Nationalstaten och arkeologin

Idén om den nationella gemenskapen
Jag har försökt att studera forskningens relationer till en den
samhällsideologiska cementerande struktur som kallas för den nationella
gemenskapen, det vill säga nationalstatens bärande idé.
Jag erkänner den historiematerialistiska hållningen om att samhällsordningen
och det ekonomiska produktionssättet under varje historisk epok
bildar grundvalen för epokens syn på sin historia. Produktionssätt i detta
sammanhang betecknar inte vad man producerar, utan hur produktion och
distribution är organiserad. I detta ligger också uppfattningen att historien
alltid har varit en historia om intressekonflikt mellan olika grupper, eller en
klasskamp, som Marx och Engels skulle ha uttryckt det. 13
Det är denna historieuppfattning som bör vara bedömningsgrundlaget
för giltigheten av min analys. Min analys studerar hur arkeologiska forskare
har uttolkat begreppen nationalism och nationell identitet i sin forskning.
Analysen önskar också belysa hur nationalstaten själv legitimerade sin
statsstruktur via arkeologiska resonemang. På samma sätt menar jag att
vetenskapen, i detta fall arkeologin, fram till 1960-talet i stort livnärde sig
på detta samhällets behov av att etablera nationerna som ett förment
naturligt tillstånd förankrat i historiska resonemang. Arkeologer var allt som
oftast ideologiskt integrerade i de ledande samhällsgrupperna, samhällsgrupper
vilka likaledes nyttjade de historiska vetenskaperna i sitt
ideologiska legitimerande av en ny stat och en ny form för identitetsskapande.
Nationalism och nationalstatens definition
Immanuel Kant definierade en gång nationen som en administrativ struktur
vilken måste innefatta: en gemensam historia, ett folk, ett språk och ett
territorium. Nationalismen har emellertid inte alltid varit en integrerande
och legitimerande idé om att sammanföra etniska identiteter. Företrädarna
för olika idéer omkring nationella organisationsstrukturer är många. Flera
var de som försökte binda upp makten över regionen till sin egen
statstruktur eller sitt eget folk, sin identitet och så vidare. Det finns också en
form av objektivt kulturell nationalitetsprincip, som mer handlar om att
skapa livskraftiga nationer, än om att samla folk vilka uppfattades ha samma
etnicitet. En av dess förespråkare, den radikala italienaren Giuseppe Mazzini
(1805-1872), företog en utopisk indelning av Europa i 11 stater, vilka
definierades utifrån livsduglighet utan hänsyn till nationella rörelsers krav. 14
Nationalstaten och arkeologin 22