Stöd till sanning, rättvisa och gottgörelse - Sida

www.sida.se 

Sida, januari 2010 

Stöd till sanning, rättvisa 

och gottgörelse 

Röster om Sveriges utvecklingssamarbete med Peru 1970–2009

Röster om Sveriges utvecklingssamarbete med Peru 1970–2009 

Stöd till sanning, 

rättvisa och gottgörelse 

Jocke Nyberg 

Patricia Córdova Cayo 

Amanda Gonzales 

Simon Strannard

Utgiven av: Sida, 2010 

Avdelning: Konflikt- och postkonfliktsamarbete 

Copyright: Sida och författarna 

Författare: Jocke Nyberg, Patricia Córdova Cayo, Amanda Gonzales och Simon Strannard 

Foto: Omslagsbild: 7 november 1988 i staden Ayacucho. Anhöriga till våldsoffren bär skyltar och fotografier där 

de kräver att få tillbaka sina anhöriga, som försvunnit eller mördats i händerna på de väpnade styrkorna. 

Foto: Oscar Medrano/Revista Caretas 

Arkiv: Acción por los niños (83) 

Arkiv: Alternativa (74, 98) 

Arkiv: Defensoría del Pueblo (64, 65, 77, 78) 

Arkiv: Equipo Forense Especializado (14, 45:1–5 och 7–8) 

Arkiv: IDL (62) 

Arkiv: Svenska utrikesdepartementet (93) 

Arkiv: Privat (112, 121, 128) 

Arkiv: La República (17:2–5, 36, 50) 

Arkiv: Transparencia (90) 

Alejandro Balaguer (36) 

Irene Cederholm (140) 

Nadia Enedahl (35) 

Amanda Gonzales (97) 

Ernesto Jiménez (17:1, 89) 

Vera Lentz (122) 

Jocke Nyberg ( 23, 38, 41, 43, 45:6, 48, 51, 52, 54, 56, 59, 68, 71, 

72, 75, 84, 87, 91, 103, 104, 105, 106, 126, 132) 

Matilda Pacheco Lilja (114) 

Åke Tobeck (86) 

Margareta Wennlund (117) 

Produktion: Context och Edita Group 

Tryck: Edita, 2010 

Artikelnummer: SIDA53693se 

ISBN 978-91-586-2198-5 

Denna publikation kan laddas hem/beställas från www.sida.se/publikationer

Innehåll 

Förkortningar ................................................................................ 7 

Förord ................................................................................................ 9 

Mål och arbetsmetod ............................................................... 11 

1. Inledning: Processer och perspektiv ........................ 15 

Tidslinje .......................................................................................27 

2. Utvecklingssamarbete för 

mänskliga rättigheter.......................................................37 

Kampen för sanning, rättvisa och gottgörelse ......................37 

Kvinnors rättigheter ..................................................................73 

Barns rättigheter ....................................................................... 76 

Arbetares rättigheter ................................................................87 

3. Utvecklingssamarbete för demokrati ...................... 91 

Ledarutbildning och politiskt deltagande .............................. 91 

Tekniskt utvecklingssamarbete för att stärka staten ........ 107 

4. Andra samarbeten och relationer ............................ 113 

Volontärer, katastrofhjälp och engagemanget för Peru .... 113 

5. Sida lämnar Peru .............................................................. 123 

Det politiska beslutet ............................................................... 123 

Resultat, hållbarhet och utfasningsstrategi ........................ 125 

Lärdomar ..................................................................................... 141 

Bilaga A. Uppdragsbeskrivning ......................................145 

Bilaga B. Intervjuade och 

konsulterade personer .................................................. 153 

Diagram 1: Officiellt utvecklingsbistånd 

Sverige-Peru 1970–2007 ....................................................32 

Diagram 2: Belopp och procentsats per område ...................33 

Diagram 3: De främsta givarna bland enskilda 

organisationer ....................................................................33 

Diagram 4: Antalet ärenden som EFE 

tagit sig an 2002–2009 ......................................................... 47 

5

Förkortningar 

AECID Spanska styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete 

/Agencia Española de Cooperación Internacional para el Desarrollo 

ANFASEP Föreningen för anhöriga till kidnappade, arresterade och försvunna i 

Peru/Asociación de familiares secuestrados, detenidos y desaparecidos 

del Perú 

APRA Politiskt parti: Alianza Popular Revolucionaria Peruana 

APRODEH Föreningen för mänskliga rättigheter 

/Asociación Pro Derechos Humanos 

CEAS Biskopskommissionen för Socialt arbete 

/Comisión Episcopal de Acción Social 

CEDAL Center för arbetsrättsrådgivning/Centro de Asesoría Laboral 

CEPCA Center för studier och främjandet av den andinska kulturen 

/Centro de Estudios y Promoción de la Cultura Andina 

CIED Center för forskning, utbildning och utveckling 

/Centro de Investigación, Educación y Desarrollo 

CMAN Sektorövergripande kommission på hög nivå ansvarig för uppföljning av 

statens politik och aktioner beträffande fred, kollektiv gottgörelse och 

nationell försoning/Comisión Multisectorial de Alto Nivel encargada del 

Seguimiento de las Acciones y Políticas del Estado en los ámbitos de la 

Paz, la Reparación colectiva y la Reconciliación Nacional 

CNDDHH Nationella samordningen för mänskliga rättigheter 

/Coordinadora Nacional de los Derechos Humanos 

CODEH Kommittén för mänskliga rättigheter/Comité de Derechos Humanos 

COTADENI Arbetssamordnaren för barnens rättigheter 

/Coordinadora de Trabajo por los Derechos del Niño 

CR Rådet för gottgörelse/Consejo de Reparaciones 

CVR Sannings- och försoningskommissionen 

/Comisión de la Verdad y Reconciliación. 

DEMUNA Kommunal ombudsman för barn och ungdomar 

/Defensoría Municipal del Niño y el Adolescente 

EFE Specialiserat rättsmedicinskt team/Equipo Forense Especializado 

FIM Gruvarbetarinternationalen/Federación Internacional de Mineros 

FNTMMSP Perus nationella förbund för gruv-, metall- och stålarbetare 

/Federación Nacional de trabajadores mineros, metalúrgicos y 

siderúrgicos de Perú 

GIN Det nationella initiativet för barnens rättigheter 

/Grupo de Iniciativa Nacional por los Derechos del Niño 

GTZ Tyska biståndsmyndigheten för tekniskt samarbete 

/Deutsche Gesellschaft für Technische Zusammenarbeit 

7

FörkorTnIngAr 

8 

IBC Institutet ”Bartolomé de las Casas”/Instituto Bartolomé de las Casas 

IDEHPUCP Katolska universitetets institut för demokrati och mänskliga rättigheter 

/Instituto de Democracia y Derechos Humanos de la Pontificia 

Universidad Católica del Perú 

IDL Institutet för rättsligt försvar/Instituto de Defensa legal 

IML Rättsmedicinska institutet/Instituto de Medicina Legal 

INEI Nationella statistikinstitutet 

/Instituto Nacional de Estadística e Informática 

IU Politiskt parti: Förenade vänstern/Izquierda Unida 

KIC Kristdemokratiskt Internationellt Centrum 

/Centro Internacional de la Democracia Cristiana Sueca 

MCLCP Forum för fattigdomsbekämpning 

/Mesa de Concertación para la Lucha contra la Pobreza 

MR Människorätts-, mänskliga rättigheter 

MRTA Den revolutionära väpnade rörelsen Túpac Amaru 

/Movimiento Revolucionario Túpac Amaru 

OAS Organization of American States 

OCDE Samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling 

/Organización de Cooperación para el Desarrollo Económico 

ODA Official development assistance 

NGO Enskild organisation 

PDR Program för landsbygdsutveckling 

/Programa de Desarrollo Rural (Svalorna Latinamerika) 

PEI Strategiska insatsplaner/Planes Estratégicos de Intervención 

PIR Integrerad plan för gottgörelse/Plan Integral de reparaciones 

PPPAV Programmet för skydd av den våldsdrabbade befolkningen 

/Programa de Protección a la Población Afectada por la Violencia 

RUV Nationella registret för offer/Registro Único de Víctimas 

SADA Arequipas jordbruksförening/Sociedad Agrícola de Arequipa 

Sendero Den väpnade gerillarörelsen, ”Den lysande stigen” 

Luminoso 

SEPEC Katolska institutionen för ekumenik och kommunikationsvetenskap 

/Servicio Ecuménico de Pastoral y Estudios de la Comunicación 

Sida Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete 

Sida/DESO Sidas avdelning för demokrati och social utveckling 

Sida/PEO Sidas avdelning för personal och organisationsutveckling 

Sida/INEC Sidas avdelning för infrastruktur och ekonomiskt samarbete 

Sida/RELA Sidas avdelning för Latinamerika 

Sida/SEKA Sidas avdelning för samverkan med enskilda organisationer, 

humanitärt bistånd och konflikthantering 

UNDP United Nations Development Programme

Förord 

Vi är många svenskar som sedan 1970-talet på nära håll lärt 

känna Peru genom det internationella utvecklingssamarbetet. 

Några av oss har bott flera år i Peru, andra har följt processen 

på avstånd och besökt landet då och då. På så sätt har en 

mängd relationer skapats mellan människor, organisationer 

och institutioner. 

Det var svenska solidaritetsorganisationer som inledde 

samarbetet, och det svenska civila samhället som fortsatte att 

arbeta många år i Peru, innan Sida gick in som partner i 

ansträngningarna att försvara och främja de mänskliga rättigheterna 

och demokratin i landet. 

Trots den begränsade samordningen i inledningsskedet av 

de svenska insatserna, går det en röd tråd mellan dem. De har 

alla att göra med arbetet för mänskliga rättigheter och demokratisk 

utveckling. 

Denna publikation innehåller ett urval exempel från 

många olika samarbeten, projekt och program. Vi har dessutom 

gett i uppdrag åt författarna att dra slutsatser, konkretisera 

lärdomar och ge rekommendationer, både till våra samarbetspartners 

och till Sida. 

Sidas direkta utvecklingssamarbete med Peru har nu 

avslutats. Vi beklagar att vi måste dra oss tillbaka, men vi är 

glada över denna bok som belyser upplevelser, relationer och 

de resultat som uppnåtts. 

Från och med nu blir det inga fler projekt för Sidas del, och 

antalet projekt i Peru som genomförs med stöd av svenska 

enskilda organisationer kommer att minska. Men de relationer 

som etablerats mellan individer och organisationer går 

inte förlorade; det visar vittnesmålen i denna bok om utvecklingssamarbetet 

mellan Sverige och Peru 1970–2009. 

Stockholm, januari 2010 

Karin Rohlin 

Chef för det regionala samarbetet med Latinamerika 

Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) 

9

Mål och arbetsmetod 

Den här boken sammanfattar Sveriges utvecklingssamarbete 

med Peru under fyra decennier (1970–2009). Boken skrevs 

som ett externt konsultuppdrag på initiativ av Styrelsen för 

internationellt utvecklingssamarbete (Sida) inom ramen för 

den svenska regeringens beslut 2007 att gradvis avsluta det 

bilaterala utvecklingssamarbetet med Peru och ett antal andra 

länder i Latinamerika och Asien. 

Konsultuppdraget, som är en del av utfasningsplanen för 

svenskt utvecklingssamarbete i Peru, är en viktig del av den 

nödvändiga dokumentationen av samarbetet. 

Enligt uppdragsbeskrivningen är målen följande: 

• Dokumentera det svenska utvecklingssamarbetet med 

Peru under perioden 1970–2009. 

• Sammanfatta och presentera lärdomar från utvecklingssamarbetet 

som kan vara användbara i liknande sammanhang. 

• Analysera utvecklingssamarbetets effektivitet, resultat och 

de olika strategier som använts. 

Dokumentationen inleddes med flera månaders fördröjning, 

och uppdraget genomfördes under tio veckor. Givet uppdragets 

omfattning och den korta tid som stod till förfogande 

beslöt Sida och konsulterna i samförstånd att begränsa analysen 

om biståndets effektivitet. I huvudsak redogör boken för 

en aspekt på effektivitet nämligen utvecklingssamarbetets 

resultat på olika nivåer och områden. 

Förutom de tre målen, skulle följande arbetsområden ingå 

i dokumentationen: 

1. Svenskt stöd till flyktingar åren 1970 till 1980. 

2. Svenskt stöd till det civila samhället i Peru genom svenska 

enskilda organisationer fram till idag. 

3. Stöd till Sannings- och försoningskommissionen och tilllämpningen 

av dess rekommendationer från år 2001 och 

framåt. 

4. Den historiska utvecklingen – en tidslinje där initiativ från 

svenskt utvecklingssamarbete är en del av biståndsstrategin. 

5. Kvinnans roll och kvinnors rättigheter. 

6. Barnets roll och barnens rättigheter. 

11

MåL oCh ArBeTSMeTod 

12 

7. Det bilaterala stödet sedan 1995, (arbetssätt, finansieringsbelopp, 

hållbarhet och kopplingen till svenskt bilateralt 

bistånd, bland annat det tekniska bistånd som kallas KTS 

– Kontraktsfinansierat tekniskt samarbete – och International 

Training Program – ITP). 

8. Svenska biståndsaktörers inverkan på landets utveckling 

under årens lopp. 

9. De oavslutade processer som Sida lämnar efter sig efter sin 

avveckling, samt förslag och rekommendationer angående 

vem som ska slutföra processerna och hur de ska slutföras. 

10. Samordning med andra givare under perioden för det 

bilaterala samarbetet. 

11. Lärdomar från svenskt utvecklingssamarbete med Peru 

som kan komma till nytta i liknande sammanhang. 

Till sist bör framhållas att syftet med boken aldrig har varit 

att göra en komplett sammanställning eller utvärdering av 

aktörer, projekt och aktiviteter som finansierats av svenskt 

bistånd. De som presenteras i boken är betydelsefulla och 

relevanta exempel från de fyra decennierna. 

Bokens upplägg 

Boken består av fem kapitel och ett slutavsnitt med lärdomar. 

Det första kapitlet beskriver historien och utvecklingen av 

svenskt utvecklingssamarbete i Peru under 1970-talet, då man 

gav stöd till och visade solidaritet med människor vars medborgerliga 

och politiska rättigheter kränktes. Kapitlet beskriver 

också den politiska kontexten för Sveriges internationella 

utvecklingssamarbete, särskilt i förhållande till Latinamerika. 

Det redogör även för hur samarbetet utvecklats från ett litet 

välgörenhetsprojekt till humanitärt utvecklingssamarbete och 

solidaritet, för att sedan på ett effektivt sätt stödja bildandet av 

MR-organisationer. Under slutfasen finansieras statliga institutioner, 

med uppgift att se till att Peru kan uppfylla grundläggande 

krav på sanning, rättvisa och gott görelse för människor, 

vars politiska och civila rättigheter kränkts under decenniernas 

lopp.

De återstående kapitlen behandlar olika ämnen och sammanfaller 

till viss del med den kronologiska ordningen: 

2. Mänskliga rättigheter, där barns och kvinnors rättigheter 

ingår; 3. Demokrati och stärkande av staten; 4. Utvecklingssamarbete 

på olika områden: katastrofhjälp, volontärer och 

”International Training Program (ITP)”, och 5. Skälen till att 

Sida avslutar det bilaterala biståndet i Peru, konsekvenserna 

och hållbarheten i några av de viktigaste uppnådda resultaten. 

Metod 

Teamet kombinerade journalistik med metoder för projektutvärdering. 

Resultat och erfarenheter samlades in och processerna 

i program och projekt studerades. Den journalistiska 

metoden bestod av personliga intervjuer med direkta målgrupper 

på de platser där projektens aktiviteter genomfördes. 

I första hand är det deltagarna själva som beskriver och kommenterar 

de resultat som uppnåtts. I andra hand är det 

projekt ledare, projekthandläggare och andra personer som 

lett och administrerat projekten som kommer till tals, och då 

före trädesvis i Peru. 

Särskilt viktigt var att besöka marginaliserade bostadsområden 

och stadsdelar i Lima samt kommuner och byar i 

den andinska högländerna, främst i departamenten Cusco 

och Ayacucho. Frågorna till de intervjuade syftade till att 

identifiera resultat, såväl på det personliga planet som på 

organisations- och samhällsnivå. På detta sätt försökte teamet 

tillämpa den så kallade ”resultatkedjan”, som består av insatser, 

resultat och effekter (outputs, outcomes och impacts) 1 . 

Arbetsprocessen omfattade en inläsningsfas för granskning 

och analys av dokument; en fältfas med semi-strukturerade 

intervjuer; samt en fas för utarbetande och diskussion av innehållet 

inför slutredigeringen av boken. I Sverige användes 

material från Riksarkivet i Arninge strax utanför Stockholm, 

där teamet tog del av information och dokument om utvecklingssamarbetet 

under de två första decennierna. Vår intention 

var även att granska Utrikesdepartementets arkiv, men det var 

inte möjligt under den korta tid vi disponerade för arbetet, på 

1 Exempel på outputs (mätbara produkter och resultat av en rad genomförda aktiviteter) är 

framtagande av policys, studier, publikationer, information, en eller en rad seminarier, 

konferenser, rådgivningstjänster, studieresor, erfarenhetsutbyten, nätverkande, uppbyggande 

av infrastruktur etc. 

I denna studie ägnades tid och energi åt att finna, analysera och informera om resultaten 

i form av outcomes (kvalitativa resultat) som definieras som korta, medellånga, eller 

lång siktiga resultat eller konsekvenser av insatsen/projektet/programmet. Dessa definieras 

i varje program eller projekt genom impacts. Impacts är de insatseffekter som uppnåtts 

direkt eller indirekt, avsiktligt eller oavsiktligt, och definieras som positiva eller 

negativa, primära eller sekundära. 


13


14 

JOCKE NyBERG OCH 

PATRICIA CóRDOVA I 

DET RäTTSMEDICINSKA 

LABORATORIET I 

AyACUCHO. 

grund av en komplicerad och tidskrävande handläggning för 

att få tillgång till arkivet. 

Författare 

Studien genomfördes av ett team på fyra personer: Jocke 

Nyberg, Patricia Cordova, Amanda Gonzales och Simon 

Strannard. Patricia Toro var planeringsassistent i Lima. 

Bidrog med texter gjorde Eduardo Ballon och Sofia Macher 

(om Sidas tillbakadragande från Peru); Franscisco Benavente 

(Andra relationer mellan Sverige och Peru); Nadia Enedahl 

(Det första svenskstödda projektet) och Jaime Jesús (Demunas 

och andra aspekter på Rädda Barnens utvecklingssamarbete). 

Vi tackar de personer i Peru och Sverige som avsatte tid 

för intervjuer, erbjöd fotografier och på andra sätt bidrog till 

dokumentationen. Bland dem vi särskilt vill nämna är medlemmarna 

i de två referensgrupperna i Lima och Stockholm. 

Fem andra förtjänar också ett särskilt tack: Annika Anchorena, 

Sidas representant i Peru, och Anna Widmark, programhandläggare 

för Sida i Stockholm, med ansvar för att följa upp processer 

och dokumentation; Elisabeth Hellsten, tjänsteman på 

Sida, samt Anna-Karin Gauding och Birgitta Weibull, före 

detta representanter för Diakonia, som bidragit med historiska 

fakta.

1. Inledning: Processer 

och perspektiv 

Humanitärt bistånd till stöd 

för mänskliga rättigheter 

Varför började Sverige i mitten av 70-talet samarbeta 

med det civila samhället i Peru i kampen för 

mänskliga rättigheter? 

Ett kortfattat svar är att det fanns en liten grupp svenskar som 

engagerat sig för Latinamerikas sociopolitiska utveckling. 

Detta intresse och engagemang för Latinamerika började 

med UBV 2 -volontärernas arbete i Colombia, Peru och Chile. 

Det förstärktes på grund av militärkupperna i Uruguay, 

Argentina och Chile, där general Augusto Pinochets brutalitet 

blev känd världen över. Detta gav upphov till en stark solidaritetsrörelse 

för Chile kallad ”Chilekommittén”, med representation 

i ett flertal städer i Sverige. 

Utvecklingen i Chile var dramatisk och militärregimens 

våld brutalt mot sociala och religiösa organisationer, politiska 

partier, intellektuella och tjänstemän i Allendes regering. 

Tusentals chilenska flyktingar kom till Sverige. 1976 startade 

UBV ett stipendieprojekt för chilenska journalister som levde 

i exil i flera latinamerikanska länder, däribland Peru. 

Dessa journalister skickade nyheter och tidningsurklipp till ett 

nytt svenskt magasin om Latinamerika, sammanställt av 

UBV. 3 

UBV var nära förbundet med Chilekommittén, som hade 

personella resurser, men saknade de nödvändiga ekonomiska 

resurserna för att finansiera projekt och katastrofhjälp. 

I sökandet efter resurser kontaktades ”Frikyrkan hjälper”, som 

några år senare bytte namn till Diakonia. Diakonia är en 

organisation för internationellt utvecklingsarbete som ägs av 

sju svenska frikyrkosamfund. 

2 UBV är en förkortning för ”Utbildning för Biståndsverksamhet”. I Latinamerika kallade 

man sig först UBV och senare ”Cooperación Técnica Sueca”. I dag heter organisationen 

Latinamerikagrupperna. 

3 Nyheter från Latinamerika. 

15

InLednIng: ProCeSSer oCh PerSPekTIv 

16 

Ursprunget till det statliga utvecklingssamarbetet 

De ekonomiska resurserna till projekten kom främst från 

svenska staten och dess organ för internationellt utvecklingssamarbete, 

Sida, som grundades 1965. Initiativtagarna till 

Sidas föregångare NIB (Nämnden för Internationellt Bistånd) 

var främst de kyrkor som bedrev mission i Afrika och Asien 

samt den kooperativa rörelsen. Deras deras drivkraft var i 

början humanitärt med få politiska motiv och med låga ambitioner 

att påverka utvecklingen i länderna. I biståndets begynnelse 

byggdes sjukhus och kliniker som drevs av svenska 

biståndsarbetare. 

Den globala kontexten på 1960-talet banade väg för ett 

bistånd av permanent karaktär, organiserat och finansierat 

med statliga medel. En viktig händelse var avkoloniseringsprocessen 

i Afrika, som resulterade i en ökning av antalet 

medlemsländer i FN. I Generalförsamlingen inleddes diskussionen 

om nya frågor såsom ekonomisk och social ojämlikhet 

och klyftan mellan de ”utvecklade länderna” och de ”underutvecklade”. 

Gradvis började FN:s olika organ stödja utvecklingssamarbetet, 

ofta genom tekniskt bistånd, vilket ofta 

bestod av tillhandhållande av experter. 

I Sverige användes inte heller termer som ”stöd för demokratin” 

eller ”försvar av mänskliga rättigheter.” De begrepp 

som användes var ”hjälp till underutvecklade länder” och 

”tekniskt bistånd”. Motiven var en blandning av moraliskt 

ansvar och säkerhetspolitiskt egenintresse: Eftersom Sverige 

är ett litet land, ansåg svenska politiker att det var viktigt att 

stärka FN och många menade att organisationen skulle kunna 

fungera som en motvikt till det kalla krigets stormakter, USA 

och Sovjetunionen. 

Det fanns andra händelser som radikaliserade den svenska 

utrikespolitiken: den kubanska revolutionen som bröt USA:s 

herravälde i Latinamerika, Vietnamkriget, den allt intensivare 

kampen mot den rasistiska regimen i Sydafrika och diktaturerna 

i Spanien, Portugal och senare i Grekland. Utvecklingssamarbetet 

började bli ett verktyg för Sveriges utrikespolitik 

med allt tydligare politiska motiv. Många gånger sammanföll 

regeringens intressen med dem hos de folkliga rörelserna i 

tredje världen.

DEN POLITISKA KONTExTEN I BILDER 

STOR MOBILISERING MOT DEN EKONOMISKA POLITIKEN 

1990. FACKLIGT ANSLUTNA ARBETARE OCH POLISEN 

DRABBADE SAMMAN. LIKNANDE PROTESTER 1975–1976 GAV 

UPPHOV TILL DET SVENSKA BISTÅNDET TILL PERU. 

EN AV SENDERO LUMINOSOS 

MÅNGA BILBOMBER. 

DENNA GÅNG I STADSDELEN 

SAN BORJA I LIMA. 

KVINNOR SOM ORGANISE 

RADES I MEDBORGARGAR 

DEN PARADERAR EFTER 

PRESIDENTENS KUPP 1992. 

STATEN BEVäPNADE 

CIVILBEFOLKNINGEN PÅ 

LANDSByGDEN FÖR ATT 

BEKäMPA SENDERO 

LUMINOSO OCH MRTA. 


MASSAKERN I 

UCCHURACCAy UPPRÖRDE 

HELA VäRLDEN. ÅTTA 

JOURNALISTER OCH DERAS 

GUIDE MÖRDADES. 

ALBERTO FUJIMORI UNDER 

RäTTEGÅNGEN MOT HONOM. 

17


18 

En särskild kommitté för känsliga frågor 

Att blanda sig i andra länders inre angelägenheter var – och 

förblir – en känslig fråga i de bilaterala förbindelserna och 

inom ramen för folkrätten. Som en myndighet under Utrikesdepartementet 

kunde Sida inte samarbeta direkt med befrielserörelser 

och oppositionella grupper i diktatoriska regimer. 

1978 skapades därför, på regeringens initiativ ”Beredningen 

för humanitärt bistånd” i första hand för att stödja anti-apartheid 

rörelsen i Sydafrika. 

Senare var det denna beredning som diskuterade behoven 

och rekommenderade regeringen och Sida – beroende på hur 

stort belopp det handlade om – att bevilja de projekt som var 

avsedda att stödja offren för Latinamerikas diktaturer. 

Beredningen bestod dels av tjänstemän från UD och Sida, 

dels av företrädare för enskilda organisationer, sociala rörelser, 

de större politiska partierna, forskare, och någon person 

från den akademiska världen eller kultureliten. Genom den 

breda representationen kunde regeringen, genom UD, vara 

säker på politiskt stöd för besluten redan innan de fattades. 

Juristen Christian Åhlund, som var med i kommittén under 

en period på 80-talet, minns: 

”Det var ett speciellt organ, en typ av institutionell gisslan 

för potentiellt tvivelaktiga projekt ur internationell rättssynpunkt. 

Allt förbereddes noga och vi var som ett transportföretag. 

De medlemmar som av politiska skäl kände sig obekväma 

med besluten löste situationen genom att inte närvara vid 

mötena.” 

De första projekten i Peru 

När det gäller Peru distribuerades stödet huvudsakligen 

genom tre organisationer: Diakonia, Rädda Barnen och Lutherhjälpen. 

Av de tre var Diakonia den svenska organisation 

som från 1977 hade direkt närvaro genom sitt kontor i Quito, 

Ecuador. Med åren kom Diakonia att stödja flest projekt och 

institutioner. 

Diakonia inledde sitt humanitära arbete i Peru samma år, 

genom att stödja chilenska flyktingar och något senare även 

argentinare och bolivianer. 

Efter generalstrejken i juli 1977, började man också stödja 

avskedade fackligt aktiva arbetare. Vid strejken sades sex 

tusen arbetare upp. Dessa fick aldrig återvända till sina arbeten. 

Under de följande åren avlöste general- och hungerstrejkerna 

varandra.

Stödet bestod av lån, nästan uteslutande i Lima, för att 

flyktingar från grannländerna och avskedade arbetare skulle 

kunna starta mikroföretag. Det kunde till exempel handla om 

tidningskiosker, snickerier, hantverk eller tryckerier. 

Belgaren Servais Thissen från missionsrörelsen Maryknolls 

minns solidaritetsarbetet bland de latinamerikanska flyktingarna 

under de första åren: 

”Vi samlades, fyra eller fem personer, med massor av 

mänsklig värme inom gruppen och i relationen till offren. 

Vi diskuterade varje ärende och godkände eller avslog det. 

Redovisningen av hur pengarna användes byggde på förtroende. 

Resurserna användes främst till små projekt för individer 

och grupper. Om man utvärderar det, var det insatser 

som verkligen hjälpte. Med andra ord handlade det om en 

instinktiv solidaritet.” 

Det gjordes flera försök att bilda en bred nationell kommission 

för att främja de mänskliga rättigheterna. Dessa ansträngningar 

stöddes av Diakonia genom olika informella arbetsgrupper, 

som dock inte blev bestående. Diakonias metoder 

skilde sig markant från många andra internationella organisationer 

för humanitärt stöd, vilket värderades högt av mottagarna. 

Bland annat därför att man arbetade i liten skala, höll 

en låg profil, respekterade integriteten och undvek paternalistiska 

attityder. 

”Den spanska nunnan Pilar Coll ansvarade för den första 

krisfonden”, minns Anna-Karin Gauding 4 , som påbörjade 

arbetet 1977 och öppnade Diakonias regionkontor i Lima i 

början av 1979. 

I sin bok ” Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret”, 

citerar Gauding Pilar Coll: 

”På den tiden fanns ingen institution. Biskopskommissionen 

för socialt arbete, CEAS, administrerade pengarna, men 

egentligen fanns en informell organisation som byggde på 

ömsesidigt förtroende. Med Diakonia fanns en kristen koppling. 

Det var ett frö till något ekumeniskt och relationerna 

utvecklades fritt, utan några som helst villkor”. Pilar Coll 

spelade en central roll i uppbyggandet av en nationell rörelse 

för de mänskliga rättigheterna. 

Diakonias första representanter hade alla erfarenheter som 

solidaritetsarbetare i olika länder i Latinamerika. 

4 Gauding, Anna-Karin, ”Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret”. Diakonia 1991. 


”Att vara på plats 

var avgörande 

för att finna och 

stödja lokala 

initiativ, i början 

mycket obetydliga, 

för att försvara 

de mänskliga 

rättigheterna” 

19


20 

Svårt att väcka intresse 

”Att väcka ett intresse för Peru i Sverige var inte lätt på den 

tiden och inte senare heller”, säger Birgitta Weibull, tidigare 

volontär för UBV, som 1980 började arbeta på Diakonias kontor 

i Peru. ”Den politiska situationen var komplex och inte så 

svartvit som i de sydamerikanska diktaturerna. Det fanns en 

stark solidaritetsrörelse med Chile, och politiska partier och 

aktörer i Sverige hittade lätt samarbetspartners i det chilenska 

politiska livet. Något liknande hände i Centralamerika under 

80-talet. Men mellan Peru och Sverige har sådana bilaterala 

politiska relationer aldrig existerat.” 

Under 80-talet stödde Diakonia allt fler projekt i Peru. 

Ökningen hade att göra med den försämrade situationen för 

de mänskliga rättigheterna och den interna väpnade konflikten. 

Diakonia anpassade verksamheten och gick från att stödja 

projekt för enskilda individers uppehälle till att stödja organisationer 

som försvarade de mänskliga rättigheterna. 

Detta fokus stärktes ytterligare när Diakonias regionkontor 

1979 flyttade från Quito till Lima. 

”Att vara på plats var avgörande för att finna och stödja 

lokala initiativ, i början mycket obetydliga, för att försvara de 

mänskliga rättigheterna”, understryker Birgitta Weibull. 

Några av de viktigaste projekten var stödet till lokala kommittéer 

för mänskliga rättigheter (Comités de Derechos Humanos, 

CODEH) i Puno och Cuzco, Biskopskommissionen för socialt 

arbete (Comisión Episcopal de Acción Social, CEAS) och, sedan 

mitten av 80-talet, Föreningen för mänskliga rättigheter 

(Asociación Pro Derechos Humanos, APRODEH) och Institutet för 

Rättsligt Försvar (Instituto de Defensa Legal, IDL). Genom dessa 

och andra projekt stärktes organisationernas kapacitet att ge 

vägledning, juridisk rådgivning och hjälp till offren för det 

politiska våldet. Arbetet kombinerades med utbildning och 

information om de mänskliga rättigheterna i ett demokratiskt 

samhälle. 

Rädda Barnen och Lutherhjälpen stödde flera humanitära 

projekt i Peru under 80-talet. Merparten skedde med egna 

medel eller genom samarbete med olika avdelningar inom 

Sida. Från 1986 till 1989, gav den särskilda Beredningen för 

humanitärt bistånd medel till svenska Rädda Barnen för ett 

humanitärt projekt i Ayacucho, genom organisationen Center 

för studier och främjande av den andinska kulturen (Centro de 

Estudios y Promoción de la Cultura Andina, CEPCA). Projektet syftade 

till att ge grundläggande hälsovård och nutrition, främst

till barn och mödrar som drabbats av interna konflikter mellan 

den väpnade upprorsrörelsen Sendero Luminoso och staten. 

Svenska kyrkan fick genom den särskilda beredningen 

medel till ett humanitärt projekt och juridiskt stöd till politiska 

fångar och anhöriga till försvunna personer. 

I mitten av 1980-talet, ansåg beredningen att det fanns 

goda förutsättningar för ett programorienterat utvecklingssamarbete 

på längre sikt. Sida och de svenska enskilda organisationernas 

gemensamma arbete blev på så sätt mer kontinuerligt 

och professionellt. 

I takt med förändringarna i världen, diskuterade man allt 

oftare beredningens mandat. Under åren 1991–1992 behandlades 

bara tre ärenden. I november 1992 ansåg Sidas generaldirektör 

Carl Tham, som också var ordförande i beredningen, 

att denna arbetsform inte längre var motiverad. Därmed upplöstes 

beredningen, och medlen avsedda för det civila samhället 

i Peru fortsatte att administreras av Sida/SEKA, Sidas 

avdelning för samverkan med folkrörelser och enskilda 

organisationer. 

(Ett avsnitt ur denna text har publicerats i boken 

”Studie om det svenska stödet till fredsprocessen i El Salvador, 

dokumentation, analys och lärdomar”. Sida 2004) 


21


22 

Stärkande av det civila samhället 

som biståndspolicy 

Under 1970- och 1980-talen var det svenska utvecklingssamarbetet 

med Peru inte särskilt uppmärksammat 

i den svenska regeringen. Detta var logiskt, 

eftersom Sida inte avsatt några medel för Peru i 

budgeten för Latinamerika. Det ägde rum först 1992. 

Den svenska ambassaden i Lima deltog inte i utvecklingssamarbetet, 

eftersom det – åtminstone i teorin – administrerades 

av svenska enskilda organisationer. Ambassaden fullgjorde 

sina traditionella uppgifter, såsom Sverigefrämjande verksamhet, 

skriva rapporter om den politiska situationen och en 

gång om året utarbeta en sammanfattning av situationen för 

de mänskliga rättigheterna i landet. MR-rapporterna var inte 

offentliga och lästes bara av ett par personer i Stockholm 5 . 

Ambassaden hade aldrig någon Sidapersonal. 

År 1994 beslutade Utrikesdepartementet att Sida för första 

gången skulle göra en allmän översyn av samarbetet med Peru 

och Colombia med motiveringen att ”fredsprocesserna i dessa 

länder har nått en nivå som gör det nödvändigt att se över 

utvecklingssamarbetet” 6 . Översynen publicerades 1996 och 

syftade till att föreslå ”en ny inriktning av utvecklingssamarbetet 

och att lägga grunden för en ny strategi i Syd amerika.” 

Gemensam problematik i Peru och Colombia 

Sida analyserade den politiska och sociala kontexten och 

drog slutsatsen att Colombia och Peru hade en gemensam 

problematik: 

”En stor del av befolkningen lever i fattigdom trots den ekonomiska 

tillväxten. Klyftorna i samhället är stora, och orättvisorna 

drabbar de fattigaste. Fattigdom är ett av de allvarligaste 

hoten mot freden. Väpnade konflikter leder till mer våld. 

Samhällets institutioner, som bör vara demokratins pelare, är 

bräckliga, och korruptionen breder ut sig. Det finns inga politiska 

partier och den centrala makten är koncentrerad. 

Personer som gjort sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter 

åtalas inte. Straffriheten är utbredd. Brottsligheten följer 

i de politiska konflikternas fotspår. De samhälleliga värdena 

5 2004 tog regeringen beslutet att de årliga MR-rapporter som utarbetas av ambassader 

och diplomatisk personal i fortsättningen skulle vara offentliga. 

6 Sida noterar UD:s citat och korrigerar departementet med följande fras: ”I nuläget är det 

missledande att tala om fredsprocesser eftersom de för närvarande inte existerar.”

urholkas, vilket får till följd att konflikter i familjen och i samhället 

löses med våld. Narkotikahandeln korrumperar institutioner 

och hotar demokratin, brottsligheten ökar i båda länderna. 

Hoten mot freden och demokratin är således många” 7 . 

I rapporten påpekar Sida också skillnader mellan Peru och 

Colombia: 

”I Peru har konflikten och kränkningarna av de mänskliga 

rättigheterna avtagit, men risken för auktoritära handlingar 

kvarstår. Under 1995 miste 500 människor i Peru livet på 

grund av det politiska våldet, vilket gör det svårt att ens tala 

om en fredsprocess. Däremot har det sociala våldet minskat, 

och det finns ett relativt gott samförstånd om arbetet för fred.” 

Det civila samhället och demokratisk delaktighet 

I översynen föreslås en omprioritering av partnerskapet genom 

att i större utsträckning än tidigare arbeta för att att stärka det 

civila samhället, den lokala demokratin och den demokratiska 

delaktigheten. Vidare skulle biståndet verka konfliktförebyggande 

och bidra till fredsbyggande, stärka rättsstaten inom 

ramen för mänskliga rättigheter, samt barnens rättigheter, 

etniska rättigheter och jämställdhet mellan könen. 

I avsnittet om rapportperiodens resultat, sägs bland annat: 

”I det arbete som genomförts finns en lokal vision och förankring, 

eftersom det bedrivits av nationella institutioner och 

aktörer, som gett det livskraft och hållbarhet. Nationella organisationer 

och institutioner har stärkts. Projekten skapar 

synergieffekter och bildar ett samstämmigt program för 

7 Översyn av Sveriges utvecklingssamarbete för demokrati och mänskliga rättigheter i Peru 

och Colombia, s. II 


SVERIGE SATSADE PÅ STÖD 

TILL DET CIVILA SAMHäLLET 

I DET BILATERALA BI 

STÅNDETS BEGyNNELSE. 

AyACUCHOS TyPISKA 

KERAMIKHANTVERK 

ANVäNDES OCKSÅ FÖR ATT 

FÖRA FRAM KRAVEN PÅ 

SANNING OCH RäTTVISA. 

23


24 

demokrati och mänskliga rättigheter. Projekten har på det 

hela taget bidragit positivt till processen att skapa en demokratisk 

kultur med folkligt stöd och respekt för de mänskliga 

rättigheterna”. 

Det övergripande målet för samarbetet var att ”bidra till 

demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter”. 

På den tiden hade Sida inte mer specifika mål än så. 

Några av arbetsmetoderna bestod i att stärka organisationer 

i det civila samhället, stödja opinionsbildning, stärka de 

civila institutioner som främjar mänskliga rättigheter och 

demokrati samt främja lagstiftningen kring mänskliga rättigheter 

och dess tillämpning. Sida definierade sin roll och prioriterade 

utvecklingen av ett samordnat program där man 

upprätthöll kontinuerlig dialog med samarbetspartnerna. 

Uppföljning gjordes av aktiviteter och användningen av de 

medel som överlämnats för utvecklingssamarbetet. 

Slutligen fastställde Sida fyra ”gemensamma principer” 

för utvecklingssamarbetet: 

• Projekten måste vara omfattande och leda till en hållbar 

utveckling. 

• Projekten måste ha effekter både lokalt och globalt, det vill 

säga det som händer på lokal nivå bör ge resultat på global 

nivå och vice versa. 

• Bland projekt på lokal nivå bör man prioritera sådana som 

senare kan bedrivas på regional och nationell nivå. 

• Äganderätten till och ansvaret för de projekt eller program 

som finansieras av Sida bör överföras till myndigheter på 

nationell, regional eller lokal nivå, så att de blir långsiktigt 

hållbara. 

Peru i den regionala strategin 

Den svenska regeringen formulerade två regionala strategier 

för Sydamerika. 

Den första, för perioden 1997–2002, omfattade Peru och 

Colombia. De avsatta medlen för Peru uppgick till 110 miljoner 

kronor, motsvarande 15 miljoner USD. Den andra regionala 

strategin, 2003–2007 (senare förlängd till 2009), hade 

större fokus på Colombia och Bolivia. Under denna period 

figurerade Peru i mindre grad och budgeten minskade drastiskt 

till 15–20 miljoner kronor, motsvarande 2–2,8 miljoner 

USD. 

Båda strategierna bekräftar generellt de problem, mål, 

aktörer och arbetsmetoder som anges i det tidigare analyse-

ade dokumentet. Strategierna innehåller en omfattande analys 

av den sociopolitiska utvecklingen och i mindre grad av 

den ekonomiska utvecklingen. 

Det är uppenbart att Sida på 1990-talet och 2000-talet 

fortsatte den samarbetstradition som inleddes med stödet till 

flyktingar som förlorat sina medborgerliga och politiska rättigheter 

efter extremhögerns militärkupper under 70-talet. 

Framväxten av de första MR-organisationerna i södra Sydamerika, 

där oppositionspolitiker, ledare för sociala rörelser 

och anhöriga till offren organiserade sig, fick stöd från Sverige 

först i Chile, Uruguay, Argentina och Paraguay, och något 

senare i Peru, Bolivia och Colombia. 

”I Sverige tog Sida aldrig initiativet till att stödja projekt, 

utan det gjordes av de svenska enskilda organisationerna”, 

minns Eivor Halkjaer, före detta chef för Sidas avdelning för 

Latinamerika, RELA, och medlem i den särskilda Beredningen 

för humanitärt bistånd. ”På den tiden hade man på 

Sida ingen kännedom om Latinamerika och det fanns ett visst 

motstånd mot att inleda ett utvecklingssamarbete där. 8 

Men med åren byggde vi upp en intern kapacitet, främst 

genom rekrytering av personer från enskilda organisationer”. 

Det Eivor Halkjaer berättar, förklarar till stor del varför 

Sida länge hade en kritisk syn på samhällsstyrningen i Latinamerika, 

även efter den diktatoriska eran. I grunden fanns en 

vision och en idé präglad av en positiv syn på hur den svenska 

demokratin byggdes: skapad underifrån, genom sociala rörelser 

och folkligt förankrade organisationer där människorna 

troget betalar medlemskap i kooperativ, fackföreningar och 

tusentals andra organisationer. Dessa folkrörelser var också 

grundare av de solida och sedan länge etablerade politiska 

partierna, som fortfarande sitter vid makten. Stärkandet av 

det civila samhället har alltid haft prioritet i Sidas strategier 

och målformuleringar. 

Övergripande fokus för Sida i Latinamerika har alltid 

varit att försvara mänskliga rättigheter och framförallt de 

civila och politiska rättigheterna – grundelement i varje liberal 

demokrati – och Peru var inget undantag. De allra flesta 

peruanska samarbetspartnerna definierar sig också själva som 

MR-organisationer, och det finns få insatser inriktade på 

infrastruktur, hälsovård eller tekniskt stöd till statliga myndigheter. 

8 Man måste komma ihåg att Sveriges internationella utvecklingssamarbete började på 

50-talet i Afrika. Pionjärer var missionärerna. 


25


26 

Det politiska systemets utveckling i Peru visade att den 

svenska huvudinriktningen på mänskliga rättigheter var 

kor r e k t . 

Sidas ekonomiska stöd till peruanska statliga institutioner 

har varit konsekvent sedan det inleddes 1996. Det började 

med stöd till Ombudsmannaämbetet, som förutom att studera 

situationen för internflyktingarna föreslog omfattande planer 

för offrens gottgörelse, och inrättandet av en Sannings- och 

försoningskommission (CVR). 

Sida etablerades formellt i Peru år 2001. Efter stängningen 

av ambassaden samma år, utökades stödet till sannings- och 

försoningsprocessen. Stödet riktades till initiativ som ingår i 

kedjan: a) rätten till sanning; b) rätten till rättvisa och c) rätten 

till gottgörelse. I Peru förväntas de cirka 70 000 offren för 

våldet (Sanningskommissionens uppskattning) att få individuell 

eller kollektiv gottgörelse. 

Utöver stödet till CVR började Sida sedan att finansiera 

andra aktörer: Rådet för gottgörelse (Consejo de Reparaciones, 

CR) som ansvarar för att uppföra ett register över offren (Registro 

Único de Víctimas, RUV) och det inledande arbetet i den 

sektorövergripande högnivåkommissionen 9 (Comisión Multisectorial 

de Alto Nivel, CMAN), vars funktion är att planera och 

bevilja kompensation. 

Till dessa projekt lades stödet till den särskilda Åklagarmyndigheten 

för tvångsförsvinnanden i Ayacucho, vars arbete 

kompletterades med det som utfördes av Rättsmedicinska 

institutet och dess specialiserade rättsmedicinska team (EFE), 

där svenskt stöd hade avgörande betydelse i arbetets inledningsskede. 

I det civila samhället finansierade Sida institutioner som 

Katolska universitetets institut för demokrati och mänskliga 

rättigheter (Instituto de Democracia y Derechos Humanos de la 

Pontificia Universidad Católica del Perú, IDEHPUCP), en akademisk 

institution som engagerade sig i frågan om mänskliga 

rättigheter; Transparencia och Proética i arbetet med valövervakning 

och partireformer respektive kartläggningar av korruptionens 

omfattning och dess risker i några regioner. Proética 

arbetade även med kopplingen mellan korruption och fattigdom. 

Sida möjliggjorde också fortbildning inom det Nationella 

statistikinstitutet (Instituto Nacional de Estadística e 

Informática, INEI) för att kunna genomföra en folkräkning med 

9 CMAN, Sektorövergripande kommission på hög nivå ansvarig för uppföljning av statens 

politik och aktioner beträffande fred, kollektiv gottgörelse och nationell försoning.

en ny metod. Inom det statliga Miljöinstitutet utbildades i 

tekniker för mätning av luftföroreningar. 

Det handlade om att involvera staten på ett direkt och 

hållbart sätt, och samtidigt upprätthålla trycket utifrån och 

underifrån, genom samarbete med organisationer i det civila 

samhället och internationella instanser som FN-organ och 

OAS (Organization of American States). Hypotesen var att man på 

så sätt skulle uppnå bättre resultat. 

Tidslinje 

Eftersom det svenska utvecklingssamarbetet med Peru i 

huvudsak inriktades på främjande av de mänskliga rättigheterna, 

speglar denna tidslinje detta område. 

Under rubriken Peru presenteras sociopolitiska händelser 

som haft inverkan på och lett till kränkningar eller försvar av 

de mänskliga rättigheterna. Under rubriken Svenskt utvecklingssamarbete 

betonas viktiga händelser i partnerskapet med 

Peru. 

Peru år Svenskt utvecklingssamarbete 

Militärjuntan ledd av general Juan Velasco A. störtar 

1968 Belaúnde och tar makten på uppdrag av en 

revolutionär regering med sociala ambitioner. 

Velasco genomför en bred jordreform, nationalisering 

av vissa utländska bolag och förändringar i olika sektorer 

av ekonomin. 

Från 1973 och framåt anländer politiska flyktingar från 

Chile och andra länder med auktoritära regeringar. 

Efter en statskupp ersätts general Velasco av general 

Morales Bermúdez på presidentposten. 

Fackförenings- och folkrörelseprotester mot den 

ekonomiska situationen. Strejker och perioder av 

undantagstillstånd. 

CONADE, Nationella rådet för mänskliga rättigheter 

grundas (Consejo Nacional de Derechos Humanos). 

Nationell strejk mot militärregeringens ekonomiska 

politik. 

1960– 

1970 

1973 


Det första svenska stödet till Sydamerika på grund av 

jordbävningen i Huaraz, kanaliserat via Röda Korset. 

”Nazareth”, första välgörenhetsprojektet, ett barnhem 

i Lima med stöd från Svalorna Latinamerika. 

Stöd från den Svenska stiftelsen för Amazonas sjukhus 

till Amazonas sjukhus i Pucallpa. 

1974 De första svenska UBV-volontärerna anländer för att 

arbeta tillsammans med statliga organ och folkrörelser. 

1975 

1976 SAREC, den svenska styrelsen för u-landsforskning, 

börjar stödja institutioner som IEP, DESCO, CIPCA. 

(1995 slås SAREC ihop med Sida) 

1977 Diakonia etablerar sig i Lima: Stöd till flyktingar från 

sydamerikanska diktaturer och till förtryckta peruanska 

fackföreningsmedlemmar. 

Rädda Barnen Sverige inleder rehabilitering av barn på 

sjukhus i Lima. 

27



Den sociala och politiska mobiliseringen ger resultat: 

Val av en konstituerande församling och övergången till 

demokrati inleds. 

Den konstituerande församlingen ledd av Víctor Raúl 

Haya de la Torre (APRA) antar en ny grundlag och kallar 

till nationella val. Övergång till demokrati. 

Nationella val hålls och den populistiske presidenten 

Fernando Belaúnde väljs med 46%. 

Sendero Luminosos väpnade aktioner i Ayacucho inleds 

genom att man bränner valurnor i protest mot det 

politiska styret. 

Sendero Luminoso inleder väpnade attacker mot 

polisstationer och mördar polismän. 

Utegångsförbud i Ayacucho-regionen, undantagstillstånd 

utlyses. Fångar som hålls instängda på 

Ayacuchos sjukhus mördas. 

Den marxistiska vänstern (Förenade Vänstern, 

IU – Izquierda Unida), vinner kommunalvalen i Lima och 

flera andra städer. 

Sendero Luminosos första massaker som väcker stor 

internationell uppmärksamhet, då offren är åtta 

journalister och deras två guider i Uchuraccay. 

Massakrer på bönder inleds både av Sendero Luminoso 

och armén i bergen (Huancavelica, Ayacucho och 

Apurimac). 

MR-organisationen APRODEH bildas (Asociación Pro 

Derechos Humanos). 

Torka i Puno-provinsen. 

Tupac Amarus revolutionära rörelses första väpnade 

attacker (Movimiento Revolucionario Tupac Amaru, 

MRTA) 

MR-organisationen Institutet för rättsligt försvar 

grundas. (Instituto de Defensa Legal, IDL). 

Nationella val. Alan García väljs till president och partiet 

APRA (Alianza Popular Revolucionaria Peruana) bildar 

regering för första gången. 

Sendero Luminoso mördar flera kongressledamöter från 

IU och APRA. 

Massakrer på landsbygdsbefolkningen. 

Nationella Samordningsorganisationen för Mänskliga 

Rättigheter (Coordinadora Nacional de Derechos 

Humanos) grundas, den första i sitt slag i Latinamerika. 

28 

1978 Den svenska regeringen inrättar den särskilda 

Beredningen för humanitärt bistånd. Den tar emot 

ansökningar för humanitära projekt i Peru från tre 

svenska enskilda organisationer: Diakonia, Lutherhjälpen 

och Rädda Barnen. 

1979 Diakonia flyttar sitt regionkontor för Sydamerika från 

Quito till Lima. Arbetet i Peru blir allt intensivare. 

1980 

Första fackföreningsprojekten, stödda av LO-TCO:s 

Biståndsnämnd. 

1981 Diakonia avslutar sina traditionella biståndsprojekt och 

inriktar sitt arbete på försvar av de mänskliga 

rättigheterna. 

1982 

1983 Brett stöd av den svenska regeringen på grund av torkan 

i Puno, kanaliserat genom tre svenska enskilda 

organisationer ledda av svenska Rädda Barnen. 

Svenska kyrkan startar projekt för mänskliga 

rättigheter och lokal utveckling. 

1984 Rädda Barnen Sverige startar program för barnens 

rättigheter. Lima-kontoret blir regionalt kontor för 

Sydamerika. 

1985


Kommunalval. IU förlorar i Lima 

Våld i stor skala: Massakrer på 200 fångar i fängelset ”El 

Frontón” i Lima. Selektiva mord på politiker och militärer. 

Försvarsministeriet bildas och en ny strategi för att 

bekämpa de illegala väpnade grupperna sätts i verket. 

Den paramilitära gruppen Rodrigo Franco bildas och 

börjar utföra avrättningar. 

Sendero Luminoso ökar sin närvaro i Lima. 

Nya röstlängder och kommunalval. 

Regeringens första åtgärder för strukturanpassning: 

En total inflation på sammanlagt över 7 000% försvagar 

samhället. 

Rodrigo Francos kommando genomför massakrer (mot 

förmodade Sendero-medlemmar). 

1986 

1987 

1988 

1989 

41 tjänstemän som utsetts av regeringen mördas. 

Alberto Fujimori, hittills okänd i politiken, vinner 1990 

presidentvalet mot Mario Vargas Llosa, en internationellt 

känd författare. 

Massakern i Barrios Altos i Lima. 

”Självkupp”: Alberto Fujimori stänger kongressen och 

ingriper i rättsväsendet genom att lägga fram en 

författningsändring. 

Regeringen kallar till en konstituerande församling. 

En paramilitär kommandogrupp kidnappar och bortför 

nio studenter och en lärare från La Cantuta-universitetet 

Abimael Guzmán, ledare för Sendero Luminoso, 

tillfångatas. 

En ny författning antas. Fujimori-anhängarna ökar sitt 

inflytande. En ny försvarslag ger militären omfattande 

befogenheter att genomföra en anti-subversiv politik. 

Ombudsmannaämbetet inrättas. 

Liken av de som kidnappats i La Canuta lokaliseras. 

Nya massgravar med Ashaninka-indianer upptäcks i 

Amazonas regnskog. 

Väpnad konflikt med Ecuador. 

Fujimori blir omvald med 64 procent av rösterna trots 

kränkningar av mänskliga rättigheter och hans hantering 

av statsapparaten och livsmedelspolitiken. 

1991 


1992 Den särskilda Beredningen för humanitärt bistånd 

upplöses. 

Latinamerikanska nätverket för mottagande och utbyte 

(Red Latinoamericano de Acogida e Intercambio) sluter 

ett avtal med Nationella samordningsorganisationen för 

mänskliga rättigheter om en utvärdering av fall av 

förföljelse mot samhällsledare och MR-förespåkare. 

1993 Med stöd från Rädda Barnen utnämns den första 

kommunala ombudsmannen för barn och ungdom 

(DEMUNA) i Lurigancho, Lima. 

1994 

Biståndsorganisationen UBV drar sig tillbaka och 

skickar inte fler volontärer till Peru. Orsaken är den 

bristande säkerheten. 

1995 Sverige inleder samarbete med offentliga myndigheter 

(utan bilaterala avtal) och stöder Ombuds mannaämbetet. 

även Kanada och Nederländerna stöder 

institutionen. 

29



Jorge Santisteban de Noriega väljs som förste 

ombudsman. Därefter får institutionen en nyckelposition 

i försvaret av de mänskliga rättigheterna. 

En långsam process för benådning av oskyldiga fångar 

inleds, godkänd av republikens president. 

MRTA tar sig in på den japanska ambassaden och tar 

hundratals personer som gisslan (december). 

Efter mer än 4 månader återtar regeringen den japanska 

ambassaden i en militär aktion. Samtliga terrorister och 

en av 72 i gisslan dödas. 

Nationell kampanj mot Alberto Fujimoris avsikt att för en 

tredje gång ställa upp i presidentvalet. 

Peru drar sig tillbaka från interamerikanska systemet 

för mänskliga rättigheter, där man har flera åtal riktade 

mot sig. 

Ombudsmannen får starkt stöd från det peruanska 

folket. 

Den första processen för benådande av oskyldiga fångar 

avslutas. 

Alberto Fujimori försöker genom valfusk bli president en 

tredje gång. 

Massivt gensvar genom ”De fyra rikenas marsch” 

(La Marcha de los cuatro Suyos) 10 ledd av Alejandro 

Toledo. Nära hundra tusen människor protesterar. 

Spridning av Kouri-Montesinos video som bevis för 

korruption och valfusk. OAS förhandlingskommission 

ingriper och utlyser nyval. 

Alberto Fujimori flyr till Japan och avgår därifrån 

(november). Kongressen förklarar presidentposten 

vakant. Valentín Paniagua väljs av Kongressen till 

president för övergångsregeringen. 

Nationella val. Alejandro Toledo väljs till president. 

Peru återansluter sig till det interamerikanska systemet 

för mänskliga rättigheter och erkänner dess giltighet och 

jurisdiktion. 

Inrättande av Sannings- och försoningskommissionen, 

CRV. 

Samordningsforum för fattigdomsbekämpning (Mesas 

de Concertación para la lucha contra la pobreza) inrättas 

genom en ny lag i alla regioner som ansvariga för möten 

och samordning. 

1996 

30 10 ”De fyra rikenas marsch” hänvisar till de fyra stora distrikt (suyu) som utgjorde Inka-imperiet. 

1997 Den svenska regeringen antar sin första strategi för 

utvecklingssamarbete med Sydamerika 1997–2002. 

Peru ingår. 

Diakonias Program i Sydamerika utvärderas av Sida. 

1998 Sidas första KTS-projekt (Kontraktsfinansierat tekniskt 

samarbete). 

1999 

2000 

2001 Sveriges ambassad i Lima stängs och ersätts av ett 

honorärt generalkonsulat. Sida öppnar ett kontor i Lima 

med en nationell programhandläggare. 

Sverige stöder CRV:s arbete. 

Fonden för Mänskliga Rättigheter skickar sin första 

internationella delegation till Peru för att övervaka MRsituationen. 

ytterligare två delegationer besöker landet 

2002 och 2003. 

Sida stöder den peruanska enskilda organisationen 

Transparencia och UNDP för valobservation. 

Vice talman i Sveriges Riksdag, Eva Zetterberg, leder 

EU:s observatörsgrupp under presidentvalet.


Statens decentraliseringsreform inleds. 

En lång tillväxtperiod i den peruanska ekonomin inleds. 

Regionala och kommunala val. 

CVR presenterar sin slutrapport baserad på 17 000 

vittnesmål. I rapporten ingår även rekommendationer. 

På rekommendation av CVR inrättas en 

sektorövergripande högnivåkommission 

(Comision Multisectorial de Alto Nivel, CMAN). 

Dess uppgift är att se till att lagen om gottgörelse 

(Ley Integral de Reparaciones) efterföljs. 

Internationell kampanj för att arrestera och utlämna den 

före detta presidenten Alberto Fujimori. 

Alberto Fujimori arresteras i Chile när han försöker 

återvända till Peru. 

Presidentval där APRA triumferar. Alan García blir åter 

president. 

Regeringen godkänner landets MR-plan (Plan Nacional 

de Derechos Humanos) med starkt och aktivt stöd av 

MR-organisationer. Samordningsorganisationen för 

mänskliga rättigheter (CNDDHH) vakar varje år över 

planens uppfyllelse. 

Det nationella rådet för gottgörelse (Consejo Nacional 

de Reparaciones) etableras och följer CVR:s 

rekommendation att upprätta ett register över offren 

(Registro Único de Victimas). Arbetet får stöd från 

internationella organ. 

Regionala och kommunala val (november). 

Alberto Fujimori utlämnas av Chile till Peru. 

En rättsprocess inleds angående brott mot 

mänskligheten och andra allvarliga brott. 

En jordbävning med 7.2 grader på Richterskalan drabbar 

Ica-regionen, söder om Lima (augusti). 

Alberto Fujimori åtalas i Peru i en exemplarisk 

rättsprocess och döms till 25 års fängelse. 


2002 Sida utvärderar Svenska Caritas program för 

utvecklingssamarbete med Sydamerika (Peru ingår). 

2003 Sida finansierar projekt som följer upp tillämpningen av 

CVR:s rekommendationer. 

Sveriges regering fastställer sin andra strategi för 

utvecklingssamarbetet med Sydamerika 2003–2007 där 

Peru ingår. Dock ligger fokus på Bolivia och Colombia. 

Sida analyserar det regionala utvecklingssamarbetet 

med Sydamerika (inklusive Peru). 

Sidas årsrapport (2003): Utvecklingssamarbetet med 

Peru. 

2004 Sidas årsrapport (2004): Utvecklingssamarbetet med 

Peru. 

2005 Sidas årsrapport (2005): Utvecklingssamarbetet med 

Peru. 

2006 

2007 Sverige finansierar katastrofhjälp till följd av 

jordbävningen i Ica-regionen. 

Den svenska regeringen beslutar att gradvis dra sig 

tillbaka från utvecklingssamarbetet med Peru. 

Sida publicerar en utfasningsplan för perioden 2008– 

2010. 

2008 Sida utvärderar Diakonias stöd till lokal demokratisk 

utveckling i Latinamerika (inklusive Peru). 

2009– 

2010 

Kristdemokratiskt Internationellt Center (KIC), inleder 

stöd till ”Transparencia”. 

Sidas kontor i Lima stänger. 

Flera svenska organisationers utvecklingssamarbete 

fortsätter. 

31


Summa 

8 

7 

6 

5 

4 

3 

2 

1 

0 

32 

Utvecklingssamarbetet i siffror 

Siffrorna i tabeller och diagram ger inte en komplett bild av 

det svenska stödet till Peru. Tiden har gått och det stora antalet 

aktörer tillåter inte exakta beräkningar, eftersom varken Sida 

eller svenska enskilda organisationer har data i sina arkiv, som 

omfattar alla 40 åren. De uppgifter som presenteras nedan 

bör därför ses som ungefärliga. 

Siffrorna för OECD:s (Organization for Economic Cooperation 

and Development) officiella utvecklingsbistånd kan 

inte jämföras med siffrorna från Sida. OECD:s belopp finns 

tillgängliga för hela perioden (1970–2007) men visar inte allt 

stöd från Sida. Sidas statistik är mer tillförlitlig, men nackdelen 

är att den inte finns tillgänglig före 1989 (per område) 

och 1998 (per avdelning). Enligt OECD uppgick det svenska 

stödet under perioden till 78,5 miljoner USD. 

Diagram 1: OFFICIELLT UTVECkLINGSBISTåND* 

Sverige-Peru 1970–2007 (i miljoner USD) 

Totalt belopp: 78 550 000 USD. källa: OECD 

1970 

1971 

1972 

1973 

1974 

1975 

1976 

1977 

1978 

1979 

1980 

1981 

1982 

1983 

1984 

1985 

1986 

1987 

1988 

1989 

1990 

1991 

1992 

1993 

1994 

1995 

1996 

1997 

1998 

1999 

2000 

2001 

2002 

2003 

2004 

2005 

2006 

2007 

* Officiellt utvecklingsbistånd (ODA, Official Development Assistance) definieras som flöden 

till utvecklingsländerna och multilaterala institutioner från officiella organ, inklusive statliga 

och lokala myndigheter eller deras verkställande organ. Varje transaktion har följande 

kännetecken: (1) det administreras med det huvudsakliga målet att främja ekonomisk 

utveckling och välfärd i mottagarländerna; 2) det är av gåvoart och minst 25 procent överförs 

utan återbetalningsvillkor.

Diagram 2: BELOPP OCH PROCENTSATS PER OMRåDE 

1989–2009 (i miljoner USD) 

Totalt belopp: 438 000 000 USD. källa: Sida 

5 MUSD; 1% 

4 MUSD; 1% 

5 MUSD; 1% 

56 MUSD; 13% 

7 MUSD; 2% 

23 MUSD; 5% 

250 MUSD; 57% 


8 MUSD; 2% 37 MUSD; 8% 43 MUSD; 10% Hälso- och sjukvård 

Diagram 3: DE FRäMSTA GIVARNA BLAND ENSkILDA 

ORGANISATIONER. Belopp 1999–2009 (i miljoner USD) 

Totalt belopp: 37 630 000 USD. källor: Svenska kyrkan, 

D iakonia, Rädda Barnen Sverige 

3,5 

3,0 

2,5 

2,0 

1,5 

1,0 

0,5 

0,0 

Svenska kyrkan Diakonia Rädda Barnen 

Utbildning 

Demokrati och mänskliga 

rättigheter 

Konflikt, fred och säkerhet 

Humanitärt bistånd 

Infrastruktur och tjänster 

Handel/marknadsutveckling 

Naturresurser och miljö 

Jordbruk 

Övrigt 

1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 

* Dessa belopp omfattar egna eller insamlade medel och Sidamedel. För Diakonia och 

Rädda Barnen Sverige finns bara tillförlitlig information sedan 1999 respektive 2002. 

För Rädda Barnen Sverige är beloppen för åren 2002–2006 uppskattningar, beroende på 

att Peru är en del av ett regionalt program, och det saknas information om exakta belopp 

per land. Från och med 2007 är beloppen exakta. 

33


34 

kärlek och trygghet till 5000 barn 

Från en madrass på golvet sträcker sig två små armar 

mot mig. ”Krama mig!” uppmanar en fyraåring med 

rufsigt hår som just vaknat. Hon befinner sig på daghemmet 

Nazareth, som öppnade sina dörrar 1960 och 

var det första av de projekt som Sverige finansierade 

under mer än 40 år i Peru. Initiativtagaren till detta 

stöd var den svenska enskilda organisationen 

Svalorna Latinamerika, som i Peru ofta kallades 

”Las Golondrinas” (Svalorna). Projektet var ett privat 

initiativ. 

Under fem decennier har pojkar och flickor fått mat, trygghet 

och kärlek, något som inte alltid finns i hemmen. Barnen kommer 

från mycket fattiga familjer där föräldrarna ibland har 

alkohol- eller drogproblem. 

Sedan starten har stiftelsen Nazareth tagit emot mer än 

5 000 barn. Suzanne Sandberg, nu 94 år, en av grundarna av 

Svalorna Latinamerika, besökte sin syster i Peru på 50-talet 

och chockades av den extrema fattigdom hon såg i stadsdelen 

där hon bodde. Genom sina kontakter i Sverige skaffade hon 

de nödvändiga medlen och projektet inleddes. Svalornas 

finansiering till Nazareth upphörde 2004, men Svalorna 

Finland fortsätter sitt stöd. Många svenska volontärer kom till 

Peru för att arbeta med Nazareth. 

”Många gånger har vi trott oss tvingade att stänga, men 

tack vare samarbetet finns vi fortfarande kvar”, säger Livia 

Cuchama Mendoza, som har tagit hand om barnen på 

Nazareth i 20 år. 

I en av salarna städar Beatriz Rivas Fernández. Beatrice 

har varit på Nazareth sedan hon var fem år gammal och 

sedan 13 år är hon anställd där: ”Jag är mycket tacksam för 

det stöd jag fick när jag var liten, ända fram till idag. Det var 

viktigt att ha en trygg plats i livet ”. 

Trygghet var något som inte fanns i Beatriz hem. Hon växte 

upp i en familj med sju syskon. Pappan slog alltid hennes 

mamma, samma våld som Beatriz utsattes för som vuxen av 

sin partner, fadern till hennes två barn. En dag när hennes 

man kom hem berusad gömde sig Beatriz under sängen tillsammans 

med sin dotter. ”Min man tänkte sätta eld på huset 

och oss.” Efter den händelsen lämnade Beatriz sin make. 

Som ensamstående mamma blev Nazareth hennes andra hem.

Denna typ av projekt – som var Sveriges första i Peru – 

handlade självklart mer om välgörenhet än om utvecklingssamarbete, 

vilket blev det som senare karaktäriserade stödet 

i landet. Svalorna Latinamerika, den äldsta svenska enskilda 

organisationen i Peru, fortsätter sitt arbete i departementet 

Arequipa. 


49 ÅR SENARE. NAZARETH 

äR FORTFARANDE ETT 

DAGHEM I PERU. MEN UTAN 

SVENSKT BISTÅND. 

35

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer • kampen för sanning, rättvisa och gottgörelse 

36 

BONDKVINNA FRÅN 

COCHAS, AyACUCHO, 

EFTER SENDERO 

LUMINOSOS ATTENTAT 

DEN 19 SEPTEMBER 

1986.

2. Utvecklingssamarbete 

för mänskliga rättigheter 

kAMPEN FöR SANNING, 

RäTTVISA OCH GOTTGöRELSE 

Efter diktaturen, år 2001, godkände Valentín Paniagua, president 

för övergångsregeringen till demokrati, inrättandet av en 

Sanningskommission i Peru. Detta hade länge varit ett krav 

från MR-organisationerna. Kommissionen skulle inte ha varit 

möjlig om inte de MR-organisationer som Diakonia stödde 

under 80- och 90-talet verkat för respekten för de mänskliga 

rättigheterna. 

Under 80- och 90-talen föddes flera MR-organisationer. 

1983 bildades Föreningen för mänskliga rättigheter (Asociación 

Pro Derechos Humanos, APRODEH) och 1984 Institutet för rättsligt 

försvar (Instituto de Defensa Legal, IDL). År 1985 grundades 

den Nationella samordningsorganisationen för mänskliga 

r ät t i ghet er (Coordinadora Nacional de Derechos Humanos, CNDDHH). 

Sökandet efter sanningen födde en medborgarrörelse som 

drev fram betydelsefulla insatser, såsom bildandet av CVR, 

och efter det, andra verksamheter för att nå rättvisa. I början 

av 2000-talet ledde APRODEH kampanjen för utlämningen 

av Alberto Fujimori från Japan och sedan från Chile, för att 

senare driva rättegångarna tillsammans med anhöriga till 

offren och advokater och med stöd från CNDDHH och dess 

67 medlemsorganisationer. 

”Den röda tråden i svenskt utvecklingssamarbete i Peru 

har varit inriktningen mot det civila samhället för att stärka 

deras arbete för de mänskliga rättigheterna, där ibland kvinnor 

och barn. Man har också velat försvara demokratin och 

det folkliga deltagandet. Detta var grundläggande för freds- 

och försoningsarbetet som inleddes i slutet på 90-talet”, säger 

Elisabet Hellsten, tidigare biträdande chef för Sidas avdelning 

för Latinamerika, och under många år knuten till utvecklingssamarbetet 

med Peru. 

37


38 

ATT ETABLERA SANNINGEN 

äR DET FÖRSTA AVGÖRANDE 

STEGET I KEDJAN SANNING, 

RäTTVISA OCH GOTTGÖREL 

SE. RäTTSTANDLäKARNA 

I DET RäTTSMEDICINSKA 

TEAMET HAR EN VIKTIG 

ROLL I DET ARBETET, SOM 

SIDA VARIT MED OCH 

FINANSIERAT.


Tre rättigheter på vägen mot försoning 

Sanning, rättvisa och gottgörelse – i den ordningen – är grundläggande 

och obestridliga rättigheter för att nå för soning i varje 

samhälle som har genomgått en intern väpnad konflikt eller 

där det förekommit omfattande kränkningar av de mänskliga 

rättigheterna. Dessa rättigheter är också verktyg för att 

bekämpa straffrihet och för att alla medborgare ska få tillgång 

till rättvisa. Många gånger definieras de som principer, men 

inom ramen för internationell rätt är de alltså rättigheter, som 

gradvis utvecklats av olika domstolar och FN:s organ för 

mänskliga rättigheter, till exempel Europeiska domstolen för 

mänskliga rättigheter, Interamerikanska domstolen för mänskliga 

rättigheter, FN:s kommission för mänskliga rättigheter och 

olika tematiska rapportörer. Texterna i diagrammet är hämtade 

ur en rapport från FN:s underkommitté för skydd och främjande 

av de mänskliga rättigheterna från 1997. De MR-projekt 

som stöds av Sida och svenska enskilda organisationer, och som 

presenteras i detta kapitel, är starkt knutna till dessa rättigheter. 

SANNING 

RäTTVISA 

Rätten att få veta vad som hänt. 

Statens skyldighet att komma ihåg. 

Inrättande av en Sanningskommission med vissa kännetecken: 

den ska vara oberoende, de anklagades rättigheter ska garanteras, 

vittnesmål ska skyddas och vittnesrapporter publiceras. 

GOTTGöRELSE 

Detta är en hävdvunnen rättighet. Amerikanska konventionen 

artikel 68:1. 

Upprättelse genom ett erkännande från staten. 

Individuell och kollektiv gottgörelse. Gottgörelsen bör ”återupprätta 

situationen som den var före brottet”. 

Fastställande av betryggande garantier för att kränkningarna inte 

ska upprepas. 

Brotten ska utredas och de skyldiga åtalas. 

De nationella domstolarna har ansvaret men om de brister i sina 

funktioner bör regionala och internationella domstolar ingripa. 

Varje hinder kommer att bestridas, till exempel amnestilagar, 

preskriberingar eller förflyttning av fallen till speciella domstolar 

(till exempel militärdomstolar), 

39


40 

CVR fann en verklighet 

ingen kunnat föreställa sig 

I Perus 182-åriga historia som självständigt land, är 

den interna väpnade konflikten 1980–2000 den period 

som medfört det mest utbredda våldet, och som fick 

de allvarligaste konsekvenserna. Det troliga antalet 

döda till följd av tvångsförsvinnanden, tortyr eller utomrättsliga 

avrättningar uppgår till 62 289 personer. 

När Sannings- och försoningskommissionen (CVR) 11 

inledde sitt arbete 2001 fanns bara sju anhörigorganisationer. 

När processen nu avslutats och slutrapporten 

spridits är de nästan 300. 

Trots att det gått sex år sedan CVR överlämnade sin slutrapport 

och sina rekommendationer fortsätter peruanska medier 

att rapportera om CVR och dess uppdrag. Medierna speglar 

den politiska debatten med ståndpunkter för och emot innehållet 

i rapporten och CVRs rekommendationer. Den baseras 

på de 17 000 vittnesmål av peruaner som haft modet att 

anmäla brott mot de mänskliga rättigheterna. 

”I samhället Chungui (Ayacucho) bodde det 6 000 personer 

innan våldsamheterna bröt ut. Idag finns bara 2 000 

in vånare kvar. 1 500 försvann under åren för inbördeskriget, 

enligt CVR:s slutrapport”, informerade den 20 augusti 2009 

radiostationen RPP, den station som har flest lyssnare i landet. 

Rapporten avslöjade en fasansfull verklighet, och visar på 

det oerhörda lidandet i de sex regioner där den fattigaste 

befolkningen bor: Ayacucho, Huancavelica, Apurimac, 

Huanuco, Junin och Pasco. Dessa regioner har ett mänskligt 

utvecklingsindex (human development index) som visar på extrem 

fattigdom. Det var i dessa regioner som Sendero Luminoso 

uppstod, och där 216 massakrer i bondesamhällen utfördes. 

Under perioden 1980–2000 bortfördes, torterades och 

dödades tusentals medborgare av militära styrkor på order av 

de högsta ansvariga för de väpnade styrkorna – presidenterna 

Fernando Belaúnde, Alan García och Alberto Fujimori. De 

kom att bekämpa Sendero Luminosos terrorism med metoder 

som i lika stor utsträckning kränkte de mänskliga rättigheterna. 

CVR fick i uppgift att utforska våldet, då det var allvarligt 

för ett land som nyss hade tagit initiativet till en demokratisk 

regering. Dåvarande presidenten Alejandro Toledo, bad 

11 www.cverdad.org.pe


CVR att de samtidigt skulle ge rekommendationer för försoning 

och fredsbyggande. 

Rapport i nio volymer 

I augusti 2003 lämnade CVR in slutrapporten och rekommendationerna 

i nio volymer. I dessa beskrivs processen mellan 

1980 och 2000. Man skildrar de faktiska omständigheterna, 

de viktigaste aktörerna och offren. I rapporten analyseras 

konfliktens utveckling, typer av brott, kränkningar av de 

mänskliga rättigheterna och man beskriver de faktorer som 

möjliggjorde våldet. I volym nr 9 ges rekommendationer för 

hur man ska uppnå nationell försoning. CVR fann att inbördeskriget 

inleddes av Sendero Luminoso 1980 och att det fortsatte 

ytterligare 20 år. Sendero Luminoso beskrevs som en 

kriminell och totalitär organisation utan grundläggande 

humanitära värderingar. Det var statens lagliga skyldighet att 

försvara medborgarna. 

”När jag var fyra år kom de och dödade min mamma, min 

pappa och mina farföräldrar. Jag är äldst av fyra syskon. 

När jag var 17 år började jag vandra omkring och söka arbete. 

Först när Sanningskommissionen kom till min by, kunde vi 

berätta. Vi har vittnat om vad som hände och hur det gick till, 

det var en lättnad. Alla vi som berörts hör till en etablerad 

organisation. Vi gick ihop eftersom det blev så dyrt att åka till 

Åklagarmyndigheten en och en, och de tog inte emot oss. Kan 

det bero på att regeringen tänker: Vad har bönder att göra 

MASSGRAVARNA OCH 

KREMATORIET I LOS 

CABITOS NäRA 

AyACUCHOS CENTRUM. 

41


42 

med denna typ av problem? Ingen tog emot oss.” 

William de la Cruz, 31 år, tillhör Föreningen för kidnappade, 

arresterade och försvunna i Peru (Asociación de familiares 

secuestrados detenidos y desaparecidos del Perú, ANFASEP): 

”Jag kommer från byn Satica på 5 600 meters höjd. 

Vi befinner oss fyra timmars vandring från Pampa Cangallo. 

Många gav sig av från byn när soldaterna kom. De ockuperade 

skolan och installerade sig där under åtta år. Sedan kom 

anhängarna till Sendero Luminoso (senderistas). De dödade 

byns ordförande efter att han rest till Lima för att anmäla 

några försvinnanden.” 

CVR konstaterade genom tusentals vittnesmål, att de 

flesta offren – 80% – var män mellan 20 och 49 år. 95% var 

quechuatalande bybor eller infödda, 68% var analfabeter eller 

hade endast grundskoleutbildning, 69% kom från landsbygden, 

56% bedrev jordbruksverksamhet, 75% var gifta eller 

sammanboende och 40% kom från Ayacucho. CVR fann 

också att det fanns 4 644 dolda begravningsplatser i dessa 

regioner och att Sendero Luminoso var ansvarigt för 54% av 

de anmälda massakrerna. De andra blev antingen offer för de 

väpnade styrkornas insatser eller omkom i sammanstötningar 

mellan Sendero Luminoso och självförsvarskommittéerna 

eller medborgargarden organiserade av civilbefolkningen, 

som fick vapen från armén. 

Rapporten speglar realiteter som man nästan inte kan 

före ställa sig, till exempel att 6 000 av Ashaninkafolkets 

55 000 medlemmar miste livet i händerna på Sendero 

Luminoso, 10 000 flyttade till andra platser, 5 000 levde i 

fångenskap som tjänstefolk, masskidnappade och förslavade. 

Man beräknar att mellan 30 och 40 Ashaninkasamhällen 

utplånades. 

CVR bestod av åtta kommissionärer, bland dem Sofia 

Macher, som under en tid var generalsekreterare i Perus 

samordningkommitté för mänskliga rättigheter, CNDDHH. 

Hon minns: 

”Under kommitténs första år, på 80-talet, inriktades arbetet 

främst på stöd till våldsoffren. Vid den tiden hade Peru, 

enligt FN, världsrekord i försvinnanden. Det var svåra och 

farliga tider. Det var vid den tidpunkt då svenskt bistånd överlämnade 

första hjälpen till oss, vilket räddade många liv. De 

litade fullständigt på den begynnande människorättsrörelsen i 

Peru och satsade på den”. 

Efter CVR blev Sofia Macher chef för kontoret som ansvarade 

för att uppfylla en av CVR:s rekommendationer: att upp-


rätta ett register över offren (Registro Único de Víctimas, RUV), 

som blev huvuduppgiften för det statliga Rådet för gottgörelse 

(Consejo de Reparaciones). Rådet skapades 2006. 

Det är aldrig mörkare än 

just före gryningen 

”Sannings- och försoningskommissionens arbete började i 

september 2001 och avslutades i augusti 2003. Tack vare det 

svenska bidraget och andra länders insats (däribland Belgien, 

USA, Storbritannien, Holland) kunde vi genomföra ett välordnat 

och grundligt arbete med högkvalificerad personal. 

Man utarbetade också en utförlig rapport om hur resurserna 

använts. Vi arbetade med 900 personer i fyra av landets regioner, 

där vi samlade in över 17 000 vittnesmål. Beslutet om en 

Sanningskommission togs 2001, men Toledo-administrationen 

(2002–2006) bad oss att, förutom en rapport om vad som 

verkligen hänt i landet, även ge rekommendationer för en försoningsprocess. 

Därför fick den namnet Sannings- och försoningskommissionen. 

Rapporten avslöjade konflikter, diskriminering och historiska 

kulturella motsättningar. Den påvisade en diskriminerande 

särbehandling av etniska majoritetsgrupper, de fattigaste och 

de quechuatalande. Den belyste obeskrivliga övergrepp. 

Offren ansågs inte vara medborgare. Rapportens resultat 

synliggjorde de kulturella motsättningarna. Man såg behovet 

av och rekommenderade en interkulturell dialog, eftersom 

Peru består av flera nationer i en, och varje kultur har sina 

problem inom gruppen. Rekommendationerna gavs i syfte att 

utarbeta en nationell politik, som tar hänsyn till olika språk 

och kulturer, till exempel möjligheten att väcka åtal eller 

erbjuda hälso- och sjukvård på det egna modersmålet. Metoden 

att använda offentliga utfrågningar hämtades från den 

sydafrikanska Sanningskommissionen och var mycket viktig, 

eftersom det var det första offentliga erkännandet för offren, 

vilket gav dem ett värde och fick dem att känna sig som rättighetsbärare. 

Konflikten, det fanns offer och förövare i samma samhälle. 

Man vet att det kan ha varit grannen som dödade ens släkting. 

Det är inte och kommer inte att vara lätt att tala om försoning, 

när det finns så mycket diskriminering. CVR:s uppgift var 

inte att försona, ansvaret låg hos staten, som genom CRV fick 

reda på sanningen. 

SALOMON LERNER 

VAR ORDFÖRANDE I 

SANNINGS OCH FÖR 

SONINGSKOMMISSIO 

NEN, CVR. 

43


44 

Påverkade CRV samhället? 

Det har gått sju år och frågan är fortfarande aktuell. 

Resultaten av detta arbete är betydande. Verksamheten 

nådde ut både lokalt och regionalt för att offren skulle kunna 

vittna, och man finansierade forskning och djupstudier, så att 

specialiserad personal skulle kunna tolka ’vad som hände’, 

och därmed ge sitt bidrag till landets historia. 

Vilket blev resultatet? 

Offren blev medvetna om att de hade utsatts för många 

övergrepp och att våldet i åratal hade kränkt deras rättigheter. 

Det var avgörande. Det största illdådet var att det fanns 

människor i Peru vars familjer mördats, och som när de blev 

slagna accepterade den behandlingen. Rädslan hindrade dem 

från att agera. Staten var för dem otillgänglig och avlägsen. Det 

var den sorgliga sanningen. På den tiden flydde många familjer 

så fort de fick se Sendero Luminoso eller militären, migrationen 

var stor. Rädslan både syntes och hördes i deras vittnesmål. 

Efter CVR har offren erkänts, deras självförtroende har 

stärkts och de har genom CVR upptagits som medborgare 

och som individer. Men många vågade på grund av rädsla 

inte vittna eller anmäla brotten. 

Polisen och rättsväsendet lärde sig respektera internationell 

rätt. Vi utarbetade en rapport kring etiska och juridiska 

aspekter inför rättegångarna mot Abimael Guzmán (ledare 

för Sendero Luminoso) och förre presidenten Alberto Fujimori. 

CVR överlämnade 47 dokumenterade fall till rättsväsendet. 

Men åklagarna och domarna hade inga juridiska instrument 

för att väcka åtal. Det var då som Katolska universitetets 

institut för demokrati och mänskliga rättigheter (Instituto de 

Democracia y Derechos Humanos de la Pontificia Universidad Católica 

del Perú, IDEHPUCP) genom fortbildning och kurser utbildade 

dem och förklarade hur man utarbetar argument och straffar 

de skyldiga. Som juridisk ram antogs ”teorin om gärningens 

prerogativ” (Teoría del dominio del hecho) som fastställde straffansvar 

och ”teorin om vållande via mellanhand” (Teoría de la 

autoría mediata), vilket gjorde det nödvändigt att inhämta 

expertutlåtanden från andra länder, där man haft erfarenheter 

av liknande fall. 

Den kontrovers som uppkom, där några vägrade att 

acceptera rapporten, berodde på att vi i de dokumenterade 

fall som överlämnades i första hand anklagade militären. 

Sendero-anhängarna hade redan förlorat inbördeskriget och 

fängslats, och rättsprocessen var inledd i deras fall. 12 ” 

12 Berättelse baserad på en intervju med Salomón Lerner, före detta ordförande för CVR.

ANHÖRIGA TALAR 

FÖRST MED SOCIAL 

ANTROPOLOGEN. 


ANHÖRIG HÅLLER 

MINNESSTUND EFTER 

GRAV ÖPPNING. 

MÖDOSAM ARBETSPROCESS MED MÅNGA STEG. 

ANHÖRIGA äR INBJUDNA 

ATT TA EMOT SINA NäRAS 

KVARLEVOR. 

RäTTSMEDICINSKA TEAMET 

ANALySERAR SKELETT 

DELAR FÖR ATT FAST 

STäLLA IDENTITET OCH 

DÖDSORSAK. 

BEGRAVNINGSHÖGTID. 

DE IDENTIFIERADE 

GRAVARNA GRäVS UT AV 

RäTTSMEDICINSKA ARKEO 

LOGER, IBLAND UNDER 

SVÅRA FÖRHÅLLANDEN. 

RäTTSTANDLäKARE. 

45


46 

”Vetenskapligt arbete för att klarlägga 

sanningen: ett första steg mot rättvisa” 

Efter Sannings- och försoningskommissionens slutsatser 

år 2003 åtog sig åklagarmyndigheten uppgiften 

att lokalisera 16 000 personer som försvunnit 

under våldsepoken. Men dess tekniska avdelning, 

Institutet för rättsmedicin (IML) var inte redo för uppgiften. 

När arbetet väl satte igång med att lokalisera 

gravarna, göra utgrävningar på gravplatserna och 

identifiera kropparna, stötte IML på en rad svårigheter. 

Gino Davila, IML:s nationelle chef, kommer ihåg: ”Vi hade 

ingen erfarenhet av liknande fall och hade aldrig tidigare 

arbetat med hemliga gravar. Det fanns massor att göra, men 

var skulle vi börja?” 

Under flera år var IML:s rättsmedicinska teams arbete 

mycket begränsat. 

”Under 2008 hade vi kvantitativa mål, men vi hamnade 

på efterkälken på grund av brist på personal, speciellt gällde 

detta rättsantropologer. Vi förfogade inte över några egna 

sådana, och var därför tvungna att samarbeta med två ideella 

organisationer. Att hitta denna personal var en trög process 

som nästan tog ett år.” 

Sida stärkte det specialiserade rättsmedicinska teamet, 

(Equipo Forense Especializado, EFE), genom bidra med finanisering 

som säkerställde en kontinuitet i medlemmarnas anställningskontrakt. 

Teamet ökade från 9 till 23 anställda, och de 

som specialiserade sig utomlands genom kurser eller magisterexamina 

i Lima, fungerade som resurspersoner. 

Det nya rättsmedicinska laboratoriet i Ayacucho (den 

region som drabbats värst av våldet) är till största delen finansierat 

av Europeiska kommissionen. Det har 40 anställda. 

Av dessa betalar Sida rättsläkarnas löner. 

På språket quechua betyder ”Rune chinkasqa, sipiqa, tullunta 

maskaspa, allinta qatipaspa, ayllunkunaman kutichisun” sökande, 

återfinnande, identifiering och överlämnande av mänskliga 

kvarlevor av försvunna till deras anhöriga. Det är under det 

mottot på quechua, som EFE uppsöker befolkningsgrupper 

som drabbats av våldet. Enligt Sannings- och försoningskommissionen 

talade 68 procent av offren quechua.


Under åren 2008 och 2009 har antalet funna kroppar fördubblats, 

jämfört med det antal som återfanns mellan 2003 

och 2007. Detta har skett tack vare fortbildning och den kontinuitet 

som funnits i teamet. 

Diagram 4: ANTALET äRENDEN SOM EFE TAGIT SIG AN 

2002–2009 

300 

250 

200 

150 

100 

50 

0 

2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 

100 

50 

Totalt 

Antal återfunna kroppar 

Antal identifierade kroppar 

Antal kroppar överlämnade till anhöriga 

Enligt Omar Pinto, chef för EFE, är detta det mest kompletta 

teamet i landet, och ett exempel för åklagarmyndigheter i 

andra latinamerikanska länder. ”Nyligen kom specialåklagare 

från Colombia för att lära av våra erfarenheter och använda 

dem som referens.” 

EFEs medlemmar är mycket motiverade och arbetar med 

en komplicerad, långsam process för att identifiera tvångsförsvunna 

och utomrättsligt avrättade offer, finna dem genom 

utgrävningar, identifiera kvarlevorna och analysera hur de 

dödades, samt därefter överlämna analysmaterialet till åklagare 

och kropparna till de anhöriga så att de kan begravas 

oficiellt och värdigt. I de rättsliga utredningarna har det rättsmedicinska 

teamet en nyckelroll. 

1 100 

1 000 

900 

800 

700 

600 

500 

400 

300 

200 

47


48 

Många yrkeskompetenser i rättsmedicinska teamet 

CARLOS 

ALBERTO MEZA, 

rättsläkare, 

chef. 

EFRAíN 

G A L I N D O , 

samordnare för 

dataregistrering. 

MARLENE 

G A L I N D O , 

rättstandläkare. 

LUIS ALBERTO 

RUEDA, 

rättsmedicinsk 

arkeolog. 

MILAGROS 

ARCOS, 

psykolog. 

IVáN JIMMy 

VARGAS, 

fotograf. 

NORI CONDOR, 

socialantropolog. 

LUCIO CONDORI, 

antropolog. 

”Samarbetet med Sverige har hjälpt oss att arbeta i stor skala. 

Nu kan vi organisera omfattande utgrävningar och jämföra 

olika rättsfall och områden med varandra. Jag minns när vi 

började: vi reste till ett ställe där vi hittade två eller tre kroppar, 

och om det framkom ytterligare ett fall var vi tvungna att 

åka tillbaka, vilket bidrog till slöseri med tid och resurser. 

Bara i Huancavelica har vi registrerat 94 fall ante mortum 13 , 

som omfattar 105 individer. Detta har man aldrig sett tidigare 

i Peru,” förklarar Omar Pinto. 

EFEs verksamhet har påverkat det speciella åklagarämbetet 

för tvångsförsvinnanden och utomrättsliga avrättningar. 

”Vi har en proaktiv roll, med tar fram vetenskapliga bevis. 

När vi är säkra på våra resultat, tar vi kontakt med åklagarna, 

som vi har ett nära samarbete med, och begär att åklagaren 

planerar åtgärder i varje enskilt fall.” 

13 Ante mortum (latin) – före döden.


Ett av EFE:s viktigaste resultat är relaterat till genomförandet 

av CVR:s rekommendationer. 

”De direkta förmånstagarna i vårt arbete är anhöriga till 

de försvunna. Deras reaktioner skiftar, och även om det till en 

början kan vara smärtsamt eller chockerande, brukar de flesta 

uppleva en lättnad. Äntligen fann de sin släkting och kan 

börja sörja.” 

Det återstår fortfarande mycket att göra. EFE har ur 350 

utgrävda gravar tagit upp mer än tusen kroppar av de uppskattningsvis 

16 000 som finns, enligt CVR-rapporten, och 

allt fler anmälningar registreras. Hur det rättsmedicinska 

institutet ska kunna fortsätta att finansiera EFE på lång sikt är 

oklart då medlen från Sida upphörde vid årskiftet 2009/2010. 

Staten hade då ännu inte avsatt en budget för att finansiera 

verksamheten eller ge kontinuitet åt teamet, vars arbete utan 

tvivel varit effektivt och av stor betydelse. 

Det krävs politisk vilja 

för att skipa rättvisa 

Bildandet av den särskilda åklagarmyndigheten för 

mänskliga rättigheter 2003 var ett resultat av 

Sannings- och försoningskommissionens rekommendationer. 

Den fick ekonomiskt stöd från Sida. 

Stödet gavs under två perioder. Från 2003 till 2007 till projektet 

”Stöd till den särskilda åklagarmyndigheten för tvångsförsvinnanden, 

utomrättsliga avrättningar och utgrävning 

av gravar” och mellan 2008 och 2009 till arbetet med 

”Utgrävning av gravar och identifiering av försvunna offer 

samt åtal i motsvarande brottmål”. Båda projekten administrerades 

av UNDP (United Nations Development Programme) 

genom ett samarbetsavtal om förvaltning av medel som 

Sverige har med detta FN-organ på global nivå. 

Den särskilda åklagarmyndigheten verkar i Ayacucho, 

eftersom det är en av de platser där man registrerat flest fall av 

MR-brott. Det var absolut nödvändigt att skapa åklagarmyndigheten, 

eftersom man efter CVR:s bildande tog beslutet att 

inleda en utredning av tusentals fall av utomrättsliga avrättningar, 

försvinnanden och tortyr. Enligt den nuvarande 

chefen Andrés Cáceres är åklagarmyndighetens specifika 

funktion att identifiera brott och de personer som misstänks 

vara skyldiga till brott knutna till kränkningar av de mänsk- 

49


50 

SPECIALÅKLAGARäMBETET 

I AyACUCHO 

ARBETADE FÖR ATT 

RäTTS VäSENDET SKULLE 

NÅ UT TILL DE AVLäGSNA 

ByARNA. UNDERSÖK 

NINGAR INLEDDES PÅ 

PLATS, VILKET INTE VAR 

VANLIGT UNDER DEN 

VäPNADE KONFLIKTEN. 

liga rättigheterna och väcka åtal mot dessa. Till sitt förfogande 

har man haft experter på mänskliga rättigheter. 

Sedan 2001 fanns icke påbörjade utredningar som Interame 

rikanska kommissionen för mänskliga rättigheter krävde 

att den peruanska staten skulle utföra. Det året begärdes 

utredningar av 50 fall. Detta var resultatet av MR-organisationernas 

mångåriga arbete med att lyfta fram oräkneliga fall 

av försvinnanden, tortyr och avrättningar, som ägt rum flera 

år före 2003 och anmäla många av dem till Interamerikanska 

kommissionen. 

År 2003 var en milstolpe. Först då, efter CVR:s rapport, 

åtog sig staten anmälningarna och de begärda utredningarna. 

Därför var en särskild åklagarmyndighet nödvändig. Av de 50 

fall som de Interamerikanska kommissionen krävde skulle 

utredas, hade några redan påbörjats. Den särskilda åklagarmyndigheten 

behövde sakkunniga till sitt team. 

Man anställde till exempel sex quechuatalande advokater 

för utredningar i fält. Vid det rättsmedicinska laboratoriet, 

som utförde utgrävningarna, anställde man med medel från 

Sida 14 experter på utgrävningar (antropologer, tandläkare, 

fotograf och andra) under hela den inledande etappen. 

Andrés Cáceres efterträdde i november 2006 åklagaren 

Cristina Olazábal som tjänstgjorde mellan 2003 och 2005. 

Under dessa år genomfördes, enligt henne, den största delen 

av utredningarna, sammanlagt cirka 400 utredningar. 

Sannings- och försoningskommissionens rapport och 

rekommendationer från augusti 2003 överlämnade mycket 

information till staten. Man berättade till exempel om att det 

finns 4 644 hemliga begravningsplatser, 1 700 av dem i 

Ayacucho, samt ca 16 000 fall av tvångsförvinnanden. 14 . 

Åklagarmyndigheten har mycket arbete, och kommer att det 

lång tid framöver. Arbetet inleddes under president Alejandro 

Toledos regering (2002–2006), då det fanns politisk vilja att 

utreda. Så pass många fall rapporterades internationellt, att 

inrättandet av åklagarmyndigheten var nödvändig för att 

kunna utreda det som anhörigorganisationerna länge krävt. 

Specialåklagarmyndighetens första chef, Cristina Olazábal, 

är en modig åklagare som i likhet med flera andra kollegor 

upp levde svårigheter och dödshot. Hennes arbete resulterade 

i att rättvisan fördes närmare befolkningen. Hennes team 

reste till platser som Putis, en avlägsen och fullständigt över- 

14 Se CVR:s slutrapport.


given by. I en intervju, som gjordes för några år sedan, minns 

hon 15 : 

”När byborna såg oss kom de fram till oss och ville berätta 

vad som hade hänt i byn, som förlorat 120 personer. Det första 

vi tog till oss var sorgen hos de människor som förlorat sina 

barn, syskon eller män” 16 . 

Cristina Olazábal tog sig an viktiga fall, som massakrerna 

i Luccanamarca 17 (i april 1983 då 69 personer dödades) och i 

Cayara 18 (1988). Det var också hon som sammanställde 

anklagelserna mot Abimael Guzmán och andra personer från 

Senderoledningen, genom att ta till vara CVR:s utredningar. 

Olazabal fortsatte att utreda de fall som tilldelats åklagarmyndigheten 

fram till november 2006, då hon tillträdde en annan 

tjänst. Hennes roll var komplicerad, eftersom anklagelserna 

riktades mot militära befälhavare (bland annat i Cayara-fallet), 

som då innehade höga poster i regeringen. 

Hon försökte också återuppta utredningen av Cayara- 

massakern i Ayacucho, där president Alan Garcías eventuella 

ansvar för händelsen skulle utredas, trots att han frikänts av 

en annan åklagare 1995 19 . 

15 Radiointervju www.idl.ogr.pe 

16 Se www.ideele.org.pe och www.aprodeh.org.pe som informationskällor. 

17 http:77www.cverdad.org.pe/pdf/TOMO%VII/Casos%Ilustrativos-UIE/2.6.%20LUCANAMAR- 

CA.pdf. 

18 http:77www.cverdad.org.pe/pdf/TOMO%VII/Casos%Ilustrativos-UIE/2.27.%20CAyARA.pdf. 

19 Efter att det peruanska åklagarämbetet lagt ner fallet, presenterades det inför den Interamerikanska 

kommissionen för mänskliga rättigheter. Kommissionen genomförde en utredning 

och på grund av de peruanska myndigheternas ovilja till samarbete stämde man 

den peruanska staten inför Interamerikanska domstolen. Formaliafel i Kommissionens 

framställan gjorde dock att domstolen beslöt sig för att lägga ned åtalet. 

ÅKLAGARE CHRISTINA 

OLAZáBAL BIDROG TILL 

ATT FÖRA UT RäTTS 

VäSENDET TILL DE 

MEST AVLäGSNA OCH 

VÅLDSDRABBADE 

SAMHäLLENA. 

51


52 

DIEGO GARCíA SAyáN, 

CHEF FÖR DEN 

ANDINSKA JURIST 

KOMMISSIONEN, OCH 

SEDAN DECEMBER 2009 

ORDFÖRANDE I INTER 

AMERIKANSKA DOM 

STOLEN FÖR MäNSKLIGA 

RäTTIGHETER. 

”Det civila samhällets deltagande 

var absolut grundläggande” 

Kan det internationella utvecklingssamarbetet 

positivt påverka rättstatens utveckling i en kontext 

som Perus? Och om svaret är ja, är detta bidrag mätbart 

och möjligt att kommunicera till en intresserad 

allmänhet? 

Detta är frågor som många aktörer ställer sig, inte bara stora 

internationella aktörer som Världsbanken och FN utan även 

svenska organisationer som kanaliserar medel och deras samarbetspartners 

som genomför insatser. 

”På Sida måste vi utveckla och förbättra metoderna för 

resultatrapportering i olika led inom MR- och demokratibiståndet, 

noterade Anders Pedersen, chef för Sidas avdelning 

för Demokrati och Mänskliga rättigheter, vid ett seminarium i 

Stockholm i november 2009. ”Det är en stor utmaning för alla 

att gå från ett resultattänk baserat på genomförda aktiviteter, 

till exempel fortbildning för domare och åklagare, till att visa 

hur de förvärvade kunskaperna används och vilka konsekvenser 

de fått i institutionsbyggandet och för att utveckla rättsstaten”, 

konstaterade han. 

När det gäller Peru är den röda tråden mellan olika nivåer 

och typer av resultat lätt att följa. Påverkansarbetet har lett till 

tydliga resultat och rättsväsendet har stärkts. De tre domarna 

mot Alberto Fujimori har fått effekter som kan verifieras. 

Både demokrati och mänskliga rättigheter hänger nära 

samman med begreppet rättsstat. Demokratin, eftersom den 

innebär en separation av statens maktutövning. 20 De rättsliga 

garantierna, bland annat rätten till en rättvis rättegång, finns 

i den Internationella konventionen om medborgerliga och 

politiska rättig heter och den Amerikanska konventionen om 

mänskliga rättigheter. Även om Sida i sina dokument rörande 

Peru inte använder begreppet rättsstat, till exempel i de två 

regionala strategierna, så är det uppenbart att detta är mycket 

viktigt som vision och övergripande mål. 

En erkänd peruansk aktör när det gäller reformeringen av 

rättsväsendet har varit Diego García Sayán, jurist och chef för 

Andinska juristkommissionen (CAJ), en regional organisation 

med säte i Lima. CAJ stöddes under 20 år av Sida. Diego 

García Sayán var utrikesminister och justitieminister i över- 

20 Verkställande, lagstiftande och dömande makt.


gångsregeringen efter Alberto Fujimoris fall. Från 2004 är 

han domare och från december 2009 ordförande i Interamerikanska 

domstolen för mänskliga rättigheter, med säte 

i San José. Han har en klar uppfattning om Sveriges politiska 

bidrag till motståndet mot Alberto Fujimoris auktoritära styre: 

”Genom sin ambassad i Lima, stödde Sverige oppositionen 

mot den auktoritära regimen under en svår tid. Ambassadör 

Ulf Lewins närvaro vid olika evenemang var alltid en signal 

till regimen. Han var emellertid inte lika framträdande som 

den franske ambassadören, som ibland lite väl skarpt och 

tydligt gav sitt stöd till oppositionen. Och den svenska ambassaden 

hade inte lika stort inflytande som den amerikanska, 

men dess bidrag var ändå mycket viktigt”. 

Rättegången och domen mot Alberto Fujimori är det mest 

övertygande resultatet av rättstatens utveckling i Peru. 

Rättegången var världsunik i den meningen att rättsprocessen 

respekterades och att den drevs mot en före detta civil statschef, 

inledningsvis demokratiskt vald, och fann honom skyldig 

till grova MR-brott och korruption. En av de referenser som 

användes av domarna var de internationella instrumenten för 

mänskliga rättigheter. 

”Den domare som ledde rättegången som fällde Alberto 

Fujimori, César San Martín, deltog på 80-talet tillsammans 

med många andra domare i regionen, i Andinska juristkommissionens 

kurser om mänskliga rättigheter, säger Diego 

García Sayan. 

”Många, som under kommande år skulle spela en central 

roll i användningen av dessa instrument genom att presentera 

fall till internationella juridiska organ, deltog också i kurserna. 

Personer från människorättsorganisationer som CNDDHH 

och APRODEH deltog också i tider då konventioner ännu 

inte kommit till användning. Det är ett faktum att det civila 

samhället spelade en mycket viktig roll i processen för Alberto 

Fujimoris utlämning och senare vid hans rättegång”. 

En viktig händelse som García Sayán framhåller är den 

dom som avkunnades av den Interamerikanska domstolen för 

mänskliga rättigheter i november 2001 mot den peruanska 

regeringen i fallet ”Barrios Altos mot Peru”. Domen var viktig 

för att kunna åtala den förre presidenten. Den fastslog att den 

Amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter var 

oförenlig med de två amnestilagar som regimen hade utfärdat 

år 1995 för att undvika åtal mot dem som kränkt de mänskliga 

rättigheterna. Konsekvenserna av domen var enorma, inte 

53


54 

ADELINA GARCíA DE 

MENDOZA, ORDFÖRANDE, 

OCH CELSA PACO DE 

BARRIENTOS, STyRELSE 

LEDAMOT I ANHÖRIG 

ORGANISATIONEN ANFASEP. 

bara för Peru. Det öppnade vägen för Chile, Argentina och 

Uruguay att döma de militärer som haft en central roll i 

högerdiktaturernas förtryckarapparat under perioden 1973 

till 1986. 

Att stämma en stat för överträdelser mot Amerikanska 

konventionen och andra regionala fördrag inom det interamerikanska 

systemet är ett dyrt, tidsödande och komplicerat 

arbete. Det krävs hög juridisk kompetens och mycket tålamod, 

eftersom processerna är långa. 

Stämningen mot staten i fallet Barrio Altos presenterades 

av CNDDHH, APRODEH, IDL, Kommissionen för mänskliga 

rättigheter (Comisión de Derechos Humanos, Comisedh) och 

Ekumeniska stiftelsen för utveckling och fred (Fundación 

Ecuménica para el Desarrollo y la Paz, Fedepaz). Man företrädde 

offren för de massakrer som utfördes av den paramilitära 

Colina-gruppen, och La Cantuta-fallet (som bara drevs av 

APRODEH), där nio elever och en lärare bortfördes. Det var 

bland annat dessa båda brott som fällde Alberto Fujimori. 

Målsägare i fallet Barrios Altos var också Centrum för 

rättvisa och internationell rätt (Centro por la Justicia y el Derecho 

Internacional, CEJIL), en organisation som består av latinamerikanska 

advokater med säte i Washington, vars specialitet är 

att processa i det interamerikanska systemet. Under en kort tid 

fick CEJIL direkt finansiering från Sida, men det var framför 

allt svenska Fonden för mänskliga rättigheter som fortsatte 

stödet med Sidamedel. MR-fonden, som den ofta kallas, 

bistod även med moraliskt stöd och skydd, genom att skicka 

internationella delegationer till Peru. De besökte bland andra 

den peruanska domaren Antonia Saquicuray i Limas appela-


tionsdomstol. Hon var den som år 1994 inledde utredningen 

om massakern i Barrios Altos. Det var hennes beslut att öppna 

utredningen, som ledde till att regimen i all hast införde en av 

amnestilagarna 21 , och det var därför som det blev möjligt att 

presentera fallet i det interamerikanska systemet, i enlighet 

med artikel 46 i den Amerikanska konventionen (regeln om 

uttömmande av nationella rättsmedel). 

García Sayán lyfter fram två viktiga bidrag från det civila 

samhället i samband med utlämningen av och åtalet mot 

Alberto Fujimori. För det första lyckades man ”hålla frågan 

levande och närvarande på landets politiska agenda under 

flera år”, och för det andra stödde man offren och deras familjer 

på ett konkret sätt. 

”Processen mot Alberto Fujimori är intressant”, sammanfattar 

García Sayán och tar upp frågan om rättsväsendets 

självständighet och oberoende till den politiska makten – ett 

centralt tema i den internationella debatten om utvecklingssamarbetets 

ansträngningar att stärka rätts väsendet i nästan 

alla latinamerikanska länder. 

”I grund och botten är det inte otroligt att regeringen 

skulle ha velat stoppa rättsprocessen mot Fujimori, men inga 

åtgärder vidtogs för att göra detta. Antingen kände man inte 

till hur man skulle göra för att förhindra processen eller så 

kom man fram till att domarna var oberoende. Det hade varit 

mycket svårt och komplicerat att hindra processen från regeringens 

sida. Rättsväsendets oberoende har generellt förbättrats”, 

konstaterar chefen för CAJ och fortsätter: 

”Idag tror jag att det är mycket svårare för en regering att 

lägga sig i eller påverka, i synnerhet i förhållande till domarna. 

Det finns mekanismer för val av domare, som det inte är lätt 

för regeringen att lägga sig i, och det finns ingen hierarkisk 

organisation som tillåter att en högre domare utfärdar order 

till en lägre domare i syfte att främja någons intressen. 

Men det gör det när det gäller åklagarsidan, där det råder 

hierarki vilket för övrigt inte strider mot några regler i internationell 

rätt.” 

21 Så fort domare Saquicurays utredning inleddes, lämnade militärdomstolarna in en ansök an 

till Högsta domstolen där man hävdade jurisdiktion i ärendet och framhöll att det handlade 

om militärer i aktiv tjänst. Men innan Högsta domstolen hunnit avgöra frågan, antog den 

peruanska kongressen en amnestilag, lag nr 26479, som som frikände militär, polis och 

civila som begått eller deltagit i kränkningar av de mänskliga rättigheterna mellan 1980 

och 1995. Lagförslaget varken offentliggjordes eller debatterades, utan antogs så snart det 

presenterades, strax efter midnatt den 14 juni, 1995. Källa: Sentencia de fondo ”Caso 

Barrios Altos vs Perú”, Corte Interamericana de derechos humanos, 14 mars 2001, s. 4. 

55


56 

RONALD GAMARRA, 

GENERALSEKRETERARE 

FÖR COORDINADORA 

NACIONAL DE 

DERECHOS HUMANOS. 

Stark MRsamordning utan 

motsvarighet i Latinamerika 

Den nationella samordningen för mänskliga rättigheter 

(Coordinadora Nacionál de Derechos Humanos, 

CNDDHH), som såg dagens ljus 1985, blev den första 

instansen i Latinamerika, och en av de första i världen, 

som i ett land lyckades samla ett stort antal organisationer 

och institutioner för mänskliga rättigheter. 

Inom policyn för stöd till nätverk och samordning har 

Diakonia medfinansierat CNDDHH med Sidamedel 

under många år. 

De händelser som låg bakom skapandet av CNDDHH utspelade 

sig under åren före det våld som ödelade Peru under 

1900-talets två sista decennier. Efter generalstrejken den 19 

juli 1977, och militärregeringens efterföljande repression mot 

många organiserade arbetare, inrättade Biskopskommissionen 

för socialt arbete (Comisión Episcopal de Acción Social, CEAS) 

ett kontor, som två år senare stärktes genom arbete utfört av 

katolska kyrkans pastorala samordning för mänsklig värdighet 

(Coordinador Pastoral de Dignidad Humana). Dessa ansträngningar 

förenades med andras strävanden, till exempel från 

den evangeliska kyrkan och politiska vänstergrupper, vilka 

1979 gav upphov till den Nationella kommissionen för mänskliga 

rättigheter (Comisión Nacional de Derechos Humanos, 

C O N A DE H ). Detta ledde i sin tur till bildandet av MR- 

kommittéer i olika regioner i landet. 

När den interna väpnade konflikten bröt ut i början på 

80-talet, utökade MR-organisationerna gradvis sin aktionsradie. 

Från det inledande stödet till fångarnas familjer och 

försvaret av många av dem, gick man till att anmäla och 

dokumentera mord och försvinnanden, och att försvara 

många medborgare som orättfärdigt anklagades för att vara 

samhällsomstörtare. 

Mordet på åtta journalister i Uchuraccay 1983 blev startskottet 

till att man ett år senare bildade Solidaritetskom mittén 

”Uchuraccays Martyrer ”, en koalition där olika MR-grupper 

och yrkesförbund, som Perus bondefederation (Confederación 

Campesina del Perú, CCP), ingick 22 . 

22 CCP, Perus Bondefederation får stöd från Sverige genom UBV.


I december samma år sammankallade nio organisationer 

– däribland MR-organisationer med säte i Lima, folkliga 

organisationer och människorättsorganisationer från inlandet 

– till det första nationella forumet för mänskliga rättigheter, 

som hölls i Lima 19–20 januari 1985. 107 deltagare representerade 

där ett 50-tal organisationer. 

Resultatet av sammankomsten blev bildandet av en samordningsorganisation, 

som bestod av MR-grupper från ett 

tjugotal orter runt om i landet: kyrkornas MR-kommittéer, 

anhörigföreningar för våldsoffer, två bondeförbund och sluminvånare. 

Från första stund fördömde man statens våld liksom 

”terroristaktioner som orsakar förstörelse, fruktan och död” 23 . 

Mellan 1985 och 1989 konsoliderades samordningen gradvis. 

Den fredsmarsch som sammankallades i november 1985 i 

protest mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna och 

för en fredlig lösning på den väpnade konflikten, var samordningens 

första offentliga framträdande. Precis som bildandet 

av ett verkställande sekretariat och valet av Pilar Coll till 

posten som chef 1987, under det andra nationella mötet för 

mänskliga rättigheter, var detta det första viktiga steget mot 

en institutionalisering av CNDDHH. Man utvidgade sitt 

arbete till att omfatta utbildning om mänskliga rättigheter, 

och ökade sin internationella verksamhet. 

Kraftigt motarbetad av Fujimori-regimen, konfronterade 

CNDDHH det auktoritära styre som kännetecknade regimen 

under 90-talet. Fördömandet av Fujimoris ”självkupp” 1992, 

gjorde att samordningen vann stor trovärdighet internationellt, 

vilket gav den en ledande roll i det peruanska civila samhället 

från 1997 fram till övergången till demokrati. 

CNDDHH bildade också ett särskilt nätverk för utbildning i 

mänskliga rättigheter, med ett hundratal grupper som deltog 

runt om i landet. 

Under 1990-talet fortsatte CNDDHH parallellt med sitt 

traditionella arbete. Man motsatte sig människorättsförbrytares 

begäran om straffrihet och fokuserade sitt arbete på 

sviterna av den interna väpade konflikten genom att skapa 

förutsättningar för att följa upp CVRs arbete. Man gick från 

fördömanden till att lägga fram lagförslag och förslag till 

andra typer av reformer, i syfte att främja demokratin och de 

mänskliga rättigheterna. 

23 Inbjudan till första nationella forumet för mänskliga rättigheter, den 18 december 1984. 

57


58 

Från CNDDHHs arbete, som uppmärksammats nationellt 

och internationellt 24 , kan flera aspekter lyftas från: 

• Den styrka som byggde på enighet och samstämmighet i 

all verksamhet, vilket ledde till att organisationen blev det 

civila samhällets viktigaste samtalspartner vad gäller 

mänskliga rättigheter. 

• Dess trovärdighet som en tillförlitlig källa för information 

och analys. 

• Dess opartiskhet i konflikten och i dokumentationen av 

kränkningar som begåtts av båda sidor i konflikten, vilket 

gav en särskild legitimitet. 

• Dess konstruktiva kontakter med myndighetspersoner, 

som gjorde att man kunde fördöma, men också påverka, 

även i de politiskt svåraste tiderna. 

• Effektiviteten i det internationella arbetet, vilket har gjort 

det möjligt att agera framgångsrikt i det Interamerikanska 

systemet för mänskliga rättigheter, men också i FN och 

gentemot de europeiska regeringarna och USA. 

• Dess kapacitet att verka på olika nivåer, både internationellt 

och lokalt, utifrån strukturer som möjliggör ett brett 

deltagande av partners. 

År 2009 består CNDDHH, allmänt känd i Peru under 

namnet ”Coordinadoran”, av 67 människorättsgrupper och 

organisationer. Det finns fem styrande organ: generalförsamling, 

nationell styrelse, permanent kommitté, verkställande 

sekretariat och arbetsgrupper. Genom dessa avser man möta 

de nya utmaningar som Peru står inför när det gäller mänskliga 

rättigheter och demokrati. 

24 youngers, Coletta: Violencia política y sociedad civil en el Perú. Historia de la Coordinadora 

Nacional de Derechos Humanos, IEP, Lima, 2003.


Många MR-organisationer har stött Sannings- och 

försoningskommissionens arbete. Den slutliga 

rapporten har fungerat som ett arbetsverktyg för hur 

deras verksamhet ska ledas. Flera av dem föreslog 

redan 1998 att en Sanningskommission skulle inrättas. 

Här presenterar vi två av dem: Föreningen för mänskliga 

rättigheter (Asociación Pro Derechos Humanos, 

APRODEH) och Institutet för rättsligt försvar (Instituto 

de Defensa Legal, IDL). 

APRODEH knyter samman 

lokalt arbete med internationellt 

APRODEH var en av de första MR-organisationerna 

som bildades i Peru och har som andra organisationer 

en långvarig relation till det svenska utvecklingssamarbetet. 

Diakonia har stött APRODEH under 26 år. 

Anledningen är att organisationen visat kapacitet och 

effektivitet i sitt arbete på lokal nivå, till exempel med 

de anhöriga till offren, och senare kombinerat det 

med aktiviteter på internationell nivå, där man också 

påvisat betydelsefulla resultat. 

APRODEH:s mest anmärkningsvärda resultat kan sammanfattas 

i bidraget till två avgörande händelser: utlämningen av 

Alberto Fujimori från Chile till Peru och rättegången för 

”brott mot mänskligheten” som begåtts i landet. 

I Barrios Altos-fallet var APRODEH, som är medlem 

i CNDDHH, en av företrädarna för offren i anmälan till 

Inter amerikanska kommissionen för mänskliga rättigheteter. 

Men hur ser kopplingen ut mellan de olika nivåerna, den 

lokala, den regionala och den internationella? 

Francisco Soberón, före detta chef för APRODEH, ger 

flera exempel: 

”I rättegången mot Alberto Fujimori tog vi med oss internationella 

experter som vittnen, däribland en domare från 

Spaniens Högsta domstol, en överste från Argentina och en 

tjänsteman från National Security Archives (NSA 25 ) från USA, för 

att de skulle delge sina erfarenheter på området och visa på 

fall som omfattats av principen om universell jurisdiktion för 

mänskliga rättigheter.” 

25 NSA är ett bibliotek och ett oberoende forskningsinstitut, förlagt till George Washington 

University, Washington D.C. 

APRODEH OCH DEN 

FÖRE DETTA CHEFEN 

FRANCISCO SOBERON 

HAR LyCKATS KNyTA 

SAMMAN DET LOKALA 

ARBETET MED DET 

NATIONELLA, REGIONALA 

OCH INTERNATIONELLA. 

DETTA HAR VARIT AV 

GÖRANDE FÖR ATT UPP 

N Å LyCKADE RESULTAT. 

59


60 

Ett annat exempel är Perus ratificering av Romstadgan, 

fördraget som reglerar den Internationella brottmålsdomstolen, 

ICC. APRODEH är medlem i Koalitionen för Internationella 

brottsmålsdomstolen, ett internationellt nätverk av 

MR-organisationer, som arbetar för att alla länder ska respektera 

ICC. Stödet för ICC har två syften: dels som en förebyggande 

åtgärd, så att inte nya massiva kränkningar av de 

mänskliga rättigheterna ska ske i framtiden, dels för att höja 

medvetenheten om mänskliga rättigheter bland domare och 

åklagare i Peru. 

ICC, med säte i Haag, inrättades 2004. Det var första 

gången i historien som det internationella samfundet beslutade 

att inrätta en permanent domstol med global jurisdiktion. 

Den har till uppdrag att döma personer, oavsett nationalitet, 

hemvist eller social och yrkesmässig ställning. Det är 

således möjligt att till och med döma statschefer, för deras 

ansvar för brott som definieras som ”brott mot mänskligheten”, 

”folkmord” och ”krigsförbrytelser” och som begåtts 

efter det att Romsstadgan trädde i kraft år 2002. 

”Peru har ratificerat Romstadgan men har ännu inte 

anpassat sin straffrätt efter den”, säger Francisco Soberón. 

”I den nuvarande regeringen och i kongressen finns ingen 

politisk vilja att göra det”, framhåller han. 

Soberóns tes är att en anpassning av lagstiftningen till ICC 

”skulle få stora konsekvenser, eftersom det skulle öppna en 

möjlighet att åtala Alberto Fujimori för andra brott, som massakern 

i Castro Castro-fängelset”, och även kunna leda till en 

inhemsk rättsprocess mot president Alan García. 

Att få till stånd rättsprövning av förövare av brott mot 

mänskliga rättigheter är fortfarande en prioritet för 

APRODEH, även om framstegen för principen om universell 

jurisdiktion fortfarande har sina begränsningar: 

”Till exempel har flera före detta militärer, som begått allvarliga 

brott i Peru, flytt till USA. De är exempel på strafffrihet. 

APRODEH kan som peruansk organisation inte rättsprocessa 

i USA, men vi har hittat en möjlighet att få dem lagförda 

i civilrättsliga processer, där MR-organisationer i USA 

agerar som målsägare. Vi samarbetar till exempel med Center 

for Justice and Accountability i San Francisco.


APRODEH har gjort en lång resa under sina 26 år. 

Man har framgångsrikt kombinerat informationsarbete och 

utbildning (främst bland ungdomar) med att driva rättsliga 

processer. Man har även bidragit till att stärka MR-organisationer 

på lokal nivå. En av dessa är Föreningen för anhöriga 

till kidnappade, arresterade och försvunna i Peru (Asociación de 

familiares secuestrados, detenidos y desaparecidos del Perú, ANFASEP) 

i Ayacucho, som bildats av kvinnliga anhöriga till tusentals 

våldsoffer. 

Utfasningen av det svenska utvecklingssamarbetet kommer 

att leda till svårigheter för APRODEHs stöd till ANFA- 

SEP. Eftersom arbetet är knutet till de mest diskriminerade 

och fattiga grupperna i samhället, är det inte lätt att hitta 

allierade som inte bara stöder enstaka projekt, utan som liksom 

Sverige ger så kallat institutionellt stöd. 

61


62 

IDL BIDROG TILL DEN SÅ 

KALLADE BENÅDNINGS 

KOMMISSIONENS ARBETE 

OCH REGISTRET ÖVER 

OFFER. PÅ BILDEN SES 

ANHÖRIGA TILL OFFER I 

REGIONEN HUANCAVELICA. 

”Sverige trodde från början på vår idé” 

”Det svenska stödet har varat i 20 långa år”, förklarar 

Gabriela Hoo, styrelsemedlem i Institutet för juridiskt 

försvar (Instituto de Defensa Legal, IDL). 

”Tillsammans med Diakonia startade vi våra första 

projekt under 1980-talet”. 

”Vårt mest bestående resultat under långa år av arbete var 

MR-skolan som vi organiserade utifrån institutionens juridiska 

avdelning”, säger Gabriela Hoo. 

IDL använder särskilt massmedia som verktyg för utbildning 

och information. Exempel är magasinet ”Ideele”, IDL:s 

radiostation med korrespondenter och ytterligare 160 radiostationer 

i regionerna, som anslutit sig till IDL. Man sänder 

även TV, som drivs av journalister utbildade i mänskliga 

rättigheter. Detta bidrar till att upprätthålla demokratin. 

1992 motsatte sig IDL, genom CNDDHH, den folkvalde 

presidentens upphävande av rättsstaten. Rättsliga åtgärder 

inleddes, med ett interdisciplinärt team där majoriteten var 

advokater, som bland annat försvarade oskyldigt dömda 

fångar. ”Några av de resultat som betytt mest för IDL är att 

dess medlemmar mellan 1996 och 1999 satt med i Benådningskommissionen 

(Comisión de Indultos) och senare deltog i 

solidaritetskampanjer med de frigivna för att återanpassa dem 

till samhället”, säger Gabriela Hoo och fortsätter:


”Eftersom de som var oskyldiga tvingats spendera åratal i 

fängelse, behövde dessa människor stöd, och IDL startade ett 

arbete bland dem.” Efter 1992, som en konsekvens av statskuppen 

i april och antagandet av ett nytt regelverk för åtal och 

straff för terroristbrott, och då speciellt inrättandet av systemet 

för ”ansiktslösa domare”, värderades IDL:s juridiska 

arbete högt. Det fokuserade på att försvara dem som felaktigt 

åtalats för terrorbrott och landsförräderi. 

Särskilt bör nämnas verksamheten i Huancavelica, där 

man upprättade ett register över våldsoffren i den regionen. 

Detta är ett av de tidiga registren som Rådet för gottgörelse 

(Consejo de Reparaciones) idag bearbetar. Arbetet genomfördes 

tack vare en mycket aktiv präst, som knutits till IDL för detta 

projekt. 

”Arbetet genomfördes under mycket svåra förhållanden på 

grund av det nyinrättade hemliga rättsystemets karaktär, men 

också på grund av de politiska villkor som Alberto Fujimoris 

regim tvingat igenom. Vi drev ärenden i nästan alla domstolar 

i landet, med mycket positiva resultat. Till slut kunde mer 

än 800 personer friges”. 

Andra resultat under organisationens långa verksamhet är 

inrättadet av kommunala ombudsmän, utbildning av fredsdomare, 

integrering av jämställdhetsfrågor, stöd att lösa markkonflikter 

och arbete med frågor av vikt för den fattigaste 

delen av befolkningen. 

”Ombudsmännen är nu en del av den statliga politiken för 

att förebygga och omhänderta fall av våld inom familjen, 

vilket gjort intryck på de regionala myndigheter som påtagit 

sig ansvaret. Regionerna har redan antagit Jämställdhetsplanen 

och en övergripande plan för gottgörelse (Plan Integral 

de Reparaciones, PIR). Andra nödvändiga skydd för demokratin 

är försvar av yttrandefriheten, avslöjande av korruption bland 

tjänstemän, avslöjande av brott och överträdelser mot en rättvis 

rättsprocess och av nya fall av kränkning av människors 

grundläggande rättigheter”, menar Gabriela Hoo. 

På landsbygden stöder IDL Huancavelica där man bevakar 

att CVR:s och PIR:s rekommendationer följs. I Apurimac 

och Cusco arbetar man med fredsdomare i sex provinser. 

”Stödet från Sverige har varit av stort värde, både det ekonomiska 

stödet och deras förtroende för oss. Svenskarna vet 

vad vi gör och de känner till vår etik. Det är därför olyckligt 

att de måste ge sig av”, säger chefen Ernesto de la Jara. 

63


64 

MROMBUDSMANNEN 

LÅTER FATTIGA OCH 

MARGINALISERADE 

BEFOLKNINGSGRUPPER 

I AVLäGSNA ByAR KOMMA 

TILL TALS. 

Tidigt stöd till MRombudsmannen 

Idén om en myndighet för mänskliga rättigheter 

föddes i Peru i början av 1990-talet, då man genomförde 

den första reformeringen av rättsväsendet. 

Godkännandet av en offentlig mänskliga rättighetsombudsman 

26 uppnåddes först under 1996, trots att det inrättades 

som en myndighet 1993, genom den nya grundlag som utarbetats 

och godkänts av Alberto Fujimoris regering. 

MR-ombudsmannen kunde inrättas genom ekonomiskt 

stöd från internationella biståndsorgan, (Sverige, Kanada och 

Nederländerna) under ett mandat som löd: ”Ombudsmannaämbetet 

är inrättat som ett självständigt grundlagsenligt 

organ med uppgift att försvara de konstitutionella och grundläggande 

rättigheterna för individer och samhälle” 27 . 

Ämbetet fick därefter fortsatt ekonomiskt stöd, bland annat 

av Sida. Myndigheten skapades vid en tidpunkt då Alberto 

Fujimori lanserade sin återvalskampanj 1995. Det internationella 

samfundet spelade genom sitt stöd en mycket viktig roll 

vid denna kritiska tidpunkt, då det civila samhället organiserades 

för att konfrontera den totalitära staten och de stora 

maktbefogenheter som koncentrerades till den omvalda 

regeringen. 

26 www.defensoria.gob.pe 

27 Förvarets rapport (Informe Defensorial), den 31 maj 2001. Elektroniskt redigerad av 

Equipo Nizkor den 2 oktober 2002.


Tidpunkten för tillkomsten var mycket läglig, eftersom 

MR-ombudsmannen på kort tid lyckades nå en ledande ställning 

i landets politiska och sociala liv. Utvecklingssamarbetet 

under denna etapp var avgörande, eftersom stödet främjade 

demokratiska relationer, både genom ekonomiskt stöd för 

inrättandet av myndigheten, och genom det politiska stöd som 

möjliggjorde att MR-ombudsmannen fanns nära befolkningen 

och tog emot klagomål från vanliga medborgare. 

I detta läge blev det nödvändigt med en institution av denna 

typ, speciellt eftersom regeringen tre år tidigare godkänt 

grund lagen med mandatet att inrätta myndigheten. 

Dock hade presidenten vägrat och undvikit att formellt godkänna 

dess bildande. 

Ombudsmannen fick från början ekonomiskt stöd genom 

det svenska utvecklingssamarbetet, både till det institutionella 

arbetet och till enskilda projekt (totalt 11). Projekten stödde de 

människor som drabbats av våldet, genom att skydda dem, 

försvara deras rättigheter samt motverka våldets konsekvenser. 

Stöd gavs också till den särskilda benådningskommissionen 

under åren 1998–2000, och till åtgärder för valbevakning. 

Ett av de mest slående resultaten av benådningskommissionens 

arbete (Lag 26655) var 433 frikännanden och 50 

benådningar. Denna uppgift sammanföll i sin första fas 

(1996–1999) med inledningen av Alberto Fujimoris andra 

regeringperiod, han omvaldes 1995. MR-ombudsmannen 

gjorde tidigt anspråk på att klargöra vad som hänt tusentals 

tvångsförsvunna personer. Sedan åtskilliga år tillämpade 

regeringen en strategi för ”lågintensiv krigsföring”, som ledde 

till många gripanden. Domstolarna inledde också rättegångar 

med så kallade ”ansiktslösa domare” (det vill säga anonyma) 

mot förmodade terrorister. Det uppdrag som benådningskommissionen 

28 fick var att studera 2 998 fall där fångarna förmodades 

vara oskyldiga. 

Just på grund av detta arbete åtnjöt MR-ombudsmannen 

stor legitimitet i det civila samhället. Förtroendet blev ännu 

större när Peru återinträdde i det interamerikanska systemet 

för mänskliga rättigheter, och ombudsmannen år 2001 uttalade 

sig angående amnestilagarna Nr 26479 och Nr 26492. 

Man hävdade att dessa lagar ”inte passade in i de parametrar 

som motsvarar en konstitutionell och demokratisk rättsstat” 

och att ”... de hindrade utredning, åtal och straff för allvarliga 

28 Benådningskommisionen bestod av personligheter som Jorge Santisteban de Noriega 

(senare den förste MR-ombudsmannen), den katolske prästen Fader Lanssier, utsedd av 

republikens president, och en grupp advokater. 

MROMBUDSMANNEN 

NÅR UT TILL OMRÅDEN 

DäR MyNDIGHETER 

INTE ALLTID äR 

REPRESENTERADE. 

65


66 

kränkningar av de mänskliga rättigheterna, genom att garantera 

straffrihet för förövarna” 29 . 

Under Alberto Fujimoris årtionde var rättsväsende och 

media praktiskt taget kontrollerade av regeringen. MRombudsmannens 

arbete för att försvara medborgarnas rättigheter 

var mödosamt. 

”Ett av de främsta resultaten av vårt arbete är att vi efter 

13 år som institution är närvarande i alla landets regioner, 

med 29 kontor och nio mindre mottagningsenheter, och att vi 

är en av medborgarna ansedd, uppskattad och respekterad 

institution”, säger biträdande ombudsman Eduardo Vega. 

MR-ombudsmannen bestod 2009 av sex enheter och ett 

specialiserat team som arbetar med våldets konsekvenser i tre 

program. Organisatoriskt finns enheter för 1) kvinnorättsfrågor, 

2) offentlig förvaltning, 3) mänskliga rättigheter och 

funktionshindrades rättigheter 4) konstitutionella frågor, 

5) samhällstjänster, miljö, ursprungsbefolkningar och 6) barn 

och ungdom. 

Sida gav direktstöd till Programmet för skydd av den 

befolkning som drabbats av våld (Programa de Protección a la 

Población Afectada por la Violencia, PPPAV 30 ), vilket var i linje med 

övriga projekt som Sida finansierade. PPPAV fokuserade på 

fem regioner (de som drabbats hårdast av den interna väpnade 

konflikten) där man etablerade kontor och utbildade mobila 

ungdomsteam som genomförde uppdrag i otillgängliga provinser 

där våldet hade varit som mest utbrett. 

Det ekonomiska stödet har givit flera synliga resultat, till 

exempel registreringen av tvångsförflyttade utan ID-handlingar 

(Documento Nacional de Identidad, DNI), bidrag till staten 

genom lagförslag och inrättandet av Sannings- och försoningskommissionen 

samt framtagandet av viktiga rekommendationer 

31 . I sitt arbete systematiserade ombudsmannaämbetet fler 

än 5 000 påtvingade försvinnanden och andra kränkningar, 

samt utarbetade offentliga policyer för gottgörelse och rättvisa 

för våldsoffren. 

29 Ibid 

30 PPPAV omfattade sju projekt riktade till medlemmarna i självförsvarskommitteerna, 

anhållna personer, skydd för rätten till mark, personer utan ID-handlingar, kvinnliga 

våldsoffer och stärkande av institutioner. 

31 Förutom utredningarbete och studier ger Ombudsmannen rekommendationer till staten, 

till exempel för inrättandet äv Miljöministeriet eller Styrelsen för mental hälsa i Hälsovårdsministeriet, 

båda nu inrättade. Dessutom har man förberett 37 förordningar mot 

diskriminering och en ändring av Barn- och ungsomsbalken.


Genom en institutionell förstärkning, som finansierades av 

Sida, har de regionala kontoren idag större kapacitet. 

Utarbetandet av policyförslag till förmån för dem som drabbats 

av våldet har också rönt stort erkännande. 

Andra samarbetspartners i svenskt utvecklingssamarbete 

har konstant varit knutna till försvaret av de mänskliga rättigheterna, 

såsom Biskopskommissionen för socialt arbete (CEAS) 

och medlemmarna i den Nationella samordningsorganisationen 

för mänskliga rättigheter (CNDDHH). På så sätt har man 

effektivt samverkat och påverkat för att PPPAV:s åtgärder 

skulle nå det åsyftade resultatet. 

Med det svenska stödet utarbetade MR-ombudsmannen 

en institutionell strategisk plan för 2007 till 2011. Slutligen 

samordnade flera internationella biståndsmyndigheter sitt 

stöd i en gemensam sk "basket fund" (Kanada, Schweiz, Spanien 

och Belgien) till ombudsmannen, där man fokuserar på 

projekt som riktar sig till målgrupperna funktionshindrade, 

tvångsförflyttade, ursprungsbefolkningar, kvinnor, barn och 

ung domar. 

En av de viktigaste funktionerna för MR-ombudsmannen 

är att utfärda rekommendationer och utarbeta årliga rapporter 

om framsteg eller bakslag i uppfyllandet av policyer och 

planer. Till exempel rapporterar man varje månad om större 

sociala konflikter i landet (våld) och om tillämpningen av jämställdhetslagen. 

Man arbetar också med att införa ett rättighetsperspektiv 

inom armén (icke-diskriminering). För uppföljningen 

av ombudsmannaämbetets projekt tog Sida hjälp av 

utvärderare, som vägledde arbetet. ”Utvärderingar på medellång 

sikt (efter halva projekttiden) har varit viktiga, eftersom 

det gör det möjligt att styra om projektet i en ny riktning eller 

förbättra verksamheten efter varje utvärdering”, säger Félix 

Grández, före detta chef för enhetens internationella samarbete. 

Under 2009 finansierades MR-ombudsmannen till ungefär 

90 procent av den peruanska staten. Detta kan räknas som 

ett bra resultat när det gäller hållbarhet, när utvecklingssamarbetet 

nu avslutas. Om man inte hade fått internationellt stöd 

under de tio första åren, hade de uppnådda resultaten inte 

varit möjliga. 

67


68 

DENNA KVINNA KOM TILL 

ANFASEP FÖR ATT UT 

NyTTJA SIN RäTT ATT 

REGISTRERA SIG SOM 

NäRA ANHÖRIG. 

Registret över offer, 

en brådskande uppgift 

”Å ena sidan mördade Sendero Luminoso våra familjemedlemmar 

och kränkte våra rättigheter, å andra 

sidan kränkte staten genom sin strategi för anti- 

subversiv krigföring medborgerliga och politiska 

rättig heter, främst genom tvångsförsvinnanden av 

personer misstänkta för terrorism”. Det säger änkan 

Celsa Barrientos, en av ledarna för ANFASEP. 32 

Hittills har Celsa Barrientos inte lyckats skaffa ett intyg på att 

hennes son försvann vid 18 års ålder, i augusti 1983. ”Jag tror 

att regeringen har diskriminerat oss för att vi är quechuatalande. 

För oss är det inte som i Barrios Altos, 33 där sanningen 

kom fram”, säger hon utan att förvänta sig någon förändring. 

32 Föreningen för anhöriga till kidnappade, arresterade och försvunna i Peru (Asociación de 

familiares secuestrados, detenidos y desaparecidos del Perú, ANFASEP), den första anhörigorganisationen 

för offren. 

33 Barrios Altos är ett av de två fall som gjorde att Fujimori dömdes till 25 års fängelse, för 

brott mot mänskligheten år 2009.


Två av de statliga myndigheter som följer i spåren av 

CVR:s rekommendationer är Rådet för gottgörelse (Consejo de 

Reparaciones, CR) och den Sektorövergripande kommissionen 

på hög nivå (Comisión Multisectorial de Alto Nivel, CMAN). 

CMAN ansvarar för att följa upp statens politik beträffande 

fred, kollektiv gottgörelse och nationell försoning. 

Consejo de Reparaciones har stötts av svenskt utvecklingssamarbete 

i Peru sedan 2007 och ansvarar för att samla alla 

våldsoffer i ett enda register (Registro Único de Victimas, RUV). 

Inledningsvis finansierade Sida ett pilotprojekt i Ayacucho för 

att testa registreringsmetoden av offer i Huanta som var 

extremt våldsdrabbat. 

”För att registrera offren, var vi tvungna att knacka dörr 

i de från Ayacuchos provinshuvudstad högst belägna och mest 

avlägsna samhällena”, berättar Maricela Quispe Huanca, 

samordnare på CR-kontoret i Huamanga. 

”Det var där vi hittade människor som inte hade vittnat 

inför Sannings- och försoningskommissionen, de hade inte ens 

hört talas om den. I det första pilotprojektet samlade vi in mer 

än 4 000 namn på offer eller anhöriga, därefter skickades de 

till Lima. Vi inrättade mobila team, vi reste till byarna och 

informerade först om vad vi skulle göra genom radio, högtalare, 

möten, mikroprogram i radio, TV-intervjuer, föreläsningar 

och ingångna avtal med borgmästarna, eftersom 

misstron hos befolkningen finns kvar.” 

I Huanta finns ett annat CR-kontor, som inledningsvis 

stöddes av Sverige men nu är kommunalt finansierat. Eduardo 

Velez, ansvarig för kontoret, är överväldigad av det faktum att 

cirka 30 personer per dag kommer dit från avlägsna platser, 

ibland utan att ha ätit, i hopp om att få sitt intyg. De studerar 

listan på väggen för att se om deras anhöriga finns identifierade 

bland de försvunna eller mördade. 

Att upprätta registret var en rekommendation från CVR 

enligt anvisningarna i den så kallade Integrerade planen för 

gottgörelse (Plan Integral de Reparaciones, PIR) som godkänts av 

president Toledo (Lag 28592). Registret kommer att vara till 

hjälp för staten när den erkänner offers och anhörigas grundläggande 

rätt till någon form av gottgörelse. 

Fram till i oktober 2009 och genom att summera befintliga 

register, sammanställda före CVR av kommunala eller regionala 

myndigheter, kyrkor eller genom folkräkningen för fred 

(Kvinnoministeriet) och andra källor, har CR i sin första 

volym ”Individuell gottgörelse” skrivit in 62 909 personer som 

69


70 

redan verifierats och i den andra volymen ”Kollektiv gottgörelse” 

5 409 samhällen och byar 34 . 

Kollektiva skadestånd ges till samhällena genom den 

Sektorövergripande kommissionen på hög nivå (CMAN), som 

är knuten Ministerrådet, Perus motsvarighet till vår svenska 

statsrådsberedning. För att påbörja sitt arbete fick CMAN ett 

ekonomiskt stöd av Sverige och Kanada, som inte utnyttjades 

i sin helhet. Från och med juli 2007 har kommissionen fått 

140 miljoner soles 35 (cirka 330 miljoner kronor) från den 

nationella budgeten. Det var också 2007 som man började ge 

kollektiv gottgörelse, och man har föresatt sig att nå 1 200 

samhällen under 2010, genom att åberopa listan över offer 

som upprättades genom Folkräkningen för fred, enligt dess 

generalsekreterare Jesús Aliaga. 

Gottgörelsen uppmärksammar två verksamhetsområden: 

a) återupprättande av ekonomisk och produktiv infrastruktur 

och b) återupprättande av grundläggande samhällstjänster, 

som utbildning, hälso- och sjukvård, renhållning, elektricitet. 

36 Därför har man genomfört små projekt med offentliga 

resurser, till exempel att köpa in kvigor, anlägga fiskodlingar 

och skapa små tillverkningsprojekt. Detta har kommit 472 

byar till godo. Enligt CMAN:s verkställande sekreterare har 

dessa samhällen prioriterats geografiskt, eftersom de ligger i 

ett område där narkotikabekämpning pågår, VRAE-zonen 

(en floddal där Apurimac och Ene rinner). 

Enligt den övergripande lagen om gottgörelse beaktas särskilt 

följande grupper när kollektiv gottgörelse skall beslutas: 

bondesamhällen, ursprungsbefolkningar och samhällen vars 

fysiska och sociala struktur lidit skada. Detta kan handla om 

koncentrerade individuella kränkningar, förstörelse, tvångsförflyttningar, 

förstörda kommunala institutioner och kommunal 

infrastruktur samt förlust av familjemedlemmar. 

Organiserade grupper som tvångsförflyttades från samhällen, 

dit de inte kunnat återvända, är också berättigade till kollektiv 

gottgörelse, men bara på de platser dit de omlokaliserats. 

Följande åtta omständigheter gör en person berättigad till 

gottgörelse: 1) en nära familjemedlems död under tiden för 

inbördeskriget, 2) tvångsförsvinnande av en familjemedlem, 

3) tortyr, 4) personer som utsatts för våldtäkt eller sexuellt 

våld, 5) barn till följd av våldtäkt, 6) personer som skadats 

34 Enligt en kommuniké som Rådet för gottgörelse sände ut den 1 november 2009. 

35 Där man även inkluderar 14 miljoner från gruvindustrin, enligt Jorge Del Castillo, före 

detta premiärminister genom vilken CMANs arbete inleddes.”Gottgörelse” (Reparaciones) 

opinionsartikel i dagstidningen La República, 5 november 2009. 

36 Ibid.


fysiskt eller psykiskt, 7) fångar som anhållits och kvarhållits 

mot sin vilja, 8) tvångsförflyttade personer. 

Man ser skillnader gentemot andra länders uppfattning 

om ”offer” i Perus ställningstagande till begreppet i sitt register: 

”Medlemmar av subversiva organisationer 37 anses inte 

vara offer och upptas därför inte i registret för våldsoffer”. 

Både i registret för offer och verkställandet av kollektiv 

gottgörelse finns kriterier som inte uppfyller internationell 

standard för mänskliga rättigheter. Vilka som skall gottgöras 

och hur det ska gå till, är ett kontroversiellt och komplext 

ämne som diskuteras på hög politisk nivå. 

37 http://www.registrodevictimas.gob.pe/registro.html 

”OFTA KOMMER PERSONER 

FÖR ATT REGISTRERA SIG 

SOM OFFER MEN VI HAR 

INTE INFORMATION OM VAR 

I PROCESSEN DERAS 

ANSÖKAN BEFINNER SIG”, 

SäGER EDUARDO VéLEZ, 

ANSVARIG FÖR RUV 

KONTORET I HUANTA, 

AyACUCHO. 30 PERSONER 

BESÖKER KONTORET VARJE 

DAG. 

71


72 

EDUARDO VéLEZ, ANSVARIG 

FÖR RUVKONTORET I 

HUANTA, AyACUCHO, 

HJäLPER ETT OFFER ATT 

HITTA SITT NAMN PÅ 

L I S T A N .

kVINNORS RäTTIGHETER 

kvinnligt ledarskap för politiskt och 

medborgerligt engagemang 

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer • kvinnors rättigheter 

Under 35 år har det svenska utvecklingssamarbetet 

genom Diakonia och enskilda organisationer stött 

processer knutna till försvaret av kvinnors rättigheter. 

Det har handlat om frågor som icke-våld mot 

kvinnor och ledarskapsutbildningar. De senaste åren 

var det även möjligt att stödja kvinnors gräsrotsorganisationer, 

främst ”Ett glas mjölk” och ”Soppkök” 

som är huvudaktörer när det gäller genomförande 

och bevakning av olika sociala program. 

Diakonia har samarbetat med enskilda organisationer som 

betonar försvaret av kvinnors rättigheter och kvinnors deltagande 

i politiken. 

För att främja kvinnors deltagande har Diakonia under 

senare år stött skolor för kvinnligt ledarskap i olika delar av 

landet. Ett viktigt resultat är att gräsrotsorganisationerna har 

formaliserats, vilket bidragit till att de fått möjlighet att delta i 

statliga och kommunala program. De utgör en del av decentraliseringsprocessen 

och kan delta i kommunala och regionala 

upphandlingar. Så här säger en av ledarna för kvinnorörelsen: 

”Att våra organisationer fick juridisk status och skrevs in i 

de offentliga registren var avgörande. Nu är vi erkända och 

beaktas av myndigheterna. Vi kan också övervaka sociala 

program, och se till att de kvalitetssäkras, säger Ivonne Tapia, 

ledare för ”Ett glas mjölk” (som erbjuder skolbarn i fattiga 

stadsdelar en enkel skollunch) i huvudstaden Lima utbildad av 

den enskilda organisationen Flora Tristán. 

Det finns tusentals andra kvinnor i Peru som liksom Ivonne 

Tapia granskar och kontrollerar att politiska beslut efterlevs. 

Av de 120 sociala program som fanns under Alberto Fujimoris 

tid, finns bara 82 kvar. I projekten utför kvinnorna frivilligarbete 

(matlagning, utdelning av matvaror, vaccination, kontroll 

av barns vikt och längd samt andra uppgifter). Man kontrollerar 

även produktkvalitet, leveransernas punktlighet och innehåll, 

och distribution av preventivmedel och läkemedel till 

vårdcentraler vid kusten, i bergen eller regn skogen, beroende 

på om de tillhör en nationell eller lokal organisation. 

73


74 

UTBILDNINGSDAG I 

JäMSTäLLDHETSFRÅGOR 

FÖR OMBUD INOM DEN 

ENSKILDA ORGANISATIONEN 

ALTERNATIVA I CALLAO. 

”I de projekt som stöds av Diakonia har vi satsat på ökad 

närvaro av kvinnor i det offentliga och politiska rummet. I det 

avseendet har Flora Tristán sedan 10 år tillbaka arbetat med 

projekt för politiskt deltagande och decentralisering”, säger 

Diana Miloslavich, chef för programmet. Hon anser att Diakonia 

sedan 80-talet främjat ett fokus på jämställdhet i projekten. 

”Det är nödvändigt att vi jobbar för att införa detta perspektiv 

på ett övergripande sätt i de politiska frågorna. På så 

sätt kommer jämställdheten att beaktas i decentraliseringspolitikens 

praktiska genomförande och i arbetet med regeringen”, 

framhåller hon. 

Detta synsätt återspeglas hos de kvinnliga ledare som 

utbildats av Flora Tristán, som i dag organiserar kvinnor i 

myndighetsställning. Kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter 

har bildat ett nätverk kallat RENAMA (Red Nacional de 

Mujeres Autoridades) som får tekniskt stöd av bland andra Flora 

Tristán, i syfte att samordna arbetet, stärka ledarskapet och 

att stärka de kvinnliga myndighetsutövarnas politiska 

auktoritet. 

Grundläggande för kvinnornas frammarsch är att de kan 

analysera decentraliseringens utmaningar, en process som är 

brådskande för landet, och som kräver deltagande av utbildade 

kvinnor. 

Diakonia satsade på nätverk, till exempel den Nationella 

konferensen för social utveckling (CONADES), den Nationella 

föreningen för centra (ANC), Kvinnoförbundet för matsalar i 

Lima (Federacion de mujeres de comedores de Lima, Femoccpaalc) och 

den Nationella samordningsorganisationen av kvinnor för 

livet (Coordinadora nacional de mujeres por la vida, Conamovide), och 

för alla andra människorättsorganisationer i Ayacucho och 

Apurimac, där situationen under 1980- och 1990-talen tvingade 

kvinnor att organisera sig i sökandet efter sina försvunna


och för att kräva rättvisa för sina torterade eller fängslade 

släktingar. 

Alberto Fujimori skapade 1996 ett ministerium för kvinnofrågor 

efter världskonferensen i Peking (där han var den enda 

närvarande presidenten). Flera lagar antogs till förmån för 

kvinnors ökade deltagande under hans mandatperiod. Nationella 

program för sexuell och reproduktiv hälsa genomfördes 

också med statliga pengar. Kvoteringslagen (30 procent på 

vallistorna måste vara kvinnor) och Lagen mot våld mot kvinnor 

antogs, och man utbildade den nationella polisen i jämställdhet 

genom enskilda organisationers försorg. Dessutom 

skapade kongressen (vars majoritet var Fujimori-anhängare) 

en enhet för kvinnorättsfrågor inom ombudsmannaämbetet, 

och i kongressen skapades Kvinnokommissionen 38 . 

Det var strategiskt för regimens överlevnad att öppna ett 

utrymme för det civila samhället, vars civila friheter och arbete 

man sedan begränsade och motarbetade via andra kanaler. 

Därför växte människorättsrörelsen, och arbetet med sexuella 

och reproduktiva rättigheter, som drivits fram genom utvecklingssamarbetet, 

blev avgörande för kvinnorna, som hävdade 

sina rättigheter och försvarade dem utifrån sin egen vardag. 

I det efterföljande demokratiska samhällsklimatet föreslog 

Diakonia att man skulle verka för en jämställdhetsstrategi, 

tillsammans med sina partners, genom en utbildningsplan på 

tre nivåer: på institutionell nivå, på program- och projektnivå 

och på målgruppsnivå. Arbetet började under 1997–98, med 

Diakoniahandläggaren Maria Victoria Heikel, och upprepades 

2004. Arbetet finns i färskt minne hos dem som var med. 

Gloria Cano, en advokat och central person i rättegången 

mot Alberto Fujimori besvarade frågan ”Vilket mervärde ser 

du hos Diakonia?” på följande sätt: 

”Diakonia lärde mig jämställdhetsperspektivet som jag 

fram till dess inte hade tillämpat i mitt arbete. Att studera MRärenden 

och se dem i det perspektivet, öppnade mina ögon.” 

De organiserade kvinnornas framsteg och deras ökade 

representation i regionerna och kommunerna är tydliga resultat. 

Diakonias insats för att infoga projekten i demokrati- och 

deltagandeprocessen var viktig. Man glömde heller inte att ta 

hänsyn till millenniemålen och de internationella konventioner 

som försvarar jämställdhetspolitiken i världen. 

38 Se Blondet, Cecilia ”El Encanto del dictador” s.22, IEP ediciones, Lima 2003. 

”Vi har inte alltid 

kunnat diskutera 

och ställa krav på 

socialpolitiken, 

men vi har lärt oss 

genom de enskilda 

organisationerna 

och folkrörelserna. 

Nu är många av oss 

sociala ledare, andra 

förtroendevalda 

politiker.” 

Lucía Huacho Choccllo, 

ledare för "Soppkök" och 

”Ett glas mjölk” med bas 

i San Martín de Porres. 

”TACK VARA DIAKONIA 

LäRDE JAG MIG STUDERA 

RäTTSFALL UR ETT 

JäMSTäLLDHETS 

PERSPEKTIV”, SäGER 

ADVOKATEN GLORIA 

CANO FRÅN APRODEH. 

75

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer • Barns rättigheter 

76 

BARNS RäTTIGHETER 

I detta kapitel presenteras några erfarenheter av arbetet för att 

främja och skydda barnens rättigheter, lett av Rädda Barnen 

Sverige och en organisation bildad av exilperuaner i Sverige. 

Genom olika erfarenheter och glimtar ges en överblick av 

mångfalden i de insatser som gjorts för peruanska pojkar och 

flickor under några årtionden. 

Rädda Barnens experiment 

blev statlig politik 

En dag 1988 kom Jaime Jesús, programansvarig i 

Peru för Rädda Barnen Sverige, på idén att föreslå en 

tjänst för barnens rättigheter i sju kommuner i Peru. 

Idag har den kommunala ombudsmannen för barn 

och ungdom (DEMUNA) 39 , blivit officiell politik och 

finns i större delen av landet. 

Utan tvekan är detta en av de största framgångarna i utvecklingssamarbetet 

med Peru, då man med Rädda Barnens verksamhet 

som förebild gjort Ombudsmannen för barn och ungdom 

till en officiell institution. Det är ett exempel på hållbarhet 

genom att man framgångsrikt överförde ett experiment 

från det civila samhället till staten. 

”Jag hade alltid målet att mångfaldiga våra projekt och att 

staten skulle gå in som garant för respekten av Konventionen 

om barnets rättigheter. Först lyckades vi skriva ett avtal med 

sju kommuner där vi placerade universitetsstuderande som 

gjorde sin yrkespraktik”, berättar Jaime Jesús 20 år senare, 

nöjd med resultaten som nåddes. 

DEMUNA kan liknas vid ett slags socialkontor för barns 

rättigheter och familjerådgivning inom den kommunala förvaltningen 

och i provinsmyndigheternas förvaltning. Här tar 

man emot anmälningar om barnmisshandel eller andra 

kränkningar av barns rättigheter. Hit kommer också mödrar 

som ber om juridisk och psykologisk rådgivning för umgänget 

med sina barn. De flesta fall som hanteras i DEMUNA idag 

handlar om rådgivning till mödrar som vill registrera sina 

barn (när fadern inte gör det), krav på underhållsbidrag för 

barnen, och umgängesrätt för fäder. 

39 Mer fakta om den nationella tjänsten kan ses på: http://www.mimdes.gob.pe/dgnna/dna/ 

estadisticas/estadisticas/htm, Ministerio de la Mujer/Kvinnoministeriet.

”Det var först med tiden och tack vare avtal med sociala 

gräsrotsorganisationer, som ställde krav på våra kommuner, 

som DEMUNA erkändes och legitimerades av de institutioner 

som skyddar dem, som den nationella polisen och rättsväsendet”, 

säger Gloria Durand, som var ansvarig för den första 

DEMUNA i Villa El Salvador 40 . 

”Detta i sin tur gav större legitimitet för dem som använder 

sig av tjänsterna. En DEMUNA fungerar på flera nivåer, 

genom att den är inbyggd i den kommunala förvaltningen, 

erhåller resurser och synliggörs genom sin policy för direkt 

stöd. Men det finns ständiga risker: en begränsning är dåligt 

planerad uppföljning, en annan den stora efter frågan, som 

inte alltid kan mötas på grund av för få avsatta offentliga 

resurser”, tillägger hon. 

Det var i juni 1993 som Perus nya Barn- och ungdomslag 

trädde i kraft och tre månader senare organiserades de första 

DEMUNA i sju av Perus 1 800 kommuner. Därmed inleddes 

etappen där barnombudsmännen blev aktörer i peruaners och 

peruanskors vardagsliv. För närvarande har 80 procent av 

provinsmyndigheterna denna service och inräknar den i sin 

budget, vilket gjort den hållbar. Det finns 843 DEMUNAs på 

regional och lokal nivå, vilka har tagit sig an cirka 400 000 

fall sedan de inrättades, enligt kvinnoministeriet där de får 

rådgivning. Denna erfarenhet har varit utgångspunkt för 

utvecklingen av liknande modeller i länder som Chile, 

Paraguay, Venezuela, Ecuador och Bolivia. 

40 Villa el Salvador är ett distrikt med ca 500 000 invånare, jämfört med Limas 8 miljoner. 


DEMUNA, KOMMUNALA 

KONTOR FÖR BARNS 

RäTTIG HETER, VAR ETT 

INITIATIV FRÅN RäDDA 

BARNEN SVERIGE SOM BLEV 

EN PERMANENT INSTANS 

INOM DEN OFFENTLIGA 

SEKTORN. 

77


78 

DEMUNA HANTERAR 

TVISTER SOM 

RÖR BARNS OCH 

UNGDOMARS 

V A R D A G S L I V. 

Rörelser för barnarbetares rättigheter 

Förutom de lokala ombudsmännen för barn och ungdom, som 

kom att bli officiell politik, är Rädda Barnen erkänd som drivkraften 

bakom rörelsen för barnarbetares rättigheter. Inledningsvis 

var det Rörelsen för barnarbetare (Movimiento de Niños 

Trabajadores Hijos de Obreros Cristianos, Manthoc41 ) som i början på 

1980-talet samlade pojkar och flickor, som skapade nya 

arbetsformer, stödda genom internationellt utvecklingssamarbete 

och den katolska kyrkan. De arbetade, utbildade sig och 

lyckades 1986, från ett litet hus i El Augustino, exportera sina 

julkort och dockor till Italien. 

Idag har Manthocs kapacitet utvecklats tack vare yrkesutbildning 

och skapande seminarier: man har utvecklat en konfektionsserie 

med handmålade tröjor, tillverkat träleksaker, 

öppnat ett gästhus i Cajamarca, och startat ett bageri och ett 

konditori. Man har anslutit sig till det Peruanska nätverket för 

rättvisehandel och etisk konsumtion (Red Peruana de Comercio 

Justo y Consumo Ético). 

Manthocs syfte är att försvara artikel 51 i Barn- och 

ungdomslagen, som hänvisar till den ålder som krävs för att 

arbeta i vissa verksamheter, 14 år (i undantagsfall 12). Lagen 

(Nr 27337) är ett viktigt instrument, som reglerar sociala riktlinjer 

för barn, och garanterar att deras rättigheter respekteras 

enligt barnkonventionen. Kunskapen sprids genom grupper 

för barn- och ungdomsarbetare, de så kallade NAT-grupperna 

(Niños y Niñas y Adolescentes Trabajadores) som är rörelsens 

bas, där man utvecklar strategier för att skaffa egna inkomster 

och värdigare och säkrare arbeten än de som utförs på gatan 

(gatuförsäljare och skoputsare). 

Under 1990-talet spred Rädda Barnen, tillsammans med 

många enskilda organisationer, arbetet för barnens rättigheter. 

Det resulterade i flera nätverk: det första var Samordningsorganet 

för arbete med barnens rättigheter (Cotadeni) och 

senare Det nationella initiativet för barnens rättigheter, (GIN) 

som bildades 1992 av några enskilda organisationer. 

Arbetet fortsätter och omfattar idag 35 institutioner. 

I demokratiperiodens inledning 2002 godkände regeringen 

en nationell handlingsplan för barn 2002–2010 (Plan 

Nacional de Acción por la Infancia 2002–2010). Under 2005 presenterade 

GIN en rapport som följde upp rekommendationer 

som getts år 2000 av FN:s kommitté för barnens rättigheter. 

41 Se www.manthocperu.org.

Rädda Barnen var knutet till och bidrog till bildandet av 

organisationer som Nationella rörelsen för organiserade arbetarbarn 

och -ungdomar i Peru (Movimiento Nacional de Niños y 

Adolescentes Trabajadores Organizados del Perú, MNNATSOP) på 

latinamerikansk nivå. 1996 bildades fyra organisationer i sex 

regioner, som vid sitt första nationella möte samlade 1 000 

delegater som representerade ca 10 000 barn. 

En annan organisation som mobiliserade barnen och 

främjade deras utbildning för ett värdigt arbete på regional 

nivå, var Rörelsen för arbetarbarn och -ungdomar i Latinamerika 

och Karibien (Movimiento Latinoamericano y del Caribe de 

los Niños y Adolescentes Trabajadores, MOLACNAT) som utövar 

påtryckningar och övervakar att rättigheterna tillämpas. 

Syftet med dessa rörelser är att påverka stater och få dem att 

följa barn och ungdomslagen och de planer för barns rättigheter 

som fastställts av regeringen på nationell nivå. 

Medan dessa organisationer genererade en rörelse på 

latin amerikansk nivå ökade samtidigt deltagandet i rörelsen 

för barn – och ungdomsarbetare runt om i landet. 

”I NAT-grupperna samlades barn från landsbygden och 

städerna, och vi bidrog till att skapa ett mer demokratiskt, 

rättvist och humant samhälle”, säger Layla Villaviciencio, 

global delegat för Perus NAT-rörelse. 

Organisationen har nu 3 000 anslutna i 13 av Perus 25 

regioner. 


79


80 

”Skolkommuner”: Mer makt till eleverna 

”De små kan sin sak. De lär sig dag för dag! Du skulle 

se hur de håller sina tal, hur de övertygar sina kamrater 

att rösta på dem”, säger Hilda Zapata, grundskolelärare 

och kommunfullmäktigeledamot i Yungay. 

”De upplever demokratin samtidigt som vi måste lära 

dem värderingar. Det har hänt att ett barn gett bort 

godis för att andra ska rösta på honom. Då drog vi 

slutsatsen att vi måste betona frågor om etik och 

värderingar.” 

”Municipios Escolares” – skolkommuner – är elevråden på 

varje skola. Konceptet är alltså lånat från kommunen och det 

finns på varje skola såväl en skolborgmästare som ett skolfullmäktige, 

De är ursprungligen ett förslag från Rädda Barnen 

som fick stöd av utbildningsministeriet. Först kom man med 

förslaget att sprida ”Veckan för barnens rättigheter” som en 

kampanj i Limas skolor en gång om året. Så småningom blev 

veckan en anledning att anordna evenemang för att sprida 

kunskapen om rättigheterna. Veckan skapade utrymme för 

barn och lärare att anta ett horisontellt förhållningssätt, präglat 

av respekten för varandra och ett ömsesidigt lärande. 

De erfarenheter som började med CODENI, samordningen 

för barnens rättigheter i Cusco, ledde till bildandet av 

”elevbrigaderna” som arbetade för att ungdomarna skulle få 

en plattform där de kunde delta i försvaret av sina rättigheter. 

Under 1999 lades sista handen vid förslaget, med stöd från 

den Rädda Barnen-finansierade ”Aktion för barnen” (Acción 

por los Niños), en organisation som bildades av det team som 

an svarade för utformningen av strategin för DEMUNAmodellen. 

Utifrån Rädda Barnens erfarenhet lanserades sedan idén 

om skolkommuner, men då hade ”Veckan för barnens rättigheter” 

redan arrangerats under flera år. 

1996 inrättades skolkommuner i 6 500 skolor i den centrala 

delen av landet och man lyckades då samla 1 200 deltagare 

i de kommunala elevråden. I klassrummen mobiliserades 

30 000 pojkar och flickor. 2002 hade siffran ökat: 2,5 miljoner 

barn valde i sina klassrum sin borgmästare och antalet valda 

representanter uppgick till 40 000 barn. Dessa kommer, enligt 

Hilda, ”att bli framtidens ledare på sina orter, eftersom de 

redan som små tycker om att vara med, leda och ta beslut”.

”Med denna erfarenhet i bagaget redan i första klass, mobiliserar 

barnen när de är 12–13 år hela skolan. Det handlar om 

att pojkar och flickor lär sig om demokrati, ledare formas, de 

tränas i valprocessen och i att utarbeta sin valsedel med kandidater 

till borgmästare och skolfullmäktige. Dessa bör i sin tur 

utarbeta sitt förslag till en plan för elevrådet. De lär sig att hålla 

tal, att tävla och att hålla val”, berättar Hilda Zapata. 

Skolans borgmästare och elevfullmäktigeledamöter väljs 

av sina klasskamrater i val som genomförs samtidigt i hela 

skolan. Valen genomförs nationellt och i början hade de stort 

genomslag i medierna. 

Skolkommunerna är uppdelade i fyra råd för områdena 

bildning; hälsa och miljö; produktion och service samt barnens 

rättigheter. Genom dessa utför barnen olika aktiviteter 

under året. 

Resultaten av verksamheten är påtagliga i skolorna, såväl 

för föräldrarna som för lärarna och eleverna, eftersom skolkommunerna 

”har skapat ett utrymme där demokratiska rättigheter 

utövas, och där rättigheter och skyldigheter erkänns. 

Man respekterar också de mekanismer som ger legitimitet och 

kraft till en demokratisk kultur”. 42 Hilda klargör för oss att 

verksamhetens framgång i hög grad beror på skolledningens 

och lärarkårens engagemang. 

Accion por lo niños har tillsammans med 17 andra 

enskilda organisationer i hela landet lett en utbildningsprocess 

för dessa skolledare. Man har utarbetat läromedel för att förbättra 

verksamheten. I många skolor har pojkar och flickor 

lagt fram förslag till utveckling av sina skolor och de börjar se 

behoven i sina samhällen. Kommunmodellen förstärker 

begreppen demokrati, medborgarskap, etik och värderingar 

hos dem. Det är ett sätt att i Perus skolor lära sig medborgarkunskap 

baserat på deltagande, val och representation, som 

eleverna lär sig genom praktiska övningar. Frågan om medborgerliga 

rättigheter läggs till barnens rättigheter. 

Enligt Jaime Jesús, före detta samordnare för Rädda 

Barnen, har skolkommunerna haft stor genomslagskraft på 

nationell och internationell nivå. Arbetet är baserat på de universella 

rättigheterna, som inte skiljer på ålder, kön eller social 

eller ekonomisk status. 

42 Eguren Mariana ”Educación y Participación”, en ”Escuela y participación”: Temas y 

Dilemas, Montero, Carmen Editora IEP, 2006, s.82, Lima, Peru. 


81

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer •Barns rättigheter 

82 

”Radion är mitt folks skyltfönster” 

”Min tid inom radion var en av de viktigaste perioderna 

i mitt liv”, säger Maya Kong Oliva, 25, programledare 

för Barnens värld. ”Tack vare radion lärde jag 

mig som barn att arbeta i team, att kämpa för mina 

ideal, känna ansvar och respektera människors 

rättigheter. Idag hjälper mig denna unika utbildning 

att fungera i mitt arbete, i min familj och i samhället. 

Jag känner att jag är en person med fasta principer 

och framför allt är jag lycklig.” 

1991 när Maya Kong Oliva bara var 10 år, startade Enriqueta 

Mesías Queta ett radioprogram, ”Barnens värld”, som sändes 

på Radio Villa Stereo med stöd från Rädda Barnen. Programmet 

sändes i mer än 13 år. 

”Tanken var att införa demokratiska vanor i familjen, förändra 

den auktoritära modellen och göra barnen till herrar 

över sina egna åsikter. Vi valde radion som verktyg. Barnen 

skulle vara kommunikatörer, med egen röst, och beröra frågor 

utifrån sina egna åsikter”, säger Queta Mesías, lärare till 

yrket, som vid 61 år fortfarande har kvar sitt härliga tonårstemperament: 

”Barnens energi stimulerar mig, de kräver att jag förnyas, 

utforskar, hittar på och använder min fantasi.” 

Under de första fem åren av ”Barnens värld” byggdes ett 

nätverk med 150 aktiva barn och ungdomar i Vänklubben. 

De gjorde programmet som producenter, ledare eller korrespondenter. 

De organiserade ekologiska, pedagogiska och 

underhållande kampanjer där radiolyssnarna engagerades. 

”Den mest framgångsrika kampanjen var ”Trädens vänner” 

som mobiliserade hundratals barn, föräldrar och lärare. 

En annan kallades ”Mot våldet”, där man gjorde en kritisk 

granskning av diskriminering och ”machismo”, och synliggjorde 

problematiken med våld i barndomen.” 

Men allteftersom barnen växte, förändrades deras intressen. 

Till följd av detta bytte programmet ämnen. Det anpassades 

till en ungdomspublik och bytte namn till ”Vänner 

emellan”. Det debuterade med ett nytt format som drog en 

mycket större radiopublik, och från att ha sänts på kommunnivå 

nådde det nu till områden söder om Lima. Det massiva 

deltagandet ökade med telefonsamtal och brev. Efter tre år var 

ett generationsskifte överhängande i produktionsteamet, och

det blev nödvändigt att utbilda nya barn för produktionen av 

programmet ”Genial kontakt”, som sedan 2004 stöds av 

Rädda Barnen. 

”Dessa barn av 90-talet, som växt upp under andra tider, 

är mer tävlingsinriktade och konfronterande, därför höll jag 

på att ge upp. Men av samma orsak blev upplevelsen mer 

intensiv, och jag utvecklade en personlig relation till dem, som 

gjorde det svårt att sluta. 90-talets TV trängde in i deras sinnen: 

De ville bara kopiera stereotyper, så vi var tvungna att 

inleda ett ”avgiftningsarbete” som en del av utbildningen.” 

Programmet var ett ”skyltfönster”, där andra barnorganisationer 

kunde ta upp frågor av intresse. Detta för att åstadkomma 

ett paradigmskifte bland de vuxna, så att de inser att 

barnen har medvetande, röst, förslagsförmåga och kapacitet 

att engagera sig i samhället. 

Idag har Queta Mesías vision vuxit till ett kulturellt 

centrum med flera verksamhetsgrenar. Det kallas Vichama 

och radioprogrammet är en hörnsten. Nu sänds programmet 

”Genial kontakt” direkt i högtalarna i skolorna i Villa El 

Salvador, och Radio Stereo Villa sänder sitt eget ungdomsprogram. 


WORKSHOP FÖR 

PRODUCENTER OCH 

REPORTRAR I PROGRAMMET 

BARNENS VäRLD SOM 

SäNDS I RADIO STEREO 

V I L L A . 

83

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer •Barns rättigheter 

84 

CLEMENTINA QUISPE 

OCH CANDy LUDEñA 

GÅR VARJE DAG TILL 

ADEVIS LOKALER FÖR 

Lä xHJäLP. 

I Huachipa avskaffas 

det skadliga barnarbetet 

”Jag har höjt mina betyg i skolan och mina föräldrar 

kräver inte längre att jag arbetar med att göra tegel.” 

Clementina Quispe, 13 år, är ett av de cirka 50 barn som dagligen 

gör sina läxor i biblioteket som drivs av Föreningen till 

försvar för livet (Asociación de Defensa de la Vida, ADEVI) i Limaförorten 

Huachipa, som formellt tillhör kommunen Chosica. 

Clementina, hennes vän Candy Ludeña, 13 år, och de 

andra barnen och ungdomarna är glada att ha en plats (400 

meter från skolan) där ADEVI-projektets personal hjälper 

dem med studierna och serverar dem lunch, en service som 

skolor i Peru inte erbjuder. 

”Sedan 2005 kommer jag hit även på lördagar”, fortsätter 

Clementina Quispe. ”De hjälper mig speciellt med matematiken 

och logiken.” 

ADEVI har funnits permanent i Huachipa sedan 1997. 

Dess chef, Alfredo Robles, berättar att huvudtemat är en ständigt 

pågående kampanj med målet att avskaffa barnarbetet 

och samtidigt öka barnens studiekapacitet. 

Huachipa är ett dammigt samhälle där landsbygden knyts 

samman med staden. Majoriteten av befolkningen kommer 

från bergskedjan Anderna. Många arbetar med jordbruk, de 

flesta med tegelproduktion, där arbetsförhållandena är mycket 

svåra. 

”Vi stödjer oss på ILO:s (International Labor Organisation) 

konventioner, som förbjuder skadligt barnarbete. Vi har också 

samordnat verksamheten med skolor och utbildningsmyndigheter 

i området, de har till och med hjälpt oss med material”, 

säger de två företrädarna för ADEVI, Alfredo Robles och 

Arnaldo Ruiz. 

Staten har ansvaret för att garantera utbildning för barn 

och för att deras rättigheter tas tillvara i praktiken. I Huachipa 

arbetar ADEVI i samråd med lärare från skolor i området, 

med kommunledningen, med mammorna från ”Ett glas 

mjölk” och soppköken, och med företagen i området. 

Samtliga ADEVI vill bidra till förbättrade levnadsvillkor, 

lokal utveckling, bevarande och skydd av miljön och en lagstiftning 

som garanterar barnens rättigheter. 

Lokala ledare har tillsammans med projektet skapat nätverk 

i närliggande samhällen, som fått gehör för sina krav hos

de lokala myndigheterna, till exempel byggandet av vägar, 

hälsokliniker och skolor. Dessutom har borgmästare lyssnat 

på projektets pojkar och flickor, som även samtalat med 

kvinno- och socialministern. 

ADEVI driver också ett mikrokreditprogram för lokal 

utveckling (Programa de Microcréditos para el Desarrollo Local), som 

administreras av unga mödrar i Huachipa. Till en låg kostnad 

beviljas mödrarna lån för att starta företag, till exempel lagerlokaler, 

marknadsstånd, djuruppfödning, jordbruk, inköp av 

motorcyklar eller små taximopeder, reparation eller byggande 

av bostäder, hälsovård, utbildning med mera. 

Programmet bidrar direkt till utvecklingen av området 

och till att barnen inte arbetar. För att bevilja ett lån till mödrarna 

är kravet att deras barn inte arbetar. 

Rektorn för den närliggande skolan, Luis Fernando Aliaga 

Peinado, är mycket nöjd med ADEVI:s arbete. Ett resultat 

som kampanjen för avskaffandet av barnarbete förde med sig 

var att skolan beslutade att införa ett nytt ämne på schemat 

som kallas ” Emotionell återhämtning” (Programa de Recuperación 

Emocional). Under lektionerna lär sig och diskuterar eleverna 

frågor som orsakerna till barnarbete, och varför föräldrar 

ibland kräver att pojkar och flickor prioriterar arbetet 

framför studierna. 

Erika Sánchez och Epifania Unocc, två unga studentledare, 

visar stor kunskap i frågan när de säger: ”I grund och 

botten handlar det om att våra föräldrar får värdigare 

a r b et en .” 

Båda har ambitioner med sina studier och vill bli jurister, 

för att sedan kunna arbeta med internationella företag. 

Genom ADEVI:s försorg var Epifania Unocc en av 

talarna i kongressen, när lagstiftarna 2008 debatterade en ny 

barn- och ungdomslag. 


85


86 

DET SVENSkA CIVILA SAMHäLLET MOBILISERAR PROjEkT 

ADEVI stöds av Perukommittén för mänskliga rättigheter med säte i Stockholm och verksamheten 

finansieras till största delen av Sida. Sida tar inte beslut om varje enskilt projekt som stöds. Det beslutet 

ligger hos Forum Syd, som består av cirka 300 enskilda organisationer, religiösa samfund, 

folkrörelser och de största politiska partiernas ungdomsförbund. Alla har, precis som de organisationer 

som inte är medlemmar i Forum Syd, rätt att presentera relativt små projekt som genomförs 

av organisationer eller folkrörelser i Peru och andra länder. 

Perukommittén för mänskliga rättigheter har arbetat mycket aktivt för att få sina projekt godkända 

under de senaste 15 åren. Förutom stödet till ADEVI sedan 1995, har kommittén stött ett projekt för 

Andinska utvecklingsinstitutet (IDA) i Cusco sedan 1997. IDA ger juridisk rådgivning och utbildning 

i mänskliga rättigheter till kvinnor som är offer för våld i familjen, till gatubarn och till andra marginaliserade 

grupper. 

Andra medlemmar i Forum Syd har också 

varit aktiva i sitt stöd till Peru. En av dem är 

Svalorna Latinamerika som varit med ända 

sen barnhemmet ”Nazareth" startades i 

Lima 1960. Deras program för landsbygdsutveckling 

startade 2007 och är ett gemensamt 

initiativ mellan Svalorna Latinamerika 

och peruanska samarbetspartners i 

Arequipa, bland dem Aktion och social 

utveckling (Arequipa Acción y Desarrollo 

Social, ASDE), Arequipas jordbruksförbund 

(Sociedad Agrícola de Arequipa, SADA) och 

Center för forskning, utbildning och utveckling 

(Centro de Investigación, Educación y 

Desarrollo, CIED). I Majes distriktet i provinsen 

Arequipa genomförs ett projekt som 

riktar sig till ungdomar i byn Pedregal. Där 

stöder Svalorna Latinamerika en ungdomsgrupp. 

Ungdomsnätverket i Majes har sitt 

eget radioprogram som sänds tre gånger i 

veckan. Programmet stöds av myndigheterna 

och är ett exempel på samarbete mellan 

det civila samhället och lokala myndigheter. 

Ett av de första Sidafinansierade 

projekten som kanaliserades genom Forum 

EN KVINNA FRÅN FOLKGRUPPEN SHIPIBO VID 

SJUKHUSET I UCAyALI, AMAZONAS, ETT AV DE 

FÖRSTA PROJEKTEN. 

Syd genomfördes mellan 1986 och 1997 i 

Ucayali genom Amazonasföreningen i 

Härryda. Denna förening, och i ett tidigare 

skede Stiftelsen för Amazonassjukhuset, 

har sedan 1971 stött ursprungsbefolkning 

en Shipibo i Ucayali med bland annat ambulerande hälso och sjukvårdsteam och en vårdcentral. 

Från 1994 till 2001 finansierade den svenska grenen av Women's International League for Peace 

and Freedom (LIMPAL) moderorganisationens arbete i Peru med att bygga och administrera ett 

”Alla kvinnors hus”. 

Sida kräver en egeninsats av Forum Syds projektgenomförande organisationer på tio procent. 

Förutom Forum Syd, finns det ytterligare 14 enskilda organisationer och folkrörelser i Sverige som 

har en egen budget från Sida (så kallade ramorganisationer), vars årliga belopp totalt uppgår till 

mellan 1–1,2 miljarder svenska kronor. Sida lägger sig inte i valet av samarbetsländer. Denna budgetpost 

har inte påverkats av regeringens beslut att dra sig tillbaka från Peru. Antalet projekt till 

Peru beror i stor utsträckning på frivilliga initiativ och förslagsförmågan hos Forum Syds medlemsorganisationer.

ARBETARES RäTTIGHETER 

Gruvarbetarnas kamp 

skördade många liv 

UTveCkLIngSSAMArBeTe För MänSkLIgA räTTIgheTer • Arbetares rättigheter 

Det nuvarande frihandelsavtalet mellan Peru och 

USA innehåller ett tillägg om behovet av att Peru 

förbättrar respekten för de fackliga rättigheterna. 

Enligt Jorge Quezada Liriam, före detta facklig ledare, 

är detta ett viktigt resultat av fackföreningarnas 

internationella utvecklingssamarbete, där Sverige 

spelat en viktig roll. 

”Peru är under observation av ILO för bristande respekt för 

de fackliga rättigheterna, såsom rätten att bilda fackföreningar, 

strejkrätten och rätten att teckna kollektivavtal. 

Denna situation gjorde intryck på det demokratiska partiet 

i USA som vid undertecknandet av frihandelsavtalet drev 

fram ett tillägg”. 

Det säger Jorge Quezada, före detta gruvarbetare och fackföreningsledare 

i smältverket i en av världens största koppargruvor 

i staden Ilo. Gruvan ägs av amerikanska Southern 

Peru Copper Corporation. Mellan 1989 och 1991 var Jorge 

Quezada generalsekreterare för det Nationella förbundet för 

gruv-, metall- och stålarbetare i Peru, (FNTMMSP). Han 

efterträdde Saúl Cantoral på posten. Denne mördades 

i februari 1989 av en dödsskvadron inom polisen kallad 

”Rodrigo Franco”. 

”Saúl Cantoral mördades efter att ha arbetat med en 

femårig utbildningsprocess i fackliga rättigheter, stödd av 

svenska LO-TCO Biståndsnämnd genom gruvarbetarinternationalen 

FIM (International Federation of Miners)”, berättar 

Jorge Quezada och fortsätter: 

”Vi hade lyckats bygga upp en stark facklig anslutning 

med 100 000 medlemmar, 70 procent av alla arbetare i gruvsektorn. 

FNTMMSP lyckades presentera ett alternativt förslag 

till den dåvarande gruvdriften i landet, en nationell gruvindustri 

som skulle förändra branschen. Förbundet lyfte också 

fram en ny modell för kollektivavtal, med förhandlingar per 

bransch istället för per företag.” 

JORGE QUEZADA LIRIAM 

GER FLERA ExEMPEL 

PÅ RESULTAT AV DET 

SVENSKA FACKLIGA 

B I S T Å N D E T. 

87


88 

”Detta förslag fanns med i förbundets krav inför de centrala 

avtalsförhandlingarna i gruvsektorn och stora demonstrationer 

genomfördes i landet. Detta skedde i en mycket 

komplicerad situation, med tanke på de täta attackerna mot 

fackföreningarna, både av Sendero Luminoso och av ordningsmakten.” 

Sverige, Tyskland och England var de länder som hade 

ledande ställning i FIM och som bidrog med ekonomiska 

resurser för att stärka FNTMMSP. 

Jorge Quezada sammanfattar resultaten av det fackliga 

biståndet, där Sverige var tongivande, på följande sätt: 

”Vi lyckades etablera en starkare förhandlingsposition 

gentemot företagen. En minimilön fastställdes, och genom 

lagstiftning definierades en rad sjukdomar relaterade till gruvsektorn. 

En del av medlen från det svenska utvecklingssamarbetet 

avsattes till humanitärt bistånd åt anhöriga till de 

gruvarbetarledare som hotades eller hade mördats. Gruvarbetarnas 

kamp nådde sin höjdpunkt på 80-talet. Under Alberto 

Fujimoris regering på 90-talet gavs gruvkoncessioner på hundratals 

markområden till privata och utländska intressenter.” 

Enligt Jorge Quezada avskedades 70 procent av gruvarbetarna. 

En del blev permanent uppsagda medan andra 

återanställdes av bemanningsföretag, en process som kallas 

outsourcing (ett globalt fenomen) som Alan Garcías regim 

införde i slutet av 80-talet. Idag handlar kampen om att organisera 

dessa arbetare. 

”Många människor hamnade på gatan och i dag är 

antalet anslutna en fjärdedel jämfört med 80-talet.” 

Sedan 1992 arbetar Jorge Quezada på Centret för arbetsrättsrådgivning 

(Centro de Asesoría laboral, CEDAL), en enskild 

organisation. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är han dess 

verkställande direktör. Det är ingen överraskning för honom 

att gruvarbetarnas fackförbund tjugo år senare har färre medlemmar 

och att de inte har återhämtat det politiska inflytande 

de hade tidigare. 

”Det var logiskt att vi inte kunde bli starka under den tidsperioden: 

Först kom våldet och hoten från Sendero Luminoso, 

och parallellt kom angrepp från militärens sida. Därefter 

genomförde staten en ny neoliberal modell. Dock kvarstår 

effekten av vår och andra organisationers kamp i form av 

landets nya politiska författning 1979, där man fastställde en 

rad rättigheter som tidigare inte hade beaktats.”


LIKVAKA FÖR SAÚL 

CANTORAL, GENERAL 

SEKRETERARE FÖR GRUV 

ARBETARFÖRBUNDET 

FNTMMSP, MÖRDAD 1989. 

89

UTveCkLIngSSAMArBeTe För deMokrATI • Ledarutbildning och politiskt deltagande 

90 

VALOBSERVATÖRER FRÅN 

DEN ENSKILDA ORGANISA 

TIONEN TRANSPARENCIA.

3. Utvecklingssamarbete 

för demokrati 

LEDARUTBILDNING OCH 

POLITISkT DELTAGANDE 

”Transparencia”: Medborgarnas 

medvetenhet är grundläggande 

Den enskilda organisationen ”Transparencia” är beroende 

av frivilliga koordinatörer och aktivister i sitt 

arbete i regionerna, provinserna och kommunerna. 

De genomför utbildningar för de politiska partierna 

om innehållet i partilagen, om folkligt deltagande i 

myndigheternas budgethantering och andra mekanismer 

för god samhällsstyrning, inklusive bekämpning 

av korruption. 

En av dem är Sara Bornaz Díaz, journalist i Quillabambakommunen 

i staden Cusco, som är volontär, samordnare och 

utbildare i en och samma person. 

”Viktigast av allt”, säger hon, ”är arbetet med ungdomarna. 

Vi har bidragit till att medvetandegöra dem om vikten av att 

vara aktiva medborgare som bör delta i politiska partier, i 

samrådskommittéer och kommittéer som övervakar insatser 

från såväl lokala myndigheter som andra offentliga institutioner.” 

”I Quillabamba, där jag bodde tidigare, är två unga 

Transparencia-volontärer nu kommunfullmäktigeledamöter, 

vilket är ett viktigt resultat av våra utbildningsinsatser. Här i 

Cusco är vi aktiva i en grupp som driver fram decentralisering, 

som är ett mycket aktuellt tema. Vi söker strategier och 

resurser för att förbättra regionaliseringen av myndighetsutövandet, 

där det fortfarande saknas mycket, däribland en så 

grundläggande sak som reglering av markägandet. 

Transparencia grundades 1994 med målet att bidra till att 

stärka den tynande demokratin i Peru. Genom att skapa ett 

nätverk av lokala kommittéer med volontärer över hela landet 

kunde man gradvis öka räckvidden i verksamheten. 

SARA BORNAS DíAZ, 

SAMORDNARE OCH 

VOLONTäR FÖR TRANS 

PARENCIA I CUSCO. 

91


92 

Sida har stött Transparencia sedan 2001, då det demokratiska 

systemet återinfördes i Peru. 

Valövervakning har sedan starten var en viktigt uppgift, 

sammanlagt har Transparencia mobiliserat 90 000 volontärer 

för främst detta ändamål. En annan verksamhet är inriktad 

på att stärka de politiska partierna genom att göra dem stabilare, 

vara bättre representerade och respektera interndemokratin. 

Transparencia har bland annat utbildad partikassörer 

för en transparent hantering av de ekonomiska resurserna. 

Men dessförinnan bidrog man till att utarbeta en ny partilag 

(Ley de Partidos Políticos) samt att få den antagen av kongressen. 

Lagen anger regler för valkampanjer, partifinansieringen och 

mycket annat. 

Partilagen antogs i november 2003 efter en intensiv debatt 

mellan högt uppsatta politiska ledare i landet. Transparencia 

sammankallade ledare från 40 politiska partier och politiska 

rörelser, för att uppmuntra till deltagande i valen och främja 

en diskussion om lagförslagen. 

Percy Medina, Transparencias kanslichef, anser att de två 

viktigaste resultaten är 1) antagandet av partilagen, och 

2) skapandet av en medborgerlig medvetenhet hos ungdomar 

och regionala rörelser.

Sverige ledde EU:s valövervakning 

i kritiskt skede 


President- och parlamentsvalen i Peru 2001 återupprättade 

demokratin och gjorde den starkare och 

kapabel att stå emot framtida frestelser att införa 

auktoritära regimer, som Alberto Fujimoris. Valen 

markerade slutet på president Valentin Paniaguas 

övergångsregering. 

Men hur skulle man, inför det peruanska folket och det internationella 

samfundet, kunna garantera valets legitimitet, efter 

Fujimoris tio år vid makten, som präglades av maktfullkomlighet, 

manipulation och godtycklighet? 

Sverige fick genom Utrikesdeparementet och Sida uppdraget 

att leda EU:s valobservatörsgrupp. Eva Zetterberg, då 

vice talman i Riksdagen, ledde observatörerna. När denna 

bok publiceras är hon Sveriges ambassadör i Peru och Chile, 

baserad i Santiago. 

EU:s observatörsgrupp bestod av ett åttiotal valobservatörer 

och experter. Dessutom skickade flera EU-länder egna 

observatörer. Före valen anlände sex experter till Peru för att 

övervaka förberedelserna av valen. Senare kom den stora 

gruppen för att övervaka genomförandet av de två valomgångarna, 

8 april och 3 juni, 2001. 

När Alejandro Toledos valseger (53,08 procent av rösterna) 

över Alan García (46,92 procent) bekräftats gjorde EU-kommissionären 

Chris Patten följande uttalande: 

”Den europeiska unionen tackar Perus regering för inbjudan 

att övervaka valen. Den europeiska valövervakningsdelegationen 

bestående av elva ledamöter från det europeiska parlamentet, 

under ledning av Eva Zetterberg, vice talman i den 

svenska riksdagen, har blivit mycket väl mottagen och har 

kunnat bekräfta en öppen och rättvis valprocess.” 

Delegationes slutrapport framhöll att valen genomförts 

enligt internationell standard. De hade varit fria, rättvisa och 

öppna. 

”Valförberedelserna förvånade mig mycket”, minns Eva 

Zetterberg. ”Naturligtvis finns det mycket att förbättra vad gäller 

ansträngningar för ett större valdeltagande, men mycket var 

imponerande, till exempel att valurnorna var åtkomliga för 

funktionshindrade. Det fanns valmaterial och valsedlar i 

punktskrift och en utmärkt service för rullstolsburna personer”. 

EVA ZETTERBERG LEDDE 

EUS VALOBSERVATÖRER 

I PERU 2001. 

93


94 

”Vi hade inga problem i kontakten med de peruanska 

valmyndigheterna. Övergångsregeringen tog sitt ansvar för 

valprocessen, som den bör vara: öppen och neutral ”. 

I delegationens rapport framkom även brister. Bland annat 

konstaterade man ett dåligt bemötande och bristande kunskaper 

hos många valförättare. Fujimoris anti-terroristlagar 

förhindrade många fångar att utöva sin rösträtt, både sådana 

som åtalats formellt och de som satt häktade. 

Den historiska diskrimineringen av ursprungsbefolkningarnas 

språk, som fått till följd att många indianer och bönder 

marginaliseras från valprocessen, nämndes kritiskt i rapporten. 

De brister av mer praktisk natur som konstaterades hade 

att göra med att det saknades valmaterial från partierna och 

valmyndigheten. Ofta låg vallokalerna mycket långt från tätorterna, 

och det uppkom också problem med folkbokföringsregistret. 

”För mig markerade valen ett nytt skede i Peru – en ny era 

av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. 

Jag känner mig stolt över det europeiska bidraget till denna 

utveckling”, avslutar Eva Zetterberg.


Antikorruptionsinsatser genom ”Proética” 

Institutionen för anti-korruption, Proética, uppstod 

2001 som ett Nationellt råd för offentlig etik (Consejo 

Nacional para la Ética Pública). Det förde samman 

olika enheter som Intresseorganisationen för exportörer 

(ADEX), Institutet för press och samhälle (IPYS), 

Andinska juristkommissionen (CAJ) och Transparencia 

(de två sistnämnda stödda av Sida). Proética är den 

peruanska avdelningen av Transparency 

International. 

Proética inledde sin kamp mot korruptionen som samordnare 

för Rådet för offentlig etik, samma år som övergångsprocessen 

till demokrati inleddes. Det var viktigt att lyfta fram denna 

fråga. Några år senare lämnade Sida ett första bidrag till verksamheten. 

I tre regioner, Cajamarca, Junín och Lambayeque, bad de 

högsta politiskt ansvariga om vägledning för att utarbeta en 

gemensam antikorruptionsplan. 

”Proética identifierade i ett inledande skede (2004–2006) 

riskerna för korruption i dessa tre regioner. Uppgifterna 

användes för att sammanställa en databas inför planeringen 

av institutionens framtida analys av och kamp mot korruptionen,” 

berättar Cecilia Blondet, Proéticas chef. 

”Mellan 2007 och 2009 genomfördes utredningar som 

byggde på tidigare resultat från insatser, där man funnit korruption 

i den känsliga kopplingen mellan det civila samhället 

och staten i socialpolitiken,” tillägger hon. 

För att kunna informera allmänheten och myndigheterna 

fördjupade Proética sin analys av korruptionsproblematiken 

i den statliga socialpolitiken i fattiga områden. Analysen resulterade 

i en plan för utbildning och opinionsbildning. 

Bland annat inrättades den så kallade antikorruptionsskolan 

där Proética tränar medborgargrupper och följer upp initiativ 

för övervakning av korruption i alla regioner i landet. Detta 

har fått genomslag i samtliga regioner. 

I ett inledande skede arbetade man med kommunala tjänstemän 

som en tydlig målgrupp. Tillsammans med dem identifierades 

de svagaste länkarna i förvaltningen där korruption 

lättast kunde uppstå. 

95


96 

”Genom den information som förmedlades av experter 

under seminarierna blev tjänstemännen allt mer medvetna 

och de kunde genom ett etiskt förhållningssätt avslöja flera 

bedrägerier i den administrativa processen”, berättar Cecilia 

Blondet. 

Hon framhåller att stödet från Sida och andra finansiärer 

har givit intressanta resultat, där ungdomar mobiliserats 

genom anti-korruptionsgrupper i olika regioner. 

”Efter fem års samarbete med Sida, så kan vi med större 

precision identifiera korruptionsrisker inom den peruanska 

staten. Det gäller både hur korruptionen tar sig uttryck och 

dess orsaker”. 

Hur bildades Antikorruptionsskolan? 

”Vi samlade ungdomar från alla regioner och bildade 

styrgrupper bestående av en journalist/kommunikatör och 

två universitetsstuderande som hade deltagit i utbildningarna. 

Ett stort antal antog inbjudan, och vi valde fyra ungdomar per 

region. 110 personer har hittills utbildats. Det var som att så 

ett frö. Grupperna disponerar 4 000 USD för att driva och 

genomföra korruptionsbekämpning på sina orter. Processen 

som startade med ett inledande bidrag från Sida, har möjliggjort 

att vi idag får ekonomiskt stöd från andra biståndsorgan”, 

konstaterar Cecilia Blondet nöjt.

Att vidga horisonten 

utifrån det lokala ledarskapet 


”Tidigare gick jag bara fram och tillbaka till jobbet 

utan större funderingar. Jag var förvisso aktiv i ett politiskt 

parti, men hade ingen kännedom om min kommun 

och dess problem”, säger Margarita Rivera, före 

detta elev i Alternativas ledarskola. 

Sedan 13 år tillbaka driver frivilligorganisationen Centret för 

forskning och social utveckling ”Alternativa”, en ledarskola 

för föreningsaktiva personer i tio kommuner i norra Lima och 

i andra närliggande områden. Man har utbildat fler än 340 

personer (65 procent av dem kvinnor) från minst 60 lokala 

organisationer. Maritza Caycho, avdelningschef för ledarskolan 

har egen erfarenhet av den effekt utbildningen har på 

de utexaminerades liv. 

”Skolan syftar till att ledarna ska utveckla en mer holistisk 

syn på utvecklingen i sina samhällen och på demokratin i 

stort”, säger hon. ”Den gav oss kapacitet att analysera de politiska 

och sociala processerna och utarbeta strategier för att 

driva på förändring utan att verka omstörtande. Analyser och 

slutsatser är alltid våra egna”. 

Skolan grundades med stöd från andra finansiärer, men 

från och med den andra terminen var det Diakonia som gav 

den kontinuitet. Diakonia har stött Alternativa sedan 1979 

och har varit organisationens viktigaste finansieringskälla. 

Alternativa bestämde dock självständigt vilka projekt man 

ville driva. 

Efter att ha genomgått ledarskolan har många deltagare 

bildat egna nätverk, bland annat för att påverka kommunpolitiken, 

speciellt på områden som hälso- och sjukvård, utbildning, 

gender, sexuella och reproduktiva rättigheter. Geografiskt 

har de verkat i den del av Lima som kallas Cono Norte. 

En ledare för ett sådant nätverk är Esmelda Torres. Hon är 

aktiv i Cono Nortes samordningsforum för fattigdomsbekämpning 

(Mesa de Concertación para la Lucha Contra la Pobreza, 

MCLCP). Hon började 1993 som ledare för en stadsdelsutvecklingskommitté, 

och kämpade för att vatten skulle installeras. 

Efter några års utbildning kandiderade hon 2006 till en 

plats i parlamentet. 

ESMELDA TORRES, 

SAMORDNARE I NORRA 

LIMA FÖR ETT NäTVERK 

AV LOKALA ORGANISA 

TIONER SOM BEKäMPAR 

FATTIGDOM. 

97


98 

DELTAGARE I ALTERNATIVAS 

LEDARSKOLA BESÖKER 

NORRA LIMA FÖR 

BEDÖMNINGAR AV 

N A T U R S K y D D . 

”Utbildningen vidgade mitt sätt att se på världen. Jag såg 

inte bara problemen i mitt område, utan hela Limas problematik, 

och jag fick kunskap om hur man samordnar insatser 

och uppnår förändringar på huvudstadsnivå. Skolan lärde 

mig agera på större och mer krävande arenor”, säger Esmelda 

Torres. 

Alternativas ledarskola har reformerat sina kurser till både 

innehåll och metod takt med de sociopolitiska förändringarna 

under det senaste decenniet. I slutet av 90-talet var utbildningen 

inriktat på att göra motstånd mot Fujimoriregimens 

förtryck, men man fostrade samtidigt manliga och kvinnliga 

ledare som visste hur man utformade politiska alternativ. 

Sedan år 2000 har skolans kursplan spridits till Cusco 

genom organisationskonsortiet COINCIDE. 

”Vi har också genomfört nationella sammankomster i 

syfte att utveckla förmågan till en bredare analys och för att 

lära eleverna att agera utifrån ett nationellt perspektiv”, säger 

Maritza Caycho. 

När den demokratiska övergångsregeringen tog över 2001 

öppnades möjligheter för samordning som aldrig tidigare existerat. 

Skolan gav utbildningen en ny inriktning och i ännu 

högre grad stimulerade elevernas medborgerliga deltagande 

på lokal och nationell nivå. Påverkansarbetet blev viktigare. 

Efter nio år av demokratiskt styre har ledarna avancerat 

till andra ledarskapsnivåer, eller till andra områden. De har 

ingått i styrelser för nationella organisationer och varit kandi-


dater till borgmästarämbetet, till kongressen och regionerna 

i de allmänna valen 2006. De är även knutna till bredare nätverk 

som människorättsrörelsen ”För att det inte ska ske igen” 

(Para que no se Repita). 

Margarita Rivera är en annan före detta elev från ledarskolan. 

I dag är hon en del av nätverket mot familjevåld och 

barnmisshandel, döpt till ”Helade hjärtan” (Corazones reconstruidos) 

i kommunen Comas. Hon representerar även sin organisation 

i ett jämställdhetsforum i samma kommun. 

”Utbildningen gjorde att jag lärde mig att förstå historien 

och att se kvinnors verklighet nationellt och internationellt, 

och förstå problemen i Lima som helhet”, säger Margarita 

Rivas. ”De insikterna gav mig dessutom konkreta verktyg för 

att agera som ledare, särskilt inom ramen för medborgerligt 

deltagande i det kommunala budgetarbetet, de så kallade 

Presupuestos Participativos. 43 Där arbetar jag för att man ska fördela 

resurser till jämställdhetsfrågor och social verksamhet 

och jag är med i den kommitté som övervakat hur de kommunala 

medlen spenderas. I ”Helade hjärtan” har vi lärt oss hur 

man skriver projekt, och vi har fått ett ekonomiskt bidrag som 

kommer att användas för att sprida kunskap om rättigheterna 

i Comas skolor”. 

Det råder inga tvivel om att skolan kommer att fortsätta 

existera. Genom Diakonia fick Alternativa 2007 vetskap om 

den svenska regeringens beslut att dra sig tillbaka från Peru. 

Flera peruanska partners till Diakonia, knutna till tematiska 

områden, har bildat gemensamma plattformar för att tillsammans 

söka stöd från andra finansieringskällor än Sida. 

43 Budgetdelaktighet är ett politiskt instrument genom vilket regionala och lokala myndigheter 

och enskilda organisationer tillsammans definierar hur, och till vad, man ska fördela 

de tilldelade resurserna. Hänsyn tas till den strategiska eller institutionella utvecklingsplanen, 

eller (i de fall den förekommer), till den samordnade utvecklingsplanen (Plan de 

Desarrollo Concertado). 

99


100 

Bidrag från kyrka till kyrka 

”Nyckelstrategin för Svenska kyrkans arbete till stöd 

för länder som Peru, omfattar aspekter som har att 

göra med försoning, demokrati, fred, säkerhet och 

hållbar utveckling”, säger Nicklas Fahlgren, regionsekreterare 

för Svenska Kyrkans internationella 

arbete i Latinamerika. 

Nicklas Fahlgren bor i Peru sedan 2004, är gift och har fyra 

barn, två av dem är födda i Peru. Han är präst inom Svenska 

kyrkan och regionsekreterare för ”Hela Världen”, Svenska 

Kyrkans internationella arbete. Tillsammans med sin fru 

Carolina förklarar han att Sidas ekonomiska bidrag utgör 30 

procent av kyrkans totala intäkter, och att man i Sverige disponerar 

donationer som avsatts för Afrika, Latinamerika, 

Europa och Asien. Stödet till länderna prioriteras utifrån 

deras statliga politik. Stödet till Peru inleddes för mer än 20 år 

sedan. 

I Peru riktas stödet till flera frikyrkors verksamhet. De är 

evangelikala: metodister, lutheraner och protestanter som 

genomför ett gemensamt och samordnat arbete i ekumenisk 

anda. 

”Vi stödjer inte arbetet utifrån kyrkans ”missionerande” 

uppdrag, vars syfte är teologiskt, utan för att solidariskt stödja 

utveckling. Ekumeniken är viktig i kyrkornas gemensamma 

arbete, alla arbetar vi med gräsrötterna, med de allra fattigaste”, 

berättar Nicklas Fahlgren. 

”Peru har en hög andel katoliker, även om anhängarna till 

evangelikala samfund ökar i antal, men detta faktum är inte 

det viktigaste när vi beslutar om stöd. Ingen skillnad görs 

mellan kyrkorna. Vi föreslår strategier och prioriteringar av 

arbetet i världen. Nyligen prioriterades Asien och Afrika, och 

ett beslut togs att avsluta stödet till några av länderna i Latinamerika 

”. 

Samarbetet med kyrkorna i Peru inleddes med stöd till den 

katolska institutionen för ekumenik och kommunikationsvetenskap 

(SEPEC), en organisation som bildades 1985 och 

som har utfört ett viktigt arbete inom utbildning, kommunikation 

och pastoralt arbete bland barn och ungdomar. Idag är 

man en mycket aktiv partner inom så kallad inkluderande 

undervisning.


Flera svenska kyrkliga biståndsorganisationer har sedan 

25 år tillbaka starka band med den katolska kyrkan i Peru. 

Det är särskilt två erkända institutioner: Biskopskommissionen 

för socialt arbete (CEAS) 44 , stödd av Diakonia och under 

en period av Caritas Sverige, samt Institutet Bartolomé de las 

Casas (IBC), med stöd från Svenska kyrkan. Båda försvarar 

särskilt de fattigas mänskliga rättigheter. 

Biskopskommissionen för Socialt Arbete, CEAS 

Enligt Humberto Ortiz, generalsekreterare på CEAS, har 

Sidas tillbakadragande i god tid aviserats av Diakonia, som ger 

CEAS så kallat institutionellt stöd, vilket underlättar arbetet. 

CEAS fortsätter sina ansträngningar att stödja människor 

som lever i fattigdom och som drabbats av våldet. För närvarande 

arbetar man också med att skydda och försvara befolkningen 

som drabbats av gruvdrift, något som lett till att organisationens 

ledare löper stora risker. 

”Kyrkans arbete”, säger Humberto Ortiz, ”handlar också 

om att delta i politiken, men en bred politik i den bemärkelsen 

att man söker det gemensamma bästa. Detta har lett till att vi 

nu har biskopar på de anklagades bänk, diakoner som ställs 

inför rätta, och nu senast har man hotat ärkebiskop Barreto 

(biskopskonferensens ordförande). Exakt vem eller vilka som 

hotar vill Humberto Ortíz inte gå in på. Men han konstaterar: 

”Idag står kyrkorna upp mot starka maktutövare som kontrollerar 

gruv-, olje- och träindustrin samt biobränsleproduktionen. 

Vi har försvarat bönderna, eftersom företagen vill 

lägga beslag på deras mark och deras vatten, och även hotar 

deras liv genom de föro reningar som de producerar. Detta har 

lett till våldsamma stridigheter, där människor hotats till livet. 

Kyrkan har inför denna situation varit tvungen ta på sig en 

mer politisk roll”. 

”Det påverkansarbete vi utför har fått biskoparna att inse 

att medborgerligt deltagande är nödvändigt. I den sociala sfären 

knyts kyrkan och samhället ihop och överlappar varandra. 

Idag utövas förföljelsen av personer som kontrakterats av gruveller 

gasföretag, eller av politiker som stöder dessa övergrepp”. 

”I Yurimaguas och Oroya arbetar vi mitt i konfliktområdet. 

I Tacna och Bagua, som också är konfliktområden sedan 

fem år tillbaka, har man från befolkningens och statens sida 

kallat in kyrkan som medlare. Det är en politisk verksamhet 

som uppskattas av samhället”, säger Humberto Ortíz. 

44 CEAS är verkställande organ för den peruanska biskopskonferensen. 

101


102 

CEAS har under många år drivit en ledarskola i Cusco, 

Ica och Lima. Efter Alberto Fujimoris diktatoriska årtionde, 

har man lyckats omgruppera ledarna. Man har också sökt 

stärka förbindelserna mellan ledare i olika regioner. Som viktiga 

resultat av det svenska biståndets bidrag nämner 

Humberto Ortíz just utbildning i ledarskap, i rättighetsfrågor, 

i delaktighet i budgetarbetet, i förvaltning, i frågor där han 

menar en samhällsledare kan och bör ingripa. 

Man har särskilt riktat sig till bondeledare och diakoner, 

som arbetar på fältet med direkta sociala insatser. Under de 

senaste åren har man stött registreringen av offer i det Nationella 

registret för offer (RUV). 

Institutet ”Bartolomé de las Casas”, IBC 

Institutet Bartolomé de las Casas, IBC, grundades 1974 av 

den välkände prästen Gustavo Gutiérrez, som skrev den 

berömda boken ”Befrielseteologin”, som inspirerat många 

progressiva krafter i den katolska kyrkan. 

”Bartolo”, som institutionen oftast kallas, har främst varit 

ett forskningsinstitut knutet till den sociala verkligheten. 

Rosa Alayza, dess chef, berättar att hon i sitt dagliga arbete 

”funnit att det är möjligt att införliva trosidentiteten med ett 

politiskt perspektiv, vilket stämde med Svenska kyrkans vision”. 

Under det senaste decenniet har verksamheten varit inriktad 

på att främja efterlevnaden av CVR:s rekommendationer, 

i syfte att stötta försoningsprocessen mellan peruaner. IBC 

ledde rörelsen ”För att det inte ska upprepas” 45 som samlat 

mer än 400 organisationer i hela i landet. 

En annan erfarenhet, som har gett svenskarna lärdomar 

enligt Rosa, har varit ungdomsutbytet med svenskar och 

peruaner. Genom det har ungdomarna lärt känna olika kyrkors 

kulturer och arbete. IBC arrangerar också två gånger om 

året ett nationellt forum med kristna nätverk som arbetar för 

mänskliga rättigheter knutna till tro, liv och arbete. Det är en 

del av den starka folkbildningskultur som vuxit fram. 

”Den folkbildning vi utvecklat sedan 70-talet, har varit 

lärorik för länder som Sverige. Den är en levande dynamik 

som respekterar individen och tar parti för de fattiga”, säger 

Rosa och avslutar: 

45 www.paraquenoserepita.org.pe


”Vi har mycket horisontella relationer med Svenska kyrkan, 

med liknande synpunkter och arbetssätt. Det är synd att 

Sida drar sig tillbaka, men deras bidrag var inte begränsat 

bara till finansieringen. Det stöd som mottagits från privata 

grupper och kyrkor gör det möjligt att fortsätta samma typ av 

arbete som IBC:s”. 

Med vatten och organisation 

utvecklas Andernas byar 

Vi döpte den till Flygplatsgatan, därför att för 20 år 

sedan landade här en helikopter för att hämta en sjuk, 

säger bybon och bondeledaren Mario Valverde med 

illmarig blick. 

FÖRBEREDANDE ARBETE 

FÖR ATT GRäVA NER 

PVCRÖR TILL VATTEN 

LEDNINGAR. 

103


104 

VATTENLEDNINGARNA 

ÖKAR PRODUKTIONEN 

AV GRÖNSAKER I HÖGT 

BELäGNA OMRÅDEN 

KRING CUSCO. 

Omachas huvudgata, en by cirka 170 km från Cusco, är full 

av gropar, fåror och stenar. Det är en jordväg, som i resten av 

byn, kantad av hus och en kyrka byggd av soltorkat tegel. 

Till och med invånarna med sina lamadjur, kor och marsvin 

har samma färgtoner som höglandets hedmarker: beigt, gult 

och gröngrått. 

Vi befinner oss i kommunen Accha och dess omgivande 

byar. Här är gemenskapen stark genom språket quechua, 

organisationsformerna och odlingstraditionerna. Många av 

byarna ligger på över 4 000 meters höjd över havet. Vi har 

rest hit med organisationen CEDEP Ayllu (Centro para el 

Desarrollo de los Pueblos Ayllu), en samarbetspartner till Diakonia, 

som sedan 18 år tillbaka driver ett av de få svenskstödda 

projekt som kombinerar landsbygdsutveckling med ledarutbildning, 

där man integrerar politiskt deltagande med ekonomiska 

och sociala förbättringar. 

Accha är en av de fattigaste kommunerna i Peru. Den kom 

på andra plats i det nationella fattigdomsindexet 2006 och har 

två år senare avancerat till fjärde plats. Statens närvaro har 

alltid varit svag, och kvaliteten på samhällstjänster som utbildning 

och hälsovård är långt ifrån jämförbar med den i städerna. 

Vid första anblicken verkar byn Omacha vara en deprimerande 

plats: det finns ingen elektricitet, flera hus är övergivna, 

och det torftiga torget står tomt. En kall vind viner nedför de 

branta bergsluttningarna. Men snart upptäcker besökarens 

ögon de förbättringar som uppnåtts av befolkningen med stöd 

av Ayllu CEDEP. Under senare år har man planterat buskar 

och träd runt om byn för att förhindra erosion och skapa ett 

varmare mikroklimat. Flera mil av PVC-rör har grävts ned 

i marken för att leda vatten från avlägsna källor och dammar 

till byns odlingar, och man har till och med sprinklerbevattning. 

Tack vare detta finns stora arealer med potatis, bönor, 

morötter, korn, lök och grönsaker. 

”Tidigare åt vi bara potatis och potatismjöl och vi väntade 

in planteringssäsongen. Nu har vi ett mycket mer varierat 

jordbruk och vi sår och skördar under hela året”, säger Mario 

Valverde. 

Byn har enkla djurstallar, som skyddar grödorna samtidigt 

som de ger bättre förutsättningar för djurhållningen. Byrådet 

får tekniskt stöd från CEDEP Ayllu för att bedriva boskapsuppfödning 

och därigenom öka mjölkproduktionen.


”Nu kan vi konkurrera på vilken marknad som helst och 

till och med anordna egna”, säger Mario stolt. 

Under besöket i denna annorlunda verklighet, som ändå 

inte ligger långt från det turistfyllda centrala torget Plaza de 

Armas i Cusco, berättade flera personer om andra positiva 

förändringar, bland annat: en kraftig minskning av alkoholkonsumtionen, 

och med den en minskning av antalet olyckor, 

familjevåld och kaotiska liv. I flera av Acchas byar hade 

by ledningen infört förbud mot försäljning av alkohol i lokala 

butiker. ”Problemen med fysisk misshandel av kvinnor och 

barn har i stort sett upphört”, säger Yaneth Papel Marca, 

kassör i byn Omacha. 

I centralorten Accha har CEDEP Ayllu ett stort utbildningscenter 

där man bedriver odling av spannmål, experimentella 

trädgårdar, en plantskola för återplantering av skog 

och en anläggning för avelsdjur. Det är ett välutrustat center, 

där 50 personer kan bo, sova och äta. Det används ofta av 

andra institutioner, till exempel kommunen och kyrkan, utan 

någon som helst kostnad för dem. 

CEDEP Ayllu har lockat många byinvånare – de flesta 

fattig bönder – att genomgå utbildning i kommunalt ledarskap 

(det finns tre utbildningsnivåer, var och en omfattar mer än 

150 timmar). En av dem är Giovana Cárdenas Nieto, som nu 

är ansvarig för sociala frågor i Acchas kommunstyrelse. 

”Tidigare var jag en blyg person. Jag vågade inte tala med 

främlingar. Men tack vare CEDEP Ayllus ledarskola har jag 

lyckats överbrygga min rädsla. Under åtta utbildningstillfällen 

gick de igenom många saker, som självförtroende, folkets 

rättigheter och politik. Jag kan säga att jag tack vare dem är 

CELSO QUISPE, TEKNISK 

KOORDINATÖR I CEDEP 

AyLLU, VISAR ATT VATTEN 

SPRIDARNA äNDRAR FäRG 

PÅ DET TIDIGARE BRUNA 

LANDSKAPET. 

105


106 

GIOVANA CáRDENAS NIETO, 

LEDAMOT I ACCHAS 

KOMMUNSTyRELSE äR 

UTBILDAD AV CEDEP AyLLU. 

HäR MED DOTTER OCH SON. 

med i kommunstyrelsen. Min uppgift är att övervaka den 

kommunala verksamheten och ta itu med alla slags sociala 

nödsituationer. Folk här vet hur man hanterar den så kallade 

budgetdelaktigheten, som nu är obligatorisk, men som 

CEDEP Ayllu främjade långt innan lagen antogs.” 

CEDEP Ayllus policy är att man avslutar arbetet i ett 

område när man har uppnått en hållbar utveckling, vilket till 

stor del beror på de lokala organisationernas kapacitet, oftast 

på bynivå. Många ansträngningar görs för att uppnå bärkraftighet. 

Taray-området i provinsen Calca, nära staden 

Cusco, är ett exempel där Ayullu CEDEP bidragit till att 

stärka byarnas egen förmåga och kompetens, för att sedan 

dra vidare till andra områden.

UTveCkLIngSSAMArBeTe För deMokrATI • Tekniskt utvecklingssamarbete för att stärka staten 

TEkNISkT 

UTVECkLINGSSAMARBETE 

FöR ATT STäRkA STATEN 

Frisk luft och 

bekämpning av föroreningar 

”Luftkvalitén i Chimbote är inte acceptabel och 

åtgärder bör vidtas för att minska utsläppen av 

för oreningar, framför allt de luftburna partiklarna 

av materialet PM10, svaveldioxid och vätesulfid. 

En studie genomförd av CONAM och Lars Gidhagen, 

en svensk expert, uppmärksammade ’allvarliga 

hälsorisker’ i dessa städer.” 

Så skrev dagstidningen La República den 10 mars 2007. 

Under 2001 fastslog Peru nationella normer för luftkvalitet och 

skapade det nationella programmet ”Ren luft”. Det Nationella 

miljörådet (CONAM), en statlig myndighet, skulle samordna 

bekämpningen av de höga halterna luftföroreningar i städerna 

och skapa en strategi för att uppnå acceptabla nivåer 

i 13 prioriterade områden, däribland städer med mer än 

250 000 invånare samt industriområden. 

Under 2005 hjälpte Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska 

Institut (SMHI), med stöd från Sida, till att diagnostisera 

luftkvalitén i två städer, Chimbote och Huancayo. Slutsatsen 

var drastisk: Luftkvalitén måste ovillkorligen förbättras. 

De svenska konsulterna utbildade också peruansk personal. 

De nationella experterna arbetade inom fem områden: övervakning 

av luftkvalitén, strålningsfaktorer från mobila källor, 

spridningsmodeller, hälsoeffekter, kostnads- och nyttoanalyser 

och handlingsplaner. Projektet genererade metoder och data 

som tjänat som modell för andra städer. 

”Föroreningarna dödar 22 människor per år”, var rubrikerna 

då. ”Genom att minska föroreningarna kan invånarnas 

förväntade livslängd förlängas med två år och man skulle 

kunna förhindra att 22 personer går en för tidig död till mötes 

varje år i sjukdomar orsakade av föroreningar. Man skulle 

också kunna spara hälsovårdsutgifter i storleksordningen 

10 miljoner USD på två år”, tillkännagav tidningen La 

República 2007. 

107


108 

I Lima gjordes också en kontinuerlig övervakning under 

2006, som visade att föroreningarna var 100 procent högre än 

tillåtet enligt de nationella normerna för luftkvalité. 

De kurser som arrangerades av CONAM i städerna 

Huancayo och Chimbote har lett till att kommuner och lokala 

styrelser för miljö och hälsa fått större yrkesmässig kapacitet. 

Den nationella och regionala samordningen har möjliggjort 

institutionella insatser samt identifiering och deltagande av 

lokala nyckelaktörer. Dock var effekten av det svenska stödet 

mycket begränsad vad gäller att förändra befolkningens och 

industriernas vanor. Det handlar om attityd- och utbildningsfrågor 

som kommer att få effekter på lång sikt. 

CONAM-projektet genomfördes inom ramen för Sidas 

utvecklingssamarbete kallat KTS, vilket betyder ”Kontraktsfinansierat 

tekniskt samarbete”. Ett kännetecken för detta 

partnerskap är att Sida inte överför pengar utan erbjuder 

experter för att underlätta utvecklingen av institutioner, i 

fråga om dess färdigheter och kunskaper, i en process som leds 

av mottagarlandet. Det tekniskt samarbetet kräver också en 

motprestation från den nationella institutionen och täcker inte 

kostnader för utrustning eller infrastruktur.


239 peruaner på kurser i Sverige 

International Training Program (ITP) 46 är en av flera 

resurser som Sida använder i sitt utvecklingssamarbete 

för utvecklandet av enskild och institutionell 

kapacitet på lång sikt. 

ITP omfattar årligen cirka 50 kurser, vanligtvis i Sverige, 

under fyra till åtta veckor och i vissa fall med uppföljningar 

efter några månader i ett tredje land. Vissa kurser finansieras 

helt av Sida och andra bara med någon procent. Kurserna 

tillkännages på Sidas webbplats 47 . Under åren 2005–2009 har 

Sidas avdelning för Latinamerika genomfört flera kurser på 

spanska, vilket underlättat deltagandet. 

Peruaner har över tid varit mycket aktiva i att ansöka till 

och delta i kurserna. Sedan 1997, det år då man började föra 

statistik per land, har 239 peruaner deltagit. 

Vad blev resultatet för deltagarna? Vi valde slumpvis ut tre 

av dem och frågade följande: 

1. Vilka är de viktigaste lärdomarna, enligt din åsikt? 

2. Har kursen hjälpt dig i ditt arbete? Om ja, på vilket sätt? 

3. Har din arbetsplats (din institution eller organisation) 

dragit nytta av ditt deltagande i kursen? I så fall hur? 

Luisa rosario huayanca Zapata, är samordnare för kommunikationsavdelningen 

i Kommissionen för Mänskliga Rättigheter 

i Ica, (CODEHICA). Under 2006 deltog hon under fem 

veckor i kursen ”Demokratiska institutioner och deltagande 

demokrati”, fyra av dem i Sverige och en i Ecuador. 

Hennes svar: 

1. För det första gav kursen aktuell information och breddade 

våra kunskaper om teman som förändringsprocesser, projektorganisation, 

emotionell intelligens och coaching, och 

deltagande i en demokrati. Det handlade om en läroprocess 

där man först utgick från sig själv och sedan gick in på 

organisation och analys av statens struktur. Nya lärdomar 

för mig var hur man agerar i grupp, hur man arbetar med 

jaget i relation till gruppen, och att man behöver bli medveten 

om vilken typ av relation man har till organisationen. 

46 Internationella utbildningsprogram. 

47 www.sida.se 

109


110 

2. Kursen om demokratiska institutioner stärkte mitt personliga 

och yrkesmässiga ledarskap. Den utmanade mitt sätt 

att arbeta och införde ett deltagande-fokus i vårt arbete 

med projekt. På institutionell nivå lärde jag mig att vara 

mer noggrann i planeringen. 

3. Jag lärde mig att utforma projekt med mer fokus på demokrati 

och delaktighet, genom att ta hänsyn till förslag och 

synpunkter från målgruppen, och omvandla dem till institutionella 

strategier. Kursen synliggjorde bristen på jämställdhet 

mellan könen och utmanade till ökad jämställdhet 

på arbetsplatsen. 

José Luis echevarria escribens är nationell chef för revision 

och valprocesser i den nationella valmyndigheten (Jurado 

Nacional de Elecciones). Han deltog också i kursen Demokratiska 

institutioner och deltagande demokrati, 2006. 

Hans svar: 

1. Kursen gav mig en av de mest värdefulla lärdomarna i mitt 

liv: den lärde mig vikten av demokrati för ett lands och ett 

samhälles utveckling. Jag förstod vad demokrati betyder i 

praktiken i människors vardagsliv och hur man kan införliva 

den i sitt tänkande, tills det blir ett sätt att se på livet. 

För demokrati omfattar ju även individens sociala omgivning 

och bestämmer normer för hur staten bör utvecklas. 

2. Det hjälpte mig enormt mycket, inte bara i mitt arbete, 

utan i mitt liv, mitt hem och min familj. Jag förstod att den 

institution där jag jobbar, nationella valmyndigheten, spelar 

en grundläggande roll i mitt lands demokratiska system 

och bör vara den första institutionen att fungera utifrån 

demokratiska metoder, förutom att den utvecklas till ett 

undervisningscentrum för demokrati. 

3. Som konsekvens av mina upplevelser i Sverige, såg valmyndigheten 

över sin policy för medborgarutbildning och 

sin roll gentemot de politiska partierna. Vi öppnade en 

valskola för samhällstyrning för medborgarna, och skapade 

Ombudsmannaskolan, skolan för de politiska partiernas 

funktionärer, genom att öppna en telefonjour för 

dem, för att stärka demokratiska värderingar och en 

demokratisk kultur. Vi utvecklade också projekt som den 

Etiska valpakten och Infogob 48 till förmån för medborgarna, 

och förbättrade på så sätt väsentligt kvalitén i vårt 

valsystem. 

48 Portal för politisk insyn: www.infogob.com.pe


Ysabel Liz navarro navarro är advokat och rådgivare åt den 

verkställande ledningen för Ministeriet för kvinnor och social 

utveckling (MIMDES). 2007 deltog hon i kursen 

”Förebyggande av våld i skola och familj”. Hon svarar så här: 

1. Vuxenutbildningen i en erfarenhetsbaserad kurs gav oss 

möjlighet att hitta ett gemensamt språk, diskutera strategier 

och lära oss nya arbetsmetoder. Förutom kunskap om 

det svenska välfärdssystemet, vilket gjorde det möjligt att 

reflektera utifrån en annan verklighet och presentera innovativa 

idéer, fann jag de miljöer som gavs för omsorg av 

pojkar och flickor särskilt intressanta, inte bara på en institutionell 

nivå, utan i det dagliga livet i staden Lund, med 

cykelvägar för barn, utrymmen för barnvagnar på bussarna 

och en speciell plats för dem i Santa Maria-kyrkan. 

En annan fråga som fångade min uppmärksamhet var 

metoder för integration och anpassning av utländska barn 

i skolan, mycket önskvärt i ett multietniskt och mångkulturellt 

land som mitt, där vi kämpar mot våld och utanförskap. 

2. Kursen var mycket nyttig: flera komponenter av det projekt 

som utarbetades under kursen genomfördes under 

2008, och vi kunde handskas med hinder och möjligheter 

utifrån verkligheten. Vi tillämpar kunskaperna i CEM 

(Centro Emergencia Mujer) i Pachacutec, där det finns en 

engagerad och entusiastisk psykolog, vilket har säkerställt 

kontinuiteten i verksamheten, med fokus på mänskliga 

rättigheter, riktad till barn i området. 

3. I MIMDES deltar jag som representant för den Sektorövergripande 

kommissionen till stöd för familjeplanen där 

jag kan tillämpa mina kunskaper. Vi har enats om att 

utveckla vägledande dokument om familj och mångfald, 

i syfte att de ska fungera som grunddokument för arbetet 

på ministeriets olika avdelningar. Jag deltar också regelbundet 

som talare i frågor som rör hantering och förebyggande 

av familjevåld och sexuellt våld, både i institutionella 

och akademiska sammanhang, där jag kan förmedla 

vad jag lärde mig på Sidakursen. 

111

AndrA SAMArBeTen oCh reLATIoner • volontärer, katastrofhjälp och engagemang för Peru 

112 

MIKAEL WISTRÖM MED 

DANIEL BARRIENTOS OCH 

DENNES FASTER PILAR.

4. Andra samarbeten 

och relationer 

VOLONTäRER, kATASTROFHjäLP 

OCH ENGAGEMANG FöR PERU 

Volontärer fick unik erfarenhet hos 

folkrörelser och enskilda organisationer 

”På den tiden var det känsligt att tala om sexuella och 

reproduktiva rättigheter. Margareta Lilja lyckades, 

och tack vare henne fick vi nya kontakter med andra 

internationella organisationer”. 

Florencia Pacheco, advokat i Arequipa, kommer ihåg hur det 

var att ha en UBV-volontär 49 som åren 1985–86 arbetade i 

hennes enskilda organisation, Labor, som fortfarande finns 

i staden Ilo. 

”De första sex månaderna var det svårt med kommunikationen. 

Margareta behärskade inte spanska tillräckligt bra för 

att ge råd om familjeplanering i Labors läkarmottagning. 

Men så småningom hittade hon och kvinnorna varandra. 

Hon uppvisade en stor förmåga att lyssna på kvinnorna, 

många av dem migranter från höglandet, som inte hade lätt 

för att prata om intimiteter”. 

Margareta Liljas två år som sjuksköterska i Labor ägde 

rum under den första avtalsperioden mellan UBV och de 

peruanska organisationer som tog emot svenska volontärer 

med olika yrken. Ansökningsprocessen var enkel: man skickade 

en förfrågan och i Sverige sökte man efter personer med 

rätt profil. 

Förutom privat rådgivning om familjeplanering till fattiga 

kvinnor, ledde Margareta och Florencia workshops om sexuella 

och reproduktiva rättigheter. Det var ett banbrytande 

arbete i Ilo, eftersom vårdpersonalen på andra institutioner 

var rädd för att beröra frågan på grund av motståndet från 

den katolska kyrkan. 

49 Utbildning för Biståndsverksamhet. 

113


114 

MARGARETA LILJA OCH 

FLORENCIA PACHECO, 

24 ÅR SENARE. 

Att utbilda kvinnor om preventivmedel var viktigt och 

bidrog till skapandet av en regional federation av kvinnoorganisationer. 

Labor gav som enskild organisation råd i dessa 

frågor. 

Ett tag delade Florencia och Margareta boende. Båda var 

ensamstående mödrar. Florencia minns hur denna erfarenhet 

hjälpte henne. ”Jag lärde av europeiska vanor och attityder.” 

”Två år är för kort tid för att en svensk volontär ska integreras 

ordentligt i en peruansk enskild organisations eller folkrörelses 

liv”, menar Florencia. Därför föreslår hon fyraåriga 

kontrakt, för att volontären ska ges tid att förstå det politiska 

sammanhanget, som alltid är viktigt. 

UBV drog sig tillbaka från Peru 1993, efter att ha skickat 

drygt 50 volontärer till nästan lika många peruanska organisationer 

och folkrörelser, främst i provins huvudstäderna och 

på landsbygden. 

Genom UBV fick Labor nya kontakter för att söka stöd. 

Två exempel på nya källor för ekonomiskt stöd är Svalorna 

Latinamerika och Svenska kyrkan. 

För närvarande stöder UBV två folkrörelser i Peru med 

små ekonomiska bidrag: Samordningen Perus nationella 

konfederation för samhällen som drabbats av gruvdrift 

(CONACAMI) och Perus Bondeförbund (CCP). UBV:s resurser 

kommer delvis från Sida och delvis från egna insamlingar. 

För att kunna genomföra större satsningar krävs att man 

sprider information i Sverige och därför publicerar UBV den 

enda tidskriften på svenska om Latinamerika. 

Denna form av stöd, att det ”utvecklade landet” sänder en 

volontär, en yrkesutbildad person, till det land som stöds, för 

att han/hon ska bo och arbeta där, håller gradvis på att försvinna. 

För att förstå den sociala och politiska kontexten 

behöver volontärerna tid i den nya kultur de besöker. De bör 

känna till Latinamerikas enskilda organisationer och folkrörelser. 

Ett viktigt bidrag från UBV, som fortfarande inte kartlagts, 

är utbildningen av många unga svenskar som tack vare sina 

erfarenheter i Peru och andra latinamerikanska länder fortsatt 

att arbeta i biståndsvärlden. Ett betydande antal har gjort 

karriär inom Sida, UD eller fortsatt till andra organisationer. 

Till exempel är Eva Zetterberg, tidigare UBV-volontär, nu 

ambassadör i Chile och sidoackrediterad i Peru.

140 brunnar borrades i Puno 


Sveriges största insats i utvecklingssamarbetet med 

Peru, ekonomiskt sett, var utan jämförelse hjälpen 

till Puno-departamentet under torkan 1983 och åren 

därefter. Rädda Barnen kanaliserade flera miljoner 

USD för att rädda potatisodlingar, förbättra hälso- och 

sjukvården och, viktigast av allt, skaffa fram vatten 

genom att borra 140 brunnar i de samhällen som 

drabbats värst. 

Björn Westlund, tidigare präst i svenska Sjömanskyrkan 

i Lima, var den första svenska representanten för Rädda 

Barnen i Peru, och det var han som tog initiativ till hjälpen. 

Han mobiliserade Rädda Barnens huvudkontor 

i Stockholm, Sida, svenska företagare i Peru och Sverige samt 

Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Genom en kampanj i lantbrukarnas 

tidning Land donerades 100 ton mjölkpulver, 

medan det svenska multinationella företaget Atlas Copco 

bidrog med borrutrustning. 

”Vi borrade brunnar i de samhällen där den svenska 

studentorganisationen Operation Dagsverke1965 hade byggt 

120 skolor”, minns Björn Westlund. 

Mycket av verksamheten fortsatte under de följande tio 

åren genom TECIRA, en enskild organisation med säte 

i staden Puno, ledd av Tito Castro och Charo Bernardini 

under dessa år. Som ibland är fallet med katastrofhjälp, förlängdes 

finansieringen av TECIRA:s arbete, i Punos fall till 

slutet på decenniet. Detta ledde till att det uppkom konkurrens 

och meningsskiljaktigheter mellan det civila samhället och 

den dåvarande regeringen. 

Arbetet fortsatte under hela 1980-talet och den uppenbara 

effektiviteten, genom samordning med de lokala myndigheterna 

i kommuner som styrdes av vänsterkoalitionen Izquierda 

Unida, medförde problem, särskilt under Alan Garcías regering 

mellan 1985 och 1990. I det skedet var Puno-området 

föremål för Sendero Luminosos attacker, och därmed också 

för militärens motaktioner. 

Charo Bernardini och Tito Castro berättar att de hade 

föresatt sig att borra cirka 140 brunnar i Puno-provinsen, 

många i kommunen Ilave på 3 850 meter över havet. 

”Det var ett projekt med god teknisk kapacitet”, sammanfattar 

de. ”Tack vare Björn Westlunds kontakter kom svenska 

115


116 

lastbilar med borrar, och flera svenska volontärer, geologer 

med spetskompetens inom hydrogeologi och topografi, deltog 

aktivt. Det kom också en svensk maskinist och en yrkeslärare, 

för att ge utbildning i användningen av vattenpumparna, som 

importerats från Indien och manövrerades för hand.” 

”Regeringen gav inget snabbt gensvar på katastrofen, jämfört 

med insatsen från det civila samhället,” säger Tito Castro 

och Charo Bernardini, när de 25 år senare tillfrågas om sina 

erfarenheter. 

”Tillsammans med kyrkan, Röda Korset och flera enskilda 

organisationer bildade vi kommittéer för snabba insatser. 

Vi var väl samordnade och disponerade resurser. Jag tror det 

var det som regeringen eller myndigheterna i Lima inte gillade, 

eftersom det alltid varit dit katastrofhjälpen centraliserats. 

När regeringspartiet APRA såg vår effektivitet, anklagades vi 

för missbruk av medel. De sände ut delegater från Lima och 

denna tid var väldigt svår, eftersom man förvirrade folket med 

falsk information. Redan då mottog vi många hot, och ett 

attentat utfördes mot TECIRAs kontor”. 

Vad gäller den ekonomiska aspekten genomförde Rädda 

Barnen strikta kontroller. 

”När den peruanska skattepolisen ingrep och gick igenom 

vår bokföring, fann de inga felaktigheter, allt var i sin ordning 

och till och med redan granskat av revisionsbyrån Price 

Waterhouse”, minns de två peruanska ledarna. De är också 

överens om att det svenska stödet var grundläggande för de 

senare framstegen i försvaret av de mänskliga rättigheterna, 

som redan då massivt hade kränkts på det peruanska höglandet.

Svenska jPO och BBE i Peru 


Junior Professional Officer (JPO) och Bilateral Biträdande 

Expert (BBE) är program för att vidga resursbasen 

i Sverige för en karriär inom internationellt utvecklingssamarbete. 

Sedan 1969 har 30 personer 

från Sverige arbetat 2–3 år som JPO eller BBE i Peru. 

Sverige har värvat yrkesutbildade ungdomar till JPO-programmet, 

som ger dem möjlighet att arbeta inom en internationell 

organisation, vanligtvis inom FN-systemet. 1985 skapade 

Sida ett kompletterande program, BBE-programmet, 

som ger möjligheten att arbeta inom tre slags organisationer: 

en nationell institution i ett samarbetsland, ett konsultföretag 

eller för Sida på ett biståndskontor. En del av de 30 unga 

svenskar som skickades till Peru arbetade inom FN-organisationer, 

medan andra fick möjligheten att arbeta inom enskilda 

organisationer och MR-ombudsmannen. En av dem är 

Helena Sancho, jurist. Hon ingick i en grupp om åtta personer 

som sändes ut samtidigt till Latinamerika som BBE. Tre arbetade 

i Peru: Helena Sancho inom den Andinska juristkommissionen 

(CAJ), Cecilia Ängelid och Katarina Sundström Larrea 

inom MR-ombudsmannen. 

För Helena Sancho var arbetet på CAJ mycket värdefullt 

som yrkespraktik. Bland hennes uppgifter ingick att samordna 

en kampanj för CAJ 1999–2001 för de andinska ländernas 

undertecknande och ratificering av Romstadgan 50 . Peru ratificerade 

stadgan 2001. 

”Det var första gången jag var i Latinamerika och det var 

praktiskt taget mitt första jobb. Genom denna erfarenhet blev 

jag intresserad av internationell straffrätt. Detta intresse ledde 

mig dit jag är idag: jag arbetar på Sida som programhandläggare 

med frågor om rättsstatens utveckling och övergångsbestämmelser 

för rättvisa. Den tjänst jag hade på CAJ gav mig 

en unik möjlighet att arbeta specifikt med mänskliga rättigheter, 

en möjlighet som man inte alltid har om man jobbar i Sverige”, 

säger Helena Sancho och fortsätter: 

”Tiden i Peru gav mig en större förståelse för våra samarbetspartners 

och genomförarna av projekten, alltså de som tar 

emot stödet från de internationella givarna. Denna förståelse 

kan knappast inhämtas på annan plats”, framhåller hon. 

50 Romstadgan är en rättsligt grunddokument för den Internationella Brottmålsdomstolen. 

HELENA SANCHO, TIDI 

GARE BBE I ANDINSKA 

JURISTKOMMISSIONEN. 

117


118 

”Något som jag tog med mig hem var ett starkt förtroende 

för de nationella samarbetspartnernas kompetens, som CAJ, 

APRODEH, MR-ombudsmannen och många andra. Det har 

varit ett värdefullt lärande inför mitt nuvarande jobb, en erfarenhet 

som vägleder mig i mina yrkesmässiga kontakter med 

Sidas samarbetspartners.” 

I Helenas fall är erfarenheten också ett exempel på ett 

praktiskt arbete för mänskliga rättigheter som burit frukt. 

Under hennes vistelse i landet upplevde Peru en period av 

politisk turbulens, som ledde till Alberto Fujimoris avgång. 

Detta var en stor seger för det peruanska civila samhället, där 

CAJ spelade en viktig roll i den demokratiska återuppbyggnad 

som följde. Även om Helena Sancho ännu inte återvänt till 

Peru, har hon en fast övertygelse att hon en dag kommer att 

arbeta i Latinamerika igen: ”Peru är en del av mitt hjärta”.


Peru har för alltid satt sina spår hos många svenskar, 

bland dem entreprenörer, volontärer, diplomater, 

biståndsarbetare och missionärer. Efter att ha bott 

i landet har de fortsatt sina relationer på flera sätt. 

En av dem är Mikael Wiström, fotograf, författare och 

dokumentärfilmare. 

Ungdomsupplevelsen som ledde till 

livslångt engagemang 

Mikael Wiström var en av de unga svenskar som kom 

till Peru, nyfiken på det politiska experiment som 

initierats av Juan Velasco Alvarados militärregering. 

Hans tid tillsammans med de mest exploaterade och 

fattiga har lämnat outplånliga intryck och ett livslångt 

engagemang för Peru. 

Mikael Wiström kom till Peru på våren 1974, 23 år gammal 

och med två Leica-kameror, åtskilliga rullar med svartvit film 

och några få USD i fickan. Han bar med sig en politisk nyfikenhet 

och en idealism som drev honom att inte bara vilja 

vara åskådare till det som hände, utan ta aktiv del i den nya 

process som Latinamerika och i synnerhet Peru upplevde, där 

en grupp progressiva generaler hade inlett en förändring som 

bland annat innebar ett förstatligande av gruvdriften och en 

jordreform. 

Mikael Wiström besteg Anderna och nådde Morococha 

på 4 500 meters höjd, en av de mest ogästvänliga platserna 

i världen, där företaget Cerro de Pasco Copper Corporation 

exploaterade såväl koppar som sina arbetare. 

Nästa steg var att utforska indianernas komplexa tillvaro 

i departamentet Andahuaylas, där det förekom markockupationer 

av bönder som i sin kamp på en gång ville radera ut 500 

år av mörk och förödmjukande historia. 

Mikael Wiströms fotografier är något mycket mer än en 

partisk eller överdriven hyllning till böndernas kamp, de speglar 

människor och deras okonstlade känslor. Kanske är det 

just därför fotografierna fortfarande är aktuella, trots att de 

visats i tiotals utställningar och i tidningar, böcker, broschyrer 

och tidskrifter. 

I huvudstaden Lima, dit all makt och service centraliseras, 

beslöt han att fotografera Perus andra ansikte, både det som 

rådde då och fortfarande gäller. Det handlar om de tusentals 

119


120 

bönder och indianer som kommer ner från bergen till storstaden 

Lima och där möts av rasism, marginalisering och 

fattigdom. 

På en soptipp i fiskarnas stadsdel Chorrillos i Lima, riktade 

Mikael Wiström sin kamera mot ett ungt par, bland dussintals 

andra människor som grävde i soporna. Mannen haltade efter 

att ha drabbats av polio och kunde knappt röra sig, kvinnan 

bar en liten flicka på ryggen, bara några månader gammal. 

Det var familjen Barrientos: Daniel, Natalidad och lilla Sandra. 

Kamerans slutare stängdes, fotografierna sparades, och 

samtidigt inleddes en intensiv, mänsklig och direkt kommunikation 

dem emellan. Så föddes vänskapen, och snart blev 

Mikael Sandras gudfar och nära vän till Daniel och Natalidad. 

Det har gått över 35 år sedan dess. Under denna tid har 

Mikael Wiström fortsatt sitt engagemang för Peru, och för 

dem som öppnade sin värld för honom och berättade om sina 

drömmar, sin storhet och sitt elände. Han har publicerat tiotals 

artiklar, gjort utställningar och skrivit två böcker: 

”Kedjan” och ”Doften av brinnande eukalyptus”. 

Parallellt har han gjort tre dokumentärfilmer om familjen 

Barrientos liv: ”Den andra stranden” 1991, ”Compadre” 

2004 och den tredje ”Familia” (premiär i februari 2010 vid 

filmfestivalen i Göteborg). Denna filmtrilogi börjar med återföreningen, 

efter 17 år, mellan Mikael och Daniel, Natividad 

och hans guddotter Sandra. ”Compadre” handlar om familjen 

Barrientos kamp för överlevnad. Och slutligen ”Familia”, 

som visar hur kampen mot fattigdom sliter ut familjebanden 

och resulterar i en det som kan tolkas som upplösning av kärnfamiljen. 

Men det föds också ett nytt hopp genom huvudpersonernas 

utvandring till Spanien och Brasilien för att söka 

värdigare arbeten. 

”Compadre” har fått sex utmärkelser på internationella 

festivaler. De kunde varit fler om Mikael Wiström, som reglerna 

kräver, stannat bakom kameran istället för att framför 

kameran dela familjen Barrientos smärtor, nöd och glädjeämnen, 

som reglerna för vänskap och medmänsklighet kräver. 

Är Mikael Wiströms bidrag till Peru mätbart? Kan man 

mäta vad Morocochas gruvarbetare, Andahuaylas bönder 

eller familjen Barrientos har bidragit med till de utvecklade 

ländernas kunskap och kännedom, genom Mikael Wiströms 

kamera och skrifter? Det är omöjligt att bedöma. Vad man 

med säkerhet kan säga är, att dessa från varandra avlägsna 

världar nu närmar sig varandra, och än mer genom Mikaels 

nya dokumentär om Peru.


”Storm i Anderna” är arbetsnamnet på en dokumentärfilm 

som inleds med att Wiström och hans son Morgan återvänder 

till de gamla byar och samhällen i Andahuayla, där 

han 1974 delade kampen med bönderna. När han visar sina 

gamla fotografier för unga och gamla, väcks minnen där han 

förevigar ledarnas ansikten och historier, deras drömmar och 

förhoppningar. Det är bönderna själva som börjar berätta 

historien om vad som hände sedan. Om morden som begicks 

genom Sendero Luminosos terrorism eller arméns mordiska 

grymhet, förstörelsen av hela samhällen och den av kriget 

påtvingade migrationen. I Andahuaylas berg tillhör marken 

inte längre lokala chefer eller godsägare. I den nya dokumentären 

berättar bönderna om vad som hände. 

Mikael, är du nöjd med ditt arbete? 

”Ja, men fortfarande finns saker kvar att göra. Jag är glad 

att jag behållit mitt oberoende. Jag har inte tjänat pengar eller 

fått privilegier, men här har ni vad jag gjort, bedöm det 

själva.” 

SANDRA BARRIENTOS 

OCH MIKAEL WISTRÖM 

I TVÅ UPPLAGOR: 1974 OCH 

2003. 

121

SIdA LäMnAr PerU • Det politiska beslutet 

122 

KVINNA VISAR FOTOGRAFI 

PÅ FÖRSVUNNEN SLäKTING 

I AyACUCHO, 1984.

5. Sida lämnar Peru 

DET POLITISkA BESLUTET 

”Med färre länder kommer svenskt 

utvecklingssamarbete att bli effektivare” 

”Sveriges utvecklingssamarbete har varit alltför 

utspritt och det är tid att fokusera på resultat”, stod 

det i det pressmeddelande som informerade om att 

Sverige skulle avsluta utvecklingssamarbetet med 

35 länder. 

Under 2007 tog Sveriges nya koalitionsregering beslutet att 

sätta punkt för landets utvecklingssamarbete med Peru och 

andra länder. Huvudargumentet var behovet av att fokusera 

det svenska bilaterala samarbetet till 30 av de ca 65 länder 

som omfattades (där inte alla undertecknat bilaterala avtal). 51 

Genom biståndsminister Gunilla Carlsson, från Moderaterna, 

fastställde regeringen kriterier – som inte i någon större 

utsträckning blev kända av allmänheten – för urvalet av de 

länder som skulle tas bort ur portföljen eller inkluderas, däribland 

några europeiska länder som står på kö för att integreras 

i EU. I grund och botten var argumenten fler än kriterierna, 

men de var utformade på ett sådant sätt, att de godtogs 

utan större motstånd eller debatt i de politiska kretsarna och 

bland biståndsorganisationerna i Sverige. Det civila samhället 

protesterade endast mot bristen på föregående samråd runt 

beslutet, vilket många hävdade hade varit tradition. 

Huvudargumentet för att minska antalet länder var, att 

”med färre länder, kommer det svenska utvecklingssamarbetet 

att bli effektivare”. Det framgår av den promemoria från 

biståndsministern som föregick beslutet. 

Först konstaterade man att antalet mottagarländer för 

svenskt utvecklingssamarbete ökat explosionsartat sedan slutet 

av 80-talet i Europa, Asien, Latinamerika och Afrika, vilket 

51 Enligt den promemoria som underbygger beslutet, ”Ett fokuserat bilateralt utvecklingssamarbete”, 

Utrikesdepartementet, 27 augusti 2007. 

123

SIdA LäMnAr PerU • Det politiska beslutet 

124 

inneburit en proportionerlig minskning av stödet till de 20 

största mottagarna. 

”Sverige är fortfarande en viktig aktör, men vår röst har 

inte samma tyngd som tidigare”, fortsätter promemorian. 

”Det betyder att de länder som vi prioriterar inte får uppmärksamhet 

och stöd i samma utsträckning som tidigare.” 

Slutsatsen, som drogs av biståndsministern och hennes 

parti, var att: ”Omsorgen om kvalitén i det internationella 

utvecklingssamarbetet kräver att vi utvärderar möjligheterna 

att använda våra resurser på ett mer fokuserat och effektivt 

sätt.” 

Att lämna Peru var ett till synes enkelt beslut jämfört med 

avvecklandet av utvecklingssamarbetet med Nicaragua, ett 

fattigare land, med en lång historia av bilateralt utvecklingssamarbete 

och ett starkt historiskt engagemang från det 

svenska civila samhället. 

Regeringen delade in de fortsatta samarbetsländerna 

i fyra grupper eller kategorier: 

1. Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete 

(totalt 12). Från Latinamerika ingår endast 

Bolivia. 

2. Länder i konflikt- och/eller postkonfliktsituation (totalt 12). 

Här ingår Guatemala och Colombia. 

3. Länder i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. 

4. Länder där Sverige ska bedriva demokrati- och MR- 

främjande insatser i alternativa former. 

I en femte grupp ingår listan över länder där Sverige avvecklar 

utvecklingssamarbetet och utfasningsstrategier utarbetas. 

Bland dem återfinns Peru, Chile, El Salvador, Haiti, 

Honduras och Nicaragua. 

Av den svenska regeringens beslut framgår att Peru är ett 

land som har uppnått ett visst mått av utveckling och stabilitet, 

vilket är anledningen till att landet, i regeringens ögon, 

inte kvalificerar sig till någon av de fyra grupperna.

RESULTAT, HåLLBARHET 

OCH UTFASNINGSSTRATEGI 

Få studier om utfasning 

av utvecklingssamarbete 

Varken Sida eller andra biståndsorgan har 

erfaren heter eller utvärderade strategier för 

utfasnings processer. 

Den första och enda systematiska studie som publicerats är en 

nyligen utförd utvärdering av biståndsorgan från Sverige, 

Holland, Danmark och Norge 52 , baserad på deras tillbakadragande 

från fem länder: Indien, Botswana, Eritrea, Malawi 

och Sydafrika. Utvärderingen reflekterar över hur en utfasning 

kan genomföras och lyfter fram lärdomar. Slutsatserna 

från denna omfattande studie sammanfaller delvis med reflexioner 

från några peruaner som intervjuats för denna bok. 

Sammanfattningsvis pekar slutsatserna på följande: 

Beslutet att lämna länder har alltid en politisk motivering. 

Det har inte föregåtts av en bedömning av den möjliga hållbarheten 

för den verksamhet som stöds. Givare gör sällan 

ansträngningar att utforska möjligheterna för samarbetspartners 

att erhålla medel från andra givare. (Perus fall är unikt, 

på så sätt att nästan alla samarbetspartners försöker skaffa 

finansiering från andra givare.) 

Internationellt utvecklingssamarbete är föremål för givarnas 

och mottagarnas politiska agenda. Sällsynta fall nämns 

i studien, som till exempel Indien, där det var den indiska 

regeringen som beslutade avbryta utvecklingssamarbetet med 

flera länder – däribland Sverige – på grund av att dessa länder 

utsatt Indien för kritik för landets kärnvapenprov. 

I Perus fall gjorde Sidas representant, Annika Anchorena, 

ansträngningar för att utfasningen skulle ske på ett ordnat 

sätt. Hon gav bakgrundsinformation till samarbetspartnerna, 

och det skedde en viss samordning med andra givare och 

svenska enskilda organisationer. 

52 Managing Aid Exit and Transformation. Lessons from Botswana, Eritrea, India, Malawi and 

South Africa, maj 2008, Sida. Denna publikation har tagits fram på uppdrag av Sida, det 

holländska Utrikesdepartementet, Danida och Norad. Den framställdes av: ECORyS 

(Nederländerna) och Chr. Michelsen Institute (Norge). 

SIdA LäMnAr PerU • Resultat, hållbarhet och utfasningsstrategi 

125


126 

EDUARDO BALLóN. 

Inbjuden krönikör 1: Eduardo Ballón, DESCO 53 

”Solidaritet framför påtvingade villkor” 

Efter nästan 35 år avslutar Sida sitt utvecklingssamarbete med 

Peru, och följer därmed en växande trend inom det europeiska 

utvecklingssamarbetet, som redan för några år sen började 

lämna landet och en stor del av kontinenten. Man rättfärdigar 

sitt beslut med att majoriteten av de latinamerikanska 

länderna hamnat i medelinkomstklassen. 

Under åren som gått har Sidas direkta utvecklingssamarbete 

haft flera särdrag som skilt det från andra länders. 

Detta gäller även stödet från olika svenska organisationer som 

kanaliserar sina resurser självständigt, såsom Diakonia, 

Svenska kyrkan och Rädda Barnen. Skillnaden hänger samman 

med att man klart och tydligt involverat sig både med 

civilsamhällets aktörer och med den peruanska staten. 

Det första av dessa särdrag har varit respekten för de 

nationella samarbetspartnerna. Det svenska utvecklingssamarbetet 

organiserade alltid sina insatser och definierade prioriteringarna 

tillsammans med sina partners. Utifrån relationer 

som byggde på förtroende, gjorde man gemensamma aktioner. 

De peruanska samarbetspartnernas röst och intressen 

respekterades alltid. Till skillnad från andra länders biståndsorgan 

sattes solidariteten före alla villkor. 

Karakteriserat av ett engagemang för fattigdomsbekämpning, 

och försvaret och främjandet av mänskliga rättigheter 

och demokrati, var Sidas utvecklingssamarbete, oberoende av 

resursernas storlek, det politiskt mest synliga. Det svenska 

stödet till olika insatser för att skydda och utvidga rättigheterna 

för några av de mest utsatta grupperna (till exempel 

kvinnor och barn) var banbrytande och bidrog på ett avgörande 

sätt till medvetandegörande i samhället och i den peruanska 

staten. 

Särskilt från och med slutet av 1980-talet och mycket tydligt 

på 1990-talet, ökade det svenska utvecklingssamarbetets 

betydelse markant. Det skedde i ett mycket svårt skede, präglat 

av Fujimoris maktfullkomlighet och korruption, och under 

en period av inbördeskrig och förakt för de mänskliga rättigheterna. 

53 Utredare och före detta ordförande för Center för Studier och Utvecklingsfrämjande 

(Centro de Estudios y Promoción del Desarrollo, DESCO), före detta President för ALOP 

(Asociación Latinoamericana de Organizaciones de Promoción), konferenstalare på temat 

Internationellt utvecklingssamarbete.

Det handlar alltså om ett partnerskap som på ett avgörande 

sätt bidrog till försvaret av demokrati och mänskliga 

rättigheter i landet, eftersom man förstod att man endast inom 

denna ram kunde påverka fattigdomens struktur och minska 

dess skadeverkningar. Sidas tillbakadragande är en del av en 

större trend, som inkluderar en stor del av utvecklingssamarbetet, 

särskilt det europeiska, där man lämnar länder med 

medelinkomster, utan större föregående planering och som ett 

resultat av beslut som ofta varit ensidiga. 

Dessutom måste vi acceptera att argumenten för utvecklingssamarbetets 

avslutning är rätt svaga, och inte tar hänsyn 

till graden av ojämlikhet (mellan olika socioekonomiska skikt) 

eller rikedomarnas fördelning. Än mindre tänker man på statens 

institutionella bräcklighet och svagheterna i de sociala 

överenskommelserna i regionen och i Peru i synnerhet. 

Avvecklingen kommer inte heller som ett resultat av en föregående 

gemensam bedömning av hållbarheten i verksamheten 

och i de stödda institutionerna, trots de ansträngningar som 

gjorts av Sida på detta område. 

Utan tvekan är detta en förlust för landet. Det är oroande, 

eftersom det sker i ett sammanhang där många av de resultat 

och effekter, som man bidrog till – Sanningskommissionens 

rapport och processen runt densamma eller själva rättegången 

mot den förre presidenten – fortfarande är långt ifrån konsoliderade. 

Tvärtom orsakar de konflikter i ett samhälle som fortfarande 

är mycket heterogent och ojämlikt. Det är sant att det 

svenska utvecklingssamarbetet avsevärt bidrog till att stärka 

olika institutioner, såväl offentliga (MR-ombudsmannen och 

det Rättsmedicinska Institutet, två bra exempel) som det civila 

samhället, som man har haft ett betydande samarbete med. 

Trots detta har många av dessa ännu inte fullt ut stabiliserats 

och måste arbeta vidare i ett ogynnsamt klimat. 

Många av de aktiviteter som erhållit stöd, i synnerhet de 

som rör det civila samhällets främjande och försvar av mänskliga 

rättigheter, har ett annorlunda innehåll än andra, som är 

mer direkt knutna till utveckling. Därför kan hållbarheten 

bara uppnås på lång sikt och som en följd av en konsolidering 

av demokratin. Kommer det att bli så i Perus fall? Vi tror definitivt 

inte det. Även om det har skett förbättringar i landets 

ekonomiska och institutionella utveckling, är tillbakadragandet 

av det svenska stödet till flera instanser som ursprungligen 

stöddes i solidaritetens och ömsesidighetens namn väldigt 

känsligt, även om man blivit underrättad i förväg. 


127


128 

SOFIA MACHER. 

Inbjuden krönikör 2: Sofia Macher 54 

”Sveriges röst fortsätter 

att vara avgörande” 

De senaste tjugofem åren har varit särskilt turbulenta i Peru. 

1980-talet präglades av det vansinnesvåld som inleddes av 

Sendero Luminoso, som ingöt skräck i större delen av landet. 

Sviterna blev tiotusentals offer i den väpnade konflikt, som var 

den längsta och mest våldsamma i vår republiks historia. 

Under större delen av 1990-talet upplevde vi hur statens 

institutioner demonterades, hur rättsstaten och demokratin 

ödelades och hur det mest omfattande och grova korruptionssystemet 

i vårt lands historia skapades. 

2000-talets första decennium har präglats av kampen för 

att motverka dessa två gissel i vår nutidshistoria. Under 25 

avgörande år har vårt lands livsduglighet vägts på en våg, och 

vi befunnits för lätta. Men några milstolpar i medborgarnas 

motstånd mot våldet och kamp för demokratins återupprättande 

visar att vi peruaner inte varit ensamma i dessa 

ansträngningar. 

När vårt land på 1980-talet slog världsrekord i antalet 

tvångsförsvunna personer, växte en MR-rörelse fram till försvar 

för offren, som gav upphov till en unik samordning för 

mänskliga rättigheter (CNDDHH) med särdrag som länge 

gjorde den till en unik företeelse i världen. Och vi fick stöd. 

När institutionerna på 1990-talet korrumperades, samveten 

köptes och oliktänkande förföljdes, när universitetsstudenter 

marscherade till försvar för demokratin och rättsstaten, 

när tiotals medborgargrupper gav sig ut på gatorna 

och när medborgarorganisationer bildades och förenades med 

MR-rörelsen kring ett gemensamt mål, ja då fick vi också stöd. 

På 2000-talet inrättades ett dialogforum som lade en 

gemensam grund för bildandet av en övergångsregering, ledd 

av Valentín Paniagua. Sannings- och försoningskommissionen 

(CVR) bildades, tätt följd av den Sektorövergripande 

kommissionen på hög nivå (CMAN) och Rådet för gottgörelse 

(CR). Längre fram fastställdes domarna som skrev historia i 

vårt land och gav världen ett exempel att följa. 

54 Före detta kommissionär i CVR, före detta generalsekreterare i CNDDHH och vice 

ordförande i Salomonöarnas sanningskommission.

Utan tvekan, trots frustration över begränsningar, fördröjningar 

och otillräcklighet i framstegen, har vi hittills inte förlorat 

kursen. Vi har inte heller förlorat stödet. 

Under alla dessa år har det svenska utvecklingssamarbetet 

funnits med i alla, eller nästan alla, nyckelprocesser som vårt 

land har genomlevt under färden mot att bli ett bättre samhälle. 

Det är något jag vill bekräfta med både kärlek och tacksamhet. 

I det svenska åtagandet återfinns flera särkilt anmärkningsvärda 

åtgärder: Den första var det inledande stöd som Samordningsorganisationen 

för mänskliga rättigheter fick när den 

bildades. Den andra var de svenska medel som lade grunden 

för CVR:s inrättande och senare bidraget till Rådet för gottgörelse 

och MR-specialisering inom rättsväsendet. Båda dessa 

insatser fick avgörande betydelse för det civila samhället och 

staten. 

I olika former under tidens lopp, och i speciella situationer, 

har det svenska utvecklingssamarbetet också gett oss förtroende. 

När det var hett om öronen trodde svenskarna på oss. 

När vi satsade på principer och värderingar gav de oss sitt 

stöd. Deras val har varit modiga och gjorda utifrån en stark 

över tygelse. Mer än en givare har vi haft en allierad. 

Detta är en annan viktig aspekt på det svenska bidraget till 

landet: det svenska utvecklingssamarbetet har följt en konsekvent 

linje som går utöver den ekonomiska aspekten, och har 

blivit en referenspunkt för samhället och dess institutioner. 

När en vänligt inställd stat och dess samarbetsorganisationer 

identifierar sig med demokratins grundläggande värderingar 

och den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, 

ger det ett resultat som är större än effekten av de 

enskilda projekt som stöds. De förmedlar ett budskap som 

förtjänar uppmärksamhet och respekt. 

Detta budskap har påverkat många sektorer i vårt land. 

Troligen har det i vissa fall bromsat övergrepp, och med all 

säkerhet bidragit till att många tog sina första steg på vägen 

mot att stärka det civila samhället, att reformera eller att återuppbygga 

öppna, demokratiska institutioner. Däri ligger en 

garanti för kontinuiteten i liknande insatser. 

Förutom det värdefulla ekonomiska stöd som svenskt 

utvecklingssamarbete har gett under så många år, är vi övertygade 

om att Sverige även i fortsättningen kommer att stå 

bakom de principer och värderingar som bär upp ett värdigt 


129


130 

samhälle och de enskildas rättigheter. Att kunna räkna med 

den allierade rösten är även fortsättningsvis av avgörande 

betydelse. 

Ni har skapat band av tacksamhet och vänskap som varar 

över tiden. Det var säkert inte lätt, men det var värt det. 

Goda minnen och personlig tillgivenhet är också ett positivt 

resultat av den utmärkta roll som Sveriges utvecklingssamarbete 

kom att spela under en kritisk period i vårt lands historia. 

Stort tack!

Flera hållbara resultat och andra med 

oviss fortsättning 

I Sidas så kallade ”utfasningsplan för det svenska utvecklingssamarbetet 

med Peru” fastställs att ”… under 

utfasningsperioden 2008–2010 och i den gradvisa 

avvecklingen av det bilaterala stödet till Peru, sätter 

Sverige speciellt fokus på resultaten av och hållbarheten 

i sannings- och försonings processen.” 

Planen fokuserar på tre resultat. De två första är i relation till 

hållbarheten 55 i insatserna under de senaste åren, och det 

tredje avser utfasningsplanen, med indikatorer för varje mål. 

Tabell 1: 

resultat och indikatorer i Sidas utfasningsplan för Peru 2008–2010 

Förväntade resultat Indikatorer 

1. Offrens rätt till individuell och 

kollektiv gottgörelse uppfylls och 

bidrar till en försoningsprocess. 

2. Utgrävningar av hemliga begravningsplatser 

från våldsåren 

1980–2000 utförs, och fynden 

används allt effektivare i de 

rättsliga utredningarna. 

3. Sida har genomfört en ansvarsfull, 

gradvis utfasning i nära 

dialog med samarbetspartners 

och intressenter. 


1.1 Myndigheterna upprättar en 

förteckning över offer i två volymer 

(individuellt och kollektivt) genom en 

process där det civila samhället 

deltar på lokal och nationell nivå. 

1.2 Tillämpningsområden och nivå på 

gottgörelsen fastställs och 

offentliggörs i enlighet med den 

Nationella planen för gottgörelse 

(Plan Nacional de Reparación). 

2.1 Antal genomförda utgrävningar 

(och i vilken region) 

2.2 Antalet pågående rättsliga 

utredningar på grundval av bevisen 

från utgrävningarna. 

3.1 En publikation om erfarenheter från 

svenskt utvecklingssamarbete i Peru 

produceras, med deltagande av 

intressenter och samarbetspartners. 

Definitionen av resultatindikatorer är ett genombrott i 

utfasningssammanhang, men indikatorerna är allmänt hållna, 

ofullständiga och otillräckliga för att fånga verkligheten i de 

processer som inletts i samband med post-konflikten och 

kampen för att uppnå målen sanning, rättvisa och gottgörelse. 

55 Definitionen av termen hållbarhet är: ”en utvecklingsinsats förmåga att fortsätta producera 

förmåner eller resultat efter det att utvecklingssamarbetet upphört. Sannolikheten 

för fortsatta positiva effekter i ett längre tidsperspektiv”. (Looking Back, Mowing Forward, 

Sida Evaluation Manual, 2007) 

131


132 

WILLIAM DE LA CRUZ 

BESÖKER LOKALKONTORET 

FÖR REGISTRET ÖVER OFFER 

I AyACUCHO. 

När det gäller det första förväntade resultatet och indikatorn 

(1.1), gav Sida ekonomiskt stöd till bildandet av flera kontor för 

Registret över offer (Registro Único de Víctimas, RUV) och tillämpningen 

av metoder för deltagande, som ledde till inskrivning 

och registrering i ett första steg, och verifiering i ett 

andra. 

RUV leds av en styrelse bestående av ledande personer 

från det civila samhället och den peruanska staten: en evangelisk 

pastor, en aktiv katolik, den före detta verkställande sekreteraren 

i den nationella samordningen för mänskliga rättigheter, 

en före detta ledamot av Sannings- och försoningskommissionen, 

en general från den nationella polisen, en general 

från den peruanska armén, en Ashaninkaindianledare och en 

företagare. Det lyder under det statliga rådet för gottgörelse, 

Consejo de Reparaciones, CR. 

RUV fungerar sedan den 19 oktober 2006. Under det första 

året hade man inte ens en budget för sitt administrativa arbete. 

Med stöd från Sida och den holländska biståndsmyndigheten 

startades 2007 ett pilotprojekt i Huanta och Satipo (i bergskedjan 

respektive regnskogen). Det skulle pröva en metod för att 

utarbeta en strategi för insamling och inskrivning av släktingar 

till offren, samt ta reda på hur man kunde genomföra sökandet 

och närma sig de fattigaste byarna på hög höjd. 

På samma sätt ville man få klart för sig vilka faktorer som 

skulle krävas för att verifiera sanningshalten i anmälningarna. 

Många saknade av olika skäl identitetshandlingar för sina försvunna, 

till exempel för att man inte hade födelseattester eller 

för att de var minderåriga. Sålunda använde man andra sätt 

för att verifiera identiteten, till exempel via grannar. Arbetet 

utifrån tre redan existerande informationskällor inleddes med

stöd från Sida, senare även från UNDP och därefter Holland. 

För närvarande stöds CR:s arbete av de spanska och tyska 

biståndsmyndigheterna AECI och GTZ. 

Från oktober 2009 väntar rådet på att Lagen för gottgörelse, 

som kräver att staten avsätter en budget för registret, 

ska uppfyllas. I oktober avstannade arbetet på grund av brist 

på finansiering. 

När det gäller indikatorn (1.2) är det förväntade resultatet 

just nu inte möjligt att analysera, eftersom det svenska stödet 

till den högsta och politiskt styrda instansen som bestämmer 

över gottgörelsefrågor, den sektorövergripande kommissionen 

på hög nivå (CMAN), inledningsvis gick till att etablera kontor 

och utarbeta nya arbetsformer. När den peruanska regeringen 

ville ändra projektet och ta bort komponenten för medbestämmande, 

något som tidigare överenskommits och varit ett krav 

från de internationella biståndsorganen, drogs stödet tillbaka 

från både Sverige och Kanada. 

Idag har den peruanska regeringen tagit på sig ansvaret 

för gottgörelsen och man har redan överlämnat 470 kollektiva 

skadestånd där prioriteten varit att nå de samhällen som ligger 

nära VRAE-området (ett område som är centrum för 

narkotikahandeln). Regeringens mål är att utfärda 1 200 gottgörelser 

under 2010. Regeringen har redan överlämnat cirka 

50 miljoner USD. Gottgörelsen uppgår till ca 35 000 USD för 

varje by eller lokalsamhälle, något som ibland kompletteras 

med kommunala bidrag. 

Vad gäller individuell gottgörelse har man ännu inte definierat 

någon metod. 

Arbetet med individuella gottgörelselser inleddes med svårigheter 

och kontroverser kring begreppen i den integrerade 

planen för gott görelse (PIR). Vilka är de enskilda offren för en 

intern väpnad konflikt? Enligt PIR är den som dog i strid inte 

ett offer, bara de fängslade, torterade eller misshandlade, i 

enlighet med internationella lagar. Det faktum att man hänvisar 

till folk rätten är en positiv effekt, som visar att Peru respekterar 

de resolutioner och domar som tagits av det interamerikanska 

systemet för mänskliga rättigheter, där Sveriges 

samarbetspartners i flera fall varit målsägare. 

CMAN, och i praktiken regeringen, diskuterar alltså hur 

man ska klassificera de civila som dödats i utomrättsliga avrättningar, 

de som dött i fängelse utan att ha blivit dömda eller de 

som dödats efter att ha överlämnat sig (fallet med fängelseupproren). 

Det är oklart om de kvinnor som kidnappades eller som 


133


134 

varit dömda till slaveri av Sendero Luminoso är offer, eller om 

de kvinnor som tvingades göra abort eller betjäna senderisterna 

eller militären, ska ha rätt till individuell gottgörelse. 

Fram till oktober 2009 har 62 090 offer utretts, verifierats 

och inskrivits i den första volymen för ”Individuell gottgörelse” 

och 5 409 samhällen och städer, i den andra volymen 

för ”kollektiv gottgörelse”. Under 2009 hade man föresatt sig 

att utreda ytterligare 28 000 ärenden men kom till korta på 

grund av brist på ekonomiska resurser. 

Trots avsaknaden av en budget, har Rådet behållit ett minimalt 

team (tack vare det internationella utvecklingssamarbetet) 

som tar hand om offren och fortsätter insamlingen av information 

på olika platser i landet i samarbete med regionala och 

lokala myndigheter. Åtagandet var att 2009 nå upp till 90 000 

namn, för vilket man ansökte om medel från ministerrådets 

ordförande, som i december 2009 ännu inte hade givit svar. 

Det är tusentals fler människor som har lämnat in bevis 

och handlingar, än vad som motsvarar det antal offer som 

uppskattades av Sannings- och försningskommissionen 2003. 

De insamlade registreringskorten skickas av respektive regionala 

kontor till huvudkontoret i Lima. RUV har arbetat med 

20 procent av den begärda budgeten under 2008 och med 26 

procent 2009. Medlen tog slut i november 2009. Detta stoppade 

upp arbetet, som planerats fortsätta under 2010, något 

som Sida inte kommer att följa upp. 

När det gäller Sidas andra resultat för hållbarhet med kvantitativa 

indikatorer, har man inte preciserat antalet utgrävningar 

eller antalet utredda fall av åklagare där en formell 

rätts process (med åtal, rättegång, dom och straff) inletts. Vad 

utfasningsplanen och hållbarhetsindikatorerna inte tar hänsyn 

till, är ett viktigt tema i postkonfliktprocesser: I vilken utsträckning 

har landet uppnått försoning efter den väpnade konflikten? 

Enligt officiella uppgifter från inrikesministeriet, från 

augusti 2009, finns det inom försvarsmakten 910 personer som 

är åtalade för sin inblandning i kampen mot den subversiva 

verksamheten. Enligt armén gäller 114 av dessa fall kränkning 

av de mänskliga rättigheterna. 

Bland de åtalade återfinns 340 officerare i aktiv tjänst, 239 

personer med akademisk examen, 127 pensionärer och 64 

tekniker. 

Efter CVR-rapporten 2003 har rättsväsendet långsamt 

handlagt de anmälningar som CVR presenterat. Fram till 

i november 2009 har endast 12 fall dokumenterats av MR-

ombudsmannen, och det finns ytterligare 159 fall, som staten 

lovat den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter 

(CIDH) att man ska utreda. Fem år senare kan man 

konstatera att 112 fall är under förundersökning, 194 ärenden 

har inte påbörjats, och de pågående processerna påskyndas 

inte. 

I november 2009 befann sig cirka 1 000 fall av tvångsförsvinnanden, 

utomrättsliga avrättningar och tortyr i förundersökningsstadiet. 

De tjänstemän som arbetar kvar finansieras 

delvis genom utvecklingssamarbetet. 

Enligt den nuvarande chefen för specialåklagarmyndigheten 

i Ayacucho, Dr Cáceres har man ”grävt ut omkring 350 

hemliga gravar och man uppskattar att det finns över 4 000. 

Vi räcker inte till, och från och med november minskas personalen, 

detta trots att vi samarbetar med det rättsmedicinska 

teamet (EFE).” 

Å andra sidan – enligt Tidningen Poder 56 – är åklagarmyndighetens 

arbete komplicerat, eftersom offren inte har 

advokater. Cáceres citerar: ”Enligt MR-ombudsmannen 

beror processernas långsamhet på brist på resurser, samordning 

och planering av domstolsväsendet och åklagarmyndigheten. 

(...) Ett annat allvarligt problem är att militären inte vill 

lämna ut information”. 

Under de fem åren 2005–2009 genomfördes mer än 70 

gravöppningar. Fram till september 2005, enligt MR-ombudsmannens 

rapport, deltog det rättsmedicinska teamet i 21 fall 

av kriminalteknisk antropologisk utredning. Mellan juni 2006 

och juni 2007 deltog det specialiserade rättsmedicinska teamet 

i 27 fall. Mellan juli 2007 och juli 2008, deltog man i ytterligare 

36 rättsmedicinska fall, och hittills under 2009 har man 

återfunnit 236 kroppar och lyckats identifiera 134 personer 57 . 

Under 2003 och 2004 genomförde det rättsmedicinska 

teamet totalt 26 gravöppningar. Av dessa är det klart att nio 

fall har lett till en rättsprocess som fortfarande pågår: 

Comarca, Callara, Cantoral, Chumbivilcas, Frontón, 

Mantas, Baldeon, Parcco och Huamachuco. Det finns andra 

fall som Cabitos (en plats med hundratals gravar bredvid 

Ayacucho-flygplatsens landningsbana) som fått enorma konsekvenser 

på grund av dess ohygglighet och antalet offer. 

När man analyserar andra aspekter på effektivitet och 

56 Uceda, Ricardo. ”La Noche de los Generales”, i magasinet ”Poder”, nr 17, Lima, augusti 

2009. 

57 Försvarets rapport nr 139. ”A cinco años de los procesos de reparación y justicia en el 

Perú. Balance y desafíos de una tarea pendiente”, ss. 200–201. 


135


136 

kontinuitet, finns det tiotals hållbara resultat som Sida har 

bidragit till. De är olika beroende på projektens mål och 

inriktning och huvudaktörernas inställning. 

Hur kan man kontrollera att resultaten är säkra och objektiva? 

Det finns informationskällor som är mer legitima än 

andra. Ett sätt att uppnå en viss grad av objektivitet är att 

fråga de direkta målgrupperna. 

Ett annat sätt är att genom besök på plats observera projektresultaten. 

I Perus fall är dock den typen av projekt inte 

många, eftersom utvecklingssamarbetet fokuserar på kvalitativa 

resultat i fråga om mänskliga rättigheter. Ett tredje sätt är 

att begära informatin från dem som känner till de frågor och 

problem som projekten försöker lösa. 

Teamet som ansvarade för denna korta studie försökte 

använda samtliga metoder, men det måste erkännas att vi på 

grund av den korta tid som disponerades använde förstahandskällor, 

främst de direkta mottagarna av stödet och de 

ansvariga för projekten och programmen. 

Ett problem är att så få aktörer (vare sig det handlar om 

Sida, svenska enskilda organisationer eller de peruanska samarbetspartnerna) 

särskiljer eller tänker på resultat i kedjeform, 

som aktiviteter, resultat och effekter. Ibland kan man se att 

aktiviteter (till exempel utbildningar) uppfattas som resultat. 

Låt oss nämna exempel från tre nivåer: det personliga 

planet, det organisatoriska och det samhälleliga, och göra en 

analytisk reflektion kring begränsningar och möjligheter: 

Många projekt fokuserade sina ansträngningar på kapacitetsuppbyggnad: 

utbildning för att stärka organisationer, 

forma samhällsledare, politiker, yrkesmän och kvinnor. 

”Nu vet vi hur vi ska ansöka om byggnationer och projekt hos 

kommunen, tack vare CEDEP Ayllus utbildningar” var ett 

vanligt svar från byborna i bergen i Cuscoregionen. I staden 

Cusco fann vi en ny generation politiska ledare, till och med 

i provinsstyrelserna, som deltog i de ledarskolor som CEAS, 

Transparencia, Flora Tristán, Diakonias och Caritas samarbetspartners, 

anordnade. 

Genom kvinnliga ledare som utbildats av samarbetspartners 

till Diakonia, Svenska kyrkan, Caritas Sverige och Svalorna 

Latinamerika, har man främjat medborgarutbildning, 

och ibland information om valprocessen, i soppköken, i kommittéerna 

för ”Ett glas mjölk”, i mödraklubbarna och genom 

media.

När det gäller att stärka organisationer har det varit svårare 

att mäta hållbara resultat. Det är uppenbart att många 

MR-organisationer (de flesta samarbetspartners till Diakonia) 

gradvis har förvärvat yrkesmässig kapacitet, som i fallet med 

APRODEH, IDL, samordningen CNDDHH och förmodligen 

andra. Att presentera och följa upp straffrättsliga och civilrättsliga 

fall inför rättsväsendet och till det internamerikanska 

systemet, som APRODEH eller IDL har gjort, talar för sig 

självt, på samma sätt som att de efterfrågats som utbildare av 

domare och åklagare i Peru. Det faktum att man fått internationella 

erkännanden och utmärkelser, som Francisco Soberón 

från APRODEH och Salomón Lerner från IDEHPUCP, möjliggjorde 

större stöd och förtroende från många givare. 

Dock är det mycket svårt att bedöma den långsiktiga hållbarheten 

i denna typ av organisationer och stödprogram. 

Exempel från andra länder som har upplevt maktövergrepp 

och/eller inre väpnad konflikt (Chile, Argentina, Uruguay 

framförallt, men även El Salvador och Guatemala) visar att 

antalet MR-organisationer tenderar att minska när utvecklingssamarbetet 

reduceras eller avvecklas. 

Beroende på typen av insats kan olika resultat urskiljas: till 

exempel de förändringar som har ett viktigt symbolvärde när 

det gäller förståelsen av politiska problem och vikten av delaktighet, 

återspeglat i avgörande massmanifestationer som 

”De fyras rikenas marsch” (Marcha de los cuatro Suyos) under 

2000, som störtade Alberto Fujimoris diktatur. Detta gjorde 

att tusentals ungdomar blev medvetna om vikten av att 

uttrycka sitt missnöje på gatorna. Genom denna process 

kunde människorättsrörelsen se resultat av sitt arbete. 

Det finns andra resultat som när Transparencia och andra 

enskilda organisationer protesterade mot militariseringen av 

skolparaderna, traditioner som nu förändrats. Man tvingar 

heller inte längre barn under 18 år till militärtjänst, idag är 

den frivillig. Allt detta har utan tvekan åstadkommits genom 

insatser från det organiserade civila samhället med stöd från 

bland annat Sverige. 

Beträffande fall där rättsprocesser inletts, utlämningen av 

Alberto Fujimori från Chile, eller den Interamerikanska domstolens 

avkunnade dom i fallet Barrios Altos, deltog det civila 

samhället aktivt och svenska samarbetspartners var nyckelaktörer. 

När det gäller barns rättigheter, var det Rädda Barnens 

förtjänst att de lanserade pilotprojekt som gjorde intryck på 


137


138 

staten och senare antogs som en officiell politik. Det var fallet 

med DEMUNAs där Rädda Barnen var initiativtagare redan 

vid planeringen och i utarbetandet av en strategi för genomförandet. 

Vad gäller kvinnorättsfrågor var Diakonia nyskapande 

genom utbildning av sina samarbetspartners i jämställdhet 

och främjandet av ett genomgripande jämställdhetsperspektiv, 

inte bara genom projekt utan också genom att främja lokala 

och regionala initiativ, som medförde att kvinnor idag oftare 

agerar i det offentliga rummet. De nätverk där kvinnliga kommunfullmäktigeledamöter 

och myndighetsutövare organiserat 

sig gör framsteg, vilket är ett direkt resultat av de talrika projekt 

som Diakonia och kyrkorna stött under årens lopp i flera 

regioner runt om i landet. 

Till sist en reflektion över det tredje resultatet relaterat till 

utfasningsplanen, som lyder: ”Sida har genomfört en 

ansvarsfull, gradvis utfasning i nära dialog med samarbetspartners 

och intressenter.” 

I det praktiska arbetet med att samla in information för 

denna bok anser sig de intervjuade, både statliga och privata 

samarbetspartners, ha blivit informerade utförligt och i god 

tid om Sidas och Diakonias tillbakadragande. Detta gjordes 

mer än ett år i förväg, vilket i den peruanska kontexten anses 

vara rimligt. 

Diakonia, den största svenska organisationen med arbete 

i Peru sedan 1977, informerade sina samarbetspartners ett och 

ett halvt år i förväg, eftersom man i och med Sidas tillbakadragande 

fått sina budgeterade medel reducerade med nästan 

60 procent: den del där man är beroende av Sidas direkta 

finansiella stöd för Latinamerika. Resterande 40 procent 

kommer från Sidas budget för enskilda organisationer, vilken 

inte påverkas av regeringsbeslutet om avveckling.

Hur man stöder staten 

utan bilaterala avtal 

För den svenska regeringen var Peru aldrig högprioriterat 

i jämförelse med länder som Nicaragua, 

Bolivia eller Colombia. Detta framkommer i de riktlinjer 

och föreskrifter som de svenska regeringarna 

gav Sida under 1980- och 1990-talet. Det har aldrig 

funnits ett formellt avtal mellan Sverige och Peru, 

och de budgeterade medlen uppgick aldrig till större 

belopp. 

Sveriges regeringar ansåg att Sida borde analysera utvecklingssamarbetet 

med Peru utifrån den regionala strategin för 

Sydamerika. De två befintliga regionalstrategierna rör främst 

Bolivia och Colombia. Peru nämns i mycket allmänna och 

korta termer. 

Därför var det faktum att Sverige började samarbeta med 

statliga myndigheter i Peru något oväntat, för att inte säga 

överraskande. 

Som texterna i inledningen av boken visar på, var utvecklingssamarbetet 

med Peru ett initiativ från ett fåtal personer 

som engagerat sig i en ekonomisk och politisk utveckling och 

senare i organisationer i det civila samhället. Inom Sida tog 

några personer uppgiften på stort allvar. En av dem är Annika 

Anchorena, som har varit ensam representant för Sida i Peru, 

utan en ambassad och utan kollegor, som annars är brukligt i 

praktiskt taget alla länder där Sida arbetar. 

Under dessa förhållanden och i avsaknad av ett bilateralt 

avtal, var det nödvändigt att söka allierade för att stödja statliga 

myndigheter som den särskilda Åklagarmyndigheten, 

MR-ombudsmannen och Rådet för gottgörelse (CR). 

Sverige och UNDP har avtal om vissa gemensamma 

medel och eftersom detta FN-organ hade ett avtal med peruanska 

staten, var dess roll central för att kanalisera svenska 

resurser och administrera samarbetsprojekt med offentliga 

myndigheter. 

”Utan denna mekanism hade det inte varit möjligt att 

genomföra ett sådant samarbete,” sammanfattar Annika 

Anchorena. Hon understryker också den tematiska dialog 

som fördes med UNDP i fråga om mänskliga rättigheter, 

demokrati och försoning. 


139


140 

ANNIKA ANCHORENA, SIDAS 

REPRESENTANT I PERU. 

Sverige sökte också allierade bland andra bilaterala 

biståndsorgan. 

Ellen Roof, chef för utvecklingssamarbete och politiska 

frågor på Nederländernas ambassad har minnen av Sidas deltagande 

i de bilaterala programmen. Hon anser att Annika 

Anchorena spelade en viktig roll på MR-området utifrån sin 

position inom biståndsarbetet. 

Luis Puentes från den spanska biståndsmyndigheten värdesätter 

att Sida alltid stödde strategiska frågor. Han anser att 

Samordningsorganisationen för mänskiga rättigheter är en 

unik företeelse, och tillägger att ”arbetet med gravöppningarna 

och det nationella registret för offer (som en del av ett 

samordnat arbete) kommer inte att lämnas utan stöd”. 

Puentes anser dock att regeringens politiska vilja är en förutsättning 

för dessa programs hållbarhet.

Lärdomar 

Lärdomar för de peruanska 

samarbetsparterna 

1. Ett professionellt arbete med mänskliga rättigheter i 

en kontext som Perus under 1980- och 1990-talen behöver 

externt ekonomiskt och politiskt stöd för att ha framgång 

och uppnå en viss grad av hållbarhet. 

Människorättsorganisationerna i Peru har bildats under de 

senaste 30 åren. De har uppnått påtagliga resultat genom att 

delta i uppbyggandet av demokratin och rättsstaten. Detta har 

legitimerat deras deltagande i samhället och gett dem självförtroende. 

Hade dessa resultat varit möjliga utan stödet via 

internationellt utvecklingssamarbete? Knappast, är deras eget 

svar. Men framgången är inte bara relaterad till ekonomiska 

resurser utan har skett parallellt med den politiska uppbackningen 

från internationella aktörer, såsom utländska diplomater, 

representanter för biståndsmyndigheter, parlamentariker 

och FN:s och OAS olika institutioner på MR-området. 

2. Arbetet för mänskliga rättigheter bör identifieras 

som sådant. 

Att ha en tydlig identitet som organisationer och människorättsförsvarare 

ökar självförtroendet och ger fokus åt arbetet. 

Denna identitet stärker dem också i deras kontakter med 

externa aktörer (främst givare) och interna aktörer (politiska 

partier, institutioner, organisationer, offentliga tjänstemän, 

myndigheter etc.). Men det finns fortfarande samarbetspartners, 

med svenskt stöd, som definierar sig själva som MRorganisationer 

utan att koncentrera sitt arbete på de viktigaste 

instrumenten för mänskliga rättigheter: internationella och 

regionala konventioner och deras kontrollmekanismer. 

141

LärdoMAr 

142 

3. Det är viktigt att skapa allianser på olika sätt, 

inte bara vid kritiska tidpunkter. 

Bildandet av den Nationella samordningen för mänskliga 

rättigheter stärkte människorättsrörelsen och var viktig för att 

övertyga givarna om att stödja dem. I varje nätverk eller samarbete 

är det viktigt att fastställa mätbara mål, både kvalitativa 

och kvantitativa. Det är fortfarande en svag punkt hos 

många av dem. 

Lärdomar för Sida och 

de svenska enskilda organisationerna 

4. Ett partnerskap och en allians mellan Sida och det 

svenska civila samhället är i alla utvecklingssammanhang 

ett villkor för att uppnå effektivitet och påtagliga resultat. 

Det var det svenska civila samhället som inledde – och under 

många år uppmuntrade – utvecklingssamarbetet med Peru i 

fråga om mänskliga rättigheter. Sidas avdelning för Latinamerika 

förstod vikten av detta samarbete. Man fortsatte med det 

finansiella stödet och involverade nya aktörer, utvalda statliga 

institutioner, under svåra tider på 80- och 90-talen. Det fanns 

alltid ett samarbete mellan Sida och svenska enskilda organisationer 

som säkerställde tydliga resultat. 

5. När Sidas kontor i länderna följer upp, granskar och 

utvärderar utvecklingssamarbetet bör detta omfatta allt 

samarbete, oberoende av vilken delbudget som finansierat 

projekten. 

I Peru, liksom i andra länder, kommer finansieringen av 

svenskt utvecklingssamarbete från Sidas olika anslagsposter. 

Projekten administreras och följs upp av olika avdelningar 

inom Sida. Några av dessa har inga representanter i det land 

där projekten genomförs. Denna separation av roller och 

ansvar innebär att Sidas medarbetare i utlandet – Peru är 

inget undantag – inte i detalj känner till allt utvecklingssamarbete, 

och att man inte följer upp alla projekt. Detta begränsar 

möjligheten att få en fullständig bild av samarbetet, och förhindrar 

möjligheten till dialog mellan Sida och flera nationella 

och svenska organisationer, en dialog som ibland är viktig för 

att hantera specifika frågor. Förutsättningen för synergieffekter 

mellan projekten begränsas också. Ett exempel i Peru har varit 

miljöbiståndet förmedlat av svenska enskilda organisationer.

Med Sidas nya organisation, som skapades 2009, finns det 

landteam, vilket förhoppningsvis tenderar att minska detta 

problem. 

6. Begreppet ”human rights based approach” 

(människo rättsperspektivet) har inte utvecklats i någon 

större utsträckning, trots att mänskliga rättigheter fokuserats 

i utvecklingssamarbetet med Peru. Svenskarnas 

stöd till de peruanska samarbetspartnernas tematiska 

utveckling har därför varit begränsat. 

Strategin för svenskt utvecklingssamarbete i Sydamerika har 

alltid varit inriktad på mänskliga rättigheter. Detta var framgångsrikt 

och uppskattades av de peruanska samarbetspartnerna. 

Trots detta har Sidas stöd till en tematisk utveckling av 

sina partners varit begränsat. En viktig anledning till detta är 

att Sida fortsätter med två parallella perspektiv i sitt utvecklingssamarbete. 

Det ena kallas ”fattigdomsperspektivet” och 

det andra ”rättighetsperspektivet” 58 . I den peruanska kontexten 

och andra sammanhang där Sida samarbetar, är det svårt 

att förstå skillnaden, och ännu svårare att tillämpa den i projekten. 

Den så kallade ”human rights based approach” 

(människo rättsperspektivet) har en svensk översättning utan 

att nämna mänskliga rättigheter – ”rättighetsperspektivet”. 

Detta har resulterat i att flera av Sidas partners tror att 

man kan genomföra ett utvecklingssamarbete utan att ta hänsyn 

till de mänskliga rättigheterna, till exempel begränsa sig 

till de rättigheter som fastställts i nationell lagstiftning utan att 

använda det internationella systemet för mänskliga rättigheter 

(internationella konventioner, fördrag och övervakningskommittéer) 

i utvecklingssamarbetet. Det positiva exemplet från 

Peru visar att dessa verktyg är nyckeln till goda resultat. Men 

trots detta finns det svenska och peruanska samarbetspartners 

som inte har använt dem i planeringen och genomförandet av 

sina projekt. 

58 Se POM Working Paper 2006:4. ”Current Thinking on the Two Perspectives of the PGD” 

(Policy for Global Development). 

LärdoMAr 

143

144

Bilaga A. Uppdragsbeskrivning 

Terms of reference/Requirements specification 

Case No.: Date 2009-000979 2009-08-20 

Terms of reference/Requirements specification: 

Documentation of the Swedish Development Cooperation 

to Peru during the period 1970–2009 

1. Background 

1.1 Information about Sida 

Sida, the Swedish International Development Cooperation 

Agency, is a government authority. Our goal is to contribute 

to enabling poor people to improve their living conditions. 

As other Swedish government agencies, Sida works independently 

within the framework established by the Swedish 

Government and Parliament. They decide on the financial 

limits, the countries with which Sweden (and thus, Sida) will 

cooperate, and the focus and content of that cooperation. 

In 2007, the Swedish Government decided to withdraw 

Swedish Cooperation from Peru. The exit decision from the 

Swedish Government was followed by an assignment to Sida 

to carry out full documentation of the bilateral Swedish development 

cooperation with Peru during the period 1980–2009. 

For additional information, please visit Sida’s website, 

www.sida.se 

1.2 Information about Department/Division or Embassy 

The Regional Team for Latin America and the Caribbean 

(RegLA) is part of the department for Conflict and Postconflict 

Cooperation. The department is responsible for work 

in countries undergoing conflict or in a post-conflict phase. 

It also has special responsibility for humanitarian assistance 

issues, as well as coordinating regional expertise about Latin 

America, the Middle East and North Africa. 

RegLA is responsible for assessing, implementing and 

following up contributions within the established framework 

of the regional strategies for Central and South America. 

145

BILAgA A. UPPdrAgSBeSkrIvnIng 

146 

The team shall include field staff as well as staff based in 

Stockholm. 

1.3 Partner country 

The ongoing democratic process in Peru started in 2000 when 

president Fujimori resigned from his post followed by presidents 

Paniagya, Alejandro Toledo and since July 2006 Alan 

Garcia. The process is haltering but moving slowly forwards. 

Besides the structural problems with a high level of poverty 

and economic inequities, the absence of the state in the most 

poor and remote parts of the country is still a problem. 

This has led to political mistrust and absence of political and 

democratic legitimacy with respect to the state institutions. 

The latest UNDP report on democracy in Peru, based on a 

survey of 5000 homes, reveals that 70% of the survey thinks 

that the democracy in the country doesn’t function and as 

much as 90% consider that the politicians are to blame for the 

imperfect democracy. 

The Truth and Reconciliation Commission (CVR) was 

created in 2001 to report on the happenings during the years 

of violence 1980–2000. Their work was terminated in 2003. 

The final report included proposals for a national reconciliation 

process with the goal to build a strong and consolidated 

democracy in Peru. A reparation Plan was approved by the 

Peruvian Congress. On behalf of the international community 

there exists a relatively great interest to support Peru for 

the implementation of the recommendations of the CVR. 

Alejandro Toledo, Alan Garcia’s predecessor, declared during 

his presidency that he in principle supported the recommendations 

of the report. Despite of that and in a large extent, the 

recommendations have not been implemented. 

The Swedish Cooperation has been present in all these 

processes and now that it has been decided to withdraw the 

cooperation from Peru there exists a wish to document and 

publish the activities undertaken during those years and identify 

and describe the processes still not concluded for the consideration 

of other actors that still stay present. 

1.4 Interventions in Peru 

The bilateral cooperation with Peru was initiated in 1995 and 

had support to human rights and the democratization process 

as main focus. According to the current regional strategy for 

South America (2003–2007, extended to 2009) the goals for

the Swedish Development Cooperation to Peru are democratic 

development and reconciliation. In order to obtain these 

goals the cooperation has been focusing on the following thematic 

areas: democratic governance/human rights and in a 

lesser degree humanitarian actions/conflict resolution. 

Among other things, the Swedish support has been directed to 

processes such as the work of the Truth and Reconciliation 

Commission (CVR) and the democratic transition. The focus 

and the level of resources of the Swedish aid have been maintained 

during the years. 

Sweden has been supporting Swedish NGOs active in 

Peru since 1980 and some of them even earlier. 

2. Scope of assignment 

2.1 General information 

The following text outlines the scope of assignment for a study 

of the Swedish Development Cooperation to Peru during the 

period 1970–2009. 

The purpose of the consultancy is to support Sida with 

qualified consultants to manage the documentation of the 

bilateral cooperation between Sweden and Peru. The consultants 

will be responsible for the development of the methodology 

and propose and agree on a work plan with Sida, and 

also two reference groups, one in Sweden and one in Peru. 

The consultancy shall be carried out during the period 

September–December 2009. 

The study will include: 1) an overview of the support to 

democratic development and protection of human rights; 2) 

an analysis of the trace left behind by the Swedish Cooperation 

and 3) an analysis of the processes considered not concluded 

and recommendations regarding other actors and donors 

future involvement and focus. 

The documentation will be printed by Sida and presented 

in the form of a Sida publication. Finally, the consultants will 

present the outcome of the consultancy services, main findings 

and conclusions of the analysis, for Sida Cooperation Partners, 

Sida staff, donors and other stakeholders and interested 

actors, mainly in Peru and Sweden. 


147


148 

2.2 Scope of work 

The study has three objectives: 

1. To document Swedish support to Peru during the period 

1970–2009. 

2. To analyse the overall effectiveness and results of the 

support and the strategies over time. 

3. To sum up and present lessons learned from Swedish 

support to Peru that could be of use in similar contexts. 

The following areas of work should be included in the study: 

1. Swedish support to refugees during 1970–1980. 

2. Swedish support to the Peruvian civil society through 

Swedish NGOs up to date. 

3. Support to the Truth and Reconciliation Process through 

the Truth and Reconciliation Commission (CVR) and the 

implementation of its recommendations, year 2001 and 

onwards. 

4. The historic development – ”timeline” in which the 

Swedish cooperation initiatives are inserted and the context 

of the cooperation strategies 

5. The role of women and women’s rights. 

6. The role of children and children rights. 

7. The bilateral support since 1995 (focus, amounts, 

sustainability, linkage in between (incl. Contractual 

technical co operation (KTS) and International Training 

Programmes (ITP). 

8. The impact of the presence of Swedish Cooperation agents 

in the development of the country throughout the years. 

9. Unconcluded processes Sida leaves behind and suggestions 

and recommendations of who could carry them on and 

how. 

10. Coordination with other donors during the years. 

11. Presentation of lessons learned from Swedish support to 

Peru that could be of use in similar contexts. 

2.3 Budget 

The tender shall include a budget, considering among other 

things the following: 

1. Consultancy work. 

2. Travels. 

3. Translation. 

4. Graphic design, layout, photo. 

5. Presentation in Lima and Stockholm.

2.4 Schedule 

The study shall be carried out during September–December 

2009. The assignment is expected to be completed during a 

total of 20 man-weeks maximum (to be divided between the 

consultants). 

The tender shall present a draft work plan and time 

schedule for the assignment, including the presentation of the 

outcome in Lima and Stockholm. 

The tender shall include a proposal on the number of 

weeks in Sweden and in Peru. 

2.5 Profile of the Supplier and requirements for personnel 

The consultant team should consist of a team of two persons, 

one person should be based in Peru and one in Sweden. 

The team (between both) is expected to comply with the 

following requisites: 

1. Professional in history/journalism or social science. 

2. Spanish as mother tongue, oral and written. 

3. Swedish as mother tongue, oral and written. 

4. Former experience with evaluations and studies in the field 

of development cooperation incl. Results Based Management. 

5. Knowledge of the issue of gender equity, human rights and 

democratic processes. 

6. Very good knowledge of the Peruvian reality. 

7. Documented experience in journalistic writing. 

2.5.1 Person principally responsible for the 

implementation of the service (team-leader) 

The tenderer must propose a person or persons with: 

1. Academic or other vocational education. 

2. Work experience adequate for the project. 

3. Very good knowledge in spoken and written Swedish and 

Spanish. 

4. At least two years of experience as a responsible manager 

in charge of the performance of services in the relevant 

area. 

The tender must include: 

1. A description in the form of Curriculum Vitae for the person 

who is to be responsible for the performance of the project. 

The CV must contain a full description of the person’s 

theoretical qualifications and professional work experience. 


149


150 

2. The specification must contain information about the persons 

competence on evaluations as well as on experience 

from development projects in the area of human rights and 

democracy. 

2.5.2 Other personnel 

Tenders must assign personnel with adequate education for the 

project and have documented knowledge of working within 

the area of human rights and democracy as well documented 

experience from development cooperation projects. The personnel 

proposed must have very good knowledge in spoken and 

written Swedish and Spanish. 

The tender must include a description in the form of 

Curriculum Vitae for the personnel who is/are to participate 

in the performance of the project. The CV must contain a full 

description of the person’s or persons’ theoretical qualifications 

and professional work experience. 

2.6 Reporting and documentation 

A final work plan, including a time schedule, should be delivered 

within one week of the commencement of the assignment 

elaborating on the methodology of the evaluation. Sida will 

approve the final work plan and time schedule within one 

week after the submission to Sida. 

A draft report will be submitted electronically, no later 

than October 31, 2009. Sida and the reference groups will 

provide feed-back within two weeks of receipt. 

The consultant shall provide Sida with a final report not 

later than December 1, 2009. The final report shall be submitted 

electronically. The report shall be written in two language 

versions: Swedish and Spanish, including an executive 

summary. The assignment includes translating the final version 

of the report to the other language, providing Sida with a 

Spanish and a Swedish version of the final report. The report 

should not exceed 70 pages (excl annexes) and include photos 

and illustrations in order to attain a friendly reading. The 

language and layout should also be reader friendly. The final 

report must follow Sida’s graphical profile and be professionally 

presented in a way that enables printing without further 

editing. Details regarding the report will be discussed and 

decided upon during a start up meeting at Sida to be held in 

the beginning of the assignment.

Finally, the consultants will present the outcome of the 

consultancy services, main findings and conclusions of the 

analysis, in seminars for Sida Cooperation Partners, Sida 

staff, donors and other stakeholders and interested actors, 

mainly in Peru and Sweden. 

The study will be done by means of in-depth interviews 

with key persons in Stockholm as well as Lima and in other 

parts of Peru where Sweden has had a presence (for example 

Ayacucho, Cuzco or Chiclayo) and by electronic mail, as well 

as a desk study of relevant material (see list below). It is the 

responsibility of the consultant to look for additional reading 

that has relevance for the study. The Swedish NGO’s could 

provide additional material. The places to visit should be 

agreed on with Sida at an early stage. 

The language used should reflect gender sensitiveness and 

a wide knowledge of human right issues on behalf of the consultants. 

Reference groups are to be formed both in Lima and 

Stockholm and are expected to contribute to the elaboration 

of the work plan. 

Documents to be included in the upcoming desk study/ 

reference reading: 

• Regional Strategy for South America 2003–2007 (2009). 

• Regional Strategy for South America 1998–2002. 

• Overview of Swedish Development Cooperation for democracy 

and human rights in Peru and Colombia (1996). 

• Phase-Out Plan for Peru. 

• Decision on the phase-out of Swedish Development 

Cooperation. 

• PGU- Policy for Global Development. 

• Annual and Semi-annual Reports for Peru (Sida Country 

Reports). 

• Study on the preconditions for a continuation or not of the 

Swedish support to Peru (2007) ”Support during a time of 

transition” (Thomas Alveteg). 

• Project documents. 

• LIS/plus lists, etc. 


151


152 

3 Conditions 

3.1 Conditions for the performance of the assignment 

Sida’s General Conditions for Framework Agreements and 

Sida’s Standard Conditions for Short and Long-Term 

Consulting Services shall apply to Sida’s Contract with the 

consultant/s as stated in the Framework Agreement.

Bilaga B. Intervjuade och 

konsulterade personer 

Stockholm, Sverige 

Anna Widmark, programhandläggare, Sida/RegLA. 

Karin Rohlin, teamchef, Sida/RegLA. 

Helena Reuterswärd, programhandläggare, Sida/METOD. 

Birgitta Weibull, före detta koordinatör för Diakonia i 

Latinamerika. 

Florencia Pacheco, före detta koordinatör för Labor, Ilo. 

Margareta Lilja, före detta UBV-volontör i Ilo och 

UBV-tjänsteman. 

Björn Westlund Cronstedt, före detta präst i Sjömanskyrkan 

i Lima, före detta representant för Rädda Barnen i Peru. 

Luís Larrea, personaladministratör/programansvarig, 

Svalorna Latinamerika. 

Elisabet Hellsten, före detta biträdande chef för Sidas 

avdelning för Latinamerika, Sida/RELA. 

Cecilia Ängelid, administrativ chef, Diakonia. 

Mattias Jonsjö, handläggare på Sidas avdelning för det civila 

samhället, Sida/CIVSAM. 

Eivor Halkjaer, före detta chef för Sidas avdelning för 

Latinamerika, Sida/RELA. 

Elisabeth Lewin, före detta chef för Sidas avdelning för Latinamerika, 

Sida/RELA. 

Ulf Lewin, Sveriges ambassadör i Peru (1996–2000). 

Santiago de Chile, Chile 

Anna-Karin Gauding, före detta koordinatör för Diakonia. 

La Paz, Bolivia 

Pierre Frühling, rådgivare, Sida, La Paz. 

Lima, Cusco y Ayacucho, Perú 

Sida (Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete) 

Annika Anchorena, nationell programsamordnare, Sida. 

Utrikesdepartementet, Sverige. 

Eva Zetterberg, Sveriges ambassadör i Chile och Peru. 

153

BILAgA B. InTervJUAde oCh konSULTerAde PerSoner 

154 

Referensgrupp för dokumentationen i Peru 

Mario Solari, tjänsteman inom United Nations Development 

Programme (UNDP). 

Félíx Grandez, Samordningsforum för fattigdoms bekämpning 

(Mesa de concertación de Lucha Contra la pobreza), före 

detta ansvarig för Ombudsmannens kontor för Strategisk 

utveckling, internationellt samarbete och investeringar. 

Cecilia Blondet, chef för Proética. Före detta Kvinnominister 

(2001) och före detta Chef för Institutet för peruanska 

studier (Instituto de Estudios Peruanos, IEP). 

Diakonia 

Magnus Hallbater, regional handläggare för 

Peru-programmet. 

Edith Montero, före detta koordinatör för Diakonia, Peru. 

Rocío Palomino, chef för Diakonia (2007–2009). 

Rädda Barnen/Save the Children Alliance 

Hans Lindh, representant för Rädda Barnen i Latinamerika 

och Karibien. 

Ana María Márquez, programsamordnare för Peru, 

Save the Children Alliance och före detta samordnare för 

Rädda Barnen. 

Svenska Kyrkan 

Nicklas Fahlgren, regionsekreterare för ”Hela Världen”, 

Svenska Kyrkans internationella arbete. 

Svalorna 

Mattias Niinisaari, koordinatör för Peru. 

Nadia Enedahl, informatör för Peru. 

CEAS, Biskopskommissionen för Socialt arbete 

(Comisión Episcopal de Acción Social) 

Humberto Ortíz, chef. 

Serly Figueroa, deltagare i CEAS Skola för politisk utbildning. 

Centret ”Bartolomé de las Casas” 

Rosa Alayza, chef.

ADEVI, Föreningen till Livets försvar 

(Asociación de Defensa de la Vida) 

Candy Moreno Ludeña, studerande, Huachipa, Chosica. 

Clementina Quispe Moroquilca, studerande, Huachipa, 

Chosica. 

Alfredo Robles, chef, ADEVI 

Epifadia Onocc Taipe, studentledare, Huachipa, Chosica. 

Erika Janet Sánchez Natividad, studentledare, Huachipa, 

Chosica. 

Luis Fernando Aliaga Peinado, rektor, Huachipa, Chosica. 

Aktion för Barnen (Acción por los Niños) 

Lourdes Febres, projektsamordnare. 

ALTERNATIVA, Center för Social Forskning 

(Centro de Investigación Social) 

Josefina Huaman. före detta Chef för ALTERNATIVA. 

Marisa Caycho Figueroa, utbildningschef/Projektansvarig. 

Maruja Silva, ledare för Hälsoforum (Mesa de Salud) 

i Independencia-kommunen. 

Margarita Rivera, ledare i Jämställdhetsforum 

i Comas-kommunen. 

APRODEH, Föreningen för mänskliga rättigheter 

(Asociación Pro Derechos Humanos) 

Francisco Soberón, före detta chef, nuvarande chef för 

Nationella föreningen för center, 

(Asociación Nacional de Centros, ANC). 

Gloria Cano, ansvarig för den juridiska avdelningen, Lima. 

Liliana Panizo, grundare och administratör för APRODEH. 

Yuber Alarcón, chef för APRODEH:s regionala kontor 

i Ayacucho. 

CEDER, Centret för Jordbruksutveckling 

(Centro de Desarrollo Agropecuario) 

Heraclio Lujan, projektsamordnare. 

CEDEP AYLLU Cusco, Utbildningscenter för kapacitetsutveckling 

för lantbrukare 

(Centro de formación por el desarrollo del campesino) 

Alexander Chávez Sarávia, chef. 

Andrés Loayza Fernández, promotor. 

Bernardino Tupayachi, promotor. 

Celso Quispe, promotor. 


155


156 

Colectivo Vichama 

Enriqueta Mesías, chef för en rad projekt i syfte att utbilda 

barnkommunikatörer i kommunenVilla El Salvador. 

CNDDHH), Nationell Samordningsorganisation för mänskliga 

rättigheter (Coordinadora Nacional de Derechos Humanos) 

Ronald Gamarra, generalsekreterare, CNDDHH, före detta 

jurist för peruanska staten. 

Carlos Landeo, biträdande generalsekreterare, CNDDHH. 

Sofia Gamarra, generalsekreterare, CNDDHH. 

Peruanska kvinnocentret Flora Tristán 

(Centro de la Mujer Peruana Flora Tristán) 

Diana Miroslavich, chef för programmet för kvinnans 

politiska deltagande 

(Programa de Participación Política de la Mujer). 

DEMUNA– Kommunal ombudsman för barn och ungdomar 

(Defensa Municipal del Niño y el Adolescente) i Villa El Salvador 

Jaime Jesús. före detta chef för Rädda Barnen 1985–1998 

i Peru. Redogörelse angående Rädda Barnen och 

DEMUNA. 

Gloria Durand, före detta chef och grundare av DEMUNA, 

1993. 

IDL, Institutet för Rättsligt Försvar (Instituto de Defensa Legal) 

Gabriela Hoo, ansvarig för den juridiska avdelningen, 

styrelsemedlem. 

SER, Tjänster för jordbruksutbildning 

(Servicios Educativos Rurales) 

Cesar Velásquez, ansvarig för Projektet för ledarskapsutbildning 

och medborgerligt deltagande i 

(Proyecto de Formación de Líderes y Participación 

Ciudadana) en Huanta och Churcampa (Huancavelica). 

IEP, Institutet för peruanska studier 

(Instituto de Estudios Peruanos) 

José Matos Mar, institutets förste chef.

TECIRA, Seminariet för kapacitetsutveckling och investering på 

den Andinska landsbygden 

(Taller de Capacitación e Inversión Rural Andina) 

Rosario Bernardini, före detta chef. 

Augusto Castro, före detta biträdande chef. 

MANTHOC, Rörelsen för barnarbetares rättigheter (Movimiento 

de Adolescentes y Niños trabajadores hijos de Obreros Cristianos) 

Olga Rivera Román, ordförande. 

CMAN (Comisión Multisectorial de Alto Nivel) 

Jesús Aliaga, generalsekreterare, Lima. 

Roberto Rojas, regional samordnare för CMAN, Ayacucho. 

CR, Rådet för gottgörelse (Consejo de Reparaciones) 

Maruxia Ruiz Caro, före detta generalsekreterare. 

Jairo Rivas, nuvarande generalsekreterare. 

Maricela Quispe Córdova, samordnare för Rådet för 

gottgörelse i Ayacucho. 

Marlene Cahuana, advokat och juridiskt ansvarig vid Rådet 

för gottgörelse i Ayacucho. 

Eduardo Velez Quiroga, ansvarig för det nationella registret 

för offer (Registro Unico de Victimas, RUV) 

i kommunlokalen i staden Huanta, Ayacucho. 

Direkta förmånstagare av stöd från Rådet för gottgörelse och 

anhörigorganisationer till offer för det politiska våldet. 

William De la Cruz Martínez, kommunal ledare och medlem 

i ANFADIT (Asociación de Familiares de Afectados 

desaparecidos y torturados). 

María Lucila Bautista, Javiers änka, medlem i ANFASEP 

(Asociación Nacional de Familiares de Secuestrados 

detenidos y desaparecidos). 

Luis Alberto Barrientos, medlem i ANFASEP. 

Adelina García Mendoza, ordförande för ANFASEP. 

Celsa Paco, Barrientos änka. 

Nora Quispe Huashuayo, offer för kränkningar av mänskliga 

rättigheter. 


157


158 

Rättsmedicinska Institutet (Instituto de Medicina Legal) 

Lima: 

Gino Dávila, chef för Rättsmedicinska Institutet. 

Francisco Omar PintoVila, nationell chef för det 

specialiserade rättsmedicinska teamet 

(Equipo Forense Especializada, EFE). 

Ayacucho: 

Milagritos Arcos Paredes, psykolog. 

Luis Alberto Rueda Curimani, arkeolog. 

Carlos Alberto Meza, rättsläkare, teamledare. 

Marlene Galindo, rätts_tandläkare. 

Lucio Condori, antropolog. 

Åklagarmyndigheten i Ayacucho (Fiscalía de la Nación) 

Cristina Olazábal, åklagare i första kammaren vid 

provinsåklagarmyndigheten i Ayacucho. 

Andrés Cáceres, chef för andra åklagarkammaren vid 

provinsåklagarmyndigheten i Ayacucho. 

Edison Villavicencio, administrativt och logistiskt stöd, 

konsult för UNDP. 

Ombudsmannaämbetet (Defensoría del Pueblo) 

Eduardo Vega Luna, försteassistent till Ombudsmannen. 

Aurora Riva Patrón, chef för Kontoret för Strategisk 

utveckling, Internationellt utvecklingssamarbete och 

Investeringar i Lima (Oficina de Desarrollo Estratégico, 

Cooperacíón internacional e Inversiones). 

Jorge Fernández, chef för ombudsmannaämbetets kontor 

i Ayacucho. 

Manuel Chávez, ombudsman för mänskliga rättigheter på 

ombudsmannaämbetet i Ayacucho. 

Transparencia 

Percy Medina, generalsekreterare för Transparencia. 

Proética 

Cecilia Blondet, chef.

Myndigheter för internationellt utvecklingssamarbete i Peru 

(Agencias de Cooperación Internacional en Perú, ACIP) 

Ellen Roof, ansvarig för utvecklingssamarbete och politiska 

frågor vid Hollands ambassad. 

Gabriela Elgegren, attaché för internationellt 

utvecklingssamarbete vid Belgiens ambassad. 

Luis Puentes del Barrio, programansvarig för Demokratiskt 

samhällstyre, EU:s utvecklingssamarbete 

(Programa Gobernanza Democrática, UE). 

IDEHPUCP, Katolska universitetets institut för demokrati och 

mänskliga rättigheter (Instituto de Democracia y Derechos 

Humanos de la Pontificia Universidad Católica del Perú) 

Salomón Lerner, generalsekreterare och före detta president 

för CVR. 


159

Sida arbetar på uppdrag av Sveriges riksdag och regering för att minska fattigdomen 

i världen. Det kräver samarbete och uthållighet. Genom utvecklingssamarbete 

stöder Sverige länder i Afrika, Asien, Europa och Latinamerika. 

Varje land ansvarar för sin utveckling. Sida förmedlar resurser och utvecklar 

kunskap och kompetens. Det gör världen rikare. 

Stöd till sanning, rättvisa och gottgörelse 

Denna publikation har som målsättning att dokumentera resultaten av det 

svenska utvecklingssamarbetet med Peru 1970–2009. Biståndets nyckelpersoner 

lyfts fram, särskilt de direkta målgrupperna inom projekten. 

Sidas insatser påbörjades 1995 och kompletterade därmed de svenska 

organisationernas arbete. Inriktningen på det svenska biståndet till Peru 

var mänskliga rättigheter, demokrati och försoning. Sida gav stöd till 

initiativ som bidrog till processerna att få fram sanningen om den väpnade 

konflikten och att uppnå rättvisa och gottgörelse, tre viktiga steg mot 

försoning och övergång till demokrati. 2007 beslutade den svenska 

regeringen att utvecklingssamarbetet med Peru skulle fasas ut. 

StyrelSen för internationellt utvecklingSSamarbete 

105 25 Stockholm 

besöksadress: valhallavägen 199. 

telefon: 08-698 50 00. fax: 08-20 88 64. 

www.sida.se sida@sida.se 

Latinamerika

Stöd till sanning, rättvisa och gottgörelse - Sida

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?