Bortom mod och ära - Pagina

PATRICK K. O’DONNELL
Bortom mod
och ära
Amerikanska Rangers och fallskärmsjägares
erfarenheter av andra världskriget
Översättning Jan Wibom
Optimal Förlag

KAPITEL 1
Dieppe
Världen kommer inte att bry sig så mycket om eller minnas det
som sägs här, men den kan aldrig glömma det som hände här …
För oss gäller det att ägna oss åt den stora uppgiften framför oss
- att vi genom dessa ärade döda kan finna en ökad hängivenhet
för den sak för vilken de offrade sig helt och fullt för.
- President Abraham Lincoln,
Gettysburg-talet
För alltid unga:
Howard Henry / Edwin Loustalot / Joseph Randall
D ESSA TRE AMERIKANSKA MÄN, ingen av dem äldre än tjugotre
år, deras liv har förevigats, inpräglade i en bronsplakett som
tyst utvisar den plats där amerikanska marktrupper för första
gången offrade sina liv och sin framtid i det av nazisterna ockuperade
Europa. De skiljer sig inte något från oräkneliga andra
amerikanska liv, bortglömda i ett krig som ägde rum för mer än
ett halvsekel sedan. Men Henry, Loustalot och Randall tillhörde
en grupp om femtio rangers som deltog i operation Jubilee, mer
känd som räden mot Dieppe.
Den månbelysta natten den 18 augusti 1942 lade en flottilj med
6086 soldater ut från England på väg mot den franska hamnstaden
17

ortom mod och ära
och turistorten Dieppe. Det fanns flera syften med räden: att samla
information om tyska försvarsanläggningar längs kusten för att
fastställa deras styrka vid en eventuell invasion av Europa: att ge
ett stort antal soldater stridserfarenhet och att tvinga Luftwaffe
till en flygstrid under för de allierade gynnsamma villkor. 1
I augusti hade femtio rangers - fem officerare och fyrtiofem
meniga valts ut till räden. 2 Själva räden ägde rum på en omkring
femton kilometer lång front i närheten av Dieppe, som ligger ungefär
tjugo mil nordost om landstigningsplatserna i Normandie.
Räden innefattade tre större anfall. Tyngdpunkten i räden var ett
frontalangrepp mot Dieppe utfört av nästan femtusen soldater från
den kanadensiska andra divisionen och ett mindre antal rangers.
Detta skulle föregås av att en styrka på cirka ettusen brittiska
kommandosoldater, några få franska sådana och fyrtiofyra rangers
attackerade stadens flanker.
Kommandosoldaterna och rangerssoldaterna hade i uppdrag att
förstöra de främsta tyska artilleriställningarna på Dieppes båda
flanker; det var av avgörande betydelse att dessa förstördes innan
huvudanfallet mot Dieppe ägde rum. Englands kommandostyrka
nr. 3 och fyrtio rangers fick i uppdrag att förstöra ett tyskt batteri
med 5,9-tums kanoner, av engelsmännen kallat för Goebbels-batteriet,
på östra sidan av Dieppe, nära staden Berneval. På Dieppes
västra flank följde fyra rangers med kommandostyrka nr. 4, med
uppgift att landstiga på stränderna nära Varengeville och förstöra
ett antal kanoner som kallades för Hess-batteriet. De återstående
sex rangerssoldaterna inordnades i den kanadensiska andra divisionen,
som ledde frontalanfallet mot Dieppe. 3
I den ursprungliga planen för Dieppe-operationen ingick även
fallskärmssoldater. Den enda amerikanska flygburna enheten i
Europa vid det tillfället var den 2:a bataljonen tillhörande det
503:e fallskärmsinfanteriregementet. Denna enhet var en naturlig
kandidat till uppgiften. 4 Av efterhandsrapporterna framgår
att det flygburna anfallet inställdes på grund av ogynnsamma
18

Diepperäden – 19 augusti 1942
N
South Saskatchewan Rgt./Cameron Highlanders
A
E N G L A N D
Kommandostyrka nr. 3
Royal Hamilton Light Infantry
Essex Scottish
Fusiliers Mont-Royal
Royal Marine “A” Commando
14th Canadian Army Tank Rgt. (Calgary Rgt.)
Engelska kanalen
B
YELLOW I
BEACH
Petit
Berneval
YELLOW II
BEACH
E n g e l s k a k a n a l e n
Dieppe
N o r m a n d i e
Royal Rgt. of Canada
C
3
Paris
F R A N K R I K E
C
B
2 BLUE
Marschväg för major
BEACH
Youngs grupp
Lågvattenslinje
Bernevalle-Grand
Högvattenslinje
RED
BEACH
A
Kommandostyrka nr. 4
WHITE
BEACH
19
ORANGE I
BEACH GREEN
BEACH
Lågvattenslinje
ORANGE II
BEACH
Kustbatteri
Fältbatteri
Tyska anfall
Allierade framryckningar
Dieppe
Högvattenslinje
Pourville
Vasterival
Arques
Camerons Varengevillesur-Mer
Petit Appeville
Marschväg för
Mills-Roberts grupp
1
Alex Szima, 1st Ranger Btn.
Lester Kness, 1st Ranger Btn.
Ed Furru, 1st Ranger Btn.
1
2
3
Marschväg för
Lord Lovats grupp
0 3,2
Note: Edwin Loustalot dödades på Yellow I beach;
Howard Henry, Red beach; Joseph Randall, White beach
Kilometer
Map by Maryland Mapping & Graphics, Inc.

ortom mod och ära
omständigheter för både ett amfibie- och ett flygburet anfall vad
gällde månsken och tidvatten. På den tiden, då radartekniken för
att lotsa flygplan till en hoppzon fortfarande befann sig på utvecklingsstadiet,
var flygburna anfall i hög grad beroende av vädret.
Klockan halv sju på kvällen inleddes operationen som planerat.
Anfallsflottiljen avverkade den elva mil långa färden över Engelska
kanalen till Frankrike. Men klockan 03.46 på morgonen lystes
natten upp av tyska lysraketer och flottiljen avslöjades. En konvoj
av tyska torpedbåtar som eskorterade en tysk tanker stötte av en
slump på delar av anfallsstyrkan, sänke flera allierade landstigningsbåtar
och varnade de tyska försvarsställningarna omkring
Dieppe.
Efter att ha förlorat flera landstigningsbåtar till den tyska konvojen,
gick kommandostyrka nr. 3 i land nära Berneval, som fått
täcknamnet Yellow Beach 1. Endast nittiosex kommandosoldater
och fyra rangers lyckades ta sig iland på stranden, där de under de
följande tre timmarna naglades fast av kulspruteeld och granatkastare.
I stridstumultet blev troligen löjtnant Edwin Loustalot den
första amerikanska infanteristen som stupade på den europeiska
krigsskådeplatsen, när han ledde ett anfall för att förstöra ett tyskt
kulsprutenäste. 5
Den enda positiva händelsen på Yellow Beach inträffade när arton
kommandosoldater tillhörande styrka nr. 3 landsteg på Yellow
Beach II, klättrade uppför en sänka fylld med taggtråd och tog sig
fram till Goebbels-batteriets 5,9-tumskanoner. Efter att ha gått i
ställning i närheten av kanonerna, lyckades kommandosoldaterna
hålla den tyska kanonbesättningen i schack med gevärseld och
stoppa den tyska kanonelden mot den kanadensiska huvudstyrkan
som attackerade Dieppe.
Under tiden, på Dieppes högra flank, höll kommandostyrka
nr. 4 på att stiga iland på stränderna nära Varengeville. Landningsområdet
gick under täcknamnen Orange Beach I och II. Den
fjärde kommandostyrkan var uppdelad i två grupper. Klockan
20

Dieppe
04.53 på morgonen gick den första gruppen, led av major Derek
Mills-Roberts, iland på Orange Beach I. 1300 meter längre bort
längs stranden steg två rangers och 178 kommandosoldater i land
på Orange Beach II. Denna grupp anfördes av överstelöjtnant Lord
Shimi Lovat, en färgstark personlighet som ibland gick iklädd
skotskrutiga byxor och bar ett jaktgevär och ett jakthorn. Han
och hans grupp skulle anfalla kanonerna bakifrån.
Två rangers åtföljde Mills-Roberts kommandosoldater när de
tog sig igenom en sänka fylld med taggtråd. Efter att ha rensat
ett antal hus besatta av fiendesoldater, upprättade Mills-Roberts
grupp en försvarsställning nära Hess-batteriet och började skjuta
prick mot tyskarna som bemannade kanonerna. Mills-Roberts
män åtföljdes snart av Lord Lovats grupp, som hade kämpat sig
fram till dem från Orange Beach II. Två rangers tillhörande Lovats
grupp utmärkte sig vid detta tillfälle genom att förstöra ett
kulsprutenäste. Efter ett flyganfall av engelska Hurricane-plan
mot batteriet med 15 cm kanoner, satte de båda grupperna på
bajonetterna och gick, efter en signal från Lovats jakthorn, till
anfall mot batteriet. Med stort mod högg, bombade och sköt de
tyskarna som bemannade kanonerna. Endast fyra tyskar togs till
fånga. 6 Efter att ha förstört kanonerna, tog sig de båda grupperna
tillbaka till stranden, där de hämtades av den engelska marinens
landstigningsbåtar klockan 07.30 på morgonen. Det uppdrag som
utfördes av kommandostyrka nr.4 betraktas än i dag som en fulländad
kommandoräd.
Frontalangreppet mot Dieppe, å andra sidan, blev en katastrof.
Förlusterna i de kanadensiska enheterna var enorma. Kanadas
Royal Regiment förlorade 97 procent av sitt manskap, och de
andra kanadensiska enheterna klarade sig inte mycket bättre. Av
de sex rangers som deltog i den kanadensiska styrkan, dödades
löjtnant Joseph Randall av en kulkärve i vattenbrynet, och T-4
(Tekniker, fjärde graden) Howard Henry tros ha mött ett liknande
öde tillsammans med sitt kanadensiska sprängpluton, som mejades
21

ortom mod och ära
ner på Red Beach. 7 Rangern Lloyd Church sårades i huvudet och
tillfångatogs av tyskarna. De tre återstående rangerssoldaterna
som slogs tillsammans med kanadensarna hade turen att komma
undan med livet i behåll.
När återstoden av anfallsstyrkan återvände till England, framhävde
den allierade propagandamaskineriet den ”läxa man lärt
sig” genom räden och tonade ner de fruktansvärda förlusterna
och utgången på slagfältet. Två månader senare, med en kärna
av män som fått stridsvana under räden, befann sig den första
Rangersbataljonen ombord på fartyg på väg mot operation Torch,
den allierade invasionen av Nordafrika.
Robert Slaughter
29:e rangersbataljonen 8
Rangers- och fallskärmstrupperna gick igenom en av de tuffaste ut-
bildningarna i världen. Robert Slaughters utbildning ägde rum efter
Dieppe-räden, men det var samma program som alla rangerssoldater
fick genomgå vid kommandosoldatsskolan i Achnacarry i Skottland.
VI VAR EN STOLT grupp. Vi ville vara bäst, och vi tyckte att vi var
det. Vi ville visa engelsmännen - de utmanade oss på något vis.
De flesta av våra instruktörer var veteraner från Dieppe-räden
och kom från kommandostyrka nr. 4. Vi hade också en kapten
från Black Watch, det skotska infanteriregementet, och han var en
riktig djävul. Han höll mycket hårt på disciplinen. Han hade varit
stationerad i Indien eller något liknande: en välutbildad kille, men
tuff till tusen. Han var en bra lärare om han inte knäckte rekryten,
han skickade iväg folk varje dag. Utslagningsprocenten var hög.
Vi hade hundratals frivilliga, men färre än tvåhundra klarade den
första uttagningen. Minsta miss så åkte man ut.
Jag minns en dag när vi gjorde en sexmilamarsch i raskt tempo.
Vi hade just fått nya fallskärmskängor. Efter marschen hade jag
blåsor överallt på fötterna. Mina fötter var blodiga och svullna.
22

Dieppe
Men jag vägrade att ge upp. Jag hade bestämt mig för att klara av
det. Nästa dag måste vi marschera fem mil. Vi höll då på med att
testa K-ransoner. De vägde oss varje dag, före och efter marschen.
Vi gick ungefär fyrtio kilometer i snitt, i tio dagar. Jag gick ner
från 92 kg till runt 79 kg; det var det värsta jag varit med om i hela
mitt liv. När vi slutligen kom tillbaka till baslägret och avslutade
träningen, hade min mage krympt så mycket att jag inte kunde äta
den mastiga frukosten som de serverade. Det tog två dagar för mig
att anpassa mig igen. Träningen stärkte oss. Den gjorde oss stolta.
Man dör hellre än sviker sin kompis. Det var så den påverkade
mig. Den gav fysisk och mental styrka.
[En normal dag] gick vi upp mycket tidigt på morgonen, omkring
klockan fem. Vi brukade gå ut före frukost. Först hade vi
reveljen och uppställning och sedan tog vi av oss på överkroppen
och gjorde en övning med en timmerstock. Den var tänkt att bygga
upp musklerna och göra dig stark. Vi var flera killar som lyfte en
stock stor som en telefonstolpe som vi kastade upp i luften och
fångade. Man fick lite styrketräning, något vi inte höll på med
på den tiden. Det gav en verklig aptit före frukosten, men maten
var hemsk. Efter frukosten var det ilmarscher, hinderbanan eller
skjutbanan. Varenda dag tränade vi närstridstekniker.
En av våra instruktörer var en engelsk brottningsmästare i mellanviktsklassen.
Han vägde omkring sjuttiofem kilo eller mindre,
och vi hade den här stora svensken som hette Jake, han var från
Minnesota, en stor kille. [Instruktören] visade hur man skulle
parera en bajonett, hur man skulle ta geväret från någon. Han
sade, ”Okej, en av er kan komma fram, så ska jag visa hur man
gör.” Så vi knuffade fram Jake, han var vår stolthet. Han var som
ett jättelikt monster. Han klev fram där med sitt gevär och sin
bajonett, och sergeanten sade, ”All right, attackera mig!” Jake
avancerade lite halvhjärtat, och sergeanten sade, ”Nej, nej, jag vill
att du ska anfalla som om du försökte döda mig!” ”Verkligen?”,
svarade Jake, och sergeanten sade, ”Just det!”. Jake attackerade,
23

ortom mod och ära
och i nästa ögonblick låg han på rygg och sergeanten hade hans
gevär i sina händer med bajonetten riktad mot Jakes hals.
De hade hinderbanor som man måste ta sig igenom i språngmarsch,
med måltavlor som plötsligt dök upp som man måste
skjuta mot. Man sprang gruppvis och hela gruppen måste klara av
banan. Om någon av männen under övningens lopp förklarades
som stupad av övningsledaren, tvingades vi bära killen hela vägen
runt banan. Vi måste klättra över väggar, korsa floder och sedan
betygsatte de vår insats. Om gruppen inte klarade av det inom den
utsatta tiden, fick man springa på söndagen, som var vår lediga
dag.
Vi hade alla sorters övningar, bland annat att leva på det vi
hittade i naturen, utan mat eller vatten. De lämnade av oss någonstans
och gav oss en kompass och en karta. Det fanns inga hus,
ingenting, ingenting att utgå ifrån. Vi var tvungna att hitta tillbaka
till en angiven plats. Vi fick också amfibieträning där de sköt med
skarp ammunition [nära oss] för att göra övningen realistisk.
Alex Szima
1:a rangersbataljonen
På Dieppes västra flank tilldelades kommandostyrka nr. 4 tillsam-
mans med Alex Szima och en handfull andra rangers uppgiften att
förstöra de artilleripositioner som kallades för Hess-batteriet. Ka-
nonerna måste förstöras för att huvudanfallet mot Dieppe skulle ha
någon chans att lyckas. Kommandostyrka nr. 4 delades upp i två
grupper inför attacken. I grupp 1, som leddes av major Derek Mills-
Roberts och bestod av sjuttio kommandosoldater och två rangers,
ingick sergeant Szima.
DET LÅG DÖDA HELA vägen längs stigen. Varje gång en kille gick upp,
var han tvungen att ta med sig en kropp ner. ”Sergeant Szima,
bevaka stigen”, sade man till mig. Jag kände en sorts lättnad när
kriget tog slut för min del. Efter att ha lyft ner kropparna, fick jag
24

Dieppe
tillfälle att äta. Jag frågade kocken om han kunde avvara lite kaffe,
och jag förde plåtmuggen till munnen. Jag kunde inte dricka det,
för jag skakade så. Jag kunde inte föra munnen till kantinmuggen.
Jag försökte en tre, fyra gånger. Jag bara darrade. Så jag struntade i
det. I det läget började jag bryta samman. Om jag inte hade passat
mig, så hade jag brutit ihop. Jag hade ansvaret för att märkningen
och transporten av kropparna tillbaka till gravregistreringen. Det
var så många döda kroppar, och i Italien vid den tidpunkten sade
de att det inte blev några mer filtar till dem. När vi lastade dem
på lastbilarna måste man lägga dem med fötterna utåt och inte
med huvudena nära bakluckan, eftersom vi åkte igenom städer.
Det var ett helt annat krig än det i Dieppe, där jag var med för
första gången.
[Szima minns fjärde kommandostyrkans strider vid Hessbatteriet.]
Alla ställde sig upp och började skjuta mot de största
kanonerna. Jag avlossade ett par magasin mot luftvärnstornet
och luftvärnskanonen. Någon sade att vi skulle flytta oss, och vi
utsattes för gevärsbeskjutning från en plats ungefär hundra meter
till höger om mig.
När en kula passerar, hör man suget från luftströmmen,
”whoosh, whoosh”, ungefär. Man hör smällen. Man vet vilka
kulor som kommer emot en själv. Jag fick syn på en av tyskarna
uppe på ladan. Jag ställde mig upp, avfyrade åtta skott och sköt
bort varannan takpanna. Pang! Pang! Pang! Pang! Pang! Pang!
Pang! Pang! Sedan hörde jag Mr. Coulson säga, ”Yank, skjut inte
ditåt. Lord Lovat kommer ner från det hållet!” Jag såg minst fyra
tyskar till cirka 140 meter bort, på taket till andra våningen i ett
av husen och jag avlossade två magasin mot dem. Senare fick jag
veta att jag hade träffat dem.
Detta kommer mig att tänka på en kul incident. Innan vi kom till
Dieppe, var jag på en skjutbana i Portland i England och där var
jag med om något ovanligt. Medan vi var på banan, beordrades
25

ortom mod och ära
Kommandoofficerarna Webb och Coulson
(i förgrunden) och lord Lovat (pekande),
efter återkomsten från Dieppe-operationen.
(Foto från E. W. Jones)
vi alla att skjuta fem skott mot den närmaste raden med måltavlor.
Jag hade ett gevär av märket M-1 och sköt fem skott inom
en skottradie på arton centimeter. Mills-Roberts och alla andra
skyttar rusade ner för att inspektera sina måltavlor. [Det fanns
ingen telefonkommunikation med skyttediket.] Han som skötte
måltavlorna sade, ”Du har en gruppering på arton centimeter,
förmodligen ett rekord.” När jag kom tillbaka till skyttelinjen,
möttes jag av Mills-Roberts, som sade, ”Tillhör du den amerikanska
arméns gevärsskyttestyrkor?” Jag svarade, ”Nej, sir, jag är en
bartender från Dayton, Ohio.”
Vi fortsatte skjuta mot artilleripositionen på kusten, och sedan
hördes ett ”pip, pip, ba ba dummm”. Det var en säckpipblåsare.
Jag skämtar inte [skratt]. Så här kommer den där säckpipsblåsaren,
och Colson säger åt alla att fortsätta skjuta mot kanonerna. Så
vi fick fortsätta beskjuta kanonpositionen till ljudet av säckpipan.
Lovats män dök upp och slog ut kanonerna. Lovat var iklädd
skotskrutiga byxor och en tröja, och bar en jaktkniv.
26

Kommandostyrka Nr. 4 ger sig av
från Dieppe i Frankrike, på väg
tillbaka till England. Röken
(i bakgrunden) användes för att
dölja dem under återfärden.
(Foto från E. W. Jones)
Dieppe
Ett flertal kommandosoldater dödades eller sårades runt ladan,
och jag letade efter den andra rangern som jag hade stigit i land
tillsammans med, Frank Koons, för nu hade jag mycket ont om
ammunition, jag hade avlossat hela mitt bälte och fyra magasin
från axelbältet. Jag väntade i en tillbakadragen position medan
kommandosoldaterna började retirera som planerat. Flera kommandosoldater
hade sårats, och vi tog loss dörrarna från husen
och placerade de sårade männen på dem. Fyra tyska fångar bar
några av de sårade. De vandrade tillbaka [till stranden].
De sårade hjälptes långsamt fram längs vägen. Vi hade vår position
vid en grind till en bondgård, i anslutning till en hög häck.
Skytten med ett Boyes antistridsvagnsgevär gick i ställning på
vägens vänstra sida i riktning mot de förstörda kanonerna. Vi hade
de retirerande kommandosoldaterna bakom oss. Jag hörde fotsteg
på båda sidor om häcken. Jag förstod att det måste vara tyskar.
Jag gick i ställning vid grinden och ut kom korpral Koons. Jag
beordrade honom att ge sig av längs vägen för att komma ikapp de
långsamt retirerande kommandosoldaterna. Efter ett antal minuter
sprang jag över till kanonen [antistridsvagnsgeväret] och tog tag i
det främre handtaget och sedan sprang vi båda mot vägens första
krök. Vi var ensamma och de sista männen kvar på vägen. Det
27

ortom mod och ära
låg över hundra döda runt omkring oss. När jag såg mig omkring,
tänkte jag att någon av dem skulle resa sig upp och börja skjuta på
oss. Vi intog vår andra position och såg en lastbil full med tyska
infanterister som närmade sig platsen som vi just hade lämnat.
Jag sade åt gevärsskytten, att vi skulle skjuta om de kom ännu
närmare. En man steg ur, gick in genom grinden och återvände
sedan till lastbilen. ”Skjut!”, sade jag. Han träffade lastbilen som
förvandlades till en stofthög. Jag ställde mig upp och avfyrade
åtta skott. Vi satte iväg, jag tog åter tag i den främre delen av
geväret och vi rusade till nästa position, som låg vid vägens nästa
krök. Han sprang förbi mig på vänster sida och vi kastade oss ner.
Gevärskulorna visslade genom trädens bladverk. Vi kom fram till
försvarsställningen och kommandosoldaten sade lösenordet, som
jag måste erkänna att jag hade glömt bort.
Lester Kness
1:a rangersbataljonen
Liksom flera av de ursprungliga medlemmarna av Darbys rangers,
hade Lester Kness ett stridsförflutet som bland annat innefattade
att han hade gått i spetsen för fyra amfibieattacker under dagen D
och deltagit i sex fälttåg. Han tilldelades en silverstjärna av en enhet
som inte trodde på utmärkelser, där soldaterna förväntades prestera
utöver vad plikten krävde. Lester Kness var en första klassens soldat
som avancerade från menig soldat till att så småningom få befälet
över ett kompani för att senare bli stabsofficer vid en bataljon. Här
minns han det som hände på stränderna vid Dieppe.
JAG HAR MÅNGA VÄNNER, det finns mycket kärlek i den här gruppen.
Det finns inget annat skäl till detta än sanningen mellan oss. Det
finns mycket sanning i känslor.
Det finns en sorts kärlek som kallas agape; det är något mycket
snarlikt. Det är kärlek byggd på offer, byggd på viljan att offra sitt
eget liv för den andre. Vi känner detta mer än vi vet det. Om du
28

Dieppe
frågar [rangers] vad de vet, kommer du att få höra en massa larviga
arméhistorier om ditt och datt, men om du frågar dem vad de känner,
får du kanske en aning om att de känner kärlek för varandra.
Jag såg nyss när två av mina gamla sergeanter träffades, och de
stod där och höll om varandra. Det var inte en kompiskram, det
var en ”Jag älskar dig”-kram; det är något annat.
[Under Dieppe-räden] gick granaterna rakt genom fartyget. Vi
befann oss omkring åtta kilometer norr om Dieppe på väg mot ett
kustbatteri. På den tiden var jag fanjunkare och andrebefäl för en
grupp engelska kommandosoldater. Vi hade just släppts upp på
däck och bar alla på granatkastarammunition, bangaloretorpeder
och liknande. Vi stod på däcket, och befälsbåten for bredvid oss.
Jag hörde hur en av killarna från flottan ropade ut färger - jag
minns inte vilka, blått, någonting och så vidare.
Under tiden fylldes himlen av granatskott som såg ut som små
gula bollar, det var riktigt vackert, som på den fjärde juli. Jag såg
mig omkring, och jag var den enda som stod upp; alla andra hade
tagit betäckning. Så jag slängde ifrån mig granatkastarammunitionen
jag bar på och hoppade ner i ett av fartygets kanontorn.
Jag befann mig på fartygets styrbordssida när elden [fartygets
kanoneld] avlossades åt vänster. Fartyget var inte så brett, för
kanonen täckte båda sidor.
Flera tyska båtar anföll fartyget, och vi trodde att det var en
tysk E-båt [en snabb motorbåt utrustad med torpeder liknande
den amerikanska PT-båten]. Efter en kort eldstrid sänkte vårt lilla
flaggskepp den tyska E-båten.
Jag kröp ut ur kanontornet. Ungefär då kom det upp en hink
genom ventilen in till kabyssen och den engelske sergeanten vrålade,
”Kom igen nu, Yank, hjälp mig att släcka den här elden.”
Så jag reste mig upp, tog hinken och räckte den till honom, och
han tömde den över elden alldeles till höger om kanontornet. Han
tömde den över elden och hinken var full med fisk, sill. Han sade,
”jäklar, titta på de där jävla sillarna!” Jag langade ner hinken och
29

ortom mod och ära
en ny hink kom upp och vi kastade vatten på elden tills den hade
slocknat. Det var räddningen för mig, för jag fick fullt upp att göra
och kom över min skräck.
När vi hade sänkt E-båten gick alla tillbaka och hämtade sin
utrustning. Landstigningsbåten kunde inte hitta oss i mörkret -
den tappade bort oss. [Båten] måste dessutom ta sig därifrån. De
hade inte en chans. De hade ingenting att slåss med, så de måste
fly. Och därför hade vi aldrig någon landstigningsbåt för att ta
oss i land. Vi åkte i ungefär en timme, då det började bli ljust. Jag
spanade runt för att försöka uppfatta vad som hände.
Vi var på väg in mot Dieppe. Vårt fartyg var nere i Dieppe för
att hämta upp folk från stranden. De tyska och amerikanska flygplanen
såg ut precis som flugor på den mjölkvita väggen ovanför
oss. Det var bomber som föll, artillerield från stranden, fartygen
sköt, hela tiden hände det något. Det var verkligen något att se.
Jag har aldrig sett någonting liknande, varken före eller efter.
Det hade blivit ljust nu. Flera tyska plan flög ovanför aktern på
vårt fartyg. Ett av dem kom emot oss och öppnade eld. Han flög
i riktning mot fartygets akter och den engelska officeren sade att
han inte skulle stå upp där på det sättet. Två grabbar träffades, en
granat som gick rakt genom dem båda. De dödades omedelbart.
På kvällen styrde vi fartyget in längs stranden. Vi plockade
upp tyska piloter, engelska piloter och amerikanska piloter. Vi
måste ha haft fyrtio män ombord på fartyget. Jag kunde se stridsvagnarna
på stranden. Jag kunde se männen som försökte ta sig
därifrån. Det var en katastrof. Himlen var upplyst av lågor och
fartygen sköt. Det var många tyska flygplan. Jag kunde inte se de
tyska kanonställningarna på stranden eller någon kulspruteeld
eller liknande. Allt jag kunde se var män som sprang. Jag såg
bårbärarna på stranden och stridsvagnarna och människorna som
låg runt dem, som hade blivit dödade. Det fanns ingen väg ut
för dem. Många av stridsvagnarna träffades. Männen låg där, de
sprang, de simmade. Vi förlorade en kille som heter Henry. Han
30

Dieppe
dödades. Det var just innan mörkret föll, när de började dra sig
tillbaka över Kanalen.
Edwin Furru
1:a rangersbataljonen
Fyrtio rangers hade placerats i kommandostyrka nr.3 som tilldelats
Yellow Beach 1 och den grupp av fyra 5,9-tums kanoner som kall-
lades Goebbels-batteriet, nära Berneval, alldeles öster om Dieppe.
Innan huvudparten av styrkan kunde stiga i land, stötte de på en tysk
konvoj elva kilometer från land. Endast fem landstigningsbåtar från
den ursprungliga operationsstyrkan steg i land på Yellow Beach 1 vid
Berneval, däribland Edwin Furru och tre andra rangers.
DET SÅG UT SOM på den fjärde juli. Raketer och granater som avfyrades
överallt och lyste upp hela himlen. Det var tyska flygplan
ovanför, och jag såg delar av en tysk E-båt som passerade. Jag stod
i begrepp att skjuta mot den, men tänkte att det skulle avslöja vår
position. Dessutom trodde jag inte att jag skulle ha någon större
chans att träffa den.
E-båtsattacken skingrade många av landstigningsbåtarna, men
min höll kursen mot stranden. Vi for rakt upp på stranden. Det
var ingen match. Så vi fortsatte upp mot den här ravinen som var
full av taggtråd. Någon klippte av taggtråden med avbitartänger
och vi tog oss uppför ravinens sida och fortsatte framåt. Jag minns
att vi passerade en kulspruteställning som inte var bemannad.
Vi gick genom en trädgård bakom ett litet hus. Vi genade genom
trädgården och korsade en väg. Vi kom till en stor byggnad, ett
hotell eller något liknande. Där väntade vi medan en spejare kontrollerade
om kusten var klar. Det fanns ingen där, så vi gick dit.
Vi gick nära byggnaden och fortsatte framåt en stund tills vi fann
en stig. Vi råkade i en eldstrid, det var en mycket våldsam beskjutning,
och kommandosoldaterna som jag var tillsammans med, de
var kanske ett dussintal män, beslutade att vi skulle vända tillbaka.
31

Jag var siste man i vår grupp. På väg tillbaka till stranden träffade
jag på två kommandosoldater som hade sårats och de sade,
”Yank, stick iväg härifrån innan du blir skjuten!” Jag gick vidare
en bit och såg en död i amerikansk uniform. Jag gick fram för att
se vem det var och det var löjtnant Loustalot. Han hade träffats
i bröstet och magen. Jag lade märke till att okularet hade skjutits
sönder på fältkikaren som han bar runt halsen.
Jag fortsatte vandra nedför ravinen tillbaka mot stranden. Jag
kände hur något svischade förbi min hals och fick syn på en svart
fläck. Tyskarna sköt med något som verkade vara en beslagtagen
fransk fältkanon, modell French 75. Jag trodde att det var en
French 75 eftersom jag hade tillhört en artillerienhet innan jag
blev en ranger, och vi var utrustade med gamla French 75-kanoner
under våra övningar i Louisiana.
Hur som helst, jag fortsatte nedför ravinen och träffade på sergeant
Jackson. Vi rökte en cigarett tillsammans och sedan fortsatte vi
mot stranden och gick in i en liten grotta på sidan av bergväggen.
Omkring ett halvdussin män gömde sig i den här grunda grottan
nära stranden. Vi satt där ett tag och väntade på att båtarna skulle
komma tillbaka.
Under tiden hörde vi en hel del skottlossning runt omkring oss.
Vi väntade en stund och en tysk patrull kom gående längs stranden.
De hade bara behövt kasta in några granater i grottan så hade
det varit färdigt med oss. Så vi gav upp.
Jag antar att vi kunde ha tagit kål på några av dem, men tyskarna
samlade ihop oss och placerade oss i lastbilar. Vi var i en
konvoj med lastbilar på väg ut ur staden. Jag hörde ett ljud som
lät som ”brrrr” ”brrrr” ”brrrr” och tittade upp och såg att telefonledningarna
höll på att gå sönder och falla ned på marken. Jag
visste vad som skulle hända sedan. Plötsligt visslade ett Spitfire
(brittiskt jaktplan) förbi. Jag trodde inte en lastbil kunde brinna
så fort. Så jag kastade mig mot dörrlåset och föll ur bilen. Killen
bredvid mig ramlade ur och sprang iväg. Jag gick över till sidan
32

Dieppe
av vägen och tog skydd. När jag trodde att det var över, gick jag
tillbaka till den brinnande lastbilen och försökte dra ut en av de
andra männen. Jag böjde mig ner för att ta tag i honom - och såg
att han inte hade några ben. Jag antog att han var död eller skulle
vara det ganska snart.
Nu kände jag att jag måste tömma tarmen. När jag hukade mig
ner lade jag märke till flera hål i mina byxor och min skjorta och
jag kände en sorts sveda i mitt knä. Det kändes som om jag hade
fått en smäll på reflexnerven under knäskålen. Jag tittade ner och
såg att det satt en stor bit granatsplitter i mitt knä. Jag tänkte att
det inte var någon idé att börja krypa omkring med knät, eftersom
granatsplittret kunde ha gjort mos av det, så jag tänkte att jag
skulle vänta på tyskarna och kanske få komma till ett sjukhus.
Kort därpå kom en grupp tyska officerare förbi i en bil, lyfte in
mig i baksätet och körde mig till ett sjukhus. Konstigt nog minns
jag ingenting av bilfärden tillsammans med de tyska officerarna
till sjukhuset.
33