Bortom mod och ära - Pagina

Dieppe
tillfälle att äta. Jag frågade kocken om han kunde avvara lite kaffe,
och jag förde plåtmuggen till munnen. Jag kunde inte dricka det,
för jag skakade så. Jag kunde inte föra munnen till kantinmuggen.
Jag försökte en tre, fyra gånger. Jag bara darrade. Så jag struntade i
det. I det läget började jag bryta samman. Om jag inte hade passat
mig, så hade jag brutit ihop. Jag hade ansvaret för att märkningen
och transporten av kropparna tillbaka till gravregistreringen. Det
var så många döda kroppar, och i Italien vid den tidpunkten sade
de att det inte blev några mer filtar till dem. När vi lastade dem
på lastbilarna måste man lägga dem med fötterna utåt och inte
med huvudena nära bakluckan, eftersom vi åkte igenom städer.
Det var ett helt annat krig än det i Dieppe, där jag var med för
första gången.
[Szima minns fjärde kommandostyrkans strider vid Hessbatteriet.]
Alla ställde sig upp och började skjuta mot de största
kanonerna. Jag avlossade ett par magasin mot luftvärnstornet
och luftvärnskanonen. Någon sade att vi skulle flytta oss, och vi
utsattes för gevärsbeskjutning från en plats ungefär hundra meter
till höger om mig.
När en kula passerar, hör man suget från luftströmmen,
”whoosh, whoosh”, ungefär. Man hör smällen. Man vet vilka
kulor som kommer emot en själv. Jag fick syn på en av tyskarna
uppe på ladan. Jag ställde mig upp, avfyrade åtta skott och sköt
bort varannan takpanna. Pang! Pang! Pang! Pang! Pang! Pang!
Pang! Pang! Sedan hörde jag Mr. Coulson säga, ”Yank, skjut inte
ditåt. Lord Lovat kommer ner från det hållet!” Jag såg minst fyra
tyskar till cirka 140 meter bort, på taket till andra våningen i ett
av husen och jag avlossade två magasin mot dem. Senare fick jag
veta att jag hade träffat dem.
Detta kommer mig att tänka på en kul incident. Innan vi kom till
Dieppe, var jag på en skjutbana i Portland i England och där var
jag med om något ovanligt. Medan vi var på banan, beordrades
25