Nummer 2 December 2001 - Bondersbyn

Tallbacken
personligt
En liten personlig överblick av Tallbacken
kommer här .
Tallbacken, efter markberedning
efter tromb och storm.
För ett tag stannade allt av, sedan
Elsa gjort sitt och flyttat. Äldre dagar,
lägre varvtal.
Därefter följde nya ägare och nytt
uppbrott och det vart ekande tomt och
tyst. Dessförinnan var stället beboeligt.
De nya ägarna åstadkom anmärkningsvärt
lite att minska dess möjligheter,
fastän de försökte. Dess charm
kvarstår.
Nu ser stället en mängd kottar av
det mänskliga slaget få finnas där och
få växa.
Jag var här före. Såg flerfaldigt
höga tallar än som nu växer. De blev
nedlagda att dra nytta av.
Rastplatsen blev till en gårdsplats
–det lilla gemytet med hallonsnår,
andra bär fanns också här, lite avsides
från Tallbacken.
Urinvånarna
De hade som bäst gåvor av klokhet
och att inte vilja ha för mycket.
”Kon som inte svalt gav mjölk,
sinom tid mer. Kornet, när blandningen
blev bra , gav bröd”.
Tallbacken nu
Utan villfarelse går det att bo här.
Planeringen för Tallbacken (se
Elsas markplan) grundar förutsättning
för MULTISTAMCELLER!
”En som är kvar vid Rastplatsen”
Plockar trollen
druvor i Tjirotbacken?
I första numret av
Bondersbyarn skrev vår
egen skogstomte Lars Erik
Holmberg om ”Nornorna i
Tjirotbacken”.
Nu fortsätter det sagolika
med druvor åt trollen...
I
bland sätter växternas namn fantasin
i rörelse. Många gånger har
namnen tillkommit under tider när
troll och vittra var en del av vardagen
och påverkade människornas beteende
i olika situationer.
I Tjirotbacken växer Trolldruvan,
(Actaeá spicáta), och kanske trodde
folk en gång i tiden att trollen åt av
des giftiga bär? Kanske ”Landa” står
där på sensommarkvällarna i granarnas
djupa skuggor och smörjer kråset.
Vem vet?
Kärt barn har många namn
Trolldruvan har många namn. Paddbär,
Hundbär, Trollbär och Iktebär.
Den tillhör smörblommornas
familj, men har valt granarnas dunkel
istället för ängarnas solsken. Anses
relativt ovanlig här upp, mest beroende
på att den kräver bättre jordmån
än vad som normalt förekommer. I
Tjirotbacken trivs den bra. Där finns
kalkhaltig jord, rörligt vatten och
lämplig skugga under de stora granarna.
Den blommar vitt under försommaren
och i början av augusti kan man
i Tjirotbacken se hur de ärtstora bären
långsamt börjar skifta från grönt till
purpursvart. Halvmeterhög med sina
stora flikade blad är det en vacker
och iögonenfallande växt som säkert
intresserat människan sedan lång tid
tillbaka.
Det finns en mycket sällsynt art
av Trolldruva, den röda Trolldruvan
(Actaéa erythrocárpa) Den växer bara
i väster i Norrbotten och är fridlyst.
Giftiga rötter och bär
Trolldruvans blommor luktar nästan
som fläder, och hela örten luktar
nästan äckligt, något som tycks behaga
paddor och grodor, vilka ofta söker
skugga under växtens bladverk. Rötterna
är nästan giftiga, skarpa och
beska. Förr gjorde man en dekokt på
dem och bekämpade vägglöss med.
Linné påstod att bären var så gif-
tiga att ett enda bär kunde döda en
höna. Man kokade däremot bären tillsammans
med alun och då erhöll man
ett svart bläck. På ylle och siden gav
bären även en vacker och varaktig
mörkbrun färg.
Ormen har också sitt
bär i Tjirotbacken….
Samtidigt med Trolldruvan mognar
också Ormbäret eller Parörten som
den kallades förr, (Paris quadrifolia).
Det stora blåa bäret i toppen av växten
lär vara giftigt.
Den gamle botanikern Dybeck skriver
att man knappt kunde förmå allmogen
att bryta ett stånd av den
avskydda växten, än mindre att taga i
handen dess bär! Bäret sägs ha narkotisk
verkan och i likhet med dess rotstock
framkallar det kräkningar. Det
här bäret kallades också förr för Trollbär,
Ormbär eller Soögon.
Alunbetat linne färgades förr gult
och rött av örtståndet. Numera fungerar
Ormbäret mest som en signal för
bördig mark och kanske ”Landa” tar
sig ett bär då och då?
Lars-Erik Holmberg
isi Kal-Fredriks, Potasvirjan
En uppmärksam läsare av
Bondersbyarn har påpekat att
den här backen heter Tjyråtbacken,
därför att den har
att göra med att den var så
brant att man måste tjyr åt,
dvs. köra åt sidan och lägga
av delar av tunga lass för
hästen skulle orka med. Men
den tolkningen bestrider dock
andra som vidhåller uttalet
Tjirotbacken, som ger associationer
till tjädern som också
brukar leka på våren i de här
trakterna.
Sprida vårt kulturarv
fotomontage: Per Holmqvist
bland kan uppgiften att föra vårt
kulturarv vidare kännas mig alltför
övermäktig. Merparten av oss ungdomar
kan inte prata bondska eller ens
redogöra för vår släkts historia längre
tillbaka än möjligtvis till mormorsmor.
”Varför inte?” frågar jag mig själv.
Beror det på ointresse från oss yngre?
Kan det vara resultatet av ett samhälle
som stressar oss och som förser
oss med så mycket vi skall hinna
med, att vi inte ens har tid att lyssna
på far- och morföräldrars berättelser?
Är det de äldres fel som inte talat
bondska med oss?
Antagligen är svaret på min fråga
en kombination av ovanstående faktorer.
Vi unga har så många olika
aktiviteter att hinna med att man helt
enkelt prioriterar bort en del saker.
Det är nog tyvärr även så att
många unga längtar bort från småbyarna
till större städer och faktiskt inte
är särskilt intresserade av bevarandet
av sin historia.
Ändrade livsvillkor
Unga och gamla lever inte längre tillsammans
på samma sätt som vår föräldrageneration
eller deras föräldrar
gjorde. Jag tror inte att man arbetar
mer nu än vad man gjorde förr.
Däremot tror jag att man nuförtiden
arbetar på ett annat sätt. Man åker
– en övermäktig uppgift?
bort till sitt jobb och under arbetsdagens
timmar sprids familjen likt frön
för vinden för att mot kvällningen
återvända till hemgården – då är man
alldeles för trött för att orka besöka
sina gamla på ålderdomshemmen. När
jag inte lever med min historia som en
naturlig del av livet blir den ju heller
aldrig levande för mig.
Utdöende dialekt
Problemet med den numer sällsynta
bondskan börjar kännas alltmer akut i
takt med att många av de gamla som
behärskar Kalixmålet försvinner.
Att lära sig denna dialekt verkar
inte heller vara det lättaste, då Kalixmålet
synes vara ett eget språk vilket
man alltmer sällan hör talas. Varför vi
unga inte har lärt oss Kalixmålet kan
ses som ett naturligt led i tiden. Det är
nödvändigt att kunna behärska både
svenskan och engelskan för att klara
sig i skolan och i arbetslivet.
Kalixmålet har ett relativt litet
användningsområde och känns
därför inte lika nödvändigt att
kunna. Det finns för övrigt inte
ens med på skolschemat.
Kan det vara så att bondskan har
påmint våra äldre om deras – i många
fall fattiga – bondska ursprung och
därigenom bara ytterligare markerat
skillnaden mellan dem själva och de
som ansågs vara ”fint” folk? Vad det
än beror på så är det ett faktum att
många i min föräldrageneration inte
kunnat vidareförmedla bondskan till
min egen generation. Trots att många
idag fortfarande kan förstå bondska
så tycks det vara få som kan tala dialekten.
Finns det hopp?
Tack vare många äldres stora och brinnande
intresse för sin historia och sin
hembygd så bevaras nu genom olika
projekt en stor kunskap till förmån
för mig och andra Kalixbor. Ett bra
exempel är ordlistan på Kalixmål som
nyligen utgivits, ett annat är denna tidning:
Bondersbyarn. En tidning som
ger oss kunskap om vår historia samt
inspirerar till ett större engagemang i
bevarandet och vidareutvecklandet av
vår hembygd.
Tidningen fick mig att fundera
över något som ofta känns mig övermäktigt;
min och andras roll i fortlevandet
av vårt kulturarv. Att just
Kalixmålet hamnade i fokus är nog
naturligt eftersom språket alltid och
överallt varit en viktig del av vår och
våra förfäders identitet.
Karolina Andersson
Hera
Bondersbyarn sid 6 sid 7 Bondersbyarn
I