från sin barndom var att de andra barnen inte förstod hur

det är att vara synskadad. Det är dock ofta svårt att komma

ihåg hur man själv lekte när man var iten. Det framkom


därför inte så många konkreta förslag på hur man

skulle kunna göra, utan diskussionen rörde sig mest

runt vilka problem som kan uppstå på lekplatser.

Personen som intervjuades poängterade att ljudbilden ofta

är mer störande än hjälpande då det lätt kan bli för mycket

ljud. Enligt boken Leva som blind [3] är känseln

en viktigare del av perceptionen än hörseln. Istället

föreslogs att gruppen kunde arbeta med kontraster

och olika material, detta underlättar tillvaron för en

synskadad då de ska orientera sig i vardagen. Det

som personen tyckte att gruppen skulle tänka på är

att platsen ska vara säker och full med upplevelser.

Resultaten från denna intervju finns i Bilaga 2.

Synskadades museum

Ett museum om synskadade och dess historia [1] besöktes.

Där visades bland annat hur utvecklingen av hjälpmedel för

synskadade skett och hur punktskriften uppfanns. Personalen

berättade om hur de har gjort för att anpassa museet

till sina synskadade besökare.

Resultat

Museet var anpassat för synskadade bland annat genom

en mörk matta som man kunde följa genom hela lokalen.

Det fanns också en skåra som gick runt alla bord i hela

utställningen så att det var lätt att ta sig runt och känna

på det som fanns utställt. Det fanns också möjligheten

att få information om sakerna på utställningen via en

ljudinspelning. Detta museum använder sig av kontraster

och material för att hjälpa besökarna runt på museet.

På museet fanns något som kallas för sinnenas rum. Det är

ett helt mörkt rum där man tar sig framåt genom att med

handen följa väggen. I rummet får man uppleva hur det

är att inte kunna använda synen utan istället bli beroende

av sina andra sinnen. Det vibrerade i golvet på ett ställe,

väggen bytte material och form ibland och på vissa

platser hördes det olika ljud. Mot slutet av museibesöket

besöktes detta rum. Där fick gruppen en konkret upplevelse

hur mycket olika material verkligen betyder.

Efteråt fanns möjligheten att prova glasögon som visualiserade

olika synskador. Med glasögonen på utforskades

museet med hjälp av en käpp. En inblick erhölls då i

hur de anpassningar som gjorts i utställningslokalen kunde

hjälpa en synskadad. Mattan som låg genom hela lokalen

kändes till exempel som en otrolig trygghet för att våga

röra sig runt, eftersom mattan var mörk mot ett ljust

golv. Detta besök bevisade att kontraster verkligen är till

stor hjälp för att orientera sig runt i ett okänt rum.

Gruppens reflektioner från museet finns i Bilaga 3.

4

Litteraturstudier

En annan förberedelse innan mötena med målgruppen var

att läsa olika böcker som behandlar ämnena synskada, barn

och lek. En plats för alla [2], tar upp hur livet kan se

ut för ett barn med en synskada. Den beskriver även hur

man på olika sätt kan inkludera barn med synskada med

andra barn. En annan bok, Leva som blind [3], beskriver

sinnenas samverkan och hur man kan “se” utan syn.

Lekplatser idag

Många lekplatser, framförallt av äldre modell, är till största

delen byggda i trä och saknar ofta kontraster och färg.

Nyare modeller är dock mer färgglada men det är sällan det

finns markerade vägar eller stigar mellan leksaker utan de

är uppställda på en stor sandyta.

Del av skåneparken. Färg är avskavd och kanten till sandlåda syns

dåligt.

Anpassade lekplatser

Det finns lekplatser som är speciellt anpassade för synskadade

barn. En av dem är Tomteboda resurscenter och dit

kommer familjer bland annat på årskullsbesök. Besöken

innebär att man kommer dit ungefär en gång per år

för att gå kurser och träffa andra familjer i samma situation.

Det betyder att det ofta finns synskadade barn

på Tomteboda resurscenter. Därför har det byggts en

lekplats som är anpassad för synskadade barn just här.

I lekparken finns olika saker som på något sätt ska

utveckla barnens rumsuppfattning. Till exempel finns det

en tunnel som ska förklara vad “under” betyder. För att

barnen ska lära sig hur man hanterar trafiken har det

även satts upp ett trafikljus. Det har lagts ner mycket

tid för att få denna lekplats så pedagogisk som möjligt.


Besök har gjorts för att titta på hur den ser ut och för

att prata med en av dem som var med och byggde lekplatsen.

När familjerna intervjuats har frågan vad de tycker

om denna lekplats ställts. Föräldrarna i målgruppen har

haft olika åsikter om just denna lekplats. Generellt har

de tyckt att den är pedagogisk och fin men en familj

tycker att den är allt för tillrättalagd och ej gjord för lek.

Mer information finns att läsa i Bilaga 4-6.

Möten med familjerna

Målet med projektet är att utveckla en produkt som är väl

anpassad för målgruppen. Detta görs genom att involvera

användarna i utvecklingsprocessen. Här beskrivs de olika

metoder som använts för att identifiera problem.

Kontextuell undersökning

För att få en uppfattning om hur barn leker görs en

kontextuell undersökning [4]. Två familjer (familj A och

B) kontaktas. I båda familjerna finns det ett synskadat

barn. Delar av projektgruppen följer med vardera familjen

till en lekpark som barnen brukar leka i. Det energikrävande

momentet att lära känna en helt främmande lekplats

tas då bort. Barnet får sedan leka som vanligt och en

gruppmedlem är med och leker. En annan gruppmedlem

dokumenterar och iakttar. På detta sätt erhålls en bra

bild av hur leken går till och vilka problem som uppstår.

För att få en beskrivning av barnens lek intervjuas även

mammorna. Det ger en bild av hur barnet brukar leka

och även vad man som förälder är orolig för och upplever

som problem i lekmiljön. I en av de två familjerna är även

mamman synskadad vilket ger två olika infallsvinklar på

problem som kan uppstå.

Resultat

Vid detta möte upptäcktes vilka situationer som familjerna

upplevde som svåra. Svårigheterna bestod oftast i att

urskilja vissa saker från andra. Som att hitta grinden i ett

staket eftersom den såg precis likadan ut som resten av

staketet, eller att kanten på sandlådan har samma färg som

sanden. Ett annat problem består i att barnen inte vet

vilka leksaker som finns på lekplatsen och därför använder

barnen dem inte. Enligt boken En plats för alla [2]

är detta ett stort problem vilket också kan leda till sociala

svårigheter. Detta kan bero på att de inte alltid hänger

med då de andra barnen hittar något nytt att leka

med. Barnet kan då bli lämnat ensamt utan kamrater.

Detta bekräftar att kontraster, färg och material är

viktigt för att underlätta leken på lekplatsen.

Mer om leken med barnen och anteckningar från

intervjuerna finns att läsa i Bilaga 4 och 5.

Kreativitetsverkstad

Två familjer (A och C) har varit delaktiga i att generera

idéer i en kreativitetsverkstad. Barnen får genom lek ge

idéer och känna på olika material. Föräldrarna får komma

med sina synpunkter på idéer som presenteras. Med familj

A, som tidigare deltagit i den kontextuella undersökningen,

finns en chans att få tänkta lösningar till en mer

detaljerad nivå. På familj C kan idéer provas och eventuellt

nya genereras.

Resultat familj A

Vid det andra mötet med familj A får dottern känna på

olika material som kan komma att användas i den nya

lekplatsen. Det ställs också fram material och hon blir

ombedd att bygga de saker som hon tycker är roliga i en

lekpark. Just denna dag är hon dock mer intresserad av att

baka och göra pannkakor av materialet. Dottern får frågan

om vad hon brukar göra i en lekpark och vad som är hennes

favoritleksaker. På frågan svarar hon att det är roligt med

små hus man kan gå in i men också gungor och sandlåda.

En idé om en sandlåda som har lutande kanter för att undvika

att man snubblar har uppkommit. Denna idé provas

på mamman, som är synskadad, och hon tycker att det

var en bra idé. Hon påpekar också att synskadade barn

vill ha samma lekredskap som barn i allmänhet. Tidigare

har det kommit fram att det är viktig med färger och kontraster.

En mer detaljerad bild av vilka färger det ska vara

kommer fram. Allra bäst syns klara, ej för ljusa, nyanser

av basfärgerna, så som röd, gul och blå. Vid diskussion om

hur man kan underlätta orientering ansåg mamman att det

räcker med ett annorlunda underlag som vägvisare. Hon

tycker inte att det ska vara staket runt i lekparken som visar

var de olika sakerna finns då det hämmar rörelsefriheten.

Resultat familj C

Ett stort problem enligt mamman är att dottern inte kan

orientera sig mellan de olika leksakerna. Hon hade själv

några idéer på hur detta skulle kunna lösas. Hon funderade

på någon slags ledstång som med olika former skulle leda

till olika delar av lekplatsen. Till exempel att ett rep med

bollar på leder till gungorna och att ett rep med knutar

leder till sandlådan. Dottern är en tuff och livlig tjej som

inte tvekar att springa iväg även i okända miljöer. Detta

medför att hon lätt springer på dåligt utmärkta föremål

men att detta lätt skulle kunna avhjälpas med tydliga

markeringar i starka färger. Något som mamman tycker är

viktigt är att det finns leksaker där man måste leka flera.

Detta för att öva upp den sociala förmågan eftersom en

synskada ofta är ett stort socialt handikapp. Barnen hamnar

lätt utanför då de har svårt att hänga med i samma tempo.

Eftersom hennes dotter inte tål starkt solljus så är det

viktigt att det finns skugga som hon kan leka i. Mamman

tycker också att miljön i lekplatsen ska vara så naturlig

5


som möjligt för att barnen även ska klara av naturliga

miljöer som till exempel en skog. Även vid detta möte

konstaterades att starka färger och olika material skulle

underlätta mycket men att i detta specifika fall är

tillgång till skugga mycket viktigt. Många synskadade,

oavsett synskada, har problem med just starkt solljus.

En intervju med mamman finns i Bilaga 6.

Prototypen

Innan möten med målgruppen var gruppen övertygade

om att prototypen skulle bli någon form av teknisk pryl.

Det diskuterades vilt om olika typer av sensorer och GPSsystem

eller kanske en form av “radar” för synskadade.

Vid blindbocksleken förstärktes tanken om radar då det

upptäcktes att det var svårt att orientera sig mellan

leksakerna. Vid mötet med en vuxen synskadad kom

det dock fram att tanken på en teknisk pryl kanske

inte var den bästa lösningen för en lekplats. Efter

att ytterligare ha utvärderat de problem som fanns,

bland annat i samarbete med familjerna, men också

funnit bekräftelse i den litteratur vi läst om ämnet,

så insågs att problemet måste lösas på annat sätt.

Så småningom väcktes idén att bygga en modell av en

lekplats. Det kontrollerades med handledaren att detta var

ett tillåtet sätt att lösa uppgiften på. Sedan började gruppen

skissa på själva utförandet.

Arbetsgång

Modellen är en förminskning av Skåneparken på Södermalm,

där flera av våra undersökningar har skett. De klätterställningar

som orsakade de flesta av problemen som

upptäckts valdes ut. En parkliknande miljö byggdes upp för

att placera ut lekställningarna i.

Parkmiljö

När det gäller parken anlades en gräsmatta istället för

den grusplan som till stor del finns där i dag. De

olika lekavdelningar når man sedan via grusstigar. Anledningen

till denna lösning är att tydliggöra vikten av att

kontrastera olika material och deras “känsla” för att bättre

skapa en möjlighet att kunna orientera sig på lekplatsen.

Prototyp sedd ifrån ovan

6

I själva parkdelen har övrig parkmiljö anpassats som till

exempel lyktstolpar, trappor och parkbänkar. De är tydliggjorda

med klara kontrastfärger och dekorlinjer för att

förtydliga kanter. Även träd har fått färg på stammen som

tydligare ska visa var de står placerade. Allt detta för att

barnen, såväl synskadade som seende, uppfattar att de står

placerade där de gör.

Klätterställningar

Något som påpekats flera gånger var vikten av att tydliggöra

kanter. Allt ifrån sandlådans inramning till lekstugornas

utstickande hustak. I själva lekområdena har dessa

därför markerats med antingen staket, som vid gungorna,

eller lägre kanter i klara kontrasterande färger, i sandlådorna.

De olika avdelningarna på lekplatsen har också fått

en egen färgkod för att underlätta för barnet att hitta till

just sin “favoritleksak”. Exempel på detta är den orangea

gungbrädan med svarta detaljer och den blå-gula gungställningen.

När det gäller vassa kanter i huvudhöjd tas de

utstickande kanterna bort helt. Sanden under de olika leksakerna

har valts med olika grovkornighet. Bara de lekredskap

med direkt fallrisk har fått riktigt finkornig sand,

övriga har getts olika grovkornighet för att man ska kunna

känna skillnad.

Detaljbild: Gungor, lekstuga, gräsmatta, parkgångar mm

Sammanfattningsvis har många bra förslag kommit fram

i mötena med målgruppen men eftersom det är många

grupper av synskador att ta hänsyn till på lekplatsen, likväl

som seende barns lek, så har dock vissa idéer som först

verkat bra, fått kliva undan när idén har gåtts igenom ur

andra perspektiv. Ett exempel var att inhägna områdena

i lekmiljön, för att barnet skulle kunna ha staketet som

navigering och via det kunna finna sin väg ut. Men i en

diskussion med den synskadade mamma, visade det sig att

man inte ville få känslan av att var instängd, utan att friheten

var en viktig del i det synskadade barnets utveckling.


För att uppnå maximal kontrast valdes att använda basfärgerna

i sin renaste nyans och enligt Jenny Hammarlund

[6], synpedagog på Tomteboda, är det tydligast med klara

och enkla färger. Som hjälp har vedertagna färgcirklar

använts för att kunna jämföra och verkligen välja rätt nyans.

Materials ytor känns också olika och har används för att ge

en orientering genom känsla. Grus har till exempel använts

i gångarna mellan leksakerna så att man ska veta att det är

en väg man är på.

Slutsats

Det går med enkla medel att belysa olika delars funktioner

med former, färger och kontraster. Gångar av till exempel

grovt grus och avvikande material mellan leksaker hjälper

barnen att hitta runt: Ledstänger har valts bort då de

begränsar de fria ytorna och kan uppfattas som instängande.

Olika färger på olika sektioner i klätterställningen

underlättar också orienteringen. Klara färger på kanter

och andra hinder gör dem lättare att urskilja. I

klätterställningen har kanter märkts ut på detta sätt.

Formen på leksakerna kan ge en minskad snubbelrisk,

till exempel sandlåda med sluttande kanter. Grindar

kan göras lättare att hitta genom att de skiljer sig

från staketet i färg, form och material.

Ett stort problem som kommit fram är andra barn som inte

tar hänsyn. De förstår inte att de synskadade barnen inte

ser så bra och vad detta innebär. Någon lösning på detta har

tyvärr inte hittats. Förhoppningsvis kommer dock de lösningar

som presenteras i rapporten förbättra lekplatserna

till en bättre mer tillgänglig miljö för alla.

Diskussion

Efter det att projektet dragits igång insågs att målgruppen

inte var så stor och att de därför sedan tidigare är mycket

utsatta för diverse undersökningar och försök. Det var

därför svårt att få tag i familjer tillhörande målgruppen

som var villiga att ställa upp. De personer som kontaktats

skickade vidare förfrågan till en och samma person som

kommunicerats med via e-post och telefon. Dessvärre

kunde inte personen i fråga hjälpa oss att få kontakt med

målgruppen. Det gick åt väldigt mycket mer tid och energi

att få fram representanter från målgruppen än vad som

förväntats. Via personliga kontakter hittades tillslut tre

familjer som ville ställa upp. Då hade det tagit 9 veckor

från projektstart till dess att första familjen nappat. Det var

också svårt att hitta tider som passade och ett av barnen

blev sjuk vid den tidpunkt möte skulle ske vilket sköt upp

processen ytterligare. Den tröga starten ledde till att

det inom tidsramen inte fanns utrymme för så många

7

möten, vilket naturligtvis bidrar till osäkerheter i de resultat

vi kommit fram till. De familjer som deltagit har

dock ställt upp och varit till stor hjälp. Oftast har deras

åsikter också överensstämt vilket förhoppningsvis innebär

att lösningen är användbar för den tänkta målgruppen.

I uppdragsbeskrivningen står att en teknisk lösning eller idé

skall utvecklas. Från början var gruppen inställd på att ljud

borde användas som förstärkning av intryck från lekplatsen

och som ett sätt för barnen att navigera. Denna föreställning

väckte ingen entusiasm hos målgruppen då det ofta är

bullrigt och fullt med ljud på en lekplats och mer ljud

skulle ha en förvirrande effekt. Fortsatta användarstudier

identifierade att en teknisk lösning inte passade i denna

kontext. Inriktningen övergick då i ett koncept istället för

en teknisk produkt. Då det är få barn som är helt blinda

var det en god idé att använda starka kontraster och färger

för att lättare urskilja föremål. Även olika material bidrar

till att ge information om omgivningen; som till exempel

grovt grus, sand med mera; om det används på rätt

sätt. De lösningar som har presenterats är huvudsakligen

lätta att förverkliga med relativt små medel men skulle

kunna öka säkerheten och trivseln för synskadade barn

på lekplatser. Lösningarna utesluter inte heller någon

annan målgrupp från lekplatsen (seende barn eller vuxna)

utan bidrar till integrering.

Då projektet började var gruppen eniga om att en teknisk

produkt skulle utvecklas, för denna lösning skulle alla kompetenser

i gruppen tillgodoses. Då resultatet istället övergick

till att använda färglära och göra materialval, samt

designa leksaker var alla gruppmedlemmarnas placering i

projektet inte lika självklara. Istället har fokus legat på

samarbete. Nästan alla personer i gruppen har fått utveckla

nya områden och färdigheter att arbeta inom. Dessa skiljer

sig ibland ganska mycket från de ämnen man har studerat.

Alla har arbetat i de olika momenten och ansvarsområden

har växlat. Den enda roll som varit självklar rakt igenom

hela projektet är den grafiska, vilket det fanns en utbildad

person för. Eftersom projektet kom att handla om det som

det gör, så har även andra personer fått hugga in och arbeta

med och lära sig mera om det.

Bakgrund till Irisiridis

Namnet Irisiridis kommer från “iris” som är det svenska

namnet för regnbågshinna och från det motsvarande

namnet på latin som är “iridis”. En koppling görs alltså till

synen, regnbågen och färger i namnvalet. Namnet Irisiridis

består av fem i:n med prickar. Detta är identiskt med

antalet i logotypen.


LogotypE

Det finns ett idag vedertaget tecken för synskada som

används i trafiken, den avlånga liggande skylten med orange

bakgrund och fem svarta prickar i förgrunden. Gruppen

ville använda detta tecken för synskada, men utveckla det

för projektet. Eftersom färger och kontraster är en central

del för den synskadades navigering, modifierades skylten

något och prickarna färgades i RGB- och CMYK-systemets

absoluta grundfärger. Färgerna placerades mot en svart

bakgrund för att uppnå maximal kontrast. Ordningen på

färgerna i logotypen är den samma som i regnbågens färger.

Färgerna återanvänds i såväl prototypen, som i filmen, på

hemsidan och i presentationen.

Irisiridis logotype

8

Dokumentation

För att redovisa projektet har förutom detta dokument

en videofilm, hemsida och en muntlig presentation gjorts.

Projektets hemsida har adressen:

www.nada.kth.se/projects/acpu03/grupp3

GruppenS medlemmar

Projektgruppen består av:

Maria Axelsson, Matematisk-Datalogiska linjen.

Bodil Carlsson, Civilingenjörsutbildningen Farkostteknik.

Anna Fekete, Grafiska Institutet.

Maria Holmgren, Civilingenjörsutbildningen Maskinteknik.

Åsa Kaur, Matematisk-Datalogiska linjen.

John Philipson, Civilingenjörsutbildningen Elektroteknik.

Åsa Randahl, Matematisk-Datalogiska linjen.

Michaela Sjödin, Matematisk-Datalogiska linjen.


Referenser

[1] Synskadades museum, Sandborgsvägen 52, 122 88 Enskede.

[2] Nina Sjöblom, Camilla Jönsson, En plats för alla.

Om barn med synskada i förskola, skola och fritidshem, Synskadades Riksförbund, Stockholm, 2001.

[3] Gunnar Karlsson, Leva som blind, Carlssons Bokförlag, Bjärnum, 1999.

[4] H. Beyer & K. Holtzblatt, Apprenticing with the customer, Communications of the AMC, 38(5), 45-52, 1995.

[5] A. Druin, Cooperativ inquery: developing new technologies for children, Proceding of the CHI 99 conference on

Human factors in computing systems, 1999.

[6] Christina Sandqvist, Lekfulla program passar små och stora barn, Allt om hjälpmedel, nr 1, 2000, [www]. Hämtat

den 9 maj 2003.

http://www.hi.se/aoh/artikel.asp?aid=290

Länkar som används i förstudien:

Synskadades riksförbund

http://www.srfriks.org/lankar/srfankn.htm

Olika typer av synskador:

http://www.srfriks.org/synskado/hurser.htm

Unga synskadade

http://www.ungasyn.se/

Specialpedagogiska Institutet, SIT (TRC, Tomteboda resurscenter)

http://www.sit.se/

Privat sida med länkar om bl.a. synskador

http://home7.swipnet.se/~w-70870/nordlinks.htm

Ideell förening med fritidsverksamhet för synskadade barn och ungdomar.

http://www.aktivasynskadade.org/

Handikappåret 2003

Stadskansliet

404 82 Göteborg

Tel: 031-61 10 00

http://www.goteborg.se/prod/sk/handikapparet2003/dalis2.nsf/535e371e7fd657aec1256a5c0045675f/

3b406fd134e0eaafc1256cc400464a68?OpenDocument

9


Bilaga 1 - Reflektioner efter besök i lekpark.

Fredagen den 28 februari var projektgruppen ute i en lekpark och lekte med förbundna ögon. Nedan följer

personliga reflektioner från det tillfället.

Person 1

Min första känsla efter att ha fått på mig ögonbindeln var hjälp var tog alla människor vägen. Jag kände mig

helt utelämnad, visste inte alls åt vilket håll jag skulle börja gå åt. Till en början kändes det otroligt tryggt att

ha någon att hålla i handen för att överhuvudtaget våga röra sig framåt. Det som var mest läskigt var att gå

rakt fram på plan mark man hade ingen aning hur långt det var till saker i närheten. Befann man sig vid en

klätterställning eller gungor så vågade man lite mer självständigt att röra sig med hjälp av att hela tiden ha

kontakt med denna. För att ta sig mellan olika föremål i lekparken, var man beroende av en hjälpande hand.

För att gå själv kändes som en omöjlighet.

När man var på en leksak och skulle leka var man lite lugn och försiktig till en början, men snart blev man

varm i kläderna. Då vågade jag mycket mer än vad jag trott att jag skulle göra, ville utforska allt genom att

känna sig fram själv.

Det gick mycket snabbare än jag trott att ha varit rädd för att göra någonting alls till att klara av ganska mycket

på egen hand. En känsla som jag fick var att jag var rädd att slå i huvudet. Jag ville hela tiden känna med handen

över huvudet för att inte resa sig upp och slå i något.

Jag tyckte det var en otroligt lärorik upplevelse, att få utforska en plats utan att använda synen. Efter kunde

man jämföra bilden man fått på lekplatsen med hur den verkligen såg ut.

Person 2

Det var läskigt när man inte hade något att hålla sig i. Leksakerna var så långt ifrån varandra. Staket och dylikt

var lite läskiga då de var lite låga, i snubbelhöjd, men jag är ju betydligt längre än ett barn. Vid en rutschkana

var formerna på den väldigt otydliga så att det var svårt att veta att det var en rutschkana och hur man skulle

åka i den. Materialen kändes viktiga då man hela tiden tar i saker och när ett ljud från en brunn hördes blev jag

genast nyfiken. Ljudbilden kan nog vara en idé att förbättra.

Ojämn mark upplevde jag som läskigt. Man kunde liksom aldrig vara säker på när en grop eller kant skulle

komma fast man hade en ledsagare med sig. Samtidigt blev det en härlig känsla med nivåskillnader och lutningar

om man var beredd på det och de var kontinuerliga. Att gunga tycker jag var roligt med förbundna ögon. Det

var dock inte så trevligt att ställningen knakade. Det var lite läskigt att man inte såg om det befann sig andra

personer i gungområdet. Man var rädd för att gunga på någon eller bli på gungad. Det var också svårt att hitta

utgången ur de små inhängningarna.

Person 3

Det jag blev mest förvånad över på lekplatsen var att jag vågade göra så pass mycket. Innan övningen började

trodde jag aldrig att jag skulle vara uppe och klättra i en klätterställning eller åka rutschkana med bindel

för ögonen!

I början var jag i och för sig ganska feg, men när jag väl kom igång var det roligt att utmana sina gränser och

att upptäcka nya saker. Dessutom visste jag hela tiden att jag hade någon bredvid mig som tog hand om mig

10


och varnade mig om det kom något farligt. På grund av detta kände jag mig väldigt trygg och tyckte att det var

roligt att utforska lekplatsen. Jag tror inte alls att jag skulle känna mig lika trygg om jag inte hade någon med

mig, jag tror inte att jag då skulle vågat göra så mycket.

En annan sak som jag tänkte på var att det måste vara jätte svårt att leka med andra barn på lekplatsen. Jag

tyckte att det var jättesvårt att veta var de andra var och även svårt att veta när någon pratade med mig. Det var

väldigt lätt hänt att man gick in i varandra eller började utforska någons fot i tron att det var en leksak.

Till sist tänkte jag även på att jag trodde att lekplatsen var minst dubbelt så stor som den egentligen var. Jag

hade ingen som helst rumsuppfattning och jag visste inte alls hur jag skulle ta mig tillbaka till en leksak som jag

använt tidigare eller hur jag skulle kunna hitta vart resten av leksakerna var.

Person 4

Jag upplevde det som en mycket nyttig övning, där den “blinde” och ledsagaren var tvugna att lära sig lita på

varandra och försiktigt tillsammans utforska omgivningar för att lära känna miljön man befann sig i. Om man

tittar på kroppspråket som användes så var det precis som man kan föreställa sig, en hand fram och svepande

rörelser med fötterna. Materialet man tog sig fram på var alltså lika viktigt att lära känna som föremålet

man utforskade med händerna. (Kanske man ska ha någon form av staket runt en lekplats som gör att den

synskadade lättare kan identifiera området?)Vissa blev också modigare ju mer tiden gick och förhållandena

byttes så att ledsagaren kände större oro över en kaxig nyblind... så att säga.

Det var också viktigt med kommunikationen, det var svårare för den blinde att “lära sig se” föremålet, utan

guidning om vart den slutade och började och så är det väl ofta också i verkligheten, där ledsagaren är en

förlängd arm för den synskadade personen...? Om man applicerar detta på vår idé om en mer anpassad

lekplats, så tror jag det är viktigt att komma ihåg att en synskadad person aldrig helt kan komma ifrån att

behöva ha en ledsagare, men kanske kan man ge personen mer frihet, genom en bättre anpassning av lekplatsen

och dess funktioner?

Person 5

Först när vi kom fram till lekplatsen var jag ledsagare åt en tjej som hade ögonbindel. Hon klättrade för fullt i

klätterställningen tillsammans med två andra tjejer med ögonbindlar. Jag tyckte att det var lite läskigt för den

kändes hög att trilla ner från på frusen mark. Jag kände att jag var överbeskyddande till en början, men det blev

tydligare att hon blev modigare för var steg och den känslan smittades av på mig.

Jag såg att det gick bra för henne så när det var min tur tyckte jag inte att det var så läskigt. Jag kände mig

trygg med henne som vägledare. Till en början gick jag däremot ganska långsamt och kände mig för, men snabbt

fick jag upp farten och det gick fortare och fortare att ta sig fram. Jag kände mig som ett barn igen nästan

utan begränsningar. Klätterställningen var redan avklarad av tjejen innan så jag gav mig ut på egna äventyr. Jag

gungade och travade framåt, lekplatsen är stor med olika delar med olika leksaker för olika åldrar. Så kom det

sig att jag lekte med leksaker för lite mindre barn. Jag upplevde det inte som läskigt på något sätt eller att jag

inte hade kontroll över situationen. Att ha en ledsagare var bra då jag kände mig ovan i sitsen att inte se, men

när jag blivit modigare var den personen inte riktigt lika viktig längre. Jag har en bild av att barn kanske inte är

fullt så rädda som sina föräldrar på en ny lekplats, vilket jag i sådana fall kan förstå. Det såg läskigare ut än vad

det kändes. Jag var dock lite rädd för att få en gunga i huvudet.

Som seende kände jag att jag hade en tendens att vilja få mig en bild över vad det var jag hade stött på och vad

denna sak kunde tänkas likna. Jag lade nog ner mer tid på att komma underfund med det än på att utforska

dess funktionalitet, hur jag kunde leka med den.

11


Person 6

Precis då ögonen bands för kändes det riktigt obehagligt. Jag kände mig totalt utlämnad och beroende av

den person som var min ledsagare. Helst ville jag hela tiden hålla i min ledsagare så att jag visste var hon

fanns. Vägen ned till lekparken var svårast, jag hade ingen som helst uppfattning om avstånd eller riktning.

Då vi nått klätterställningen så släppte det - då hade jag någonting att hålla mig till. Efter ett par minuter i

klätterställningen var det inte så obehagligt längre och det var helt ok att ledsagaren stod kvar på marken.

Klätterställningen var ganska annorlunda mot standardmodellen och många gånger var det svårt att förstå

hur den hängde ihop. En sak som var svår att avgöra var om någonting var ett stup ned, eller början på en

trappa. Det var omöjligt att avgöra utan att känna efter samtidigt som vägen ibland var blockerad av stänger

så att man fick uppfattningen att klätterställningen tog slut där. Det fanns gott om vassa hårda saker att slå

huvudet i om man inte rörde sig försiktigt. Första åket i rutschkana var också obehagligt eftersom man inte

visste vad som väntade under.

Person 7

Först kändes det mycket läskigt att inte kunna se något. Jag vågade knappt gå små steg framåt, då det kändes

som om jag skulle snubbla eller gå in i något. Detta trots att min ledsagare sa att det inte fanns något att snubbla

på eller gå in i. När vi väl var framme vid klätterställningen kändes det lättare då det gick att känna sig fram

utan att behöva gå i “blindo”. Strategin för att inte göra sig illa, vilket blev målet, var att hela tiden att känna

sig fram tills den närmaste omgivningen verkade begriplig och sedan försiktigt ta sig framåt genom att använda

armar och ben och krypa. Efter en liten stund kändes det rätt säkert och rädslan för att köra huvudet i något

hårt försvann. Jag trodde att jag fått en ganska bra föreställning om hur lekplatsen och klätterställningen såg ut.

Det visade sig att jag hade uppfattat klätterställningen något så när bra, förutom att den var ganska kvadratisk

och att man kunde ta sig runt hela. Jag hade uppfattat att den var mer långsmal. Däremot lekplatsen och de

olika lekattraktionerna var placerade helt annorlunda än jag hade trott. Det var mycket svårt att få grepp om

hur jag hade gått för att komma till klätterställningen

Person 8

Då jag var den som höll i kameran mestadels av tiden fick jag en syn på hur de andra betedde sig när de fick

bindeln för ögonen. När de tog sina första stapplande steg in i en värld av mörker blev de som små barn som

precis upptäckt att det finns en tumme på sin hand. Jag menar att allt trevande som de gjord var för att de

inte visste hur leksakerna såg ut. De som var med bindel trevade sig fram och kände sig noga för och många

av dem var nog oroliga för att ramla och slå sig. Då de som hade bindel hade en ledsagare blev det lättare för

dem att röra sig bland leksakerna vilket var ganska självklart då ledsagaren hade som uppgift att berätta var

de var och hur föremålet som de hade framför sig såg ut. Utan denna hjälp skulle nog ingen ha vågat “känna”

sig omkring så mycket som de nu gjorde.

Jag tror och tycker att detta experiment var ett lyckat sådant för vi fick en upplevelse av hjälplöshet och kanske

en känsla av hur de med synskada har det på våra allmänna lekplatser som inte enligt mig är anpassade till alla

barn som vill och ska ha möjlighet att leka

12


Bilaga 2 - Besök på Museum

Onsdagen den 19 mars besökte en del av projektgruppen Synskadades museum I Enskede. Nedan följer

personliga reflektioner från det tillfället.

Person 1

Vi åkte ut till synskadades museum och jag hade inga som helst aningar om hur det skulle kunna tänkas

se ut på ett sådant museum. Det skilde sig från ett vanligt museum bland annat genom att alla utställningsföremål

låg i rad efter varandra längs väggen. En mörk matta låg på golvet rakt genom hela lokalen,

detta för att det skulle finnas en ledtråd var närmsta vägen till utgången fanns. En list genomlöpte hela

utställningen och ledde oss till varje föremål. Om dessa föremål gick det att lyssna på genom hörlurar,

läsa om på punktskrift (borden var utformade så att det skulle vara bekvämt för handen), läsa rakt

upp och ner på en skylt eller att ta ett exemplar i handen (för att kunna ta texten närmare ögonen).

När vi provade glasögon som försämrade synen försökte jag ändå att läsa om de föremål jag stötte på. Det

tog lite längre tid för mig att läsa texten, men tack vare att jag kunde ta ett exemplar i handen och vinkla

så som jag ville gick det ganska bra. Jag insåg att så små medel som till exempel mattan var till stor hjälp,

inte bara det att jag såg den svagt utan även att det kändes annorlunda när jag gick på den och på så sätt

hjälpte den till att vägleda mig.

Vi fick också ta en varsin tripp i det så kallade sinnenas rum. Det var en läskig upplevelse. Jag såg verkligen

ingenting. Hjärnan min sa att det inte fanns något farligt där inne, men hjärtat slog lite fortare än vanligt.

Vid något tillfälle försvann väggen och då kände jag mig vilse på en gång, fast det bara rörde sig om ett par

steg. När alla traskat genom rummet fick vi gå in där tillsammans med lampan tänd. Rummet både kändes

större och trängre på samma gång. Jag hade upplevt det som att jag gick i en slags tunnel, att det var väggar

på båda sidor om mig. Det var fel, rummet var öppet. Sträckan jag gick däremot kändes mycket längre i

mörkret än då det var ljust.

Person 2

På museet berättade föreståndaren hur de hade försökt anpassa utställningen för synskadade besökare. Han

berättade om kontraster och ljus och om en list som man kunde följa runt hela utställningen. Min spontana

reaktion på detta var att jag tyckte att de hade gjort så lite, det märktes knappt.

Vi provade glasögon som gjorde att man såg som någon med en synskada. Det jag såg med mina var i princip

bara kontraster. Vi fick sedan med käpp försöka ta oss runt på utställningen. Då märkte jag hur otroligt mycket

det underlättade med de anpassningar som hade gjorts på museet. Färgskillnaderna och kontrasterna som de

använt märktes tydligt och jag kände mig trygg när jag kunde hålla i listen runt utställningen.

Vi fick även gå in i sinnenas rum. Jag tänkte att detta inte borde vara så annorlunda upplevelse mot hur det

var på lekplatsen, men så fel jag hade. På lekplatsen kände jag mig relativt trygg hela tiden och det var en kul

upplevelse. Men detta rum tycker jag var lite otäckt. Den största skillnaden tror jag låg i att jag den här gången

var helt ensam. Jag hade ingen som kunde berätta hur långt det var kvar eller som kunde leda mig rätt då jag

tappade taget om väggen. Rummet kändes jättestort, jag trodde aldrig att det skulle ta slut.

Person 3

Mina känslor innan jag klivit in i sinnenas rum var att jag tyckte det var lite läskigt. Känslan av att kliva in i

ett mörkt rum alldeles själv, inte veta vad man möter, hur stort det är och inte kunna använda synen. I början

13


gick jag mycket sakta och var rädd för att tappa handen mot högerväggen. Varje gång väggen gick över från

att vara en plan vägg till att bli ett hörn eller av annat material, kändes det som man skulle förlora väggen.

Jag kände det som om jag skulle bli helt utlämnade, bli av med orienteringen och inte kunna hitta var man

skulle gå för att komma ut.

Jag hade hela tiden en obehagskänsla när jag gick där inne, man kunde inte gå snabbt med risk för att tappa

väggen även om man ville det. Samtidigt visste jag inte vad jag skulle träffa på här näst för föremål. Inte

heller från vilket håll det skulle kunna tänkas komma, det kunde komma på väggen, hängande från taket eller

att golvet man gick på ändrade karaktär. Framförallt var det jobbigt att inte veta hur långt det var kvar till

att komma ut igen.

Vi fick gå in i rummet igen efteråt och fick se det när det var tänt. Jag hade uppfattat att rummet var mycket

större än vad det var i verkligheten. Jag hade också missat mycket av sakerna som man skulle känna på.

Troligtvis för att jag var så inställd på att hålla koll på var väggen gick, för att ha kvar min enda trygghet.

Jag ville inte röra den uppåt eller neråt utan bara hålla på samma nivå och ta mig framåt åt det håll man

skulle komma ut.

Då vi med glasögon som förvrängde synen och en vit käpp fick röra oss runt på museet, fick jag en otrolig

inblick i hur mycket hjälp t.ex. en matta kunde hjälpa. Jag såg svagt kontrasten av mattan, och fick genom

denna hjälp att orientera mig i rummet. Det var otroligt mycket svårare att gå på ett helt ljust golv utan några

som helst saker på. På det golvet fanns det inget som hjälpte en att orientera sig till saker i rummet. Jag fick

istället prova att gå lite sakta åt ett håll och se om jag upptäckte några utställningssaker.

Alla saker som var på utställningen låg på bord. Alla bord satt ihop med varandra, och hade en skåra i sig för

att man skulle kunna få hjälp att röra sig runt hela utställningen. På grund av detta ska synskadade klara att gå

här själva utan att missa något som är utställt.

Man inser när man har provat på olika sätt att “inte se” och samtidigt göra olika saker, hur små saker underlättar

så mycket. Som hur trygg man kände sig, när man gick längs skåran eller mattan på museet. Medan andra saker

är otroligt svårt då det inte finns så mycket hjälp, som att ta sig mellan sakerna i lekplatsen själv.

Person 4

När jag tog det första steget in i det totalt mörka rummet fick jag en känsla av att vara helt utelämnad. Totalt

mörker och ingenting förutom min känsel och min hörsel som guide in i det okända. Efter ett par steg blev jag

helt disorienterad och jag blev ganska rädd för vad som skulle komma lite längre fram i det mörka rummet. Jag

hörde lite vatten som porlade och kände ledstången som skulle leda mig längre in i rummet. Efter ytterliggare

ett par steg och ett antal tankar om jag skulle återvända till den ljusa sidan utanför där jag kunde se började

helt plötsligt golvet att brumma.

Det som var mest lärorik med detta var att jag fick prova på att vara helt utelämnad åt min hörsel och

känsel och försöka att klara mig utan min syn. När man blir synskadad (om man inte är det från födseln) så

måste man lära sig att anpassa sig till sin nya omgivning, detta måste vara en hemsk upplevelse med många

rop på hjälp.

14


Bilaga 3 - Intervju med synskadad vuxen 12/3 2003

Personen som deltog i intervjun är född med grå starr, det innebär samma sak som ålders gråstarr, att det är

grumligt i linsen. Man upptäckte att hon hade det när hon var ett år gammal eftersom hon använde händerna

mer än vanliga barn. Synnerverna förtvinar när det går för lång tid vilket innebär att man inte kan få synen

tillbaka om man upptäcker det för sent. Hon har genomgått 4-6 operationer och har idag 10 % seende. Hon

har dock perfekt färgseende.

Interaktion med andra människor

Personen tycker att det som är viktigast för att känna igen andra per-soner är sättet de går på och hur håret

ligger mot ansiktet. Hos personer som hon känner tittar hon mycket på kropps-språket men generellt använder

hon alla sinnen tillsammans för igenkänning. För att känna igen föremål används mallar som finns fördefinierade

i huvudet. Krop-ps--upp-fattning är otroligt viktigt när det kommer till interaktion med andra människor. Det

är t.ex. viktigt att veta hur man ska sitta, stå och äta för att man inte ska uppfattas som konstig. Det blir så

mycket lättare att integreras då.

Uppväxten

Hon har haft en vanlig uppväxt, var inte rädd eller försiktig. Socialt var det dock jobbigt eftersom det var svårt

att känna igen personer i skolan och på skol-gården. Detta gjorde att hon inte trivdes så bra i skolan. Det

fanns situa--tioner som hon kände sig osäker i. Hon började i synklass för synsvaga barn i Alvik och det kändes

bra att gå i synklass. BBU (blinda barns utveckling) är en organisa-tion som ordnar fritids-sysselsättningar för

syn-skadade tillsammans med seende. I dessa aktiviteter deltog hon ofta.

Fritidssysslor

Då hon åker skidor har hon en ledsagare med knallgul väst. När hon åker portar åker led-sag-aren ca 1 m

framför men vid fri åkning kan led-sag-aren åka upp till 20 m framför. Om det är många skidåkare runtom

tycker hon att det kan det bli rörigt och det gäller nog i många olika situationer.

Personen i intervjun är även dansare. När hon dansar uppskattar hon att läraren har svarta skor och vita

strumpor så att hon med hjälp av kontrasterna ska kunna se och lära sig stegen.

Läsning

Hon har ett läsavstånd med läsglasögon på 8 cm. Bra belysning ger bättre kontrast. Hon kan inte punktskrift.

Hon tycker att Arial är lättare att läsa än Times, 12p är lättare än 10p. 12 p gör att man får med fler bokstäver

på en gång, annars föredrar många 16p.

Tips

Skapa bra förutsättningar så att man kan hitta sina egna gränser. Man bör tänka på att markera början och slut

på trappor, använda mycket färger och kontraster. Skyltar bör vara i ögonhöjd. Kikare är ett bra hjälpmedel.

Glas är livsfarligt.

Exempel på situationer som gör det offentliga rummet mindre tillgänglig för synskadade

· Skyltar sitter inte på ögonhöjd - de går inte att läsa

· Vägarbeten är dåligt utmärkta - man ramlar ner i groparna

15


· Betongklumpar med dåliga kontraster är utplacerade lite här och där - man snubblar över dem

Hon tycker att färdtjänsten är ett enkelt hjälpmedel som ökar tillgängligheten på ett smidigt sätt. Samt att det är

onödigt att anpassa kollektivtrafiken när man ändå inte kan ta sig till den på ett tryggt och säkert sätt.

Tankar om lekplats

- Det ska inte vara farligt att röra sig.

- Ljudbild kan bli rörigt.

- Att området är säkert för barn är nog det viktigaste.

- Materialen ska vara tilltalande.

- Kreativitet måste vara ett nyckelord.

- Parklek med en anställd.

- Naturmaterial.

- Underhåll: Tänk på färger, att det kan bli träflisor, hållbarhet och så vidare.

- Orientering med hjälp av olika underlag.

- Vatten och sand är trevliga material.

- Eldningsplats är mysigt.

- Upplevelser: labyrint.

De tre viktigaste sakerna att tänka på då man ska utveckla en miljö för synskadade barn

är enligt henne:

1. Upplevelser.

2. Tillgänglighet (kontraster, färger, ramper, avgränsningar).

3. Säkerhet.

16


Bilaga 4 - Lek med familj A i Skåneparken

Vi var tre personer som traskade iväg till Skåneparken på söder i Stockholm för att träffa delar av familj A,

mamma och dotter på 5 år. Båda två är synskadade från födseln. De hade sällskap av en ledsagare. Vi hade

bestämt träff med dem för att få en första kontakt med familjen och för att få en inblick i hur flickan leker.

Vi passade också på att prata några ord med mamman för att höra hur hon upplever sin dotters lek. Innan

vi träffade dem delade vi upp oss, både för att göra situationen mer effektiv och för att det skulle vara en

avslappnad stund för dottern, mamman och oss. En av oss pratade med mamman, samtidigt som en av oss lekte

med dottern. Den tredje dokumenterade och iakttog leken med lite mer distans.

Intervju med mamman

Hur ofta brukar ni vara i denna lekplats?

5-6 gånger per år, eftersom de bor en bra bit därifrån.

Varför brukar ni komma just hit?

För att det finns en parklek där, vilket innebär många leksaker, mycket att göra och att det finns en toalett.

Vad har du själv och din dotter för synskada?

De har båda en medfödd synskada och minimal syn. Mamman har inte ledsyn och ser ca 1 %. Hon såg dottern

för att hon hade en starkt gul jacka på sig. Hon tror att dottern möjligen ser lite mer, men det är svårt att avgöra

då hon fortfarande är så pass liten. Dottern verkade uppfatta färger.

Hur väljer ni lekplats att gå till? Går ni till samma varje gång?

De går både till kända och okända lekplatser. Om de fortsätter att gå till samma lekplats beror på om de

uppskattade lekparken och dess leksaker. Första gången de går till en ny okänd lekplats så går det mycket energi

till att utforska lekplatsen och ta reda på vad som finns. Ibland går de ensamma, mamman och dottern, utan

ledsagare och då är det svårare att få en överblick över vad som går att göra på platsen.

Om okänd lekplats: Oftast med ledsagare.

Om känd lekplats: Oftast själva, beroende på om lillasyster är med eller inte. Lillasyster är seende och kräver

mer uppsikt då hon är livlig och gärna springer runt.

Är du orolig för dottern när ni är på lekplatser, kända som okända?

Hon är inte orolig för dottern i något av fallen. Hon tror att det beror på att hon själv är uppväxt med

synskada och vet hur det är. Hon berättade att det roligaste hon visste när hon var liten var att klättra. Alla

barn slår sig.

Har ni varit på Tomteboda resurscenters lekplats? Vad tycker ni om den?

De har bara varit där på helgerna då inte parkleken är öppen. Hon anser att den inte är gjord för lek, att

den är för anpassad och för pedagogisk. Dessutom tycker hon att det finns höga kanter som inte syns så bra

och är lätta att snubbla på. Hon gav ett exempel på en annan handikappanpassad lekplats i Hökarängen, som

hon inte heller tycker passar så bra för synskadade. Detta beror till stor del på rullstolsramperna, som är

lätta att snubbla på.

Vad tycker du att ni stöter på för problem på den lekplats vi är nu? Ser du någon lösning på

dessa problem? Finns det något som är bra?

1. Största problemet är att det är så mycket barn.

2. Kanterna på sandlådan är samma färg som sanden. Lösning: starkare färg (t.ex. blå) och skarpare konturer.

3. Barnsandlådan är inhägnad med ett trästaket, grinden är svår att urskilja. Lösning: Annan färg och eller

annat material.

17


4. Inom inhägnaden är marken fylld av sand, det är svårt att hitta till de olika sakerna man kan göra därinne.

Lösning: Någon form av gångar, kanske grus - annat material som visar vägen. Gångarna skulle inte behöva

vara så jätte tydliga.

5. Klätterställningen är stor, det är svårt att veta var den börjar och tar slut. Lösning: någon form av ledstång

runt den. (kommentar: dottern hade lite svårt att orientera sig efter att hon åkt rutschkana)

6. “Stup” är svåra att se, det är inte alltid lätt att förstå om det t.ex. finns en stege nedanför. Lösning: Bättre

markeringar med färger, eller en liten kant beroende på om man kan klättra ner där eller ej.

7. På lekstugorna sticker taken ut och mamman har själv gått in i dem ett flertal gånger. Hon anser att det

inte bör finnas hårda kanter på dem.

8. Bra att gungorna och andra farliga saker är inhägnade.

9. På klätterställningen är trappsteg och ramper svåra att se. Lösning: markera dem tydligt med t.ex. färg.

10. Bra att det finns natur också och att den inte är omgjord för mycket. Stenar finns och dem snubblar

man på.

11. Det är bra med saker som man kan göra tillsammans med andra barn. Det är lättare att på så vis få

kontakt med andra barn.

12. Mycket färger är bra. Kontraster är bra.

13. Farligt att göra lekplatsen för anpassad, som i Tomteboda där det inte finns någonting att t.ex. klättra på.

Lek med dottern

När vi kom till lekplatsen satt hon i sandlådan och lagade köttbullar. Som tur var sanden varm av solen och

lek i sand är alltid kul. Till en början var hon lite avvaktande mot oss men lossnade ju längre tiden gick. Hon

är en pratsam liten tjej som har en stark vilja. Modig är hon också och inte rädd att gå ut på egna äventyr

i lekparken. Det blev uppenbart att hon kan urskilja färger genom att hon bad om den gula spaden och den

gröna hinken, hon är en bestämd ung dam.

Hon tog sig upp på en liten bergskulle, med lite hjälp av ledsagaren, och berättade om sina fynd hon gjorde

där. Pinnar och löv blev till klänningar och skatter. Hon har en livlig fantasi. (kommentar: kanske fantasin

kom av att hon inte såg hur det egentligen såg ut, skulle ett seende barn fantisera om att torkade (bruna)

löv är klänningar och skatter?)

Sedan bar det av mot klätterställningen. Upp i den tog hon sig med lite hjälp och vägledning av mamma

och ledsagaren. Mamman ville också vara med och leka, så hon klättrade efter och tillsammans utforskade

de klätterställningen. Innan de kom så långt hittade dottern en rutschkana och ville åka i den ett par gånger.

Sen var inte själva klätterställningen så intressant längre. Rutschkanan var roligare och den omvandlades till en

simbassäng. När hon hade simmat klart lade hon sig på en bänk för att torka. Hon frågade oss varför det fanns

en bänk där. Vi förklarade att det var för att föräldrarna skulle kunna sitta där och se på när deras barn leker.

Den förklaringen tyckte hon var svår att förstå, vi tror att det beror på att hennes mamma oftast finns i hennes

närhet när hon själv leker. När vi skulle skiljas åt var det svårt att slita sig.

18


Bilaga 5 - Lek med familj B i Waxholm

Vi var tre personer som tog bussen till Vaxholm för att leka med familj B, mamma och dotter på 4 år, dottern

är helt blind från födseln och ser ingenting. Vi hade bestämt träff med dem för att få en inblick i hur flickan

leker. Vi passade också på att prata några ord med mamman för att höra hur hon upplever sin dotters lek.

Innan vi träffade dem delade vi upp oss. En av oss pratade med mamman, samtidigt som en av oss lekte med

dottern. Den tredje dokumenterade och iakttog leken lite mer på distans. Det var kallt och det regnade kraftigt

så det var lite svårt men det gick

Intervju med mamman

Hur ofta brukar ni vara i denna lekplats?

Vi har varit här 5-6 gånger, har bara bott här i ca ett år.

Vad har din dotter för synskada?

Hon är helt blind men kan bli irriterad av starkt solljus.

Är du orolig för dottern när ni är på lekplatser, kända som okända?

Nej, hon springer inte iväg utan att man är med, tar det ganska försiktigt.

Har ni varit på Tomteboda resurscenters lekplats? Vad tycker ni om den?

Nej, men vi ska åka dit senare i vår.

Vad tycker du att ni stöter på för problem på den lekplats vi är nu? Ser du någon lösning på

dessa problem? Finns det något som är bra?

1. Att ta sig mellan de olika leksakerna kan vara krångligt. Lösning: det kanske kan gå att göra någon sorts

plattläggning som gångar man kan följa för att ta sig till en ny leksak. De kan ju även användas av de andra

barnen att åka trehjuling på.

2. Det blir lätt rörigt om det är för många barn som leker lekplatsen.

3. Bättre med små lekplatser, de är lättare att lära sig.

Jag tror dock inte man kan förvänta sig att lekplatser ska göras om för en målgrupp som är så pass liten.

Lek med dottern

Det första dottern säger är att hon vill gå till båten. Vi ser ingen båt men kommer senare att förstå vad hon

menar. Hon klättrar försiktigt upp på klätterställningen och vill att mamma ska följa med. Mamma förklarar

vad som kommer och det är lite trevande i början. Nu kommer mor och dotter fram till korta reglar hängande

i kedjor efter varandra. Dottern beskriver balkarna som båtar. Hon har numrerat balkarna så att de heter båt nr

1, båt nr 2 och så vidare. Hon har stenkoll på vilken båt hon står på och frågar lite då och då vilken båt mamma

står på. Det är roligt när mamma rasslar med kedjorna.

Nu är det dags att gå vidare, vi tar oss till gungbrädan. För att ta sig dit guidar mamma muntligen i

klätterställningen och håller handen när de kommit ner på marken. Hon är väldigt försiktig och springer inte

iväg. Att gunga gungbräda är jätte roligt, speciellt när rumpan hoppar.

Nu vill hon gå till båtarna igen, vill inte prova linbanan. Mamman berättar att allt man gör med dottern måste

man göra väldigt många gånger. Det tar tid att lära sig en ny leksak. På vägen tillbaka till båtarna går man

igenom en labyrint. Dottern har stenkoll på höger och vänster och frågar mamma vilket håll hon ska gå i

labyrinten. Vidare i klätterställningen är hon väldigt avvaktande och frågar hela tiden mamma vad som kommer

härnäst och utforskar försiktigt. Backen som finns i klätter-ställ-ningen är rolig. Mamman berättar att man kan

fastna i ramper i till exempel köpcentrum väldigt länge. När vi vuxna börjat frysa och vill gå hem är det inte

roligt, dottern vill vara kvar i lekparken.

19


Bilaga 6 - Möte med familj C

Intervju med mamman

Hur ofta brukar ni leka på en lekplats?

Väldigt ofta, med dagis leker barnet på lekplats varje dag.

Vad har din dotter för synskada?

Hon har albinism vilket i hennes fall betyder att hon har färg- och djupseende. Hon verkar se allt men väldigt

suddigt. Ögonen tål inte UV-ljus.

Är du orolig för dottern när ni är på lekplatser, kända som okända?

Hon anser sig vara en orolig mamma överlag. Dottern springer gärna iväg även på okända platser och har svårt

att orientera sig tillbaka. Dessutom är hon väldigt närgången med andra barn eftersom hon måste vara nära för

att se. Detta har lett till andra upprörda föräldrar och skrikande småbarn.

Har ni varit på Tomteboda resurscenters lekplats? Vad tycker ni om den?

Ja, hon tycker att det är en jättetrevlig lekplats med vackra miljöer. Trevligt med en naturlig miljö både för

dottern och mamman.

Vad tycker du att ni stöter på för problem lekplatser? Ser du någon lösning på dessa problem?

Finns det något som är bra?

1. Största problemet är andra lekande barn som inte ser sig för.

2. Svårt för dottern att själv veta vad för leksaker som finns och vart de ligger. Lösning: Rep med olika kulor till

olika delar. Att man t.ex. följer ett rep med kulor till gungorna och ett rep med knutar till sandlådan.

3. Viktigt med staket runt gungorna och andra “farliga” saker men tycker inte att hela lekplatsen ska ha staket

runt. Det ansvaret tycker hon att föräldrarna ska ta, hon tycker att det är viktigt att man inte känner sig

instängd.

4. Bra med leksaker där man måste leka flera barn. Uppmanar till social kontakt.

5. Viktigt med skugga för just hennes dotter både över någon bänk och över leksaker.

6. Bra med naturlig miljö. Både för att det är trevligt och för att det är viktigt att lära sig att röra sig på

ojämnt material.

7. Saker som t.ex. lyktstolpar som är relativt smala är svåra att upptäcka. Lösning: Bör göras bredare med “bra”

färg eller att det finns någon del som sticker ut som man ser tydligt.

20

More magazines by this user
Similar magazines