Västgötakollektivet och kulturpedagogiken - westsidestories

Västgötakollektivet
och
kulturpedagogiken
Lussenatt i Västergötland
Västgötakollektivet och kulturpedagogiken
Spelet om Ållebergs Ryttare
Roger Karlén
Västgötakollektivet-Västgötaskolan
1997:1
_____________________________________________________
Vestr Gothia
Kulturproduktioner

Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
Lussenatt i Västergötland
Västgötakollektivet och kulturpedagogiken
Stiftelsen Västgötakollektivet
Från tolv till trettiosex platser
Behandling och utbildning
Kulturpedagogikens väsen
Kulturmiljön
Sociala spelregler
Ungdomskulturen
Behålla relationer
Världsbilden
Självets differentiering
Fem nivåer
Sammanbindande processer
Spelet om Ållebergs Ryttare

Lussenatt i Västergötland
Bilarna letar sig fram genom skogarna. Det är mörkt och klockan är kvart över fem. Det tunna
lagret nysnö lyser vitt mot den mörka natthimlen. I strålkastarljusen blir omgivningarna både
märkliga och vackra. Vägarna är hala och karavanen rör sig sakta framåt. De flesta ungdomarna
sover, men de som fortfarande är vakna ser vägskylten i korsningen. Bilarna svänger av åt det håll
som skylten pekar ut att Uppsala ligger.
I bilarna finns Västgötakollektivets ungdomar och vuxna. I släpen finns två av kollektivets
islandshästar. Karavanen är på väg till det gamla Ubsola-templet i Ledsjö socken, natten till den
trettonde december. Det är lussenatt i Västergötland. Lussegubbarna har lagt sig efter allt spring i
hus och lägenheter och än har inte luciorna vaknat. På gårdarna utefter vägen är granarna
prydda med belysning. Hösten har blivit vinter och julen gör sig påmind.
Spänningen och nyfikenheten från kvällen innan, när de nyslaktade grisarna provsmakades i
form av grillade revben, har övergått i en sömnig tveksamhet inför nattens expedition. Framför
brasan därhemma med ungsbakade äpplen kittlade berättelserna fantasin på ett behagligt sätt.
Efter att ha blivit väckt klockan två på natten, druckit kaffe och ätit lussekusar och påbörjat den
åtta mil långa resan upp mot trakterna av Kinnekulle, har det mesta förvandlats till en småfrusen
trötthet.
De halvsovande ungdomarna väcks när bilarna stannar på den smala grusvägen. En liten paus
innan de sista kilometrarna förbi Riksberget, platsen där de västgötska vårdkaslinjerna strålade
samman. Bilarna rullar vidare och nyfikna ögon börjar kika ut genom de isiga rutorna. Lussenatten
är mörk och det är inte mycket som går att se.
När bilarna slutligen bromsar in på en gräsplätt framför en tyst och nedsläckt bondgård är alla
klarvakna. Den sista sömnigheten försvinner när bilvärmen ersätts av vinternattens snålblåst.
Jackor knäpps, mössor dras ner över öronen och vantar kommer på. Även om det bara är några
minusgrader så känns det kallt.
Viskande ordnas urlastningen. Facklor tänds och hästarna tittar sig frustande omkring. En släde
lastad med ved dras ut ur det ena släpet och en av hästarna görs klar att spännas för. Den andra
hästen förses med klövjeväskor fyllda med kaffe, choklad och mat.
Vinden blåser snett från sidan när ledet ordnas och sätts i rörelse. Facklorna fladdrar och är
ibland nära att slockna. Sexton personer, ungdomar och vuxna i ett led med facklor och hästar
mitt i natten på väg mot en gammal blotkulle. Den snö som kommit täcker marken, men inte mer.
Slädens medar gnisslar mot grus och stenar. Väl inne på den lilla skogsvägen som leder upp till
kullen avtar vinden och fackelljuset skapar en trygghet. Men bara i ledet. Utanför kastar träden
mörka och hotfulla skuggor. En inramning värdig nattens expedition.
I sista backen stannar alla för att leta efter en sen släkting till det gamla offerträdet, ett träd med
grenar starka nog att kunna klara hästar, tjurar, getter och människor. Mitt i decembernatten med
några facklor att lysa med skapas en hisnande känsla, en känsla som gör att historien inte längre
är så avlägsen. Genom att vara tysta och blunda, lyssna, lukta och känna efter kan det, som
hemma på det ombonade kollektivet var lite svårt att förstå , bli var och ens upplevelse. Suset i
den gamla granen har mycket att berätta, bara man är beredd att lyssna.
Väl uppe på kullen vill de som inte varit med förut se offerdammen, stolphålen efter det gamla
templet och offeraltaret. De andra ordnar en eld i lä strax vid sidan om tempelhöjden. Hästarna
binds vid några buskar strax intill och får ett fång hö att sysselsätta sig med.
Snart brinner elden och med sin värme drar den till sig gruppen. Ungdomar och vuxna kurar
ihop sig under filtar och extraplagg. Perra har med sig gitarren, och trots att kylan biter i fingrar
och kinder så sjunger han om Karl och hans juleslakt.
Galten sulle schlaktas - dä lacka mota jul
men dä vesst'ente galten där han snarka i sett schul
Han sulle ble te skinka å körv å gresafot
Å hövvet sulle legga mett på julabort
Lussemören kum å Kal drok på säk skora

allt unner stjärnehimmel han stölpa ner te kora
Nör mjölkinga va fali tok han förste prisen
menns Telda in i stöva satte panna uppå spisen
Dä ljusna över falera nör Kal klev ut på trappa
beväpnater mä kniv å spann å hjärtat hanses klappa
Telda sto i köksfönstert nör Kal geck nerför backen
å blecka hennes stack en sum knappnåla i nacken
Galten grömta te så glatt nör Kal kum in i stia
för galten hade ble'et sum en vän te Kal mä tia
Ajö mä däk, sa Kal, du har allti vört så snäller
å grömtat glatt å vänlitt nör Telda bara skäller
Nu spruta blot å galten skrek
för Kal ha kunne schlakta
å öfta va han tengater utå bönnera i trakta
Telda feck sin julagres
båd schlaktader å stöckad
å Kal feck köss på truta för att schlakta ble så löckad
Den natta luste stjärnera
på Kal å Teldas stöva
men Kal han låg å kulta säk
å kunne ente söva
Då höles nött darute
Kal feck på säk klära
å tänkte va i halva livet ä nu dätta hära
Dä knarra unner skora, dä grömta ifrå stia
å Kal geck fram te dörra å ble ståenes å bliga
Dar sto han galten - levanes, så tjocker, fresk å glar
mett i venternatta så gnestranne å klar
Nu söver Kal um nättera å Telda sussar mä
å Särimner han snarkar i sänga strax breve
å fölk, di har så rolitt åt Kal å hanses galt
men Kal han bara muser å Telda kokar palt
(text och musik: P-O Ljungberg)
Med hjälp av Karl och hans galt blir upplevelserna från slakten därhemma på kollektivet lite
lättare att bära. Men kollektivets ungdomar är inte de första som våndats av starka känslor, när det
dragit ihop sig till slakt. Närheten till det ursprungliga, till liv och död och till de naturliga
sammmanhangen är ibland svåra. En sång kan hjälpa oss att hantera det som är svårt och stort,
liksom människor i alla tider gjort sig föreställningar kring starka upplevelser.
Få saker har präglat vårt julfirande så mycket som vår hyllning till grisen. Det är hans huvud
som tronar mitt på julbordet. Skinkan, revbenen, korven - ja allt kommer från grisen. Det var
under julen man fick äta sig mätt, och nog har vi bevarat den traditionen.
Och slakten, blodet, den röda färgen i våra symboler lever vidare. Det röda som står för
känslor, upplevelser, drifter och allt det irrationella - blodets och livets puls. Många är vi som
dekorerar vårt blotträd i blodets färger i juletid. Idag tar vi in trädet i vardagsrummet och kallar det
julgran, sen ska de visst ha något med Vite Krists födelse att göra också, detta med julen...men det
är en annan historia.
Ytterst finns nog vår längtan efter ljuset, solen, att solhjulet äntligen ska förmå vrida sig igenom
vinterns kyla och mörker. När man väl börjar skala av våra traditioner, kan många pålagringar
skönjas sedan årtusenden. Vår hyllning till grisen under juletid finns där, inga nya läror har kunnat
ändra på det. När Västgötakollektivets ungdomar får uppleva en julslakt, så upplever de saker som

så många färvägras idag. Väsentliga händelser sedan urminnes tider som finns djupt nedärvda i
oss.
Visan om Karl å Galten berättar om saker vi känner igen, men inte alltid kan förklara. Karl
hade vett att respektera sin gris, precis som människor gjort före honom. Han begrep inte allt,
men han förstod att vara rädd om sin galt. Kanske var det därför som stian inte var tom efter
slakten. Livet gick vidare och Karl å Tilda fick efterföljare. Några av dem kom att sitta en
decembernatt på en kulle för att försöka förstå.
Decembernatten är mörk. Förfäders väntan på sol, ljus och värme blir begriplig en natt som
denna. Solens första strålar kommer ännu inte på några timmar. I väntan berättar Jan Fridegård
genom sina böcker om trägudar, blot och offerfester. Högläsningen vid den värmande elden, med
kylan och mörkret mot ryggen, samlar sig gruppen ännu tätare. Röken sticker fränt i näsa och
ögon. När blicken måste vändas ut mot mörkret blandas tryggheten med en oförklarlig känsla som
löser upp tid och rum.
Ett svagt sorl hörs från människor bortifrån tempelplatsen, kreatur råmar och ett plötsligt
skärande dödsskri får allt att tystna. Döda kroppar kan anas i offerträdet mot den mörka himlen.
Lukten av blod, rök och eld känns i en märklig blandning. När röken gnuggats ur ögonen
avtecknar sig kända ansikten igen, de trygga islandshästarna tuggar belåtet vidare på sitt hö och
rösten som läser är välbekant. En kort resa i fantasin till tider som varit, till föreställningar som slår
an en ton inne i oss. En ton som inte riktigt låter sig förstås.
När grillglöden visar sig fin, är det dags att smaka på Västgötakollektivets Särimner. Grillspetten
med äpplen, lök, korv och fläskkött sprider snart oemotståndliga dofter. Den varma chokladen gör
gott för frusna kroppar.
Sakta börjar ett tunt ljus skönjas bortöver Billingen. De första solstrålarna bildar en stark
kontrast mot vinterhimlens kalla färgskala. Ett rött sken i det kluvna berget blir snart till en sol
som ännu inte förmår värma. Men den ger en förhoppning om en vår som ska komma, när
värmen och ljuset gör underverk med folk, fä och marker. Om en dryg vecka kommer solen att gå
upp mitt i bergskrevan där borta på berget. Det är då vi upplever årets längsta natt, sedan går vi
mot ljuset.
I morgonljuset verkar inte den gamla kullen särskilt märkvärdig. Borta är spänningen och
fantasierna, tröttheten kommer smygande. Det är dags att packa ihop och knalla ner till bilarna.
Ingen pratar särskilt mycket, en eftertanke finns kvar liksom en stämning som inte riktigt går att
förklara. Men ibland kanske inte allt måste förklaras.
Ett par timmar senare kryper ett antal ungdomar ner i sina sängar hemma på kollektivet. En frän
rökdoft påminner om natten som varit, strax innan sömnen kommer smygande.

Västgötakollektivet och kulturpedagogiken
Västgötakollektivet/Västgötaskolan är ett behandlingskollektiv med integrerad gymnasieutbildning.
Verksamheten vänder sig till de många och misslyckade placeringarnas ungdomar. De ungdomar
som beskrivs som jag-svaga och utagerande, ungdomar som är ett problem för samhället genom
att de stjäl, missbrukar, skär sig i armarna eller är allmänt struliga. Det är ungdomar som skolan
försökt hitta former för, med större eller mindre framgång. Och det är framför allt ungdomar som
blivit ett stort problem för sina familjer. Familjer som dessutom inte sällan har en egen
problematik
De allra flesta är placerade med stöd av den sociala tvångslagstiftningen på grund av det egna
beteendet. Det är ungdomar som utvecklat beteenden som gjort dem så störande att samhället
tvingats reagera genom olika åtgärder, från samtal med skolkuratorn till inlåsningar på § 12-hem.
Men som regel finns också uppväxtförhållanden som skapat så djupa relationsstörningar att
umgänget andra människor inte fungerar. I tonårens indentitetssökande blommar allt detta ut med
sin fulla kraft, till omgivningens fasa.
Stiftelsen Västgötakollektivet
För tio år sedan kom Stiftelsen Västgötakollektivet till. Bakgrunden fanns i den inspiration som
Hasselakollektiven stod för under 70-talet. Arbetet för att skapa ett västgötskt kollektiv tog fart
under 70-talets senare del.
Vägen gick sedan via vårdresursplaneringarna i början av 80-talet. Skaraborg var, och är, ett
förhållandevis institutionstätt län, men trots detta fanns ingen egentlig profilering utifrån
målgruppens skiftande behov. I strävan att skapa en differentierad och heltäckande ungdomsvård
så framkom också behovet ett behandlingskollektiv.
Diskussionerna kom också att få politiska förtecken där socialdemokratin i Skaraborg av
ideologiska skäl kom att bli motståndare till de friare formerna med medlevarskap och idémässig
profilering. Moderaterna kom att stödja kollektivformen utifrån sin strävan att angripa det ökade
narkotikamissbruket och att man gärna såg institutioner utanför den offentliga verksamheten.
Efter många turer kunde till sist landstinget i Skaraborg och Riksförbundet Mot Alkohol och
narkotikamissbruk, RFMA, gå samman i bildandet av Stiftelsen Västgötakollektivet våren 1986. I
november samma år togs de första sex eleverna emot och verksamheten var igång.
Från tolv till trettiosex platser
Västgötakollektivet startade med tolv elevplatser på gården Nyskogen utanför Tidaholm. Tio år
senare har ytterligare två enheter kommit till. Utbildningsenheten Västgötaskolan strax utanför
Falköping och utslussningsenheten i en hyresfastighet inne i Falköping.
Verkligheten tvingande fram denna lösning. Först stod det klart att om ungdomarna skulle få en
rimlig chans att stå på egna ben efter kollektivtiden, så krävdes en utslussningstid med ett
försiktigt närmande till samhället. En tid där det också var möjligt att få misslyckas. Först med
egna erfarenheter kommer insikterna. Det är viktigt för alla att få lite skrubbsår, blåmärken och
törnar på vägen ut i livet. Men det måste också finnas nån som plåstrar om, uppmuntrar och
puffar på. Denna funktion har utslussningen.
Förutom kollektivåret och utslussningstiden så visade det sig att ungdomarna hade stora luckor
från skolan och deras erfarenheter från skoltiden var inte sällan negativa. Det stod klart att
kollektivtiden också måste inbegripa en skola som hjälpte ungdomarna från mellan och
högstadienivån in på gymnasiet. En nog så stor uppgift.
Denna mellanperiod på kollektivet sammanfaller också med att en djupare problematik börjar
komma i dagen. Oförmågan till kommunikation mellan det inre och det yttre framstår med all
önskvärd tydlighet i projektioner och överföringar under denna tid. En utbildning formades för att
klara både ungdomarnas utbildnings- och behandlingsmässiga behov.

Under en tio-årsperiod har verksamheten ökat i omfattning från tolv till trettiosex platser, från
en enhet till tre och från tio anställda till trettiosex. Skälen till denna expansion, i en tid då det
mesta gått i motsatt riktning, har varit att gör verksamheten komplett. Kollektivet, utbildningen
och utslussningen är de tre delar som måste till för att klara alla de uppgifter som ställs.
Behandling och utbildning
Under första kollektivåret på Västgötakollektivet är världen ganska liten. Ungdomarna bor, lever
och arbetar tillsammans med kollektivets vuxna dygnet runt och veckorna igenom. Livet på en
gård präglas av årets växlingar, djuren och mycket arbete. Men där finns också fritidsaktiviteter
och idrott liksom att helger, högtider och traditioner får sitt utrymme.
I medlevarskapet görs ett försök att ta vara på det bästa i att leva tillsammans, vuxna och
ungdomar. Det är i det dagliga nötandet med varann som tillit och kamratskap uppstår. Relationer
och deras pålitlighet är av avgörande betydelse i kollektivlivet. Detta att använda en gård, med allt
vad det innebär, i behandlings- och utbildningsmässiga syften kallar kollektivet kulturpedagogik.
En pedagogik som handlar om att göra livet begripligt, och är framför allt mer begripligt än vad
ungdomskulturens avarter förmår.
Det första årets praktiska kulturpedagogik övergår under andra året i undervisning i kärnämnen,
kultur och media med utåtriktade verksamheter som viktiga inslag. Ungdomarna flyttar då till
Västgötaskolan strax utanför Falköping. Fortfarande följs ungdomsgruppen åt, även om ett visst
utrymme börjar finnas för att utveckla olika egna intressen.
Västgötaskolans kultur och mediautbildning syftar till att skapa förutsättningar för fortsatta
gymnasiestudier. Kultur och mediaprofilen innehåller ämnen som inspelnings- och radioteknik,
film och video, musik, data och tidningsproduktion. Dessutom genomförs en tematiserad
kulturproduktionskurs med större utåtriktade arrangemang som Västgöta Ting och Spelet om
Ållebergs Ryttare. I stiftelsens övriga verksamheter som Falbygdens Fornsal och Vestr Gothiaaffären
ges möjligheter till ytterligare utåtriktade kontakter och ändamålsenlig praktik.
Kulturpedagogikens väsen
Västgötakollektivets arbetssätt har sammanfattats i begreppet kulturpedagogik. Men vad står detta
begrepp för? Frågan har ställts åtskilliga gånger och svaren har blivit såväl mångskiftande som
svävande. I en praktikrapport från tiden på Västgötakollektivet skriver Jan Eriksson att
kulturpedagogiken är något unikt för Västgötakollektivet. I sitt försök att få temat utvecklat fick
han dock glidande svar.
- ...däremot finns kulturpedagogik. Något som jag inte bara uppfattade som ord på ett papper.
Det fanns ett genuint historiskt och kulturellt intresse i vuxengruppen. Gick vi på åkern och
plockade sten, så nog berättades det om bönderna förr, hur de slet med sina stenmurar... (Eriksson:
praktikrapport ht 94).
Här kommer kulturpedagogikens väsen fram. Det handlar inte i första hand om det tänkta,
uttalade och medvetna. Den praktiska kulturpedagogiken bygger på känsla, det är en förklaring
som svarar mot den kulturmiljö som vuxna och ungdomar lever i på kollektivet. För att en
kulturell påverkan ska ha kvar sin laddning så måste den vara äkta. Ska man skapa en känsla inför
människors slit med sina stenmurar så bör man själv ha respekt för jordbrukets seniga män och
kvinnor.
Vi organiserar våra samhällen för att kunna överleva. Vi måste ha föda, skydd mot väder och
vind och mänsklig gemenskap. Maten, bostaden och samvaron är de mänskliga basbehoven som
skapar de mest komplicerade samhällsstrukturer. För de ungdomar som kommer till kollektivet är
omvärlden ofta förrvirrad och i många avseenden obegriplig. Västgötakollektivet erbjuder därför
en tillvaro som försöker tydliggöra tillvaron och dess sammanhang. Det första skedet på
kollektivet har en inriktning på samvaron i avgränsad och tydlig miljö. Det andra skedet har en
inriktning på att kunna utrycka sig och kommunicera och det tredje skedet inriktas på social och
samhällelig träning.
Kulturpedagogiken är ett arbetssätt för att ge ungdomarna barndomens nära relationer, tonårens
kulturella identifikation och vuxenskapets samhälleliga ansvar i komprimerad form under två till

tre år. På ett ytligt plan är detta naturligtvis de enkla och jordnära inslagen i livet som alla går
igenom, mer eller mindre framgångsrikt. Men på ett djupare plan ställs också frågorna om det
mänskliga livets villkor. Kulturpedagogiken uttrycker på samma gång det enkla och självklara
samtidigt som dess helhet är mångdimensionell och svårfångad.
Kulturmiljön
Begreppet kulturpedagogik har skapats av Västgötakollektivet och det har kommit till för att
beskriva ett arbetssätt. En betydelse har växt fram som handlar om sättet att uppfostra och
undervisa ungdomar genom att tydliggöra och renodla det mänskliga livet och dess verksamheter.
Två delar således; dels vad som är det mänskliga livet och dess verksamheter och dels hur
ungdomar fostras och undervisas i detta något vidlyftiga ämne. Naturligtvis kan det inte handla om
all mänsklig verksamhet. Ett urval måste ske. Dessutom inställer sig frågan om hur saker
egentligen hänger ihop; varför är det så och hur kommer det sig att saker är som dom är.
Kollektivet försöker med andra ord att använda kulturmiljön på ett medvetet sätt i syfte att
skapa tillväxt och utveckling för den unga personligheten. För att exemplifiera kan vi utgå från
tiden på kollektivet. Under detta skede bor och lever ungdomarna tillsammans med vuxna på en
gård. Kulturmiljön avgränsas till gården, arbetet, djuren och de människor som finns där. Under
lång tid lämnar ungdomarna inte gården. Världen blir liten - men begriplig.
Sociala spelregler
I denna miljö blir tillvaron tydlig. Ungdomarna finns i ett sammanhang som de kan förstå och
förhålla sig till. Man kan tycka vad man vill om att man måste vara på plats vid frukostbordet kvart
över sju, men om man inte masar sig upp i tid får övriga vänta. Andra påverkas om man väljer att
avvika från det mönster som gäller.
Lika tydligt blir det med djuren. Inte kan de stå hungriga och vänta för att man inte har lust att
jobba den dan. Lika lite är det rimligt att lägga sig på sängen och läsa serietidningar istället för att
ha middagen klar när de andra kommer in hungriga från sina arbetslag.
En av kulturpedagogikens kärnfrågor är således tillvarons sociala spelregler. I sin mest
grundläggande form om hur maten kommer på bordet, om hur hus byggs och underhålls, om hur
kläder hålls hela och rena, om köttbullens väg från dräktig sugga till stekpanna och mycket annat
av livets nödvändiga ingredienser.
Det kollektivtiden är således uppbyggt kring det som måste ske för att slippa svälta, frysa och
leva i smuts. Ungdomarna måste lära sig att det bara finns en väg till ett ombonat och behagligt
liv, nämligen genom arbete och samarbete. Tillsammans skapas ett fungerande sammanhang.
Utifrån denna, som det kan tyckas, enkla logik kan man också närma sig en förståelse för det
samhälle vi ser omkring oss.
Vid sidan om den arbetsmässiga delen finns det sociala umgängets villkor. Alltså; vad krävs för
att kunna leva tillsammans, vuxna och ungdomar. Hur ser individens ansvar ut inför gruppen och
hur ser gruppens ansvar ut för individen. En grupp är mer än summan av dess individer.
Samspelet mellan grupp och individ är en av de allra viktigaste fostrande komponenterna i det
dagliga mänskliga livet.
Kulturpedagogikens sociala nivå blir mycket påtaglig i kollektivmiljön. Genom att vuxna och
ungdomar bor och lever tillsammans, och därmed delar villkor, blir det dagliga livet en mycket
aktiv social fostran och utbildning. Det första kollektivåret är uppbyggt för att skapa ett socialt och
relationsmässigt fotfäste. För att hitta detta fotfäste blir det också nödvändigt att konfrontera de
sammanhang ungdomarna levt i tidigare.
Ungdomskulturen
Musiken och ungdomskulturen har en oerhörd betydelse i den kulturella identifikationen. Musiken
och de därmed sammanknippade stilarna är en mycket viktig del i ungdomars liv, idag kanske

viktigare än någonsin förr. För många kollektivungdomar är också musiken intimt
sammankopplad med drogupplevelser.
Under kollektivåret finns det överhuvudtaget inga musikanläggningar. Hårda ingripanden i unga
människors liv. I början framstår detta som fullkomligt osannolikt när ungdomarna får detta
faktum klart för sig.
Kollektivet tar sig dessutom rätten att säga definitivt nej till droger, stjälande, oärlighet,
självförnedring, våld, utnyttjande osv. Detta är inte förhandlingsbart och skulle ansatser
förekomma väcker detta mycket starka reaktioner. Inget av detta får förekomma och ungdomarna
tvingas till en uppgörelse med det avvikarliv de levt tidigare.
Behålla relationer
Västgötakollektivet försöker åstadkomma ett socialt sammanhang och en kulturell miljö som
skapar bästa möjliga förutsättningar för att komma varann inpå livet. Det handlar om att etablera
och behålla djupa relationer.
Men relationer är inte detsamma som att börja prata med varann. Inte heller är det detsamma
som att ha förtroendefulla samtal efter en månad eller två.
Alla behandlare och socialt engagerade människor lär sig detta efter ett tag. Men dessvärre
måste de flesta lära sig denna läxa dyrt. På kollektivet får vi väldigt ofta höra hur värdelösa
socialsekreterarna är, hur vansinniga olika familjehem varit och vilka eländiga institutioner
ungdomarna varit på innan.
Naturligtvis kan det finnas en sanning i detta. Men framför allt är det en sanning för
ungdomarna. Men det handlar om nåt annat; det handlar om att människor börjat komma i
närheten av deras person. Och är det något som är framträdande, så är det denna rädsla inför att
släppa människor nära inpå sig så att de börjar få betydelse.
Kollektivets erfarenhet är att det tar upp mot ett halvår innan de ytliga kontakterna övergår i att
relationer börjar etableras. Sedan tar det ytterligare ett år eller två för relationerna att prövas, bli
hållbara och därmed djupna. Det svåra i behandlingssammanhang är inte att etablera relationer,
det är att hjälpa ungdomarna att gå vidare och behålla de relationer som etablerats.
Ungdomar som funnit sig väl till rätta på kollektivet under det första halvåret kan plötsligt
hamna i djupa svackor. De kan rymma, skära sig i armarna och agera ut mycket kraftfullt. Och
detta är samma ungdomar som man tyckt sig ha en mycket nära och förtrolig kontakt med.
Det som kan förvåna mest är att det plötsligt blir de personer som stått ungdomarna närmast
som får stå ut med de värsta anklagelserna och påhoppen. Det är då relationerna börjar prövas.
För ungdomarna är det en fråga om att inte släppa människor inpå livet, tidigare erfarenheter har
ofta varit smärtsamma. Detta samtidigt som det finns en förhoppning om att dessa människor ändå
ska hålla. Förhoppningen om hållbara relationer finns där, men rädslan för smärtsamma bevikelser
är större.
Det är nu det börjar handla om behandling. Som vuxen måste man vara vuxen, dvs man måste
se bortom dessa utageranden. Men alla ska veta att det är svårt. När ungdomar testar
vuxenvärldens pålitlighet sker det inte på ett försynt sätt. Ofta riktar sig testerna mot vuxnas svaga
punkter.
Ungdomar som testar relationer verkar ha en hög känslighet inför det som är otydligt och
motsägelsefullt. Och ofta är det saker som man som vuxen inte själv är medveten om. En tonåring
mitt i sin värsta relationstestande period kan få den mest stabile vuxne i gungning. Just för att de
stampar på de tår som är allra ömmast.
De flesta behandlare har gått igenom denna skärseld. Tyvärr verkar det inte finnas något
egentligt skydd eftersom skärselden är personlig. Visst går det att rusta sig med teoretisk
förståelse, men denna ger inte mycket skydd den dag som man testas med full kraft.
Kollektivungdomarna måste få gå igenom hela denna process. Och för att de ska kunna komma
stärkta igenom, måste kollektivet och dess vuxna hålla. Verksamheten måste ha en uppbyggnad
som tar fasta på relationsuppbyggnadens faser. Uttryckt i psykologiska termer pratar man om att
stärka svagt utvecklade jag-funktioner.
De flesta ungdomar som kommer till kollektivet är vad man kan kalla jag-svaga, dvs de har ett
antal jag-funktioner som inte utvecklats tillräckligt för att kunna fungera i ett socialt sammanhang.

Typiska jag-funktioner som är svagt utvecklade är t ex förmågan att kontrollera impulser, känslor,
affekter och oro.
Det enda sättet att stärka det svaga jaget är genom att relationer etableras, djupnar, testas och
bibehålls. Av detta skäl arbetar Västgötakollektivet med det s k medlevarskapet, dvs att vuxna och
ungdomar bor och lever tillsammans på kollektivet under långa perioder.
Världsbilden
En annan väsentlig del i kulturpedagogiken är utgångspunkten att ungdomarna format stora delar
av sin världsbild i ungdomskulturens mer förvirrade inslag. Världsbilden fungerar som en själens
spegel. Eller för att uttrycka det annorlunda; här har personlighetens omedvetna sida sin yttre
avspegling.
Det är här som det inre kan få utlopp för det som inte låter sig bearbetas på annat sätt. Det är
här som det inre projicerar sina bilder på omgivningen. Och omgivningen tolkas utifrån de behov
som för tillfället har högsta aktualitet för det inre. Det är därför som en person kan förvandlas till
den som uppfyller ens innersta önskningar, till häpna vänners totala oförstående och menande
blickar.
Detta fungerar så länge som den projicerade bilden är tillräckligt stark. För en dag avtar
lyskraften och personen som använts som projektorduk framträder som nåt helt annat. Människor
som berör en starkt har alltid nåt att säga om en själv; vad är det nu för sidor hos mig själv som
jag läser in i den eller den personen. Detta likaväl de man blir förälskad i, imponerad av, irriterad
på eller hatar djupt och innerligt.
Allt detta behövs. I mytologi och folksagor finns alla dessa figurer för att de svarar mot delar i
vårt omedvetna. De behövs som symboler för dynamiken i vår personlighet. Västerländsk kristen
kultur har en stark benägenhet att förneka det omedvetna och mörka till förmån för det upplysta
och ljusa. I symbolisk form blir det mörka omedvetna djävulens domäner och det ljusa medvetna
guds planhalva.
Problemet med denna ensidiga betoning på det kända och kontrollerbara är att personlighetens
mörka omedvetna sida hittar sina egna uttryck. I våra drömmar och fantasier, i film och litteratur, i
musik och hängivna intressen ger vi utlopp för vårt omedvetnas behov.
Tänk efter; vad är det du känner starkt för, vad är det som tilltalar dig mest i filmer, vad är det
du läser som mest intensivt i en bok? Vad säger detta om dig själv? Vad är det ditt omedvetna
hittar för uttryck?
När det gäller unga missbrukare, utagerande och självdestruktiva ungdomar så måste deras
förvirrade världsbild skakas om i grunden. En annan konkret och påtaglig livsinställning måste
erbjudas som alternativ. Kollektivmiljöns avgränsning gör att en mer sammanhängande världsbild
kan ta form.
För många av ungdomarna blir det första året på kollektivet ett skede i livet som de kan relatera
till senare i livet. En tillvaro som går att förstå och som det går att lita på. Tryggheten i denna miljö
blir ibland så viktig att den är svår att lämna.
Under kollektivtidens andra skede, utbildningsåret på Sikagården, börjar ett mer aktivt arbete
med världsbilden och dess förhållande till personlighetens omedvetna delar. Under detta år
handlar det om att hitta formerna för att kunna uttrycka sig. Samspelet mellan inre och yttre värld
är en process med egen kraft.
Självets differentiering
Självet kan beskrivas som personlighetens totalitet. I självet ingår både personlighetens medvetna
och omedvetna delar. För att den unga personligheten ska kunna utvecklas måste olika funktioner
differen-tieras för att hitta en balans. T ex måste de inre representationerna av manligt och
kvinnligt separeras ut för att bli de motpoler som skapar förutsättningen för den egna identiteten.
Genom den differentierade bilden av manligt och kvinnligt kan den egna könsidentiteten
fastställas och kärlekens sökande efter en motpart ta vid.
På samma sätt behöver ont och gott skiljas åt i det inre och få sina representationer. Religioner,
myter och sagor erbjöd tidigare en tydlig differentiering i ont och gott. Idag har filmen, konsten,

litteraturen och ungdomskulturen tillfört yttterligare objekt för det inre att speglas emot. Men temat
är allmänt; kampen mellan det onda och det goda pågår ständigt.
Motsvarande poler finns mellan liv och död, kärlek och hat, fantasi och verklighet osv.
Differentieringen av självets funktioner är en förutsättning för att kunna gå vidare till att integrera
inre bilder av grundläggande mänskliga funktioner.
Ett ofullständig differentierat och integrerat själv medför i sin enkla form projektioner på
lämpliga objekt i omgivningen. Dvs de egna inre föreställningarna speglas på omgivningen i
lämpliga objekt att hata och älska.
Främlingshat och rasism är ett uttryck för dåligt utseparerad självbild, osäkerheten inför
människor man inte känner igen blir då väldigt hotfull. Den hatfyllda projektionen på
homosexuella är ett exempel på dåligt utseparerad egen könsidentitet. Den egna rädslan över att
inte vara man projiceras i en hatfylld avsky för bögar. För det är väsentligen män som inte klarar
homosexualitet.
Kollektivungdomarna har ofta en svag självdifferentiering. Projektioner av inre oklara
föreställningar förs i hög utsträckning över på omgivningen. Ibland är hela världen knäpp, ibland
finns det förebilder i de mest förvirrade sammanhang och emellanåt uppstår magiska
föreställningar bortom all verklighetsförankring.
Bildligt talat handlar behandlingsarbetet i dessa skeden om att sätta upp en stor spegel framför
dessa vildsinta utageranden hos ungdomarna. En spegel som talar om att här finns det du slåss
mot; det finns i ditt eget inre. Men det handlar också om att erbjuda medel att kunna uttrycka sig
på. Bilden, ordet, musiken, filmen, teatern är alla utmärkta sätt att få ut det som trycker på i det
inre. Bättre att slåss på scen än att misshandla folk på gatorna, bättre att göra upp med det onda i
det skrivna ordet än att kasta sig över de människor som står en närmast.
Självet hittar sina uttryck i symbolisk form. Det är inte alltid så lätt att förstå laddningen i olika
företeelser, i vad olika människor representerar och hur situationer kan skapa kraftfulla reaktioner.
Självets differentiering och integration, eller annorlunda uttryckt, personlighetens utveckling och
mognad söker sina egna vägar.
Genom att erbjuda en miljö med många lämpliga projektionsobjekt och symboliskt laddade
företeelser söker sig personligheten till det som för tillfället är ändamålsenligt. Ibland är inte
reaktioner, utager-anden, fantasier, tester och förkastanden så angenäma. Men de kan vara
livsviktiga i den unga personlighetens sökande efter jämvikt.
Den västgötska lussenatten handlar om det mest grundläggande i tillvaron. Frågorna om liv och
död, början och slut, från mörker till ljus osv. Grisslakten väcker mycket känslor hos ungdomar
som annars kan se de mest vämjefulla filmer. En kall natt på en gammal blotkulle i väntan på
solen ger aningar om saker som man sällan kommer i närheten i stan med elektricitet och
gatlampor. Detta är ett sätt att arbeta med att differentiera självet.
Ett annat är att söka guldet långt inne i ett berg. En symbolbild över sökandet efter det innersta
i sig själv. Långt där inne kan man, om man söker tillräckligt, få se en skymt av guldets glans. Men
alla som försökt fånga guldet och föra fram det i dagsljuset, till den medvetna och upplysta
världen, de misslyckas.
Vetskapen om att guldet finns där och att det finns en kraft i det inre som kommer fram när
man som bäst behöver den, ja det är vad sägnen om Ållebergs Ryttare handlar om.
Fem nivåer
För att sammanfatta så går det att urskilja fem olika nivåer i kulturpedagogikens teoribildning. Den
mest påtagliga och konkreta nivån handlar om den sociala förmågan. Den sociala (o)förmågan är
det som gjort att ungdomarna kommit till kollektivet, den är också den mest synliga och påtagliga.
Den kulturella identifikationen är nästa nivå, här återfinns bl a ungdomskulturens stilbildare
såväl som missbrukar- och våldsidentifikationen. Dessa båda nivåer, dvs det sociala umgänget och
de kulturella identifikationsobjekten, skapar förutsättningar för den så nödvändiga
relationsutvecklingen, dvs jag-utvecklingens nivå. Man kan också säga jag-utvecklingen är den
psykologiska förutsättningen för att fungera socialt och hitta en kulturellt fungerande
identifikation.

Till detta kommer den inte fullt så konkreta världsbilden. Den bild som skapats av tillvaron i
vårt inre styr i allt väsentligt våra förväntningar och förhoppningar, vår oro och rädsla, vår tillit och
kärlek, våra drömmar och visioner. Världsbilden är vår medvetna och omedvetna tolkning av hela
vår omgivning. Det är också på denna världsbild vi projicerar våra inre behov och önskningar.
Personlighetens och självets nivå står i ett mycket nära samband med världsbilden. För det är i
vårt inre som personligheten formas. Och det är i detta skapande som det dialektiska samspelet
behövs med en fungerande omgivning. Självet måste differentiera sina olika beståndsdelar, det
manliga och det kvinnliga ska separeras, hatet och kärleken ska skiljas åt, det goda och det onda
måste bli motpoler osv. Allt för att personligheten ska kunna integrera dessa separerade psykiska
funktioner. Personligheten fyller på och sorterar sitt lager av mänskliga reaktioner, känslor och
inre bilder.
Sammanbindande processer
Kulturpedagogiken handlar om att så medvetet som möjligt använda sig av den samlade
kulturmiljöns olika nivåer. De processer som verkar mellan nivåerna är kulturpedagogikens
sammanbindande och verksamma substans. Det är dessa processer som utgör den egentliga
odlingskulturen, dvs jordmånen för den unga människans tillväxt.
Naturligtvis är detta ett abstrakt resomang som många praktiker inte tycker sig ha nån
användning av. Kulturpedagogiken är dock en praktisk teori i den bemärkelsen att den endast har
ett värde om man förmår tillägna sig dess andemening och förhållningssätt.
Det betyder platt intet att prata om stenmurar om man inte tagit odlarmödan till sitt hjärta. Och
försöker man skapa en kontakt med ungdomar som inte är byggd på äkta omsorg och värme så
blir den endast ett taffligt försök utan värde.
Spelet om Ållebergs Ryttare
- Det hände sig vid den tiden, när kung Åle styrde sitt rike vid Ållebergs fot. Kung Åle var vida
känd för sitt mod och sina tappra krigare. Lika ofta talades det om hans ofantliga guldskatter och
hans vackra drottning Efrid...
De drygt 1.000 personerna tystnar när den gamle vandringsmannen tar till orda. Den suggestiva
musiken skapar en förtätad stämning och uppmärksamheten vänds mot scenen. Platsen är
Sikagården i Falköping. En naturlig utomhusscen i kanten av de kuperade gärdena har gjorts
ordning för Spelet om Ållebergs ryttare. Ett spel som kung Åle, hans vackra drottning Efrid och
guldhjälmsryttarna från Ålleberg.
- Kung Åle hade förenat sig med virmilerna och deras ledare, Torulf, i krigståg mot danerna.
När det stora krigsbytet skulle delas möttes Torulf och kung Åle på näset i sydändan av den stora
sjön. Då kungen inte återvände oroades drottning Efrid. Krigsmän sändes till mötesplatsen. Där
fann de kung Åles döda kropp. Följande natt lystes himlavalvet upp av kung Åles likbål...
Under dagen har det hållits ting på Sikagården. Västgötakollektivet anordnar varje år Västgöta
Ting, ett arrangemang som ingår i Västgötaskolans kultur- och mediautbildning. Från början av
augusti, till denna söndag i slutet av september, har förberedelserna varit intensiva. Kollektivets
vuxna och ungdomar har jobbat nästan dygnet runt den sista tiden. Tinget är årets största
utåtriktade arrangemang. Allmänhet, inbjudna hantverkare, föräldrar, gamla elever, kollektivets
vuxna och elever; alla samlas när det kallas till ting.
Detta att kalla till ting har uråldriga anor. Det var på tinget som beslut fattades, tvister avgjordes
och ogärningsmän dömdes. Tinget var det tillfälle då människor samlades och de gemensamma
angelägenheterna avhandlades. Ett sätt att fatta beslut, upprätthålla ordning och ... komma
samman. För på tingen fanns också hantverk och handel, gyckel och spel, mat och dryck. När
människor kommer samman från när och fjärran uppstår mycket spännande. Västgöta Ting är ett
försök att återskapa åtminstone en del av de ursprungliga tingens innehåll.
Ett viktigt inslag på Västgöta Ting är Spelet om Ållebergs Ryttare. Ett spel baserat på en av
bygdens sägner. Kanske är de vilande kämparna i berget oc deras gulld Falbygdens viktigaste

symboler. Ålleberg, med sin karraktäristiska profil, är väl synlig från den omgivningarna. Med den
magnifika guldhalskragen, norrinnande källor och imponerande rasbrant, har berget varit en viktig
inspirationskälla i den lokala muntliga traditionens berättelser, i konsten, litteraturen och poesin.
Myternas Ålleberg är en viktig del i falbygdbornas gemensamma identitet. Genom att sätta upp ett
spel om Ållebergs Ryttare har Västgötakollektivet och Västgötaskolan tagit på sig ett stort ansvar.
Bergets vilande kämpar ska ta gestalt och bli synliggjorda. Det får helt enkelt inte bli fel.
Under vintern och våren förbereds och arbetas spelet fram i Västgötaskolans gymnasiala
kulturproduktionskurs. Manus, dräkter, rekvisita, ljud, musik, ljus, ekonomi och marknadsföring;
allt måste gås igenom. När väl repetitionerna kommer igång under vårmånaderna samlas hela
verksamheten kring spelet. Ju närmare premiärdagen, desto mer kaotiskt bråttom blir det. Men det
är också här som de pedagogiska effekterna är som störst; vuxna och ungdomar sliter tillsammans
dygnet runt för att göra sitt bästa i en gemensam prestation. När spelet spelas upp på
premiärdagen är det bara publiken som kan avgöra hur det blev. Men kollektivets vuxna och
ungdomar har redan uppnått en viktig sak. Genom att slita tillsammans på det här sättet har
samhörighet, kunskaper och insikter vävts samman till något som inte med ord låter sig beskrivas.
Det ungdomarna är med om är sådant de kommer att plåga sina barn och barnbarn med. Det är
minnen av det här slaget som de kommer att bära med sig livet igenom.
I slutet av maj sätts spelet upp inför publik. Det är då allt slit prövas. Ska känslan och innehållet
nå fram? Ska folk tycka det är bra? Eller ska man bemötas med fnysning. För det är publiken som
avgör, och det ges bara en chans. När man en gång tagit steget till att göra något inför publik, det
gäller teater såväl som musik eller skriven text, så är det de som ser, läser eller lyssnar som är de
enväldiga domarna. Detta är en av de viktigaste lärdomarna i kultur- och mediautbildningen; det
är för publiken man spelar och skriver.
Premiären på försommaren sker på annan ort. 1995 var det på inbjudan från medeltidsveckan i
Skara. Tre föreställningar genomfördes inför en publik på närmare 4.000 åskådare. Det är en sak
att spela på hemmaplan, men att åka på turné med skådespel, hästar, kök, vuxna och ungdomar,
det är något annat. Dessutom ska hela Ålleberg med, om än i något förminskad upplaga. Den
stora kulissen med Ållebergs karraktäristiska silhuett monteras på plats. Det gick bra i Skara. Det
enda som kom fram var att spelet var för kort. Alltså; under sommaren var det bara att skriva
vidare.
Under sommaren görs dessutom kortare framträdanden i olika sammanhang. 1995 invigdes
vikingaskeppet Sigrid Storråda i Lidköping. Inför närmare 10.000 åskådare utrustade Ållebergs
Ryttare en besättningsman med dräkt och vapen. Under den massmedialt mycket
uppmärksammade stockbåtsfärden genom Ätradalen ut till västerhavet beskyddade ryttarna från
Ålleberg dessa handelsmän under de första etapperna. Det stora antal människor som samlats vid
hålvägarna i Timmele kunde lättat pusta ut när Ållebergs Ryttare slog tillbaka de lömska virmilerna
strax norr om korvkiosken... I början av hösten intogs sedan torget i Falköping av handlare, Grim
Galtabens mattält och Ållebergs Ryttare; allt för att locka falbygdsborna till årets Västgöta Ting på
Sikagården. Ska det bli ett ting att räkna med, ska det också vara mycket folk på plats.
Men nu är det september och tiden inne att sätta upp spelet för hemmapublik. Falbygdsborna
strömmar till och är förväntansfulla när sägnen om Ållebergs Ryttare ska bli till skådespel. Alla
känner till sägnen om de vilande ryttarna i Ålleberg. Sägnen som berättar om att det i Ållebergs
inre finns en sal för fallna kämpar. Här vilar de guldhjälmsprydda ryttarna inför kommande
ofredstider. När ofred hotar rämnar berget och de guldhjälmsprydda ryttarna kommer till bygdens
försvar.
För att omsätta sägnen till skådespel har en berättelse skrivits om hur den regerande kung Åle
utsätts för ett svekfullt dråp av stormannen Redvard. Tillsammans med virmilhövdingen Torulf har
Redvard och andra stormän planerat att ta makten i landet vid Ålleberg. Redvard avslöjas av
trälkvinnan Ylva som sett dråpet. Redvard tas till fånga och ställs till svars inför tinget och lagman
Lumber.
Bakom scenen upprätthålls disciplinen. Inget gör något utan att Anna gett klartecken. Snabba
klädbyten, omsminkningar och nervöst flackande blickar inför entréerna. Redvard är på väg in i
fel scen, när Anna får tag i hans arm.

- Var är svärdet?
Esbjörn letar förtvivlat tjugo sekunder innan entrén.
- Här är det!
Efrid får syn på svärdet under en av mantlarna som ligger på en sten. Snabbt spänns det flätade
läderskärpet fast med svärdsslida och svärd. På med kungamanteln och entré...
Nu är det allvar. Det är alltid något helt annat att spela inför publik. De repliker man trodde sig
kunna är inför alla människor helt bortblåsta. Men på nåt konstigt sätt hör man sig själv säga det
som bara i inte fanns sekunderna innan. Lika plötsligt är man bakom scen igen. Det gick ju bra!
Känslan är omtumlande. Jag fixade det, inför alla människor!
Lagman Lumber kallar till ting på scenen. Redvard bedyrar sin oskuld fram till dess trälkvinnan
Ylva kan berätta att hon sett tre män på näset vid den stora sjön. Tre män... det var ju kungarna
Torulf och Åle som skulle mötas. När Ylva berättar att Redvard hade Kung Åles breda armring av
guld på sig när han kom till henne senare på natten, står det hela klart för de församlade
västgötarna. Redvard har i förbund med virmilkungen Torulf låtit mörda Ållebergskungen Åle.
- Dräp den fähunden! skriker folket på tinget.
Redvard förs fram inför Lagman Lumber av kraftiga vakter. Folkets skrik och sorl tystnar när
svärdet faller. Redvard har fått möta sitt öde. Spelet går vidare...
Torulf skrävlar inför den tillfångnatagna drottning Efrid när plötsligt dånade hovar får marken
att skälva. På krönet snett bakom scenen avtecknar sig de anstormande ryttarna. Ållebergs ryttare
har kommit för att återskapa ordning och fred. Torulf och hans lömska virmiler drivs bort och
Kung Esbjörn kan regera i många år över landet vid Ålleberg. Han vet att Ållebergs ryttare
kommer när han som bäst behöver dem...
Alla skådespelare kommer in på scenen, folk applåderar och det infinner sig en blandad känsla
av glädje och ... tomhet. Var det redan över. Det vi slitit med så länge. Nästa gång ska vi nog...
*
Västgöta Ting och Ållebergs ryttare fick dock ett efterspel. Under tre timmar en solig dag i oktober
kom statsminister Ingvar Carlsson på besök. Han lyssnade han intresserat på vad kollektivets
vuxna och ungdomar hade att berätta. Detta trots att den hetaste efterträdaren på
statsministerposten, Mona Sahlin, hade genom sina kontokortsaffärer skapat ett massmediahysteri
av sällan skådat slag. Riksåklagaren hade samma dag bestämt sig för att göra en förundersökning
om eventuell brottslighet.
En lång karavan av bilar körde in på parkeringen. Säkerhetspoliser, följeslagare och lokalt
partifolk kom först. Sen kom statsministern och ytterligare poliser. Därefter kom det som kommit
att kallas massmediadrevet. Nu förstod vi vad detta begrepp innebar. Plötsligt invaderades
Västgötaskolan av journalister och fotografer från varje tidning och TV-kanal värd namnet.
Ingvar Carlsson lät sig inte bekymras utan hade sin uppmärksamhet odelat riktad mot
ungdomarna och verksamheten. Matsalen fylldes snabbt och till fotoblixtar, surrande kameror och
pipande mobiltelefoner slog sig ungdomarna och statsministern ner vid bordet. Journalisternas
skrikande frågor besvarades med ett kort:
- Er pratar jag med sen!
Sedan vände han sig till ungomarna igen och lät dem berätta om skolan och spelet.
En i sanning märklig upplevelse. Plötsligt sitter Sveriges statsminister i vår matsal. Bryskt
tillrättavisar han TV:s och de stora tidningarnas namnkunniga reportrar och vänder sitt intresse
mot kollektivets ungdomar och deras ansträngningar med att göra ett spel av den gamla sägnen.
Ungdomarna visar filmen om spelet medan massmediafolket ointresserat pratar med varann eller i
telefon. Fotograferna rör sig ständigt för bättre vinklar eller laddar om kamerorna med surrande
motorer.
Trots den väldiga trängseln är det lätt att urskilja vad slags folk som är på plats.
Säkerhetspoliserna står still med händerna korslagda framför sig och de vaksamma ögonen är det
enda som avslöjar att de inte är helt ointresserade. Statsministerns sekreterarstab finns diskret vid
hans sida och antecknar vad som sker. Massmediafolket är de som utmärker sig mest. Förutom
kameror och telefoner så tycks en huvudregel gälla, och det är att aldrig nånsin ta av sig

ytterkläderna. Femtiotalet stressade och jagande journalister i varma jackor och överrockar i en
trång matsal skapar en otålig rörlighet.
Efter filmen är det dags för mat. Morotspannkaka, stekt fläsk och kröser, mat med västgötsk
tyngd och prägel. Massmediafolket visas ut till vardagsrummet där de bjuds på kaffe. Lite lugn
måste också en statsminister kunna begära.
Västgötaskolans arkeolog Lasse Bägerfeldt berättar sedan i fornsalen om att han valt att flytta
från Stockholm till Västergötland för att: på det sättet bo mer centralt! Lasses doktorsavhandling
behandlade Sveriges megalitgravar, eller de storstenstempel som vanligtvis kallas gånggrifter.
Under sin senare forskning har han kartlagt de europeiska megalitmonumenten och placerat in
falbygdens drygt 200 gånggrifter i detta sammanhang. Dessa 5.000 år gamla byggnationer har en
koncentration på falbygden som är unik. Tillsammans med kollektivets ungdomar har han skapat
en utställning med modeller och skärmar, som han nu prestenterar för en intresserad statsminister.
Under tiden har Ållebergs ryttare förberett sig för att möta statsministern. På Västgöta Ting i
september fick bygdens nuvarande regenter Lars Elindersson och Ann Zöögling motta
Ållebergsryttarnas beskydd. De blev med detta inskrivna i Ållebergs Gyllene Bok, den bok där de
får skriva sitt namn som ger sitt löfte att ta väl hand om bygden och dess folk. Detsamma ska nu
gälla Ingvar Carlsson.
- I landet vid Ålleberg lever sägnerna....
Rösten tycks komma någon stans från bergets inre. Musiken lägger en tung ljudkuliss och de
ljusgula stubbåkrarna lyser i oktobersolen. Plötsligt kommer de; en, två, tre...tretton, fjorton...en
hel här avtecknar sig mot Varvsberget i bakgrunden. Ryttarna kommer med fladdrande mantlar
över krönet. De vänder upp i galopp rakt mot de församlade, gör en volt och håller in hästarna
framför statsministern.
- Ållebergs ryttare vet när tiden är inne...
Kung Åle sitter av och kommer med värdiga steg fram till Ingvar Carlsson, hälsar och säger med
mäktig stämma:
- Var hälsad Ingvar, statsminister av Sverige! Vi ryttare i Ålleberg har fått bud om ditt besök i
Västergötland.
En guldhjälm och mantel förs fram. Manteln läggs på statsministerns axlar. Kung Åle drar sitt
svärd, håller det framför statsministern.
- Från detta berg med dess gyllene salar, guldskatter och stupade kämpar utfärdar vi vårt
beskydd. Från denna stund finns du med i Ållebergs gyllene bok. Du är nu en av dom som vi
ryttare har att vaka över.
Svärdets läggs på statsministerns axel. Det rycker till i ögonvrån på säkerhetspoliserna. Den
gyllene hjälmen blänker i solskenet. Kung Åle fortsätter:
- Räds ej framtiden, Ållebergs Ryttare finns vid din sida. Ta väl hand om Sverige!
Statsministern tittar belåtet på Kung Åle, svarar högt och tydligt med sin lite hesa röst:
- Jag lovar ... att ta väl hand om ... Sverige!
Just detta kom senare att sändas i rapports nyhetssändningar. Kung Åle vänder sig därefter om,
sitter upp på hästen och rider före statsministern upp på gårdsplanen. Övriga ryttare följer efter
två och två. Kung Åle ropar:
- Kom Ingvar, låt oss tillsammans möta pressen!
Ingvar Carlsson skrattar hjärtligt och går iförd mantel och gyllene hjälm över gårdsplanen in mot
den väntande presskonferensen.