Produktblad - Varselkläder, EN 471 - Swerea

Varselkläder, EN 471
Vägarbetare och andra personer, som i sitt
arbete vistas på platser där man behöver synas
bra, kan och bör använda s k varselkläder. För
att plaggen skall synas bra på dagen behöver
de helt eller delvis vara tillverkade av fluorescerande
tyger (varseltyger). Sådana tyger finns
i gula, röda och orange nyanser. För att plaggen
skall synas när det är mörkt behöver de också
vara försedda med reflexmaterial, som brukar
förekomma i band med bredden 50 mm eller
mer.
Varselverkan i ljus och mörker.
Hur varselkläder skall se ut i detalj och vilka
egenskaper de material, som ingår i kläderna
skall ha, beskrivs i en standard som har beteckningen
SS-EN 471. I denna standard görs
också en indelning i tre olika klasser 1, 2 och
3. Det som skiljer klasserna åt är framför allt
storleken på ytorna hos fluorescerande och
reflekterande material. Klass 3 kräver mest
material och skall användas där kraven på god
synbarhet är störst. Alla plagg måste tillverkas
så att synbarheten är tillräckligt god både
framifrån och bakifrån.
Plagg som är tillverkade på rätt sätt och har
material, som uppfyller alla krav, får CE-märkas.
Detta gör tillverkaren i samarbete med ett s k
anmält organ (notified body).
Primära krav på varseltyger och
reflexer
För att ett tyg skall bli godkänt skall dess kulör
ligga inom definierade områden (vissa färgkoordinater).
Det finns ett område för gult, ett för
orange och ett för rött. Samtidigt måste tygerna
ha en viss minsta luminans (ett mått på synbar-
Kontaktperson
Ann Stare
ann.stare@swerea.se
Valter Dejke
valter.dejke@swerea.se
Produktblad
heten). Egenskaperna skall uppfyllas i såväl
nyskick som efter påverkan av artificiellt ljus
enligt ISO 105-B02.
Reflexmaterialens reflektionsförmåga undersöks
noggrant enligt CIE 54.2 i nyskick och kan klassas
på två nivåer, 1 och 2 där 2 är bäst. Det nya
materialets reflektionsförmåga mäts också i
simulerat regn.
Efter simulerad användning i form av nötning
(EN 530), böjning (EN ISO 7854), vikning
(ISO 4675), temperaturvariation (från –30 °C
till +50 °C) och tvätt mäter man reflektionsförmågan
på ett lite enklare sätt och då måste
reflektansen ligga på en viss miniminivå. Tvätten
utförs antingen som hushållstvätt (ISO 6330)
eller industritvätt (ISO 15797). Tvättsättet och
antalet tvättar bestäms av tillverkaren. Påverkan
från tvätt brukar vara betydligt mer kritisk än de
övriga bearbetningarna.
Hushållstvätt. Industritvätt.
Krav på tygernas färghärdighet
I EN 471 ställs också krav på färghärdighet; i
första hand på varseltygen men också på övriga
tyger som ingår i plaggen.
Båda typerna av tyg skall ge begränsad färgöverföring
vid gnidning enligt ISO 105-X12.
Swerea IVF AB, 031-706 60 00 AE jan-13
www.swereaivf.se

Varselkläder, EN 471
Vid provning av färghärdighet mot svett enligt
ISO 105-E04 skall både färgändring och anfärgning
mot andra material vara begränsad.
Färghärdighet mot tvätt bestäms enligt ISO
105-C06. Tvätten utförs enligt leverantörens
rekommendationer. På varselmaterial ställs krav
på både färgändring och anfärgning, medan det
räcker med begränsad anfärgning för övriga
tyger. I det senare fallet är det ju viktigt, att
exempelvis ett blått tyg inte färgar av sig på ett
gult varseltyg.
Om plaggen skall kunna kemtvättas eller
värmepressas ställs motsvarande krav för
färgändring och anfärgning på varseltyg och
anfärgning på övriga tyger. Provning utförs enligt
ISO 105-D01 (kemtvätt) och ISO 105-X11
(värmepressning).
Ibland skall plaggen kunna hypokloritblekas.
Om så är fallet utförs provning enligt ISO 105-
N01 och krav på begränsad färgändring ställs
på varseltyger.
Dimensionsändring efter tvätt
Efter 5 gånger tvätt + torkning enligt tillverkarens
rekommendationer ställs krav på begränsad
dimensionsändring (oftast krympning) hos
såväl varseltyger som övriga tyger. Kraven på
trikåmaterial (max 5 %) är något mindre än på
vävda tyger (max 3 %). Tvätt och torkning utförs
vanligen enligt något av alternativen i ISO 6330.
Bestämningen av plaggets eller materialets
dimensioner före och efter tvätt utförs enligt
EN ISO 5077.
Mekaniska minimikrav
Vävda varselmaterial skall provas med avseende
på dragstyrka enligt ISO 13934-1.
För trikåmaterial undersöker man istället bristningsstyrkan
enligt ISO 13938-1.
Om materialen är belagda undersöks också
rivstyrka enligt ISO 4674.
I samtliga fall ställs minimikrav på materialen.
Mätning av rivstyrka och bristningsstyrka.
Produktblad
Motstånd mot
vattenångtransport
För varseltyger som skall användas i täckande
plagg (overaller, jackor byxor) ställs krav på
begränsat motstånd mot vattenångtransport.
Om det är fråga om belagda varseltyger sker
klassificering enligt föreskrifter i EN 343 (standarden
för regnplagg).
I båda fallen skall provning utföras enligt EN
31092 (hudmodellen).
Bestämning av motstånd mot vattenångtransport
med hudmodell.
www.swereaivf.se