Salong F. - Pagina

Salong F.

Åsa Mattsson
Salong F.
Optimal Förlag

Salong F.
© 2008, Åsa Mattsson och Pagina Förlags AB/Optimal Förlag
Omslag: Lisa Lindgren, Bror Rudi Creative AB
Omslagsbilder: Caroline Roosmark
info@optimalforlag.se
www.optimalforlag.se
Pagina Förlags AB/Optimal Förlag
Box 2103, 174 02 Sundbyberg
Tryckt och inbunden av Scandbook, Falun, 2008
Första tryckningen
isbn 978-91-7241-159-3

Kapitel 1
Det var en afton strax före jul. Längs den stora gågatan på
Östermalm vandrade en bättre bemedlad allmänhet och
lättade sina spänningar genom att köpa sidenkuddar, espressomaskiner
och annan livets nödtorft. Vid tunnelbanenedgången
stod en låghalt man som alltid läspade och
tycktes vara från ett annat land. Han sålde de hemlösas
tidning Situation Stockholm och hade mycket svårt att konkurrera
med det övriga utbudet. Ingen snö hade ännu fallit
och förväntades inte göra det heller eftersom meteorologerna
talade sig varma för det stora klimathotet som
framskred i takt med glaciärsmältningen. På torget pickade
duvorna lyckligt ovetande i sig det sista från en tappad
muffins, supersize, och flanörerna fortsatte gärna att uppträda
som om de också var duvor. En gammal kvinna i sliten
persianpäls med en liten chihuahua, tittade sig hastigt
om för att se om kusten var klar eller om hon skulle vara
tvungen att böja sig ner för att plocka upp efter hunden,
men som alla tycktes fullt upptagna med shoppandet drog
hon hunden med sig genom en vattenpöl och gick mödo-
5

samt vidare. På en halvt nedriven affisch utanför en affär
för skönhetsprodukter, som inte var testade på djur, sökte
ett globalt skivbolag unga artister till audition för ett band
som skulle sättas ihop. Bandet skulle få turnera över hela
världen. »Har du vad som krävs för att bli en stjärna?« stod
det, men någon hade strukit över ordet »stjärna« och skrivit
dit »sell out«. Anna Falk hade skrattat till när hon gick
förbi affischen. Hon var en blek, smal mörkhårig kvinna i
tunn kappa som verkade sakna flera knappar, för hon fick
hålla ihop den med ena handen, och hon gick med dålig
hållning i motvinden. Man kunde tro att hon var en överårig
balettdansös, men hon var en feministisk skribent på
villovägar.
Längre ner på gatan försvann hon in i en port där hon
hade bestämt ett möte med en riskkapitalist, en Gunnar
Mudder. Snart satt hon på hans kontor som en trädocka
på väg in i åsnelandet och undrade om det inte hade varit
bättre att lägga upp sig på bordet direkt. Ändå visste hon
en hel del om horeri och hade, som skribent i en kvällstidning,
ägnat mycket tankemöda åt kopplingarna mellan
mansvälde och pengar.
Mudder var en liten rundnätt man i medelåldern med
trevligt rosigt ansikte och ett foto av sin stora motorbåt på
väggen. Hon kände igen sorten från sin uppväxt i Djursholm,
gladlynta goddagspiltar dignande under golfbagar,
skidutrustningar och tennisracketar. Det var inget fel med
Gunnar Mudder, förutom att han hade själen i plånboken.
Av någon besynnerlig anledning ville denne man köpa
henne, som chefredaktör för en kvinnosajt. Han hade bli-
6

vit uppvaktad av två av hennes väninnor, den excentriska
klädskaparen Camilla Thulin och den energiska men lätt
nervösa modellagenten Maud Kerzendörfer. De hade föreslagit
henne för detta projekt, och han hade tydligen inget
emot det. Anna höll god min och kastade en blick ner på
sina högklackade snörkängor. Var det så att någon riskkapitalist
var ute och snavade i mediedjungeln och hade tänkt
betala henne en välkommen månadslön så att hon kunde
hålla kronofogden stången, så tänkte hon inte drämma Valerie
Solanas i hans huvud. Inte än. Istället log hon mot
honom och strök med ena handen över håret.
Med på mötet var också Martin Taggert, en grånad
eminens inom ekonomijournalistiken, en man som länge
hade haft svårt att dölja sin servila förtjusning inför näringslivets
brödraskap och som tillbringade mer tid på sin
franska vingård än framför datorn. Med tiden hade hans
mage buktat ut och hans nacke mjuknat, men han var
fortfarande chevaleresk och belevad, och dessutom hade
ju tydligen även han förordat henne till det här jobbet.
– Så 50.000 i månaden är vad du vill ha, och då säger vi
det, sa Gunnar Mudder, och de skakade hand sedan Anna
satt sin spretiga namnteckning på avtalet, under hans.
Och det var bara en av de gånger hon borde ha förstått
att högmod går före fall.
Bara ett par dagar tidigare hade Anna suttit och djupandats
i badkaret för att försöka dämpa panikångesten.
Värme och syre brukade hjälpa ihop med ett glas vin. Hon
hade inte ens pengar att betala månadens räkningar och
skulle återigen tvingas be sina föräldrar om ett kortsiktigt
7

lån. Maya bankade på dörren och ville hämta sin locktång.
Anna skrek åt henne att vänta fem minuter, sedan lät
hon kroppen glida ner längs den glatta emaljen så att huvudet
kom under vattnet. Hon blundade och höll andan
till dess det började värka i bröstet, men den skenande
hjärtklappningen kom faktiskt av sig. Med ett ryck reste
hon sig upp till sittande och sög in den fuktiga luften.
– Ja, jag kommer nu, sa hon, klev med ena benet över
badkarskanten och svepte om sig en gammal sliten badrock
som hon fått en gång i 20-årspresent. Alla Annas
saker var gamla, kläder, möbler, smink, bilen. Som om hon
levde lite på övertid, i en flik av tillvaron som hade blivit
kvar efter något annat. Hon använde sin hjärna för att
hålla sig närvarande i ett samhälle vars riktning hon oftast
tyckte illa om. När hon köpte nya saker var det till Maya
eller till sönerna Jakob och Adrian, som hade flyttat hemifrån
i samband med den senaste skilsmässan, från Mayas
pappa Karl. Mörkret hade blivit ett allt tydligare inslag i
henne, det var som en skugga som bredde ut sig på insidan,
bara huvudet var upplyst som en vänthall. När Anna
ville kunde hon plocka fram en skärpa som kunde vara
både borrande och sårande, och en egenartad galghumor.
Det var de redskapen hon använde när hon skrev eller talade
offentligt. Hon kände ett stigande raseri varje gång
hon slog upp en tidning och såg hur nyhetsvärderingen
kantrade i ett moras av kändisskvaller, mysigt livsstilsmaterial
och beställsamma näringslivsartiklar. Hon kunde
visserligen känna ömhet, medlidande och förtvivlan, men
ofta för människor långt bort, som slavarbetare i Paki-
8

stan, eller traffickingoffer i Ryssland. Kärlek kände hon
numera bara för sina barn, när det gällde män var hon för
paralyserad av tidigare erfarenheter för att ens orka
längta.
Som hennes väninna, författaren Unni Drougge, brukade
säga: Mitt operativsystem är inte längre kompatibelt.

Kapitel 2
Nyligen hade det varit stor jubileumsfest på Aftonbladet,
där Anna Falk jobbat i 20 år, de senaste åren som frilansande
feministkrönikör. Hon hade länge varit en av tidningens
profiler, framförallt med veckokrönikan »Annas
termometer« men på senare år hade hennes utrymme beskurits
kraftigt, hennes arvode också, hon lyftes inte längre
fram i några reklamkampanjer och på jubiléet var hon
inte bjuden. När hon hörde av sig och frågade varför, fick
hon veta att de hade glömt att bjuda henne. Anna visste
inte om hon skulle tro på det, men kanske. Det hade varit
interna bråk flera gånger kring saker hon skrivit i tidningen
de senaste åren. En kollega berättade att det senaste som
hänt var att chefredaktören Anders Gerdin hade rusat in
högröd i ansiktet under ett morgonmöte på redaktionen,
och skrikit att skulle det vara på det här sättet kunde de
inte ha Anna kvar. Hon hade förolämpat en direktör i finansbranschen
i sin spalt, och mannen hade ringt till Gerdin
och klagat. Sedan dess hade hon fått ha så kallad över-
11

ock, det vill säga tjänstgörande redaktör skulle lusläsa
allt hon gjorde innan det gick i tryck eller las ut på nätet.
Överhuvudtaget verkade ledargarnityret på Aftonbladet
angelägna om att inte stöta sig med de ekonomiskt
framgångsrika numera. Det gällde att inte förknippas med
någon mossig arbetarrörelse, och det som diskuterades
mest var inte journalistik utan affärer. Nya kolumnister
plockades gärna från det nyliberala lägret så att man kunde
tvätta bort den gamla kopplingen till LO och socialdemokratin,
som i dag mest uppfattades som fattig och loseraktig.
Åtminstone av de nya cheferna, som ofta bodde
i stora villor i Bromma och umgicks med varann på fritiden.
De flesta var för övrigt män, särskilt på den allmänna
redaktionen, de sidor som folk läste mest, men det var
ju inga nyheter, tänkte Anna. Åtminstone en sak som är sig
lik genom historien.
De manliga cheferna hade i ärlighetens namn länge försvarat
henne och varit förtjusta över hennes stridbarhet, sa
Anna eftersinnande till sin bästa väninna Celine när de
träffades på en långlunch på restaurang Lux på Lilla Essingen.
– Så länge du var ung och smickrade deras fåfånga ja,
sa Celine, som var en uppmärksammad fotograf och verkligen
en mycket osentimental och uppriktig person.
– Sluta försvara dem, och se sanningen. Du passar inte
in där, det har du aldrig gjort. Du måste ta dig därifrån.
Aftonbladet har tagit alldeles för många år av ditt liv.
– Det är ju ändå arbetarrörelsens enda stora tidning,
där man kan nå vanliga människor. Det är ju där jag måste
12

vara. Jag är ju socialist, protesterade Anna, som tyckte att
Celine var väl burdus ibland.
Celine himlade med ögonen, tog en stor tugga av sin
Wallenbergare och öste in en gaffel med små gröna ärtor.
Anna hade en lång kärleksaffär med arbetarrörelsens tidningar
och kunde inte slita banden med Aftonbladet trots
att hon var så lite folklig man kunde vara. Sedan den
dagen hon ställde ner sin enorma resväska på redaktionen
på Arbetarbladet i Gävle och männen i de rutiga skjortorna
hade stirrat på hennes osannolika uppenbarelse i
den axelbandslösa klänningen, hårspännena i det snällt
fönade håret och de högklackade sandalerna, hade hon
bestämt sig för att här måste hon vara. De hade hjälpt
henne att forsla hem väskan till lägenheten där hon skulle
bo och hon tvingade in långa artikelserier om skolan och
den politiska informationen i tidningen mellan intervjuer
med den lokala Rotaryordföranden och nyheter om fabriksnedläggning
i Norrsundet.
När hon kom till Aftonbladet anmärkte en kollega skrattande
att Annas brist på folklighet var en av tidningens
bäst bevarade hemligheter, och den lille godmodige filmkritikern
Jan Olov Andersson hade en gång när han var
full på sin klagande östgötska sagt till en gemensam vän:
»Är hon inte lite överklassig? Det går ju inte att läsa hennes
obegripliga termometer«.
De hade ändå velat ha henne där, även sedan hon låtit
sig fotograferas nästan naken med en dobermannpinscher
mellan benen. Bilden publicerades aldrig eftersom dåva-
13

ande ansvarige utgivaren, Thorbjörn Larsson, fick nys
om saken och stoppade den. Den hygglige chefen för bilagan,
som beställt bilden, hade aldrig varit så nära att få
sparken. Hon och Celine, som tagit bilden en eftermiddag
i hissen i huset där Celine bodde, bestämde sig då för att
skicka bilden till herrtidningen Café. De kände redaktören
där, Fredrik Helmertz, men han ansåg att Anna såg för aggressiv
ut, så den famösa bilden hade ännu inte kommit i
tryck nånstans. Det blir väl kanske när Celine ska ha retrospektiv
utställning över sin gärning, tänkte Anna utan
större oro. Tvärtom, det var en utmanande bild som
egentligen var betydligt sannare än den bild som fanns av
henne i Aftonbladet.
– Jag fattar faktiskt inte varför du är så lojal mot Aftonbladet
när de inte är mer lojala med dig, fräste Celine
åter ilsket när Anna strax före denna avgörande jul 2006
då hon slutligen tog steget, sarkastiskt berättade att en
kvinnlig chef hade kallat henne »kommentator«.
– Så oförskämt! fortsatte Celine. De betalar dig ju knappast
för din idealism heller. En samling bönder är vad de
är. Hur mycket skit ska du ta innan du reser dig?
I början av 90-talet hade Anna startat Aftonbladets
Kvinnobilaga tillsammans med kollegorna Monica Gunne,
Magdalena Kvarning och Lena Widman. Äntligen fick
de in artiklar om löneskillnader förklarade enbart av kön,
våld mot kvinnor, nya kvinnliga serietecknare och städning
i hemmet. Magdalena Kvarnings hemma-hos-reportage
hos den dåvarande kvinnliga finansministern, Anne
Wibble, där hennes man Jan hängde hennes behåar på
14

tork, var fortfarande ett av de roligaste jobb som publicerats
i den tidningen, tänkte Anna.
Kvinnobilagan var respektlös, drivande och satte den
moderna kvinnan på kartan. Hennes egna tankar om den
här nya kvinnosajten med mottot seriös&glamourös hämtade
mycket energi därifrån. Men det blev med kvinnobilagan
på Aftonbladet som med kvinnors situation i efterkrigstider.
Det är bara i nerförsbackar och motlut, där männen
är upptagna med att kriga på andra fronter, som kvinnor
lyfts fram och får synas som annat än bihang och
ögonfägnad. När Aftonbladet gick om Expressen, puttades
kvinnorna tillbaka. Kvinnobilagan las ner och de flesta
kvinnliga journalisterna fick rätta sig i ledet och börja skriva
om skönhet, skvaller, inredning och resor, medan pengarna
som nu strömmade in från annonsörerna las på en
daglig sportbilaga. Det fanns visserligen en kvinnoavdelning
kvar i nätupplagan, men den föll alltmer i träda. Sista
spiken sattes när chefredaktörens hustru prompt skulle ta
över den och nu verkade Aftonbladet ha gett upp det mesta
av sitt feministiska försök och gav ut en ren modebilaga för
de unga kvinnliga läsarna. Den gamla chefredaktören hade
nyligen avgått och det interna skvallret gick om hur länge
den unga vackra hustrun skulle stanna, nu när han inte hade
någon formell position längre. Där påminde Aftonbladet
starkt om andra hierarkiska företag; vem som var ihop med
vem, eller åtminstone hade hånglat på personalfesten, var
alltid ett mycket omtalat samtalsämne.
Varje sommar hade de snygga, blonda kvinnliga semestervikarierna
surrat runt den stora stjärnan Lasse Anrell
15

(de manliga vikarierna var aldrig lika snygga) och under
en period hade samtliga chefer på tidningen haft förhållanden
med varann. Det hade varit svårare än vanligt att
veta vem man kunde säga vad till utan att det idisslades i
någon sängkammare. Anna hade bara haft en kortare affär
med den unge, blonde killen som jobbade i lunchmatsalen.
Ett beteende som snarare påminde om de manliga
än om de kvinnliga kollegornas.
För Monica Gunne, Magdalena Kvarning och Lena Widman
hade det gått bra. Monica hade varit sambo med den
verkliga påläggskalven, Otto Sjöberg, som överraskande
gått och blivit chefredaktör för Expressen medan det
gamla brödraskapet gaddade ihop sig i ett sammanbitet
raseri som liknade svekdebatterna på sportsidorna när en
spelare lämnat Hammarby för att gå till AIK eller tvärtom.
Monica satt nu i ledningsgruppen, som en galjonsfigur
eller en trofé, efter att ha varit i frysboxen ett tag
eftersom man inte litade på var hennes lojalitet fanns, men
nu trippade hon åter över centralredaktionens golv i sina
röda stövletter och skämtade om armén av unga rakade
killar från det inre av Norrland som varje eftermiddag invaderade
redaktionen, medan de unga kvinnliga vikarierna
hamnade på featureavdelningen på planet ovanför. För
övrigt skrev Monica krönikor med kvinnoperspektiv som
alltid utgick från hennes eget liv enligt devisen »det personliga
är politiskt«. Magdalena hade blivit chef på TT
Spektra och påstod sig verkligen gilla att göra affärer, när
Anna, Lena och hon sågs på sina nostalgiträffar på baren
Le Rouge i Gamla stan. Hon levde sedan länge ihop med
16

den gamla sportchefen på Aftonbladet, Bengt »Fisken«
Olsson, och deras två jättelika katter. Lena var en av Aftonbladets
nyhetschefer på nätet och levde ensam, eller
man visste inte riktigt, för Lena var den hemligaste kvinnan
Anna kände eller trodde sig känna lite grann. Man
fick på sin höjd veta att hon hade flugit till Barcelona på
semestern, så de diskuterade mest media och politik och
skvaller från Aftonbladet när de sågs. Ibland kunde Anna
tycka att Lena borde ta strid mera aktivt för kvinnomaterialet,
men Lena höll hårt på att hennes plan: låt dem
springa in i väggen, var den mest uthålliga.
När det skulle hållas en fest för kvinnobilagan på 15årsdagen,
var det dock en mycket mager tillställning. Inga
tal, inga löpsedlar, ingen bjudchampagne, ingenting utom
några små skålar med korvar och en samling kvinnliga
journalister som tyckte det var förhållandevis uselt, men
talande. Hade den rosa sportbilagan haft födelsedagsfest
hade ledningen sannolikt hyrt konferensavdelningen på
ett stort hotell och bjudit på femrätters, menade en av de
äldre reportrarna, Ulla-Lene Österholm. Längre hade inte
kvinnorna kommit. Vare sig i samhället eller på Aftonbladet.
Så skulle då Anna Falk ändå hoppa av från den stora tidningsdraken
som varit hennes hemvist så länge, som alltid
gett henne ett fönster att titta ut genom, en plattform att
tala från i offentligheten, för att bli chefredaktör för den
här okända kvinnosajten?
Det var dags. Celine hade rätt, tänkte Anna som verk-
17

ligen börjat känna sig mer och mer främmande här. Det
var fullt av okända, frågande ansikten när hon dök upp på
redaktionen. Ingen Annette Kullenberg i kycklinggul dräkt
satte skräck i dem som inte hade lyckats gömma sig i tid.
Annette hade varit hennes förebild på så många vis. Anna
beundrade Annettes vanvördighet, känsla för galenskap
och stilistik, även om det var rätt svårt att föra fram det
till någon som också var väldigt dominant, självupptagen
och lättkränkt. Nu befann sig Annette mestadels på Kanarieöarna,
bitter över det uteblivna stödet från kollegorna
när hon hamnade i konflikt om en text och fick sluta på
Aftonbladet. Anna hade dåligt samvete för att inte ha stöttat
Annette, och själv skulle hon också försvinna. Utan att
det skulle märkas särskilt mycket. Ingen underfundig Anders
Paulrud från kulturredaktionen satt heller och kisade
mot henne i rökrummet. Ingen Lillemor Dahl, moderedaktör,
fanns där att gå och kolla på modevisning och dricka
ett glas vin med.
Anna var redan som en gammal möbel på Aftonbladet,
en som ingen satt i om man inte skulle prata gamla minnen
från den tid när det var bråkiga stormöten minst en gång
i veckan, då facket inte ansågs vara enbart en ointressant
stoppkloss och många ännu trodde att journalistik kunde
vara samhällsförändrande, inte bara förströelse. Nu rådde
en uppgiven stämning på redaktionerna under effektivitetens
täckmantel, journalisterna satt och knappade fogligt
på sina datorer och gjorde som de blev tillsagda. Skillnaden
mellan lägst betalda vikarie och högst betalda chef
hade ökat tusen procent och få verkade bry sig.
18

Aftonbladet hade förvandlats till en kombination av
nöjesfält och spa. När hon pratade med Sigge Ennart, en
av hennes gamla manliga vänner och första kollegor, liksom
många av cheferna med en bakgrund långt till vänster,
tyckte hon att han verkade ha funnit sig i en väl
tillbakalutad position på jobbet men såg till att kompensera
sig själv med ett dynamiskt liv i övrigt. Det som väckte
honom var en populär bloggare, Alexander Schulman,
som verkligen skrev mycket roligt om sitt privatliv. Sigge
hade en gång gjort fräcka intervjuer med maktpersoner.
Den upphaussade bloggaren Schulman gjorde mest intryck
av att vara en charmerande rövslickare och nonsensspridare.
När Anna och Sigge träffades på en middag
sa han att ska man ut i medieträsket nuförtiden, är det tyvärr
på det här viset, att det mesta av materialet måste
vara av den mycket lätta sorten. Annonsörerna vill ha
snabba siffror.
Ekonomerna har flyttat fram sina positioner och de
måste bli tillfredsställda, annars kan man inte göra någon
journalistik alls. Det är andra tider nu. Anna förstod att
det fanns hög risk att bli en Don Quixote om hon var kvar
på Aftonbladet. Så därför gav hon sig verkligen ut i träsket.