Konstruktionen af dansk narkotikakontrolpolitik siden 1965

häftig och principiell diskussion
kring decennieskiftet
1970. Det är själva förekomsten
av narkotika som då
uppfattades som ett nytt fenomen;
man förknippade
uppkomsten av nya narkotikarelaterade
subkulturer med
en allmän protest mot samhället.
Under denna period
skapade man grunderna för
den fortsatta utvecklingen av
lagstiftningen och behandlingen
av missbrukare. Senare
på 1970-talet professionaliserades
vården, och missbruket
började uppfattas
som ett bestående socialt
problem snarare än ett generationsfenomen.
Efter nästa decennieskifte
inträffade den andra brytningspunkten.
Diskursen,
som dittills präglats av behandlingsaktörernasståndpunkter,
blev i tilltagande
grad dominerad av kontrollinstanserna.
Den minskande
tilltron till behandlingens
möjligheter motsvarades av
en kontrolloptimism. Man
krävde en förstärkning av polisens
resurser och en åtstramning
av straffen för narkotikabrott.
Från och med
början av 1990-talet har en
ny kris framkallats av en ökning
i antalet dödsfall samt
en ökad tillgång till droger.
Man har ifrågasatt genomförbarheten
av den tidigare
målsättningen – ett narkotikafritt
samhälle – och i stället
börjat koncentrera sig på försöken
att minska de skador
som narkotikabruket åstadkommer
(s.k. ”harm-reduction”).
I boken analyseras tidningarnas
debattartiklar och parlamentariskadiskussionsinlägg
utgående från deras ”integrativa
komplexitet”: författaren
gör en kvantitativ
bedömning av deras förmåga
att beakta och integrera olika,
sinsemellan rivaliserande
ståndpunkter. En onyanserad
enögdhet präglar framför
allt de ställningstaganden
som framförs av politikerna.
Diskussionen har också en
tendens att gång på gång
återkomma till samma frågeställningar,
bland dem evighetsfrågan
om legaliseringen
av cannabisprodukter. Också
nyhetsartiklarna är av intresse,
emedan det främst är genom
dem som pressen fungerar
som ”agenda-setter”.
Med andra ord är det i mångt
och mycket genom val och
presentation av nyhetsmaterialet
som man är i stånd att
definiera narkotikaproblemets
kontext och karaktär. I
sin analys av två dagstidningars
nyhetsmaterial från ”brytningsåren”
1968, 1982 och
1996 presenterar Laursen de
teman, aktörer och rubriceringstendenser
som tillsammans
är med om att skapa
dessa definitioner.
Sammanfattningsvis domineras
nyhetsmaterialet av
kontrolltematiken, med polisen
som huvudaktör, dock
med vissa mindre skiftningar
i dominansens styrka. Under
1990-talet får behandlingsaktörerna
mer utrymme än
tidigare för att presentera
sina synpunkter. Utvecklingen
tycks sammanhänga med
den kritik mot ensidig fokusering
på kontrollåtgärder
som samtidigt har gjort sig
gällande på det politiska planet.
Som sagt är boken inte särskilt
lättläst. Författaren ger
mycket utrymme åt en presentation
av analysmaterialet
i form av referat och tabeller.
Noggrant noteras indikatorerna
för statistisk signifikans.
Som sociolog skulle jag
dock invända mot det i boken
förekommande bruket
av begreppet ”kvalitativ analys”.
Med denna term beskriver
Laursen sin analys av nyhetsrubrikerna,
och tycks
syfta på en holistisk, på intuition
baserad bedömning.
Men resultaten av sådana bedömningar
använder han
ändå kvantitativt: de analyseras
statistiskt.
För min del skulle jag poängtera,
för det första, att en
kvalitativ analys i lika hög
grad som den kvantitativa
måste vara verifierbar och baserad
på explicita bedömningskriterier.
För det andra
använder man i kvalitativ
forskning inte resultaten av
en statistisk analys som argument
– och det är just detta
som är särdraget i denna
forskningsmetod. Denna invändning
fråntar inte Laur-
NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 ) 301